Klass och poesi

Det hade varit under vinterlovet som jag första gången mött Maggies bror Robban utanför Flen. Han var så tunn och smal att han nästan försvann bakom sin välväxta, bastanta matronan till hustru Elsa. Den vintern hade det varit så mycket snö att den även i Sörmland täckt taknocken till tvåvåningshuset. Ann och jag hade byggt en snölykta samman med kusinerna Kerstin och Anton medan Elsa och Maggie lagade middag. En timme senare hade blöta Lovikkavantar, mössor och byxor hängt på tork över den öppna spisen. Kåldolmar, kokt potatis med lingonsylt hade smakat himmelskt. Elsa var bonddotter och kunde allt det som en bondmora borde kunna. Maggies bror var nog inte rätt man för henne, hörde att hon ofta muttrade om att han var en lat typ som sällan hade arbete.

Robban hade dragit sig undan med fem pilsner i rummet intill, medan Maggie och Elsa satt vid det runda vitmålade köksbordet och skvallrade om hans tillkortakommanden.

– Det är Nils Ferlins fel att min bror strular omkring på vägarna super och lämnar dig och barnen vind för våg, hade Maggie sagt. Där kom det hennes negativa syn på konstnärstyper. Det kunde ju inte vara hennes bror som tyckte om att luffa samman med Ferlin. det hade jag tyckt om.

Ann hade gett sig ut med sina kusiner igen, men jag tittade nyfiket in till Robban. En av Nils vänner. Han vinkade mig till sig. Han höll något i handen och med en vänlig gest gav han mig det. En liten statyett i brons med de tre aporna, en höll för öronen, en höll för munnen, en höll för ögonen samtidigt gav han sin syster en menande inte helt vänlig blick.

Jag hade hört Nils läsa sina dikter från radion många gånger och tyckt om hans djupa, varma värmländska stämma:

Jag kunde ju vara…

En luffare är jag- vad mera,
Jag kunde ju vara en präst,
Jag kunde ju vara en brukspatron
En bonde eller en häst…

Det kändes stort att få en så fin present av en vän till honom. Tyvärr kom Maggie och Elsa in och störde. Jag hade velat höra någon historia om vad de gjort på vägarna. Samma natt drömde jag om att jag gav mig ut på luffen. De kunde kanske följa med, som zigenarnas(numera har de fått sitt riktiga namn romanes) och cirkusfolket gjorde. häst och vagn tyckte jag var spännande mindes hur jag fått köra Saga ardennern på landet i Brastad.

Vad var det för sorts familj jag hamnat i där Maggie önskade framstå som den välartade kvinnan utan problem. Hon ansåg visst att de problem som fanns var någon annans fel. Det var inte hennes bror som hade alkoholproblem och som inte tog ansvar för sin familj utan Nils Ferlin som tvingade honom att göra sånt han annars inte skulle ha gjort. Dömde hon alla poeter efter samma mått för att en hade tvingat hennes stackars bror att göra något som fick hennes fina familj att framstå som inte fullt så fin.

Fasaden av oantastlighet hade gått så långt att hennes egen familj hade bytt namn från Larsson till Grå därför att polisen en dag hade kommit och knackat på deras dörr. De hade gått fel det var grannen de sökte som också hette Larsson. Vad skulle grannarna tycka om det hände igen, så bytte de snabbt namn för inte gick det för sig att bli förväxlade med lågklassiga individer med namnet Larsson. Kents syster var inte heller någon som riktigt dög i hennes ögon. Hennes man var visst bara banktjänsteman på ett litet kontor söder om Stockholm. Gretas man var fin ingenjör på ett stort och välkänt elektronikföretag. Kents föräldrar, hette visst Larsson ännu.

Hon skröt ändå med att hans mamma hade ett adligt namn men egentligen var de också några hon ansåg var konstiga. När jag träffade Lilian för första gången mötte jag en gammal kvinna som var lite som min mormors lite viktorianska släkt. Vi blev snabbt vänner även om hon var så senil att hon för det mesta var i sin egen värld. I lägenheten vid Odengatan fanns mycket fina antika möbler, tavlor och böcker, en atmosfär som kändes hemtam för mig. Det var den kulturella atmosfären som påminde om min egen mormors. Människor med hennes bakgrund verkade ofta trygga i sin miljö och hade därför råd att vara generösa. Maggie som gift in sig i en borgerlig familj var osäker på sin roll. Hon hade tagit klivit från arbetarklassen till medelklassen genom att gifta sig till det. Var det därför hon gjorde som hon gjorde.

Den enda i hennes egen biologiska familj som hon oupphörligen höjde till skyarna var hennes egen pappa som trots att han var 85 år var både klar och redig. Han som för den som inte var blind var en försupen, snuskgubbe. Det var hennes självförnekelse som gick ut över mig och andra. Hon måste för att uppehålla en oantastlig fasad låtsas att hennes bakgrund inte var så underklassig som den enligt henne var.

Jag som hade kommit in i hennes fina familj från slummens Vasastan hade hon försökt stöpa om så att jag skulle passa in i hennes världsbild. Hon hade trott att jag var ett socialt underklassigt barn. Men hur skulle det gå när ingen utom hennes lilla familj dög. Kents syster dög inte, hennes familj var inte lika fin som hennes.

Fundersam blev hon när hon träffat min morbror, moster, mormor i Brastad. Något måste väl vara fel när det verkade som om min mamma hade brutit med den i Maggies ögon fina borgerliga miljö som hon kom ifrån.  Jag hade hört henne prata särskilt med grannfrun om vad hon ansåg om kvinnor som skaffade barn utan att vara gifta.

Så snart jag bytte miljö blev jag mer aktiv i kamratgänget, tog egna initiativ och deltog i lekarna. Maggies beslut att inte längre försöka fostra mig enligt hennes egna normer och värderingar skulle till sist visa sig vara ett gott beslut för mig, bland barnen på Maltesholmsvägen i Hässelby Gård.

Sånt förstod jag inte, inte heller varför de som hade mer pengar, utbildning också ansågs vara bättre människor än andra. Jag saknade min släkt därför att de inte bara med ord utan med sitt sätt att vara hade lärt mig att döma människor som Martin Luther King hade önskat utifrån karaktär och inget annat. Vi har alla en karaktär och värdefull personlighet och att lära känna alla de olika typer av människor på vår jord tyckte jag var spännande. Min fostermor och jag skulle aldrig kunna förstå varandra så när jag en dag hörde ett samtal mellan henne och grannfrun drog jag efter andan:

– Hon är helt omöjlig att uppfostra, så nu har jag gett upp, sa hon till grannfrun så att jag hörde henne och lite av rädslan släppte taget. Jag blev bara osäker av att tvingas anpassa mig efter hennes regler.

”Tack för det. Jag kan leva utan dig och din snobbiga lilla familj. Din pappa är en sån där som folk kallar snuskgubbar och varnar sina barn för. Den enda som är värd något är din bror han som varit luffarkompis med Nils Ferlin.”

Det visade sig att hon menade allvar hon lät mig vara och det var skönt. Den uppfostran och vägledning jag trodde mig behöva fanns på Svarvargatan.

Där i stan tillsammans med Thias, Pia och de andra kunde jag dela min glädje inför den nya musiken. Här fanns ingen avundsjuk. Pia hade skaffat ett twistband som hon och jag samman med några andra tjejer trevande började lära oss hoppa. Chubby Checkers hit hade skapat nya lekar, kjolar, en dans och en godispåse. Godispåsen Twist var den som höll längst fanns ännu att köpa även om något ljushuvud har bytt ut det gamla mot något nytt. Under sommaren hälsade jag på i Ingas hem en bit utanför Göteborg. I vardagsrummet i tegelhuset ställde vi två stolar en bit ifrån varandra och band twistbandet runt. Inga och jag hittade på flera olika trick som jag tog med mig till stan. Pia blev förtjust.

• Biografi