Mormor Sara den av mina far- och morföräldrar som jag har egna personliga minnen av. Jag minns när jag som 5-6 åring satt framför en enorm spegel i den lilla lägenheten vid Gudbrandstorget i Göteborg. När jag ser Antikrundan tror jag mig förstå att spegeln var gustaviansk. Mitt blonda hår var långt men tunt, mormor flätade en tunn men rak fläta i min nacke. Hon var fingerfärdig, duktig på att virka och vika papperssvalor. 

I övrigt visste jag att hon hette Carlstedt som ogift och hade hört att hon var från Västerås. Annars var det tomt, men jag trodde möjligen det kunde finnas något i en av min mammas dagböcker. Eller om det var ett brev till pappa, jo, där. Morbror Fred skrev hon, på ett annat ställe var det morbror Manfred och moster Amalia. Så, hade jag plötsligt tre stycken syskon till min mormor. 

Freds badkar med lejontassar var vad jag mindes. Det var fascinerande för en 6 åring att få åka på besök och bada i hans badkar, sånt fanns inte på Norrtullsgatan 25 på femtiotalet.

Riksarkivets databas Svar gav mig svar. Det var ett spännande ställa som mormor var född på. Det hette Rällsö fattiggård och låg i Ljusnarsberg som hör till Västerås stift. Så illa var det nu inte att mormor och hennes föräldrar och syskon var fattiga. Det var snarare så att hennes far Jan Petter Carlstedt född 1847 var föreståndare och folkskollärare, mamma Ida Amalia Lindolm född 1853 var husmor på gården. Sara föddes där den 2 januari 1887 som Sara Maria och näst yngst av nio barn. 

Hon växte upp där och enligt mamma utbilda hon sig till sjuksköterska. När pappa Jan Petter avled 15 februari 1909 flyttade Sara samman med mamma Amalia i oktober samma år till Grevgatan i Stockholm. 

När hon mötte morfar har jag ännu inte funnit ut men de gifte sig borgerligt i Oscars församling den 28 maj 1912. Den skamfilade bilden jag har på dem ska vara tagen strax efter att de gift sig och då är det troligt att det är Drottninggatan i Stockholm där bilden är tagen.

När och var flyttade de norr ut, mamma föddes 1915. Var det möjligen morbror Bo som fötts före henne kanske 1913. 

Jag hade skickat efter papper från barnavårdsnämnden eftersom jag var intresserad av barnavårdsnämndens motiv till att skicka mig som sjuåring till en främmande familj och inte till min pappa som jag när vi träffades i Falköping visste hade velat ta hand om mig. Det fanns inget riktigt svar alls endast ett brev från min pappa som undrade detsamma. Bland papperen fick jag mamma Gunillas födelseort som var Stensele i Västerbotten. Dit kom dom i augusti 1913, morbror i januari 1914 och mamma 15 juni 1915 i en samekåta enligt henne själv. 1916 flyttade familjen till Byske där morbror Bengt föddes 1917. Den 20 augusti 1920 kom de till Mora Strand där stannade de fram till morfars plötsliga död i en hjärnblödning 1923 några månader senare föddes moster Majt.

Sara gifte så småningom om sig med morfars bror Gotthard som liksom morfar var läkare och som blivit änkeman. Han avled 1939.

Mormor flyttade till Stockholm där hennes systrar och bröder bodde. Enligt mamma öppnade hon ett konditori vid Karlaplan. Alla fyra barnen fick en gedigen utbildning, mormor var ju lärarbarn och själv sköterska.

Morbror Bo blev så småningom Docent på Danderyds Sjukhus, i början av femtiotalet drabbades han av polio och blev rullstolsbunden resten av sitt liv. Han utnyttjade sitt handikapp när TV:n gjorde sitt intåg för att propagera för vikten av poliovaccinationer.

Morbror Bengt trivdes visst i Dalarna eftersom han kom att bosätta sig i Rättvik där han var en välkänd, populär provinsialläkare enligt min sons fritidsfröken.

Moster Majt blev kirurg på Sahlgrenska i Göteborg samman med morbror Oskar Steinwall.

Det var min mamma som skiljde sig från mängden då hon läste språk i Uppsala. På fyrtiotalet mötte hon konstnären Lennart Rhode som blev hennes lärare. Mer om mamma senare.

Mormor överlevde sina män med hästlängder och de sista åren var nog rätt bekväma. Jag var 10 och ett halvt år när hon avled 1963 och är ännu arg på mina fosterföräldrar som inte lät mig vara med på hennes begravning. Min fosterfars föräldrar lik skulle jag se och begravningarna också men inte min egen mormors.

Tro inte att fosterbarn är era egna barn. De har en egen historia, egna släktingar som betytt mycket för dem. Stoffe i “de kallar oss mods” ville bo hos sin mormor. Jag ville var gå på min mormors begravning inte min fosterfars föräldrars.

Här en bild på mormor och min mamma i Vinslöv 1959.

 

 

• Släkthistoria