Tag: historia

Snart helg!

Stockholms förorter brinner och de styrande begriper lika lite idag som de gjorde när ett gäng ungdomar från söder på femtiotalet, några mods på Hötorget på sextiotalet ställde till det.

Det etablerade samhället har aldrig egentligen brytt sig. De vill ha lugn och ro, lag och ordning, ordentliga tysta snälla välanpassade arbetare. De som gör uppror är bara några bråkiga ungdomar som behöver jobb.

Kanske de behöver någon som ser dem och lyssnar till dem utan att de måste tutta på bilar. Det är en önskan att bli sedd kanske att inte ses som ett problem utan som en resurs på deras villkor och inte etablissemanget.

Känns det tryggt för er som inte drabbas att ni inte bor i de där “dåliga” områdena. Se upp snart drabbas även ni om ni ingenting gör mer än att ropa på polis, straff för de där.

Lugn det kommer tyvärr bli lugnt så småningom så de som styr kan återgå till sin törnrosasömn, för egentligen bryr vi oss om det inte drabbar oss personligen.

Kul med de där tjejerna. Tjejer ser längre än killar. Vi kan men hur får vi dem som styr och har resurserna att lyssna att sluta tro att det som händer är ett invandrar problem. På femtio- och sextiotalen var det blonda blåögda arbetarbarn från Söder, från Vällingby och Rågsved.

Av modsen från sextiotalet i Stockholm dog hundratals av droger och aids. Ska de här ungdomarna som bråkar i dag gå samma väg. Protesterna har samma rot. Så ni kan ju alltid se Stefan Jarls “Modstrilogi”.

Vårt land har inte gjort upp med vårt förflutna, för att det etablerade samhället ska ändra inställning behöver de lära sig vilka det var som i första hand hade de rasbiologiska värderingar som institutionen i Uppsala är ett bevis. Det var liksom akademiker många av dem, liberaler, socialdemokrater. En del av ideologin handlade om att människor tillhörande sk. lägre samhällsklasser ansågs vara rasmässigt undermåliga individer. Den bedömningen kan man fortfarande ta del av i politiska värderingar och inte bara inom SD. Fattiga människor är lata, missanpassade. Arbetslösa är lata och behöver piskas för att skaffa sig ett jobb.

Förorterna har sedan tidigt 1900 tal befolkats av mindre bemedlade och Östermalmseliten har alltid sett de som bor där som undermåliga. Deras kultur ( melodifestival, svensktoppen), deras mat (hamburgare), deras kläder (H & M), deras möbler (Ikea).

Att de och deras barn i dag ofta bytt hudfärg, hårfärg, språk, religion ändrar inte egentligen värderingarna i grunden. De med annan hudfärg, hårfärg, språk, religion som numera bor i Danderyd har ofta samma värderingar när det gäller förorten.

Min släkt har en så kallat borgerlig överklassbakgrund, men många av oss har försökt bryta med deras värderingar av ideologiska skäl. Vi tillhör dem som tyckte att det var något omänskligt med att uppfatta vissa människor som mindre värda än andra. Det gällde ju heller aldrig du själv, bara de där andra på andra sidan spåret.

Några av oss har under seklerna försökt att mötas vid spåret, i vägkorsningen för att gå samman och försöka få de där som tror att de är bättre än andra för att de haft tur i livet. Jo, tur för det finns dom som arbetar livet ur sig men ändå inte har råd att bo i en lägenhet på Östermalm.

Mycket i livet handlar om tur. Hur många maoister från arbetarklassen lyckades med sin karriär därför att de fick hjälp av deras rika kamrater.

Få lyckas trots att de har fått kämpa i underläge från födseln. Mycket handlar då om hårt slit, men en del om tur. Så de som inte lyckas kan vi inte bara trycka ned och betrakta som ovärdiga människor, kanske de också behöver tur. Tur att träffa en människa som tror på dig och din förmåga.

Trevlig helg

Livgardet

Så har jag besökt Livgardet i Bro. De har verkligen mycket intressant på gång. Ska bli kul att få jobba med fornminnen en tid fram över. Hur långt tillbaka kan man gå i vår ätt? Var Granhammarsmannen som hittades inte långt ifrån Livgardet och som ska ha mördats under bronsåldern som det skrivs om i en spännande bok “Bronsåldersmordet” av Jonathan Lindström, som jag varmt rekommenderar, från Kristianstads län inte långt ifrån Färlöv där den flinta som mannen hade med sig kom ifrån. Och om morfars fars släkt funnits i trakten ända sedan bronsåldern vilket inte är en total omöjlighet kan vi ha varit släkt.

Både Upplands Bro där Granhammar ligger och Kristianstads län där Färlöv och Bjerlöv ligger är gamla orter med många minnen från forntiden ett av de mest spännande är att de reste och möttes för att handla med varandra.

Annars har jag med hjälp av den där danske rektorn från Roskilde som jag berättade om för några bloggar sen hittat ner till Erik Jedvardson, Olof Skötkonung, Erik Segersäll. Erik Jedvardsson mera känd som Erik den helige var gift med en dansk prinsessa Christina och flera av dem gifte sig och så fann jag danska, norska vikingar, kungar och drottningar. Genom dem fick vi plötsligt en del normader vilka några ockuperade England 1066 och också en del saxiska och wessex kungar.

Olof Skötkonungs dotter storfursten i Kiev och så fick vi anor i Ryssland, Ukraina. På många vägar kom vi till Karl den Store, men också via Wessex hamnade jag till sist i Rom och Cleopatra och ett antal pharaoner. Det med hjälp av en amerikansk sida på nätet.

Ska man tro på det eller inte. Eftersom vi ju djupare ned i historien blir mer och mer släkt med varandra så finns en liten gnutta sanning i de här släktlinjerna och eftersom alla vägar bär till Rom tyckte jag det var lite kul att hitta Julius Caesar bland anorna. Vi har varit på resa enda sedan vi människor blev till.

I Afrika någonstans är allas vårt ursprung och där vandrar ännu djuren på Savannen för att hitta bättre föda och vatten på annat håll. Vi är nomader från början och lusten att flytta på oss finns troligen i våra gener.

Några av oss reser i den fysiska världen andra i den inre världen. Jag trivs med båda världarna, så snart sätter jag mig på tåget. Lite varmare får det bli.

Krig och Fred del 4

En del av er kanske är för unga men vi äldre personer kanske minns Riksdagens högtidliga öppnande på hösten. Det var inte Karl XII’s karoliner utan Karl XI’s. Det var han som såg till så att den Stormakt som Sverige blivit bestod åtminstone ett litet tag till.

Kan inte ha varit lätt att vara kung eller drottning allt las på dina axlar. Att vara tvingad till ett ämbete som kanske inte passade dig inte alla var starka som Drottning Kristina och vågade abdikera. Som de flesta av oss som har jobb håller kvar vid även om vi kanske inte trivs med det av rädsla för att lämna tryggheten. Karl XI säger Göran Rystad hade kanske gärna gjort något annat men han var så illa tvungen att gå ut i krig. Han verkade ha passat som ekonom.

Du vet vad du har men inte vad du får. Tycker det är speciellt att bland våra kungar och drottningar var det en Drottning som vågade byta jobb.

Nå, de där gubbarna från Holstein-Gottorp Karl X, Karl XI och Karl XII vad var de för några och hur var det att leva under de där krigiska herrarnas tid. Drottning Kristina hade även om hon slösade en del med pengarna bjudit in vetenskapsmän och konstnärer utifrån Europa. Hon stöttade byggherrar som Gillis de Besche på Nyköpingshus. Hans dotter Dorothea gifte sig med Christoffer Geijer.

Christina försvann till Italien där kulturen fanns och vi fick stå ut med de där tre krigsherrarna något bönderna i först tyckte om särskilt han Karl XI. De gillade inte om adeln fick för mycket makt.

Pappas krig hade kostat pengar så när Karl XI tog makten drog han in godsen som Drottning Kristina givit till högadeln. Det tyckte bönder som Bryngel Olsson i Åmot i Värmland, Mats Jansson i Stavnäs om. De ville inte hamna hos ägare som de la Gardie, Oxenstierna eller Gyllenstierna för då förlorade de sin rösträtt. Men de råkade ändå ut för tvångsutskrivningar när de där krigsherrarna skulle ut och kriga. Så många människor fanns inte i vårt land och när bönderna tvingades ut i krig kunde de inte odla jorden vilket inte var så bra. Något måste göras.

Karl tvingades byta ut systemet med tvångsutskrivningar och legoknektar mot ett system där man delade upp hela landet i rotar. En rote bestod av ett antal bönder som skulle föda en soldat med hus, spannmål, gevär och ammunition.

Det var ett bra sätt för en bondson som inte kunde ärva en gård att i stället bli soldat. I vår släkt har jag ännu inte hittat någon från Karl XI’s tid. Det skulle dröja till 1700 talet.

Men det fanns annat att göra än att kriga. Tack vare Karl XI behövdes reduktion förlorade högadeln sin ställning och gav rum för andra att ta plats i regeringen.

Många av våra anfäder under den här tiden verkar ha dragits till prästyrket. Förutom biskop Magnus Pontinus som ett tag var hovpredikant och följde Hedvig Eleonora till Tyskland var det komminister Johan Hasselström och kyrkoherde Petrus Kjellin i Karlstad, prosten Dionysius P Chenon i Filipstad och Erik Nilsson Högwaldius i Arvika, Biskop Johannes Rudbeck i Västerås, kyrkoherde Andreas O Hesselius i Kopparberg. Varför så många präster under 1600talet? Hellre predika än kriga? Men några av dem var säkert Fältpräster.

Fanns det några deltagare i Poltava, i Bender. Fånigt att vilja ha en eller två som var med där. Vi får se vad Krigsarkivet säger om jag skulle besöka det arkivet i morgon.

Krig och fred del 3

Fundersam över vad släkten gjorde under Trettioåriga kriget mellan 1618 och 1648. De jag hittat från den tiden Brukspatron Christier Månsson i Ramnäs som levde mellan 1596 och 1659. Hovpredikant Magnus Johannis Pontinus far Jöns Månsson 1578 till 1661 var borgare i Broagärde. En biskop Johannies Magni Wexonius 1583 till 1651. Deltog någon av dem i kriget var Johannies fältpräst?

Bergsfogden i Färnebo, Filipstad Jon Persson född 1585 död 1667 och hans far Per Nilsson som avled 1630 i Bergshyttan två år före Lützen. Hur upplevde de i bergslagen det 30 åriga kriget med tvångsutskrivningar, söner, bröder och makar som aldrig kom hem. Blev det ont om arbetskraft, sorg. De var vana vid döden på ett sätt som vi inte är, men tro för den skull inte att de inte sörjde varje död precis som vi.

Var det en anledning till att man behövde arbetskraft från Tyskland, Vallonien, Holland. Vår adel varifrån de flesta officerarna kom dog i kriget i Tyskland. Det gav plats åt andra och som den första i vår släkt Unger i Örebro Sven Unger som kom hit troligen i mitten på 1600talet. Hans son Pär Svensson Unger föddes omkring 1647 och tituleras både soldat och handelsman. Det var troligtvis ett senare krig kanske Karl XI’s som han deltog i. Det var han som var far till Berndt.

Pärs far Sven var han soldat även om han var född så sent som 1615 kan han ju ha varit med i ett senare skede av kriget. En del menar att släkten kom från Livland som 1629-1635 blev svenskt. Om Sven var handelsman så fanns det mycket jobb i Örebro under den tiden.

Kriget påverkade människor som inte deltog aktivt i striderna, liksom de som följde armén ut i Europa på gott och på ont. I början av det Första Världskriget då många frivilligt gav sig ut i kriget sjungandes och viftandes med flaggor i tron att man snabbt skulle vinna som om krig var en sport. Ju längre kriget pågick ju krigströttare blev världen, landet skövlades där soldaterna drog fram och utarmades på folk som dog i skyttegravar och sjukdomar.

Trettioåriga kriget var nog knappast annorlunda mot första världskriget. För Sveriges del var skillnaden att vi deltog aktivt i trettioåriga kriget och passivt i första världskriget. Det som var likadant var att vårt eget land undvek till stora delar att attackeras. Vi hade järnmalm, skog sånt som behövdes därför kan man tänka sig att Sven Unger kom till Närke. Där var fred och där fanns jobb. Därifrån lär ju också släkten Beckman ha kommit. Jon Persson från Bergshyttan i Färnebo inte långt från Filipstad och hans far Per Nilsson anfäder till släkten Fernell alla verkade de ha dragit nytta av kriget och dess behov av järn och trä, beck, tjära mm.

De här familjerna nämndes aldrig i historieböckerna men framtiden var deras. Det var de och deras arbete vid gruvorna, med skogsbruket som gav vårt land Inkomster. Var det inte orättvist att många av dem inte fick delta i riksdagsmötena i Stockholm. De var varken adel, präster, borgare eller bönder.Var kanske redan ståndsriksdagen förlegad redan då?

De som kom hit från det krigshärjade Europa hade inte de samma anledning som de som kommer till oss i våra dagar. Spännande att Sverige under 1600talet var ett invandrarland av samma slag som vi är nu. Har vi glömt det för att det var så många som utvandrade från Sverige från 1860 till 1920?

Krig och konflikter gör att folk rör på sig sökande efter jobb, fred, trygghet oavsett vilket sekel vi rör oss i. Det fanns inte bara valloner som Chenon och Touissant, holländare som de Besche,utan också folk från Finland, Österrike som Geijer. De lockade till sig arbetslösa från sina hemtrakter att komma hit för att arbeta. Det ställde till samma konflikter då som nu mellan infödingar och utlsocknes. De kommer hit och tar våra jobb är ingen ny oro från de infödda. Vad är det för konstig religion de där har de där. En del var katoliker men det stora flertalet var protestanter dock inte alla lutheraner utan reformerta. I födelseregistren stavas ofta namn Jean för att längre fram ändras till Johan eller Jan. Visar det på att de som kom hit snabbt blev integrerade och assimilerade. Det tog ett antal generationer innan de som då kom hit och deras kulturella särarter blev en del av det vi kallar svenskt. Samma kommer tro mig ske med de som nu bor i vårt i land.

Varför vill alla svenskar ha vallonska rötter nuförtiden. Då var inte smederna, snickarna, skogsarbetarna mer välkomna än de utomeuropeiska invandrarna är i dag. Ingen vill vara finsk även om den finska invandringen var lika viktig för utvecklingen av järn- och skogsbruket i Bergslagen. Om ett par hundra år vad kommer svensken då uppfatta som fina rötter?

Efter Westfaliska freden 1648 var ännu inte dagens Sverige. De av oss med våra rötter i Skåne, Halland, Bohuslän, Blekinge och Jämtland var inte svenskar. Hur var det med länder som Livland, Ingermanland var de som bodde där svenskar. De tillhörde i alla fall Sverige. Ingermanland redan sedan Erik XIV’s dagar. Intressant det där att Skåne, Halland, Bohuslän, Blekinge och Jämtland efter att ha tillhört vårt land femtio till hundra år blev svenskt. De baltiska staterna och Finland aldrig. Berodde det på språket, geografi eller var det Karl XI’s indelningsverk.

Fattiga människor finns inte i vårt land. Det var när mormor Saras föräldrar arbetade på Rällsö fattiggård omkring förra sekelskiftet. Vi som är fattiga idag ska egentligen inte synas. Men hunsas ska vi eftersom det är vårat eget fel att vi är fattiga.

Stat och kommun tar numera hand om oss som inte är fattiga och hjälper oss med allt möjligt bara vi kryper och krälar riktigt djupt i skiten. Ni skulle se den lista på grejer jag måste göra för att överhuvudtaget få söka försörjningsstöd. Man tror kanske att det är enkelt att få de där pengarna.

Inte alls och när försäkringskassan betalar ut aktivitetsstödet. När det passar dem. Jag vet aldrig i slutet på månaden när och om jag kommer få några pengar. Det gäller även försörjningsstödet.

Mitt jobb är att söka jobb och det gör jag, men det är alldeles för många arbetsgivare som inte vill anställa någon som de förväntar sig kommer gå i pension om fem år och är funktionshindrad. Man ska helst vara mellan 35-40 år. Är man inte det ska man ha högskoleutbildning och arbetsförmedlingen har inga utbildningar för oss som behöver några poäng på universitet och är för gamla för studiestöd?

Gnäll inte det finns jobb, säger de hurtfriskt. Jo, men det kallas sysselsättning och det innebär att arbetsgivarna inte behöver betala lön för arbetskraften tvärtom de får betalt för att erbjuda sysselsättning. Hela attityden till arbetssökande, sjuka och äldre personer är skrämmande likt de värderingar man hade just omkring förra sekelskiftet.

De rasbiologiska värderingarna vände sig inte endast till människor med annan hudfärg utan även människor tillhörande lägre samhällsklasser som ansågs biologiskt undermåliga, skulle uppfostras till att bli välanpassade medlemmar i vårt land om det överhuvudtaget var möjligt.

Den attityd som kommunerna har gentemot den fattigare delen av befolkningen är att vi ska uppfostras vi ska göra rätt för den lilla slant vi får genom att bli ännu fattigare än vi redan är. Samtidigt ska man söka jobb varje dag tro att man är attraktiv på en arbetsmarknad som inte accepterar det minsta lilla svaghetstecken.

Om man bli hemlös, sjuk, långtidsarbetslös hur många menar att det är vårt eget fel. Vi döms i klump som lata personer som borde lära oss veta hut och acceptera smulor från de välanpassades bord.

Det jag vill är att arbeta med det jag är bra på som att berätta historier som jag gör på den här bloggen, fotografera som jag faktiskt också är bra på och få betalt så att jag kan leva ett värdigt liv, men historieberättare utan akademisk utbildning behövs väl inte.

Sanningen är väl tyvärr att de som nu på grund av rådande politik har blivit fattiga är isolerade från varandra. Vi behöver gå samman och kämpa för vår rätt som arbetarna i sin första demonstration 1890. De som dömer oss som mindre värdefulla människor som människor som lever på skattebetalarnas pengar( jag betalar också skatt) ska inte tro att de inte kan drabbas av arbetslöshet och sjukdom.

Färlöv, Bjärlöv, Kristianstadsrötter

“En stenlagd landsväg i Skåne.

En vägvisarsten från 1766 står inklämd i en stenmur alldeles vid södra infarten till Bjärlöv.
Den anger vägen till Christianstad och Fjelkinge. Vägsträckningen var viktig redan på 1680-talet och är exakt densamma nu som då. Detsamma gäller det omgivande landskapet.” Ur Kristianstadsbladet på nätet Åsa Karlsson Norräng.

Bjärlöv hör till Färlöv socken. Under kriget om Skåne mellan danskar och svenskar brändes Färlöv en gång av svenskarna och en gång av danskarna. Konflikten Sverige/Danmark slutade inte med freden 1657. Det var 1676-1679 som de berömda snapphanefejderna kulminerade.

I Alf Åbergs bok “i snapphanebygd”från 1975 finns ett Kapitlet om Färlöv där berättas om en fiskare Per Persson barnfödd på Araslöv Gård där Ebbe Ulfeld som trots att han var svärson till Kristian IV deltog aktivt i försvenskningen av Färlöv med omnejd avrättades 1679.

Kan han vara farfar till en Per Persson som finns i Bjärlöv och i födelseregister från 1690-1715 hittade jag tre barn Inger, Per och Pernilla. Tyvärr finns inga register mellan 1715 och 1768 så det är en gissning varifrån Nils Bjerners anfäder och mödrar i Färlöv kom ifrån. Hur länge de bott i bygden och i byn Bjärlöv.

Den första som går att bekräfta med hjälp av husförhörslängd är Åbon Nils Persson född 1731 gift med Christina Månsdotter född 26 juni 1743 i Färlöv. Nils var först gift med Kierstin Svensdotter född 1736 död 1772 med henne hade han 5 barn. Christina och Nils gifte sig 1774 i Färlöv något som antydde att Christina möjligen var från Färlöv och kan ha Magnus född 1711 och Nilla född 1726 som sina föräldrar. De är inhysingar hos en Måns Magnusson född 1742 i Färlöv.

Christina och Nils han få dottern Nilla kanske döpt efter sin mormor ? . Nils Pehrsson dör 1779. Christina gifter snabbt om sig med Åke Persson. Föräldrarna är där också en gissning Pehr Kierstensson och Kierstena.

Det är Åke och Christinas son Pehr som föds 1780 som för vår ätt vidare. De får också en dotter när Christina är 44 år som döps till Christina. Åke som strax innan han avlider 1824 beskrivs som krympling blev ändå 69 år. Det var för tiden en ganska bra ålder om Åke varit krympling längre eller kortare tid förtäljer inte husförhörslängden där anteckning finns noterad. Christina som ju var en många år äldre än Åke hade redan 1810 avlidit, 67 år gammal.

Det var inte ovanligt att yngre män som Åke utan egen gård gifte sig med en nybliven änka för att få en går. För Christinas del slapp hon flytta från gården med sina barn.

Pehr Åkasson tog över gården Bjärlöv no 1 från sina föräldrar när de flyttade till ett undantag på gården. Han gifte sig med Truen Nilsdotter från bygden. Truen avled tidigt redan 1811, beteckningen i dödsattesten “håll o stygn” kan vara tecken på lungsot. Tre barn fick de Elna, Pehr och Nils.

Pehr gifte om sig med Sissa. Med henne fick han en hel drös, men eftersom arvsrätten gick till äldste sonen var det Pehr som föddes 26 december 1808 som ärvde gården gifte sig med Sissa Olsdotter född 8 april 1807 från grannbyn Åby.

Det var deras tredje son Nils som var morfars far, men också deras mellanson Olas son Nils Emil född 1881 tog namnet Bjerner och gifte sig med morfars syster Sigrid född 25 mars 1882. De stannade i Bjerlöv.

Med Nils mormor Anna Åkasdotters anor hamnade jag i Ivö en ort som står på en del WC stolar. Den äldsta där är Jöns Svensson född 1703 i Nosaby. Här fanns enligt Åberg inga snapphanar av intresse men Jöns födelseår är i alla fal det tidigaste jag kan bekräfta.

Att jag vill gå vidare ned i anorna i just Skåne är för att gärna vill hitta de som var födda danska. Skriva om hur konflikten kan ha påverkat dem. Jag inbillar mig att några av dem sympatiserade med snapphanarna andra uppfattade dem som terrorister.

Det som pågick då i vårt land pågår ännu världen runt omkring oss. Har jag några fler skåningar i anorna som möjligen med namn och familj som upplevde konflikten på plats. Kanske farmors mor Märtha Thorstensson, men i hennes födelseattest stod Askersund.

Västgötska rötter.

Farfar föddes i Skövde 17 februari 1876. Huset där han växte upp samman med pappa snickaren Karl Gustaf Andersson och mamma Johanna Karlsdotter har nummer 46, men i vänstermarginalen står namnet Sveningsberg. Västergötlands museum har en webbsida med ett bildgalleri “adress: http://www.vastergotlandsmuseum.se” , där finns en bild på huset och mycket annat intressant för den som är intresserad av Skövde och bilder från förr.

Karl Edvard var enda barnet en ovanlighet i en tid när preventivmedel knappt existerade, kanske fanns en annan orsak till att det inte blev fler barn. Karl Gustafs pappa Anders Petter Sveningsson var också snickare född 26 februari 1817 i Horsås gift med Maja Andersdotter född 9 oktober 1809 i Sörgården Hasslum. Anteckningen när hon avlider redan 26 maj 1873 är lungsot. Anders Petters far hette Svening Andersson född 26 februari 1792 i Horsås och avliden 17 december 1839 i Våmb där står att orsaken var lung- och vattusot. Han var gift två gånger först med Caijsa Persdotter. Med henne fick han två barn Britta Christina och Anders. Han gifte om sig med Brita Larsdotter född 9 oktober 1793 i Knapegården, Björsäter. Hon avled 24 mars 1850 i Våmb. I dödsattesten står bröstsjukdom.

Lungsoten (TBC) var en dödlig sjukdom som drabbade hög som låg ung som gammal under sekler. Det var tack vare penicillinet som vi lyckades bemästra den. Tyvärr har felaktig användning av penicillinet resulterat i resistenta baciller så TBC har vi inte lyckats utrota som smittkopporna.

Bara i min fars familj på farfars sida drabbades så många att det var tur att de överlevde. Som min dotter Anki undrat kan det också vara intressant att ta reda på varför några i en familj inte drabbades av.

Farfars familjehistoria handlade väl inte bara om tråkiga ting som lungsot. De lyckades ju bli vuxna de flesta av dem.

Svening var det han som gav namn åt Sveningsberg? Någon titel har jag inte funnit på honom, men bonde är inte en dålig titel som hans far Anders Ericsson Jonsson född 24 februari 1745 i Locketorps föräldrar var Eric Jonsson född 19 november 1711 i prästgården i Locketorp och Catharina Andersdotter född 15 juli 1713 i Locketorp. Med Erics far Jon hamnade jag i början av 1700talet.

Enligt min pappa hade farfar Karl Edvard funnit någon som deltagit i Karl XII’s krig så därför samlar jag de som är gamla nog att ha varit med som Jon Ericsson. Men hur var det med Catharina Andersdotter, Eric Jonssons hustru. Det finns ett barn med namn Catharina i Locketorp 1713 och hennes far kallas Kapten Sahlfeldt. Om det stämde att han är hennes far så har vi definitivt en deltagare i Karl XII’s krig.

Farfars mor Johanna Karlsdotter föddes i Horn på luciadagen 1841 och var en av dem som trots lungsot och annat lyckades bli 91 år. Hon hann se sina barnbarn växa upp. Hennes far var Bonden Carl Larsson född 1798 i Sörgården i Horn.

Tyvärr har mycket av arkiven förstörts på grund av brand så en del kan inte bekräftas som när Carl gifte sig med Johannas mamma Caijsa Svensdotter född i Stora Ågården och uppvuxen i Åna där hennes far Sven Bengtsson var bonde och så småningom hedrades med titeln kyrkvärd. “En kyrkvärd, är en person som är utsedd att hjälpa till vid gudstjänster, vanligtvis med att hälsa välkommen, hjälpa till med textläsningar, hjälpa till vid nattvarden, dela ut psalmböcker (och gudstjänstagendor) samt att ta upp kollekt.” utdrag från Wikipedia.

Caijsas farfars far hette Thorsten Persson född 1688 i Rågången. Alla hittills bördiga i Västergötland, Skaraborgs län, i trakterna runt Skövde.

Fanns det någon som kom från en annan trakt? Kanske Kapten Sahlfeldt, men han var osäker som far till Catharina så det tycks ju som om pappa haft rätt att de var inbitna Skaraborgare, västgötar.

Med hjälp av olika personakter på internet fann jag en väg genom farmor Brita ned till Birger Jarl som var son till Magnus Minnesköld som tillhörde det vi numera kallar Bjälboätten , och mamma Ingrid Ylva tillhörde den sverkerska.

Vad det innebar att ha sin rot i den trakt där de som skulle grunda det land som i dag hette Sverige kom är för mig lite kul. För mina barn och barnbarn med sin afroamerikanska rot något att använda i den fåniga diskussion om vem som ska anses vara mest svensk. Det är en fånig diskussion som vuxna människor borde avstå ifrån för till syvende och sist är vi alla från början afrikaner.

Jan Guillous berättelse om Arn är och historikern ( min favorit) Dick Harrisons bok “I Jarlens sekel” rekommenderar jag för den som vill veta vad som hände då i början och vad som byggt vårt land och alla andra.

Jag har alltid tyckt om begreppet “Världsmedborgare” och det är vi allihop, ingen har mer rätt att leva på vår jord än någon annan. Vi som lever och levt i det här landet har alla varit med om att bygga upp det land vi lever i och tycker vi om det vill vi kämpa för det vi har uppnått.

Nu tänker jag fortsätta söderut med hjälp av morfars far Nils Bjerner och farmors mor Märtha Thorstensson. Riktigt långt söderut blir man dansk/norsk om man hittar släkt där ned till före 1657.