Tag: Writers

Time is on my side

The Rolling Stones hade slagit igenom stort under året, Time is on my side, hade kommit redan för ett år sedan. Tomas gav mig Get off my cloud i födelsedagspresent och det kunde väl passa som ett stöd när killarna alltmer började reta oss tjejer då några av oss började få bröst. De av oss som inte hade såna blev retade för det och de som hade blev jagade för att killarna ville ta på dom. Lärarkåren var totalt ovetande eller också brydde de sig inte.

Det var sorgligt jag som nu var tolv var oönskad när det blev klassfest var det ingen av killarna som ville dansa med mig. Inte för att jag var förtjust i någon av dem, men det var ändå sorgligt att bli ratad. Var jag verkligen så ful, äcklig och dum som de menade men varför tyckte Tomas om att vara med mig, men det kanske var för att vi var syskon, men egentligen var vi inte det.

Jag behövde en tjejkompis, men de ville inte vara kompis med en tjej som killarna ratade. Det viktigaste av allt för tjejer var att bli utvalda av någon kille. Och nu hade det även för dem blivit konflikt mellan Beatles tjejer och Stones tjejer. De tjejer som höll på Beatles gjorde det för att de var sötast, Stones tjejerna för att de var fulast. Jag och Tomas tyckte att de var bra rockband och lyssnade därför intresserat på båda. Killar åtminstone de i stan bedömde musiken och tyckte ofta om flera band. Tjejer höll sig ofta till ett band och var bara kompis med de som gillade samma band. Pia gillade bara ett band och det var Tages och de svenska banden hade inte riktigt lyckats vinna mig ännu. Henne kunde jag ändå leka med för det var inte så viktigt för oss. I skolan måste man välja vilket band som var bäst och se ut och uppträda så att man passade in i gänget. Det var också så att tjejer oftast höll ihop två och två.

Om jag blev förälskad i dig lovar du att vara trogen och hjälpa mig att förstå för jag har förstått att kärlek är mer än att hålla handen löd den inledande textraden till If I fell från albumet A hard day’s night. Jag undrade över vad som var mer än hålla handen vad mer än att spela fotboll, lyssna på musik, gå på matinéer och leka i badkar..

Kusin Inga var förtjust i Mick Jagger och när vi träffades under påsklovet ville hon inte höra talas om the Beatles. Jag kunde väl acceptera det för Stones var minst lika bra som Beatles, men min favorit bland stenarna var Brian Jones och det kunde inte hon smälta. Hon hade en idolbild på väggen över sängen och det var Mick, men hon hade visst också haft sina funderingar på det där även om “If I fell” var från de där fåniga inte lika coola, tuffa och fula Beatles.

Det var kanske de gula påskliljorna, men också det att Elsie just hade fått valpar som gjorde att vårkänslorna spritte i våra ännu omogna kroppar. Vi hade rest ut till sommarstugan samman med moster, Elsie och de underbara boxervalparna. Spännande hade det varit att få vara med när de föddes.

Ensamma i gäststugan var Inga som hade råttsvansar i sitt mörkblonda hår och ljusbrun okynnig blick, sett lite mallig ut för hon hade något att berätta som hon var säker på att jag som var ett år äldre än hon inte visste.

– Vet du hur man gör barn, viskade hon, fnittrande och fnissande. Hon hade tjuvkikat i mosters och morbrors läkarböcker.

– Nej, sa jag, tranorna dansade ännu runt varandra i taket, kunde svaret göra att jag blev en trana.

– Du vet killar har en sån där snopp som dem kissar med, den växer och blir hård, sen stoppar man in den mellan bena. Så här ungefär.

Hon stack in sitt finger i det där hålet som fanns mellan benen, nyfiket tittade jag på. Försökte själv, men det kändes inte något särskilt.

– Hur tror du att det känns att göra det med någon kille, fantiserade Inga högt.

– Det kanske är som att ligga med örat mot pappas varma håriga bröst och lyssna till hans hjärtslag, viskade jag.

– Kanske det, viskade Inga. Det heter knulla, sa hon stolt över vad hon kunde.

Natten efter försökte vi ta på varandra, nyfikna på varandras kroppar hela tiden låtsades vi att partnern var en kille. Inga berättade om någon kille hemifrån som hon var förtjust i. Jag kunde inte tänka på Tomas i det här sammanhanget, så jag sa att jag ingen hade.

– Kjelle har en kompis som heter Andreas och han är också gullig, fnittrade Inga. Du kan låtsas att han är din favorit.

Hon var snäll Inga, men visiten på landet blev kort moster måste tillbaka till sitt arbete. Det var så om man arbetade som kirurg att semestern blev kortare än väntat. Men moster tyckte att vi kunde sova över vid en bondgård där en av hennes väninnor bodde och det blev en spännande avstickare in på en skogsväg.

Ladugården var tom på kor, men i en hage gick två norska fjordhästar och betade. Sylvia sa att om vi lyckades fånga in dom kunde vi få rida. Inga var mer proffs än jag, men efter en halvtimmes lockande fick vi dem på kroken. Stolta var vi när vi red ut på skogsvägen, men de var lata åtminstone tyckte vi det. Något mer än långsam skritt blev det inte.

Besvikna klättrade vi tillsammans med Vickan och Sissi, två sextonåringar upp på logen där vi gjorde det bekvämt för oss i höet.

– Vi klättrade uppför väggen på ett hotell och tog oss in till Stones rum, berättade Vickan tufft utsträckt frivolt sugande på ett torrt halmstrå.

– Och vad sa de, frågade jag nyfiket.

– Åh, de tände direkt och vi hamnade i sängen, fnissade båda och knyckte på nackarna och plutade med de vitmålade munnarna.

De hade båda vitt läppstift, hög hårdsprejad blonderad dorisfrisyr, Bardot rutig kortärmad blus och stuprörsbyxor. Det var ännu populärt, men i Stockholm och i Göteborg hade modsen börjat skapa ett gatumode med längre och längre hår, avlagda arméjackor, lite utsvängda jeans, ökenkängor och högskaftade tennisskor, som skulle döda Doris- och Sune som hörde till början sextiotalet. Beatles och Stones hade varit ett effektivt medel mot det. Det tyckte jag var bra för den där hårsprayen och det som användes till att färga håret med gjorde det dött som Lillys.

– Jag vill prata med dem om deras musik, om hur de gör en skiva, sa jag, berättade de inte något om det.

– Så, varför skulle de vilja prata om sånt tråkigt. Är du inte avundsjuk för att vi knullade med dem, tror du att de är intresserade av dig kanske, sa Sissi fränt och låtsades ta ett bloss på ett halmstrå.

– De är dumma om de föredrar tjejer som bara vill knulla, förresten är det väl ingen skillnad på dem och andra killar. Jag skulle vilja träffa någon som inte bara vill knulla utan vill ha kärlek och någon som tycker att det är kul att skapa något tillsammans med en tjej. Han behöver inte vara stjärna, vi kan bli stjärnor tillsammans. Jag är väl inte tolv hela livet. En dag är jag sexton, sjutton år och då kanske det finns någon som är ungefär lika gammal som jag och som gillar det jag drömmer om.

– Jag med, sufflerade Inga, som var lite avundsjuk på att de hade träffat The Rolling Stones.

Vickan och Sissi blev sura för att de inte lyckades imponera på oss. Det var särskilt Inga som de visste gillade Mick de ville göra sig till inför henne. Störda av att hon inte verkade bli det minsta avundsjuk försvann de från höskullen.

– De kanske bara ljuger för att impa på oss, sa jag till Inga, ville inte att hon skulle bli alltför avundsjuk. Varför skulle Mick och Brian vilja ha något med dom att göra, tror inte du att de vill ha tjejer som är lite mer i deras egen ålder.

– Jo, svarade Inga så skrattade vi samman, la oss tillrätta i höet viskade om Kjelle och Andreas, somnade nöjda och förväntansfulla inför den dagen då vi blev gamla nog att göra det där med en kille. Det där med sex var spännande, men inte bara det. Vi fantiserade om alla de spännande saker vi ville göra ihop med våra killar som att gå på luffen, spela in en låt, rida genom skogen eller något annat kul.

Inga och jag skilde oss från en del unga i vår tankegång kanske för att vi hade vuxna kvinnor i vår närhet som var självständiga hade egna arbeten och män som verkade finna ett värde i att göra saker ihop med dom. Vickans och Sissis mammor var hemmafruar som Britta. Deras pappor arbetade och när de kom hem var de stupfulla och gnällde över att maten inte var god nog. Mammorna verkade uttråkade så att de inte drömde om att bli hemmafruar själva var klart. Men att tänka längre än till att knulla med en stjärna var tufft något som deras föräldrar inte gjorde blev det inte.

De riskerade att falla i samma fälla som deras mammor hade gjort. Jag och Inga tog det som något naturligt att kvinnor hade viktiga arbeten som moster, Maud och mamma. Det som skulle komma att kallas för en generationskonflikt tog sig olika uttryck beroende på vilken bakgrund vi hade.

Jag tänkte inte alls på vad vuxna gjorde när det gällde sex, och förstod inte att det skulle ha något att göra med att vara cool. Vickan och Sissi revolterade mot sina föräldrars sexmoral. Den revolten ingick inte i min tankevärld. Jag tyckte det kunde vara något underbart att göra det ihop med en kille, men nog fanns det fler saker man kunde göra med dem som det Tomas och jag gjorde. Revolten i mitt fall var mot mina fosterföräldrar, inte mot mina egna. Maud och pappa var väl de av mina närmaste som jag hade mest att göra med och deras liv tillsammans utifrån min synvinkel var intressant.

I sängen i Hässelby testade jag ofta det där som Inga och jag lärt oss när vi smekt varandra, inte mycket hände, men det var spännande att ligga där och fantisera medan jag smekte mig. En eftermiddag när jag höll på kom Britta in i rummet. Hon fnös, kallade mig äcklig och gick ut i köket där Berit var med och bakade bullar.

– Tove är väl den äckligaste flicka som finns, sa Britta till den nioåriga Berit. Hon är snuskig inte som du som förstår bättre än att peta på sig där nere.

Jag kröp ihop i sängen av skam och skuldkänslor. Det värsta var att hon skvallrade för Berit. Min oskuldsfulla nyfikenhet hade dött på ett grymt och okänsligt vis. Inte kunde jag fortsätta med det där, ville inte vara äcklig. I en hög under hyllan intill radiogrammofonen låg högar med stenkakor av dem var det bara Hughie Carmichaels, Stardust och Hong Kong Blues som passade min smak. Ibland fick jag en tia av pappa och för den köpte jag en singel och någon tidning oftast Bildjournalen för bilderna på idolerna kunde jag både dekorera väggen med och använda till att teckna egna porträtt av dem. De satte jag upp på väggen och det skulle till sist utvecklas till ett intressant collage.

Musik och konst hjälpte mig att komma bort från en smygande känsla av att det var fel på mig att jag också skulle låsas in på det där stället där mamma var.

The Moldy Moldy Man,/In his own write/ John Lennon, 1964I’m a moldy moldy man
I’m moldy thru and thru
I’m a moldy moldy man
You would not think it true.
I’m moldy till my eyeballs
I’m moldy til my toe
I will not dance I shyballs
I’m such a humble Joe

Birger Vikström.

Tomas hade köpt boken som John Lennon skrivit. Bilderna och texten påminde om Birger Vikströms. Mamma hade haft flera av hans bilder och dikter och hon hade många gånger läst Dubbelkrut.

Det var han som tagit med mamma till Paris och jag drömde att någon som han skulle komma och ta mig ifrån känslan av skam och skuld. Som den där låten som Doctor Hook skulle sjunga en gång i framtiden om hon som behövde resa i sportbil till Paris.

Lördag

För var det  på lördagen som man tvättade och då hette dagen lögaredagen. Och nu har jag tvättat bäddmadrassen, batmanfilten och lite kläder. Rotat igenom en låda och plastpåsar fyllda med gamla skolböcker. ska man spara allt varför?

Gör jag fel om jag vågar slänga något av det som min mamma lämnat efter sig. Det finns redan i datorn och hennes dagböcker har jag naturligtvis sparat. Diktsamlingen. . Ska man verkligen spara alla konstnärers varenda lilla skiss. Jag har nu vågat slänga en del av mammas. Jag tror jag har hennes välsignelse. Det färdiga konstverket bör ju vara det viktiga.

Och när det gäller hennes poesi var diktsamlingen De oerhörda ljuden det sista hon gjorde i livet vilket innebär att för hennes del var de dikter som finns där de viktigaste för henne.

Känns skönt att få tömma lådorna märk väl jag gör detsamma med mina egna alster. Varför alla dessa pocketböcker. Tycker faktiskt det är en bra idé med läsplattor. Hur mycket skog, papper sparar man inte. Det är skillnad på en pocketbok och en fint inbunden bok. Några av de där böckerna jag ärvt från min morfar Bror är så fint inbundna att man vill spara dem av den orsaken.

Mammas också. Det är lite intressant att se vad en pocketbok kostade på 50 talet. 1 krona 20 öre. Ganska dyrt om man tänker på penningvärdet.

Ska fortsätta tömma mina garderober och lådor och se om jag hittar något spännande som barnböckerna som nog mina barnbarn kan finna glädje i.

Fågel med klippta vingar

Image

Bild av sommar på Djurgården där jag och mamma tillbringade mycket tid. Hon målade, tecknade och jag njöt av utsikten solen och drömde om att flyga. Drömde att våga skippa allt det materiella. Ett enkelt liv med bara några få ting som betyder något för en inte allt det här slit och släng skräpet som vi bara måste ha.

Mamma sa att hon ville vara en mås och flyga över havet och jag tänkte att det var en av våra största drömmar att flyga. Men i vårt samhälle som det är konstruerat och som det tvingar oss att anpassa oss till blir våra vingar klippta. 

Det går inte att leva på den konst mamma skapade eller de ord jag delar med mig av därför måste vi anpassa oss till verkligheten som tvingar oss in i arbeten som dödar oss för man ska inte ligga samhället till last.

JFK sa något om att jag inte ska fråga vad samhället gör för dig utan vad du gör för samhället. Frågan var från mig och några andra som hörde honom. Vilket samhälle? Vems är det där samhället? Är det ditt eller Martin Luther King’s?

Är det vårt jag och min mammas? Vi som bara vill skapa vackra bilder och ord. Vi som älskar att sitta i en skogsbacke på Djurgården och måla, skriva något, fotografera och sedan dela med sig till andra vad vi sett, hört och tänkt. 

Jag vill flyga men mina vingar blir hela tiden klippta som påfåglarnas på Skansen. Vi är höns i en hönsbur som ser fin ut. Hönsägaren tycker vi inte ska gnälla eftersom buren är ren och välskött och hönsen verkar friska. 

Några av hönsen viftar desperat med vingarna, andra hackar på varandra, medan de flesta resignerar och lägger sina ägg utan protester för en god bit mat.

9 av 10 stockholmare trivs med sina liv sas i en undersökning. Vilken dag ställdes den frågan? Var det en sådan där vacker sommardag som den på fotot. Hade svaret varit detsamma om det ställts en mörk, kylig novemberdag när pendeln inte gick?

En varm och skön sommardag känner man sig fri som mammas mås. En grå mörk novemberdag  på väg till jobbet kan man känna sig instängd som en höna i bur. Om hönan försöker rymma från buren för hon vill flyga som måsen så får hon smäll på fingrarna.

Ajabaja, så kan man inte göra tillbaks till buren med några piller ska de nog ordna sig allt.

Besök på stadsarkivet

Första besöket på stadsarkivet kändes inte särskilt positivt på grund av bemötandet från personen i receptionen. Flera av datorprogrammen fungerade inte. Hittade intressantare grejer när jag kom hem genom att goggla. 

Mormor Sara, 22 år och mormorsmor Amalia som var 56 år och nybliven änka kom till Stockholm och Oscars församling i oktober 1909. De bosatte sig på Grevmagnigatan 9. Gick förbi där idag och tog en bild. 

Image

Svårt att tro att porten är från 1909, men gatan är gammal. Funderade på varför de hamnade i Stockholm efter det att Saras far folkskolläraren och föreståndaren på Rällsö fattigård avlidit 15 februari 1909. Två av hennes bröder Ragnar och Per var redan här. Migrationen till Stockholm var inget nutida fenom. I Stockholm kunde man utbilda sig och för Saras del fanns Sophiahemmet inte långt ifrån Grevmagnigatan. Det är möjligt att det var där hon studerade till sjuksköterska. Får se om de kan hjälpa mig med den frågan för stadsarkivet kunde eller ville inte hjälpa till.

Morfar Bror då enligt medicinalstyrelsens protokoll fanns han 1910 i Trelleborg och Hovberg. 1913 i Lycksele. Hur hamnade han i Stockholm 1912 på Kungsholmsgatan 28.

Image

Jag funderade om det var något omen när jag för att ta mig till Kungsklippan där stadsarkivet ligger passerade förbi Serafimerlasaretter. Kan det ha varit där han arbetade en tid och anledningen till att det inte fanns någon notis i Medicinalstyrelsens protokoll. Han och mormor gifte sig 28 maj 1912. 12 augusti 1913 flyttar de till Lycksele.

Ska bli spännande att se om jag med hjälp av arkiven kan lista ut på vilket sjukhus de möttes, eller deltog Bror i OS i Stockholm och de möttes på samma sätt som Kungen och Silvia??

 

Ett besök på Krigsarkivet

Image

Inte lättillgängligt för funktionshindrade men där fanns en del spännande. Det blir definitivt mer besök. Den här gången gällde det min morfar. Det var ju inte förrän 1901 som allmän värnplikt infördes, men en del pojkar blev inkallade flera år innan. Morfar blev inkallad 1898 till Jösse kompani dit Bogen i Värmland tillhörde. Han blev dock frikallad och det var jag nyfiken på varför, men tyvärr stod det inte något intressant i högermarginalen. En anledning kan ha varit att han då studerade medicin. 

Han var i alla fall inte plattfot, hade trott att det var något med synen. En Bjerner utan glasögon är en unik person. 

Nästa besök lovar jag ska jag ta reda på allt jag kan om korpral Eric Nilsson Wikman och kriget i Pommern. Undras varför det finns hyllmeter skrivet om krigen fram till Karl XII. De krig som fördes i mitten och slutet av 1700 talet finns det inte mycket om. Borde ju vara en del då kriget i Pommern ju ligger närmare oss i tid än exempelvis Poltava. Vi lär ju också ha lärt oss äta potatis tack vare folket i Pommern.

Vi har ju två även Karin min svärdotter har en soldat i det kriget och då i Smålands regemente vore intressant att veta om de kan ha mötts någonstans. 

Stockholm Marathon

Image

Stockholm Marathon. Det ser snarare ut som om det är möjligen 1500 meter de springer. Fascinerande med alla de där människorna som frivilligt är ute och springer i flera timmar. Jag tycker om att gå kan promenera flera varv runt stan om det skulle vara. Har aldrig tyckt om att springa tycker om att se ett vackert löpsteg dock.

Innan jag kände att jag måste lämna Bro för ett besök i stan slängde jag en massa gammalt.Vad är det för anledning till att man samlar på sig en massa saker. Alla pocketböcker jag har. De flesta läser man en gång och stoppar in i bokhyllan och tänker att fylla några plastpåsar och lämna dem till Myrorna  i Jakobsberg, men när blir det egentligen? Nej på måndag är det jag som tar min stora svartvit pricka rullbag full med pocketböcker och reser till Jakobsberg och lämnar in dem. Det känns bra att någon annan får glädje av att läsa en bra bok.

Tänker göra det samma med vinylskivorna, fast kanske börja med en skivbutik. Det kan finnas några av värde. Jag menar varför ha en massa musik som man aldrig lyssnar på. Böcker som står i hyllan och aldrig blir lästa.

Saker som tar plats och blir dammiga i hyllan. 

 

torsdag 30 maj 2013

Klockan är 11.00 och jag sitter i en av fåtöljerna gatuplanet i Kulturhuset och ser några skådespelare från Stadsteatern åka upp och ned i rulltrappan. Funderar vem är jag?!

Varför passar jag inte in i det normalas norm? Vill jag det kan jag det. Trodde att diagnosen bipolär 2 skulle hjälpa till att få de som är satta att hjälpa mig att se mig som den jag är, men jag känner att de vill tvinga mig att bli normal att fungera normalt i vårt samhälle.

Det samhället är inte mitt. De som fick mig att känna mig lite som en av dom var “Plura och Mario ” som jag stötte ihop vid Centralstationen. De fick mig att minnas 1974, Gugge Hedrenius Big Blues band, min kusin Aino och mamma som då bodde i Blomsterfondens lägenheter vid Ringvägen.

Jag var 21 och Aino 30 och det liv vi ville leva var enkelt. Vi ville ha någonstans att sova, mat på bordet och kläder. Musiken, konsten och den mänskliga samvaron fanns på gatan. I Gugges band som höll till på Bullerbyn vid Kungsholmsbron fanns Christer Boustedt, Janne Schaffer, Sabu Martinez bland annat. Det var atmosfären i lokalen där man fick komma och gå som man vlll.

Varför tvingas vi in i normalitetens bojor? Är det vi som inte passar in i normen som ska anpassa oss och för att få privilegiet att tillhöra normen. Om man som de flesta av oss som har svårt att passa in i normen vill måla, skriva, skapa musik som inte nödvändigtvis alltid säljer på den  öppna arbetsmarknaden är man en onödig, olönsam person.

Minns ni bilden av skolklassen med frågan “Är du lönsam lilla vän?” Vad ser man när man ser någon på stan som inte följer normen? En olönsam, onödig person som behöver hjälp med att passa in i samhället för det är väl vad alla de där onormala typerna drömmer om att bli som jag. Att bli en välanpassad kugge i det här samhället.

Tänk om några av oss faktiskt inte vill anpassa oss vill faktiskt att samhället ska ge oss utrymme möjlighet att försörja oss på att skapa sånt som kanske inte verkar lönsamt i förstånne, men kanske i det långa loppet är det såvida inte det ligger en viss synism från de som bestämmers sida bakom kravet på anpassning.

Vi som inte anpassar oss ger ju massor av människor jobb som “psykiatrin, psykologer, sjukvården, arbetsförmedlingen, jobbcoacher, socialarbetare, kronofogdar. Tillsammans med de som sitter på TV, journalister och andra professionella tyckare som skaffar sig inkomster genom att tala om av vilka orsaker vi är missanpassade och vad de och politikerna borde göra för att hjälpa oss att bli lite mer som vanligt normalt folk.

Vilka är då de normala lyckliga människorna? Jo, det normala folket jobbar, betalar skatt och hyran i tid. De har en massa skulder men de har jobb med en inkomst som går åt till att betala de där skulderna. De tror sig om att vara fria och lyckliga, men de är fast i en karusell som gör att de måste jobba heltid för att betala av på skuld, spara till en pension som aldrig kommer. Är det normalt? Nej säger de flesta när de tänker efter men fortsätter ändå i samma hjulspår.

Nu ska jag se om jag kan förtidspensionera mig. Jo, den blir nog liten pensionen, men allt jag behöver är en säng och min dator med internetuppkoppling. Så någonstans ska jag väl kunna hitta något litet krypin för nu kastar jag loss.

En bild från Sergelgången. En del som skapades

Image

En bild från Sergelgången. En del som skapades efter rivningen av Stockholm är ganska fint och armaturen och ljuset skiner in genom dem är lite spännande. Det åtminstone jag protesterade emot var att allt även sånt som bara behövde lite upprustning revs. Men samma problem är det nu med det nya Slussen. Varför inte renovera den? Nej för nu har det gått så långt att det antagligen inte går.

Det är så de styrande göra när de vill få sin vilja igenom låter bli att göra något som att renovera en byggnad. Man låter bli att göra något tills det bara är att rasera hela konstruktionen. Vilket kostar skjortan.

En annan tanke börjar tänka som mina barn och nästa val lägger jag min röst på Mp för jag har märkt att mina gamla partivänner i V bara blir mer och mer bortskämda och bekväma. De som är med i Mp verkar våga gå emot sina ledar följa sina värderingar som dessutom ligger rätt nära mina egna.

Hoppas ni som nästa val vill ha en ändring vågar rösta på småpartierna så att inte S blir för stort. Det är ett av de stora problemen för Alliansen att M är för stort i förhållande till de andra.

Människa då och nu

Image

Jag tycker den här bilden som funnits bland min mammas teckningar och målningar och som är pappa Ragnars bild på Martin i vindskupan på Norrtullsgatan någon gång på femtiotalet är så fin att jag ville visa den för er.

Igår när jag såg en gammal svensk film från 1959 “Fröken Chic” blev jag lite nostalgisk. Kul att se Stockholm som det var då när Martin och jag var små. Nog minns jag den där elefanten man kunde rida på, på Skansen. 

Det är min stad, vår stad en stad som inte finns längre. För inte nog med att Sergel och Klara ser helt annorlunda ut. Vi hade ju vänstertrafik och bruna snälltåg. Det fanns även på landet ännu tåg som drogs av ånglok. Vad är det man minns “Minns du den stad” titulerade Per Anders Fogelström en av sina böcker om Stockholm. Jo, jag minns en stad som känns som hemma kanske för att då på femtiotalet var min familj intakt. 

Det var på sextiotalet som jag skickades i fosterhem och mamma låstes in på mentalsjukhus. Jag hamnade ute i Hässelby. Det jag minns när jag ser Stockholm och Sverige från femtiotalet är en tid när jag var en del i en stor familj. En familj som inte följde den tidens normer då mina föräldrar levde samman utan att vara gifta. 

Att kvinnor var hemmafruar visste jag inget om alla kvinnor i min familj arbetade. Mamma och moster Hilkka med konst, moster Majt var kirurg, Cordelia och Maria var journalister. Den gamla tanten som var vår granne på Norrtullsgatan tant Maja hade jobbat hela sitt liv först som sjuåring som piga sedan f o m 11 år i en industri. 

Min barndoms femtiotal var inte direkt de där reklambilderna från USA med den lyckliga hemmafrun i förorten. I Sverige visades en film den jag såg igår med en lärarinna som vann 10 000 kronors frågan. 

Blir det inte fel om vi ser vår egen nutidshistoria genom engelska eller amerikanska ögon. Hemmafruar fanns här också, men var det egentligen något som hade med vår verklighet att göra. 

Min fostermamma arbetade inte när jag kom dit 1960, men hon hade arbetat på bank och varit tvungen att sluta när hon gifte sig och blev med barn. Min fostersyster var också född i början av femtiotalet. 

I mitten på sextiotalet började hon arbeta på SEB inne stan och det gjorde henne gott. Det pratas om femtiotalet som konservativt till skillnad från sextiotalet. Var kommer det ifrån? 

Jag skulle vilja säga att inget sextiotal utan femtiotalet. Och en del särskilt design, kultur var mer progressivt än den är idag. Femtiotalet och sextiotalet hänger ihop och de decennierna var inte rädda för det moderna för att se framåt. 

Det blev lite för mycket av modernitet när Stockholms innerstad revs, men det var några politiker som egentligen inte hade folket med sig som hatade det gamla som ansåg att allt borgerligt var fult. Det konstiga är att det var arbetar och konsthantverks kvarteren som revs inte husen vid Strandvägen.

De jag hade ikring mig på femtio- och sextiotalet och som tillhörde kulturfolket ( konstnärer, journalister, författare) var de som skapade den nya designen, men som därför inte förnekade betydelsen av en varierad bebyggelse.

En levande stad är en stad där alla kategorier av människor och sysselsättningar finns. Kommersen i Stockholms Centrum var väl knappast vad folket på Norrtullsgatan och Svarvargatan ( där bodde pappa, Maria, Mattias och Martin under sextiotalet) drömde om. 

Det går inte att vända tiden tillbaka hur mycket man än skulle vilja, men hur gör man Stockholm till den stad vi alla utom de där i Stadshuset älskade. Går det att ta bort några av de där bankpalatsen och enorma varuhusen. Hur vore det med bostäder för unga, gamla och barnfamiljer i stället. En stor park som Hyde Park eller Central Park kanske?!

Har vi inte råd med det? Varför har vi inte råd att leva? Är det enda som gör livet värt att leva för svensken att arbeta. De som tycker det är meningen med livet att sitta inne på ett kontor hela dagarna får väl göra det, men jag tror att de flesta av oss skulle vilja leva några andra sorts liv och att det faktiskt finns pengar till det.

Ta inte för givet att politiker och ekonomer alltid har rätt. Vi har för stor tilltro till makten. De vet inte så mycket som de vill få oss att tro. Och hur försöker de inte dribbla bort sina egna avgångsvederlag och pensioner. De nya reglerna ska ju inte gälla dem som nu sitter i regeringen och riksdagen utan de som kommer nya 2014 så arbetslinjen är väl inte något som rör dem. 

Ska vi kanske ta femtiotalet och sextiotalets framtidstro, optimism och jämlikhetskamp och placera den här och nu. Får jag ta med några ord om mentalvården som ännu är relevant från min mamma från 1974.

“Är det sjukt att var människa!
Människans möjligheter att utveckla sin fulla egenart krymper allt mer. Jämfört med roboten blir hon alltmer olönsam. Problemet med hennes förvaring blir allt knepigare att lösa. Hon går inte att kassera lika lätt som maskindelar, för den innehåller fullständigt ”onödiga” egenskaper som att tänka och känna. Att kanalisera dessa till de få områden, där de kan tillåtas, börjar också bli allt svårare. Här kommer psykiatrin till praktiks nytta, då det gäller att utklassa allt som inte svarar mot behovet i det kapitalistiska samhället. Lämpliga diagnoser finns för att sjukförklara alla obekväma uttrycksformer som den hungriges hunger och den trångboddes trängselkänsla. De övermätta förenar sig med andra övermätta de rika med den säkerställde psykiatrikern, som ingen törs tvivla på. Våra psykiatriska förhör påminner starkt om inkvisitionen.

För oss, som är stämplade sjuka, är det omöjligt att acceptera den officiella mentalvården. Mentalvård är en missvisande benämning. Mentalkirurgi stämmer bättre. På psykiatriska kliniken liksom på kirurgiska utvecklar operatören alltmer raffinerade metoder att skära bort alla delar av människan, som förmodas vara obrukbara.

Skillnaden är att kirurgens användning av ordet ”sjuk” verkar ha klarare innebörd för de flesta, medan psykiatrikern saknar entydiga begrepp som skiljer friskt och sjukt. Men hans maktställning står ändå lika oomtvistad, då det gäller beslut riktade mot människor.
Ett exempel på denna politiserande psykiatri är rån dramat på Norrmalmstorg. För myndigheterna obehagliga reaktioner omyndigförklaras av psykiatrisk expertis. Fördelaktiga diagnoser för ordningsvakternas åtgärder blir oemotsägliga sanningar. Handlingar, som i vardagliga sammanhang är självklara, blir tecken på sjukligt beteende.

Men i vårt allt trängre samhälle ges bara plats åt några få betygsatta av varandra, som försyns skull ges tillstånd till att tänka, känna och tala. De erkända formerna är för länge sedan bestämda under äldre livsvillkor och den eller den politiserande kulturen bara en del av det allmänna åsiktsförtrycket, där psykiatrin spelar en skrämmande maktfullkomlig roll.

Min enträgna förhoppning är att ordet ”sjuk” försvinner ur diskussionerna om människans psyke och dess villkor. Det möjliggör den fördomsfria dialogen, den enda form av umgänge människor emellan, som är henne värdigt.”

I dag har vi alla möjliga psykiatriska diagnoser. Är de till för att hjälpa eller är det ett sätt att med hjälp av mediciner och elchocker och annat att göra oss av med det onödiga. Det gjorde man i Sovjet, man sjukförklarade de som tänkte och kände annorlunda. Gör inte vi detsamma.

Vad är egentligen sjukt, normalt. Det kan skilja från kultur till kultur från årtionde till årtionde. Frågan är ska vi som inte riktigt passar in medicineras så att vi blir som vanliga normala människor. Vad är normalt att arbeta mer och mer för att få så mycket pengar att man kan handla en massa prylar som man inte behöver i Gallerian och stoppa in pengar på banken utan att få någon ränta. 

Mamma undrade vad vi hade alla de här maskinerna till om vi inte skulle låta dom arbeta för oss så vi kan bli fria att göra vad vi vill, men hon betraktades som sjuk så hon behövde låsas in på Beckomberga Mentalsjukhus under 9 år. 

1959 när den där filmen gick var mitt sista år med henne som min mamma. Jag var 6 år och älskad av en klok mamma och pappa. Plötsligt togs allt ifrån mig kanske för att jag behövde lära mig hur det var att växa av i det så kallat vanliga normala förortslandet Sverige. 

Vi ses och hörs imorgon. 

Snart helg!

Stockholms förorter brinner och de styrande begriper lika lite idag som de gjorde när ett gäng ungdomar från söder på femtiotalet, några mods på Hötorget på sextiotalet ställde till det.

Det etablerade samhället har aldrig egentligen brytt sig. De vill ha lugn och ro, lag och ordning, ordentliga tysta snälla välanpassade arbetare. De som gör uppror är bara några bråkiga ungdomar som behöver jobb.

Kanske de behöver någon som ser dem och lyssnar till dem utan att de måste tutta på bilar. Det är en önskan att bli sedd kanske att inte ses som ett problem utan som en resurs på deras villkor och inte etablissemanget.

Känns det tryggt för er som inte drabbas att ni inte bor i de där “dåliga” områdena. Se upp snart drabbas även ni om ni ingenting gör mer än att ropa på polis, straff för de där.

Lugn det kommer tyvärr bli lugnt så småningom så de som styr kan återgå till sin törnrosasömn, för egentligen bryr vi oss om det inte drabbar oss personligen.

Kul med de där tjejerna. Tjejer ser längre än killar. Vi kan men hur får vi dem som styr och har resurserna att lyssna att sluta tro att det som händer är ett invandrar problem. På femtio- och sextiotalen var det blonda blåögda arbetarbarn från Söder, från Vällingby och Rågsved.

Av modsen från sextiotalet i Stockholm dog hundratals av droger och aids. Ska de här ungdomarna som bråkar i dag gå samma väg. Protesterna har samma rot. Så ni kan ju alltid se Stefan Jarls “Modstrilogi”.

Vårt land har inte gjort upp med vårt förflutna, för att det etablerade samhället ska ändra inställning behöver de lära sig vilka det var som i första hand hade de rasbiologiska värderingar som institutionen i Uppsala är ett bevis. Det var liksom akademiker många av dem, liberaler, socialdemokrater. En del av ideologin handlade om att människor tillhörande sk. lägre samhällsklasser ansågs vara rasmässigt undermåliga individer. Den bedömningen kan man fortfarande ta del av i politiska värderingar och inte bara inom SD. Fattiga människor är lata, missanpassade. Arbetslösa är lata och behöver piskas för att skaffa sig ett jobb.

Förorterna har sedan tidigt 1900 tal befolkats av mindre bemedlade och Östermalmseliten har alltid sett de som bor där som undermåliga. Deras kultur ( melodifestival, svensktoppen), deras mat (hamburgare), deras kläder (H & M), deras möbler (Ikea).

Att de och deras barn i dag ofta bytt hudfärg, hårfärg, språk, religion ändrar inte egentligen värderingarna i grunden. De med annan hudfärg, hårfärg, språk, religion som numera bor i Danderyd har ofta samma värderingar när det gäller förorten.

Min släkt har en så kallat borgerlig överklassbakgrund, men många av oss har försökt bryta med deras värderingar av ideologiska skäl. Vi tillhör dem som tyckte att det var något omänskligt med att uppfatta vissa människor som mindre värda än andra. Det gällde ju heller aldrig du själv, bara de där andra på andra sidan spåret.

Några av oss har under seklerna försökt att mötas vid spåret, i vägkorsningen för att gå samman och försöka få de där som tror att de är bättre än andra för att de haft tur i livet. Jo, tur för det finns dom som arbetar livet ur sig men ändå inte har råd att bo i en lägenhet på Östermalm.

Mycket i livet handlar om tur. Hur många maoister från arbetarklassen lyckades med sin karriär därför att de fick hjälp av deras rika kamrater.

Få lyckas trots att de har fått kämpa i underläge från födseln. Mycket handlar då om hårt slit, men en del om tur. Så de som inte lyckas kan vi inte bara trycka ned och betrakta som ovärdiga människor, kanske de också behöver tur. Tur att träffa en människa som tror på dig och din förmåga.

Trevlig helg