En buss stannade utanför ett kedjehus i Nälsta några minuters bussresa från Vällingby Centrum. Det var sent på kvällen en trött men uppspelt trettonåring med kort blont hår klev av. Det var måndag andra veckan i augusti. En varm sommardag hade det varit nu var det ljummet vindstilla när jag öppnade dörren i mitten av tvåvåningshuset och möttes av en liten tambur intill ett kök. Två lampetter vid hallspegeln lyste välkomnande.

Med raska steg gick jag rakt fram mot vardagsrummet utanför panoramafönstret lystes altanen upp av månens svaga mystiska ljus, tog trappan till övervåningen passerade två rum på var sida om korridoren. Öppnade dörren till rummet längst bort la en brun papperspåse med några böcker på stolen vid det lilla skrivbordet.

Vid femtiden hade jag rest till Hässelby Strand med fjärilar i magen. Det var första gången jag var där för vi som bott i Hässelby Gård  hade sällan någon anledning att resa dit till än ännu tråkigare förort. Nervös för att inte hitta, men snart fann jag dörren till bibliotekslokalen där jag möttes av två äldre damer som var snälla. Tant Lisa med sitt blåskimrande hår visade mig vänligt till vagnen där en hög med böcker låg stapplade och visade hur jag skulle sätta tillbaks dem på hyllorna. Böcker som var stämplade med bokstäver som började med H var skönlitteratur, Hc för böcker för svenska, Hce för engelska böcker översatta till svenska.

Spännande hade det varit att plocka bland alla böcker att fantisera över alla historier som fanns om hur många liv jag behövde för att läsa allt, bland dem hittade jag en diktsamling som Markus mamma skrivit. Men mammas poet Birger Vikström fanns inte, inte heller pappas Tveksam som gryningen och det tyckte jag var synd.

Ragnar Edvardson ur Tveksam som gryningenDe utsända

Det finns blommor
som bara den upptäckt
som gått djupt vilse.
Det finns öar
som bara den skymtat
som åter och åter förliste.

Ljus är för stjärnorna okänt.
Om makt vet den mäktige intet.
Den vilsegången, den förliste
skall slutligen finna oss.

Men 100 kronor hade jag fått för besväret och det var inte illa, och jag hade jag fått lov att arbeta där en gång i månaden under hela skolåret och det hade jag räknat ut att det skulle bli 1100 kronor kanske ränta också om jag öppnade ett bankkonto.

Det kändes vuxet, men skulle jag kunna spara för det var så mycket jag behövde när nu inte Britta ville avvara något av barnbidraget till mig. Lyckoslantens Spara eller Slösa var frågan, tyckte att Slösa var mer spännande än den tråkiga Spara. Lite kul ville jag ha innan jag blev gammal och grå. Men några kronor kanske man kunde sätta in på kontot som jag frågat och faktiskt fått tillåtelse av Britta att öppna.

I min första sparbanksbok fanns nu tio kronor som jag fått av pappa. Tio kronor till av den där hundralappen kunde bli till något längre fram hoppades jag. Om makt vet den mäktige intet, men den vilsegångne som försökte ta makten över sig själv visste vad makt var.

Den röda väckarklockan ringde tidigt på morgonen två veckor senare sömndrucken klev jag ur sängen och hann in i badrummet före Ann, duschade och tvättade mitt korta hår. Någon hårtork hade jag inte den som Ann hade fick jag aldrig låna, men med handduk och hårborste torkade det något. Jag tog kammen som jag köpt tog en hårslinga i vänster hand drog snabbt med kammen mot hårstråna, en till hårslinga och gjorde detsamma. Så skapade jag en högre frisyr i en tid när mousse inte fanns.

Kammen och hårborsten tillsammans med bläckpennan som jag hade fått från skolan i avslutningspresent och en liten skrivbok la jag ned i den snäckskalsvita skolväskan.

Spara hade ordentligt satt in allt också de hundralappar jag fått från Maud när vi kommit hem från Gräddö på banken, men Slösa tyckte att hon behövde leva i nuet om framtiden visste jag inget. Det fanns ju ändå tjugo kronor på banken. Och i dag var det en alldeles särskild.

Jag klädde mig i det bästa jag hade som var ett par beige tweedshorts, vit kortärmad blus, ljusblå kofta och ett par vita högskaftade tennisskor. Pengarna jag fått av Maud hade räckt till blus och tennisskor. Koftan och shortsen var ärvda, ibland fick jag riktigt fina saker i arv särskilt shortsen tyckte jag var snygga.

Femton minuter i åtta stod jag och huttrade vid busshållplatsen. Det var lite kyligt tidigt på morgonen, men tjejer i början av tonåren ville se tuffa ut och frös hellre än klädde sig i något tråkigt.

In genom gången förbi frissan till tunnelbanestationen i Vällingby nedför trapporna till vänster där tog jag inte det tåg som stod inne för jag ville invänta tåget från Hässelby.

Solen hade börjat värma så mina knottriga nakna ben värmdes upp lite när två killar kom nojsande nedför rulltrappan, så de var vakna så här tidigt, tänkte jag. Lite pirr i magen när jag kikade lite extra på han Stoffe vars hår redan nådde över axlarna. Han hade en orange kort jeansjacka och som vanligt med ett glatt vänligt leende på läpparna. Han och Kentha som var lite mer butter till läggningen hade en charm som var svår att motstå.

Det gröna tåget mot Farsta rullade in på stationen. Stoffe och Kentha var på väg in till T-Centralen så de försvann in i sista vagnen. Plattan var nybyggd och modsen hade flyttat från Hötorget dit och jag och dem gick skilda vägar. Mats och jag trivdes bättre på Kungsholmen och om vi tog oss därifrån hamnade vi oftast vid Hötorget. Vid Kungsgatan fanns flera biografer, stånden på torget var intressanta med alla spännande saker de sålde och vi tyckte att Pub var det bästa varuhuset i stan.

Nelly hade sagt att hon skulle vara i tredje vagnen. Där stod hon i öppningen med sin korta blonda snedlugg iklädd sina älskade utsvängda ljusblå manchesterjeans, liknande blus som min fast ljusblå, ljusrosa sandaler med hål för stortån, den tuffa ljusbruna halvlånga mockajackan och vinkade glatt. Vi föll i varandras armar lyckliga över att se varandra igen uppspelta inför den första dagen i den nya spännande skolan.

– Min kompis Sanna har lovat att möta oss, berättade Nelly. Tänk om det finns någon spännande kille på skolan för killarna i vår klass verkar lite barnsliga tycker du inte.

– Jo, larvigt det där med tjejbaciller, menade jag, särskilt han Klasse tror visst att han är tuff, men det kanske är lätt att regera skolan när man är äldst. Nu är vi yngst och då kanske han inte är så jobbig längre. Hoppas han lägger av med det där för det är tröttsamt särskilt som att jag aldrig varit intresserad av honom.

Klas pappa hade varit på besök hos familjen Jämt. Britta och Kent var ofta på middagar hos Olle, men jag hade inte förstått att han radioreparatören var Klasses pappa förrän han vid lunchen den kvällen berättat att hans son alltid talade om mig. Det hade låtit på Olle som om Klasse var förtjust i mig, men jag tänkte att det var ett fånigt sätt han hade att visa det på.

Britta hade under middagen talat med Olle om min galna mamma. Och jag hade förstått att det var på grund av hennes om Klasses vetat att min mamma var på Beckis.

Det var han som hade lett killarna i klassen i mobbingen av mig. Han hade kallat mig dum och äcklig och lika galen som morsan. Klasse hade hittat på en lek som innebar att killarna knuffade varandra åt mitt håll och de som råkade nudda mig torkade demonstrativt av sig smutsen. Det hade gjort ont och många gånger hade jag gråtit mig till sömns, men efter det jag hört från Olle hade jag tänkt att så skulle Klasse definitivt inte kunna vinna mitt hjärta tvärtom.

– Det går flera tusen elever på skolan så Klasse och de andra försvinner nog i mängden, menade Nelly. Vi behöver inte bry oss om dom alls och Sanna säger att det finns massor av snygga spännande killar på skolan.

– Skönt för Ingela också, sa jag samtidigt som tåget rullade in på perrongen i Blackeberg.

Nelly och Fia som hade stått inträngd i ett hörn nickade samtidigt som vi knuffade oss ut genom dörren. Ingela slöt upp bakom oss.

Killarna hade jagat henne runt skolgården för att hon hade stora bröst som de ville ta på. Sånt var inte kul särskilt inte i en känslig ålder som de första tonåren är. Det var alltför ofta att tjejer måste acceptera vad som helst från killarna. Lärarna tyckte att vi gnällde och en del ännu i mitten på sextiotalet att det var vi som lockade killarna till synd. Men inte kunde väl Ingela rå för att hennes bröst växt och blivit stora trots att hon bara var tretton år.

Ordet sexuella trakasserier existerade inte i vokabulären och vi tjejer tvingades finna sätt att överleva genom att ty oss till varandra.

Trängsel i uppgången men till sist lyckades vi ta oss ut genom spärren och utgången  tog vi till vänster och vid uppfarten till skolan mötte en glatt leende tjej viftande med varsin påse full med kokosbollar som hon köpt i fabriken och som hon lyckosten passerade varje dag på väg till skolan.

– Är ni redo för en husesyn i den bästa skolan på jorden, skröt Sanna som
redan hade gått ett år i läroverket.

– Hej, Sanna, det är jag som är Tove, sa jag glatt överraskad över bilden av en storvuxen tjej inte tjock bara kraftigt byggd, grönögd med håret hängande långt, rakt och vackert brunt ned mot ryggslutet. Sanna var klädd i en brun långkjol, batikmönstrad halvlång tunika och bruna lädersandaler. En garnvirkad väska i mossgrönt hängde över ena axeln hela uppenbarelsen signalerade bohemisk konstnärinna.

– Kul att träffa dig, fortsatte jag, men nu får du allt bevisa det där om bästa skolan i världen.

– Minsann, ska jag de’, skrattade hon och gick uppför trappan, in genom skolans entré förbi dörren till matbespisningen, in genom dörrarna rakt fram. Spänt följde vi andra henne i hasorna. Innanför dörrarna möttes vi av en stor hall som kallades Aulan som fick sitt ljus från ett panoramaglas i taket. Runt den löpte terrasser där det fanns klassrum, vid terrasshörnen ledde korridorer till ännu fler rum.

Skolan såg spännande ut lite större än den vi kom från och tegelstens röd med en lite ovanlig arkitektur byggd i början av femtiotalet. En spiraltrappa ringlade sig som en orm upp mot taket där en skulptur av Arne Jones balanserade, han som Maud hjälpte sköta bokföringen. En skola med modern konst som den jag redan hade sett utanför på väggen. Det hade sett ut som något av Lennart Rhode han som varit mammas lärare.

Skolan kändes som min en skola som tyckte om modern konst som inte var rädd för lite annorlunda arkitektur passade mig.

– Det finns ett terrarium högst upp, bredvid biologi salen, berättade Sanna medan vi kämpade oss uppför trappan, en kille i sista ring har startat det och där finns varaner, boaormar, en kobra och en pyton. Ibland smiter de ut och då måste man se upp var man sätter sig, lite läskigt, men ganska kul också.

– Man får väl hoppas att det finns serum på skolan för kobror är rätt farliga, sa jag som tillsammans med Tomas hade besökt terrariet vid Fleminggatan. Lasse hade berättat för oss om alla djuren och hur giftiga de olika ormarna var, om att deras bett kunde döda på några minuter ibland.

– I lördags hade Tomas tagit med sig en kameleont hem från terrariet som hade ätit upp den lilla salamandern, det var otäckt, berättade jag.

– Usch, sa Fia tittade sig förskräckt omkring, lugnade sig något när hon märkte att terrariet låg på tillräckligt avstånd från trappan.

– Här är teckningssalen, sa Sanna obekymrat glatt och öppnade dörren rakt fram, snabbt kilade vi in undan den inbillade faran till paradiset på jorden för oss konstintresserade tjejer.

– Riktigt konstnärsmaterial, skrattade jag högt och sken ikapp med solen utanför fönstret, en drejskiva stod i ett hörn, i ett annat ett staffli.

– Det är frivillig teckning på lördagar, meddelade Sanna, häng med vet jag.

– Absolut, svarade jag, det var en dröm att få måla på riktigt. Du har rätt tror jag världens bästa skola åtminstone om man gillar att måla.

– Jo, men det finns också annat som Blackemässan fast det är inte förrän till våren, myste Sanna.

– Vad är det, undrade Fia.

– Tänker jag inte avslöja än, svarade Sanna hemlighetsfullt.

Den första dagen på skolan slutade med uppropet i matsalen där vi fick våra scheman för nu i sjuan hade vi inget eget klassrum utan det gällde att ta sig från rum till rum, beroende på vilket ämne vi skulle läsa. De som nu gick de två sista årskurserna på gymnasiet skulle alla ta studenten på det gamla sättet med studentexamen. Min bror Markus skulle bli näst sista kullen av studenter. Vi som nu gick på högstadiet hade alla sifferbetyg och skulle inte få ta studenten.

Det var ingenting som bekymrade oss över hövan att det var skolreformen som gjorde att skolan bytte namn från läroverk till gymnasium. Inte heller att studentexamen avskaffades. Nog kunde vi väl fira att vi slutade skolan ändå när den dagen kom. Siffrorna ett, två, tre, fyra och fem hade funnits i våra betyg sen trean. Det var lätt att räkna ut medelbetyget, men sånt hade inte betytt så väldigt mycket för oss förrän nu i högstadiet. I sexan hade vi fått välja om vi ville läsa särskild eller allmän matematik och engelska, musik eller teckning, tyska eller franska för det bestämde vilken linje i 9: an vi ville läsa.

Jag, Nelly och Fia hade valt särskild matte och engelska, teckning, men jag hade varit den enda som valt att läsa franska. Så vi tjejer skulle träffas på alla lektioner utom franskan. Jag hade valt det språket för att jag tyckte det var ett vackert språk och tyckte om Edith Piaf, Charles Aznavour och var enligt mamma lite vallon till påbrået.

En nyhet den här hösten var att lördagarna blivit fria från studier därför att riksdagen beslutat att veckoslutet skulle vara arbetsfri. De flesta elever tyckte det var bra att slippa skolan och ha hela veckoslutet ledigt utom vi som drömde om konst och musik.

Tidigt på lördagsmorgonen reste jag till skolan kunde inte vänta längre och när jag kom in i teckningssalen var Nelly och Sanna redan där tillsammans med två äldre tjejer och en kille. Ur en grammofon hördes Rolling Stones senaste Paint it black, Nelly ritade en gran och Sanna några underliga olikfärgade ringar på ett stort gemensamt papper.

Jag hittade snabbt ett eget stort papper och började skissa fram en bild av en mur med en dörr som öppnades på glänt John och mamma tittade ut.

– Hej, jag heter Eva, sa en av tjejerna, samtidigt som hon nyfiket lutade sig över mig för att se vad det var jag ritade. Jag mumlade ett hej i alltför djup koncentration för att ha tid att tala med henne. Hon gick tillbaks till sin plats och fortsatte med sin skulptur i lera. Killen som kallades Krilles hår var krulligt som Art Garfunkels såg lite grand ut som ståltråd tecknade en drömlik bild och jag tänkte att han sett tavlan som Salvador Dahli målat och som hängde på Moderna Museet. Krilles bild var nästan lika bra.

Någon bytte Rolling Stones Aftermath till Beatles Revolver endast musiken hördes för en stund var vi alla djupt försjunkna i våra egna skapelser.

– Fika, ropade en ljus tjejröst från rummet intill. Sissi hade tagit med sig hembakade bullar som lockade lite ovilligt lämnade vi våra konstverk för den oemotståndliga doften av nybakat. Hon hade lyckats värma dem i ugnen som egentligen användes till att bränna lerkrukor.

– Den där bilden på Revolver tycker jag är spännande, mumlade jag med munnen full av kanelbulle. Det kunde vara kul att göra bilder till ett rockalbum.

– Tror du att du kan det, kommenterade Krille. Det ska mycket till att konkurrera med Klaus Voormann.

– Jag är väl inte nybörjare hela livet, svarade jag. Klaus har väl hållit på lite längre för det är väl bara att jobba med sina bilder och ta med sig några man tycker är bra till någon av de där rockstjärnorna och se om de nappar.

– Jasså, det tror du, sa Eva. Jag är mer intresserad av avantgarde, än rockstjärnor.

– Vad är avantgarde för något, undrade Nelly ett nytt ord för en trettonåring.

– Att våga bryta med det som är populärt, som senaste mode, att inte vara snäll och att vägra skapa något för att sälja, tror jag, svarade femtonåriga Eva lite svävande.

– Vill du inte bli rik och berömd, undrade jag. Om man gör något bra och det säljer ska man då vägra, men han Andy Warhol är han inte rik och berömd och han räknas väl till avantgardet.

– Men, han gör inte saker för att bli rik och berömd, sa Sissi, utan för att det är något han vill säga som är viktigt.

– Om det är viktigt för andra så köper dom det och då blir man rik och berömd, menade jag, och gör inte han konst av reklamprylar, förresten vad gillar du Mary Quants mode.

– Det är för populärt, insköt Sanna.

– Får man inte gilla The Beatles och The Rolling Stones om man vill göra något som du säger är avantgarde. De är ju populära, berömda och rika. Tycker det är konstigt för de blir väl inte sämre för att de tjänat pengar på sin musik, fortsatte jag att argumentera.

– Det finns inget politiskt budskap i deras musik och det är också en del i avantgardet, ansåg Sissi, men Bob Dylan är okej. Han har ett politiskt budskap i sina texter.

– Men han är väl populär och berömd, insköt jag, och nog tjänar han bra med pengar precis som Beatles och Stones.

Vi föll alla i skratt när vi förstod att vi trasslat in oss i en omöjlig diskussion. Det var omöjligt för hur vi än vände och vred på frågan så blev de som lyckades med sin konst rika och berömda vare sig de ville eller inte. Konsten blev inte bättre eller sämre om den sålde eller inte.

Men jag trivdes som fisken i vattnet. Det här var unga människor som ville diskutera som var intresserade av mer än kläder och smink. De tystade mig inte med att de visste bättre eller att sånt var tråkigt utan kom med motargument. Jag missade inte en lördag den hösten om det inte var en helg då jag hälsade på Tomas. Nelly var bara med den gången men jag och Sanna kom in i gänget på skolan och njöt av allt som skedde där.

Vi hade kul de där lördagarna och involverade oss även i elevrådet. Mina klasskompisar tyckte sånt var tråkigt, men jag tyckte det var kul att få vara med och fatta beslut om sånt som rörde skolan och arbetet där. Det pratades även politik, kriget i Vietnam på mötena och konflikten mellan svarta och vita i USA, Rhodesia och Syd- Afrika.

I mitten av september var det skoldans spänt åkte jag dit hade lyckats hitta en riktigt snygg kortkort rak blå klänning och ett par vita pumps med klack på rea. I trappan stod Nelly och Sanna och väntade spända inför kvällen. Dansen var i salen där det i vanliga fall skrevs skrivningar, nu var alla borden borta.

I taket blinkade röda, vita och blå spotlights, på scenen stod redan ett lokalt band Lennox och spelade the McCoys, Hang on Sloopy. Akustiken i lokalen var som på en riktig rockscen och det lät och kändes häftigt att kliva in i den redan fullpackade lokalen med en självlysande stämpel på översidan av vänster hand. Vi stannade vid ett långbord och tog för oss av cocacola, Fanta och så många kokosbollar vi kunde smälla i oss.

Den senaste modedansen var shake som hade tagit över twistens roll, dansen var redan igång. Nelly blev snabbt uppfångad av en riktig snygging Sanna och jag dansade för oss själv till klockan tio då ett nytt band äntrade scenen som hette Hounds och körde sin första hit Exodus.

Jonny en blond pajas nojsade runt oss tjejer. Han verkade mest intresserad av Nelly som fick den ena dansen efter den andra och snart försvann de ut på något romantiskt äventyr. Sanna och jag stod mest för oss själva och myste åt stämningen ännu var allt på skolan för nytt för att någon av killarna skulle kännas särskilt intressant, för mig, men så kom Krille och vi dansade sista dansen innan jag måste hitta till tåget.

Det var mörkt och kyligt när jag gick den korta vägen mot tåget svävande på lätta men trötta fötter. Efter midnatt kröp jag ned i en varm säng och efter en stund somnade jag inte särskilt orolig över att jag trotsat Brittas förbud som inneburit att jag missat Hounds.

– Du skulle vara hemma klockan tio, sa hon surt när jag till sist vaknade framemot tio på lördagsmorgonen.

– Men dansen var ju inte slut förrän vid halv tolv, svarade jag. Jag ville inte missa Hounds och Nelly och jag hade sällskap åtminstone till Vällingby ljög jag.

– Du ska göra som jag säger, fortsatte Britta. Fina flickor är inte ute och flänger sent på kvällen

– Men, Ann får vara ute hur sent som helst och göra vad hon vill, argumenterade jag.

– Hon förstår och uppförs sig bättre än du, svarade Britta.

– Hur vet du vad hon har för sig på kvällarna, undrade jag.

– Det vet jag nog, svarade Britta, henne kan jag lita på. Du är så dum att du inte kan ta vara på dig själv och nu är det slutdiskuterat. Nu går du in på ditt rum och stannar där resten av dagen.

”Okej, tänkte jag vad får dig att tro att jag vill dela dagen med dig”. Var ändå för uppspelt efter dansen för att göra något särskilt mer än att sätta på Revolver på skivtallriken ta fram ett teckningsblock och en blyerts för att med musiken och ett fotografi av Beatles göra en teckning.

Skivan var den första som jag hade köpt för egna pengar. Pappa hade hjälpt mig så jag kunnat köpa en stereogrammofon i butiken i Vällingby. Love you to. Here, there and everywhere, Tomorrow Never Knows, Got to get you into my life, hade snabbt blivit mina favoriter.

Samtidigt som jag lyssnade funderade jag över varför Sissi och Eva verkade vara totala motståndare till allt som var för populärt som Beatles. De var påhittiga vågade experimentera med olika ljud vilket väl inte handlade om att de skapade bara för att tjäna pengar. Jag tyckte det var spännande och positivt att det gick att leva på att skapa annat än enkla hittar. Klaus Voormans bild inspirerade till att experimentera själv med de där bilderna av rockstjärnor som jag tecknade. De fick en färgklick på olika ställen, så klippte jag ut dem, ord ur tidningar, andra bilder och satte upp dem på väggen och skapade så ett collage. Medan jag gjorde det fantiserade jag om att någon gång se en av mina egna bilder på ett rockalbum.

”Kör min bil för ja jag vill bli stjärna, och jag vill mer än gärna att någon rockstjärna vill ha mina bilder för jag kunde inte tycka som Sissi att de som drömde om stjärnor var omogna småtjejer, vilken rockstjärna vill köra min bil”, drömde jag, funderade på det där som jag tänkt om John ville ha en konstnärinna som tände hans fantasi, ”tänk att bli förälskad i varandras konst och tillsammans slå igenom”.

D
e blonda tvillingarna Jonny och Tobbe hade låtit det självlockiga håret växa till axlarna. De drog omkring på skolan med varsin gitarr hängande på ryggen. De låtsades vara rockstjärnor för att imponera på tjejerna. Det lyckades för alltför många tjejer trodde att en kille med planka var rockstjärna och en sån ville vi alla ha. De såg inte vad jag, Sanna och de andra konstnärstyperna såg att de aldrig visade sig i skolan på lördagarna. De som hade ambitionen att lyckas tog rektorns välvilliga inställning till konstnärliga intressen till sig och övade mycket i skolan precis som Janne Schaffer hade gjort. Men, tjejer kanske inte såg längre än till det yttre lika lite som killar som bara värderade tjejer utifrån om vi hade stora eller små bröst, välsvarvade eller inte ben.

Det var synd att Jonny och Tobbe inte förstod att det var perfekt att träffas i skolan utan insyn från lärare, lära känna varandra och hålla på med sånt vi tyckte var kul och nog kunde de väl ta med sig sina gitarrer och spela lite. Ibland när jag såg dem i korridoren tänkte jag att jag skulle fråga, men de gav mig oftast en nedsättande blick. Det krävdes mycket arbete för att lyckas som Bob Dylan, Beatles, Stones och också svenska band som Hep Stars.

Jag ryckte själv på axlarna tyckte de var idioter om deras stil bara handlade om att få tjejer. De hade väl hört från Klasse att min morsa var galen och tjejer med galna morsor kunde de inte beblanda sig med även om man måste vara lite galen för att bli stor när det gällde konst, litteratur, musik och skådespeleri.

Gymnastiken var uppdelat tjejer för sig och killar för sig. Vi tjejer förbjöds att spela fotboll. Den enda idrott vi tilläts utöva var brännboll och det var trist att de vuxna sorterade oss i det som var acceptabla manliga och kvinnliga idrotter. Jag var helt dum på det spelet men hade lärt mig kicka fotboll av Torsten Tegnér när jag var liten. Det var ett krav från politikerna att vi barn skulle behandlas lika, men vi var inte lika. Brännbollen där jag alltid missade att slå bollen eller fånga den gjorde att jag tappade förtroendet för min förmåga vad gällde sport. Jag hade också svårt för att ta mig över bocken fastnade alltid och kunde inte heller balansera på bommen. Alla redskap var anpassade efter en viss längd som inte passade kortväxta barn som jag.

Var det inte också dumt, tänkte jag att jag hade varit tvungen att välja bort musik eftersom jag visste att betygen efter grundskolan skulle avgöra om jag kom in på gymnasiet eller inte. Min fostermorsa hade bestämt att musik inte var för mig, och därför fick jag inte pianolektioner eller ha något instrument hemma. De som höll på med musik och vi som höll på med konst hade sina lokaler så långt ifrån varandra att vi även på lördagarna sällan möttes och det var synd för jag hade önskat ett samarbeta över konstgränserna. Den dröm som jag ibland delade med mig av till min hemliga vän John Lennon handlade om att bryta gränser mellan konst, musik, manligt och kvinnligt, men som skolämnena var uppdelade och också hur de värderades skapade en konflikt för de av oss som tyckte som jag att flera av ämnena hörde ihop.

Uppdelningen gällde inte bara estetiska ämnen för visst hörde ämnena fysik, kemi biologi ihop liksom historia, religion och samhällskunskap. Geografi hörde samman med alla ämnena. Vi hade inte bara olika klassrum för alla de där ämnena utan också lärare.

Fånigt, menade jag, men Sanna, Nelly och Fia tyckte att det var väl bara att acceptera att det var så här. Krille höll med mig, men trodde att det var omöjligt att få politikerna att ändra på det innan vi blivit gamla nog att ens få rösta.

Here there and Everywhere/ Revolver/Lennon/McCartneyTo bead a better life
I need my love to be here

Och stjärnorna i London tycktes försvinna in i en värld som verkade långt ifrån min, Sannas, Nellys, Fias och Krilles.

Poptidningarna och TV beskrev dem särskilt Beatles som personer som levde i en annan värld än oss vanliga dödliga. De var gudomliga men The Rolling Stones, Sympathy for the Devil gjorde att de tillhörde djävulens anhang, vilket gjorde dem mer spännande än Beatles, Manfred Mann eller The Kinks. Djävulen hade alltid varit mer spännande än snälla, goda fridsamma gudomligheter. Populärpressen beskrev en saga om perfekta mytologiska varelser som gick på partyn och som skulle leva för evigt i en värld av lycka och succé. De kallades det Vackra folket.

– Undrar inte du varför så många beundrar dem vad de än sägs hitta på, ju dummare det är ju mer blir de beundrade, om de är taskiga mot varandra om de utnyttjat tjejer så beundras de av både tjejer och killar, sa jag till Nelly under en lunchrast vid cafeterian.

– Visst, men vad spelar det för roll. Det är väl deras liv, svarade hon lite surt för hon drömde själv om ett spännande glamoröst liv i Swinging London samman med det vackra folket.

– Men om man drömmer om att lyckas som de luras man inte om man tror att allt i deras liv är häftigt, kul och spännande, fortsatte jag. Luras du inte som tjej om du tror att det bara är de där andra tjejerna som de är taskiga mot.

– Kanske, svarade Nelly, men nog vore det kul att ha en massa pengar och gå på fina partyn.

– Inte behöver man pengar för det, menade jag, hade vi inte häftigt kul på skoldansen.

– Jovisst, skrattade Nelly, men ändå.

Sanna slog sig ned hos oss med en stor påse sega råttor och ormar från godisfabriken som också fanns i Blackeberg inte långt ifrån kokosbollarna. Hon hade det verkligen förspänt att kunna ordna billigt godis så lätt. De där fabrikerna sålde för en billig penning det som hade någon skavank. En del råttor hade inget huvud några ormar var inte tillräckligt långa, men de smakade ännu bättre än de som kostade flera kronor mer i affären för de var pinfärska.

– Vad tycker du om glamorösa stjärnor, tror du som jag att de bara låtsas när kameran är på, frågade jag Sanna medan jag njutningsfullt tuggade i mig en huvudlös röd råtta.

– Jo, det gör de, men det är ändå bara en dröm, skrattade Sanna som vanligt var hon på ett strålande humör. Deras liv intresserar mig inte särskilt. Måns i min klass han är söt och duktig konstnär och han finns på riktigt.

– Oj, kul, att du är kär, mumlade jag, men jag tycker det är lite intressant det där att vissa tror att de där stjärnorna är gudomliga för inte är de väl mer gudomliga än andra konstnärstyper. Jag vill gärna lyckas, och bli stjärna, men undrar lite hur det är att leva som de förresten om han Måns lyckas som konstnär blir han en av dom och du om du gifter dig med honom.

– Du vill bli stjärna, sa Nelly nyfiket. Det drömmer jag också om, fotomodell, mannekäng eller filmstjärna kunde vara kul och spännande.

– Jo, men jag gillar att måla, rita och göra något i lera och skulle gärna vilja träffa någon som sysslar med rockmusik och som gillar en konstnärstjej. Skulle vilja jobba med både konst och rock lite som Sonny & Cher, men att liksom syssla med både musik och konst. Men Sanna berätta lite mer om Måns, han verkar spännande.

– Jo, han är lika söt som Ola i Ola & The Janglers, han är rätt galen. I sexan hissade han upp en tjej i flaggstången. Hans brorsa går i samma klass som Ola. Jag har köpt en av hans tavlor och han är jättesnäll, gullig och duktig, hasplade Sanna fnissande generat ur sig.

– Ah, jag förstår att du gillar honom, lika galet rolig som du och där ser ni rockstjärnor är i verkligheten vanliga killar, replikerade jag. De går i skolan somliga av dem och ser ut som andra killar och tjejer som drömmer om detsamma som dom. Det går att vara stjärna och ändå leva ett vanligt liv, för jag tror det blir omöjligt att jämt partaja och låtsas vara en dröm för andra.

– Jo, exakt, inflikade Nelly, men nog är det lite mer spännande att partaja i Swinging London eller Saint Tropez som stjärnorna gör än på Djurgården, i plugget och så.

– Kanske det men om några år är vi väl gamla nog att resa till London och Saint Tropez. Jag får väl lära dig lite franska så kan du åka till Saint Tropez om du vill, skrattade jag, för inte är de ställena bara till för stjärnor. Min mamma var i Nice och Montmartre efter kriget som då var samma ställen som Swinging London och Saint Tropez och inte var hon någon rik och berömd stjärna. En fattig konstnär går också hem på såna ställen.

Skolklockan slog några dova slag. Vi hade tio minuter på oss att hitta till lektionerna. Sanna sa hej och försvann uppför trappan. Nelly och jag hade språk en halvtrappa ned. Nelly gick in i första klassrummet för att läsa tyska tänkte nog att hon valt fel.

I klassrummet bredvid hade redan de flesta eleverna samlats för att pröva våra franska färdigheter. Vi hade ännu inte fått några böcker, men hade ändå börjat lite med att lära oss några ord chien för hund, chat för katt, voiture för bil.

Lärarinnan som var från Skåne hade en perfekt fransk skorrning i uttalet kom glatt inrusande med en kartong böcker. Nu fick vi lära oss lite mer. Efter de två lektionerna berättade jag för Nelly vad jag lärt.

– Jag kan lära dig lite gran om du vill, sa jag, för om du verkligen vill resa till Saint Tropez behöver du lära dig. Fransmän gillar av någon anledning inte något annat språk än sitt eget.

En lördag lämnade jag teckningen samman med Sanna för att följa med henne hem till henne vid Ibsengatan. Där bodde hon och hennes mamma i en tvåa en bit ifrån en liten konsumbutik. Sanna satte genast på en skiva med sitt favoritband Ola & The Janglers.

Alex is the man var deras senaste hit. På väggen över sängen hängde inte någon idolbild utan en av Måns tavlor. Det var en oljemålning av en ensam kille på en mörk gata. Sanna pratade hela tiden om honom, visade klassfoton. Jag blev nyfiken på honom för tavlan var bra och killar som intresserade en så kul och spännande tjej som Sanna måste vara något alldeles extra.

På måndagsmorgonen presenterade Sanna mig för honom och visst hade hon haft rätt han var lika söt som Ola Håkansson.

– Tove vill köpa en tavla av dig, sa Sanna till honom.

– Det vill du, sa han och log förrädiskt charmigt mot mig.

– Ja, den där bilden som Sanna köpt var väldigt bra, tycker jag.

– Kul, men nu måste jag gå vi ses, svarade han och skyndade iväg.

Några dar senare stod han och väntade på mig under Lennart Rhodes tavla. Blygt gick jag fram till honom och sa hej.

– När kan jag komma hem till dig, frågade han. Jag har några tavlor att sälja.

– Kan du komma på fredag eftermiddag, svarade jag och han nickade. Jag bor på Starbovägen vet du var det ligger.

– Visst, svarade han. Jag bor inte långt ifrån.

Spänt väntade jag på hans besök den fredagen och när han kom bankade det i bröstet på mig. Han la tavlorna på min säng och jag valde bilden av en åker med en skog i bakgrunden. Det var en ljus bild i impressionistisk stil och jag hade alltid älskat van Goghs bilder från Provence.

– Vill du ha kaffe eller te, frågade jag efter köpet ville gärna lära känna Måns lite mer.

– Har inte tid, svarade han undvikande och försvann snabbt ut genom dörren.

Jag försökte prata med honom på skolan, men han vände ryggen åt mig. Eftersom jag var förälskad tog det tid innan jag förstod att han endast velat sälja en tavla. Under några år använde jag honom i drömmar om ett konstnärsförhållande och snodde hans logga ett M och ett spegelvänt B min version blev ett T och ett spegelvänt E när jag signerade mina tavlor och teckningar. Men inte var han vare sig intresserad av mig eller Sanna.

Unga killar som Måns och Ola intresserade sig mest för de sötaste flickorna med välsvarvade kroppar inte kortväxta med småbröst eller kraftigt byggda. De ville efterlikna de Brittiska Stjärnorna och deras jet set flickor myten om den romantiske konstnären utnyttjade de för att attrahera dem.

Jag funderade över om de kanske var rädda för konkurrens för nog hade Måns sett mitt collage på väggen. Tjejer som hade förmåga att konkurrera med honom vad gällde konst och intellekt var inte något för honom. Krille och ibland hans kompis Roffe var de ända som gärna diskuterade konst, musik och politik med oss tjejer. Sanna och jag var de ratade tjejerna bland de populära på skolan. Det var inte lätt för oss att acceptera men lördagarna kompenserade känslan av att vara ratad.

Den 11 oktober det året var det lärarstrejk en strejk som skulle bli något många av oss skulle minnas. Vi elever på skolan fick i det närmaste ha den för oss själva. De enda vuxna som fanns på plats var rektorn, studierektorn och vaktmästaren. Elevrådet tillsammans med rektorn hade bestämt att de äldre eleverna skulle vara med på lektionerna inte för att undervisa utan för att hålla ordning på oss yngre elever. Men särskilt mycket pluggande blev det inte även om en sändning från Aktuellt visade en av klasserna från Blackeberg där det gick vårdat och ordentligt till.

Så snart Aktuellt lämnat skolan satte vi på musik i matsalen och hade diskotek. Den månaden svetsades eleverna på skolan samman ofta satt vi i cafeterian och drack kaffe, cocacola eller Fanta och diskuterade Swinging London, den nya psykedeliska musiken och världspolitik.

– Jag har sett För en handfull dollar, berättade Uffe som var sexton och hade tillåtelse att se barnförbjudna filmer. Den var intressant ett nytt sätt att visa västern och han Clintan var häftig och musiken med.

– Sanna och jag såg de där fantasiska männen i sina flygande maskiner och den var jättekul, inflikade jag.

– Har ni hört talas om provies, sa Krille. Vi har ganska kul ihop.

– Vad är det för något, undrade Sanna.

– Vi sysslar med happenings. Vår första happening handlade om ett kärnvapenkrig. Vi slogs mot varandra vid Hötorget iförda gasmasker och till slut dödades vi alla av en stor atombomb. Det handlar om att spela upp ett drama på gatan.

– Spännande, med gatuteater, sa jag, det låter kul, men jag är väl lite för ung för att få vara med.

– Jo, tyvärr, sa Krille som fyllde nitton redan i januari.

– Har ni lust att hänga med, ropade Sally, vi har fransk lektion nu, men den som vill får gärna vara med.

Snabbt fylldes klassrummet av elever i alla åldrar. Bord och stolar hade ställts undan så att rummet blev fritt. Sally satte igång den otympliga bandspelaren.

Edith Piaf, Charles Aznavour men också Michel Polnareff som just slagit igenom med La Poupée qui Fait Non, Love me Please Love me, L’Amour avec Toi, Sous Quelle Étoile je suis Né. Det blev dans naturligtvis någon hade smugglat några flaskor franskt vin, pain riche och några franska ostar.

En kul avslutning på strejken som var slut, nästa dag kom lärarna tillbaks och ordningen var återställd, men kanske kunde en strejk då och då vara nyttig. Den månaden blev vi alla kamrater endast några av de där idiotiska killarna i min klass fortsatte att bete sig som fåntrattar, men ingen brydde sig längre om dem.