Mamma Gunillas äldsta bror

Medicine doktor Bo Bjerner (1914-1975) och konstnärinnan Hilkka Päivärinta (1911-1975). Pappa Ragnar skirver om dem i sin dagboken våren 1953. Några dagar senare mötte jag för första gången Bo och Hilkka Bjerner, Gunillas bror och svägerska. Mannen var läkare på ett lasarett i Göteborg, hans … tills vidare med barnen i hemmet. Gunilla ska hjälpa till och Martin får bo hos dem. Så var det planerat och så blev det.

Gunilla hade berättat åtskilligt om den. Hilkka. jag tyckte genast om den bleka, striplånga kvinnan. Hon var nervöst, barnsligt sensibel och en kraftig gestalt. Hon var kusligt nyckfullt och skrattande på ett behagligt storfnittrigt sätt. Bo tyckte jag också om, en lugn sympatiskt avvaktande kulturell sort.

För Bo och Hilkka har det trasslat till sig. En våning var klar i Göteborg och flyttningen bestämdes till 1 december, men deras värd i Årsta förhalade saken och reste slutligen öppet motstånd. På Hilkka kan jag förstå att hon gärna fördröjer sig här. Sannolikt är hon en smula rädd för de högborgerliga kretsar hon måste råka in i nere i Göteborg. Hon ville nog gärna i frihet utveckla sina personliga anlag och hon har kunnat göra det i viss mån under den sista tiden, då Bo inte lagt beslag på henne. Det hela är ett livsproblem som hon orkar med att resignera för.

Bo har utnämnts till överläkare på neurologiska avdelningen på Sahlgrenska. Familjen flyttar dagarna före påsk till Göteborg. Det blir tomt efter dem. Vi kommer att vara av ensamhet? Isolering och makt. Men som vanligt orkar jag inte utveckla tanken, får stanna vid en antydan av ett sammanhang.

Barnen, 8-åriga Aino och den 3-åriga Stefan, blev jag också genast förtrogen med, och jag såg med intensiv glädje hur Martin trivdes i stojet. Det hela var en oväntat god upptakt, och bekantskapen med ett par frigjorda generösa människor lättade det tryck som legat över mig en tid. Var kusin Bror var berättade inte pappa.

Morbror Bos polio

Bo har rört lite på ena handen”, skriver Ma från Göteborg. Och vi som i djup beklämning på avstånd försökt föreställa oss hur han ligger där hjälplös i respiratorn kanske får börja drömma om att se honom tillfrisknad med benens och armarnas kraft återvunnen.

En annan sorts jul genomvakades av Bo och Hilkka på Epidemisjukhuset i Göteborg. Men de hade sin glädje också hos Bos gradvisa förbättring fortskred. Enligt det sista vi hört kan han röra allt utom vänstra armen där sjukdomen började- och han har en värk i lemmarna som inger förhoppningar. Han har kunnat lämna respiratorn för fem minuter i taget, och man räknar med att han snart ska återfå talförmågan. Bos utomordentliga psykiska resurser påskyndar ett tillfrisknande som man vågar tro ska bli total.

Ur brev från mamma Gunilla som är i Göteborg samman med mig och Martin.

Hur det blir vet jag ingenting om. Hilkka är alltid hos Bo. Det går långsamt med förbättringen och de få beräkna år då de är hårt bundna till varandra. Hilkka ser redan sliten ut mycket vaka och jäkt hit och dit. Mormor orkar nog inte riktigt med visserligen säger de att det går bra men det ser jag att hon är mycket trött, bos ekonomi är alldeles nere så någon hjälp kan de inte få. Jag kryar nu raskt på mig så jag kan sätta igång och jogga. Får se hur allt är vid påsk-tiden då jag hoppas du kan komma och ligga med mig i den sköna franska säng som har en framträdande plats i våningen. Ma kommer nog att flytta till Göteborg och rar Pontonjärvåningen och byter med. Den chansen är således ur vägen och ingenting att säga om.

Eftersom andningsorganen satts ur funktion kan Bo inte tala. Man får försöka komma underfund med hans önskningar genom att ställa frågor på lappa och iaktta hans rörelser. Hur nära utplåningen han varit föregås särskilt av en detalj. Han visade en iver få vet något, men ingen kunde komma på vad det gällde förrän hans vän dr. Frey av en slump träffade rätt. Bo visste helt enkelt inte varför han låg så hjälplös. Sjukdomen hade pressat hans psykiska kraft så hårt att han inte orkade tyda sin belägenhet. Då han fick visshet såg han både lättad och betryckt ut. han, specialisten på nervsjukdomar, hade ingen aning om att den hemskaste av dem angripit honom.

Påssjuka och mammas bror Bengt.

Jag följde med ett telefonschackparti i DN ( den begåvade Björn Häggqvist var ena part) och fick intresset väckt, köpte ett bräde och en låda med enkla pjäser, utmanade Gunilla, som visade sig vara en lämplig motståndare, normalt bättre än jag, djärv i attacken, då och då- i sömnigt tillstånd- möjlig att besegra. Genom Gunillas sorglösa offensiv tvingas jag tänka över problemen, men nog har jag svårt att lära av mina missgrepp. Jag har skaffat hem schacklitteratur men det tycks vara för tidigt att ta itu med den. Några partier får jag väl lov att spela innan det är någon mening med teorier. Om jag håller ut så länge, vet jag inte men en tät trevnad omger det 64- rutiga brädet. Timmarna torrdestilleras liksom av spänningen.

( Hela släkten Bjerner är schackspelare, min kusin Bror tävlade både i vanligt schack och nätschack).

Ett besök: Bengt Bjerner och hans (nervsjuka) fru Ingeborg. Bengt av en tämligen …ansiktsläggning som ofta hos prästkandidater. Fast han är fränt antikleri. Enligt familjens vana men stimulerad av svåra tvivelaktiga prästtyper i den trakt, där han tjänstgör som provinisialläkare, en särdeles ambitiös sådan, med all sannolikhet mycket uppskattad. Jag tror att Bengt i flera avseenden utom när det gäller graden av begåvning mest bland syskonen påminner om fadern lapplandsdoktorn, inte bara i utseendet. Han är påtagligt solidare än Bo, ger intryck av en medfödd och orubbad balans. Han inger förtroende.

Förra veckan var familjen upplöst. Gunilla fick påssjuka och svullnade på en natt till en rocka. En bekant till Bjerners, dr Gunilla Berglund tog hand om ungarna och förde dom till våningen vid Birger Jarlsgatan. Martin gjorde vilt motstånd. Jag måste följa med för att lugna pojken. I den mycket rymliga våningen möttes vi av – Berglund senior, en c:a 70-årig medicine professor med blida, ängsliga manér, kropp och själ av tunt sammet. Edith började genast orientera sig på det väldiga öppna salsgolvet, men Martin (5 år) ville inte släppa mig. Ett tyskt tjänstehjon skymtade.

Dr. G. var ytterst formell, koncis och kort. Hon försäkrade att allt skulle gå bra, och jag försökte övervinna min olust med tanken att hon i alla fall är barnspecialist ( på Karolinska sjukhuset).

( Undrar ibland hur pappa kände med alla dessa läkare som fanns i mammas släkt, men han kanske skulle tala tyst om prästsläkt där vann nog pappas.)

När jag gick uppförde Martin en ny desperat scen. Han måste slitas loss från mig. jag gick till tidningen sedan, lättade och ändå en upprörd.

Upprördheten blev större då Dela fick grepp om saken. Jag hade redan på dagen berättat för henne hur det låg till och genast hade hon med enträgenhet föreslagit att hon skulle ta hand om barnen. Som det då låg till såg jag ingen annan möjlighet, men när jag kom hem hade problemet lösts av dr Berglunds ingripande. Dela kunde inte smälta det. Hon skapade sig oror över förhållandena hos Berglunds. Hon låg sömnlös en hel natt, dramatiserade hon och jag hade ett förtvivlat besvär att få henne resonlig.

För Gunilla var det välkommet med en veckas vila, men rätt snart började hon längta efter Edit. Själv fann jag det tomt efter barnen, och jag var mycket nöjd då jag äntligen fick hämta dem. Klockan är halv tio och Edit står ännu upp i sängen, kräker, nyser, daddar och hickar- det låter som med små galanden. Ibland är hon så här sen med sömnen som om hon inte hunnit förbruka sin vitalitet under dagen. Martin har lekt med henne en stund vid sänggaveln men nu tröttnat, gnäller över att han inte får sova. Hon tröttar inte Gunilla och mig. Varje gång vi har henne i famn är vi lika förtjusta. Hon är ett livgivande underverk. Hon har faktiskt befriat mig från min melankoli- jag har inte känt av den på bortåt ett halvår. Kanske en ökad psykisk stabilitet inträtt? Det vore på tiden.

20/12
Nu ligger Martin i påssjuka, och det spörs om inte Edit har en släng av krämpan. Hon brukar inte gnälla som hon nu gör ibland.

24/12
Ja, Martin firade sin sjätte jul i sängen. Medan han sov en stund dagen före julafton klädde vi granen, trodde att han skulle bli överraskad då han vaknade, men han betraktade det inte som ett trolleri. Det skulle vara så. Han hade själv bestämt det. Allt skedde sedan enligt hans vilja. Det var bara timmarna som inte åtlydde honom utan höll sig envist kvar. Vi kortade pinan genom att låta tomten ( den tjänstvillige 12-åringen Lalle) anlända redan efter lunchen. Då han i hastigheten glömt skägg och luva hemma måste han stanna i farstun. Och Martin godtog den ursäkt vi framförde. Två jular i rad har tomten kommit utan att visa sig. Han är tryggt bofast i Martins fantasi, och det var mer än nog at han hade en säcka med sig. Inget tvivel kunde råda om hans identitet. Och det är klart att tomten har bråttom och inte alltid hinner titta in och hälsa på barnen.
Berget av paket vid granen skulle avslöjas medan tomten fick behålla sin hemlighet. En god del av det flyttades över på Martin. Han satt till sist i en väldig kompost av granna papper och sorterade gåvorna. Även Edit blev förstås tillgodosedd. Ett par dockor och en snäll schimpans roade henne dock mindre än fraset av papperet och de snodda snörena. Hon var vagt förbryllad men alls inte bringad ur fattningen. Som kvällens stora attraktion upplevde hon brasan. Då Gunilla tände ljusen i granen stod Edit och gungade ivrigt mot sänggallret. Hon var ganska ogenerad av en begynnande ansvällning vid ena örat ( lindrig påssjuka).

En annan sorts jul genomvakades av Bo och Hilkka på Epidemisjukhuset i Göteborg. Men de hade sin glädje också hos Bos gradvisa förbättring fortskred. Enligt det sista vi hört kan han röra allt utom vänstra armen där sjukdomen började- och han har en värk i lemmarna som inger förhoppningar. Han har kunnat lämna respiratorn för fem minuter i taget, och man räknar med att han snart ska återfå talförmågan. Bos utomordentliga psykiska resurser påskyndar ett tillfrisknande som man vågar tro ska bli totalt.
Skulle det bli så att förlamningen släppte.

Tyvärr blev det inte så morbror blev förlamad. Han kunde dock fortsätta sitt arbete och var med om att utveckla hjälpmedel. Januari 1954 blev Martin hastigt sjuk. Ja, han hade förstås 39,3 i förrgår, men det gick ned till 37,6 igår och idag verkade han ganska pigg- jag lärde honom några bokstäver (A,E,L, D,T. F och H) med hjälp av byggklossarna. Vid 8-tiden verkade hans å underlig, ryckig, nervös, exalterad. Vi tog febern- 39,3 igen. Gunilla såg ängslig ut. jag dröjde en halvtimma, så tog jag fram termometern på nytt. Då steg den till 39,5. Lunginflammation, misstänkte Gunilla, kunnig i sådana saker. Jag slog upp familjeboken. Symtomen stämde exakt. Skulle vi vänta till imorgon med att ta hit läkare. Vågade inte. Jag gick till Odenplan och ringde Jourhavande. Väntade en timma vid porten innan en glosögd herre kom. Ganska trevlig. Lyssnade på pojken, bekräftade våra farhågor. Jag hämtade penicillin på nattapoteket. Nu sover Martin i stora sängen. Jag måste hålla mig vaken för att kunna ge honom en tablett till kl. halv fyra. Gunilla sover heller inte. Hon läser Analfabeten. Då och då talar vi om pojken hans fysiska sprödhet, hans egendomliga lynne.

Vad är nu detta för bekymmer jämfört med de som Hilkka och hennes familj har. Bo är visserligen förvånansvärt mycket bättre, dock inte så stark som man ett tag trodde. Hans naturliga andningskapacitet överskattades, då behandlingen i respiratorn helt avbröts. En natt drabbades han av svår andnöd och hade han inte haft Hilkka vid sin sida hade han kanske slocknat. Över huvud är hennes andel i hans tillfrisknande säkert inte liten. Nu får han slippa respiratorn 8 timmar i stöten. Om förlamningen släppt även i den vänstra armen vet vi inte. Vi har fått oklara uppgifter