Kapitel Fyra

Svarvargatan

Så här såg gatan ut 2010.

Det var eftermiddag lördag två veckor senare jag huttrade i snålblåsten på Hässelby Gårds högt belägna tunnelbanestation. Maggie hade i förbigående sagt att jag skulle in till stan för att hälsa på pappa. Jag skulle gå av vid Fridhemsplan och hon lämnade mig ensam på perrongen.

Jag hade nästan glömt att jag hade en annan pappa än Kent. Minnet var det lite si och så med. Det verkade sortera ut sådant som det inte orkade med just nu var det mesta. Mycket hade hänt på alltför kort tid rädsla, ensamhet och osäkerhet hade jag aldrig förr upplevt.

Varför är du alltid så dum? Du har ju inget vett alls om du inte gör som jag säger blir du som din tokiga mamma. Ann och Berit de är minsann kloka och Berit som är yngre än du klarar allt, sa Maggie med förakt i rösten.

Den enda tröst jag hade var nallen, filten och tummen. Jag skämdes över mig själv, rädslan för att vara dum var värre än den värsta mardröm. Gömde mig under filten och hoppades att jag skulle försvinna. Tänkte att mamma nog inte vile ha mig samtidigt som jag önskade komma hem igen. Det här var bara en hemsk mardröm. Snart skulle jag vakna upp hemma igen, men dagarna gick. I skolan klarade jag inte det enklaste tal eller bokstäverna trots att jag kunnatt skriva innan jag börjat skolan. I den här nya världen var allt annorlunda. Huslängorna såg likadana ut. Ingenting verkade äkt som de där kopiorna av tavlor som hängde på väggarna. Maggie menade att den var den enda rätt och riktiga. Allt annat var fantasi och det var farligt.

Min fostersyster Ann hade kommit hem från sina kusiner och fått för sig att hon skulle leka damfrisörska. Jag var hennes försökskanin och protestera gick inte för sig då hade jag väl blivit inlåst i badrummet och inte fått träffa pappa. Ann hade satt papiljotter i mitt hår. Den frisyr hon skapade kunde ha passat en tonåring. en hög frisyr perfekt för en halvvuxen person inte en sjuåring. Jag kände mig ful och obekväm när jag sett resultatet i spegeln.

I väntan på det gröna tunnelbanetåget önskade jag desperat att blåsten skulle få frisyren att försvinna och mitt hår som ju var kortklippt skulle rakna och bli som jag var van vid. rullade tåget från Hässelby Strand in på perrongen stannade tvärt. Tillsammans med övriga blåfrusna resenärer klev jag in i värmen.

Slog mig ned på ett av de gröna plastiga lädersätena och smålog förnöjt. Det var skönt att ha ett hår där inga lockar i världen höll en längre tid utan ordentlig permanent. Nu kändes det bättre och önskade att jag fick stanna hos pappa.

Pappas famn, var varm, trygg och hemlik ändå tvekade jag lite när jag tog hans hand. Var drömmen sann var det han och älskade han mig. Såg han att mitt hår var rakt och tyckte han om mig även utan hästsvans. Jag kunde inte vara helt säker på honom för när mamma och jag hade varit i Göteborg och vi sent på kvällen trötta efter den långa tågresan klivit över tröskeln hemma i Vasastan hade en föraning, en känsla av tomhet som fick det att knyta sig i maggropen tagit tag i mig. Det hade varit något som borde ha funnits där men som nu var som bortblåst. Där skulle finnas en lukt som sa att nu var jag hemma! Ett gnisslande ljud hade hörts från spåvagnen som svängt in på gatan. Mamma såg jag hade funnit någonting på köksbordet innan hon snabbt hade skickat in mig till tant Maja.

Hon hade som vanligt suttit vid sitt sminkbord och som alla kvällar skött sitt ansikte med olika skönhetsmedel, graciöst som en ballerina lyckades hon den där kvällen som alltid trots sina av ledgångsreumatism söndervärkta fingrar vira in det tunna grå håret i de snusbruna mjuka papiljotterna för att till sist sätta ett florstunt hårnät över det hela. Hennes omsorg om sin egen person var hennes sätt att inte bara överleva i slummen utan också genom att sköta sitt yttre bevara sin värdighet. Allt verkade normalt.

Det hade känts tungt, tomt och ledsamt och förstrött hade jag tittat ut genom fönstret mot det motsatta gårdshuset. Där på väggen mittemot hade den gulbruna putsen flagnat så att bilden av en ensam gammal gumma sittande på huk tonade fram. Så ensam och gammal kände jag mig, som trashanken Chaplin, som hade trillat ned i ett svart hål som han gjort i filmen jag sett i Göteborg tillsammans med kusinerna Aino, Stefan och Inger.

Den dagen för två år sedan hade pappa samman med min bror lämnat mig och mamma. Det var för att han lämnat mig utan att säga varför som jag inte var säker på att han verkligen ville träffa mig. Han kramade mig när vi möttes på perrongen vid Fridhemsplan. Så för en stund försvann den sugande oron i maggropen. Vi promenerade hand i hand längs Fleminggatan. Aldrig ville jag släppa taget om honom och trots det ljudliga trafikbullret och snålblåsten växte värmen och trygghetskänslan inombords samtidigt som pappa vänligt, men bestämt visade vägen. Vi tog en gata till vänster och så till höger och så till höger igen. Det var lång väg att gå för en kortbent sjuåring, men det var en underbar stund. Om jag fått som jag velat hade jag gått och gått med min hand i pappas sträva näve hela livet.

”Mamma kanske väntade på oss”, tänkte jag upprymt. Vid slutet av gatan fann pappa en tvärgata ned mot Kungsholmsstrand. I ett fönster skymtade några keramikmuggar, i ett annat några dammiga ögonkakaokartonger och ljusblå burkar med bilder av syrliga karameller. De verkade ha stått i skyltfönstret sedan mitten av femtiotalet. Så kände jag igen mig. Ett funkishus stod ensamt för sig själv, i bakgrunden syntes den magnifika utsikten över Karlberg, och Norrmalm. Ett stort träd stod liksom ett vårdträd vid husets sida invid en sandlåda och en grön parkbänk. De rostbruna och gula löven låg utströdda som en krans vid dess fot plötsligt tog en stark vind tag i dem och de flög rasslande iväg över gatan.

I spänd avvaktan följde jag pappa in genom porten. Vi tog en liten järngallerförsedd hiss tre trappor upp. En ytterdörr stod på vid gavel. Vi var väntade. En liten rundnätt, mörk kvinna slöt mig välkomnande i sin varma, mjuka famn.

Det var Maria, pappas nya fru och där var Thias som var en månad yngre än jag. Han satt slappt nedsjunken i en av de bruna läderfåtöljerna. Hans cendréfärgade hår var kort men ostyrigt rufsigt. Han vände sina vänliga spjuveraktiga ljusbruna ögon mot mig.

– Mors, syrran, sa han och log med hela ansiktet.

Tomas var den mest spännande kille jag träffat. Jag hade hört Maria berätta om alla gånger han med hjälp av sin ohöljda charm fått polisen att köra honom hem när han varit ute på stan. Han ställde sig vid trottoarkanten och låtsades gråta. Den svartvita polisbilen stannade.

– Och hur var det här då, undrade en bekymrad polis.

Jag har gått vilse och hittar inte hem, grät Thias.

Så fick han skjuts ända till porten. Det var lustigt tyckte jag att han lyckades med det där varje gång. Inte hade han gått vilse han var bara trött och orkade inte går hem så smart att ordna gratisskjuts.

Några minuter senare satt jag lika härligt nedsjunken i den snusbruna läderhörnssoffan för att inta mitt thé, som Thias i fåtöljen bredvid. Maria thé smakade godare än något annat, gjort på Hornimans och kaffegrädde istället för mjölk. Jag prövade själv längre fram i tiden, men det smakade inte alls lika, så det var nog något mer kanske en hemkänsla. Här var jag accepterad åtminstone kände det så.

Théet smakade gott för att atmosfären var så gästfri. Inte alls som hos mina fosterföräldrar där jag kände mig som en inträngling i deras perfekta lilla familj. Här fanns sånt som jag mindes från Norrtullsgatan som böcker, tidningar, tavlor, byster i lera som pappa hade skapat som denna byst av Maria.

Till Edith/Ragnar Edvardson/ 1954

Fem majskorn i en rad är dina tår
Och hälen spetsig, utan spår
av detta första runda år.
Nu öppnar sig din lilla hand,
Som ännu ingen knoge har
en sjöstjärna på fjordens strand.
Förtorka skall den
Ganska snart
Och ligga gömd i silvrig sand
då öppnar du
En annan hand
Då vandrar du på trubbig häl
och griper vant
Om föremål som mening har
Men ingen själ
En trasig knapp
Ett äventyr!
Ja, skynda dig före knappen flyr
Och blir ett glädjelöst bestyr

Maria var från Sundsvall och hon arbetade som frilansande socialreporter för den kooperativa veckotidningen Vi. Hon satte sig nu i fåtöljen mitt emot mig och tände en Minden mentolcigarett. Den speciella doften av mentol skulle följa henne genom livet som ett oersättligt karaktärsdrag. Precis som pappas piptobak, Tiedemanns gula skulle följa honom och mig. När jag kände några av de lukterna i tunnelbanan mindes jag dem och det här hemmet.

– Det var krig, berättade Maria med sin djupa lite hesa röst, Sundsvallsdialekten var uppblandad med stockholmska. – Jag fick en snabbutbildning till elektriker. Alla karlar var upptagna med att öva krig, så vi kvinnor behövdes för att sköta sånt som de inte hade tid med. På den tiden fanns det bilar men vägarna var inte alltid farbara och vi måste spara på bensinen. Det var restriktioner på allt och de hade placerat mig vid en förläggning högst upp i Lappland vid Riksgränsen.

Det var mitt i vintern, och du ska veta att det var kallt, sa hon och tittade menande på mig. – Snön täckte nästan taknocken och det var -40 och snöstorm. Jag var totalt ensam ingen telefon, ledningen hade rasat. De enda som höll mig sällskap var vättar, vargar ylade och en järv rörde sig runt knuten. På kvällarna hade jag och killarna ibland seans. Det är något man gör om man vill tala med andar, vet du. Andarna fick fnatt och lyfte hela bordet och det flög över golvet.

Marias berättelser var totalt olika Maggies som ju ansåg att fantasier var farliga. Sånt skulle barn lära sig av med för det var fult att ljuga, därför kunde hon inte pynta sin livshistoria med olika bilder som Maria gjorde, för det var fult, och det skulle jag lära mig. Men utan att blinka ljög hon för Lilly grannfrun när hon låtsades tycka om henne för ofta berättade hon för Kents syster om vilken obegåvad lantlolla Lilly var. Det menade Britta var okej och kallade det för vita lögner.

Fantasier var lögner som man inte fick ha, men låtsas som att man gillade grannfrun gick bra. Marias fantasier var sånt som Britta ansåg oanständigt som konstnärer och sångerskor sysslade med som ofta pyntade sina bilder och sånger med bilder. Vättar och andar som fick bord att flyga som Maria berättade om fanns inte. Hennes berättelse var därför inte sann. Pappa kallade henne senare för mytoman med en fnysning, men hur skapade man en spännande historia om man inte fick svarva lite.

”Varför gick hon gärna på Operan, lyssnade på Snoddas och sjöng ibland själv om hon tyckte sånt som konstnärer och sångerskor sysslade med var omoraliskt skräp som vettiga människor inte sysslade med”, undrade jag.

Det var fult att ljuga, visste jag, men det fanns visst olika sorters ljug. Britta hade sagt till mig att vita lögner var hennes och många andras sätt att inte göra andra alltför illa, genom att avslöja vad de egentligen ansåg. Det var en bra strategi att inte vilja göra sig osams med grannfrun. Mina lögner var aldrig vita även om jag ibland försökte för att inte råka illa ut precis som Britta då hon inte ville bli ovän med grannfrun. “Var det kanske bara hon och hennes familj som fick gör vissa saker som inte andra fick.”

Jag älskade Marias fantasifulla historier. Hon beskrev ensamheten vid riksgränsen och rädslan för att kriget skulle komma till henne. Det var därför den befolkades med vättar, andar, vargar och järv. Kylan och snön beskrev hotet från världen utanför. Och hon bevisade att hon var duktig på elektriska saker som hon lagade som en expert.

Marias berättelser gjorde hennes liv spännande och jag ville hellre våga fantisera som hon än vara tråkig som Britta.

Häng med, Edit, ropade Thias från ytterdörren. Han hade redan jacka och stövlar på sig. Snabbt fick jag på mig mina ytterkläder.

Stadens gatlyktor lyste upp tillvaron så att det inte var helt beckmörkt då vi kom ut genom porten för att förenas med några barn från kvarteret. De hade samlats vid sandlådan under trädet en mörklockig söt pojke med en korkskruvslinga i pannan och en tanig pigg brunögd flicka i samma ålder som jag. Jag närmade dem lite blygt men flickan tog initiativet.

– Du är Edit, undrade hon och jag nickade. Jag heter Pia. Thias har berättat om dig, kul att du är här. Vill du vara min bästis?

Visst vill jag det, svarade jag och sken upp. Vad ska vi göra nu?

Vi drar, hojtade Thias, och så drog vi fyra iväg i full galopp till Beates keramiska verkstad runt hörnet.

Den var spännande så där stannade vi en stund först tittade vi i fönstret och beundrade de fina muggarna som alla i kvarteret drack sitt te eller kaffe ur. En tunn liten kvinna med kort spetsig näsa, rakt råttfärgat kortklippt hår och ljusgrå ögon vinkade in oss. På bruten svenska hälsade hon oss välkomna. Hon var tyska precis som Martins mamma som var från Berlin. De hade båda överlevt koncentrationslägren under kriget.

Pia, Thias och pojken som var mörkhyad och kom från Marocco som hette David sprang runt i lokalen och tittade på allt fint, men innanför dörren stod en enorm drejskiva och den drog mig till sig som en magnet. Jag kravlade upp på träbänken framför den och så försvann nuet och jag var hemma i Vasastan.

Det var en vinterkväll och kallt så det knakade i de gamla väggarna, och jag satt vid ett stort bord i den av kokskaminen och vedspisen uppvärmda lägenheten. För mitt inre såg jag mamma, pappa, moster Sirpa en storvuxen finska, min kusin Nina som var hennes dotter, Martin och Bernt som var poet. Vi satt alla vid bordet och pappa arbetade med en byst i lera. Matin satt modell skrattade i drömmen för att han måste sitta alldeles stilla. Han ville hellre ge sig iväg och leka med sina indianer. Mamma koncentrerade sig helt på en egyptisk relief också i lera. Jag gjorde vad jag kunde ormar i alla storlekar. De vuxna småpratade och det var allmänt mysigt och hemtrevlig trots att det ibland knäppte otäckt i de gistna fönstren.

Bernt läste en av sina dikt.

se världshjärtat/ bernt eriksonMumien vaknar

Bredande månljusfasa på
sinnenas äng
Se den stela mekaniserade
Ondskan
Nalkas livets skärhet
Som inte vågar vara trygg
Var god vänd
Ty också på andra sidan finns
beaktansvärdhet
Var god läs alla baksidor
såväl som framsidor

Det var den speciella atmosfären som lukten av lera, oljefärger och kreativiteten i keramikverkstaden som framkallade minnet av den gemensamma stunden. Skapandet, fantasins och drömmarnas värld var mitt hem på jorden, hur mycket Britta än försökte få mig att välja hennes realistiska värld. En värld utan fantasi och drömmar blev tråkig kände jag, vid drejskivan kände jag lite välbehövlig stolthet över att tillhöra den värld som var konstnärens.

– Edit, vi drar, hojtade Thias igen.

Han kunde absolut inte stanna en längre stund och även om jag helst ville stanna hos Beate kunde jag inte låta bli att följa med honom och de andra för att se vart vi nu skulle. Det kanske fanns något minst lika spännande runt hörnet och så fortsatte färden i vild galopp mot en liten gungpark.

De som bestämde i staden hade börjat byta ut gungorna av trä mot bilringar, ännu så länge nöjde sig parkförvaltningen med två bilringar. Vi tyckte att de i trä var mer spännande för man kunde göra våghalsiga saker med dom. Tomas ställde sig på en av dem och tog rejäl sats snabbare och snabbare gungade han. Högre och högre och så plötsligt fick han gungan över huvudstången. Han skrattade högt stolt som en mycket liten tupp som klarat något riktigt farligt. Utan att veta om det trotsade han faran för varken han eller vi andra hade vett att förstå att man kunde slå sig ordentligt om man trillade av. Tomas gjorde om konststycket flera gånger och vi andra var rätteligen imponerade.

Jag försökte och Pia också, men vi lyckades inte få upp farten tillräckligt och snart hade Tomas tröttnat på gungorna. Han gav sig iväg utan varning. David följde snabbt med och så småningom också Pia och jag. Det skulle dröja något år innan vi skulle göra om samma trick som Tomas. Vi hittade snart killarna i godisbutiken. Bekymrat viskade jag att jag inte hade några pengar men Tomas var snäll och sa att jag fick dela hans påse som snabbt fylldes med geléråttor, sega gubbar, chokladnallar och piaster.

Pia och David lämnade vi av i grannhuset, så var Tomas och jag inne i köket där vi hittade Mauds läckra spaghetti med köttfärssås, ännu varm väntade den på oss på gasspisen. En stor tallrik fylld med läckerheten så satt vi i soffan i köksalkoven och lyssnade till Klas Klättermus på radio. Maud och pappa tillhörde dem som ännu inte köpt någon TV, men vi nöjde oss ännu med radions barnprogram. När den var slut tänkte vi oss in i sovrummet bredvid, men Markus hade kommit hem från ett besök hos sin mamma och nu gömde han sig med en bok i sitt eget avskärmade krypin av rummet intill köket. Han tyckte vi var fjantiga småglin och ville vara för sig själv. Vi tyckte han var tråkigt vuxen och Tomas kunde inte låta bli att reta honom tills han gav upp och tog med sig boken ut i vardagsrummet.

Vi tog över rummet i ett skåp hade Tomas fullt med serietidningar Stålmannen, Fantomen, Kalle Anka, Dennis, 91: an, Lilla Fridolf och snart också Mad. Det var ett paradis fast jag inte kunde läsa än, gjorde jag så gått jag kunde. Bilderna gjorde det lätt att gissa vad som hände, men ändå ville jag veta vad som stod. Läsa kunde man lära sig i skolan kom jag på. Äntligen något som gjorde skolan nödvändig hade tappat intresset för den och det hade varit därför jag haft svårt att lära mig något där.

T
idigt på söndagsmorgonen när det ännu var tyst i lägenheten och mörkt ute satt Tomas och jag åter i den trivsamma alkoven i köket, drack te, åt rostat bröd med marmelad och lyssnade på barnradions morgonprogram. Gösta Knutsson berättade om Pelle Svanslös upptåg i Uppsala. Jag njöt av den lättsamma morgonstunden med Tomas. Det var härligt att sitta där i nattlinne samman med honom och trots att han inte var min bror så kändes det så.

– Vill du se Tarzan apornas son på Draken, eller Kalle Anka på Roxy, undrade han samtidigt som han gäspade.

I stan fanns det många biografer och flera av dem visade matiné på söndagarna. Draken låg vid Fridhemsplan och Roxy längre bort. Tomas avundades jag mycket för han hade möjlighet att gå på matiné varje söndag. Ibland hann han om han sprang mellan biograferna med tre stycken för det var ofta föreställningar på olika tider fram till klockan tre. Han fick ofta pengar av sin pappa som arbetade med att skriva manuskript till deckare för TV.

– Tarzan, svarade jag för Draken var närmast. Jag hade aldrig sett Tarzan snabbt klädde vi oss. En halvtimme senare satt vi i mitten på 11: e raden. De platserna skulle komma att bli våra favoritplatser. Vi var lite sena men hann precis slå oss ned med varsin godispåse för att höra bröllopsmarschen, en galen stumfilms bit och så sa en käck röst att ”nu blir det reklamfilm”.

Cocacola, Marabou mjölkchoklad och tuggummit Toy med slogans som vi aldrig skulle glömma visade sina reklamfilmer så föll ridån. Ett tag ljusnade det något. Det prasslades från godispåsarna och blåstes i biljetter så att ett vinande ljud hördes.

Sakta mörknade det igen och Twenty Century Fox svartvita lejon röt. Tarzan vrålade och träffade Jane brottades med lejon och krokodiler, red på elefanter, svingade sig mellan lianerna med Jane i famnen till sin trädkoja högt upp bland träden. De kysstes och ridån föll. Vi sprang ut via en dörr längst ned vid scenen och så var Tomas och jag åter hemma.

Nu var det slut på det roliga för Markus följde mig till tunnelbanan. Pappa hade cyklat till jobbet på en av stans största morgontidningar. Markus gick tyst vid min sida min mörka vackra halvbror. Det mörka hade han fått i arv av sin mamma som var judinna från Tyskland men med spanska rötter. Hon hade när hon var ung försökt fly från Berlin till Spanien, men nazisterna hade fångat henne i koncentrationsläger där hade en av Bernadottes vita bussar hittat henne halvdöd och fört henne till Sverige.

Jag var ledsen för att jag var på väg tillbaka till fosterhemmet och för feg för att våga be att få stanna hos pappa rädd för att han skulle säga nej. Min brors liv var inte heller lätt. Han hade följt pappa från det ena hemmet till det andra. Hans mamma hade upplevt det värsta tänkbara och hon var bara en veckoslutsmamma. Först hade mamma tagit hand om honom och nu var det Mauds tur. Vi var två oerhört ensamma syskon fångna i vår egen ångest utan förmåga att trösta varandra.

På tåget mot Hässelby tänkte jag att jag aldrig skulle avslöja att jag helst ville stanna hos pappa. Jag var övertygad om att de vuxna skulle straffa mig för min önskan så att jag aldrig fick träffa Tomas och Pia mer. Och redan under julen träffades vi och Pia blev för en tid min bästis. Så länge den här möjligheten fanns kunde jag överleva resten.

Var är hemma

Lördagen den 24 september

Kapitel Tre

Dumma unge

Lördagen den 17 september

Granaths låg här någonstans. Garagelängorna på höger sidan om huset.

Kent verkade försvinna under flera timmar under veckosluten men det fann jag ut längre fram var han i garaget som låg cirka fem minuters gångväg från radhuset där familjen bodde. En grusad väg gick förbi en gungpark mot livsmedelsbutik som ägdes av familjen Granath. Bakom den fanns garagelängan. Där älskade han att hålla till och snickra riktigt duktig var han som hade skapat dockskåpet i hallen med de fina stolarna, borden, sofforna och lamporna även elen hade han kopplat. I garaget fanns förutom snickarhörnan en grå Peugeot av äldre modell 403. Namnet Grå passade familjen perfekt de tyckte mycket om den färgen. Träden hade börjat skifta i olika höstfärger, ett lite kylslaget höstregn dolde färgerna när Kent parkerade bilen på parkeringsplatsen uppe vid Maltesholmsvägen.

Hon placerade mig i framsätet på den utan att spänna fast bilbältet. Sådant var det inte så noga med i början av sextiotalet. Det var bara föraren som behövde skyddas mot olyckor så Maggie satte ordentligt på sig det nyinsatta trepunktsbältet. Efter en stund svängde hon vänster vid första rondellen. En timme senare stannade bilen vid huvudentrén till Karolinska Sjukhuset. Vi gick en slingrande lång väg i kulvertarna under sjukhuset innan vi kom fram till några trappor som tog oss en halv våning upp och stannade framför en tung dörr som en barsk sköterska med tung imposant nyckelknippa i näven låste upp med en dyrk.

Innanför fanns ett stort rum med symaskiner och vävstolar. Ett stort runt bord belamrat med tyger, garnnystan, saxar, en liten rund dyna med synålar och en med knappnålar i olika storlekar. I ett hörn satt en ensam kvinna och sydde. Maggie puffade mig uppfodrande mot henne. Kvinnan log stumpt och gav mig en stor teddybjörn gjord av vit fårull. Tveksamt log jag oengagerat när jag förstod att den där trötta frånvarande kvinnan var mamma. Hon fick ingen kram istället drog jag mig undan. Kände mig osäker på om hon ville veta av mig. Krampaktigt höll jag om nallen tryckte ansiktet mot den för att dölja skamkänslorna, tårarna som även om de fanns där någonstans inte ville komma ut.

Jag andades ut när jag ett par minuter senare tilläts lämna avdelningen. Ute störtregnade det och jag gömde nallen under jackan för att den inte skulle bli blöt. Den var en kär vän som jag inte ville mista och hela vägen tillbaks till Hässelby kramade jag den hårt, knep ihop ansiktsmusklerna för att slippa gråta. Det gjorde änglarna åt mig.

– Varför får jag inte vara med mamma, vågade jag till sist fråga Maggie när bilen snurrade runt i den sista rondellen. Det hade slutat regna och molnen började spricka upp en solstråle tittade trevande fram.

– Din mamma är trött och måste vila upp sig, svarade Maggie undvikande den svåra sanningen. Att mamma var det som kallades sinnesjuk var tabu, att hon försökt ta sitt liv var ännu skamligare. Vilket hon senare berättade något som barnavårdsnämndens papper inte bekräftat.

”Det var väl mig hon var trött på och jag hade varit stygg när jag gav mig iväg till det där museet med de uppstoppade djuren”, tänkte jag där jag satt i bilen. ”Mamma hade lämnat bort mig därför att jag varit stygg,”

Var det för att jag tillsammans med några andra barn från Norrtullsgatan hade gett mig av till museet med en massa uppstoppade djur. Vi hade inte vågat gå över vägen, men mamma hade blivit jättearg. Jag var för liten för att förstå att mamma varit orolig och trodde att blivit trött på mig.

Vara ifred ville jag helst låtsas som om jag inte brydde mig orkade inte känna något annat. Det hade varit för många svåra upplevelser på så kort tid. Jag låtsades vara oberörd och inbillade mig att jag skulle kunna undvika konflikter på det viset. Verkade för okunniga som Maggie som om jag var känslokall.

Men familjen Grå hade regler som jag enligt Maggie borde känna till på förhand. Familjens sätt att tänka och leva var det enda normala ansåg de och därför borde varje vettig människa veta att bete sig som dem. Det kunde väl inte behövas några förklaringar. Hon Edit var väl dum.

Din mamma är omoralisk, sa hon i bilen tillbaks mot Hässelby. Hon har inte haft vett att gifta sig med din pappa. Så är hon konstnär också inget jobb för någon, särskilt inte för en kvinna. En kvinna ska gifta sig innan de får barn och sen ska de sköta om hemmet inte hålla på med sånt där som att måla tavlor. Du ska vara glad över att du fått komma till mig så att jag kan ge dig en god ordentlig uppfostran.

Inte för att jag förstod vad omoralisk betydde men det var nog inget fint att vara. Varför det var dåligt att måla tavlor hade jag svårt att förstå. Det var underbart med tavlor och mindes mammas som jag sett på väggen där hemifrån. Och alla gånger jag varit med på Nationalmuseum och Liljevalchs där det hängde många tavlor som folk betalade för att se. Några var målade av kvinnor det visste jag bättre än hon. Jag blev obstinat och ledsen samtidigt.

Maggie värmde risotton när vi kom hem. Vi slog oss ned vid köksbordet. Hon berättade om sitt moraliskt felfria liv.

Du måste lära dig av med att fantisera för fantasier är inte vad normala människor sysslar med. Din mamma har blivit galen för att hon fantiserat för mycket om du inte lär dig av med sånt blir du som hon. Du ska lära dig av mig och min familj. Min pappa var glasblåsare och vi var fattiga, men anständiga människor. Mamma slet med tvätt vid klappbryggan, vände och vred på slantarna för att få det att gå ihop. De var minsann inga latmaskar utan ambitioner som de flesta arbetare är utan såg till så att både jag och mina två bröder fick utbildning. Efter skolan arbetade jag på bank och för min första lön köpte jag ett lexikon. Jag träffade Kent när han kom på besök till Kungälv. Han läste per korrespondens till civilingenjör. Vi cyklade mellan Kungälv och hans hem i Lidingö. När vi gifte oss slutade jag på banken för gifta kvinnor får inte jobba där och Ann föddes. Vi flyttade till Hässelby Gård i slutet av femtiotalet och jag blev hemmafru på heltid. Min äldsta bror Nils är byrådirektör. Du har mycket att lära dig av mig och min familj. Min pappa är 85 och frisk och klokare än de flesta. Din mamma är en skam för vårt samhälle, tänk att leva samman med en man utan att vara gift, ojade hon sig och snörpte på munnen.

Jag förstod inte hälften av den uppbyggliga historia hon försökte delge mig en sjuåring, men utan att svara på hennes berättelse med något annat än låtsat intresse undrade jag för mig själv om hon tyckte att min pappa också var det där ordet omoraliska. Han hade barn med andra än min mamma, men av någon anledning talade hon aldrig illa om min pappa.

Det blev konflikter av det mesta jag tog mig för med som den eftermiddag då jag fann några dockkläder i en röd leksakslåda i rummet jag sov i. Jag tvättade dem i handfatet i badrummet, blandade naturligtvis färgerna utan att förstå att de skulle färga av sig på de vita plaggen. Maggie upptäckte naturligtvis det hela. Jag försökte komma undan genom att neka till att det var jag som hade gjort det. Panikslagen inför straffet som skulle komma så snart Kent kom hem. Fel naturligtvis, men jag var rädd för att få stryk, vem var inte det. Aldrig att Ann fick stryk vad hon än gjorde. Det skulle jag på ett smärtsamt vis lära mig..

Jag blev skickad i säng utan mat eller inlåst i badrummet i väntan på att Kent skulle komma hem och daska mig på min bara stjärt, Det sved och gjorde ont men jag knep ihop för att inte skrika. Det skulle han inte ha. Maggie uppfattade mig som en förhärdad lögnare som inte vare sig grät eller skrek.

Att det var filten och nallen som fick ta emot mina tårar begrep hon tydligen inte. En eftermiddag efter en bestraffning hörde jag genom filten skrik från grannens lägenhet, en pojkröst. Skriket skrämde. Han fortsatte skrika av smärta samtidigt hördes något som lät som en piska vina. Rädd somnade jag ändå till sist och drömde om den elaka styvmodern i Snövit som för ovanlighetens skull var gulblonderad som grannfrun som jagade mig med piska.

Vad var det för hemsk värld jag hamnat i. En hemsk värld där man inte använde sina händer till att kramas utan till att göra flickor och pojkar illa. Å, vad jag längtade hem till Norrtullsgatan som mamma hade tecknat med pastellfärger.

Så har den där lymmeln fått vad han är värd. Den pojken behöver verkligen veta hut, mumlade Maggie vid frukostbordet. Det är då underligt att de där barnen är så olika till läggningen. Berit hon är den mest begåvade, väluppfostrade och kloka flicka jag mött. Hennes bror är ett riktigt rötägg. Lilly som är alldeles ensam har ett himla sjå med att få pli på honom medan hennes man är ute på affärsresor.

Kent grymtade jakande till svar medan rakapparaten som vanligt surrade över hans kantiga haka. Det var lördagsmorgon och han hade dagen ledig och försvann som vanligt till snickarboden i garaget. Det var bara en timme skola på lördagarna efter den var Ann och hälsade på sina kusiner som bodde i närheten och jag satt en stund i gungparken bredvid. En stunds gungande så kände jag att jag behövde gå på toaletten.

Dörren till lägenheten var låst för Maggie var ute i ett ärende. Panik, utelåst, inte ens här hade jag ett hem. Utestängd, jag kommer aldrig in igen och så kissade jag på mig. Maggie kom samtidigt i trappen, upptäckte att mina byxor var blöta.

Dum och äcklig unge du är, att du inte hade vett att ringa på hos Lilly, att du inte kan vara lika klok som Berit. Gå och lägg dig och skäms i eftermiddag ska du åka och hälsa på din pappa, hasplade hon ur sig i samma andetag. Att jag kanske var rädd för Lilly och hennes mattpiska begrep hon inte. Hon, Maggie verkade ha svårt med empatin.

Kjelle var i ett värre helvete än jag, men vem lyssnade på oss ingen ändå hade jag på måndagen efter skolan stått och tänkt att jag kanske skulle gå till rektorn, för att be om hjälp, men så vände jag om. Vågade inte, min tilltro till vuxna hade sjunkit ned i botten. Kjelle och jag fick försöka överleva bäst vi kunde i en värld som tyckte att vissa barn behövde veta hut trots att det egentligen var de vuxna som borde “veta hut”.

Kapitel Två

En annan värld

Stora måsar flaxar skränande omkring de moderna husen. Ska man någon gång följa med så man verkligen kan leva andligen fri i nutiden? Jag lever liksom i den fruktbara perioden efter ett vulkanutbrott. Men vem kan avgöra om vulkanen är slocknad? Gunilla Bjerner

Maltesholmsvägen i Hässelby 2013

Lördagen den 10 september

En svart taxi modell Ford 1955 svängde tvärt in på en parkeringsplats långt västerut från Stockholm. Tanten som hämtat mig på fredagen sig till mig. Tog ett stadigt tag i min arm och drog mig ur bilen. Jag huttrade till i den höstgrå, lite kyliga luften sent på lördagseftermiddagen. Hade i all hast fått väldigt lite kläder med mig faktiskt bara det jag haft på mig när jag kom från skolan på fredagen.

Tyst reagerade jag liksom mamma, som pappa berättat i sin krönika, med ett dovt pirr i magen följde jag tanten nedför en lång vältrampad trappa kantad med taggiga vita höstsorgsna rosenbuskar. En regndroppe som en tår vätte min kind innan vi nådde andra porten av de sex portarna i det smutsgula radhuset, i funkisstil hade det börjat dugga. Tre våningar högst upp stannade tanten vid en brunbetsad dörr närmast trappan. Hon ringde på och dörren öppnades, så puttade hon in mig genom den lämnade bagen, hälsade kort och gick utan att säga adjö. Det var lördag så hon måste väl hem och se på TV kanske Bröderna Cartwright inte hade hon tid eller ens lust att bry sig om ett barn som ändå enligt tidens tro glömde traumatiska upplevelser vilket väl var bekvämt för de vuxna. Vad stora kvinnor som Ellen Key och Selma Lagerlöf ansåg var barnets rätt togs inte hänsyn till.

I en långsmal hall stod tre främlingar min fantasi skapade om dem till stora och farliga bergatroll såna som kunde tänkas vilja äta små flickor till frukost. Slocknade i en säng.

”Solen sken in genom ett välputsat fönster när jag slog upp mina ljusblå, några gröna växter stod på fönsterbläcket raka mörkgröna som vassa svärd sköt de i höjden. Jag låg en stund alldeles stilla och undrade om jag skulle våga kliva ur sängen, mindes de där bergatrollen. Men hade inte den där dikten som mamma läst Ibland tomtar och troll sagt att troll hade för vana att försvinna när solen gick upp, mindes jag, en försiktig känsla av optimism och rädslan försvann, nyfikenheten på vad det här var för ett ställe och vilka de som bodde här var tog över. Jag ville vara lika modig som prinsessan, modigt satte jag ned fötterna på golvet och lämnade därmed sängens trygga värme. Det hängde en mörkblå kofta på en stol den satte jag på mig över det tunna ljusgula knälånga nattlinnet.

Ett par steg så var jag vid dörren höll andan gjorde jag medan jag tryckte ned det plastiga vita dörrhandtaget. Dörren knarrade lite när den gled upp. Utanför lyste det från en liten lampett bredvid en guldfärgad hallspegel. Kusten verkade klar vare sig troll eller spöken syntes snabbt kilade jag ut i hallen. Brorsan hade lärt mig hur man smög som en mohawk på lätta fötter. En orangeröd bredrandig wiltonmatta dämpade mina steg som saktade in.

Invid ena långsidan stod något stort och spännande. Ett skåp i falurött med vita knutar som jag ville titta närmare på. Upptäckte till min förtjusning att det var ett dockskåp i två våningar med fyra stora rum i varje under taknocken fanns en skum vind. Ett av rummen i första våningen var ett modernt kök med elspis. I varje rum lyste lampor över de fint ihopsnickrade möblerna. Tre dockor bodde där. De satt i vardagsrumssoffan, två vuxna och ett barn och såg på TV. En lång stund fantiserade jag om att krypa in i det för tänk om den där skogen som Astrid Lindgren skrivit om i, Inga rövare finns i skogen, fanns utanför vardagsrumsfönstret. Skogen kanske ledde hem till mamma. Men det var bara drömmar och fantasier för inte gick det ta sig in i dockskåpet och ingen gren fanns att sätta fingret på och säga killivippen så man blev liten som Nils Karlsson Pyssling.

Dämpade röster någonstans ifrån gjorde att jag så småningom gick vidare för att ta reda på var de kom ifrån. I en öppning syntes ett kylskåp i väggen som hade samma storlek som det Ture Sventon förvarade sina temlor i. Ett kök, förstod jag, så klev jag över en platt tröskel två steg in till vänster fanns elspis, diskbänk och längst bort vid det kvadratiska fönstret med blåprickiga köksgardiner ett skafferi.

Vid ett köksbord med smala furuben täckt av en småblommig beige vaxduk satt en man, en kvinna och en liten flicka. Framdukat var tekoppar och djupa tallrikar fyllda med havregrynsgröt, mjölk och lingonsylt. (Scenen var som klippt och skuren för en reklamfilm ”1960 moderna kök”). I min fantasivärld hade dockorna från skåpet fått liv. Kvinnan i det korta, tjocka självlockiga mörkröda håret satt framför det öppna skafferiet så att hon kunde förse familjen med olika saker ur det. Hon upptäckte mig där jag stod tvekande vart jag skulle ta vägen.

– Du ska säga God morgon, sa hon utan att se på mig på äkta bohuslänska med ett tonfall som inte tålde motsägelser med en nick mot mannen framför sig fortsatte hon.

– Det är vi som är dina nya föräldrar och du ska kalla oss mamma och pappa. Sätt dig så får du frukost.

– God morgon, pep jag blygt, gick fram mot den lediga pinnstolen i brunbetsad furu, med avtagbar blommig dyna i samma beiga färg som vaxduken. Jag satte mig till rätta på stolen bredvid henne. Kvinnan la upp några slevar gröt på tallriken, hällde mjölk ur den trekantiga tetrapacken och några klickar lingonsylt från den lilla kristallskålen. Oron jag hade känt la sig till ro medan den lena varma goda gröten dämpade hungern.

”Varför måste jag kalla dem för mamma och pappa? Jag är väl inte deras barn, heller. Är hon lika gammal som jag,” tänkte jag och betraktade nyfiket flickan som satt framför mig.

Hennes ansikte var lite avlångt som en hästs med en pikant uppnäsa översållad med fräknar och stålgrå blick. Hon såg fientligt på mig, men jag log så vänligt jag kunde så länge jag var här kunde vi väl vara vänner. Snart kom ändå mamma och hämtade mig. Det hade hon alltid gjort hittills.

– Minns pappa den där konstnären, han som kom till den där festen och gick direkt och la sig på soffan. Är det inte typiskt? De har då ingen hyfs alls sådana där latmaskar. Aldrig har de gjort någon skapandes nytta. Konstnärer är riktiga samhällsparasiter, eller vad tycker pappa, sa frun i huset och stönade uppgivet.

”Han var nog trött den där konstnären”, tänkte jag. ”Fast å andra sidan skulle man på fest så borde man väl inte gå och lägga sig. Men kanske det var en tråkig fest. Samhällsparasit! Vad betydde det, men det var visst inget bra att vara. Varför kallade hon han för pappa förresten? Var inte han hennes man?”

Herrn i husets tunna färglösa hår skapade horn i pannan, men någon djävul var han säkert inte då han nickade i samförstånd åt sin hustrus historia samtidigt som han plockade fram en rakapparat. Min pappa poeten journalisten hade helskägg som jag ibland sett hur han masserade in med raklödder för att sedan använda en hyvel för att ansa sitt fina mjuka skägg och mustaschen klippte han med mammas nagelsax. En rakapparat hade jag aldrig sett, nyfiken på nyheter följde jag med blicken den surrande tingesten som herrn som jobbade som ingenjör på ett elektronikföretag (Philips) i stan där han fått rakapparaten för reducerat pris, förde den fram och tillbaka över haka och överläpp.

– Ann ta med dig tallriken och lägg den i vasken innan du går, bad frun som hette Britta sin dotter.

Så, hon heter Ann tänkte jag eftersom jag också ätit färdigt reste jag mig från bordet för att lägga tallriken i vasken. Ingen av dem tyckte det var särskilt nödvändigt att tala om vad de hette. Det tog många veckor innan grannar och hans syster som inte bodde så långt ifrån avslöjat att hon hette Britta och han hette Kent.

Britta stoppade mig tog mig hårt i armen och sa att jag måste be om lov innan jag gick från bordet. Sedan ledde mig in i det lilla badrummet vid ytterdörren. Där fanns badkar, toalett, tvättfat och även en toppmatad tvättmaskin också från elektronikföretaget. Väggarna var målade i ljusblått, badkarsväggen hade vitt kakel och ett litet fönster bara som en liten fyrkant släppte in sparsamt med ljus. Också toppmodern 1960.

Det var andra grejer än hemma i Vasastan. Den enda toaletten fanns på vinden och var gemensam för alla hyresgäster. Jag hade aldrig behövt gå dit för mamma hade skaffa en ljusgul plåtpotta som stod gömd bakom vedlåren i köket. Det var tur för det hade var lite läskigt däruppe på vinden inte alltid bara grannar utan ofta en inte helt nykter uteliggare som fann ett tillfälligt nattkvarter där. En gång i veckan hade mamma kokat vatten på vedspisen för att min bror och jag skulle bada i den stora tenngjutna tvättbaljan i köket. Det blev alltid bråk mellan oss om vem som skulle bada först, för det var kallt efteråt. Vi ville helst slippa. Men brorsan kunde bada när han var hos sin mamma. Några gångertog mamma och jag spårvagnen förbi Stadsbiblioteket för att hälsa på morbror Fred( mammas morbror) som hade ett fint badkar med lejontassar.

Det hade varit spännande och efteråt hade han berättat att han hade ägt ett lejon som han gått omkring med på gatorna i Göteborg. Jag fick en lejongul pyjamas av mamma så jag kunde leka lejonet Leo som försökte hitta hem till Afrika. Han saknade nog sin mamma och pappa och att kunna ströva fritt med sina kompisar.

Medan jag drömt mig tillbaka till en värld, hade Maggie fyllt det moderna badkaret utan onödiga dekorationer som lejontassar med varmt vatten och sa med bestämd röst åt mig att kliva i. Hårdhänt skrubbade hon mig med en rotborste från topp till tå så att skinnet glödde. Hon luggade det långa, tunna håret så att jag ville skrika, tårar vätte ögonvrån. När hon var färdig gav hon mig ett rosa badlakan knuffade lätt in mig genom dörren till rummet där jag sovit. Hon plockade fram en dammsugare naturligtvis från elektronikföretaget och började städa, skrubba och rengöra den lilla lägenheten lika noggrant som hon nyss rengjort mig till tonerna från en radiogrammofon typ finare mahognyskåp. Melodiradion hade inte börjat sända ännu, men Snoddas underhöll Maggie med en visa.

Jag blev sittande på sängen badlakanet värmde min rödflammiga kropp och medan jag sakta torkade rotade jag på måfå i den vita bagen. Kunde behöva något för min sargade själ, men min bruna nalle som hade haft ett jack i ena örat och tappat ett av ögonen var borta. Min svarta docka som jag älskat så var också borta. Men med bilderboken “Vad hände sen” sträckte ut mig på sängen för att följa äventyret med Mumin och hans vänner. De som hade följt mig i vardag som på fest under hela mitt korta liv. Den här boken handlade om Mumins väg hem med en mjölkkanna. Mamma hade läst den så många gånger att jag även om jag ännu inte kunde läsa, kunde följa sagans text.

Ingång till huset där jag bodde med mina fosterföräldrar i 6 år.

På vägen mötte Mumin sina vänner Mymlan, Lilla My och Sniff och tillsammans tog de sig igenom det ena hålet i boken efter det andra. Bakom varje hål fanns spännande äventyr som de råkade ut för, bland annat åkte de rutschkana inuti slangen på en dammsugare. Brittas brummade just förbi dörren och gav ljud åt Hemulens. Hålen de tog sig igenom blev mindre och mindre, men när de tog sig igenom ett hål som nästan var för litet stod muminmamman på en blomstrande äng framför Muminhuset i sitt randiga förkläde och tog emot den glädjestrålande Mumin. Mjölken hade hunnit surna, men visst var det tur för i stället ordnade hon med saftkalas.

Minnet av en gång som verkade vara för allt för längesedan vaknade. Tillsammans med några barn mindes inte vilka de var hade jag en sommarmorgon hade hämtat mjölk i en bondgård. Jag såg bilden av en grusväg som slingrade sig fram mellan ängar och vetefält och som blockerades av grindar. Mindes hur vi tyckte det var för besvärligt att öppna och stänga dem istället klättrade vi över. En tavla på väggen i rummet där jag satt var en av de många kopiorna av ”grindslanten”.

”Är det jag som ska leta rätt på mamma, kanske pappa också och då blir det saft och bullkalas,” tänkte jag. Men var fanns det kor så jag kunde få en kanna med mjölk att ta med på vägen hem till mamma. Kanske gick det bra med en tetrapak.

Kapitel Ett

Livet vänder

_Jordens tyngd fattar jag inte
Inte heller flugans lätthet
Sprängvärk utan nåd
En gång bad jag till himlarnas Herre
Stjärnsystem blinkade
Vågorna skvalpade sakta mot enslig strand
Ljög sig bort från frågorna

Jag ville vara ensam utan ord
Vetskapen har tystnat
Det ofattbara är
Viskande kärlek att leva och dö
Allas gemensamma lag
persikonötens blommor

Pappa berättar i det han kallar sin krönika om hur han mötte min mamma. ”Några dagar in på 1952 gjorde jag Gunilla Bjerners bekantskap. Konstnärinna. 37 åt. Tafatt och skarpsynt. Försummad och levande. Hon var utsvulten och hade inte kunnat avstå. Tre självmordsförsök, därav ett som nästan lyckats. Hon talade nästan som en dövstum. Hade också tidvis varit oförmögen att forma ord. Den som hjälpt henne att övervinna svårigheten var Bernt Eriksson, som hon sökt kontakt med brevledes från Karolinskas psykiatriska.
Hon visade mig en djupare hängivenhet än jag någonsin erfarit.
Hur detta skall utveckla sig vet jag inte. En viss sorglöshet hålls vid makt. Jag målar mera sällan nu men lär mig mycket om färger av Gunilla. Vi studerar gemensamt hennes samling av reproduktioner, bl.a. Joan Miro. Hon har tålamod med mig. Hennes känslighet i konstproblem är högt utvecklad. Hon tillhör en begåvad släkt, mest läkare. Fadern ödemarksläkare i Lappland- tungt ansikte lite åt Nietzsches håll, en broder nervläkare och förtrolig vän med Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren.
Gunilla har varit en sparv i tranedans, alltför osäker och bräcklig för de stadgade turerna. Ensam. Hade tidigare bara haft ett förhållande till Birger Vikström, den rustike humoristen ( av medlidande mest en gång för ngt år sedan i Paris).
Gunilla har en liten våning vid Pontonjärgatan på Kungsholmen, cirka 200 m från Delas bostad. Modern bor en trappa ned. Jag har inte träffat henne. Jag försöker undvika det. Jag vill absolut inte dras in i familjen.
Vi lever ytterligt enkelt tillsammans. Har ungefär samma behov och brist på behov. Något tvång åläggs mig inte. Jag får vara den jag är. Ibland bjuder Gunilla på pommes frites och ett glas rödvin. Ibland går vi ned och äter i matsalen till ett kollektivhus i samma kvarter.
Nu har jag råkat i en period av dysterhet och Gunilla irriteras inte av det, frågar aldrig.”
Det var 10 februari 1953 två dagar före pappas födelsedag som jag föddes en flicka på Karolinska KK i Solna. Mamma var ogift och tilldelades barnavårdsman omgående. Att pappa Ragnar godkände faderskapet och att de flyttade ihop på Norrtullsgatan 25 räknades inte eftersom det inte fanns någon sambolag.

De hade tillsammans med min halvbror Martin bott där sedan 10 december och enligt pappa trivdes de trots att det var kallt, halvmodernt och för mamma tungrott. Men det hade ju en man på den tiden inget problem med.

Det året avled Stalin, konflikten i Korea avslutades ett stilleståndsavtal slöts. Den lilla familjen i slumkåken Norrtullsgatan 25 lyssnade ofta på radion som spelade jazz när kusin Aino kom på besök. Mamma lyssnade gärna på P1 och Dagens dikt, teaterspel. Pappa lyssnade på den klumpiga men välljudande radions sportutsändningar när han inte var på Idrottsbladet.
Pappa berättar om de första dagarna i lägenheten:
”De första dagarna hade vi det mycket kyligt i våningen, knappast mer än 12 grader, men intensiv braseldning gav småningom resultat, och väggar och golv utstrålar inte längre någon kyla. Märkvärdigt nog har Martin aldrig sagt sig frysa och han har inte blivit förkyld, fast han setat på golvet och lekt hela dagarna. Det verkar som om kakelugnsvärmen gjorde luften hälsosammare för honom än centralvärmen. Vi har en täljstenskamin, tydligen täppt i rökgången. Kan vi få fart på kaminen behöver vi inte bekymra oss, när den verkliga vinterkylan sätter in, om den nu alls gör det.”

Mamma som inte var särskilt sportintresserad förundrades över pappas förmåga att beskriva en diskuskastare i auktion som hon läste om i Idrottsbladet. Torsten eller TT som han kallades och pappa syntes ofta cykla i Klara kvarteren som ännu var Stockholms Times Square.

Det hade varit fred i 8 år i Europa. I vårt land blomstrade ekonomin tack vare att Europa behövde bygga upp sina länder efter det förödande Världskriget. I Stockholm fanns många slumkåkar som den familjen bodde i.

Ur mammas dagbok:

februari 1953

Utanför är höstnatt och dimma. En gatlykta står i fukten och sprider ett osäkert ljus. Den liksom blinkar med ögon av tårar. Innanför de gardinlösa fönstren är bara bordlampan tänd. Hon vandrar i de båda torftiga rummen av fostret. Självklart som en parasit suger det åt sej av nerver och blod. Den gamla varelsen föder motsträvigt upp den nya.
Men som att knäppa på lampan i mörkningen skingras det sjuka skumrasket för det Blåklintsblå ljuset den stilla glädjen någonstans ifrån. Liksom fostret inkapsla i hennes själ. Tingen lever bara i människans sinne. De många sagorna. Brasglöden knäpper i kakelugnen. Ett varmt djur. Kalla händer smeker det. Ömhet glöder obestämd utan att göra ont.

”A Dom tror att jag ska klara vadet här. Mitt hår är okammat och stripigt. Jag ser förfärlig ut. Men jag är bara lite nervös för att jag snart ska föda vårt barn. Tryggheten i det gamla boet fjäskar med badrum och fåtöljer. Visst är jag rädd. Fostret sparkar mej ofta i magen så det gör ont. Snart ska jag iväg till något värre. Jag måste vara försiktig med den lilla tills det är dags. De är klart att jag är rädd”

De ålderstigna väggarna kallsvettas, knarrar hotfullt de gistna fönstren glor. Kakelugnen är kall och tyst. Om morgonen är allt bottenfryst. Ingen som slipper lämnar sängarna. Till slut ger den rostiga järnspisen upp motståndet och sprider björkvedsvärme. Som ensamma över kinder och hud I den blp0 skålen på det skrangliga köksbordet lyses mandarinens guldäpplen. Varför köpte hon så mycket av den dyra

1956 slog en ny musikfluga från USA igenom rock’n’roll. Det året startade också TV- sändningarna. Många var också förtjusta i jazz och läste Jean Paul Sartre. Vi närmade oss 1960 då något alldeles särskilt skulle ske.

Den 1 september 1959

Barnavårdsman fru Marianne,

Eftersom jag och min dotter Edit Elisabet Edvardson nu lever under ändrade förhållanden vill jag härmed komma med en del upplysningar.
Ni vet att jag och min man lever ogifta. Min man Ragnar Edvardson journalist vid Idrottsbladet har tagit sin son med sig och bildat ett hem på annat håll. Eftersom vi är ogifta och inga löften om äktenskap finns är han inte skyldig lämna mig något underhåll. Han är lågavlönad och är beredd bidra med 100 kronor i månaden åt Edit. För övrigt råder ingen ovänskap och han hjälper mig så gott han kan tills vidare. Edit och pappa träffas så ofta det finns tillfälle.
I mitt bekymmersamma läge har jag vänt mig till Socialbyrån i Gustav Vasa där jag fått att gör med assistent B. Vegelius. Eftersom jag under hela min uppväxt lidit av ”dåliga nerver” ända till jag flyttade samman med Edits pappa är jag rädd att jäktet på den allmänna marknaden åter kommer att riva upp mig. Jag försöker därför med ett intyg från min läkare docent Börje Cronholm få ett understöd från socialvården tills jag hunnit se mig för. Arbetet med Edit här i vår obekväma våning är fullt tillräckligt.
Ni kan säkert om det behövs intyga att jag vårdat mina båda barn med kärlek och omsorg och att det inte finns någon anledning att bryta sönder Edits miljö mer än nödvändigt

Hälsningar från Edits mamma
Konstnärinnan Gunilla Bjerner

PS Edit kommer fortfarande behålla sin pappas namn vilket ur alla synpunkter är bäst. Tänk när hon börjar skolan då är det ett skydd.
Jag har inte fått mitt barnbidrag för tredje kvartalet än fast jag reklamerat det och stått på med telefonsamtal.

Stockholm 20.1 1960

Kära fru Marianne!

Beklagar att jag råkade vara ute då Ni gjorde ett besök hos Edit o mig i går. Jag vill därför skriftligen meddela Er Edits förändrade villkor.
Våra usla bostadsförhållanden bland annat har gjort att min man jag nu lever skilda. Vi har kommit överens och min man betalar 100 kronor i månaden för Edit. Under hösten har jag vårdats på Psykiatriska kliniken Karolinska sjukhuset. På grund härav har jag fått bidrag för mitt uppehälle från socialvården får sjukpension under ett år. Kurator Mörner vid sjukhuset håller på att ordna en bättre bostad och vi har hopp om en inom närmaste framtiden. Vi reder oss alltså tills vidare.
Edit behåller sin fars namn Edvardson. Jag kallar mig Bjerner.
Hälsningar
från
Gunilla Bjerner

Ps ursäkta blyertsskriften! Skrivmaskinen är trasig och bläckpennan förkommen här i röran.

Kurator Mörner, psyk av Karolinska sjukhuset har denna dag meddelat att modern Bjerner s.d. intagits på sjukhuset för depression. Man räknar med att så snart moderns bostadsförhållanden ändrats, hon skall kunna utskrivas. Bostadsförmedlingen är inkopplad och har lovat att snarast ge modern en mera människovärdig bostad.
Under moderns sjukhusvistelse anhålls att hennes minderåriga barn flickan Edit E. omhändertas för samhällsvård och placeras i fosterhem i Stockholm i dag.

Stockholm den 9 september 1960.
Marianne
Barnavårdsman

Den här berättelsen är delvis fiktiv och tar sin början av hösten 1960. Pappa berättade att han och hans nya hustru Maria inte visste vad som hänt. Vi, jag och mamma skulle besöka dem på Svarvargatan den dagen. Det skulle ta dagar att hitta oss.

En bild tagen hos fotgrafen ngt år innan livet vände.

Järn, Guld och Silver

VALLONER

Smeder i Bunäs

En bild på min fars bröder Ingmar och Karl Henrik två av smedernas ätteläggar vid arbetsbänken.

Märtha Catharina Hagelin föddes i Bunäs 18 januari 1787 i Värmland. Pappa Bengt Hagelin var klockare och hade samman med sin hustru Maria Johansdotter Lander flyttat in till Kroken i Skee redan 1801.

Bengt var född 28 februari 1751 i Ölme vilket var samma församling som mormors far Jan Petters mor Maja var född i Edesviken. Han var 17 år äldre än Majas föräldrar Anders och Cherstin som var bönder i Sanna, Ölme och Bengt var född i Östra Ulvsjö där hans pappa var bonden Lars Bengtsson och mamma Märtha Caijsa Råbock. Det var Bengt och hans bröder Peter och Olof som tog namnet Hagelin.

Bengts hustru Maria Johansdotter Lander var född 20 september 1744 i Edesviken i Bunäs. Hennes far var smeden Johan Lander och farfar Jon Lander båda från Edesviken och med epitetet Mästersmeder. Var de valloner?

Maria var först gift med Erich Hertz. Någon släktskap till megahertz kanske? Med honom fick hon tre barn Lena Stina, Johannes och Sven Reinhold. Erich avled 1785 och 1786 gifte Maria om sig med Bengt och de fick enda gemensamma barnet Märtha Catharina innan de flyttade till Bohuslän.

Far och son Mästersmederna Jon och Johan. Vad smidde de bara järn eller kanske var det silversmide eller kanske till och med guldsmide? Troligtvis om de tillhörde de under 1600talet invandrade Vallonerna var det järnsmide. De kom oftast från Liége. Jon hustru h. ette Annika Månsdotter Carlander.

Smeder från Vallonien var det bara Louis de Geer som lockade dem hit och hur många var de egentligen. Det är också tydligen en myt att de alla var smeder. Lennart Touissaintsson var Brukspatron och sonson till Vincent Toussaintsson Touffar född 1615 i Vallonien troligen Gent varifrån hans farfar Vincent Touffar kom. De dyker upp i Filipstad. En del dök upp i Sverige redan på 1500-talet.

Paquet Gilson och Velam de Besche var valloner. De kom till vårt land i slutet av 1500-talet. Var de vänner eller kanske släkt. Att Paquets namn blir till Påke okej. Hans son Dionysius tar namnet Chenon kan ha den enkla förklaringen att präster ofta tog namn efter sin födelseort. Både Paquet och Velam verkar ha haft titeln Jerndragare. De transporterde järn och var alltså inte smeder. Vellam de Besches bror Gillis var Slottsarkitekt och kom till Sverige och Nyköping ca 1608. Han var med om att bygga om Nyköpings Hus till ett slott. Både han och Paquet gifte sig med varsin dotter till Peter Dionysius som var Byggmästare i Nyköping.

Präster och byggherrar

Pastor Petrus Warodell

En av Rusthållare Magnus Arfwidsson och Ingeborg Swensdotters söner utbildade sig till präst. Man kan gissa att var kyrkoherde Temptander som var en viktig faktor i sammanhanget.

Och det var en av hans söner Petrus som blev pastor och komminister i Flistad 1780 till 1781. Han verkar ha varit den första i släkten som tog namnet Warodell efter Skattehemmanet Varola som på 1700- talet stavades med W. Enligt Petrus herdaminne studerade Han i Uppsala där han blev student 1767 och prästvigdes 1771. Samma år blev han vice komminister i Böne. Pastorsadjunkt i Larv 1776, komminister i Flistad 1780 och pastor 1781.

Den 7 Apr 1782 gifte Petrus sig med Prosten Petrus Tegneus i Lidköpings dotter Caijsa. I Götlunda föddes alla utom ett barn. Maria Elisabeth (1783-1785), Ingeborg Margareta (1786-1851), Lisa Petronella (1787-1861), Per Magnus (1790-1863). Lars Johan(1790-1863) föds i Prästgården i Flistad. Maria Elisabeth blev bara ett år. Hon avled i kopporna en sjukdom som man snart med hjälp av vaccin vilket resulterat i att många människor överlevde en sjukdom som skördat alltför många genom seklerna.

Ingeborg Margareta kallad Inga Greta gifte sig med Prosten Fredrik Beckman och blev farfars mor till min farmor Brita Karlsson född Beckman. Inga Greta blev och Fredrik bodde på Waholm där fyra pojkar föddes Anders blivande biskop, August bruksförvaltare och byggherre, Carl vart Handelsman och Farfar till Anders grundare av Beckmans, Claes som blev kyrkoherde.

Augusts fulla namn var Per August han var byggherre för Rosa Huset i Skövde men bosatte sig på en gård i Frösve församling en bit därifrån. Den hette ännu i mitten på 1800 talet Sörgården men slogs samman med gården Kliened och fick namnet Sörbylund. Inga Greta sägs ha skapat trädgården. Hon hade blivit änka tidigt och arbetade hårt med Bredgården som låg i Horns församling.

Bruksförvaltare Per Magnus gift med Hedvig Sofia Branzell flyttade till Forshaga i Värmland vilket gjorde att de blev värmlänningar. Magnus byggde inga hus men hans dotter Pella och kusinen August blev förälskade och gifte sig. De var de första som bodde på Sörbylund. När Pella blev ensam bosatte hon sig i Rosa Huset i Skövde samman med systern Hedda.

Det fanns ännu en byggherre och det var lillebror Lasse Warodell som tidigt flyttade till Stockholm köpte Drottninggatan 82 och byggde det som ännu kallas Warodellska huset.

Drottninggatan 82, Warodellska huset i Stockholm

Prosten Petrus Warodells hustru Caijsa född Tegneus. Var dotter och dotterdotter till Petrus dä (1681-1755) och Petrus dy (1727-1793). De var båda präster Petrus dä blev domprost i Skara.

En bit ur herdaminnet är lite väl spännande. Men också en berättelse om att det gick även under sent 1600-tal och 1700-tal för en fattig bondson att nå långt och uppleva spännande färder utan att bli soldat.

Peter kom till Skara 1693 där han genom flit och sparsamhet stannade i 13 år. Då han skulle till Lunds akademi 1706, hade han inga respengar, så i sällskap med sin far vandrade han dit till fots. Om han och fadern gick 7 km per dag tog det 54 dagar.

I Lund uppehöll han sig först med möda under ett år sedan blev han av domprosten Ihre antagen som informator åt hans unga son Mathias. Genom sitt berömliga uppförande vann han snart domprostens bevågenhet, så att denne skaffade honom ett kungligt stipendium och satte under hans handledning greve Carl Oxenstierna och hr Nils Palmstjerna, som sedan blev riksråd. Med dessa sina unga elever företog han år 1709 en resa till Köpenhamn, och uträttade då även ett hemligt uppdrag åt greve Magnus Stenbock till denna herres nöje. Peter kände nog löjtnanten Per Olofsson Elbing som ju i ett skede var knuten till Oxenstierna.

Danmark hade invaderat vårt land och ockuperat stora delar av Skåne. Magnus retirerade i november 1709 till Växjö. Det här skedde efter Poltava och danskarna trodde att det skulle gå lätt att återta det de förlorat 1657.

På återresan misstänktes han att vara spion och var nära att kastas i sjön af danska roddare. När han samma år hastigt måste lämna Skåne, i på grund av danskarnas infall, blev hans kläder och böcker kvar, och dem återfick han aldrig.

Warodells väg?!

När jag flyttade till Falköping på hösten 2013 tog jag en buss upp till Ålleberg för att handla på ICA Maxi. upptäckte jag att det fanns en väg uppkallad efter Warodell. Eftersom farmor Britas farmor hette Petronella Warodell ( Pella) och pga av att Pella gift sig med sin kusin August Beckman vars mamma hette hette Inga Greta Warodell och var syster till Pellas pappa Magnus Warodell undrade jag.Namnet är ju så pass ovanligt att man tänker att det har något med tjocka släkten att göra. En gata som bär ens namn inte illa oavsett vem som är upphovet.

Hem och släktforska. Hittade en bok om Falköpings historia på biblioteket. I boken fanns en garvare som hette Johan Peter Warodell och som hade en gård på torget som kallades Warodellska huset. Han hade köpt en gård som fick namnet Vilhelmsro döpt efter hans son Leopold Vilhelm.

Det visade sig att Johan Peter var född i Forsby där hans far var rusthållare (en rusthållare var oftast en skattebonde som för skattelättnader höll en ryttare med häst och viss utrustning). JP:s pappa Peters mammas Catharinas far eller mor var syskon till Petrus Warodell ursprunget till både Inga Greta och Magnus Warodell.

Johan Peter Pettersson som han från början hette hade lite tur trots att hans far dog tidigt mamma Catharina flyttade tillbaks till Axtorp i Varola som var hennes födelseort. Här fanns en skola. Han bör ha studerat där och då skråväsendet avskaffats var det fritt att välja yrke.

1857 dyker JP upp i Falköping och möter familjen Lundgren möter blivande hustru Maja snart ger han sig iväg till Skövde 1858 för att lära sig sin blivande svärfar sämskmakare Lundgrens yrke. 1860 återvände han till Falköping som garvare och hade då tagit namnet Warodell.

Garvare Johan Peter Warodell - kopia JP Warodell

En ladugårdskarl Per Johan Hasselberg, född 1850 berättar:

” Far, som hade litet skomakeri, brukade köpa läder av Warodell. Han köpte hel skiva eller halv eller kvart, eftersom det lämpade sig och när han var i stan.
Warodell hade sin affär just där Rådhusgatan mynnar ut på Torget. Han såldebara läder där. Där var alltid sån ordning i affären- lädret var märkt med ägarens namn när det var garvat färdigt för hämtning. Var och en fick ett nummer, när de lämnade in skinn de och sket, och det fick stå kvar på skinnet tills det blev färdigt.
De lämnade in alla sorters skinn. Det gick väl an att handla av Warodell själv, men frun hans- det var ströt omöjligt att göra några affärer med henne. Hon var så svår att handla av, dyr och led på alla sätt”.

Hasselberg fortsatte berätta:

“Nedanför gasverket och Ellet låg garverierna förr. Där var 1) Kalle Lundgrens och 2) Johan Lundgrens garveri, och sedan tog Warodell vid där.

Där stod de och sköljde och skrapade sina skinn i bäcken, om det så var 25 grader kallt. Där var en 8-9 kar, vill jag minnas, och var och en hade sina. Jag vill minnas att Kalle Lundgren tog hand om alltihop på 60-70 talet.

Nedanför låg Engströms färgeri. Där fick de lämna in både garn och tyger.

Warodell hade sin verkstad uppe vid nuvarande Köttorget, men karen fick han inte ha där, utan de lågo nere vid Ellet.

Han hade själv gått gesäll ett år, och då kom han tillbaka både trasig och lusig, det minns jag. Jag gav honom en krona då. När han då kom tillbaka, tog Lundgren emot honom, och där fick han stanna, och han styrde om att han tog hans syster till hustru, och så kom sig Warodell upp på det viset. Lundgren överlät sedan garveriet åt honom.”

Det var alltså Lundgrens som gav JP Warodell det stöd som han behövde kanske för att han skulle bli godkänd som svärson i huset.

LUNDGREN

Kalle och Johan var Majas bröder. Kalle eller Carl Gustaf som var hans dopnamn var en av de första i Stadsfullmäktige 1865. Han fick som varande illtorale rådman 150 rdr. Han var ledamot i Drätselkammaren var bla Carl Gustaf Lundgren år 1865.
Den släkt som Johan Peter gifte in sig i 15 juli 1865 var gammal i Falköping. Den första kända var sämskmakare Jörgen Lundgren som kom samman med sin andra hustru Annika Lindstrand från Strömstad till Falköping 1770. Sonen sämskmakare Gustaf Lundgren gifte sig med skomakarmästare Johan Mobergs dotter änkan Maja Lisa. Deras enda son Nils Lundgren gifte sig med soldatdottern Maja Ericsdotter.

När Nils tog över efter fadern fanns bara 2 sämskmakare 1849 o 1850. Nils avled 1858 men tack vare bl a två söner och att Johan Peter Warodells uppdykande växte antalet 1860 till 5 garverier och 7 arbetare.

Det var under den här tiden ett lukrativt om än ohygienskt arbete. Få garvare blev särskilt gamla. Det användes mycket kallt vatten så reumatism var nog vanligt

Blötläggning i kallt vatten	2-3 veckor
Skinnet läggs i kalkvatten
Avkänning med kniv	2 veckor
Blötläggning i kalkbad	2 dagar
Bortskrapning av hårbotten
Blötläggning i kalkbad	4 dagar

Garvningsprocessen

För att skinnet skulle få sin slutliga mjukhet krävdes en omfattande mjukgöring med en kraftig mekanisk bearbetning. En process som sker fortlöpande. Hudarna och skinnen köps in i konserverat skick och ”vekningen” påbörjas i stora roterande trummor sk. valkar av trä. Genom att skinnen och den lösning de ligger i ständigt är i rörelse underlättas garvämnena(exempelvis kateku från det ostindiska katekuträdet som troligen importerades) inträngande i huden. Dessutom finns ingen risk att lösningens koncentration ska bli ojämn med efterföljande missfärgning.

Lundbergs garveri som togs över av Johan Petter Warodell. Hur viktigt skinn var för både bönder och kanske även järnväg och längre fram bilar. Stolsäten. Så att garvaryrket var ekonomiskt luckrativt är inte svårt att tro.

Logarvare:	Tillverkade sul-och ovanläder av grövre hudar
Karduansmakare:	beredde lätta lädersorter från skinn av kalv och get
Skinnare:	körsnär
Sämskskinnmakare:	beredde sämskskinn

Olika typer av garvare

Man kombinerar olika garvämnen så att de kompletterar varandras egenskaper. För vegetabilgarvat läder användes från början en metod där krossad bark lades på hudarna. I slutet på 1700 talet upptäcktes det att det gick att utvinna garvämnet som koncentrat. Bark från olika trädslag innehåller olika mycket garvämnen den sk garvsyran. I vårt land användes förr bark från ek, gran eller sälg.

.”Det var två Lundgrenar, som hade garveri i staden, den ena vid Ellet och den andra på Warodells gård vid Köttorget. Där brukade bönderna garva. För ett kalvskinn betalades i garvning 75 öre, och ett fårskinn fick man garvat för 50 öre.

Fårskinn bereddes både på landet och i staden. Där finns gott om garvare å landet också. En bodde i Tunhem, som särskilt beredde fårskinn. Han kallades “Skinn-Per”.

Ället, eller Ellet, var förr ett mindre vattendrag med vattningsställe för stadens kreatur. Vattendraget upptog vatten från den omkring 1200 m norr om Ellet belägna Ballerstenskällan vid Ranten.”
Ellet var för garveriarbetet i Falköping en viktig plats. Men också för Falköpings vattenförsörjning.

Det fastlogs 1822 rörande gaturenhållning i stan att varje tomtägare varje lördag klockan 2 skulle sopa sin gatubit och de fattiga torget. För att få bättre ordning vid vattenhämtningen vid Ället beslöt man 1824 att dela upp detta i två avdelningar, en för vattenhämtning och en för vattning av kreaturen.

Genom en mur från södra gaveln av brännvinsbränneriet skulle en damm läggas, så att ingen orenlighet kunde flyta ut från bränneriet. De längs landsvägarna stående garverihusen spred en dålig lukt, som till och med kommit hästar att bli skrämda. I juni samma år förordnades därför, att alla dörrar åt vägen skulle sättas igen och nya upptas på södra sidan. Dessutom skulle ägarna tillse, att orenlighet från garverierna inte täppte till vattengången från fallet, och i den vid Ället liggande kvarnen skulle dammluckan sänkas, så att vattnet fick bättre avlopp. Samtidigt utfärdades ett förbud vid 32 skillings vite att skölja eller rengöra tarmar ovan den för vattenhämtning gjorda anordningen vid Ället eller att på tvättkaret kvarlämna tarma, halm eller annan orenlighet.

”För att bereda staden tillräckligt och gott vatten” beslöt man 1848 att vidtag vissa ”kajbyggnader” i Ället. Året därpå uppmanades vederbörande att skyndsamt uppgöra förslag rörande lämpliga åtgärder, men av det blev intet åtgjort förrän hösten 1850, sedan Fredric Österberg förordnats att vidta de nödiga förändringarna ”för beredande av ett sunt och hälsosamt vatten” vid Ället.

Froms kvarnar lågo nedersta för Ellet, där färgeri och garveri sedan fanns. När jag kom till stan 1883, låg vattenkvarnshjulet ännu kvar, men hade börjat ruttna sönder. Det var säkert en underfallskvarn.

Falköping började växa tack vare industrialismen men också väldigt mycket då det bestämdes att Falköping skulle få en järnvägsstation som det diskuterades om 1865. En liten tabell över folkmängden i stan under de här åren.

1864	1442
1900	3135

Innevånare i Falköping

Att järnvägen kom till stan och dess betydelse visar folkmängden. Behovet av skinn var ännu stort.

Upptecknat 1934 efter skomakare C. Karlborg, f. 1852.

“Lundgren och Warodell hade garveri ihop nere vid Ellet. De beredde egentligen skinnen hemma, men där nere lågo skinnen i bark
Skomakarna köpte av dem från bygden. Sullädret betalades med “2 riksdaler marka” Det priset stod sig länge.”

Vid Ellet hade garvare Lundgren sina kar, däri hudarna lades. De luktade, så han fick inte dem i staden. Sin läderhandel hade han i hörnet Av Prästgårds- och Storgatan, mittemot Silfvéns fastighet.
Garverikaren stodo nedanför banan och synas nog ännu i marken, men fyllda med jord numera.

Upptecknat 1936 efter förre lantbrukaren Sven Abrahamsson, född 1842.

“Det var två Lundgrenar, som hade garveri i staden, den ena vid Ellet och den andra på Warodells gård vid Köttorget. Där brukade bönderna garva. För ett kalvskinn betalades i garvning 75 öre, och ett fårskinn fick man garvat för 50 öre.

Upptecknat 1943 efter änkan Hulda Norén f. 1868

Warodell köpte nog varenda stock och bräda på Trätorget, när han byggde huset där han hade sin läderaffär- dvs huset vid Rådhusgatan mittför Rådhuset. Bönder kommo in på marknadsdagar och annars med hela stockar eller sågade bräder, så där på torget köpte både stabor och bönder sitt virke.
Warodell hade nog garvkar hemma på gården också. När slaktare Eriksson ändrade om här på gården för sin affär och för verkstad, hittades resterna av de Warodellska karen, eller kanske från något äldre garveri.

Det äldsta kända postkontoret låg på 1840-talet i “Warodells gård” vid Rådhusgatan med ingång från Stora torget. Stora Torget 13 fanns det, ägdes och uppfördes av Johan omkring 1888 då bokhandeln flyttade då in. Johan ägde också fastigheten Stora Torget 15, där torghuset byggts ungefär samtidigt med eller möjligen något före Stora Torget 13; omkring 1876. Här invid Brunnstorget, nuvarande Köttorget, låg gamla Brunnsgården. Johan beskrevs som en framgångsrik företagare och bedrev både garveri och läderhandel vid den tiden. Han intresserade sig även för jordbruk som son till en skattebonde och inköpte flera tomter. De flesta i och omkring Stora Torget. Utanför stan fanns flera tomter till salu som han köpte in och skapade egendomen Vilhelmsro.

Varola socken

Socknen är ett konsistoriellt pastorat (också kallat domkapitel) av första klassen, som hörde till Kåkinds kontrakt, Skara stift. Pastoratet omfattade förutom Warola också Värsås, Ljunghem och Edåsa. Anteckningar om de socknarnas befolknings födelse, dop, död, äktenskap finns i Varolas kyrkoböcker. I prästgården under den tid som vi intresserar oss för fanns en Theophilius Temptander. Han var farbror till Sven Temptander som gifte sig med Petrus Warodells yngsta dotter som var döpt Pella.

Varola egendom låg vid Ösan, med 471 tunnland skog innehöll 600 grova sågblock, 4000 timmer. Axtorp, Hallom, Törnestorp, Lanna och Warola byar, den senare på 4 ¼ skatte. Svenstorp med mjölkvarn och säg.

De flesta skattehemman i socknen var rusthåll och majoriteten av Petrus bröder, farbröder och morbröder var rusthållare. Det var ofta svårt att finna hemman som var tillräckligt stora för att kunna åta sig rustningen. Därför förekom det att ett rusthåll tillerkändes räntan även från närliggande hemman, så kallade augmentshemman, vars bönder således blev ränteskyldiga till rusthållet. Till skillnad från indelshavare var rusthållarna ofta bönder. Särskilt gällde detta Skåne och större delarna av Götaland. I fredstiden, då omsättningen på ryttare och stridshästar var låg, tycks skattebefrielsen väl ha täckt kostnaderna för rusthållaren i åtaganden, innehavet av rusthållet var då en lönsam affär.

Men i krigstider, då ryttare och deras utrustningar gång efter annan gick förlorade, riskerade rusthållaren att lönsamheten vändes till förlust. Rusthållaren var alltså gynnad skattemässigt, men tog också en risk.
Det var en titel som gav status vilket inte ska förglömmas. Något som ännu idag är viktigt. En titel kan öppna dörrar oavsett om titelhavaren är rik eller fattig. De som tog sig namnet Warodell kom alla ifrån de här rusthållen.

Den förste Warodell

Anfader till pastorn i Flistad Petrus Warodell, kyrkoherden i Stora Mellösa Andreas Warodell och Garvaren Johan Petter Warodell hette Magnus Arfwidson och föddes i rusthållet Hallom där hans far rusthållaren Arvid Månsson och dennes andra hustru, mor Karin Svensdotter då arbetade med jordbruket samtidigt var rusthållare först på gården i Hallom som hans hustru Karin kom ifrån. Magnus farfar var Måns Olovsson Månsson från Skattegården Warola som skulle bli den släkt Warodell som stavade namnet med dubbel-v:s ursprung.

Arvid finns som rusthållare i Västgöta-kavalleriregementes generalmönstringsrulla för 1695 i Varola. Hans första hustru hette Annika Arfvidsdotter. Hon avled redan 1690. Ett överlevande barn fick faderns namn Arvid och dottern Christina. Rusthållare Arvid gifte om sig 1691 med Karin dotter till kavalleristen och kyrkvärden Sven Larsson i Hallom där deras barn föddes Johan 1692, Annika 1694, Elisabeth 1696, Sven 1699, Magnus 1704 och Maria 1708. Två av barnen avled som spädbarn Annika 1694 och Sven 1699. Det här var slutet på Karl XI:s tid och början av Karl XII.

Arvid själv avled 1733 i Brattgården enligt dödbok från Varola. Karin skulle överleva honom med många år. Alla sönerna blev rusthållare så också den yngste sonen Magnus blev men på Skattegården i Warola. 1700 talet var Karl XII i farten och även om han avled 1718 var inte kriget slut. Det fortsatte fram till 1721 och eftersom Skaraborg ligger där det ligger i gränstrakterna till Norge var det inte de bästa tider att vara rusthållare kanske därför som kvalitén på en av hästarna som Magnus tillhandahöll inte var särskilt god.

Ett kort ryskt krig 1741- 1742 och sedan var det kring 1746 krig i Pommern. Katastrof för rusthållen så borde det ha varit en katastrof för Magnus att det var så många krig och särskilt det katastrofala i Pommern, men det verkar som om Magnus och hans hustru Ingeborg klarade sig bra. De fick tillsammans sju barn endast två avled som spädbarn Sven 1740 och Catharina 1754. Tre söner Arvid, Hindrik och Lars blev rusthållare i Warola. Hindrics dotter Catharina blev anmoder till garvaren i Falköping. Arvid blev anfader till släkten Warodell/ Beckman. Och Lars till kyrkoherde Anders Larsson Warodell i Stora Mellösa.

Gammelfaster Hilda Lundblad minns.

Hildegard var min farmor Brita Karlsson född Beckmans faster. En berättelse ur hennes minnesanteckningar:

Farbror Anders med familj voro den sommaren på besök i Vestergötland och hade sitt stamhåll på Sörby.
Naturligtvis skulle vi då göra en lustfärd upp till järnvägen, som var öppnad för allmän trafik hösten 1859, således dess första år.
Vid invigningen – det var sträckan mellan Töreboda och Göteborg som då var färdig—minnes jag så väl, hur det kungl. extratåget, kommande från Töreboda, stannade då det passerade Akleby bro, och Kung Karl XV med svit stego af tåget på en för tillfället gjord gångbana ner till ån (Ösan), gick ner och besågo den märkvärdiga bron, på den tiden det märkvärdigaste brobygget i Sverige. Tåget backade och gled så vackert över bron.
En mängd menniskor voro samlade och hurrade när Kungen steg ur tåget och när han reste. Tåget var smyckat med flaggor och grönt, och regementsmusik, som var med på tåget, spelade folksången när tåget passerade bron.
Ja, att järnvägsbron skulle beses af våra gäster var naturligt.

En dag, då farbror Claes och hans barn också voro med hemma, företogs en utflykt till järnvägen.
Naturligtvis skulle det passa in med tågtid. Vi reste i hövagnar.

Af någon banvakt fingo vi höra, att en af prinsarna skulle komma med tåget – och med detsamma få vi se, hur tåget saktar farten och stannar midt för den plats, där vi voro lägrade och hur prins Oscar stiger ur. Med detsamma får vi se båda farbror bröderna ila åt sidan för att byta rockar, farbror Anders klädd i en enkel dammrock, farbror Claes i prestrock.
Farbror Anders, som helt kort förut varit tillsammans med prinsen promotionen i Upsala (de voro promotionskamrater) ansåg sig nödtvungen träda fram och hälsa och ville derföre vara klädd och redo dertill.
Prinsen såg honom, kände igen honom, talade och frågade om anledningen till, att de så här träffades midt i urskogen.
Om prinsen såg rockbytet veta vi ej, men vårt sällskap såg det och hade mycket roligt åt farbrors försök att vika in ”punjetterna” när han sprang fram till prinsen.

Prins Oskar hade ett antal år på sig innan han skulle krönas Oscar II. Att både Beckmans och Torstensson hade en anknytning till Bernadottarna kan ha varit en anledning till att farmors far Claes Herman och Otto Torstenssons dotter Märtha så småningom blev ett par.

Hilda var född Hildegard Sofia Beckman 1850 i Sörbylund. Hon var äldsta dottern till kusinerna August och Pella Beckman. Hilda gifte sig 1880 med kyrkoherde Gustaf Teodor Lundblad.

Kungliga Biblioteket i Stockholm

Författaren Hjalmar Söderberg utanför kungliga biblioteket i Stockholm där han föddes. Under vår/sommaren 2013 besökte jag en släktforskares paradis. Behövde praktisk vägledning hur man hittar bland tidningarna djupt under jord. Spännande att läsa en Svd från sommaren 1957 och minnas att mina föräldrar antagligen läste den tidningen en gång. Det viktigaste för mig som femåring var mumintrollet.

När jag kom ut efter 14.00 tog jag bilden på Hjalmar och tänkte på att det finns en anledning till att det känns speciellt att vara författare, skriftställare, journalist för det skrivna ordet är lättare att bevara än det som visas på TV. De bilderna förgås av tiden ganska snabbt om vi inte finner ett sätt att bevara dem lika bra som en tidning, en bok. Surfplattor och datorer är fantastiska saker men om du har något att säga som du vill bevara skriv ned det i en svart bok som min mamma och min pappa har gjort.

Eller knacka in texten på en sten som de som skrev runor. Varför undrar du kanske är det så viktigt att bevara våra ord?

Det är det som skiljer oss från andra varelser på vår jord att vi kan kommunicera med varandra långt efter att vi avlidit.

Inte bara jag står framför Hjalmar Söderberg och känner något ogripbart andakt och inte inför personen utan inför en som gav oss ord i form av berättelser som Doktor Glas och Den allvarsamma leken. De kan vi ännu ta del. De har blivit teater och film.

Nu ska jag resa tillbaks till Kungliga för att se om de har Mora tidning från 1923 och kanske en runa över min morfar Bror Bjerner.

Det ser ut att bli perfekt väder idag.