I väntan på att utvecklingen går framåt vad gäller datorer och dess användning, att mina barn blir vuxna kanske en liten introduktion till vem jag är och livet innan jag blev släktforskare.

Jag föddes utom äktenskapet en antagligen kall februaridag nämligen den 10:e 1953. Det året skulle koreakriget sluta, Stalin dö och en hel del annat ske som jag var lyckligen ovetande om. Min mamma konstnärinnan Gunilla Bjerner och pappa journalisten och poeten Ragnar Edvardson, pappas son min halvbror Martin och jag levde ett för mig tryggt liv i en omodern lägenhet på Norrtullsgatan i Vasastan i vår huvudstad Stockholm.

Mamma betraktades som ensamstående mamma och hade därför tilldelats en barnavårdsman som tyckte att lägenheten var under all kritik, men att mamma tog väl hand om mig. Det tyckte jag också. På somrarna besökte vi Göteborg och Brastad där mina kusiner och min mormor fanns. Ibland besökte vi Ormaryd i Småland där pappas chef på tidningen Idrottsbladet Torsten Tegnér höll till på somrarna.

När jag var sex år flyttade mina föräldrar isär. Pappa gifte om sig med Maria och tog Martin med sig dit där också en pojke som hette Mattias och var i min ålder bodde. Allt hade antagligen gått bra för barn är anpassningsbara om de känner trygghet i den nya situationen om inte plötsligt en dag ett år senare, jag hade skickats iväg till ett fosterhem i Hässelby Gård.

Ett trauma som fortfarande påverkar mig för barnet finns där djupt inom mig oförstående inför vuxnas beslut. Förklaringar, logik som man som vuxen kan ta till hjälper inte. Det positiva om det finns något är att jag förstår att ingenting kan kompensera för ett förlorat hem man kan bara försöka hantera det. Jag har lärt mig förstå att ingenting är säkert att den svenska välfärden tyvärr är ytlig för plötsligt är det man trodde sig ha borta.

Vi inbillar oss att vårt land är bäst och om någon som jag försöker vara ärlig med att så är det inte tystas man ner.

Jag växte upp på sextiotalet i ett fosterhem, med en mamma på Beckomberga Mentalsjukhus, en omgift far inne i stan. Bra, jag hade mat för dagen så varför gnälla, bortskämda var vi svenska barn som hade allt och skulle minnas våra svältande far-och morföräldrar. Var det en av generationskonflikterna föd sanningen är ju att vi som var unga på femtio-sextio- och sjuttiotalet brydde oss många av oss mer om andra än oss själva.

Världen nådde oss genom TV, grammofoner, flygplan för mig var det ett sätt att hålla mina egna personliga trauman ifrån mig att engagera mig i världen utanför.

Det var en av orsakerna till att jag mötte en afro-amerikan i början av hösten 1970. Vi gifte oss och fick barn och skiljde oss. De två äldsta blev bortadopterade. Lasse och Amanda, jag, Anki och Tedde möttes igen på nittiotalet.

Det var Amanda som hade många frågor om min mamma, hennes mormor samma år som OS i Atlanta som gjorde att jag började tänka att det var på tiden att jag använde mig av internet för att se om jag den vägen kunde hitta något om min morfar och mormor

Min morfar en man som avled långt innan jag föddes. Ingen av mina kusiner hade träffat honom. Mamma Gunilla och hennes tre syskon Bo, Bengt och Majt var själva barn när han avled plötsligt. Vem var han som mamma kallat lappmarksdoktor och som hade kommit ifrån Värmland.

På baksidan av fotot på honom och mormor stod det Drottninggatan. Kan ha varit i Stockholm, men det finns också en gata med det namnet i Umeå och lappmarksdoktorn borde ju placeras där uppe i norr. Mamma var född där uppe visste jag, men inte var. Där får man för att både hon och jag var mer intresserade av nutiden än dåtiden att jag inte frågade och man inbillar sig också alltför ofta att ens föräldrar aldrig kommer att dö. Det finns tid.

Nå i maj 1983 samtidigt med att jag och två barn Anki och Tedde flyttade från Blackeberg till Bro utanför Stockholm som det kom ett rekommenderat brev till mig. Där stod att min morfars syster Marja Bjerner avlidit  den 26 januari 1983 i en ålder av 89 år.

Det som var riktigt spännande för mig var att en bouppteckning med alla arvtagare fanns med och då hon inte skrivit något testamente och var barnlös ärvde alla hennes syskon, deras barn och barnbarn henne. Namnen på hennes syskon som hade barn fanns uppräknade också en ännu levande som hette Ingegerd född 1897.

Morfars barn och barnbarn utom Bengts som fortfarande levde och var en populär läkare i Rättvik stod först, vilket gjorde att jag kunde gissa att han var flera år äldre än Marja som var född 1893.

Det här var i mitten på 80 talet, mina barn var små och internet fanns knappt, så för att då börja söka mina rötter hade jag inte riktigt tid med. Men bouppteckningen var en värdefull början.

Kan  det bero på att många av oss i modernitetens tidevarv när individualismen står högt i kurs då oberoende och att  klara allt själva applåderas känner oss ensamma. Vi inbillar oss att nuet som är det viktiga inte har något med våra sedan länge avlidna släktingar att göra.

Men utan dem skulle vi inte finnas utan deras liv, kamp, upptäckter skulle den värld vi nu lever i inte existera. Vi är också som människor beroende av varandra för att vi och våra samhällen ska fungera. Utan andra utan anor inga rötter. För att trädet ska stå stadigt behövs rötter friska rötter som breder ut sig djupt ned i jorden.

För min egen del är intresset för historia och vanliga människors del i historien en del i varför jag söker mina rötter. Det är också en protest mot den historia som både jag och mina barn fått läsa om i skolan. De styrandes historia förpackad i en tråkig bok med ett torrt fakta späckat språk. Vad var mina släktingars roll i den historien?

Jag visste väldigt lite om mina far- och morföräldrar, den enda jag har personliga minnen av var min mormor. Min mamma avled 1976 då var jag 23 år och liksom hon mer intresserad av nutiden, politiken, miljöfrågor. Som så ofta hade jag missat att fråga. Hade endast tre bilder en på mormor, morbror och mormor/morfar.

Min fars familj visste jag ännu mindre om . Vi tappade av olika anledningar bort varandra fram till mitten på 80 talet då agerade jultomte med sitt vita skägg. Så flyttade han till Landskrona och vi möttes inte igen förrän för 8 år sedan.

Mitt sökande började av ren nyfikenhet på vem min morfar som jag endast hade en bild på var och som min mamma kallat lappmarksdoktor var.