Tag: Writers

Kapitel Sju

Klass och poesi

Det hade varit under vinterlovet som jag första gången mött Maggies bror Robban utanför Flen. Han var så tunn och smal att han nästan försvann bakom sin välväxta, bastanta matronan till hustru Elsa. Den vintern hade det varit så mycket snö att den även i Sörmland täckt taknocken till tvåvåningshuset. Ann och jag hade byggt en snölykta samman med kusinerna Kerstin och Anton medan Elsa och Maggie lagade middag. En timme senare hade blöta Lovikkavantar, mössor och byxor hängt på tork över den öppna spisen. Kåldolmar, kokt potatis med lingonsylt hade smakat himmelskt. Elsa var bonddotter och kunde allt det som en bondmora borde kunna. Maggies bror var nog inte rätt man för henne, hörde att hon ofta muttrade om att han var en lat typ som sällan hade arbete.

Robban hade dragit sig undan med fem pilsner i rummet intill, medan Maggie och Elsa satt vid det runda vitmålade köksbordet och skvallrade om hans tillkortakommanden.

– Det är Nils Ferlins fel att min bror strular omkring på vägarna super och lämnar dig och barnen vind för våg, hade Maggie sagt. Där kom det hennes negativa syn på konstnärstyper. Det kunde ju inte vara hennes bror som tyckte om att luffa samman med Ferlin. det hade jag tyckt om.

Ann hade gett sig ut med sina kusiner igen, men jag tittade nyfiket in till Robban. En av Nils vänner. Han vinkade mig till sig. Han höll något i handen och med en vänlig gest gav han mig det. En liten statyett i brons med de tre aporna, en höll för öronen, en höll för munnen, en höll för ögonen samtidigt gav han sin syster en menande inte helt vänlig blick.

Jag hade hört Nils läsa sina dikter från radion många gånger och tyckt om hans djupa, varma värmländska stämma:

Jag kunde ju vara…

En luffare är jag- vad mera,
Jag kunde ju vara en präst,
Jag kunde ju vara en brukspatron
En bonde eller en häst…

Det kändes stort att få en så fin present av en vän till honom. Tyvärr kom Maggie och Elsa in och störde. Jag hade velat höra någon historia om vad de gjort på vägarna. Samma natt drömde jag om att jag gav mig ut på luffen. De kunde kanske följa med, som zigenarnas(numera har de fått sitt riktiga namn romanes) och cirkusfolket gjorde. häst och vagn tyckte jag var spännande mindes hur jag fått köra Saga ardennern på landet i Brastad.

Vad var det för sorts familj jag hamnat i där Maggie önskade framstå som den välartade kvinnan utan problem. Hon ansåg visst att de problem som fanns var någon annans fel. Det var inte hennes bror som hade alkoholproblem och som inte tog ansvar för sin familj utan Nils Ferlin som tvingade honom att göra sånt han annars inte skulle ha gjort. Dömde hon alla poeter efter samma mått för att en hade tvingat hennes stackars bror att göra något som fick hennes fina familj att framstå som inte fullt så fin.

Fasaden av oantastlighet hade gått så långt att hennes egen familj hade bytt namn från Larsson till Grå därför att polisen en dag hade kommit och knackat på deras dörr. De hade gått fel det var grannen de sökte som också hette Larsson. Vad skulle grannarna tycka om det hände igen, så bytte de snabbt namn för inte gick det för sig att bli förväxlade med lågklassiga individer med namnet Larsson. Kents syster var inte heller någon som riktigt dög i hennes ögon. Hennes man var visst bara banktjänsteman på ett litet kontor söder om Stockholm. Gretas man var fin ingenjör på ett stort och välkänt elektronikföretag. Kents föräldrar, hette visst Larsson ännu.

Hon skröt ändå med att hans mamma hade ett adligt namn men egentligen var de också några hon ansåg var konstiga. När jag träffade Lilian för första gången mötte jag en gammal kvinna som var lite som min mormors lite viktorianska släkt. Vi blev snabbt vänner även om hon var så senil att hon för det mesta var i sin egen värld. I lägenheten vid Odengatan fanns mycket fina antika möbler, tavlor och böcker, en atmosfär som kändes hemtam för mig. Det var den kulturella atmosfären som påminde om min egen mormors. Människor med hennes bakgrund verkade ofta trygga i sin miljö och hade därför råd att vara generösa. Maggie som gift in sig i en borgerlig familj var osäker på sin roll. Hon hade tagit klivit från arbetarklassen till medelklassen genom att gifta sig till det. Var det därför hon gjorde som hon gjorde.

Den enda i hennes egen biologiska familj som hon oupphörligen höjde till skyarna var hennes egen pappa som trots att han var 85 år var både klar och redig. Han som för den som inte var blind var en försupen, snuskgubbe. Det var hennes självförnekelse som gick ut över mig och andra. Hon måste för att uppehålla en oantastlig fasad låtsas att hennes bakgrund inte var så underklassig som den enligt henne var.

Jag som hade kommit in i hennes fina familj från slummens Vasastan hade hon försökt stöpa om så att jag skulle passa in i hennes världsbild. Hon hade trott att jag var ett socialt underklassigt barn. Men hur skulle det gå när ingen utom hennes lilla familj dög. Kents syster dög inte, hennes familj var inte lika fin som hennes.

Fundersam blev hon när hon träffat min morbror, moster, mormor i Brastad. Något måste väl vara fel när det verkade som om min mamma hade brutit med den i Maggies ögon fina borgerliga miljö som hon kom ifrån. Jag hade hört henne prata särskilt med grannfrun om vad hon ansåg om kvinnor som skaffade barn utan att vara gifta.

Så snart jag bytte miljö blev jag mer aktiv i kamratgänget, tog egna initiativ och deltog i lekarna. Maggies beslut att inte längre försöka fostra mig enligt hennes egna normer och värderingar skulle till sist visa sig vara ett gott beslut för mig, bland barnen på Maltesholmsvägen i Hässelby Gård.

Sånt förstod jag inte, inte heller varför de som hade mer pengar, utbildning också ansågs vara bättre människor än andra. Jag saknade min släkt därför att de inte bara med ord utan med sitt sätt att vara hade lärt mig att döma människor som Martin Luther King hade önskat utifrån karaktär och inget annat. Vi har alla en karaktär och värdefull personlighet och att lära känna alla de olika typer av människor på vår jord tyckte jag var spännande. Min fostermor och jag skulle aldrig kunna förstå varandra så när jag en dag hörde ett samtal mellan henne och grannfrun drog jag efter andan:

– Hon är helt omöjlig att uppfostra, så nu har jag gett upp, sa hon till grannfrun så att jag hörde henne och lite av rädslan släppte taget. Jag blev bara osäker av att tvingas anpassa mig efter hennes regler.

”Tack för det. Jag kan leva utan dig och din snobbiga lilla familj. Din pappa är en sån där som folk kallar snuskgubbar och varnar sina barn för. Den enda som är värd något är din bror han som varit luffarkompis med Nils Ferlin.”

Det visade sig att hon menade allvar hon lät mig vara och det var skönt. Den uppfostran och vägledning jag trodde mig behöva fanns på Svarvargatan.

Där i stan tillsammans med Thias, Pia och de andra kunde jag dela min glädje inför den nya musiken. Här fanns ingen avundsjuk. Pia hade skaffat ett twistband som hon och jag samman med några andra tjejer trevande började lära oss hoppa. Chubby Checkers hit hade skapat nya lekar, kjolar, en dans och en godispåse. Godispåsen Twist var den som höll längst fanns ännu att köpa även om något ljushuvud har bytt ut det gamla mot något nytt. Under sommaren hälsade jag på i Ingas hem en bit utanför Göteborg. I vardagsrummet i tegelhuset ställde vi två stolar en bit ifrån varandra och band twistbandet runt. Inga och jag hittade på flera olika trick som jag tog med mig till stan. Pia blev förtjust.

Kapitel Fyra

Svarvargatan

Så här såg gatan ut 2010.

Det var eftermiddag lördag två veckor senare jag huttrade i snålblåsten på Hässelby Gårds högt belägna tunnelbanestation. Maggie hade i förbigående sagt att jag skulle in till stan för att hälsa på pappa. Jag skulle gå av vid Fridhemsplan och hon lämnade mig ensam på perrongen.

Jag hade nästan glömt att jag hade en annan pappa än Kent. Minnet var det lite si och så med. Det verkade sortera ut sådant som det inte orkade med just nu var det mesta. Mycket hade hänt på alltför kort tid rädsla, ensamhet och osäkerhet hade jag aldrig förr upplevt.

Varför är du alltid så dum? Du har ju inget vett alls om du inte gör som jag säger blir du som din tokiga mamma. Ann och Berit de är minsann kloka och Berit som är yngre än du klarar allt, sa Maggie med förakt i rösten.

Den enda tröst jag hade var nallen, filten och tummen. Jag skämdes över mig själv, rädslan för att vara dum var värre än den värsta mardröm. Gömde mig under filten och hoppades att jag skulle försvinna. Tänkte att mamma nog inte vile ha mig samtidigt som jag önskade komma hem igen. Det här var bara en hemsk mardröm. Snart skulle jag vakna upp hemma igen, men dagarna gick. I skolan klarade jag inte det enklaste tal eller bokstäverna trots att jag kunnatt skriva innan jag börjat skolan. I den här nya världen var allt annorlunda. Huslängorna såg likadana ut. Ingenting verkade äkt som de där kopiorna av tavlor som hängde på väggarna. Maggie menade att den var den enda rätt och riktiga. Allt annat var fantasi och det var farligt.

Min fostersyster Ann hade kommit hem från sina kusiner och fått för sig att hon skulle leka damfrisörska. Jag var hennes försökskanin och protestera gick inte för sig då hade jag väl blivit inlåst i badrummet och inte fått träffa pappa. Ann hade satt papiljotter i mitt hår. Den frisyr hon skapade kunde ha passat en tonåring. en hög frisyr perfekt för en halvvuxen person inte en sjuåring. Jag kände mig ful och obekväm när jag sett resultatet i spegeln.

I väntan på det gröna tunnelbanetåget önskade jag desperat att blåsten skulle få frisyren att försvinna och mitt hår som ju var kortklippt skulle rakna och bli som jag var van vid. rullade tåget från Hässelby Strand in på perrongen stannade tvärt. Tillsammans med övriga blåfrusna resenärer klev jag in i värmen.

Slog mig ned på ett av de gröna plastiga lädersätena och smålog förnöjt. Det var skönt att ha ett hår där inga lockar i världen höll en längre tid utan ordentlig permanent. Nu kändes det bättre och önskade att jag fick stanna hos pappa.

Pappas famn, var varm, trygg och hemlik ändå tvekade jag lite när jag tog hans hand. Var drömmen sann var det han och älskade han mig. Såg han att mitt hår var rakt och tyckte han om mig även utan hästsvans. Jag kunde inte vara helt säker på honom för när mamma och jag hade varit i Göteborg och vi sent på kvällen trötta efter den långa tågresan klivit över tröskeln hemma i Vasastan hade en föraning, en känsla av tomhet som fick det att knyta sig i maggropen tagit tag i mig. Det hade varit något som borde ha funnits där men som nu var som bortblåst. Där skulle finnas en lukt som sa att nu var jag hemma! Ett gnisslande ljud hade hörts från spåvagnen som svängt in på gatan. Mamma såg jag hade funnit någonting på köksbordet innan hon snabbt hade skickat in mig till tant Maja.

Hon hade som vanligt suttit vid sitt sminkbord och som alla kvällar skött sitt ansikte med olika skönhetsmedel, graciöst som en ballerina lyckades hon den där kvällen som alltid trots sina av ledgångsreumatism söndervärkta fingrar vira in det tunna grå håret i de snusbruna mjuka papiljotterna för att till sist sätta ett florstunt hårnät över det hela. Hennes omsorg om sin egen person var hennes sätt att inte bara överleva i slummen utan också genom att sköta sitt yttre bevara sin värdighet. Allt verkade normalt.

Det hade känts tungt, tomt och ledsamt och förstrött hade jag tittat ut genom fönstret mot det motsatta gårdshuset. Där på väggen mittemot hade den gulbruna putsen flagnat så att bilden av en ensam gammal gumma sittande på huk tonade fram. Så ensam och gammal kände jag mig, som trashanken Chaplin, som hade trillat ned i ett svart hål som han gjort i filmen jag sett i Göteborg tillsammans med kusinerna Aino, Stefan och Inger.

Den dagen för två år sedan hade pappa samman med min bror lämnat mig och mamma. Det var för att han lämnat mig utan att säga varför som jag inte var säker på att han verkligen ville träffa mig. Han kramade mig när vi möttes på perrongen vid Fridhemsplan. Så för en stund försvann den sugande oron i maggropen. Vi promenerade hand i hand längs Fleminggatan. Aldrig ville jag släppa taget om honom och trots det ljudliga trafikbullret och snålblåsten växte värmen och trygghetskänslan inombords samtidigt som pappa vänligt, men bestämt visade vägen. Vi tog en gata till vänster och så till höger och så till höger igen. Det var lång väg att gå för en kortbent sjuåring, men det var en underbar stund. Om jag fått som jag velat hade jag gått och gått med min hand i pappas sträva näve hela livet.

”Mamma kanske väntade på oss”, tänkte jag upprymt. Vid slutet av gatan fann pappa en tvärgata ned mot Kungsholmsstrand. I ett fönster skymtade några keramikmuggar, i ett annat några dammiga ögonkakaokartonger och ljusblå burkar med bilder av syrliga karameller. De verkade ha stått i skyltfönstret sedan mitten av femtiotalet. Så kände jag igen mig. Ett funkishus stod ensamt för sig själv, i bakgrunden syntes den magnifika utsikten över Karlberg, och Norrmalm. Ett stort träd stod liksom ett vårdträd vid husets sida invid en sandlåda och en grön parkbänk. De rostbruna och gula löven låg utströdda som en krans vid dess fot plötsligt tog en stark vind tag i dem och de flög rasslande iväg över gatan.

I spänd avvaktan följde jag pappa in genom porten. Vi tog en liten järngallerförsedd hiss tre trappor upp. En ytterdörr stod på vid gavel. Vi var väntade. En liten rundnätt, mörk kvinna slöt mig välkomnande i sin varma, mjuka famn.

Det var Maria, pappas nya fru och där var Thias som var en månad yngre än jag. Han satt slappt nedsjunken i en av de bruna läderfåtöljerna. Hans cendréfärgade hår var kort men ostyrigt rufsigt. Han vände sina vänliga spjuveraktiga ljusbruna ögon mot mig.

– Mors, syrran, sa han och log med hela ansiktet.

Tomas var den mest spännande kille jag träffat. Jag hade hört Maria berätta om alla gånger han med hjälp av sin ohöljda charm fått polisen att köra honom hem när han varit ute på stan. Han ställde sig vid trottoarkanten och låtsades gråta. Den svartvita polisbilen stannade.

– Och hur var det här då, undrade en bekymrad polis.

Jag har gått vilse och hittar inte hem, grät Thias.

Så fick han skjuts ända till porten. Det var lustigt tyckte jag att han lyckades med det där varje gång. Inte hade han gått vilse han var bara trött och orkade inte går hem så smart att ordna gratisskjuts.

Några minuter senare satt jag lika härligt nedsjunken i den snusbruna läderhörnssoffan för att inta mitt thé, som Thias i fåtöljen bredvid. Maria thé smakade godare än något annat, gjort på Hornimans och kaffegrädde istället för mjölk. Jag prövade själv längre fram i tiden, men det smakade inte alls lika, så det var nog något mer kanske en hemkänsla. Här var jag accepterad åtminstone kände det så.

Théet smakade gott för att atmosfären var så gästfri. Inte alls som hos mina fosterföräldrar där jag kände mig som en inträngling i deras perfekta lilla familj. Här fanns sånt som jag mindes från Norrtullsgatan som böcker, tidningar, tavlor, byster i lera som pappa hade skapat som denna byst av Maria.

Till Edith/Ragnar Edvardson/ 1954

Fem majskorn i en rad är dina tår
Och hälen spetsig, utan spår
av detta första runda år.
Nu öppnar sig din lilla hand,
Som ännu ingen knoge har
en sjöstjärna på fjordens strand.
Förtorka skall den
Ganska snart
Och ligga gömd i silvrig sand
då öppnar du
En annan hand
Då vandrar du på trubbig häl
och griper vant
Om föremål som mening har
Men ingen själ
En trasig knapp
Ett äventyr!
Ja, skynda dig före knappen flyr
Och blir ett glädjelöst bestyr

Maria var från Sundsvall och hon arbetade som frilansande socialreporter för den kooperativa veckotidningen Vi. Hon satte sig nu i fåtöljen mitt emot mig och tände en Minden mentolcigarett. Den speciella doften av mentol skulle följa henne genom livet som ett oersättligt karaktärsdrag. Precis som pappas piptobak, Tiedemanns gula skulle följa honom och mig. När jag kände några av de lukterna i tunnelbanan mindes jag dem och det här hemmet.

– Det var krig, berättade Maria med sin djupa lite hesa röst, Sundsvallsdialekten var uppblandad med stockholmska. – Jag fick en snabbutbildning till elektriker. Alla karlar var upptagna med att öva krig, så vi kvinnor behövdes för att sköta sånt som de inte hade tid med. På den tiden fanns det bilar men vägarna var inte alltid farbara och vi måste spara på bensinen. Det var restriktioner på allt och de hade placerat mig vid en förläggning högst upp i Lappland vid Riksgränsen.

Det var mitt i vintern, och du ska veta att det var kallt, sa hon och tittade menande på mig. – Snön täckte nästan taknocken och det var -40 och snöstorm. Jag var totalt ensam ingen telefon, ledningen hade rasat. De enda som höll mig sällskap var vättar, vargar ylade och en järv rörde sig runt knuten. På kvällarna hade jag och killarna ibland seans. Det är något man gör om man vill tala med andar, vet du. Andarna fick fnatt och lyfte hela bordet och det flög över golvet.

Marias berättelser var totalt olika Maggies som ju ansåg att fantasier var farliga. Sånt skulle barn lära sig av med för det var fult att ljuga, därför kunde hon inte pynta sin livshistoria med olika bilder som Maria gjorde, för det var fult, och det skulle jag lära mig. Men utan att blinka ljög hon för Lilly grannfrun när hon låtsades tycka om henne för ofta berättade hon för Kents syster om vilken obegåvad lantlolla Lilly var. Det menade Britta var okej och kallade det för vita lögner.

Fantasier var lögner som man inte fick ha, men låtsas som att man gillade grannfrun gick bra. Marias fantasier var sånt som Britta ansåg oanständigt som konstnärer och sångerskor sysslade med som ofta pyntade sina bilder och sånger med bilder. Vättar och andar som fick bord att flyga som Maria berättade om fanns inte. Hennes berättelse var därför inte sann. Pappa kallade henne senare för mytoman med en fnysning, men hur skapade man en spännande historia om man inte fick svarva lite.

”Varför gick hon gärna på Operan, lyssnade på Snoddas och sjöng ibland själv om hon tyckte sånt som konstnärer och sångerskor sysslade med var omoraliskt skräp som vettiga människor inte sysslade med”, undrade jag.

Det var fult att ljuga, visste jag, men det fanns visst olika sorters ljug. Britta hade sagt till mig att vita lögner var hennes och många andras sätt att inte göra andra alltför illa, genom att avslöja vad de egentligen ansåg. Det var en bra strategi att inte vilja göra sig osams med grannfrun. Mina lögner var aldrig vita även om jag ibland försökte för att inte råka illa ut precis som Britta då hon inte ville bli ovän med grannfrun. “Var det kanske bara hon och hennes familj som fick gör vissa saker som inte andra fick.”

Jag älskade Marias fantasifulla historier. Hon beskrev ensamheten vid riksgränsen och rädslan för att kriget skulle komma till henne. Det var därför den befolkades med vättar, andar, vargar och järv. Kylan och snön beskrev hotet från världen utanför. Och hon bevisade att hon var duktig på elektriska saker som hon lagade som en expert.

Marias berättelser gjorde hennes liv spännande och jag ville hellre våga fantisera som hon än vara tråkig som Britta.

Häng med, Edit, ropade Thias från ytterdörren. Han hade redan jacka och stövlar på sig. Snabbt fick jag på mig mina ytterkläder.

Stadens gatlyktor lyste upp tillvaron så att det inte var helt beckmörkt då vi kom ut genom porten för att förenas med några barn från kvarteret. De hade samlats vid sandlådan under trädet en mörklockig söt pojke med en korkskruvslinga i pannan och en tanig pigg brunögd flicka i samma ålder som jag. Jag närmade dem lite blygt men flickan tog initiativet.

– Du är Edit, undrade hon och jag nickade. Jag heter Pia. Thias har berättat om dig, kul att du är här. Vill du vara min bästis?

Visst vill jag det, svarade jag och sken upp. Vad ska vi göra nu?

Vi drar, hojtade Thias, och så drog vi fyra iväg i full galopp till Beates keramiska verkstad runt hörnet.

Den var spännande så där stannade vi en stund först tittade vi i fönstret och beundrade de fina muggarna som alla i kvarteret drack sitt te eller kaffe ur. En tunn liten kvinna med kort spetsig näsa, rakt råttfärgat kortklippt hår och ljusgrå ögon vinkade in oss. På bruten svenska hälsade hon oss välkomna. Hon var tyska precis som Martins mamma som var från Berlin. De hade båda överlevt koncentrationslägren under kriget.

Pia, Thias och pojken som var mörkhyad och kom från Marocco som hette David sprang runt i lokalen och tittade på allt fint, men innanför dörren stod en enorm drejskiva och den drog mig till sig som en magnet. Jag kravlade upp på träbänken framför den och så försvann nuet och jag var hemma i Vasastan.

Det var en vinterkväll och kallt så det knakade i de gamla väggarna, och jag satt vid ett stort bord i den av kokskaminen och vedspisen uppvärmda lägenheten. För mitt inre såg jag mamma, pappa, moster Sirpa en storvuxen finska, min kusin Nina som var hennes dotter, Martin och Bernt som var poet. Vi satt alla vid bordet och pappa arbetade med en byst i lera. Matin satt modell skrattade i drömmen för att han måste sitta alldeles stilla. Han ville hellre ge sig iväg och leka med sina indianer. Mamma koncentrerade sig helt på en egyptisk relief också i lera. Jag gjorde vad jag kunde ormar i alla storlekar. De vuxna småpratade och det var allmänt mysigt och hemtrevlig trots att det ibland knäppte otäckt i de gistna fönstren.

Bernt läste en av sina dikt.

se världshjärtat/ bernt eriksonMumien vaknar

Bredande månljusfasa på
sinnenas äng
Se den stela mekaniserade
Ondskan
Nalkas livets skärhet
Som inte vågar vara trygg
Var god vänd
Ty också på andra sidan finns
beaktansvärdhet
Var god läs alla baksidor
såväl som framsidor

Det var den speciella atmosfären som lukten av lera, oljefärger och kreativiteten i keramikverkstaden som framkallade minnet av den gemensamma stunden. Skapandet, fantasins och drömmarnas värld var mitt hem på jorden, hur mycket Britta än försökte få mig att välja hennes realistiska värld. En värld utan fantasi och drömmar blev tråkig kände jag, vid drejskivan kände jag lite välbehövlig stolthet över att tillhöra den värld som var konstnärens.

– Edit, vi drar, hojtade Thias igen.

Han kunde absolut inte stanna en längre stund och även om jag helst ville stanna hos Beate kunde jag inte låta bli att följa med honom och de andra för att se vart vi nu skulle. Det kanske fanns något minst lika spännande runt hörnet och så fortsatte färden i vild galopp mot en liten gungpark.

De som bestämde i staden hade börjat byta ut gungorna av trä mot bilringar, ännu så länge nöjde sig parkförvaltningen med två bilringar. Vi tyckte att de i trä var mer spännande för man kunde göra våghalsiga saker med dom. Tomas ställde sig på en av dem och tog rejäl sats snabbare och snabbare gungade han. Högre och högre och så plötsligt fick han gungan över huvudstången. Han skrattade högt stolt som en mycket liten tupp som klarat något riktigt farligt. Utan att veta om det trotsade han faran för varken han eller vi andra hade vett att förstå att man kunde slå sig ordentligt om man trillade av. Tomas gjorde om konststycket flera gånger och vi andra var rätteligen imponerade.

Jag försökte och Pia också, men vi lyckades inte få upp farten tillräckligt och snart hade Tomas tröttnat på gungorna. Han gav sig iväg utan varning. David följde snabbt med och så småningom också Pia och jag. Det skulle dröja något år innan vi skulle göra om samma trick som Tomas. Vi hittade snart killarna i godisbutiken. Bekymrat viskade jag att jag inte hade några pengar men Tomas var snäll och sa att jag fick dela hans påse som snabbt fylldes med geléråttor, sega gubbar, chokladnallar och piaster.

Pia och David lämnade vi av i grannhuset, så var Tomas och jag inne i köket där vi hittade Mauds läckra spaghetti med köttfärssås, ännu varm väntade den på oss på gasspisen. En stor tallrik fylld med läckerheten så satt vi i soffan i köksalkoven och lyssnade till Klas Klättermus på radio. Maud och pappa tillhörde dem som ännu inte köpt någon TV, men vi nöjde oss ännu med radions barnprogram. När den var slut tänkte vi oss in i sovrummet bredvid, men Markus hade kommit hem från ett besök hos sin mamma och nu gömde han sig med en bok i sitt eget avskärmade krypin av rummet intill köket. Han tyckte vi var fjantiga småglin och ville vara för sig själv. Vi tyckte han var tråkigt vuxen och Tomas kunde inte låta bli att reta honom tills han gav upp och tog med sig boken ut i vardagsrummet.

Vi tog över rummet i ett skåp hade Tomas fullt med serietidningar Stålmannen, Fantomen, Kalle Anka, Dennis, 91: an, Lilla Fridolf och snart också Mad. Det var ett paradis fast jag inte kunde läsa än, gjorde jag så gått jag kunde. Bilderna gjorde det lätt att gissa vad som hände, men ändå ville jag veta vad som stod. Läsa kunde man lära sig i skolan kom jag på. Äntligen något som gjorde skolan nödvändig hade tappat intresset för den och det hade varit därför jag haft svårt att lära mig något där.

T
idigt på söndagsmorgonen när det ännu var tyst i lägenheten och mörkt ute satt Tomas och jag åter i den trivsamma alkoven i köket, drack te, åt rostat bröd med marmelad och lyssnade på barnradions morgonprogram. Gösta Knutsson berättade om Pelle Svanslös upptåg i Uppsala. Jag njöt av den lättsamma morgonstunden med Tomas. Det var härligt att sitta där i nattlinne samman med honom och trots att han inte var min bror så kändes det så.

– Vill du se Tarzan apornas son på Draken, eller Kalle Anka på Roxy, undrade han samtidigt som han gäspade.

I stan fanns det många biografer och flera av dem visade matiné på söndagarna. Draken låg vid Fridhemsplan och Roxy längre bort. Tomas avundades jag mycket för han hade möjlighet att gå på matiné varje söndag. Ibland hann han om han sprang mellan biograferna med tre stycken för det var ofta föreställningar på olika tider fram till klockan tre. Han fick ofta pengar av sin pappa som arbetade med att skriva manuskript till deckare för TV.

– Tarzan, svarade jag för Draken var närmast. Jag hade aldrig sett Tarzan snabbt klädde vi oss. En halvtimme senare satt vi i mitten på 11: e raden. De platserna skulle komma att bli våra favoritplatser. Vi var lite sena men hann precis slå oss ned med varsin godispåse för att höra bröllopsmarschen, en galen stumfilms bit och så sa en käck röst att ”nu blir det reklamfilm”.

Cocacola, Marabou mjölkchoklad och tuggummit Toy med slogans som vi aldrig skulle glömma visade sina reklamfilmer så föll ridån. Ett tag ljusnade det något. Det prasslades från godispåsarna och blåstes i biljetter så att ett vinande ljud hördes.

Sakta mörknade det igen och Twenty Century Fox svartvita lejon röt. Tarzan vrålade och träffade Jane brottades med lejon och krokodiler, red på elefanter, svingade sig mellan lianerna med Jane i famnen till sin trädkoja högt upp bland träden. De kysstes och ridån föll. Vi sprang ut via en dörr längst ned vid scenen och så var Tomas och jag åter hemma.

Nu var det slut på det roliga för Markus följde mig till tunnelbanan. Pappa hade cyklat till jobbet på en av stans största morgontidningar. Markus gick tyst vid min sida min mörka vackra halvbror. Det mörka hade han fått i arv av sin mamma som var judinna från Tyskland men med spanska rötter. Hon hade när hon var ung försökt fly från Berlin till Spanien, men nazisterna hade fångat henne i koncentrationsläger där hade en av Bernadottes vita bussar hittat henne halvdöd och fört henne till Sverige.

Jag var ledsen för att jag var på väg tillbaka till fosterhemmet och för feg för att våga be att få stanna hos pappa rädd för att han skulle säga nej. Min brors liv var inte heller lätt. Han hade följt pappa från det ena hemmet till det andra. Hans mamma hade upplevt det värsta tänkbara och hon var bara en veckoslutsmamma. Först hade mamma tagit hand om honom och nu var det Mauds tur. Vi var två oerhört ensamma syskon fångna i vår egen ångest utan förmåga att trösta varandra.

På tåget mot Hässelby tänkte jag att jag aldrig skulle avslöja att jag helst ville stanna hos pappa. Jag var övertygad om att de vuxna skulle straffa mig för min önskan så att jag aldrig fick träffa Tomas och Pia mer. Och redan under julen träffades vi och Pia blev för en tid min bästis. Så länge den här möjligheten fanns kunde jag överleva resten.

Var är hemma

Lördagen den 24 september

Kapitel Tre

Dumma unge

Lördagen den 17 september

Granaths låg här någonstans. Garagelängorna på höger sidan om huset.

Kent verkade försvinna under flera timmar under veckosluten men det fann jag ut längre fram var han i garaget som låg cirka fem minuters gångväg från radhuset där familjen bodde. En grusad väg gick förbi en gungpark mot livsmedelsbutik som ägdes av familjen Granath. Bakom den fanns garagelängan. Där älskade han att hålla till och snickra riktigt duktig var han som hade skapat dockskåpet i hallen med de fina stolarna, borden, sofforna och lamporna även elen hade han kopplat. I garaget fanns förutom snickarhörnan en grå Peugeot av äldre modell 403. Namnet Grå passade familjen perfekt de tyckte mycket om den färgen. Träden hade börjat skifta i olika höstfärger, ett lite kylslaget höstregn dolde färgerna när Kent parkerade bilen på parkeringsplatsen uppe vid Maltesholmsvägen.

Hon placerade mig i framsätet på den utan att spänna fast bilbältet. Sådant var det inte så noga med i början av sextiotalet. Det var bara föraren som behövde skyddas mot olyckor så Maggie satte ordentligt på sig det nyinsatta trepunktsbältet. Efter en stund svängde hon vänster vid första rondellen. En timme senare stannade bilen vid huvudentrén till Karolinska Sjukhuset. Vi gick en slingrande lång väg i kulvertarna under sjukhuset innan vi kom fram till några trappor som tog oss en halv våning upp och stannade framför en tung dörr som en barsk sköterska med tung imposant nyckelknippa i näven låste upp med en dyrk.

Innanför fanns ett stort rum med symaskiner och vävstolar. Ett stort runt bord belamrat med tyger, garnnystan, saxar, en liten rund dyna med synålar och en med knappnålar i olika storlekar. I ett hörn satt en ensam kvinna och sydde. Maggie puffade mig uppfodrande mot henne. Kvinnan log stumpt och gav mig en stor teddybjörn gjord av vit fårull. Tveksamt log jag oengagerat när jag förstod att den där trötta frånvarande kvinnan var mamma. Hon fick ingen kram istället drog jag mig undan. Kände mig osäker på om hon ville veta av mig. Krampaktigt höll jag om nallen tryckte ansiktet mot den för att dölja skamkänslorna, tårarna som även om de fanns där någonstans inte ville komma ut.

Jag andades ut när jag ett par minuter senare tilläts lämna avdelningen. Ute störtregnade det och jag gömde nallen under jackan för att den inte skulle bli blöt. Den var en kär vän som jag inte ville mista och hela vägen tillbaks till Hässelby kramade jag den hårt, knep ihop ansiktsmusklerna för att slippa gråta. Det gjorde änglarna åt mig.

– Varför får jag inte vara med mamma, vågade jag till sist fråga Maggie när bilen snurrade runt i den sista rondellen. Det hade slutat regna och molnen började spricka upp en solstråle tittade trevande fram.

– Din mamma är trött och måste vila upp sig, svarade Maggie undvikande den svåra sanningen. Att mamma var det som kallades sinnesjuk var tabu, att hon försökt ta sitt liv var ännu skamligare. Vilket hon senare berättade något som barnavårdsnämndens papper inte bekräftat.

”Det var väl mig hon var trött på och jag hade varit stygg när jag gav mig iväg till det där museet med de uppstoppade djuren”, tänkte jag där jag satt i bilen. ”Mamma hade lämnat bort mig därför att jag varit stygg,”

Var det för att jag tillsammans med några andra barn från Norrtullsgatan hade gett mig av till museet med en massa uppstoppade djur. Vi hade inte vågat gå över vägen, men mamma hade blivit jättearg. Jag var för liten för att förstå att mamma varit orolig och trodde att blivit trött på mig.

Vara ifred ville jag helst låtsas som om jag inte brydde mig orkade inte känna något annat. Det hade varit för många svåra upplevelser på så kort tid. Jag låtsades vara oberörd och inbillade mig att jag skulle kunna undvika konflikter på det viset. Verkade för okunniga som Maggie som om jag var känslokall.

Men familjen Grå hade regler som jag enligt Maggie borde känna till på förhand. Familjens sätt att tänka och leva var det enda normala ansåg de och därför borde varje vettig människa veta att bete sig som dem. Det kunde väl inte behövas några förklaringar. Hon Edit var väl dum.

Din mamma är omoralisk, sa hon i bilen tillbaks mot Hässelby. Hon har inte haft vett att gifta sig med din pappa. Så är hon konstnär också inget jobb för någon, särskilt inte för en kvinna. En kvinna ska gifta sig innan de får barn och sen ska de sköta om hemmet inte hålla på med sånt där som att måla tavlor. Du ska vara glad över att du fått komma till mig så att jag kan ge dig en god ordentlig uppfostran.

Inte för att jag förstod vad omoralisk betydde men det var nog inget fint att vara. Varför det var dåligt att måla tavlor hade jag svårt att förstå. Det var underbart med tavlor och mindes mammas som jag sett på väggen där hemifrån. Och alla gånger jag varit med på Nationalmuseum och Liljevalchs där det hängde många tavlor som folk betalade för att se. Några var målade av kvinnor det visste jag bättre än hon. Jag blev obstinat och ledsen samtidigt.

Maggie värmde risotton när vi kom hem. Vi slog oss ned vid köksbordet. Hon berättade om sitt moraliskt felfria liv.

Du måste lära dig av med att fantisera för fantasier är inte vad normala människor sysslar med. Din mamma har blivit galen för att hon fantiserat för mycket om du inte lär dig av med sånt blir du som hon. Du ska lära dig av mig och min familj. Min pappa var glasblåsare och vi var fattiga, men anständiga människor. Mamma slet med tvätt vid klappbryggan, vände och vred på slantarna för att få det att gå ihop. De var minsann inga latmaskar utan ambitioner som de flesta arbetare är utan såg till så att både jag och mina två bröder fick utbildning. Efter skolan arbetade jag på bank och för min första lön köpte jag ett lexikon. Jag träffade Kent när han kom på besök till Kungälv. Han läste per korrespondens till civilingenjör. Vi cyklade mellan Kungälv och hans hem i Lidingö. När vi gifte oss slutade jag på banken för gifta kvinnor får inte jobba där och Ann föddes. Vi flyttade till Hässelby Gård i slutet av femtiotalet och jag blev hemmafru på heltid. Min äldsta bror Nils är byrådirektör. Du har mycket att lära dig av mig och min familj. Min pappa är 85 och frisk och klokare än de flesta. Din mamma är en skam för vårt samhälle, tänk att leva samman med en man utan att vara gift, ojade hon sig och snörpte på munnen.

Jag förstod inte hälften av den uppbyggliga historia hon försökte delge mig en sjuåring, men utan att svara på hennes berättelse med något annat än låtsat intresse undrade jag för mig själv om hon tyckte att min pappa också var det där ordet omoraliska. Han hade barn med andra än min mamma, men av någon anledning talade hon aldrig illa om min pappa.

Det blev konflikter av det mesta jag tog mig för med som den eftermiddag då jag fann några dockkläder i en röd leksakslåda i rummet jag sov i. Jag tvättade dem i handfatet i badrummet, blandade naturligtvis färgerna utan att förstå att de skulle färga av sig på de vita plaggen. Maggie upptäckte naturligtvis det hela. Jag försökte komma undan genom att neka till att det var jag som hade gjort det. Panikslagen inför straffet som skulle komma så snart Kent kom hem. Fel naturligtvis, men jag var rädd för att få stryk, vem var inte det. Aldrig att Ann fick stryk vad hon än gjorde. Det skulle jag på ett smärtsamt vis lära mig..

Jag blev skickad i säng utan mat eller inlåst i badrummet i väntan på att Kent skulle komma hem och daska mig på min bara stjärt, Det sved och gjorde ont men jag knep ihop för att inte skrika. Det skulle han inte ha. Maggie uppfattade mig som en förhärdad lögnare som inte vare sig grät eller skrek.

Att det var filten och nallen som fick ta emot mina tårar begrep hon tydligen inte. En eftermiddag efter en bestraffning hörde jag genom filten skrik från grannens lägenhet, en pojkröst. Skriket skrämde. Han fortsatte skrika av smärta samtidigt hördes något som lät som en piska vina. Rädd somnade jag ändå till sist och drömde om den elaka styvmodern i Snövit som för ovanlighetens skull var gulblonderad som grannfrun som jagade mig med piska.

Vad var det för hemsk värld jag hamnat i. En hemsk värld där man inte använde sina händer till att kramas utan till att göra flickor och pojkar illa. Å, vad jag längtade hem till Norrtullsgatan som mamma hade tecknat med pastellfärger.

Så har den där lymmeln fått vad han är värd. Den pojken behöver verkligen veta hut, mumlade Maggie vid frukostbordet. Det är då underligt att de där barnen är så olika till läggningen. Berit hon är den mest begåvade, väluppfostrade och kloka flicka jag mött. Hennes bror är ett riktigt rötägg. Lilly som är alldeles ensam har ett himla sjå med att få pli på honom medan hennes man är ute på affärsresor.

Kent grymtade jakande till svar medan rakapparaten som vanligt surrade över hans kantiga haka. Det var lördagsmorgon och han hade dagen ledig och försvann som vanligt till snickarboden i garaget. Det var bara en timme skola på lördagarna efter den var Ann och hälsade på sina kusiner som bodde i närheten och jag satt en stund i gungparken bredvid. En stunds gungande så kände jag att jag behövde gå på toaletten.

Dörren till lägenheten var låst för Maggie var ute i ett ärende. Panik, utelåst, inte ens här hade jag ett hem. Utestängd, jag kommer aldrig in igen och så kissade jag på mig. Maggie kom samtidigt i trappen, upptäckte att mina byxor var blöta.

Dum och äcklig unge du är, att du inte hade vett att ringa på hos Lilly, att du inte kan vara lika klok som Berit. Gå och lägg dig och skäms i eftermiddag ska du åka och hälsa på din pappa, hasplade hon ur sig i samma andetag. Att jag kanske var rädd för Lilly och hennes mattpiska begrep hon inte. Hon, Maggie verkade ha svårt med empatin.

Kjelle var i ett värre helvete än jag, men vem lyssnade på oss ingen ändå hade jag på måndagen efter skolan stått och tänkt att jag kanske skulle gå till rektorn, för att be om hjälp, men så vände jag om. Vågade inte, min tilltro till vuxna hade sjunkit ned i botten. Kjelle och jag fick försöka överleva bäst vi kunde i en värld som tyckte att vissa barn behövde veta hut trots att det egentligen var de vuxna som borde “veta hut”.

Kapitel Två

En annan värld

Stora måsar flaxar skränande omkring de moderna husen. Ska man någon gång följa med så man verkligen kan leva andligen fri i nutiden? Jag lever liksom i den fruktbara perioden efter ett vulkanutbrott. Men vem kan avgöra om vulkanen är slocknad? Gunilla Bjerner

Maltesholmsvägen i Hässelby 2013

Lördagen den 10 september

En svart taxi modell Ford 1955 svängde tvärt in på en parkeringsplats långt västerut från Stockholm. Tanten som hämtat mig på fredagen sig till mig. Tog ett stadigt tag i min arm och drog mig ur bilen. Jag huttrade till i den höstgrå, lite kyliga luften sent på lördagseftermiddagen. Hade i all hast fått väldigt lite kläder med mig faktiskt bara det jag haft på mig när jag kom från skolan på fredagen.

Tyst reagerade jag liksom mamma, som pappa berättat i sin krönika, med ett dovt pirr i magen följde jag tanten nedför en lång vältrampad trappa kantad med taggiga vita höstsorgsna rosenbuskar. En regndroppe som en tår vätte min kind innan vi nådde andra porten av de sex portarna i det smutsgula radhuset, i funkisstil hade det börjat dugga. Tre våningar högst upp stannade tanten vid en brunbetsad dörr närmast trappan. Hon ringde på och dörren öppnades, så puttade hon in mig genom den lämnade bagen, hälsade kort och gick utan att säga adjö. Det var lördag så hon måste väl hem och se på TV kanske Bröderna Cartwright inte hade hon tid eller ens lust att bry sig om ett barn som ändå enligt tidens tro glömde traumatiska upplevelser vilket väl var bekvämt för de vuxna. Vad stora kvinnor som Ellen Key och Selma Lagerlöf ansåg var barnets rätt togs inte hänsyn till.

I en långsmal hall stod tre främlingar min fantasi skapade om dem till stora och farliga bergatroll såna som kunde tänkas vilja äta små flickor till frukost. Slocknade i en säng.

”Solen sken in genom ett välputsat fönster när jag slog upp mina ljusblå, några gröna växter stod på fönsterbläcket raka mörkgröna som vassa svärd sköt de i höjden. Jag låg en stund alldeles stilla och undrade om jag skulle våga kliva ur sängen, mindes de där bergatrollen. Men hade inte den där dikten som mamma läst Ibland tomtar och troll sagt att troll hade för vana att försvinna när solen gick upp, mindes jag, en försiktig känsla av optimism och rädslan försvann, nyfikenheten på vad det här var för ett ställe och vilka de som bodde här var tog över. Jag ville vara lika modig som prinsessan, modigt satte jag ned fötterna på golvet och lämnade därmed sängens trygga värme. Det hängde en mörkblå kofta på en stol den satte jag på mig över det tunna ljusgula knälånga nattlinnet.

Ett par steg så var jag vid dörren höll andan gjorde jag medan jag tryckte ned det plastiga vita dörrhandtaget. Dörren knarrade lite när den gled upp. Utanför lyste det från en liten lampett bredvid en guldfärgad hallspegel. Kusten verkade klar vare sig troll eller spöken syntes snabbt kilade jag ut i hallen. Brorsan hade lärt mig hur man smög som en mohawk på lätta fötter. En orangeröd bredrandig wiltonmatta dämpade mina steg som saktade in.

Invid ena långsidan stod något stort och spännande. Ett skåp i falurött med vita knutar som jag ville titta närmare på. Upptäckte till min förtjusning att det var ett dockskåp i två våningar med fyra stora rum i varje under taknocken fanns en skum vind. Ett av rummen i första våningen var ett modernt kök med elspis. I varje rum lyste lampor över de fint ihopsnickrade möblerna. Tre dockor bodde där. De satt i vardagsrumssoffan, två vuxna och ett barn och såg på TV. En lång stund fantiserade jag om att krypa in i det för tänk om den där skogen som Astrid Lindgren skrivit om i, Inga rövare finns i skogen, fanns utanför vardagsrumsfönstret. Skogen kanske ledde hem till mamma. Men det var bara drömmar och fantasier för inte gick det ta sig in i dockskåpet och ingen gren fanns att sätta fingret på och säga killivippen så man blev liten som Nils Karlsson Pyssling.

Dämpade röster någonstans ifrån gjorde att jag så småningom gick vidare för att ta reda på var de kom ifrån. I en öppning syntes ett kylskåp i väggen som hade samma storlek som det Ture Sventon förvarade sina temlor i. Ett kök, förstod jag, så klev jag över en platt tröskel två steg in till vänster fanns elspis, diskbänk och längst bort vid det kvadratiska fönstret med blåprickiga köksgardiner ett skafferi.

Vid ett köksbord med smala furuben täckt av en småblommig beige vaxduk satt en man, en kvinna och en liten flicka. Framdukat var tekoppar och djupa tallrikar fyllda med havregrynsgröt, mjölk och lingonsylt. (Scenen var som klippt och skuren för en reklamfilm ”1960 moderna kök”). I min fantasivärld hade dockorna från skåpet fått liv. Kvinnan i det korta, tjocka självlockiga mörkröda håret satt framför det öppna skafferiet så att hon kunde förse familjen med olika saker ur det. Hon upptäckte mig där jag stod tvekande vart jag skulle ta vägen.

– Du ska säga God morgon, sa hon utan att se på mig på äkta bohuslänska med ett tonfall som inte tålde motsägelser med en nick mot mannen framför sig fortsatte hon.

– Det är vi som är dina nya föräldrar och du ska kalla oss mamma och pappa. Sätt dig så får du frukost.

– God morgon, pep jag blygt, gick fram mot den lediga pinnstolen i brunbetsad furu, med avtagbar blommig dyna i samma beiga färg som vaxduken. Jag satte mig till rätta på stolen bredvid henne. Kvinnan la upp några slevar gröt på tallriken, hällde mjölk ur den trekantiga tetrapacken och några klickar lingonsylt från den lilla kristallskålen. Oron jag hade känt la sig till ro medan den lena varma goda gröten dämpade hungern.

”Varför måste jag kalla dem för mamma och pappa? Jag är väl inte deras barn, heller. Är hon lika gammal som jag,” tänkte jag och betraktade nyfiket flickan som satt framför mig.

Hennes ansikte var lite avlångt som en hästs med en pikant uppnäsa översållad med fräknar och stålgrå blick. Hon såg fientligt på mig, men jag log så vänligt jag kunde så länge jag var här kunde vi väl vara vänner. Snart kom ändå mamma och hämtade mig. Det hade hon alltid gjort hittills.

– Minns pappa den där konstnären, han som kom till den där festen och gick direkt och la sig på soffan. Är det inte typiskt? De har då ingen hyfs alls sådana där latmaskar. Aldrig har de gjort någon skapandes nytta. Konstnärer är riktiga samhällsparasiter, eller vad tycker pappa, sa frun i huset och stönade uppgivet.

”Han var nog trött den där konstnären”, tänkte jag. ”Fast å andra sidan skulle man på fest så borde man väl inte gå och lägga sig. Men kanske det var en tråkig fest. Samhällsparasit! Vad betydde det, men det var visst inget bra att vara. Varför kallade hon han för pappa förresten? Var inte han hennes man?”

Herrn i husets tunna färglösa hår skapade horn i pannan, men någon djävul var han säkert inte då han nickade i samförstånd åt sin hustrus historia samtidigt som han plockade fram en rakapparat. Min pappa poeten journalisten hade helskägg som jag ibland sett hur han masserade in med raklödder för att sedan använda en hyvel för att ansa sitt fina mjuka skägg och mustaschen klippte han med mammas nagelsax. En rakapparat hade jag aldrig sett, nyfiken på nyheter följde jag med blicken den surrande tingesten som herrn som jobbade som ingenjör på ett elektronikföretag (Philips) i stan där han fått rakapparaten för reducerat pris, förde den fram och tillbaka över haka och överläpp.

– Ann ta med dig tallriken och lägg den i vasken innan du går, bad frun som hette Britta sin dotter.

Så, hon heter Ann tänkte jag eftersom jag också ätit färdigt reste jag mig från bordet för att lägga tallriken i vasken. Ingen av dem tyckte det var särskilt nödvändigt att tala om vad de hette. Det tog många veckor innan grannar och hans syster som inte bodde så långt ifrån avslöjat att hon hette Britta och han hette Kent.

Britta stoppade mig tog mig hårt i armen och sa att jag måste be om lov innan jag gick från bordet. Sedan ledde mig in i det lilla badrummet vid ytterdörren. Där fanns badkar, toalett, tvättfat och även en toppmatad tvättmaskin också från elektronikföretaget. Väggarna var målade i ljusblått, badkarsväggen hade vitt kakel och ett litet fönster bara som en liten fyrkant släppte in sparsamt med ljus. Också toppmodern 1960.

Det var andra grejer än hemma i Vasastan. Den enda toaletten fanns på vinden och var gemensam för alla hyresgäster. Jag hade aldrig behövt gå dit för mamma hade skaffa en ljusgul plåtpotta som stod gömd bakom vedlåren i köket. Det var tur för det hade var lite läskigt däruppe på vinden inte alltid bara grannar utan ofta en inte helt nykter uteliggare som fann ett tillfälligt nattkvarter där. En gång i veckan hade mamma kokat vatten på vedspisen för att min bror och jag skulle bada i den stora tenngjutna tvättbaljan i köket. Det blev alltid bråk mellan oss om vem som skulle bada först, för det var kallt efteråt. Vi ville helst slippa. Men brorsan kunde bada när han var hos sin mamma. Några gångertog mamma och jag spårvagnen förbi Stadsbiblioteket för att hälsa på morbror Fred( mammas morbror) som hade ett fint badkar med lejontassar.

Det hade varit spännande och efteråt hade han berättat att han hade ägt ett lejon som han gått omkring med på gatorna i Göteborg. Jag fick en lejongul pyjamas av mamma så jag kunde leka lejonet Leo som försökte hitta hem till Afrika. Han saknade nog sin mamma och pappa och att kunna ströva fritt med sina kompisar.

Medan jag drömt mig tillbaka till en värld, hade Maggie fyllt det moderna badkaret utan onödiga dekorationer som lejontassar med varmt vatten och sa med bestämd röst åt mig att kliva i. Hårdhänt skrubbade hon mig med en rotborste från topp till tå så att skinnet glödde. Hon luggade det långa, tunna håret så att jag ville skrika, tårar vätte ögonvrån. När hon var färdig gav hon mig ett rosa badlakan knuffade lätt in mig genom dörren till rummet där jag sovit. Hon plockade fram en dammsugare naturligtvis från elektronikföretaget och började städa, skrubba och rengöra den lilla lägenheten lika noggrant som hon nyss rengjort mig till tonerna från en radiogrammofon typ finare mahognyskåp. Melodiradion hade inte börjat sända ännu, men Snoddas underhöll Maggie med en visa.

Jag blev sittande på sängen badlakanet värmde min rödflammiga kropp och medan jag sakta torkade rotade jag på måfå i den vita bagen. Kunde behöva något för min sargade själ, men min bruna nalle som hade haft ett jack i ena örat och tappat ett av ögonen var borta. Min svarta docka som jag älskat så var också borta. Men med bilderboken “Vad hände sen” sträckte ut mig på sängen för att följa äventyret med Mumin och hans vänner. De som hade följt mig i vardag som på fest under hela mitt korta liv. Den här boken handlade om Mumins väg hem med en mjölkkanna. Mamma hade läst den så många gånger att jag även om jag ännu inte kunde läsa, kunde följa sagans text.

Ingång till huset där jag bodde med mina fosterföräldrar i 6 år.

På vägen mötte Mumin sina vänner Mymlan, Lilla My och Sniff och tillsammans tog de sig igenom det ena hålet i boken efter det andra. Bakom varje hål fanns spännande äventyr som de råkade ut för, bland annat åkte de rutschkana inuti slangen på en dammsugare. Brittas brummade just förbi dörren och gav ljud åt Hemulens. Hålen de tog sig igenom blev mindre och mindre, men när de tog sig igenom ett hål som nästan var för litet stod muminmamman på en blomstrande äng framför Muminhuset i sitt randiga förkläde och tog emot den glädjestrålande Mumin. Mjölken hade hunnit surna, men visst var det tur för i stället ordnade hon med saftkalas.

Minnet av en gång som verkade vara för allt för längesedan vaknade. Tillsammans med några barn mindes inte vilka de var hade jag en sommarmorgon hade hämtat mjölk i en bondgård. Jag såg bilden av en grusväg som slingrade sig fram mellan ängar och vetefält och som blockerades av grindar. Mindes hur vi tyckte det var för besvärligt att öppna och stänga dem istället klättrade vi över. En tavla på väggen i rummet där jag satt var en av de många kopiorna av ”grindslanten”.

”Är det jag som ska leta rätt på mamma, kanske pappa också och då blir det saft och bullkalas,” tänkte jag. Men var fanns det kor så jag kunde få en kanna med mjölk att ta med på vägen hem till mamma. Kanske gick det bra med en tetrapak.

Kungliga Biblioteket i Stockholm

Författaren Hjalmar Söderberg utanför kungliga biblioteket i Stockholm där han föddes. Under vår/sommaren 2013 besökte jag en släktforskares paradis. Behövde praktisk vägledning hur man hittar bland tidningarna djupt under jord. Spännande att läsa en Svd från sommaren 1957 och minnas att mina föräldrar antagligen läste den tidningen en gång. Det viktigaste för mig som femåring var mumintrollet.

När jag kom ut efter 14.00 tog jag bilden på Hjalmar och tänkte på att det finns en anledning till att det känns speciellt att vara författare, skriftställare, journalist för det skrivna ordet är lättare att bevara än det som visas på TV. De bilderna förgås av tiden ganska snabbt om vi inte finner ett sätt att bevara dem lika bra som en tidning, en bok. Surfplattor och datorer är fantastiska saker men om du har något att säga som du vill bevara skriv ned det i en svart bok som min mamma och min pappa har gjort.

Eller knacka in texten på en sten som de som skrev runor. Varför undrar du kanske är det så viktigt att bevara våra ord?

Det är det som skiljer oss från andra varelser på vår jord att vi kan kommunicera med varandra långt efter att vi avlidit.

Inte bara jag står framför Hjalmar Söderberg och känner något ogripbart andakt och inte inför personen utan inför en som gav oss ord i form av berättelser som Doktor Glas och Den allvarsamma leken. De kan vi ännu ta del. De har blivit teater och film.

Nu ska jag resa tillbaks till Kungliga för att se om de har Mora tidning från 1923 och kanske en runa över min morfar Bror Bjerner.

Det ser ut att bli perfekt väder idag.

Doktorn i Askersund och Mössebergs kuranstalt var kom han ifrån?!

Enligt alla källor var farmor Britas morfar Anders Otto Thorstensson född 3 januari 1832 i Sundby Gård. Han var son till Brukspatron Olof Thorstensson och Johanna Maria Hansdotter. Han kallades Otto och när han avled 23 mars 1898 i Våmb hade ännu ingen bot för TBC upptäckts. En sjukdom som han forskade på och använde sin tid på kuranstalten för att finna en bot till.

Bohuslän

Ett av Sveriges vackraste landskap som blev svenskt 1658 efter att Karl den X Gustaf och hans karoliner hade tågat över isen vid lilla och Stora Bälten, Numera är Bohuslän bland våra populäraste turistorter, men då när Otto föddes i gården i Näsinge var det ett av Sveriges fattigaste. de flesta försörjde sig på fiske, stenhuggeri och lantbruk.

Ottos farfar var den första som bodde på Sundby Gård. Han hette Thorsten Andersson född 8 december 1767 farmor var och Sigrid Olsdotter född 29 september 1777. De var också barnfödda i kommunerna i nordligaste delarna som Lommeland och Skee. De flesta i släkten var vanliga bönder där den vanligaste dödsorsaken för barn var mässling. För vuxna och barn var det smittkoppor och lungsot (TBC). Thorsten hade titeln bruksförvaltare och disponent.

Thorstens föräldrar var Anders Nilsson och Gunilla Torstensdotter. De var alla bohuslänningar från samma trakt där huvudorten var och är Strömstad. Ottos mamma Johanna Maria Hansdotter föddes 7 juni 1809 i Hästeske en gård i församlingen Skee. Hennes föräldrar var bonden Hans Halvordsson född 29 oktober 1777 i Hästeske gift med Märtha Catharina Hagelin född 18 januari 1787 i Bunäs i Kila. Hennes förädrar klockaren Bengt Hagelin och Maria Jonasdotter Lander båda från Värmland, De kom till Skee redan 1801. Var det kanske sillen som helt plötsligt gjorde Bohuslän rikt ett slags klondyke. Hit kom mot mitten och slutet av seklet vår nya kungaätt Bernadottarna och gjorde landskapet till ett mål för överklassens turister. Det var kanske det som skulle komma att påverka Ottos karriär.

Otto läste till doktor och när han var utexaminerad gifte han sig med kyrkoherde Johan Collander och Maria Charlotta Signeul på Näsinge prästgårds äldsta dotter Amalia Mari Charlotta den 14 okt 1859.

Paret flyttade till Askersund där Otto fått anställning som Provinsialläkare. Här föddes deras äldsta dotter Märtha 1860 och 9 barn till varav 5 av dem inte blev äldre än 6 år. De lär ha haft tbc även om det i dödsattesterna står andra dödsorsaker. Liksom vår nuvarande pandemi var det inte alltid så lätt att avgöra men troligtvis gjorde tbc: n att ens immunförsvars försvagades.

På hösten utannonserades från Mössebergs nya kuranstalt en läkartjänst, som tilldelades Otto. Han blev även anstaltens VD. 1869 bosatte sig familjen på Norra Hamngatan 22 i Göteborg.

Vet du om att mormor din en gång såg Karl XV. Det var hans sista resa i livet. Han skulle till Tyskland, till de varma källorna i Aachen. Han passerade då Ranten och min far fick bud om att infinna sig där. Jag var med, när tåget så stilla och ljudlöst gled in på Rantens Central där tågen väsnades så annars.

I ett fönster satt kungen pergamentsgul i ansiktet, svarthårig och vacker som han var. Min far möttes av en kammarherre och gick då in till kungen. ”Jag skulle bra gärna vilja stanna här hos dig, sa kungen till min far, ”men mina läkare säger att jag måste resa utrikes.” De tog farväl och min far önskade kungen hälsa på resan. Sedan dog han på hemvägen (d. 1872) i Malmö tror jag. —

Otto berättade: “Sedan man anlänt till Rantens station lämnar man kontramärket på sina reseeffekter till den vid tåget närvarande livréklädde Mössebergskusken, som på anstaltens ansvar uppforslar desamma till anstalten. Man aktade sig för att låta personer, som vid stationen erbjuda sig att bära sakerna eller utbjuda rum, få något med sig att göra. Oförsynt prejeri blir deraf vanligen följden. Omnibus är alltid vid stationen till mötes. Önskas sjukbårar, droskor eller heltäckta vagnar, bör kamrerarekontoret derom först underrättas. Anstalten har flere olika ekipager, som till halfva priset mot det som de vid stationen sig uppehållande åkarne begära, forsla kurgästerna till och från anstalten. Tvenne nätta ponnyekipager få af kurgästerna mot några öres afgift användas för resor till och från anstaltens barrskogspark med sin sanatoriebyggnad, liggande på Mössebergs platå.” Det går att hitta mer i boken jag nämnde.

Dödsannons… I onsdags avled f.d. överläkaren vid Mössebergs kuranstalt medicine doktor. Anders Otto Thorstensson på egendomen Persberg vid Skövde, 66 år gammal. T. var född i Näsinge, Bohuslän, blev student i Upsala 1851, med. lic.1858, kirurgie majister och med. dir. 1859. Sedan han på skilda ställen här i landet praktiserat som läkare, antogs han 1859 till stadsläkare i Askersund. På kort tid vann han här ett kolossalt förtroende därifrån för att överta intendents-och överläkarbefattningen vid Mössebergs vattenkuranstalt. På hösten 1869 flyttade han till Göteborg, där han såsom praktiserande läkare var bosatt till 1891, då han flyttade till den av honom inköpta gården i Persberg vid Skövde. D:r Torstensson var tvenne gånger gift första gången med en dotter till framlidne prosten Collander i Näsinge och andra gången med en syster till den första hustrun. Han hade i båda äktenskapen 15 barn, varav 7 dött i unga år. Från trycket har han utgivit flera, arbeten omfattande såväl läkarvetenskapen som politik och lantbruk. Doktor Torstensson var en begåvad, praktisk och duglig läkare, De sista 10-15 åren ägnade han sig så gott som uteslutande åt lungsoten och dess behandling.

Persbergsvillan uppfördes av läkaren Otto Torstensson som tidigare arbetat vid Mössebergs kurort i Falköping. Enligt uppgift är Persberg en kopia av den villa han bodde i på kurorten. På Persberg lär Torstensson ha ordinerat patienter att sitta och andas in den svavelodioxidhaltiga röken från Carlsro kalkbruk som då ansågs hälsobringande. Persberg är bytt i utpräglad panelarkitektur med fasade av liggande fasspontpanel som fältindelats med horisontella och vertikala listverk. Det livfulla taket har kraftiga språng burna av profilerade konsoler och vertikla listverk. Det livfulla taket har kraftiga språng burna av profilerade konsoler och är idag täckt med falsad plåt. Hörntornet är alltjämt klätt med tidstypisk fjällbeklädnad. Andra karakteristiska detaljer är de rikt ornerade fönsteromfattningarna och snickeridetaljerna i gavelrösten. Villan har en fri planlösning, som vid byggnadstiden började ersätta de sedan länge vanliga salsplanerna.

Jonas Unger, var det han som var Gustaf Frödings prost?

Tidningar säger inte allt men en del om gårdagen. Vad påverkade gårdagens vardagsmänniska. Särskilt annonser säger en del.

Igår läste jag några tidningar från 1851-1854 och 1860. Det annonserades aromatiska medicinska tvålar som definitivt skulle ta kål på fräknar, finnar och andra hudproblem. Det som idag kallas spa hette då hälsobrunnar. Porla var en. I Gustavsberg fanns en med havsbad och hälsobrunn. Söker vilken av dess hälsobrunnar som morfar Brors morfar Per Niclas Mylén kan tänkas ha varit på enligt Selma Lagerlöf. Hon nämner inte namnet.

Men det var Värmlands tidning från 1851 som jag var intresserad i just den här regniga dagen. Hur tar man rykten utan källor på allvar. Kan man lita på det som skrivs på internet undrar en del men samma personer litar ofta på vad tidningar som DN och Svd skriver om. Så en tidning från 1851 kan ju ha tagits på allvar av de som läst den och fört historien om hur Jonas levde och dog.

Man kan gå till urkällan som ibland är en tidning. En sak var hur kunde Gustaf Fröding som skrev dikten “Våran Prost” ha känt till prosten Jonas Unger som var död före Gustafs födelse. Någon hade på nätet avslöjat att dikten var om Jonas.

I Värmland under hela 1800 talet var flera av Jonas söner prostar varav en gifte in sig i släkten Lagerlöf som ju var släkt med Fröding. Det kan ha funnits något skrivet i någon tidning om honom något som Gustaf kunde ha läst.

Det första var att ta reda på vad som skrivits när Jonas Unger avled den 5 september 1851. En prost och om han dött vid altaret borde vara av intresse för en värmländsk tidning.

Det här är ett utdrag:

“Förliden söndag hördes för sista gången ordet från den älskade lärarens läppar. Årets nattvardsungdomar skulle denna dag konfirmeras. Han ämnade förrätta denna heliga handling, och likasom för att pryda sig till sin död, iklädde han sig full mässkrud, och hann med att namngifva ungdomen, hwaribland han räknade en af sina egna söner (Adolph Fredric), religionens heliga förmaningar, då han ögonblickligen kallades till en bättre werld, död nedfallande vid det altare från wilket han så många gånger tolkat sanningens och nådens ord, Det war en wacker, en prestelig död, Den var och en sann prest som dog.”

Vad det här har med Gustaf Frödings dikt kan man undra, men att prosten var populär bland församlingsmedlemmarna talade texten om. Han och hans hustru minns man fortfarande i församlingen enligt hembygdsföreningen.

Men sådana där runor är ofta överdrivet positiva. Det kunde vara intressanta att titta i en tidning från när Gustaf Fröding levde om det stod något om prosten som kunnat inspirerar Gustaf.

Han kan ju ha träffat på Jonas tio barn som sagt. De berättade säkert om sin far, men Gustaf fick en del om bakfoten. Så särskilt tjock tyckte varken jag eller mina barn han var

och inte var han son till en bonde. Det var hans svärson Per Niclas Mylén som var det. Men Per Niclas var aldrig prost.

Kanske är det som med Selma Lagerlöfs karaktär i Gösta Berlings Saga inte fråga om en enda präst utan flera olika som skapar en bild av en värmlandsprost. Så skriver man ändå en saga, en dikt.

Att berätta historia enbart med hjälp av fakta blir lika tråkig som gamla skolböcker där bara kungar och årtal skulle läras in förekom. Man behöver använda sånt som kanske inte berättar den verkliga sanningen om ett skeende genom att läsa just tidningar. Genom att läsa en dikt, en saga, en myt.

Det var ju sånt som påverkade och fortfarande påverkar människors vardag, verklighet och får människor att agera. Nu måste jag ut i verklighet och hitta några tomlådor och packa ner några till böcker.

Tack!

Ibland kan det vara på sin plats med ett enkelt TACK!

Jag har läst alla kommentarer och det känns fint med alla vänliga, positiva reaktioner.

Jag lovar det kommer mera. Och någon frågade om e-platta. Har planer på hemsida, platta och en gammaldags bok.

Men nu är det sommar och söndag även om dagen ser trist ut så här tidigt på morgonen och Minnenas television visar en TV teater pjäs från 1960 som inte bara för att den är svart/vit utan för att de har så tråkiga kläder får en att förstå varför vi som var unga senare under sextiotalet gillade den färgglada hippieklädseln. Vem var hippast klädd om inte Jimi Hendrix.

Varför vågar inte killar klä sig så är de rädda för att kallas queer, men varför ska man bry sig om det. Du vet själv vem du är och det är många av oss tjejer som gillar rosa på killar och hoppas att en eller två av dem som vågar klä sig så är straight.

Solen tittar fram så om en stund går jag ut en sväng. Var ett tag sedan jag var i Bro.

Spanska sjukan

Vi räds svininfluensa, men den sjuka som spred sig i Europa och i Sverige under de sista åren av första världskriget var som de första åren när Aids drabbade oss och ingen bot fanns. Nu finns i alla fall bromsmediciner. Idag har vi bättre hygien, näringsintag och inget krig som gjorde att folk var försvagade av svält minns hungerkravallerna i Stockholm.

En influensa som kallades Spanska sjukan spred sig snabbt och fler och fler avled i den från juli 1918 då de första fallen rapporterats från Helsingborg tog det bara en månad så hade influensan spridit sig över hela landet och orsakat dödsfall. Det var komplikationer som lunginflammation som ledde till de flesta dödsfallen under en tid då vi inte hade penicillin.

Morfar Bror Bjerner som liksom två av hans bröder utförde sin läkargärning i den del av landet som drabbats värst nämligen Västerbotten funderade i en artikel i Läkartidningen om kanske antidifteriserum kunde hjälpa.

Det var säkert jobbigt att se alla patienter som han ville bota dö ifrån honom hela familjer som Marklunds i Byske där Johan och Hedda och två av deras barn 5 och 3 år avled inom några dagar. Hur de fyra barn som fanns kvar upplevde det förtäljer inte historien, men det kunde vara intressant att hitta dem i församlingsböckerna och följa dem framåt lite.

För morfar och mormor med tre små barn i den här epidemin där även scharlakansfeber och difteri grasserade. En tid utan vaccinationer och med en far som i sitt arbete tvingades utsätta sig och sin familj för smitta.

Tack och lov överlevde den lilla familjen och det fanns annat att glädja sig åt 1918. Det känns när man läser Umeå tidning det året att kriget är på väg att ta slut. Douglas Fairbanks var en populär skådespelare och en ny vissångerska Anna- Lisa Larsson uppträdde på Röda kvarn i Umeå. Den romska Maria Widel debuterar i “Den röda strimman”.

Morfar får löneförhöjning. 1907 vet jag fick han 2800 kronor som underläkare. Det här året fick han 4700. Märk väl det här är årslön. Men 2 l torkade äpplen kostade 4:95. 1947 hamnade morfars son Bo i taxeringskalendern med en docentlön på 47 000 kronor/år.

Tittade igår i Barnmorskeläroanstalten och där hade inte mormor Sara studerat. Tänkte pröva med Sofiahemmet som Riksarkivet har. Annars får jag börja i Ljusnarsberg där hon ju började sitt liv. Enligt uppgifter i in och utflyttningslängder kom hon och barnen till Stockholm redan 1924 efter det att morfar Bror avlidit 1923. De bodde i Stockholm i 6 år innan de flyttade till Lövånger där mormor gifte om sig med Gotte Bjerner 1930. Fyra år senare flyttar de till Västra Vingåker i Sörmland för att efter Gottes död 1939 flytta till Stockholm samtidigt som ett nytt världskrig startade.

Det eventuella konditori som mormor Sara skulle haft vid Karlaplan kunde vara antingen de 6 åren på 20 talet eller efter 1939. Få se vad jag hittar om det.

Kapitel 11- Drömmar, fantasier och livsmiljö

Fia en av tjejerna i klassen tog en varm dag i mitten på april med ett långrep till skolan. Men ingen av tjejerna ville hålla i repet så när jag kom ut på skolgården tyckte Karina att den där fula Tove kunde göra det. Jag tog tag i den ena repändan och Estrid som tyckte det var ett idiotiskt bråk tog den andra. Fåniga tjejer som inte förstod spelets regler, tyckte vi båda. Först missade Lisbeth inhoppet och tog över från Estrid, så missade Karina och det blev min tur. Coola tjejer som trodde att de kunde hoppa rep de där två.

Det var första gången som jag hoppade långrep, men det gick som en dans varken jag eller Estrid missade ett hopp. Vi blev snabbt kompis alla tjejer utom Karina och Lisbeth som blev sura och gick därifrån. Fia sprang efter lunch till järnaffären i centrum och skaffade ett nytt rep. Nu skulle vi pröva det som kallades ”Double Doutch”. De av oss som hoppat mycket twist klarade också den konsten galant. Vi hade inte bara kul utan blev också snabbt kamrater att det var så enkelt att lösa utfrysning som några rep.

En av de fåniga reglerna bland tjejer var att vi höll ihop två och två ett långrep var det som behövdes för att få oss att ha kul tillsammans. Estrid och jag hade redan blivit vänner då vi träffats några gånger i stallet i Grimsta. Bästisar var vi inte så hur fick jag en sådan som av någon outgrundlig anledning var viktigt för oss tjejer.

– Vill du hänga med hem till mig, frågade Fias bästis Nelly som var söt med sitt ovala ansikte, raka korta näsa, blonda hår kort med lugg efter senaste Mary Quant’s popmode i träslöjden när vi möttes några dar senare vid den lilla ugnen där våra kopparplåtar med emalj på förvandlades till vackra smycken.

Nelly bodde i en liten lägenhet tvärs över gatan från skolan samman med en yngre bror, en mamma som arbetade på posten och hennes norska pappa som just nu var på någon affärsresa i Oslo berättade hon. Vi satte oss i det lilla nätta köket med varsitt saftglas och hembakt kanelbulle. Några pilfinkar, gråsparvar och en talgoxe kivades om maten i det lilla fågelbordet som hängde strax utanför köksfönstret för dem var det en livsnödvändig kamp om födan.

– Jag drömmer om att åka till London, fantiserade Nelly, tänk att få handla på Carnaby Street och Kings road.

– Jo, det låter spännande, svarade jag, och att se något av de där engelska banden på riktigt som Manfred Mann, the Beatles eller The Who.

– Jag har sett Fab 4, berättade Nelly. De är mina favoriter.

– Men de är väl svenska, sa jag. Jag gillar Mascots och Hep Stars, för ett år sedan var jag och Tomas min brorsa och röstade på Tio i topp. Det var jättespännande.

– Jo, visst är det, jag och Fia har också varit där och röstat. Mascots är också bra, men Fab 4 är bäst, bestämde Nelly. Vet du vi ville inte vara kompis med dig för att din mamma verkade mallig och överlägsen och vi trodde att du var likadan, men det är du ju inte.

– Men, Britta är inte min riktiga mamma, svarade jag, undrade surt varför de dömde mig för hur någon annan betedde sig, men var min mamma fanns ville jag ännu hålla för mig själv, visste inte om jag kunde lita på henne när det gällde det. Jag hade redan lärt mig av Britta och också Ann att det var något skamligt att vara psykiskt sjuk.

– Britta är min fostermamma, förklarade jag för Nelly. Du har rätt hon är snobbig, men jag har en pappa som bor inne i stan och han är poet och Tomas min styvbror han är jättetuff.

– Det är som jag, min mamma och pappa är skiljda, berättade Nelly. Hon bor i Stavanger och jag hälsar på henne ibland. Gillar du böcker, jag gillar Kitty har du läst någon av dom.

– Nej, sa jag, men jag har just läst Svarta Hingsten böckerna och de var jättespännande. Du kan få låna en bok av mig.

– Du kan låna en Kitty bok av mig och så kan vi jämföra, sa Nelly. Kan du rida, jag och Fia brukar vara i stallet ibland.

– Lite, svarade jag är där ibland jag med och Inga, min kusin och jag försökte rida på några fjordhästar i somras, men de var lite lata. Jag måste nog hem nu, men vi ses imorgon.

– Visst, mumlade Nelly med munnen full av kanelbulle.

”Äntligen en kompis,” skrattade jag glatt för mig själv när jag tog mig ned för slänten hem. Men, jag funderade lite på att Nelly hade samma färger som jag och tänkte att jag borde klä mig i något liknande som hon. Blåa färger verkade vara rätt särskilt ljusblå, hennes ljusblå jeans var perfekta på henne och passade kanske mig också.

– Kan jag inte få lite av barnbidraget, vågade jag fråga Britta efter middagen.

– Nej, du är alldeles för dum när det gäller pengar, svarade Britta fränt.

– Veckopeng då, sa jag. Alla andra barn har veckopeng också Ann. Jag kan hjälpa till med dammsugning eller disken.

– Hörde du inte vad jag sa, svarade hon, du ska inte ha några pengar.

Hur menade hon att jag skulle lära mig att hantera pengar om jag inte fick försöka. Det var jobbigt i en värld där självförtroende och utseende gick hand i hand att tvingas använda Anns avlagda kläder som satt fel och hade fel mörkgrön färgskala som förstörde. Jag trivdes inte med de kläderna, kände jag mig ful och blev därför lite osäker.

Den tia jag fick av pappa de få gånger jag besökte honom räckte inte långt och jag hade inte lust att fråga honom om mer. Jag ville inte att han skulle veta vad som försiggick i fosterhemmet rädd för att en konflikt mellan honom och det skulle leda till att jag inte fick träffa honom, Maud och Tomas mer.

”Om jag bara kunde få ett par ljusblå utsvängda jeans”, drömde jag ofta, ” då skulle allt vara bra.”

Ann hade ett par sådana och så en eftermiddag låg de på sängen tillsammans med en ribbstickad brunröd randig bomullströja med kort ärm. Snabbt klädde jag mig och tog en sväng ned mot Centrum, självförtroendet växte när jag kände mig attraktiv. Vid tunnelbaneingången stod ett gäng från min gård och jag vågade ta mig in i gänget som bestod av två killar och en tjej.

– Hej, sa jag, har ni något på gång.

– E det någon som vill hänga med till Vällingby, sa den tuffe trettonårige ledaren Loffe låtsat ointresserad, men uttrycket i den korta blick han gav mig avslöjade en viss nyfikenhet.

– Visst, svarade vi Loffe, men vi har inga pengar till biljetter. Vi var väluppfostrade nog att inte vilja tjuvåka, låtsades vara tuffare än vi egentligen var och ville gärna hänga med på ett litet äventyr.

Loffe var liten och satt och bodde ett par portar från familjen Grå. Hans pappa var sophämtare och hans mamma städerska något som gjorde att han ofta var utan uppsikt i en tid när fritidshem inte fanns. Många av barnen på gården hade föräldrar som båda arbetade därför att de inte kunde försörja sig på en inkomst och kallades nyckelbarn. Britta ansåg det vara höjden av ansvarslöshet att lämna barn vind för våg att pappor som inte kunde försörja sig och sin familj så mamman kunde vara hemma var obegåvade och deras barn ouppfostrade, dåliga individer som jag inte skulle umgås med. Det gjorde jag ändå och hon hade ju lämnat över uppfostringsansvaret på mig. Om det var ansvarsfullt att lämna över ansvaret på en trettonåring brydde vare sig jag eller de andra i gänget oss om. Vi gillade att slippa de vuxna.

– Jag vet hur man tar sig dit, sa Maggan en fräknig uppnäst tjej med råttfärgade råttsvansar som vippade stolt för hon trodde att hon var ensam i hela världen om att känna till den hemliga vägen från Hässelby till Vällingby.

Det var eftermiddag men solen stod ännu högt på himlen och värmde en av de sista dagarna i maj. Maggan tog täten gick inte den lätta vägen utan klättrade upp för en slänt genom ett snår och så tog vi oss från centrum. Vi ville undvika vår egen gård så vi tog bakvägen där vi kunde gömma oss bakom ett högt buskage för de vuxna som inte fick stoppa vårt äventyr till Kents garagelänga. Vid slutet av länga intill väggen fanns ett tjockt till synes ogenomträngligt buskage.

– Ha, ha, det visst jag väl, flinade Loffe överlägset. Han hade blivit lite sur över att en tjej ledde gänget, så nu tog han över och trängde han sig före in i gången och över den i rusningstid väl trafikerade Maltesholmsvägen, längsmed tunnelbanespåret låtsades han hitta en gräsbevuxen ås så var vi vid bilparkeringen och trapporna upp mot Vällingby Centrum.

Uffe, Lelle och Loffes kompisar som varit rätt anonyma under vägen och han försvann in på Tempo glada över att ha hunnit innan stängningsdags. Jag och Maggan stannade utanför tittade båda nyfiket på två äldre killar som nojsade framför tunnelbaneingången. Den ena av dem hade ett lite långt tungt ansikte inramat av ett axellångt blont ostyrigt hår, klädd i en orange kort jacka, den andra hade Beatles frisyr av lite längre modell och var klädd som ett mods i en likadan arméjacka som Tomas.

Det var något hos honom, han med det långa håret en varm pirrande känsla i magtrakten, benen kändes som om de var gjorda av gelé kunde inte vända bort blicken och Maggan märkte hur jag reagerade, viskade att han hette Stoffe.

– Hans kompis heter Kenta, fnissade hon, gillar du Stoffe?

– Kanske, svarade jag förstrött samtidigt försvann han med Kenta in i tunnelbanehallen.

De två modsen var ännu unga Stoffe bara 16, Kenta något år äldre och okända för alla utom oss i de västra delarna av Stockholm. De var ännu bara några vanliga arbetargrabbar som drömde om ett kul liv, som inte ville bli som sina fäder som söp upp löningen, misshandlade deras mammor och de själva. Ännu var de och vi andra oskyldiga liksom musiken från England som gav dem och mig hopp om ett bättre liv. Vi måste lämna det här stället sjöng Animals, pappa arbetar och svettas livet ur sig.

Exalterad vände jag åter till Hässelby var det så här det kändes när man var kär. Britta hade blivit vansinnig när jag kommit hem så sent den där kvällen och som hennes vana var skickade hon mig i säng utan middag. Där drömde jag om att jag rymde från familjen Grå och träffade Stoffe på Hötorget. Han blev genast förälskad i mig och vi flyttade in på en vind i ett av rivningshusen i Klara och gänget döpte oss till Modde och Moddan.

Stoffe och jag skulle fortsätta stöta på varandra lite då och då. Han tyckte att jag var en tandlös snorunge men det förstod inte jag att sextonåringar inte var så särskilt intresserade av trettonåriga småtjejer. Vågade ändå inte avslöja mitt intresse för honom var alltför blyg, men drömmarna om ett liv samman med honom växte i historien om Modde och Moddan under åren som följde.

Det var inte modsgänget från Vällingby som jag skulle bli närmare bekant med. Den 2 juni träffade jag Tomas igen och i gungparken vid Stadshagen mötte vi Pelle Mörk, Pelle Ljus och Pia. De skulle till Gröna Lund för att se The Who den här regniga dagen. Vi tog för en gångs skull tunnelbana och buss, hela området vid Grönan var tjockt med tusentals ungdomar. Min blick vandrade nyfiket runt omkring försökte med den tränga igenom folkmassan för att upptäcka Stoffe, men det var omöjligt att hitta honom i gänget. The Who var något han och Kenta kunde tänka sig, de var visste jag modsens speciella band, men de försvann i mängden.

– Hur tar vi oss förbi de där, undrade Pelle Mörk, men kände han inte Tomas undrade jag. Allt han behövde var sin ohöljda charm för att lotsa oss förbi och in genom spärrarna före alla andra.

Lite malliga kände vi oss när vi snabbt gick mot scenen. Det övriga gänget gick längst fram men jag stannade på för min del perfekt avstånd från den, för två veckor sedan hade det varit ett uppträdande på en skolgård i Kungsholmen. Alla tjejer hade rusat fram mot scenen och stått där och viftat för att få uppmärksamhet från killarna på scen. Jag som avskydda folkträngsel hade stått lite längre ifrån resultatet var att det hade varit mig de sett och jag hade upplevt att de sjöng för mig. Strategin fungerade inte riktigt för när resten av publiken kom doldes jag bakom dem, men det var ändå häftigt att se och höra Roger Daltrey, Pete Townsend, Peter Moon och John Entwistle live. My Generation, Substitute och I can’t explain var några av låtarna.

Det hade börjat regna men vad gjorde det att bli lite blöt för showen var helt fantastisk. Pete Townsend hade ännu inte uppfunnit giggen att slå sönder gitarren men Peter Moon slängde trumpinnar. Dum som jag var på att fånga lyra missade jag dem, men Tomas fick ihop till två så nu skulle han skaffa sig en trumma menade han. Några ur publiken hade klättrat upp på taken till bodarna och klängde i Tornet som var såphal, som ett under skadades ingen utom nöjesparken. Blommorna i blomrabatterna slokade blev helt förstörda av alla tusentals trampande fötter när vi gick hemåt men några ur min generation, tänkte att blommor kunde man använda på nya och intressanta vis. De där blommorna som bönder ansåg var ogräs och hette vallmo kunde ge en kickar av spännande slag. En annan planta kallades hampa och redan var det några som testade att röka något annat än tobak. Men ännu var vi i Stockholm relativt oskyldiga när det gällde knark. De flesta rökte ännu vanliga cigaretter, drack pilsner och cocacola.

The Mamas and the Papas, California Dreamin’ hade börjat sprida drömmen om fred och kärlek som amerikanska ungdomar hade gett sig iväg till San Francisco för att uppleva. Flower Power och hippies var ett nytt och ännu relativt okänt ord på gatorna i Stockholm ännu regerade modsen med sitt ursprung i arbetarkvarteren i städer som Stockholm. Upplivade av konserten satt Tomas och jag åter vid gungorna samman med Pia. Pelle Ljus och Pelle Mörk som hade varit med om modskravallerna på Hötorget och var lite kändisar bland Kungsholmens mods.

– Det var sunarna som började, berättade Mörk som kallades så av den enkla anledningen att han var mörkblond. De retade oss för att de tyckte att vi såg ut som tjejer. Jagade oss med sax, Ljus, som hette så för att han var ljusblond, blev infångad och de klippte av honom håret. En annan blev nästan skalperad och vi började slåss då kom snuten och det spårade ur.

Kvällstidningarna och Aktuellt hade slagit upp nyheten stort och kallat det för våldsamma kravaller. En del försökte göra det till något politiskt, men sanningen var att det handlade om vanligt kiv mellan olika gäng. Sune kallades raggarna och deras tjejer Doris och jag tänkte att raggarna var sura för att modsen hade tagit över Hötorget. De hade i sakta mak sen slutet av femtiotalet kryssat nedför gatan i sina amerikanska bilar och varit tjejernas favoriter, nu kom modsen och tog över.

Sommarlovet närmade sig med stormsteg och sista dagen i det vi nu tyckte var småskolan lyfte vi bordet i matbespisningen och släppte ned det på golvet så tallrikar och bestick hoppade. Nästa termin skulle vi börja ny skola och högstadiet, vårt lilla sätt att ta farväl av småskolan.

– Vad gör du i sommar, frågade jag Nelly innan vi skiljdes båda stolta över de fina betyg vi fått. Hon var bäst i klassen och jag näst bäst.

– Jag ska vara på landet i Bålsta, berättade hon, sen i mitten på juli reser vi till Kanarieöarna.

– Va, kul och jag ska vara med Tomas i Gräddö hela sommaren, berättade jag. Vi ses i höst ska bli kul att börja i Blackeberg.

Nelly skrattade högt och sjöng att vi var bäst och jag föll in i sången. Gräddö var toppen tyckte jag inte brydde jag mig om Mallorca dit familjen Grå skulle eller Kanarieöarna. Charterresor hade mer och mer blivit ett sätt för Svensson och hans familj att för en billig penning ta sig ut i Europa på semester. De populäraste resmålen var Mallorca och Teneriffa. Jag tyckte det var perfekt arrangerat för en hel sommar samman med Tomas var det bästa hade varit roligt att träffa Inga, men det hade hänt något som gjorde det omöjligt. Vad det var visste jag inte bara att Britta hade reagerat surt när jag undrat.

– Varför ska du fråga så mycket, sa hon, de vill inte ha dig hos sig förstår du inte det.

Jag visste att det var omöjligt att ifrågasätta det hon sa så jag ryckte på axlarna och tänkte att om Inga inte vill vara med mig längre så ville inte jag vara med henne. Gänget i Gräddö var tillräckligt spännande och en hel sommar där var mer än jag kunnat drömma om.

En ny spännande kille mötte upp vid lägerelden en kväll i juli. Jim var född i Brasilien där hans pappa gjorde filmreportage av djurlivet i regnskogen, under en tur hade han stött på några indianer som blivit hans speciella intresse. De filmerna från hans möte med dem hade visats på TV. Hans sons hår var långt och flätat som en prärieindians, ett rött pannband, mockasiner på fötterna. Han hade en fransig gulbrun indiandräkt, men nu i värmen var han iklädd vanliga europeiska shorts och linne.

– Jag har varit i San Francisco, skröt han där hade han snappat upp den gryende hippierörelsen, lyssnat på Jefferson Airplane och fått nys om något som hette astrologi.

– Vad är det för något, undrade jag som alltid nyfiken på nya idéer.

– Astrologi handlar om att stjärnorna då du föddes berättar om vem du är, vem du passar ihop med och sånt, svarade han svävande tydligt ointresserad, men småungarna tyckte väl det var spännande och han ville gärna visa vad han kunde.

– Tomas, i vilken månad är du född, frågade han.

– I mars, svarade Tomas inte heller särskilt intresserad, han höll sig oftast till annat som tjejer som han alltid flörtade med, Stålmannen, Mad och The Who som efter showen nu var hans favoritband.

– Då är du Fisk, sa Jimmy, de passar samman med såna som är födda i Jungfruns tecken bland annat. Den tjej du är intresserad av bör tillhöra ett tecken som ditt fungerar ihop med. Fiskar är bra vänner, men ofta lite inåtvända.

”Inåtvänd,” tänkte jag, ”inte är väl Tomas inåtvänd snarare tvärtom, men att han är en bra kompis var rätt”.

– Så, vad är jag för något, undrade jag, jag är född i februari.

– Du är Vattuman och de tror på fred och är revolutionära. Du passar ihop med Vågen, Väduren och Tvillingarna, svarade han. Jag vet mest om Vattumannen eftersom jag också är född i februari. Vet du förresten att det snart är Vattumannens tidsålder och det sägs att då kommer det att bli fred på jorden. Jimmy berättade lite om alla tecken och vilka månader de tillhörde.

Det var lite spännande det där med vattumannens tidsålder, men ändå verkade det för enkelt att kunna bedöma en människa utifrån sånt. Fred visst tyckte jag om fred, men revolutionär visste jag inte ännu riktigt vad det var. John Lennon var född i oktober och därmed var han Våg hörde jag och det var lite spännande.

”Det visste jag väl att han och jag hörde ihop på något sätt”, fnissade jag för mig själv, men det där med astrologi var nog inte något som man skulle ta på allvar kunde vara en kul lek, men Jimmy ville visa oss något annat som han lärt sig i San Francisco.

– Nu ska vi prata med andar, sa han uppfodrande och reste sig från elden.

Just då passerade Ålandsfärjan och det var midnatt. Nyfiket följde Sofia, Tommy, Pia, jag och Tomas honom till en liten stuga med endast ett rum där stängde vi in oss. Lite spända var Pia och jag när Tomas drog ned gardinerna för att det skulle vara mörkt i rummet. Sofia tände några stearinljus som fick sprida sitt mystiska ljus. Jimmy hade en pappskiva på den var ritat bokstäver och siffror i svart bläck som han placerade på bordet.

Han gav Pia ett vanligt prosaiskt dricksglas och bad henne andas i det, viska en fråga och ställa glaset uppochned i mittcirkeln. Hon gjorde som han bad och som han gjorde satte vi andra en pekfingertopp mot dess botten. En stund som kändes som en evighet gick så plötsligt började glaset röra sig över bordet. Det stannade vid den ena bokstaven efter den andra så att det bildade meningen ”Hej, jag heter Rolf”.

Lite läskigt, tyckte jag, men Pia såg lite undrande ut. Tomas flackade med blicken, såg märkbart skyldig ut, började till slut skratta och då förstod vi att han hade styrt glaset. Pia och jag gick sura därifrån tyckte Tomas var en tråkig typ som lurat oss. Jag hade gärna frågat anden om Stoffe gillade mig och jag visste att Pia ville veta om Lasse grannkillen.

Kvällen därpå var jag inte med eftersom jag blivit förkyld, men Pia kom inrusande till mig och berättade upphetsat att det hade hänt något läskigt. De hade frågat om Pelle Mörk och Pelle Ljus som var på väg till Gräddö när de skulle komma. Glaset hade svarat att de skulle komma genom dörren om tio minuter och det hade de gjort.

– Oj, sa jag kanske det finns andar i alla fall, men hur är det tror du att vara ande. Kan man flyga vart man vill då.

– Kanske, sa Pia, men det blev ännu läskigare för vi frågade om det fanns onda andar och då skakade det i bordet och glaset sprack.

Maud hörde vår diskussion och varnade oss för att leka med det där. Onda andar är inte att leka med menade hon och vi tyckte hon hade rätt så de där seanserna vägrade Pia och jag vara med på. Maud gick till stugan och fick stopp på det hela trodde hon, men Jimmy, Tommy och Tomas gav sig iväg till holmen och fortsatte leken med elden. Lyckligtvis hände aldrig något egentligt farligt.

Sofia som var Tommys tjej hade något mindre farligt på gång. En dag medan jag ännu återhämtade mig från förkylningen gav hon mig några Allers romaner. Jag slog mig bekvämt ned i en skön orangerandig solstol på den grönskande tomten och sträckläste dem under några dar.

– Sofia, sa jag efter att jag läst böckerna. Tycker du verkligen att de där romanerna är spännande?

– Jo, jag tyckte det när jag var lika gammal som du, svarade hon.

– Varför är det så många tjejer som bara läser sånt, funderade jag. Det finns så många andra bättre historier. Böckerna om Svarta Hingsten var spännande om öknen och beduinerna och shejkens dotter. Hon var både snäll och elak, kan man alltid vara snäll som de där tjejerna som alltid till slut vinner killen. Killen är alltid dum i början och alltid är det någon elak tjej som förstör honom som han behöver räddas från. Varför är det alltid tjejens fel om killen är dum eller snäll?

– Jo, visst är det konstigt att det är vårt fel hur killar beter sig. Tjejer lär sig tro att det är vårt kall att göra killar till bättre människor. Vad läser du helst?

– Jag har läst en av Maria Langs deckare, tycker hon skriver spännande, nu har jag med mig Mina drömmars stad som jag lånat på biblioteket. Den tänker jag läsa efter de här böckerna.

– Kul, svarade Sofia. Jag läser Virginia Wolf. Vet du att hennes syster Vanessa som var konstnärinna var en av de som började det där som de nu sysslar med i San Francisco.

– Aha, vad handlar det om egentligen, undrade jag nyfiket. Tommy sa något om astrologi och andar men något mer är det väl.

– Jo, för mig är det viktiga det som handlar om miljön. Vi vill leva på ett sätt som inte förstör miljön. Det är lite för mycket slit och släng och vi tror att det är bättre och nyttigare att inte köpa nytt utan försöka behålla sakerna längre. Vi är vegetarianer vilket betyder att vi inte äter kött, för att vi tror att det är nyttigare och tycker inte om att man dödar djur för att äta dom och att de hålls inlåsta.

– Det låter bra tycker jag, men om man låter djuren gå ute och leva lite friare, då, för jag är nog lite för förtjust i Mauds köttfärssås för att avstå. Jag tror inte heller att man blir lyckligare av att ha en massa saker.

– Nej det blir man inte, skrattade Sofia, reste sig från vilstolen och promenerade iväg med det långa blonda håret i en tjock fläta på ryggen med de stora örhängena av trä och den fotsida kjolen såg hon ut som en vikingadrottning.

Gunilla Bjerner

I minnets vattendroppe finns en trädgård
Där sprider mogna citroner syrlig svalka
Narcissers älskliga stjärnor i gräset
Söker kärlekens älskliga nardus

Miljö var viktig blommor, träd och frisk luft, men i Stockholm hade de börjat riva innerstan ännu var det bara några få konstnärliga typer med Vanessas värderingar som enligt politikerna gnällde och för deras del var gammalmodiga bakåtsträvare.

För mig, Tomas, Pia och Nelly var det nyfikenheten på det motsatta könet som upptog våra unga tankar. Modde och Moddan älskade varandra, spelade musik på gatan vid Hornspuckeln där de hittat ett kryp in på en vind. Ibland drog de ned till Hötorget där gänget samlades vid Konserthustrappan.