Tag: Stockholm

Stockholmsbilder

Norrtullsgatan nu och då.

Det som förändrats sedan 50talets Norrtullsgata och nutid är affärerna, ingen spårvagnsräls och bilarna.

Tant Maja i porten bredvid

Tant Maja (grannen på Nortullsgatan) reste sig och gick fram till den sovande Martin. Hon kysste honom. Ensam sedan Holm dog. Ingen att sätta fram maten åt ingen att pyssla om. Jag gjorde ingen orätt att ta emot när Maja delade med sej av sin otillräckliga matranson. Vi skildes sedan vi ömsesidigt försäkrat varandra vänskap. Egentligen var det Edit som upptäckte tant Maja i våningen bredvid. Varje dag packade hon sin röda dockvagn full med leksaker och försvann minst en timme till grannen. När hon kom tillbaka var alla grejer med och Maja talade om att flickungen själv höll reda på dom så hon inte behövde plocka upp något Edit hade funnit en vän så som barn och gamla blir vänner. De måste ha något särskilt värdefullt att ge varandra.

Hur ofta läser man inte i barndomsskildringar berättaren att dom särskilt minns någon gammal man eller kvinna. En miljö måste bli bra handikappad, torftig där olika åldrar rationaliseras isär i nog så hygieniska bås. Jag vet nog att Maja Svärdström står för en sorts kvinna som är dömd att försvinna. Den enskildes omsorger räknas inte med i ett perfekt fungerande samhälle. Men de flesta kommer att förbli hungriga frusna utslagna för veka att hålla sej framme enligt sociologin. Det kan vara bra att veta vad som finns i statistiken. Och inte bara veta utan också beundrar många som kommit så långt efter i utvecklingen att de inte ens har badrum och telefon.

Tant Maja berättade mamma också om för mig var hon som en ställföreträdande mormor då min var i Göteborg och det bara var på sommaren då vi reste med snälltåget dit och till Brastad som min egen mormor och jag träffades. Maja var en spännande gammal dam med som tyckte att jag måste lära mig hur man uppförde sig hon som varit piga i ett fint hus när hon var liten visste minsann hur en flicka skulle niga så det hade jag lärt mig och imponerade stort på fröken.

Flera år tidigare hade pappa bott i Stockholm ett år. Det var 1946. Pappas första år på Idrottsbladet vid Klara men han var ju också poet och själv en duktig tecknare så nog skulle han väl besöka olika konstutställningar i vår huvudstal. Han berättar:

|Den vackra svartkritsteckningen föll mig särskilt i smaken på Kurt Jungstedts utställning av ”Naket” i Salerie modern, som Magnus och jag besökte på en av våra lördagsronder. Det tjusiga med just denna teckning är att den kraftiga konturen på samma gång bildar bakgrund och smälter in i kroppen. Verkligt raffinerat. Annars var de olika bladen rätt ojämna inbördes. Både Magnus och jag kom på en del skevheter och deformeringar här och se. Mycket verkade också ytligt och tillfälligt. Sensualiteten föll rätt tungt i de fylliga bröstkonturerna på de flesta sakerna medan linjerna för övrigt kunde vara ganska torrt och dött dragna.

Pappa och Magnus på Djurgården eller kanske är det Haga. Året är 1944. Det var nog en av de första besöken i stan. Han studerade ju i Uppsala och tåget gick ju därifrån in till Centralen då som nu.

Samma lördagsmiddag besåg vi Hugo Zahrs stora utställning och blev oerhört imponerade av denne flyhänte konstnär, vars grepp om penseln är storartat harmoniskt. Jag räknar honom nu till det lilla fåtalet stora, som jag lärt känna sedan konst började sysselsätta mig och bli en ambition hos mig.


En Kronthén, en Krumlinde, en Wahlberg, ofta någon Fjarstad (med snöytan som klappgröt), mäktiga strandmotiv av någon 70-tals mästare. Dessutom gynnar man en viss Långlett, som med förklädd måla karoliner motiv- häst jod ryttare i snöyra- och betydligt sämre landskap av vag skånsk eller holländsk typ. Hon är något slags Ankarcrona – epigon närmast. Den är Helje Oskar Bergman finns där så gått som alltid och man tröttnar inte på honom. Ibland finner jag den illa målad Liljefors, som jag kan svära på är en förfalskning. Ett och annat kuriosum av den inproduktive Nils Forsberg.

På Konstnärshusets vägg glöder nästan alltid några vackra porträtt fotografier och Charlie Faustman utställer eller ingen annan. Norrmalms torg är bara en skärningspunkt. Föga populära ”perronger” fastän China, Bäckahästen, Hotell Stockholm och Kungsträdgården är i omgivningen.


Utmed Arsenalsgatan och mitt mot Kungsträdgården är fasaderna renässansaktigt mäktiga med väldiga utvändiga, konstmässigt knypplade fönstergaller, Jernkontoret och dess medaljprydda väggar där- I parken tronar Kal XIII- en kruka mellan fyra lejon”- och Karl XII- ”ett lejon mellan fyra krukor”. Kungligt som en torgmadam kränger sedan tågsättet in på Norrbro, förbi Strömparterren, Riksdagshuset, Slottet, Slottsbacken och Skeppsbron upp över bågarna i Slussen Från Södermalmstorg bevarar jag många sköna, disiga vintervyer över Stadsgården och Djurgårdsfärjan- med ett suggestivt luftperspektiv och ett förtonande gytter på Södersidan av Viken. Vid Skeppsholmen har ett pansargrått skolskepp legat förankrat hela vintern. Kastellet och Bredablick och den vackra röda borgen nära Skeppsholmskyrkan här till bilden. Liksom färgstället för de små trevliga djurgårdsfärjorna. Detta är stans mest intagande parti, rörligt, pittoreskt och vardagligt gnisslande.

Kungsträdgården 2010

På andra sidan Söder utmed Hammarbykanalen ligger ett grövre industriområde, kärvare mindre levande ( stora fabriker har på mig alltid gjort ett dött intryck, industrialismens termit högar, där människan är nästan omöjlig att skönja utifrån arbetet gör så lite väsen, av sig skorstensröken sneglar sig tyst så liten mer eller mindre grå atmosfär. Man ser några lastkranar svärja med dryga, dinglande bördor i näbben, ett litet transportlok sticker in eller ut. Det är nästan allt. Naturligtvis beror detta intryck på arbetets rationalisering, ackordruschen som hindrar arbetarna att ta igen, all- gå och skröta”. Arbetet gör dem osynliga). Halvfina hus fläta en koloristiskt inte sant krans kring Södermalmstorg. Gröna innerväggar, trasigt bysantinskt tegelstycken. Blekt gröna eller rosa kokerugnsrester, gula brassbottnar. Allvarlig av ålder med svarta ramlister vilar Stadsmuseets länga i lutningen. Längre bort framstår den röda, utsirade fasaden till Sjömanshemmet.

Ett stycke längre åt vänster tar Katarinahissen steget ut. Folk myllrar upp ur tunnelbanans utsläpp och förstadsvagnarna pilar runt. Många balter färdas där bl. a. har jag träffat kverulanten dr Laansso. F. ö. lär det finnas c:a 5000 estländare i Stockholm första Sturetrappan följer den långa Zornsgatan upp och ned till Hornsplan. Söder är som ett förstorat Töreboda, brokigt, smått, småfolksmässigt. En sympatisk stadsdel, starkt arbetarbetonad. På sistone har den börjat dominera bland den unga intelligentsian. Inom diverse idrotter intar den en framskjuten ställning. På sitt sätt är Söder den enda riktiga storstadsstadsdelen (den har sitt slödder och tjuvpack, sin parias skikt med star sammanhållning, stark lokal känsla). Affärslivet är smått, skumpigt utan raffinemang.

Jag måste hem eller rättare på Råsunda för att där träffa Jörgen och några semestrande Mariestads bor, Kalle Fläskas, Sven Torsö med rödhåriga Vera och värdfolket Perssons med käken. Jag väntade en halvtimma på bestämd trappa-hejdade där Nils Almegård på väg till samma evenemang, allsvensk fotboll. Grå förströddhet. Mannen hade äktat och avlat men var oförändrad. Mest lärare på folkhögskola (Sameskolan, ödemark jo) ska omöjlig att definiera, ja som Sartre menar varje människa vara. Kalle m.fl. kom så och det var en uttryckslös ceremoni dessa handtryckningar. Nisse fick bli med och jag hade två fronter. Jörgen gapade som om man skulle kasta godbitar i halsen på honom. Matchen var rolig och Kalle tyckte att ”Bonnen Swan” var bättre än Garvis. Den rulle vi ute hos nån användning för i Maif B. Ingen rekting på kölla. Garvis ä uschel. Å dänne å han och. En rektig sketstkråe.

Kvarteret Kejsarkronan, sid. 017

Kapitel 11- Drömmar, fantasier och livsmiljö

 

 

Fia en av tjejerna i klassen tog en varm dag i mitten på april med ett långrep till skolan. Men ingen av tjejerna ville hålla i repet så när jag kom ut på skolgården tyckte Karina att den där fula Tove kunde göra det. Jag tog tag i den ena repändan och Estrid som tyckte det var ett idiotiskt bråk tog den andra. Fåniga tjejer som inte förstod spelets regler, tyckte vi båda. Först missade Lisbeth inhoppet och tog över från Estrid, så missade Karina och det blev min tur. Coola tjejer som trodde att de kunde hoppa rep de där två.

Det var första gången som jag hoppade långrep, men det gick som en dans varken jag eller Estrid missade ett hopp. Vi blev snabbt kompis alla tjejer utom Karina och Lisbeth som blev sura och gick därifrån. Fia sprang efter lunch till järnaffären i centrum och skaffade ett nytt rep. Nu skulle vi pröva det som kallades ”Double Doutch”. De av oss som hoppat mycket twist klarade också den konsten galant. Vi hade inte bara kul utan blev också snabbt kamrater att det var så enkelt att lösa utfrysning som några rep.

En av de fåniga reglerna bland tjejer var att vi höll ihop två och två ett långrep var det som behövdes för att få oss att ha kul tillsammans. Estrid och jag hade redan blivit vänner då vi träffats några gånger i stallet i Grimsta. Bästisar var vi inte så hur fick jag en sådan som av någon outgrundlig anledning var viktigt för oss tjejer.

– Vill du hänga med hem till mig, frågade Fias bästis Nelly som var söt med sitt ovala ansikte, raka korta näsa, blonda hår kort med lugg efter senaste Mary Quant’s popmode i träslöjden när vi möttes några dar senare vid den lilla ugnen där våra kopparplåtar med emalj på förvandlades till vackra smycken.

Nelly bodde i en liten lägenhet tvärs över gatan från skolan samman med en yngre bror, en mamma som arbetade på posten och hennes norska pappa som just nu var på någon affärsresa i Oslo berättade hon. Vi satte oss i det lilla nätta köket med varsitt saftglas och hembakt kanelbulle. Några pilfinkar, gråsparvar och en talgoxe kivades om maten i det lilla fågelbordet som hängde strax utanför köksfönstret för dem var det en livsnödvändig kamp om födan.

– Jag drömmer om att åka till London, fantiserade Nelly, tänk att få handla på Carnaby Street och Kings road.

– Jo, det låter spännande, svarade jag, och att se något av de där engelska banden på riktigt som Manfred Mann, the Beatles eller The Who.

– Jag har sett Fab 4, berättade Nelly. De är mina favoriter.

– Men de är väl svenska, sa jag. Jag gillar Mascots och Hep Stars, för ett år sedan var jag och Tomas min brorsa och röstade på Tio i topp. Det var jättespännande.

– Jo, visst är det, jag och Fia har också varit där och röstat. Mascots är också bra, men Fab 4 är bäst, bestämde Nelly. Vet du vi ville inte vara kompis med dig för att din mamma verkade mallig och överlägsen och vi trodde att du var likadan, men det är du ju inte.

– Men, Britta är inte min riktiga mamma, svarade jag, undrade surt varför de dömde mig för hur någon annan betedde sig, men var min mamma fanns ville jag ännu hålla för mig själv, visste inte om jag kunde lita på henne när det gällde det. Jag hade redan lärt mig av Britta och också Ann att det var något skamligt att vara psykiskt sjuk.

– Britta är min fostermamma, förklarade jag för Nelly. Du har rätt hon är snobbig, men jag har en pappa som bor inne i stan och han är poet och Tomas min styvbror han är jättetuff.

– Det är som jag, min mamma och pappa är skiljda, berättade Nelly. Hon bor i Stavanger och jag hälsar på henne ibland. Gillar du böcker, jag gillar Kitty har du läst någon av dom.

– Nej, sa jag, men jag har just läst Svarta Hingsten böckerna och de var jättespännande. Du kan få låna en bok av mig.

– Du kan låna en Kitty bok av mig och så kan vi jämföra, sa Nelly. Kan du rida, jag och Fia brukar vara i stallet ibland.

– Lite, svarade jag är där ibland jag med och Inga, min kusin och jag försökte rida på några fjordhästar i somras, men de var lite lata. Jag måste nog hem nu, men vi ses imorgon.

– Visst, mumlade Nelly med munnen full av kanelbulle.

”Äntligen en kompis,” skrattade jag glatt för mig själv när jag tog mig ned för slänten hem. Men, jag funderade lite på att Nelly hade samma färger som jag och tänkte att jag borde klä mig i något liknande som hon. Blåa färger verkade vara rätt särskilt ljusblå, hennes ljusblå jeans var perfekta på henne och passade kanske mig också.

– Kan jag inte få lite av barnbidraget, vågade jag fråga Britta efter middagen.

– Nej, du är alldeles för dum när det gäller pengar, svarade Britta fränt.

– Veckopeng då, sa jag. Alla andra barn har veckopeng också Ann. Jag kan hjälpa till med dammsugning eller disken.

– Hörde du inte vad jag sa, svarade hon, du ska inte ha några pengar.

Hur menade hon att jag skulle lära mig att hantera pengar om jag inte fick försöka. Det var jobbigt i en värld där självförtroende och utseende gick hand i hand att tvingas använda Anns avlagda kläder som satt fel och hade fel mörkgrön färgskala som förstörde. Jag trivdes inte med de kläderna, kände jag mig ful och blev därför lite osäker.

Den tia jag fick av pappa de få gånger jag besökte honom räckte inte långt och jag hade inte lust att fråga honom om mer. Jag ville inte att han skulle veta vad som försiggick i fosterhemmet rädd för att en konflikt mellan honom och det skulle leda till att jag inte fick träffa honom, Maud och Tomas mer.

”Om jag bara kunde få ett par ljusblå utsvängda jeans”, drömde jag ofta, ” då skulle allt vara bra.”

Ann hade ett par sådana och så en eftermiddag låg de på sängen tillsammans med en ribbstickad brunröd randig bomullströja med kort ärm. Snabbt klädde jag mig och tog en sväng ned mot Centrum, självförtroendet växte när jag kände mig attraktiv. Vid tunnelbaneingången stod ett gäng från min gård och jag vågade ta mig in i gänget som bestod av två killar och en tjej.

– Hej, sa jag, har ni något på gång.

– E det någon som vill hänga med till Vällingby, sa den tuffe trettonårige ledaren Loffe låtsat ointresserad, men uttrycket i den korta blick han gav mig avslöjade en viss nyfikenhet.

– Visst, svarade vi Loffe, men vi har inga pengar till biljetter. Vi var väluppfostrade nog att inte vilja tjuvåka, låtsades vara tuffare än vi egentligen var och ville gärna hänga med på ett litet äventyr.

Loffe var liten och satt och bodde ett par portar från familjen Grå. Hans pappa var sophämtare och hans mamma städerska något som gjorde att han ofta var utan uppsikt i en tid när fritidshem inte fanns. Många av barnen på gården hade föräldrar som båda arbetade därför att de inte kunde försörja sig på en inkomst och kallades nyckelbarn. Britta ansåg det vara höjden av ansvarslöshet att lämna barn vind för våg att pappor som inte kunde försörja sig och sin familj så mamman kunde vara hemma var obegåvade och deras barn ouppfostrade, dåliga individer som jag inte skulle umgås med. Det gjorde jag ändå och hon hade ju lämnat över uppfostringsansvaret på mig. Om det var ansvarsfullt att lämna över ansvaret på en trettonåring brydde vare sig jag eller de andra i gänget oss om. Vi gillade att slippa de vuxna.

– Jag vet hur man tar sig dit, sa Maggan en fräknig uppnäst tjej med råttfärgade råttsvansar som vippade stolt för hon trodde att hon var ensam i hela världen om att känna till den hemliga vägen från Hässelby till Vällingby.

Det var eftermiddag men solen stod ännu högt på himlen och värmde en av de sista dagarna i maj. Maggan tog täten gick inte den lätta vägen utan klättrade upp för en slänt genom ett snår och så tog vi oss från centrum. Vi ville undvika vår egen gård så vi tog bakvägen där vi kunde gömma oss bakom ett högt buskage för de vuxna som inte fick stoppa vårt äventyr till Kents garagelänga. Vid slutet av länga intill väggen fanns ett tjockt till synes ogenomträngligt buskage.

– Ha, ha, det visst jag väl, flinade Loffe överlägset. Han hade blivit lite sur över att en tjej ledde gänget, så nu tog han över och trängde han sig före in i gången och över den i rusningstid väl trafikerade Maltesholmsvägen, längsmed tunnelbanespåret låtsades han hitta en gräsbevuxen ås så var vi vid bilparkeringen och trapporna upp mot Vällingby Centrum.

Uffe, Lelle och Loffes kompisar som varit rätt anonyma under vägen och han försvann in på Tempo glada över att ha hunnit innan stängningsdags. Jag och Maggan stannade utanför tittade båda nyfiket på två äldre killar som nojsade framför tunnelbaneingången. Den ena av dem hade ett lite långt tungt ansikte inramat av ett axellångt blont ostyrigt hår, klädd i en orange kort jacka, den andra hade Beatles frisyr av lite längre modell och var klädd som ett mods i en likadan arméjacka som Tomas.

Det var något hos honom, han med det långa håret en varm pirrande känsla i magtrakten, benen kändes som om de var gjorda av gelé kunde inte vända bort blicken och Maggan märkte hur jag reagerade, viskade att han hette Stoffe.

– Hans kompis heter Kenta, fnissade hon, gillar du Stoffe?

– Kanske, svarade jag förstrött samtidigt försvann han med Kenta in i tunnelbanehallen.

De två modsen var ännu unga Stoffe bara 16, Kenta något år äldre och okända för alla utom oss i de västra delarna av Stockholm. De var ännu bara några vanliga arbetargrabbar som drömde om ett kul liv, som inte ville bli som sina fäder som söp upp löningen, misshandlade deras mammor och de själva. Ännu var de och vi andra oskyldiga liksom musiken från England som gav dem och mig hopp om ett bättre liv. Vi måste lämna det här stället sjöng Animals, pappa arbetar och svettas livet ur sig.

Exalterad vände jag åter till Hässelby var det så här det kändes när man var kär. Britta hade blivit vansinnig när jag kommit hem så sent den där kvällen och som hennes vana var skickade hon mig i säng utan middag. Där drömde jag om att jag rymde från familjen Grå och träffade Stoffe på Hötorget. Han blev genast förälskad i mig och vi flyttade in på en vind i ett av rivningshusen i Klara och gänget döpte oss till Modde och Moddan.

Stoffe och jag skulle fortsätta stöta på varandra lite då och då. Han tyckte att jag var en tandlös snorunge men det förstod inte jag att sextonåringar inte var så särskilt intresserade av trettonåriga småtjejer. Vågade ändå inte avslöja mitt intresse för honom var alltför blyg, men drömmarna om ett liv samman med honom växte i historien om Modde och Moddan under åren som följde.

Det var inte modsgänget från Vällingby som jag skulle bli närmare bekant med. Den 2 juni träffade jag Tomas igen och i gungparken vid Stadshagen mötte vi Pelle Mörk, Pelle Ljus och Pia. De skulle till Gröna Lund för att se The Who den här regniga dagen. Vi tog för en gångs skull tunnelbana och buss, hela området vid Grönan var tjockt med tusentals ungdomar. Min blick vandrade nyfiket runt omkring försökte med den tränga igenom folkmassan för att upptäcka Stoffe, men det var omöjligt att hitta honom i gänget. The Who var något han och Kenta kunde tänka sig, de var visste jag modsens speciella band, men de försvann i mängden.

– Hur tar vi oss förbi de där, undrade Pelle Mörk, men kände han inte Tomas undrade jag. Allt han behövde var sin ohöljda charm för att lotsa oss förbi och in genom spärrarna före alla andra.

Lite malliga kände vi oss när vi snabbt gick mot scenen. Det övriga gänget gick längst fram men jag stannade på för min del perfekt avstånd från den, för två veckor sedan hade det varit ett uppträdande på en skolgård i Kungsholmen. Alla tjejer hade rusat fram mot scenen och stått där och viftat för att få uppmärksamhet från killarna på scen. Jag som avskydda folkträngsel hade stått lite längre ifrån resultatet var att det hade varit mig de sett och jag hade upplevt att de sjöng för mig. Strategin fungerade inte riktigt för när resten av publiken kom doldes jag bakom dem, men det var ändå häftigt att se och höra Roger Daltrey, Pete Townsend, Peter Moon och John Entwistle live. My Generation, Substitute och I can’t explain var några av låtarna.

Det hade börjat regna men vad gjorde det att bli lite blöt för showen var helt fantastisk. Pete Townsend hade ännu inte uppfunnit giggen att slå sönder gitarren men Peter Moon slängde trumpinnar. Dum som jag var på att fånga lyra missade jag dem, men Tomas fick ihop till två så nu skulle han skaffa sig en trumma menade han. Några ur publiken hade klättrat upp på taken till bodarna och klängde i Tornet som var såphal, som ett under skadades ingen utom nöjesparken. Blommorna i blomrabatterna slokade blev helt förstörda av alla tusentals trampande fötter när vi gick hemåt men några ur min generation, tänkte att blommor kunde man använda på nya och intressanta vis. De där blommorna som bönder ansåg var ogräs och hette vallmo kunde ge en kickar av spännande slag. En annan planta kallades hampa och redan var det några som testade att röka något annat än tobak. Men ännu var vi i Stockholm relativt oskyldiga när det gällde knark. De flesta rökte ännu vanliga cigaretter, drack pilsner och cocacola.

The Mamas and the Papas, California Dreamin’ hade börjat sprida drömmen om fred och kärlek som amerikanska ungdomar hade gett sig iväg till San Francisco för att uppleva. Flower Power och hippies var ett nytt och ännu relativt okänt ord på gatorna i Stockholm ännu regerade modsen med sitt ursprung i arbetarkvarteren i städer som Stockholm. Upplivade av konserten satt Tomas och jag åter vid gungorna samman med Pia. Pelle Ljus och Pelle Mörk som hade varit med om modskravallerna på Hötorget och var lite kändisar bland Kungsholmens mods.

– Det var sunarna som började, berättade Mörk som kallades så av den enkla anledningen att han var mörkblond. De retade oss för att de tyckte att vi såg ut som tjejer. Jagade oss med sax, Ljus, som hette så för att han var ljusblond, blev infångad och de klippte av honom håret. En annan blev nästan skalperad och vi började slåss då kom snuten och det spårade ur.

Kvällstidningarna och Aktuellt hade slagit upp nyheten stort och kallat det för våldsamma kravaller. En del försökte göra det till något politiskt, men sanningen var att det handlade om vanligt kiv mellan olika gäng. Sune kallades raggarna och deras tjejer Doris och jag tänkte att raggarna var sura för att modsen hade tagit över Hötorget. De hade i sakta mak sen slutet av femtiotalet kryssat nedför gatan i sina amerikanska bilar och varit tjejernas favoriter, nu kom modsen och tog över.

Sommarlovet närmade sig med stormsteg och sista dagen i det vi nu tyckte var småskolan lyfte vi bordet i matbespisningen och släppte ned det på golvet så tallrikar och bestick hoppade. Nästa termin skulle vi börja ny skola och högstadiet, vårt lilla sätt att ta farväl av småskolan.

– Vad gör du i sommar, frågade jag Nelly innan vi skiljdes båda stolta över de fina betyg vi fått. Hon var bäst i klassen och jag näst bäst.

– Jag ska vara på landet i Bålsta, berättade hon, sen i mitten på juli reser vi till Kanarieöarna.

– Va, kul och jag ska vara med Tomas i Gräddö hela sommaren, berättade jag. Vi ses i höst ska bli kul att börja i Blackeberg.

Nelly skrattade högt och sjöng att vi var bäst och jag föll in i sången. Gräddö var toppen tyckte jag inte brydde jag mig om Mallorca dit familjen Grå skulle eller Kanarieöarna. Charterresor hade mer och mer blivit ett sätt för Svensson och hans familj att för en billig penning ta sig ut i Europa på semester. De populäraste resmålen var Mallorca och Teneriffa. Jag tyckte det var perfekt arrangerat för en hel sommar samman med Tomas var det bästa hade varit roligt att träffa Inga, men det hade hänt något som gjorde det omöjligt. Vad det var visste jag inte bara att Britta hade reagerat surt när jag undrat.

– Varför ska du fråga så mycket, sa hon, de vill inte ha dig hos sig förstår du inte det.

Jag visste att det var omöjligt att ifrågasätta det hon sa så jag ryckte på axlarna och tänkte att om Inga inte vill vara med mig längre så ville inte jag vara med henne. Gänget i Gräddö var tillräckligt spännande och en hel sommar där var mer än jag kunnat drömma om.

En ny spännande kille mötte upp vid lägerelden en kväll i juli. Jim var född i Brasilien där hans pappa gjorde filmreportage av djurlivet i regnskogen, under en tur hade han stött på några indianer som blivit hans speciella intresse. De filmerna från hans möte med dem hade visats på TV. Hans sons hår var långt och flätat som en prärieindians, ett rött pannband, mockasiner på fötterna. Han hade en fransig gulbrun indiandräkt, men nu i värmen var han iklädd vanliga europeiska shorts och linne.

– Jag har varit i San Francisco, skröt han där hade han snappat upp den gryende hippierörelsen, lyssnat på Jefferson Airplane och fått nys om något som hette astrologi.

– Vad är det för något, undrade jag som alltid nyfiken på nya idéer.

– Astrologi handlar om att stjärnorna då du föddes berättar om vem du är, vem du passar ihop med och sånt, svarade han svävande tydligt ointresserad, men småungarna tyckte väl det var spännande och han ville gärna visa vad han kunde.

– Tomas, i vilken månad är du född, frågade han.

– I mars, svarade Tomas inte heller särskilt intresserad, han höll sig oftast till annat som tjejer som han alltid flörtade med, Stålmannen, Mad och The Who som efter showen nu var hans favoritband.

– Då är du Fisk, sa Jimmy, de passar samman med såna som är födda i Jungfruns tecken bland annat. Den tjej du är intresserad av bör tillhöra ett tecken som ditt fungerar ihop med. Fiskar är bra vänner, men ofta lite inåtvända.

”Inåtvänd,” tänkte jag, ”inte är väl Tomas inåtvänd snarare tvärtom, men att han är en bra kompis var rätt”.

– Så, vad är jag för något, undrade jag, jag är född i februari.

– Du är Vattuman och de tror på fred och är revolutionära. Du passar ihop med Vågen, Väduren och Tvillingarna, svarade han. Jag vet mest om Vattumannen eftersom jag också är född i februari. Vet du förresten att det snart är Vattumannens tidsålder och det sägs att då kommer det att bli fred på jorden. Jimmy berättade lite om alla tecken och vilka månader de tillhörde.

Det var lite spännande det där med vattumannens tidsålder, men ändå verkade det för enkelt att kunna bedöma en människa utifrån sånt. Fred visst tyckte jag om fred, men revolutionär visste jag inte ännu riktigt vad det var. John Lennon var född i oktober och därmed var han Våg hörde jag och det var lite spännande.

”Det visste jag väl att han och jag hörde ihop på något sätt”, fnissade jag för mig själv, men det där med astrologi var nog inte något som man skulle ta på allvar kunde vara en kul lek, men Jimmy ville visa oss något annat som han lärt sig i San Francisco.

– Nu ska vi prata med andar, sa han uppfodrande och reste sig från elden.

Just då passerade Ålandsfärjan och det var midnatt. Nyfiket följde Sofia, Tommy, Pia, jag och Tomas honom till en liten stuga med endast ett rum där stängde vi in oss. Lite spända var Pia och jag när Tomas drog ned gardinerna för att det skulle vara mörkt i rummet. Sofia tände några stearinljus som fick sprida sitt mystiska ljus. Jimmy hade en pappskiva på den var ritat bokstäver och siffror i svart bläck som han placerade på bordet.

Han gav Pia ett vanligt prosaiskt dricksglas och bad henne andas i det, viska en fråga och ställa glaset uppochned i mittcirkeln. Hon gjorde som han bad och som han gjorde satte vi andra en pekfingertopp mot dess botten. En stund som kändes som en evighet gick så plötsligt började glaset röra sig över bordet. Det stannade vid den ena bokstaven efter den andra så att det bildade meningen ”Hej, jag heter Rolf”.

Lite läskigt, tyckte jag, men Pia såg lite undrande ut. Tomas flackade med blicken, såg märkbart skyldig ut, började till slut skratta och då förstod vi att han hade styrt glaset. Pia och jag gick sura därifrån tyckte Tomas var en tråkig typ som lurat oss. Jag hade gärna frågat anden om Stoffe gillade mig och jag visste att Pia ville veta om Lasse grannkillen.

Kvällen därpå var jag inte med eftersom jag blivit förkyld, men Pia kom inrusande till mig och berättade upphetsat att det hade hänt något läskigt. De hade frågat om Pelle Mörk och Pelle Ljus som var på väg till Gräddö när de skulle komma. Glaset hade svarat att de skulle komma genom dörren om tio minuter och det hade de gjort.

– Oj, sa jag kanske det finns andar i alla fall, men hur är det tror du att vara ande. Kan man flyga vart man vill då.

– Kanske, sa Pia, men det blev ännu läskigare för vi frågade om det fanns onda andar och då skakade det i bordet och glaset sprack.

Maud hörde vår diskussion och varnade oss för att leka med det där. Onda andar är inte att leka med menade hon och vi tyckte hon hade rätt så de där seanserna vägrade Pia och jag vara med på. Maud gick till stugan och fick stopp på det hela trodde hon, men Jimmy, Tommy och Tomas gav sig iväg till holmen och fortsatte leken med elden. Lyckligtvis hände aldrig något egentligt farligt.

Sofia som var Tommys tjej hade något mindre farligt på gång. En dag medan jag ännu återhämtade mig från förkylningen gav hon mig några Allers romaner. Jag slog mig bekvämt ned i en skön orangerandig solstol på den grönskande tomten och sträckläste dem under några dar.

– Sofia, sa jag efter att jag läst böckerna. Tycker du verkligen att de där romanerna är spännande?

– Jo, jag tyckte det när jag var lika gammal som du, svarade hon.

– Varför är det så många tjejer som bara läser sånt, funderade jag. Det finns så många andra bättre historier. Böckerna om Svarta Hingsten var spännande om öknen och beduinerna och shejkens dotter. Hon var både snäll och elak, kan man alltid vara snäll som de där tjejerna som alltid till slut vinner killen. Killen är alltid dum i början och alltid är det någon elak tjej som förstör honom som han behöver räddas från. Varför är det alltid tjejens fel om killen är dum eller snäll?

– Jo, visst är det konstigt att det är vårt fel hur killar beter sig. Tjejer lär sig tro att det är vårt kall att göra killar till bättre människor. Vad läser du helst?

– Jag har läst en av Maria Langs deckare, tycker hon skriver spännande, nu har jag med mig Mina drömmars stad som jag lånat på biblioteket. Den tänker jag läsa efter de här böckerna.

– Kul, svarade Sofia. Jag läser Virginia Wolf. Vet du att hennes syster Vanessa som var konstnärinna var en av de som började det där som de nu sysslar med i San Francisco.

– Aha, vad handlar det om egentligen, undrade jag nyfiket. Tommy sa något om astrologi och andar men något mer är det väl.

– Jo, för mig är det viktiga det som handlar om miljön. Vi vill leva på ett sätt som inte förstör miljön. Det är lite för mycket slit och släng och vi tror att det är bättre och nyttigare att inte köpa nytt utan försöka behålla sakerna längre. Vi är vegetarianer vilket betyder att vi inte äter kött, för att vi tror att det är nyttigare och tycker inte om att man dödar djur för att äta dom och att de hålls inlåsta.

– Det låter bra tycker jag, men om man låter djuren gå ute och leva lite friare, då, för jag är nog lite för förtjust i Mauds köttfärssås för att avstå. Jag tror inte heller att man blir lyckligare av att ha en massa saker.

– Nej det blir man inte, skrattade Sofia, reste sig från vilstolen och promenerade iväg med det långa blonda håret i en tjock fläta på ryggen med de stora örhängena av trä och den fotsida kjolen såg hon ut som en vikingadrottning.

 

Gunilla Bjerner

I minnets vattendroppe finns en trädgård
Där sprider mogna citroner syrlig svalka
Narcissers älskliga stjärnor i gräset
Söker kärlekens älskliga nardus

Miljö var viktig blommor, träd och frisk luft, men i Stockholm hade de börjat riva innerstan ännu var det bara några få konstnärliga typer med Vanessas värderingar som enligt politikerna gnällde och för deras del var gammalmodiga bakåtsträvare.

För mig, Tomas, Pia och Nelly var det nyfikenheten på det motsatta könet som upptog våra unga tankar. Modde och Moddan älskade varandra, spelade musik på gatan vid Hornspuckeln där de hittat ett kryp in på en vind. Ibland drog de ned till Hötorget där gänget samlades vid Konserthustrappan.

Igår var jag på KB igen för att

Igår var jag på KB igen för att läsa om vad det var för något som morfar kallade trachealfistel. Det regnade ordentligt och jag hade glömt regnjackan i Bro vilket hade behövts även om jag hade paraply. Kameran kom tyvärr inte fram men om ni vill se en bild på ett regnigt Stockholm kan jag ta ett från någon annan sommardag. Men det blir längre ned på sidan.

Det har med luftrören att göra och tydligen något man inte sysslar med i Sverige idag då det bara finns beskrivet på tyska förutom morfar Brors artikel i Svensk läkartidning från 1907. Artikeln handlade om hur om man kan avgöra om någon har en begynnande TBC eller inte med hjälp av orena andningsljud som han kallade det.

Intressant och för mig speciellt att för första gången få läsa något som morfar skrivit. Så har jag besökt läsesalen på KB. Sen tog jag hissen fem trappor ned till tidningsarkivet och läste Umeå Nya tidning 1913-1914. Där meddelades att man sökte läkare till Stensele 11 mars 1913. Lite stolt får man väl bli att morfar Bror ansågs vara bäst för platsen av tre sökande även om jag ju vet att han fick den. Så tisdagen den 20 maj 1913 fick han jobbet.

Vad det hände grejer i Stensele 1913 -14. Ett av de första händelserna var i juli och handlade om en kvinna som dränkte sin 2 åriga dotter för att hon skulle räddas från den här världen till Jesus. Innan dess hade det varit missionsmöten i trakten som jag undrar om det hade någon anknytning. Morfar tvingades göra en obduktion samtidigt var mormor gravid med morbror Bo som skulle födas fem månader senare den 30 januari 1914.

Några dagar innan Bo föddes blev en kvinna hustru till en bonde förgiftad av kvicksilver som morfar konstaterade var cyanidkvicksilver. Det hade hon fått att skölja munnen med att doktorn före morfar. Hoppas morfar gjorde bättre ifrån sig, kanske de valde honom för att han hade en gedigen utbildning från Uppsala och Karolinska bakom sig.

Ett världskrig startade men i Stensele blev en ung pojke nästan av med sin fot i en klingsåg och föräldrarna tackade för hjälpen genom att be folk skänka pengar till sjukstugan.

Se en bild på ett regnigt Stockholm som lovat.

Image

Bilden visar gatan upp mot Glasbruksgatan där min mamma och också Olle Bonniér hade varsin ateljé. Det är en fin bit av söder med en underbar utsikt och när jag var där senast en augustidag så regnade det.

Mamma som föddes i Stensele en junidag 1915. Kommer se i tidningen för det året också och se vad som hände. Vilket väder det var den dagen kunde vara spännande.

torsdag 30 maj 2013

Klockan är 11.00 och jag sitter i en av fåtöljerna gatuplanet i Kulturhuset och ser några skådespelare från Stadsteatern åka upp och ned i rulltrappan. Funderar vem är jag?!

Varför passar jag inte in i det normalas norm? Vill jag det kan jag det. Trodde att diagnosen bipolär 2 skulle hjälpa till att få de som är satta att hjälpa mig att se mig som den jag är, men jag känner att de vill tvinga mig att bli normal att fungera normalt i vårt samhälle.

Det samhället är inte mitt. De som fick mig att känna mig lite som en av dom var “Plura och Mario ” som jag stötte ihop vid Centralstationen. De fick mig att minnas 1974, Gugge Hedrenius Big Blues band, min kusin Aino och mamma som då bodde i Blomsterfondens lägenheter vid Ringvägen.

Jag var 21 och Aino 30 och det liv vi ville leva var enkelt. Vi ville ha någonstans att sova, mat på bordet och kläder. Musiken, konsten och den mänskliga samvaron fanns på gatan. I Gugges band som höll till på Bullerbyn vid Kungsholmsbron fanns Christer Boustedt, Janne Schaffer, Sabu Martinez bland annat. Det var atmosfären i lokalen där man fick komma och gå som man vlll.

Varför tvingas vi in i normalitetens bojor? Är det vi som inte passar in i normen som ska anpassa oss och för att få privilegiet att tillhöra normen. Om man som de flesta av oss som har svårt att passa in i normen vill måla, skriva, skapa musik som inte nödvändigtvis alltid säljer på den  öppna arbetsmarknaden är man en onödig, olönsam person.

Minns ni bilden av skolklassen med frågan “Är du lönsam lilla vän?” Vad ser man när man ser någon på stan som inte följer normen? En olönsam, onödig person som behöver hjälp med att passa in i samhället för det är väl vad alla de där onormala typerna drömmer om att bli som jag. Att bli en välanpassad kugge i det här samhället.

Tänk om några av oss faktiskt inte vill anpassa oss vill faktiskt att samhället ska ge oss utrymme möjlighet att försörja oss på att skapa sånt som kanske inte verkar lönsamt i förstånne, men kanske i det långa loppet är det såvida inte det ligger en viss synism från de som bestämmers sida bakom kravet på anpassning.

Vi som inte anpassar oss ger ju massor av människor jobb som “psykiatrin, psykologer, sjukvården, arbetsförmedlingen, jobbcoacher, socialarbetare, kronofogdar. Tillsammans med de som sitter på TV, journalister och andra professionella tyckare som skaffar sig inkomster genom att tala om av vilka orsaker vi är missanpassade och vad de och politikerna borde göra för att hjälpa oss att bli lite mer som vanligt normalt folk.

Vilka är då de normala lyckliga människorna? Jo, det normala folket jobbar, betalar skatt och hyran i tid. De har en massa skulder men de har jobb med en inkomst som går åt till att betala de där skulderna. De tror sig om att vara fria och lyckliga, men de är fast i en karusell som gör att de måste jobba heltid för att betala av på skuld, spara till en pension som aldrig kommer. Är det normalt? Nej säger de flesta när de tänker efter men fortsätter ändå i samma hjulspår.

Nu ska jag se om jag kan förtidspensionera mig. Jo, den blir nog liten pensionen, men allt jag behöver är en säng och min dator med internetuppkoppling. Så någonstans ska jag väl kunna hitta något litet krypin för nu kastar jag loss.

En bild från Sergelgången. En del som skapades

Image

En bild från Sergelgången. En del som skapades efter rivningen av Stockholm är ganska fint och armaturen och ljuset skiner in genom dem är lite spännande. Det åtminstone jag protesterade emot var att allt även sånt som bara behövde lite upprustning revs. Men samma problem är det nu med det nya Slussen. Varför inte renovera den? Nej för nu har det gått så långt att det antagligen inte går.

Det är så de styrande göra när de vill få sin vilja igenom låter bli att göra något som att renovera en byggnad. Man låter bli att göra något tills det bara är att rasera hela konstruktionen. Vilket kostar skjortan.

En annan tanke börjar tänka som mina barn och nästa val lägger jag min röst på Mp för jag har märkt att mina gamla partivänner i V bara blir mer och mer bortskämda och bekväma. De som är med i Mp verkar våga gå emot sina ledar följa sina värderingar som dessutom ligger rätt nära mina egna.

Hoppas ni som nästa val vill ha en ändring vågar rösta på småpartierna så att inte S blir för stort. Det är ett av de stora problemen för Alliansen att M är för stort i förhållande till de andra.

Människa då och nu

Image

Jag tycker den här bilden som funnits bland min mammas teckningar och målningar och som är pappa Ragnars bild på Martin i vindskupan på Norrtullsgatan någon gång på femtiotalet är så fin att jag ville visa den för er.

Igår när jag såg en gammal svensk film från 1959 “Fröken Chic” blev jag lite nostalgisk. Kul att se Stockholm som det var då när Martin och jag var små. Nog minns jag den där elefanten man kunde rida på, på Skansen. 

Det är min stad, vår stad en stad som inte finns längre. För inte nog med att Sergel och Klara ser helt annorlunda ut. Vi hade ju vänstertrafik och bruna snälltåg. Det fanns även på landet ännu tåg som drogs av ånglok. Vad är det man minns “Minns du den stad” titulerade Per Anders Fogelström en av sina böcker om Stockholm. Jo, jag minns en stad som känns som hemma kanske för att då på femtiotalet var min familj intakt. 

Det var på sextiotalet som jag skickades i fosterhem och mamma låstes in på mentalsjukhus. Jag hamnade ute i Hässelby. Det jag minns när jag ser Stockholm och Sverige från femtiotalet är en tid när jag var en del i en stor familj. En familj som inte följde den tidens normer då mina föräldrar levde samman utan att vara gifta. 

Att kvinnor var hemmafruar visste jag inget om alla kvinnor i min familj arbetade. Mamma och moster Hilkka med konst, moster Majt var kirurg, Cordelia och Maria var journalister. Den gamla tanten som var vår granne på Norrtullsgatan tant Maja hade jobbat hela sitt liv först som sjuåring som piga sedan f o m 11 år i en industri. 

Min barndoms femtiotal var inte direkt de där reklambilderna från USA med den lyckliga hemmafrun i förorten. I Sverige visades en film den jag såg igår med en lärarinna som vann 10 000 kronors frågan. 

Blir det inte fel om vi ser vår egen nutidshistoria genom engelska eller amerikanska ögon. Hemmafruar fanns här också, men var det egentligen något som hade med vår verklighet att göra. 

Min fostermamma arbetade inte när jag kom dit 1960, men hon hade arbetat på bank och varit tvungen att sluta när hon gifte sig och blev med barn. Min fostersyster var också född i början av femtiotalet. 

I mitten på sextiotalet började hon arbeta på SEB inne stan och det gjorde henne gott. Det pratas om femtiotalet som konservativt till skillnad från sextiotalet. Var kommer det ifrån? 

Jag skulle vilja säga att inget sextiotal utan femtiotalet. Och en del särskilt design, kultur var mer progressivt än den är idag. Femtiotalet och sextiotalet hänger ihop och de decennierna var inte rädda för det moderna för att se framåt. 

Det blev lite för mycket av modernitet när Stockholms innerstad revs, men det var några politiker som egentligen inte hade folket med sig som hatade det gamla som ansåg att allt borgerligt var fult. Det konstiga är att det var arbetar och konsthantverks kvarteren som revs inte husen vid Strandvägen.

De jag hade ikring mig på femtio- och sextiotalet och som tillhörde kulturfolket ( konstnärer, journalister, författare) var de som skapade den nya designen, men som därför inte förnekade betydelsen av en varierad bebyggelse.

En levande stad är en stad där alla kategorier av människor och sysselsättningar finns. Kommersen i Stockholms Centrum var väl knappast vad folket på Norrtullsgatan och Svarvargatan ( där bodde pappa, Maria, Mattias och Martin under sextiotalet) drömde om. 

Det går inte att vända tiden tillbaka hur mycket man än skulle vilja, men hur gör man Stockholm till den stad vi alla utom de där i Stadshuset älskade. Går det att ta bort några av de där bankpalatsen och enorma varuhusen. Hur vore det med bostäder för unga, gamla och barnfamiljer i stället. En stor park som Hyde Park eller Central Park kanske?!

Har vi inte råd med det? Varför har vi inte råd att leva? Är det enda som gör livet värt att leva för svensken att arbeta. De som tycker det är meningen med livet att sitta inne på ett kontor hela dagarna får väl göra det, men jag tror att de flesta av oss skulle vilja leva några andra sorts liv och att det faktiskt finns pengar till det.

Ta inte för givet att politiker och ekonomer alltid har rätt. Vi har för stor tilltro till makten. De vet inte så mycket som de vill få oss att tro. Och hur försöker de inte dribbla bort sina egna avgångsvederlag och pensioner. De nya reglerna ska ju inte gälla dem som nu sitter i regeringen och riksdagen utan de som kommer nya 2014 så arbetslinjen är väl inte något som rör dem. 

Ska vi kanske ta femtiotalet och sextiotalets framtidstro, optimism och jämlikhetskamp och placera den här och nu. Får jag ta med några ord om mentalvården som ännu är relevant från min mamma från 1974.

“Är det sjukt att var människa!
Människans möjligheter att utveckla sin fulla egenart krymper allt mer. Jämfört med roboten blir hon alltmer olönsam. Problemet med hennes förvaring blir allt knepigare att lösa. Hon går inte att kassera lika lätt som maskindelar, för den innehåller fullständigt ”onödiga” egenskaper som att tänka och känna. Att kanalisera dessa till de få områden, där de kan tillåtas, börjar också bli allt svårare. Här kommer psykiatrin till praktiks nytta, då det gäller att utklassa allt som inte svarar mot behovet i det kapitalistiska samhället. Lämpliga diagnoser finns för att sjukförklara alla obekväma uttrycksformer som den hungriges hunger och den trångboddes trängselkänsla. De övermätta förenar sig med andra övermätta de rika med den säkerställde psykiatrikern, som ingen törs tvivla på. Våra psykiatriska förhör påminner starkt om inkvisitionen.

För oss, som är stämplade sjuka, är det omöjligt att acceptera den officiella mentalvården. Mentalvård är en missvisande benämning. Mentalkirurgi stämmer bättre. På psykiatriska kliniken liksom på kirurgiska utvecklar operatören alltmer raffinerade metoder att skära bort alla delar av människan, som förmodas vara obrukbara.

Skillnaden är att kirurgens användning av ordet ”sjuk” verkar ha klarare innebörd för de flesta, medan psykiatrikern saknar entydiga begrepp som skiljer friskt och sjukt. Men hans maktställning står ändå lika oomtvistad, då det gäller beslut riktade mot människor.
Ett exempel på denna politiserande psykiatri är rån dramat på Norrmalmstorg. För myndigheterna obehagliga reaktioner omyndigförklaras av psykiatrisk expertis. Fördelaktiga diagnoser för ordningsvakternas åtgärder blir oemotsägliga sanningar. Handlingar, som i vardagliga sammanhang är självklara, blir tecken på sjukligt beteende.

Men i vårt allt trängre samhälle ges bara plats åt några få betygsatta av varandra, som försyns skull ges tillstånd till att tänka, känna och tala. De erkända formerna är för länge sedan bestämda under äldre livsvillkor och den eller den politiserande kulturen bara en del av det allmänna åsiktsförtrycket, där psykiatrin spelar en skrämmande maktfullkomlig roll.

Min enträgna förhoppning är att ordet ”sjuk” försvinner ur diskussionerna om människans psyke och dess villkor. Det möjliggör den fördomsfria dialogen, den enda form av umgänge människor emellan, som är henne värdigt.”

I dag har vi alla möjliga psykiatriska diagnoser. Är de till för att hjälpa eller är det ett sätt att med hjälp av mediciner och elchocker och annat att göra oss av med det onödiga. Det gjorde man i Sovjet, man sjukförklarade de som tänkte och kände annorlunda. Gör inte vi detsamma.

Vad är egentligen sjukt, normalt. Det kan skilja från kultur till kultur från årtionde till årtionde. Frågan är ska vi som inte riktigt passar in medicineras så att vi blir som vanliga normala människor. Vad är normalt att arbeta mer och mer för att få så mycket pengar att man kan handla en massa prylar som man inte behöver i Gallerian och stoppa in pengar på banken utan att få någon ränta. 

Mamma undrade vad vi hade alla de här maskinerna till om vi inte skulle låta dom arbeta för oss så vi kan bli fria att göra vad vi vill, men hon betraktades som sjuk så hon behövde låsas in på Beckomberga Mentalsjukhus under 9 år. 

1959 när den där filmen gick var mitt sista år med henne som min mamma. Jag var 6 år och älskad av en klok mamma och pappa. Plötsligt togs allt ifrån mig kanske för att jag behövde lära mig hur det var att växa av i det så kallat vanliga normala förortslandet Sverige. 

Vi ses och hörs imorgon. 

En vårvinterdag i Stockholm

Image

Tyckte jag behövde en promenad och tycker stan är perfekt för det. Idag var det bara i Kungsträdgården som snön var kvar.

Image

Skridskoåkning. Enda sedan Sjuttiotalet har vi åkt skridskor på den runda banan i Kungsan. Tony från Philadelphia och New York hade aldrig sett ett par skridskor förrän han kom hit 1970. Det var inget Afroamerikaner sysslade med menade han, men det tog inte lång tid så hade han lärt sig. Numera finns det afroamerikaner i NHL har jag sett. En positiv förändring, tycker jag.

Image

Strömmen var full av knölsvan och fiskmås som skränade. De trivdes också i solen den här dagen. Det här var bättre än Krigsarkivet. Det får bli en dag när inte solen skiner.