Skolgång

Pappa Ragnars första skoltid i Mariestad. Här gick han och tog realen 1924-1933. Sedan blev det att resa till Skara och läroverket där.

Den här bilden är på klass LI3 läroverket i Skara. Om man ska utgå ifrån mössorna så bör det vara realen. Pappa Ragnar Edvardson som står längst bak tillsammans med resten tog studenten 1936. 

Samma år 1936 i Mariestad berättar på om en brand på senvintern. Mouchard och Karl- Henrik( pappas äldsta bror) gjorde succé med en låda spritvaror som dom kom bärande med. Inga ledsamheter på det hållet inte. Nå. En spärr blev nu som sagt satt för eldens vidare framfart. Och polishuset som låg alldeles intill den sprakande eldhärden och som därför ute putsen klarade sig med ett nödrop. En liten låga listade sig upp till polishusets takås men upptäcktes och tuktades med lite kallt vatten. Det tyckte inte Badden om. Han stod hela tiden och hejade på lågorna. Alltihopa fick brinna, utom ”Henriksson”. När den sensation jag väntat uteblev, somnade jag av efter att ha vistats vid brandplatsen i tre timmar. Kallt var det förresten också den kvällen så det var skönt att komma hem. Nästa dag fick man en klar uppfattning om hur pass häftigt elden gått fram. Väggarna i kåken stod kvar som svedda kulisser och innanför dem låg allt i en enda röra. Förresten hade det ymnigt på spolade vattnet frusit och isat hela byggnaden så att den såg ut som ett sagoslott med egendomliga istappar, och is dekorationer och kakelugnar hängande nästan fritt i luften och nakna eld gångar med ängsligt övergivna skorstenar.

Något annat att förtälja? Jo, jag har haft lov från skolan en hel vecka, förra veckan, och hade det härligt hemma. Karl Henrik. var skadad i benet och varje dag fick jag bära upp och ned honom, för att han skulle få vara med uppe hos oss. Han skulle försöka reda si på egen hand nu, när jag rest, sa han. Det kändes egendomligt att bära honom som ett litet barn på ryggen. Men han var för alldeles ganska tung och rädd var jag för varje gång jag tog honom på ryggen. Karl Henrik. är förresten fruktansvärt grov i överkroppen och lika stark i armarna som Ingmar, fast han aldrig fått ta ett riktigt tag. Det är verkligen bedrövligt att han skulle bli lam i benen. Med en frisk kropp skulle han varit en ståtlig man och antagligen nu officer på skaraborgarna. Hans håg låg däråt. Och nu är han bara en liten klockmakare som sitter och pillrar med små hjul och spiraler. Det ska vara ett göra för en karl det. Fy attan! Men han kallas visst fabrikör så en titel har han ju. Det lär vara en tröst för honom.
Bertils andliga nit räckte med nöd över helgen. Han har fått prata stup i ett, stup i ett och det är inte så lätt att få inspirationen att strömma på en jämnt och regelbundet. I synnerhet inte för en natur som Bertil.

Farbror Karl Henrik var optiker och hade en verkstad i Mariestad.

Långfredag

Gunvor var i Åsle några dagar och kom hem med mycket upplevelser att omtala att hon ideligen satte i halsen. Annars var det riktigt rörande att få höra om de gamla åslebornas stilla liv. Den världen glömmer man inte. Det är att ha upplevt något rikt och stort det, att fått vara kvar bland människorna därnere. I synnerhet som barn. Gärna skulle jag velat haft min ungdomstid förlagd dit. Det är något gammalmodigt tryggt och stabilt över det folket. Och den bygden, sedan bussar och bilar dagligen börjat rulla förbi på landsvägen och någon gång en flygmaskin surrar fram över slättbygden. Det är som om själva jorden inte skulle kunna glömma att den tidigast nåddes av kulturen och först gav skördar. Den är märkvärdigt storvulen och mäktig. Tillbaka till dagens diskussionsämne: skrivningarna.

Åsle för längesedan

• Ragnar Edvardson