Har just börjat läsa om boken “Svenska knektar” av Lars Ericson för att kunna gå vidare i min Krig och Fred serie. Den är bra eftersom den inte bara berättar om officerarna och kungarna utan också de vanliga infanteriet, båtsmännen och fältväblarna.

Det var väl enbart tur att inte Johan Gyllenstiernas idé om hur Skåne skulle bli svenskt inte blev verklighet för han förespråkade en massdeportering av skåningar till Karelen och Ingermanland. Istället blev det så att man införde svenska i kyrkorna och i skolan. Man tillät inte skåningar att bli soldater utan fyllde de skånska regementena med uppländska bönder. Universitetet i Lund var också en del i att göra de gamla danska landskapen svenska, 

Blir lite sur på han Johan Gyllenstierna, men släktskapet ligger så långt tillbaks ända till 1400 talet och en viss Erik Erikssson Gyllenstierna som var gift med Karl Knutssons (kungen) dotter. En del anser att drottning Silvia ska göra avbön för vad hennes föräldrar gjorde eventuellt hade för värderingar under Andra Världskriget. Ska vi stå till svars för vad våra släktingar har gjort för något? 

Är inte det jag själv gör av vikt om jag i mitt liv använder mig av deras lärdomar även deras tillkortakommanden för att förändra till något jag kan stå för i mitt liv det viktiga. Och vad har vi med svenska rötter att yvas över när det gäller nazism, etnisk rensning, rasism egentligen.

Vad kan man lära av en person med danska rötter (Gyllenstierna är dansk från början) som vill deportera skåningarna att han glömt varifrån han kom eller att han tyckte att skåningar pratade konstigt eller att han såg de allihop som terrorister ( snapphanar).

Är alla tyskar skyldiga till nazismen då majoriteten under kriget beundrade HItler? Deras barn, barnbarn och barnbarns barn. Jo om de inte lär sig av det förflutna, men frågan är har vi med svenska rötter gjort det?

Hur är det med oss svenskar vi sysslade ju med tankar om etnisk rensning redan på 1600 talet vi bröt med ingånget avtal när vi tvingade skåningarna att lära sig uppsvenska. Det skulle var korrekt svenska som väl inte är skånska eller södersnack eller kanske Slatans svenska dialekt. Det är inget nytt. När TV och radio var nytt blev det en del upprördhet om nyhetsuppläsare eller hallåor talade en dialekt. De där ibland rätt uppstyltade språket i gamla svenska filmer var ett språk som inte talades ute på gatan. 

Vi har ändrat på det numera hörs en del olika dialekter i medierna även om de förändrade lite så att alla över hela landet ska förstå vad som sägs. En bra förändring. Vi har sen femtio- sextiotalet lärt oss något.

Det är så man ska använda det förflutna våra anor att lära sig av det som varit. Nu tillåter vi rasism och andra typer av främlingsfientlighet ta plats i vår riksdag liksom i andra parlament i Europa vilket inte är våra anfäder och mödrars fel utan vårt egna om vi inte tror att det är något vi som tillhör majoriteten behöver göra något åt.

10 % tycker att Sverigedemokraternas politik är något de kan stödja. Vad anser de övriga 90 % sympatiserar vi eller inte? Jag vill definitivt inte ställa upp på de värderingar som Sverigedemokraterna står för. Ett sätt för mig är att se min egen grund i historien och hur jag tänker när det gäller det och dela mina tankar med er. 

Det är Skåne som är Sverigedemokraternas starkaste fäste. Är de snapphanar eller en Johan Gyllenstierna som har glömt sina rötter? Kanske de har sina rötter bland de uppsvenska soldater som flyttade dit, de adelsfamiljer som tog över en del gods från danska.

Har de lärt sig av sin egen historia eller kan de inte se att det som hände då på 1600 talet i Skåne är detsamma som de vill ska hända med de som de betraktar som  ickesvenskar idag. Tro inte att de inte är rasister, ledarna i Sverigedemokraterna kommer från nynazistiska partier som är uppfostrade av ledare ur Hitlerjugend som fick en fristad i vårt land efter kriget. 

Vi kanske känner till det där de flesta av oss, men den där tanken om massdeportering som Johan Gyllenstierna inte var ensam om hur var det med de finländare som hamnade i det som numera kallas Finnmarken var det frivilligt eller en form av deportering? 

Intressant det där med Jöns Ersson vars bror såg till att han blev utskriven till krig. Jöns kom från Fryksände i Värmland och tillhörde alltså samma regemente Närke- Värmland som korpralen Erik Nilsson Wikman skulle göra 50 år senare. Jöns deltog i samman med 800 närkingar och värmlänningar i slaget vid Landskrona och lyckades överleva. 1678 kom återkom han till Fryksände. 

I helgen har jag fri tillgång till Arkiv Digital och ska se om jag kan hitta honom i regementslistorna och kanske också i födelse och husförhörslängderna. Tänk om det finns en koppling mellan honom och Erik Nilsson Wikman eller kanske hans svärfar Knut Bryntesson för en berättelse om flera så kallat vanliga soldater från de landskap Närke och Värmland där de flesta av mina förfäder och förmödrar i vårt land kom blir en spännande berättelser. 

. 

Kan jag kalla mig värmlänning trots att jag aldrig bott där? Jag är född och uppvuxen i Stockholm och har bott hela mitt liv här. Mamma föddes i Stensele, pappa i Falköping. Även som infödd och det som Reinfeldt kallar etnisk svensk kan man känna som de som föds i Sverige, men genom sina far- och/eller morföräldrar kommer från ett annat land förvirrad vad gäller kulturell tillhörighet. Infödda stockholmare talade om minst fyra generationer för att betraktas som riktig stockholmare.

Är det här relevanta frågor? Jag tror det för alltför många tycks tro att en gång i tiden och det är oftast femtiotalet då var vi svenskar homogena. Det är invandringens fel att Per Albins folkhem försvann. Invandrarnas kultur är alldeles för annorlunda, muslimer vad är det för några hemska terrorister hela bunten.

Jag minns när jag gick i Loviselundsskolan i Hässelby gård där jag började första klass 1960 hur  barn med samma dialekt som mina göteborgska kusiner blev utfrysta, På TV blev det problem om man talade skånska, värmländska, småländska och värst av allt det man släntrianmässigt kallade norrländska. 

Migration är intressant. Alla vi som föddes i Stockholm på femtiotalet med föräldrar från andra delar av landet, från olika samhällsklasser samlades genom den kommunala skolan under  samma tak. Vi barn upptäckte att vi var annorlunda och de som kände sig hotade av oss som talade en annan dialekt, hade en annan social tillhörighet utsatte oss för mobbning. Den i min klass som till sist bröt mobbningen av mig var norska. Heja Norge!

Vårt land är inte bara avlångt med olika geografiskt utseende. Det platta Skåne, Västergötaslätten, skogiga Småland, fjällen i Västerbotten. Hur många från Stensele har någonsin ätit Spettekaka, hur många från Lund har någonsin ätit surströmming. Vi blonda blåögda svenskar är mer olika än vi tror och i mina ögon är det olikheterna som får ett land, en relation att växa.

Kanske var det TV som fick en del av oss att tro att vi bodde i ett kulturellt homogent land. I början och ganska långt in på åttiotalet fanns en- och senare två kanaler. Vi såg samma program, nyhetsrapporteringen var samma och språket var rikssvenska. Så blev åtminstone “Medelsvensson” kulturellt homogen inbillade hen sig. 

Det vackra med vårt land är att det finns så många olika dialekter, olika mat, olika geografi, olika sätt att lev på grund olika historia.

Vi glömmer gärna att det inte var så väldigt många generationer sedan som de södra delarna av vårt land var danska. Finland och Sverige hängde ihop under 600 år. Sverige/ Norge var i union när mina far- och morföräldrar var små. I Bogen i Värmland där morfars far Nils var präst var gränsen till Norge flytande. De här trakterna kallades finnmarken eftersom många av finsk börd flyttade dit under 1600 talet bland annat en Nils Finne som finns i mina anor och en Göran Finne som finns i Selma Lagerlöfs. 

Det kom hit folk från Vallonien för att vi behövde deras kunskaper i järnhantering. Varför det var en stor invandring under 1600 talet till Sverige var kanske efterdyningarna av trettioåriga kriget. Stora delar av Europa var förrött och folk hade svårt att få jobb. Sverige var en av vinnarna i det kriget och eftersom kriget pågått på kontinenten intakt. Vi hade antagligen förlorat en massa folk som dött i striderna och av sjukdom. 

Sverige behövde folk och folk behövde Sverige därav arbetskraftsinvandringen från olika delar av Europa. De som kom hamnade naturligtvis där arbetena fanns främst i Bergslagen och det påverkade de område även kulturellt. Idag hamnar de i Stockholm-Göteborg- Malmö och dess omnejd av samma orsak.

I det här landet hör jag hemma. Där människor av olika slag möts för att vi har ett ömsesidigt behov av varandra. Jag hör hemma i det land som är Sverige och som alltid har varit Sverige. Det land där vi behöver varandra. 

Jag blir inte mindre stockholmare för att mina föräldrar inte är födda här som infödingarna menar. Det var Fogelströms böcker om Stockholm som jag och min skolkamrat Yvonne Relert började läsa vid 14/15 års ålder som gjorde oss till stockholmare. 

Men min släktforskning gjorde också att jag kände mig lika hemma i Värmland. Ett landskap präglat av det som nu händer i hela landet invandring både från andra länder och inom landet. Sen när järnmalm och skog började sina i Bergslagen och blomstra i de norra delen av vårt land lämnade många med Värmlandsrötter sin hembyggd för de norra delarna av landet, för Stockholm men också för Amerika.

Varför är det för mig just Värmland som drar? Finns det kanske värmlänningar på andra håll i mina anor. Minns gener som en del genetiker spekulerar om?

Vi får se var mormor Saras far och mor kom ifrån?