Klockan är 11.00 och jag sitter i en av fåtöljerna gatuplanet i Kulturhuset och ser några skådespelare från Stadsteatern åka upp och ned i rulltrappan. Funderar vem är jag?!

Varför passar jag inte in i det normalas norm? Vill jag det kan jag det. Trodde att diagnosen bipolär 2 skulle hjälpa till att få de som är satta att hjälpa mig att se mig som den jag är, men jag känner att de vill tvinga mig att bli normal att fungera normalt i vårt samhälle.

Det samhället är inte mitt. De som fick mig att känna mig lite som en av dom var “Plura och Mario ” som jag stötte ihop vid Centralstationen. De fick mig att minnas 1974, Gugge Hedrenius Big Blues band, min kusin Aino och mamma som då bodde i Blomsterfondens lägenheter vid Ringvägen.

Jag var 21 och Aino 30 och det liv vi ville leva var enkelt. Vi ville ha någonstans att sova, mat på bordet och kläder. Musiken, konsten och den mänskliga samvaron fanns på gatan. I Gugges band som höll till på Bullerbyn vid Kungsholmsbron fanns Christer Boustedt, Janne Schaffer, Sabu Martinez bland annat. Det var atmosfären i lokalen där man fick komma och gå som man vlll.

Varför tvingas vi in i normalitetens bojor? Är det vi som inte passar in i normen som ska anpassa oss och för att få privilegiet att tillhöra normen. Om man som de flesta av oss som har svårt att passa in i normen vill måla, skriva, skapa musik som inte nödvändigtvis alltid säljer på den  öppna arbetsmarknaden är man en onödig, olönsam person.

Minns ni bilden av skolklassen med frågan “Är du lönsam lilla vän?” Vad ser man när man ser någon på stan som inte följer normen? En olönsam, onödig person som behöver hjälp med att passa in i samhället för det är väl vad alla de där onormala typerna drömmer om att bli som jag. Att bli en välanpassad kugge i det här samhället.

Tänk om några av oss faktiskt inte vill anpassa oss vill faktiskt att samhället ska ge oss utrymme möjlighet att försörja oss på att skapa sånt som kanske inte verkar lönsamt i förstånne, men kanske i det långa loppet är det såvida inte det ligger en viss synism från de som bestämmers sida bakom kravet på anpassning.

Vi som inte anpassar oss ger ju massor av människor jobb som “psykiatrin, psykologer, sjukvården, arbetsförmedlingen, jobbcoacher, socialarbetare, kronofogdar. Tillsammans med de som sitter på TV, journalister och andra professionella tyckare som skaffar sig inkomster genom att tala om av vilka orsaker vi är missanpassade och vad de och politikerna borde göra för att hjälpa oss att bli lite mer som vanligt normalt folk.

Vilka är då de normala lyckliga människorna? Jo, det normala folket jobbar, betalar skatt och hyran i tid. De har en massa skulder men de har jobb med en inkomst som går åt till att betala de där skulderna. De tror sig om att vara fria och lyckliga, men de är fast i en karusell som gör att de måste jobba heltid för att betala av på skuld, spara till en pension som aldrig kommer. Är det normalt? Nej säger de flesta när de tänker efter men fortsätter ändå i samma hjulspår.

Nu ska jag se om jag kan förtidspensionera mig. Jo, den blir nog liten pensionen, men allt jag behöver är en säng och min dator med internetuppkoppling. Så någonstans ska jag väl kunna hitta något litet krypin för nu kastar jag loss.