När jag flyttade till Falköping på hösten 2013 tog jag en buss upp till Ålleberg för att handla på ICA Maxi. upptäckte jag att det fanns en väg uppkallad efter Warodell. Eftersom farmor Britas farmor hette Petronella Warodell ( Pella) och pga av att Pella gift sig med sin kusin August Beckman vars mamma hette hette Inga Greta Warodell och var syster till Pellas pappa Magnus Warodell undrade jag.Namnet är ju så pass ovanligt att man tänker att det har något med tjocka släkten att göra. En gata som bär ens namn inte illa oavsett vem som är upphovet.

Hem och släktforska. Hittade en bok om Falköpings historia på biblioteket. I boken fanns en garvare som hette Johan Peter Warodell och som hade en gård på torget som kallades Warodellska huset. Han hade köpt en gård som fick namnet Vilhelmsro döpt efter hans son Leopold Vilhelm.

Det visade sig att Johan Peter var född i Forsby där hans far var rusthållare (en rusthållare var oftast en skattebonde som för skattelättnader höll en ryttare med häst och viss utrustning). JP:s pappa Peters mammas Catharinas far eller mor var syskon till Petrus Warodell ursprunget till både Inga Greta och Magnus Warodell.

Johan Peter Pettersson som han från början hette hade lite tur trots att hans far dog tidigt mamma Catharina flyttade tillbaks till Axtorp i Varola som var hennes födelseort. Här fanns en skola. Han bör ha studerat där och då skråväsendet avskaffats var det fritt att välja yrke.

1857 dyker JP upp i Falköping och möter familjen Lundgren möter blivande hustru Maja snart ger han sig iväg till Skövde 1858 för att lära sig sin blivande svärfar sämskmakare Lundgrens yrke. 1860 återvände han till Falköping som garvare och hade då tagit namnet Warodell.

JP Warodell

En ladugårdskarl Per Johan Hasselberg, född 1850 berättar:

” Far, som hade litet skomakeri, brukade köpa läder av Warodell. Han köpte hel skiva eller halv eller kvart, eftersom det lämpade sig och när han var i stan.
Warodell hade sin affär just där Rådhusgatan mynnar ut på Torget. Han såldebara läder där. Där var alltid sån ordning i affären- lädret var märkt med ägarens namn när det var garvat färdigt för hämtning. Var och en fick ett nummer, när de lämnade in skinn de och sket, och det fick stå kvar på skinnet tills det blev färdigt.
De lämnade in alla sorters skinn. Det gick väl an att handla av Warodell själv, men frun hans- det var ströt omöjligt att göra några affärer med henne. Hon var så svår att handla av, dyr och led på alla sätt”.

Hasselberg fortsatte berätta:

“Nedanför gasverket och Ellet låg garverierna förr. Där var 1) Kalle Lundgrens och 2) Johan Lundgrens garveri, och sedan tog Warodell vid där.

Där stod de och sköljde och skrapade sina skinn i bäcken, om det så var 25 grader kallt. Där var en 8-9 kar, vill jag minnas, och var och en hade sina. Jag vill minnas att Kalle Lundgren tog hand om alltihop på 60-70 talet.

Nedanför låg Engströms färgeri. Där fick de lämna in både garn och tyger.

Warodell hade sin verkstad uppe vid nuvarande Köttorget, men karen fick han inte ha där, utan de lågo nere vid Ellet.

Han hade själv gått gesäll ett år, och då kom han tillbaka både trasig och lusig, det minns jag. Jag gav honom en krona då. När han då kom tillbaka, tog Lundgren emot honom, och där fick han stanna, och han styrde om att han tog hans syster till hustru, och så kom sig Warodell upp på det viset. Lundgren överlät sedan garveriet åt honom.”

Det var alltså Lundgrens som gav JP Warodell det stöd som han behövde kanske för att han skulle bli godkänd som svärson i huset.

Kalle och Johan var Majas bröder. Kalle eller Carl Gustaf som var hans dopnamn var en av de första i Stadsfullmäktige 1865. Han fick som varande illtorale rådman 150 rdr. Han var ledamot i Drätselkammaren var bla Carl Gustaf Lundgren år 1865.
Den släkt som Johan Peter gifte in sig i 15 juli 1865 var gammal i Falköping. Den första kända var sämskmakare Jörgen Lundgren som kom samman med sin andra hustru Annika Lindstrand från Strömstad till Falköping 1770. Sonen sämskmakare Gustaf Lundgren gifte sig med skomakarmästare Johan Mobergs dotter änkan Maja Lisa. Deras enda son Nils Lundgren gifte sig med soldatdottern Maja Ericsdotter.

När Nils tog över efter fadern fanns bara 2 sämskmakare 1849 o 1850. Nils avled 1858 men tack vare bl a två söner och att Johan Peter Warodells uppdykande växte antalet 1860 till 5 garverier och 7 arbetare.

Det var under den här tiden ett lukrativt om än ohygienskt arbete. Få garvare blev särskilt gamla. Det användes mycket kallt vatten så reumatism var nog vanligt

Blötläggning i kallt vatten	2-3 veckor
Skinnet läggs i kalkvatten
Avkänning med kniv	2 veckor
Blötläggning i kalkbad	2 dagar
Bortskrapning av hårbotten
Blötläggning i kalkbad	4 dagar

För att skinnet skulle få sin slutliga mjukhet krävdes en omfattande mjukgöring med en kraftig mekanisk bearbetning. En process som sker fortlöpande. Hudarna och skinnen köps in i konserverat skick och ”vekningen” påbörjas i stora roterande trummor sk. valkar av trä. Genom att skinnen och den lösning de ligger i ständigt är i rörelse underlättas garvämnena(exempelvis kateku från det ostindiska katekuträdet som troligen importerades) inträngande i huden. Dessutom finns ingen risk att lösningens koncentration ska bli ojämn med efterföljande missfärgning.

Logarvare:	Tillverkade sul-och ovanläder av grövre hudar
Karduansmakare:	beredde lätta lädersorter från skinn av kalv och get
Skinnare:	körsnär
Sämskskinnmakare:	beredde sämskskinn

Man kombinerar olika garvämnen så att de kompletterar varandras egenskaper. För vegetabilgarvat läder användes från början en metod där krossad bark lades på hudarna. I slutet på 1700 talet upptäcktes det att det gick att utvinna garvämnet som koncentrat. Bark från olika trädslag innehåller olika mycket garvämnen den sk garvsyran. I vårt land användes förr bark från ek, gran eller sälg.

.”Det var två Lundgrenar, som hade garveri i staden, den ena vid Ellet och den andra på Warodells gård vid Köttorget. Där brukade bönderna garva. För ett kalvskinn betalades i garvning 75 öre, och ett fårskinn fick man garvat för 50 öre.

Fårskinn bereddes både på landet och i staden. Där finns gott om garvare å landet också. En bodde i Tunhem, som särskilt beredde fårskinn. Han kallades “Skinn-Per”.

Ället, eller Ellet, var förr ett mindre vattendrag med vattningsställe för stadens kreatur. Vattendraget upptog vatten från den omkring 1200 m norr om Ellet belägna Ballerstenskällan vid Ranten.”
Ellet var för garveriarbetet i Falköping en viktig plats. Men också för Falköpings vattenförsörjning.

Det fastlogs 1822 rörande gaturenhållning i stan att varje tomtägare varje lördag klockan 2 skulle sopa sin gatubit och de fattiga torget. För att få bättre ordning vid vattenhämtningen vid Ället beslöt man 1824 att dela upp detta i två avdelningar, en för vattenhämtning och en för vattning av kreaturen.

Genom en mur från södra gaveln av brännvinsbränneriet skulle en damm läggas, så att ingen orenlighet kunde flyta ut från bränneriet. De längs landsvägarna stående garverihusen spred en dålig lukt, som till och med kommit hästar att bli skrämda. I juni samma år förordnades därför, att alla dörrar åt vägen skulle sättas igen och nya upptas på södra sidan. Dessutom skulle ägarna tillse, att orenlighet från garverierna inte täppte till vattengången från fallet, och i den vid Ället liggande kvarnen skulle dammluckan sänkas, så att vattnet fick bättre avlopp. Samtidigt utfärdades ett förbud vid 32 skillings vite att skölja eller rengöra tarmar ovan den för vattenhämtning gjorda anordningen vid Ället eller att på tvättkaret kvarlämna tarma, halm eller annan orenlighet.

”För att bereda staden tillräckligt och gott vatten” beslöt man 1848 att vidtag vissa ”kajbyggnader” i Ället. Året därpå uppmanades vederbörande att skyndsamt uppgöra förslag rörande lämpliga åtgärder, men av det blev intet åtgjort förrän hösten 1850, sedan Fredric Österberg förordnats att vidta de nödiga förändringarna ”för beredande av ett sunt och hälsosamt vatten” vid Ället.

Froms kvarnar lågo nedersta för Ellet, där färgeri och garveri sedan fanns. När jag kom till stan 1883, låg vattenkvarnshjulet ännu kvar, men hade börjat ruttna sönder. Det var säkert en underfallskvarn.

Falköping började växa tack vare industrialismen men också väldigt mycket då det bestämdes att Falköping skulle få en järnvägsstation som det diskuterades om 1865. En liten tabell över folkmängden i stan under de här åren.

1864	1442
1900	3135

Att järnvägen kom till stan och dess betydelse visar folkmängden. Behovet av skinn var ännu stort.

Upptecknat 1934 efter skomakare C. Karlborg, f. 1852.

“Lundgren och Warodell hade garveri ihop nere vid Ellet. De beredde egentligen skinnen hemma, men där nere lågo skinnen i bark
Skomakarna köpte av dem från bygden. Sullädret betalades med “2 riksdaler marka” Det priset stod sig länge.”

Vid Ellet hade garvare Lundgren sina kar, däri hudarna lades. De luktade, så han fick inte dem i staden. Sin läderhandel hade han i hörnet Av Prästgårds- och Storgatan, mittemot Silfvéns fastighet.
Garverikaren stodo nedanför banan och synas nog ännu i marken, men fyllda med jord numera.

Upptecknat 1936 efter förre lantbrukaren Sven Abrahamsson, född 1842.

“Det var två Lundgrenar, som hade garveri i staden, den ena vid Ellet och den andra på Warodells gård vid Köttorget. Där brukade bönderna garva. För ett kalvskinn betalades i garvning 75 öre, och ett fårskinn fick man garvat för 50 öre.

Upptecknat 1943 efter änkan Hulda Norén f. 1868

Warodell köpte nog varenda stock och bräda på Trätorget, när han byggde huset där han hade sin läderaffär- dvs huset vid Rådhusgatan mittför Rådhuset. Bönder kommo in på marknadsdagar och annars med hela stockar eller sågade bräder, så där på torget köpte både stabor och bönder sitt virke.
Warodell hade nog garvkar hemma på gården också. När slaktare Eriksson ändrade om här på gården för sin affär och för verkstad, hittades resterna av de Warodellska karen, eller kanske från något äldre garveri.

Det äldsta kända postkontoret låg på 1840-talet i “Warodells gård” vid Rådhusgatan med ingång från Stora torget. Stora Torget 13 fanns det, ägdes och uppfördes av Johan omkring 1888 då bokhandeln flyttade då in. Johan ägde också fastigheten Stora Torget 15, där torghuset byggts ungefär samtidigt med eller möjligen något före Stora Torget 13; omkring 1876. Här invid Brunnstorget, nuvarande Köttorget, låg gamla Brunnsgården. Johan beskrevs som en framgångsrik företagare och bedrev både garveri och läderhandel vid den tiden. Han intresserade sig även för jordbruk som son till en skattebonde och inköpte flera tomter. De flesta i och omkring Stora Torget. Utanför stan fanns flera tomter till salu som han köpte in och skapade egendomen Vilhelmsro.