Kan jag kalla mig värmlänning trots att jag aldrig bott där? Jag är född och uppvuxen i Stockholm och har bott hela mitt liv här. Mamma föddes i Stensele, pappa i Falköping. Även som infödd och det som Reinfeldt kallar etnisk svensk kan man känna som de som föds i Sverige, men genom sina far- och/eller morföräldrar kommer från ett annat land förvirrad vad gäller kulturell tillhörighet. Infödda stockholmare talade om minst fyra generationer för att betraktas som riktig stockholmare.
Är det här relevanta frågor? Jag tror det för alltför många tycks tro att en gång i tiden och det är oftast femtiotalet då var vi svenskar homogena. Det är invandringens fel att Per Albins folkhem försvann. Invandrarnas kultur är alldeles för annorlunda, muslimer vad är det för några hemska terrorister hela bunten.
Jag minns när jag gick i Loviselundsskolan i Hässelby gård där jag började första klass 1960 hur barn med samma dialekt som mina göteborgska kusiner blev utfrysta, På TV blev det problem om man talade skånska, värmländska, småländska och värst av allt det man släntrianmässigt kallade norrländska.
Migration är intressant. Alla vi som föddes i Stockholm på femtiotalet med föräldrar från andra delar av landet, från olika samhällsklasser samlades genom den kommunala skolan under samma tak. Vi barn upptäckte att vi var annorlunda och de som kände sig hotade av oss som talade en annan dialekt, hade en annan social tillhörighet utsatte oss för mobbning. Den i min klass som till sist bröt mobbningen av mig var norska. Heja Norge!
Vårt land är inte bara avlångt med olika geografiskt utseende. Det platta Skåne, Västergötaslätten, skogiga Småland, fjällen i Västerbotten. Hur många från Stensele har någonsin ätit Spettekaka, hur många från Lund har någonsin ätit surströmming. Vi blonda blåögda svenskar är mer olika än vi tror och i mina ögon är det olikheterna som får ett land, en relation att växa.
Kanske var det TV som fick en del av oss att tro att vi bodde i ett kulturellt homogent land. I början och ganska långt in på åttiotalet fanns en- och senare två kanaler. Vi såg samma program, nyhetsrapporteringen var samma och språket var rikssvenska. Så blev åtminstone “Medelsvensson” kulturellt homogen inbillade hen sig.
Det vackra med vårt land är att det finns så många olika dialekter, olika mat, olika geografi, olika sätt att lev på grund olika historia.
Vi glömmer gärna att det inte var så väldigt många generationer sedan som de södra delarna av vårt land var danska. Finland och Sverige hängde ihop under 600 år. Sverige/ Norge var i union när mina far- och morföräldrar var små. I Bogen i Värmland där morfars far Nils var präst var gränsen till Norge flytande. De här trakterna kallades finnmarken eftersom många av finsk börd flyttade dit under 1600 talet bland annat en Nils Finne som finns i mina anor och en Göran Finne som finns i Selma Lagerlöfs.
Det kom hit folk från Vallonien för att vi behövde deras kunskaper i järnhantering. Varför det var en stor invandring under 1600 talet till Sverige var kanske efterdyningarna av trettioåriga kriget. Stora delar av Europa var förrött och folk hade svårt att få jobb. Sverige var en av vinnarna i det kriget och eftersom kriget pågått på kontinenten intakt. Vi hade antagligen förlorat en massa folk som dött i striderna och av sjukdom.
Sverige behövde folk och folk behövde Sverige därav arbetskraftsinvandringen från olika delar av Europa. De som kom hamnade naturligtvis där arbetena fanns främst i Bergslagen och det påverkade de område även kulturellt. Idag hamnar de i Stockholm-Göteborg- Malmö och dess omnejd av samma orsak.
I det här landet hör jag hemma. Där människor av olika slag möts för att vi har ett ömsesidigt behov av varandra. Jag hör hemma i det land som är Sverige och som alltid har varit Sverige. Det land där vi behöver varandra.
Jag blir inte mindre stockholmare för att mina föräldrar inte är födda här som infödingarna menar. Det var Fogelströms böcker om Stockholm som jag och min skolkamrat Yvonne Relert började läsa vid 14/15 års ålder som gjorde oss till stockholmare.
Men min släktforskning gjorde också att jag kände mig lika hemma i Värmland. Ett landskap präglat av det som nu händer i hela landet invandring både från andra länder och inom landet. Sen när järnmalm och skog började sina i Bergslagen och blomstra i de norra delen av vårt land lämnade många med Värmlandsrötter sin hembyggd för de norra delarna av landet, för Stockholm men också för Amerika.
Varför är det för mig just Värmland som drar? Finns det kanske värmlänningar på andra håll i mina anor. Minns gener som en del genetiker spekulerar om?
Vi får se var mormor Saras far och mor kom ifrån?
This is my life 
Hm jag har inte på samma proffsiga sätt som du forskat på djupet, men så som jag förstår det om man tittar på vårt släktträde i Sverige och leker lite med sagokungarna och Uppsla högar så fann jag att det kan finnas en möjlighet att vår släkt även har band där. Det jag tycker är mest spännande med det är att jag på något skjut sätt när jag var 5-6 år och åkte på utflykt i Uppsala med dagis kände mig besläktad med området. En känsla jag alltid haft när man besökt olika trakter, då ej helt medveten om hur o varför eftersom jag alltid lite som en försvars mekanism haft en “amerikansk” identitet. Även när jag reser i USA så känner jag mig visserligen hemma då blickarna och bemötandet av mig där är som vem somhelts. Så av den anledningen så gillar jag USA, men på något sätt så har jag alltid känt mig som förbunden med den svenska marken och historien. Rätt fascinerande det här med identitet och hur mycket faktisk DNA kan betyda trots en helt annorlunda uppväxt. Fö så kan jag nu när jag går i dina hemtrakter som jag antar att du gick i på Kanalplan och Södermalm tittar på Hammarby också känna samma sak som när jag engång gick i bland gamla Uppsala högar. I USA känner jag mig trygg och som en av alla andra vilket är skönt, men i Sverige är trots att jag aldrig kommer bli erkänd som svensk djupt rottad det är min jord.
Lite intressant är ju Mora o det faktum Bror och din mormor Sara är ståtligt begravna där, en ort eller stad som också känts lite speciell… Tog ju mitt körkort där under en sommar tyckte orten och det området varit spännande pga Gustav Vasas äventyr där och i Orsa ;-). Nästa gång jag är där ska ja besöka deras ståtliga grav om den finns kvar.
Visst finns den kvar. Den vårdas ömt av mina kusiner som visserligen bor i Rättvik, men det är ju nästgårds.
Det viktiga är väl att man trivs med sig själv. Så länge jag inte talar västgötska här i Falköping betraktas jag som utböling här. Är det inte bra att ha två länder att höra hemma i på det ena eller andra sättet? Numera är det ju också mer legio än att vara en inavlad västgöte.