Pryo handlade om att pröva olika arbeten. Eftersom jag sagt till mina  fosterföräldrar att det var läkare jag ville bli så blev det något som hade med vård att göra. Under hösten fick vi undervisning i hur man bäddar sängar och en guidad tur på Sankt Göran. All fin väl plastinpackad mat patienterna  skulle få att äta.  Jag tyckte det var lite tråkigt och undrade om sjukvård egentligen var något jag ville ägna mig åt. 

terapin var i källarvåningen.

Men under våren fick jag en möjlighet att pryo på en arbetsterapi så en slaskig aprildag klev jag ut från Odenplans tunnelbanestation det var som att komma hem men när jag gick förbi där huset jag bott i skulle stå var det borta allt var nedrivet. En parkeringsplats bakom ett plank men jag stannade vid tvättinrättningen som ännu fanns kvar, för första gången sen jag lämnat det hus och hem som nu var borta stod jag åter där och såg skjortornas parad. Det kändes som om min barndom sopats bort att den aldrig existerat att den ansågs ovärdig att bevara. Ville också staden att jag skulle glömma det där och rätta mig efter den moderna välfärdsstaten och känna lycka och glädje över att ovärdiga ting som gamla hus, fattiga människor som tant Maja inte längre fanns. Jag borde känna något annat än jag gjorde fy skäms på mig som saknade hemmet i slummen. Det gick inte att komma ifrån att det funnits något där en atmosfär en värme som jag inte riktigt kunde förklara.

Norrtulls sjukhus arbetsterapin hade det stått på lappen jag fått. En skylt visade vägen till en dörr vid sidan om huvudingången. Vid en vävstol satt en gammal kvinna och vävde. Jag hälsade men hon var djupt inne i sin egen värld. Jag följde doften av kokkaffe förbi ett stort bord med sysaker, dukar med korsstygnsbroderier väntade på de gamla. In genom en öppen dörr där möttes jag av en ung kvinnas röst äkta södersnack. Den andra kvinnan vid bordet såg mycket äldre ut kunde faktiskt vara lika gammal som mamma. Hon svarade med ett tonfall som påminde om mamma och mosters norrländska dialekt. 

– Ta, dig en kopp kaffe och slå dig ned, log kvinnan.

Jag log blygt tillbaka och betraktade nyfiket dem som jag förstod var samiska av det de talade om. Det är många av oss som inte vet att det finns samer som inte är renägande och som har migrerat till Stockholm precis som många andra norrifrån. De här två hade uppenbarligen inte glömt sin samiska tillhörighet.

– Min morfar var lappmarksdoktor och han hette Bror, tänkte  jag högt,  nyfiken på att höra om han var känd bland samerna.

– Ja, svarade den äldre jag har hört om honom. Jag heter Laila och hon där är Kjersti, du ska vara välkommen och vi kommer trivas bra hoppas jag. 

Och det gjorde åtminstone jag. Jag lärde mig korsstygn, kedjestygn och langettstygn. Det var spännande att se de vackra mönster som skapades, men det roligaste var när jag fick sitta vid en vävstol och sätta upp den. Ett jobb som de flesta 14- åringar kan uppfatta som tråkigt. Men jag tyckte det var skönt att sitta där och stressfritt och dagdrömma medan jag skapade grunden för att en fin matta eller duk skulle bli till.

Det jag gillade mest var de gamla som vid klockan 9 på morgonen kom struttande in i lokalen. De var klädda i brunrutiga eller smutsgröna rockar för att det inte skulle synas om de kladdade lite. Jag satte mig samman med en av dem och småpratade. Hon hade sitt gråa hår uppsatt i en knut i nacken, hela ansiktet täckt av små fina rynkor. Eva hörde nog inte vad jag sa utan mumlade för sig själv eller kanske hade hon en hemlig vän. De var senila alla damerna på terapin, men några kom ihåg hur man broderade, vävde och deras alster visades på en utställning i terapin och såldes.

Jag trivdes med de gamla och ibland följde jag Leila några trappor upp i sjukhuset. Där delade vi ut olika tyger och garner för att de som var för svaga för att ta sig till terapin också skulle få något att pyssla med. En dörr intill var det mörkt någon låg för döden inte kändes det hemskt som många tyckte för hon hade levt sitt liv och nu somnade hon sakta in. I en pinnstol satt en hoppsjunken kvinna. Beundrande berättade Ulla att hon var över 100 år.

Var jag känslokall som tyckte att det var meningslöst att bli så gammal bara för att sitta i en stol och inget göra att hon i sängen hade det bättre för varför skrämmas av döden. Det var värre att leva som en tom grönsak bara för att människorna runt dig räddes döden som vi inbillade oss inte fann oss förrän hjärtat slutade slå. De hölls vid liv med alla möjliga piller så snart någon fick lunginflammation skulle de kureras med alla möjliga medel. Tänkte vi på dem eller oss själva och vår egen dödsskräck.

Den våren missade jag Blackemässan. Jag hade kul med Maud och Tomas det veckoslutet. Såg en film av Lasse Hallström som sa att “Livet är stenkul”. Ska vi gå hem till mig, till dig eller var och en till sitt blev en slogan som det dröjde årtionden att bli av med. Att Lasse skulle bli Hollywood regissör var det ingen av oss som hade i tankarna, men att han var en duktig regissör var klart.

Veckan efter beslöt Gitte, Sanna och jag att göra ett besök på Moderna Museet där de visade en utställning med verk av Edward Kienholz. I en amerikansk buss från femtiotalet satt Rosa Parks som hade fängslats för att hon vägrat lämna sin plats i bussen till en vit man 1955. Utanför den fanns en bil, en svart man låg ut fläkt utanför och hade blivit kastrerad.

Jag hade hört Martin Luther Kings tal i Washington flera gånger under sextiotalet ett tal som alltid rört vid djupet av mitt hjärta hade sett våldet mot svarta i USA på TV och undrat över varför de inte kunde se att de var människor med samma värde som vi. I ett rum fanns en bordell med en bordellmamma. Kienholz bilder visade på ett Amerika där drömmen om frihet, livet och sökandet efter lyckan inte involverade alla människor.

Livet var inte alltid stenkul. Det var mycket i vår värld som kunde få även en fjortonåring och hennes kamrater att tvivla på budskapet i Lasse Hallströms film, men kanske skulle vi tänka att så länge det fanns människor som King och Rosa Parks som vågade ta upp kampen för att livet skulle bli stenkul för oss alla fanns det hopp. Människovärde, lycka fanns det utan det blev livet inte särskilt kul.

Det var spännande med en värld där vi var olika till utseende, förmågor och drömmar men ändå så lika. Gitte, Sanna och jag tyckte att det var det som gjorde världen så spännande och att den utvecklades. Vi var inte alltid överens eftersom dagen var varm avstod vi från bussen och tog en promenad från museet vid Skeppsholmen till Hötorgets tunnelbanestation.

Den berömda gropen i City hade bebyggts men det var ännu svårframkomligt på vissa ställen på grund av rivningarna. Hela sextiotalet var stan en stor byggplats. Grävskoporna verkade aldrig få nog av att äta upp det ena huset efter det andra. Gitte vars far var skulptör funderade över meningen medan vi satt på en av sofforna i Hötorgets tunnelbanestation i  väntan på tågen.

– Har ni hört den där skrönan om gropen i City, sa hon utan att vänta på svar fortsatte hon, en delegation från Vietnam kom på besök till Stockholm. Bekymrat tittade vietnameserna på det enorma hålet som de såg i mitten av vår stad. Har amerikanerna varit här också undrade de bekymrat för gropen påminde dem om de bombkratrar som bombade Vietnam ner till stenåldern. Nej, svarade Hjalmar Mehr, det här har vi själva gjort. Vi svenskar behövde varken nazister, ryssar, japaner, britter eller amerikaner till att förstöra vår stad. Det fixade vi alldeles på egen hand, avslutade hon bittert.

Tåget mot Bagarmossen kom just in och den kortväxta ljusblonda Gitte försvann in i tåget mot Gullmarsplan. En kort stund senare kom tåget mot Vällingby. Sanna och jag satte oss ned mittemot varandra på de mossgröna sätena.

– Det gör väl inget att de river och bygger nytt, sa Sanna. Jag tycker det är bra att de gör sig av med det där gamla. Vi behöver nya och fräscha bostäder och annat nytt. Det är romantiska fåntrattar som gillar gammalt och omodernt skräp.

– Men, Sanna bara för att Gitte undrar över varför de river allt det gamla behöver det väl inte betyda att hon inte tycker om nya saker. Hennes pappas skulpturer är faktiskt moderna. Den där skulpturen vid teckningssalen har han gjort. Jag tycker att flera av de där husen är vackra och de kanske kunde modernisera dem med toalett, badrum och elektricitet. Jag föredrar en blandning av gammalt och nytt. Det är något alldeles speciellt att gå in i ett gammalt hus att uppleva atmosfären i en miljö där människor har levt under flera hundra år. Med den där historien menade nog Gitte att vi inte bryr oss om vår historia att vi ser de som levt före oss som mindre viktiga. Tyskar och britter har försökt att bygga upp det som förstördes under kriget och det vill nog vietnameserna också göra.

– Det är bara romantiskt fjant, menade Sanna. Historia handlar bara om kungar och krig. Jag tycker det är bra att de river det där och bygger nytt.

– Det är inte husen vid Strandvägen eller slottet de river utan vanligt folks hus, sa jag. Sanna fnös och tittade demonstrativt ut genom fönstret.

Inget mer blev sagt mellan oss, men jag satt i egna funderingar under resten av färden och tänkte med sorg i hjärtat på den stad som jag fötts i. På Norrtullsgatan och slumkåken som visst inte heller var värd att bli något annat än en parkeringsplats. Det var inte Sannas hem som förstördes för hon var född och uppväxt i Blackeberg ett område som var ganska nytt. Samman med Tomas och Pia hade jag strövat omkring i Stockholm och trivts kände mig alltid av någon anledning mer hemma där det fanns en blandning av gammalt och nytt. Atmosfären i staden påminde om det hem jag förlorat som sjuåring. Det var väl så att det var där som allt varit som det borde vara för ett barn därför kände jag speciellt för de äldre delarna av staden.

Det var arbetarna, kulturarbetarna och pressfolket som med rivningarna kördes ut ur City för att ge plats åt bankpalats och shoppingcentra. De som jag levt med och som sett mig och respekterat mig för den jag var deras tillvaro förändrades nu drastiskt. Jag hade börjat läsa Fogelströms böcker och älskade alla de olika människor som bott här och skapat vår stad och den relativt trygga tillvaro de flesta svenskar nu hade. Det kunde väl inte vara så svårt att bygga om husen så att människor som Emilie kunde bo i stan om de ville. Blev det inte tråkigt om det bara fanns en sorts människor och en sorts hus där liksom i förorten? Tyckte inte politikerna om de som sysslade med konst och journalistik ville de inte att turister som kom till Stockholm skulle lära känna våra konstnärer. Arbetarna var inte de socialdemokraternas folk ville de köra ut dem ur stan passade inte de samman med en ny modern värld var det bara banktjänstemän och stora varuhus som gällde skulle alla de där trivsamma små butikerna försvinna och ölfiken.

Sanna tyckte illa om det som var gammalt av den enkla anledning att det inte var nytt. Om något var lite rynkigt, torkat slängde hon bort det då, om hon ändå kunde se de vackra ting som Maud skapade. Hon hade börjat torka blommor och olika sorters gräs till eterneller med en bit lera formade hon en rund boll och stack de torkade blommorna i den. De blev till vackra mobiler som hon hängde i taket. Jag hoppades att de aldrig skulle förstöra den delen av Stockholm där Maud bodde för med det gamla försvann den speciella atmosfär som var mitt hem på jorden.

Vilhelm Mobergs böcker om Utvandrarna handlade om den svenska utvandringen till USA. De hade lämnat fattig Sverige, men det hade vi som nu bodde i Sverige också gjort. Det betydde inte att allt det som påminde om vår historia skulle föraktas. Historien var våra rötter om vi kapade dem föll livets träd och dog.

In God we trust stod det på västvärldens starkaste valuta. Det var mammon som var vår Gud. Men både Gud och Jesus var enligt vetenskapen död. Nelly och Sanna ansåg att människor som trodde på Gud var galna och obegåvade och fick stöd av regering och riksdag. De politiskt intresserade ungdomarna stödde deras åsikt. Det var tryggt att följa rådande ståndpunkt. Vi som inte var så säkra på någonting ansågs som obegåvade idioter för det var de som för närvarande hade rätt åsikt som var de kloka. Darwin och en del filosofer hade bevisat påstod de att Gud inte fanns därför att det inte behövdes någon Gud för att skapa jorden och allt det som levde där.

Ack, klokheten är en gubbe så framsynt och klok att rosor och akvileja förfrysa, hade Nils Ferlin diktat i När skönheten kom till byn.