The Beatles och vÀrlden
NÄgra Är hade gÄtt jag hade vÀxt nÄgra centimeter. à ret var 1963 pÄ vÄren fick jag mitt första betyg. B i alla Àmnen, sÄ det var vÀl godkÀnt.


Det blev sÄ att jag kunde hÀlsa pÄ Pia och Thias Àven om det inte blev ofta.. Min fostersyster Ann och jag hade inte kommit nÀrmare varandra, skillnaden i temperament, smak och intressen var för djupa. Nu hade hon blivit förtjust i Lill Babs vars skivor hon spelade pÄ sin monogrammofon som hon fÄtt i födelsedagspresent. Klas Göran och Izy Beetzy teenie weenie yellow polka dot bikini hördes om och om igen frÄn hennes rum.
Jag var nu 10 Är och skrev i min skrivbok om Lill Babs och Tarzan som levde tillsammans i djungeln. Alla djur var deras vÀnner som de rÀddade frÄn Skansen och Köpenhamns ZOO. Isbjörnen som hade gÄtt runt, runt pÄ Skansen i mÄnga Är tog de med sig norrut till Arktis för han ville hem och fritt springa omkring dÀr, simma och fÄnga fisk och kanske nÄgon sÀl till middag. Lejonet tog de frÄn ZOO till savannen i Afrika.Ann hade nog blivit fly förbannad om hon visste att jag skrivit en fÄnig historia om hennes stora idol. Det fick man inte göra för hennes idoler var inte alls sÄdana. De var vackra, vÀlklÀdda och levde i slottsliknande hus med en massa tjÀnare, körde sportbil i Franska Rivieran och gick pÄ bal. Lill- Babs skulle gifta sig med en prins inte med en vilde frÄn djungeln. Jag tyckte att prinsar ofta var trÄkiga man ville ha en kille som tog med en pÄ Àventyr och som brydde sig om de som kanske inte hade det sÄ lÀtt som djur i bur.
De har galler för fönstren pÄ Beckis för att förhindra att de dÀr dÄrarna hoppar ut och slÄr ihjÀl sig, sa hon, det kunde de gÄtt göra sÄ blev vi av med dom.
Jo, hade Lilly svarat, önskar ibland att de hÀmtade Kjelle och lÄste in honom för gott. Jag stÄr inte ut med att ha honom hemma lÀngre. han gÄr mig pÄ nerverna Àr inte alls lika snÀll, klok och duktig som Berit.
â Det Ă€r likadant med Edit, men hon Ă€r vĂ€l egentligen inte besvĂ€rlig bara dum och lögnaktig, men sĂ„ blir man vĂ€l om man har en sĂ„n mamma, hade Maggie avslutat samtalet.
âVar det nĂ„got som mamma tĂ€nkte göraâ, undrade jag bekymrat, âhoppa ut genom fönstret, var det dĂ€rför de hade galler för fönstren, tur att inte alla tĂ€nkte som Maggie.â
SÄ satt hon dÀr min mamma i stolen bredvid mig. Hon sÄg pÄ mig med trötta ledsna frÄnvarande ögon. HÄret hade grÄnat pÄtagligt trots att hon Ànnu inte fyllt 50. Det var tre Är sedan vi trÀffats den hÀr stunden var viktig, men svÄr.
Hur gÄr det för dig i skolan, undrade hon.
Bra, svarade jag kort och tydligt avvisande. Situationen var omöjlig att försöka bygga upp en naturlig samvaro pÄ sÄ kort tid och i en offentlig miljö som den hÀr. MÀnniskor sprang upp och ned i trappan, sköterskor skramlade med de tunga nyckelknipporna nÀr de öppnade och stÀngde dörrarna mellan avdelningarna. Vi hade behövt trÀffas utanför sjukhuset i en naturlig miljö dÀr vi kunnat vara för oss sjÀlva.
Jag har börjat sy pÄ en rya, berÀttade mamma efter en stunds tystnad, medan hon nervöst vred pÄ sina tunna rynkiga hÀnder.
Jag har varit hos Thias. Det var roligt, sa jag.
Det var vÀl trevligt, mumlade mamma. Du har det bra hos Maggie.
Ja, det Àr jÀttefint allt, mumlade jag snabbt och sÄ övertygande jag kunde ville att mamma skulle tro det. Hon blev nog glad av att höra att allt var bra sÄ att hon inte behövde oroa sig.
Sköterskan kom och tog med mamma in pÄ avdelningen. Det otÀcka ljudet nÀr lÄset i dörren klickade var en mur mellan mamma och mig. Jag vÀnde Äter till HÀsselby tom pÄ tankar och kÀnslor. Det skulle bli fler korta besök.
Hela vÀgen hade det regnat sÄ det var en blöt jacka som jag hÀngde upp pÄ en krok i hallen. Jag gick in i köket för att ensam Àta middag. Ann var hos sina kusiner som bodde en bit ifrÄn det lilla torget. Den hÀr kvÀllen hade familjen GrÄ bjudit in nÄgra nÀra vÀnner till middag.
I rummet dÀr jag numera höll till hade jag ett litet skrivbord och en sÀng. Resten tÀcktes av ett matsalsbord lÀngst in i ett hörn invid fönstret stod ett vitrinskÄp fyllt med sprit. Efter min ensamma middag kröp jag i sÀng kÀnslomÀssigt trött efter besöket pÄ Beckis. Jag ville vara i vÀgen för frÀmmat som gÀsterna kallades. De kom indroppande runt sextiden.
De dÀr fyllefester var hemska. DÄ sökte jag mig till fantasin och sagans vÀrld. Jag kÀnde mig lite som HC Andersens fula ankunge. En som inte passade in i den vanliga grÄ, fantasilösa vÀrld som verkade vara familjen GrÄs.
Blev mitt folk TV-folk!?
Det fanns nÄgot i fosterhemmet som intresserade mig Hade sett en sÄdan hos en grannpojke pÄ Norrtullsgatan. Det kallades TV första gÄngen och han hade ser en vÀsternserie som hette Rawhide pÄ amerikanska och PrÀrie i Sverige. Pelle och jag var dÄ bÄda sex och hade tyckt att jÀrnvÀgen han hade i sitt rum med berg, skog och ett litet samhÀlle med station dÀr tÄgen susade förbi var mer spÀnnande Àn den svartvita TV bilden dÀr nÄgra suddiga figurer red omkring och passade kossor. Leken med jÀrnvÀgen kunde vi styra sjÀlva nÄgot som barn alltid tyckt om.
Det var 1960 som TV innehavet steg till en miljon. Var det kanske OS i Rom som var anledningen. Fosterhemmets apparat var ett stort som ett vanligt mahognyskÄp. Bakom dörrarna fanns TV bilden.

Morbror Bo 
1950
Det var alltid lika spÀnnande nÀr testbilden pÄ Stockholms stadshus försvann. En TV hallÄa visade sig i rutan. Det blev Aktuellt med Sven Lindahl, vÀdret med Curry Melin och ibland fick vi en tipsrad av Putte Kock. HallÄan var nÀstan alltid blond med den i början av sextiotalet moderiktiga svinryggen. Det var hennes arbete att berÀtta om kvÀllens program som alltid började med en halvtimmes barnprogram. Sigges Cirkus och Kapten Beckdals skafferi med Humle och Dumle var mina favoriter. PÄ lördagarna stannade numera hela Sverige av ett par timmar dÄ Hylands Hörna sÀndes.
Som de flesta barn undrade jag fascinerat hur det hela gick till, men att de dÀr bodde i TV apparaterna den tanken kom aldrig för mig. Men TV tyckte Maggie var farligt för barn och vecklade in sitt resonemang i förklaringar som gjorde att jag mer och mer tappade respekten för henne. Det mÄste en dum flicka som jag lÀra mig att hantera att det dÀr jag sÄg pÄ TV
Jag tyckte att de sÄg ut som riktiga mÀnniskor de dÀr hallÄorna och de som pratade om sÄnt som hÀnt i vÀrlden och vÀdret. Men Maggie var sÀker Ätminstone pÄstod hon det. Trodde hon att det skulle hjÀlpa oss barn att förstÄ vad det var för sorts apparat. Kanske att en del nyheter var ganska otrevliga som det dÀr som hÀnt i Soweto i Syd Afrika. Men enligt Maggie var de annorlunda, primitiva inte som oss. För mig och Maria journalisterna pÄ Svarvargatan var de mÀnniskor som behandlades illa av dem som styrde. Jag tyckte bÀttre om Marias syn pÄ saken.
En kvÀll efter barnprogrammet för nÄgot Är sedan hade jag sett en man i rullstol. Han berÀttade för svenska folket att det var viktigt att barn blev vaccinerade mot polio annars kunde de rÄka lika illa ut som han.
âDet Ă€r ju morbrorâ, tĂ€nkte jag, hej morbror Bo hade jag vinkat, för Ă€ven om jag förstod att han inte sĂ„g mig sĂ„ var han Ă€ndĂ„ min livslevande underbara morbror. Jag tĂ€nkte att TV var som nĂ€r nĂ„gon filmade dig och filmkameror hade jag sett pappa och hans journalistvĂ€nner anvĂ€nda.
NÀsta kvÀll under sportsÀndningen hade en reporter intervjuat en lÄng smal man pÄ cykel. Han var chef pÄ den tidning som min pappa hade arbetat pÄ nÀr jag var liten. Han kallades för TT och son till Alice Tegnér. Jag hade trÀffat honom nÀr mamma och jag var i Ormaryd i SmÄland en sommar. I en annan nyhetssÀndning berÀttade Martins mamma Dela om Israel.
Det Àr visst riktiga mÀnniskor pÄ TV, hade jag bestÀmt sagt till Maggie vid frukosten en morgon.
Hur vÄgar du ifrÄgasÀtta mig, svarade hon. Det du ser pÄ TV Àr bara pÄhittat begriper du inte det. De Àr inte riktiga mÀnniskor som du ser dÀr, dumma jÀnta.
Men TT kÀnner jag ju, svarade jag. Han trÀffade jag pÄ landet och han var visst pappas chef ett tag. Dela Àr Martins mamma och de kan vÀl inte vara pÄhittade. Morbror Bo Àr vÀl inte heller pÄhittad.
Hur vÄgar du ifrÄgasÀtta mig, sa Maggie argt. Varför var hon sÄ arg och varför var det sÄ viktigt att inte bara inbilla mig utan ocksÄ andra barn att allt vi ser pÄ TV Àr pÄhitt.
Jag tittade ned i grötskÄlen för att undvika kontakt med hennes arga blick men inte kunde hon fÄ mig att tro att det var hon som var klok. Hon visste vÀl inte att det fanns filmkameror som man anvÀnde för att filma folk, funderade jag. Det visste jag att Adam Cartwright var en pÄhittad figur och att i verkligheten hette han Pernell Roberts och var skÄdespelare. Maggie var lite korkad gick hon som andra vuxna pÄ att allt de behövde var en strumpa att dra över TV:n sÄ skulle det bli fÀrg TV. Jag var dum enbart för att jag var barn, men jag begrep att man mÄste ha fÀrg i kameran, men att kanske TV var som en av de dÀr filmprojektorerna som vi hade i skolan att det behövdes nÄgot annat i apparaten för att det skulle bli fÀrg. Tekniskt magasin hade nu nÀr jag blivit 10 och ett halvt och fick vara uppe lite lÀngre blivit ett av mina favoritprogram. Det var spÀnnande med alla de dÀr tekniska uppfinningarna som Erik Bergsten berÀttade om. Han lÀrde mig att förstÄ att det behövdes teknik för att TV en dag skulle fÄ fÀrg och FrÄga Lund som ocksÄ var en favorit svarade professorer av alla slag ocksÄ pÄ sÄnt och annat spÀnnande.
TV tog mig ut pÄ resa i en för mig fascinerande vÀrld nÄgot jag behövde i den inskrÀnkta familjen GrÄs hem. SÄ en deprimerande mörk novemberkvÀll ropade Ann helt oförmodat pÄ mig. Hon hade satt pÄ TV: n för att hennes idol Lill Babs var med i Drop In. Sveriges första TV sÀnda popprogram nÀrmade sig slutet nÀr jag slog mig ned i en av fÄtöljerna.
Nere pÄ scengolvet stod tre unga killar, sjöng och spelade gitarr. Den fjÀrde satt bakom ett trumsÀtt pÄ en avsats lite högre upp. De sjöng pÄ ett sprÄk som jag precis börjat lÀra mig sÄ inte förstod jag texten, men det rÀckte med deras positiva livsbejakande livsglÀdje nÀr de sjöng Please, Please me.
âVilka underbara killarâ, kĂ€nde jag i djupet av mitt hjĂ€rta och de stal mitt och tusentals andra unga hjĂ€rtan i vĂ„rt land liksom de redan gjort i England och senare skulle göra i resten av vĂ€rlden. Det var fantastiskt men inte helt lĂ€tt att dela förĂ€lskelsen med miljontals andra eftersom förĂ€lskelser i vanliga fall var privata och mellan tvĂ„ parter.
Jag var förtjust i dem och eftersom jag Ànnu var i en Älder dÀr sex inte pÄverkade mina kÀnslor handlade det om fyra roliga, spÀnnande killar och deras musik. Drömde om att berÀtta för dem vad de betydde för mig liksom andra undrade jag hur man gjorde. De bodde inte i Sverige, deras adresser fanns inte i vÄr telefonkatalog, till sist tog jag mod till mig och frÄgade Britta. Jag fann henne som vanligt i köket dÀr hon som bÀst penslade kanelbullarna och kanellÀngderna med Àggula.
Jag vill prata med The Beatles, hur gör man det?
Var inte dum Edit, kommenterade Maggie. De Àr popstjÀrnor och sÄna kan man inte tala med. Det borde du begripa. Varför Àr du alltid sÄ dum? Förresten Àr de dÄliga mÀnniskor som du inte ska bry dig om. De Àr lata, omoraliska, dumma och opÄlitliga som alla konstnÀrer.
En gÄng till visade hon att det som betydde nÄgot för mig inte var viktigt för henne. The Beatles var alltför viktigt för mig för att jag skulle sluta intressera mig för dom och resultatet blev att jag mer och mer vÀnde mig till andra vuxna som Maria och ibland pappa om jag behövde nÄgon vuxen. De lyssnade sa inte att jag var dum nÀr jag frÄgade dem om nÄgot.
En liten bok kom med posten frÄn Maria som sa att hon utan att jag behövde frÄga förstod vad som var viktigt för mig och brydde sig. Boken handlade kort om The Beatles början i Liverpool och i Hamburg fram till genombrottet, i mitten fanns bilder pÄ dem.
I boken berÀttades att de hade haft det ganska besvÀrligt nÀr de var barn sÀrskilt John, Paul och Ringo. Johns mamma och pappa hade försvunnit nÀr han var liten sÄ hade hans mamma kommit tillbaks bara för att helt plötsligt dö nÀr nÄgon körde över henne. Pauls mamma hade dött nÀr han var liten. Johns moster verkade inte förstÄ honom precis som mina fosterförÀldrar.
âDe hade haft det lika svĂ„rt som jag nĂ€stan,â funderade jag. Min mamma andades visserligen men levande var hon inte och hon fick inte ta hand om mig Ă€ven om hon ville, Vad pappa ville visste jag inte att det fanns en barnavĂ„rdsman som borde ha brytt sig om mig visste jag inte och undrade lite om min mamma var död eller levande. Min mamma skapade saker precis som Johns mamma som hade givit honom en banjo. Mammas vĂ€n hade gett mig en cittra men den hade jag inte fĂ„tt spela pĂ„ för det lĂ€t sĂ„ illa enligt Maggie.
De hade haft det nÀstan likadant som jag. Kul att de hade lyckats och det med nÄgot som jag ocksÄ tyckte var kul. Det gav mig tro och hopp om att jag ocksÄ kunde lyckas, kanske med att bli popstjÀrna. Tyckte det verkade vara kul konst. Som andra ocksÄ blev glada av.
Det var vÀl inget dÄligt jobb att göra andra glada.
Tji fick Maggie, som tyckte att sÄna som vi som gillar att mÄla, skriva, fantisera och göra musik var lata onödiga typer som inte ville jobba. Det tog en hel del jobb att lyckas som Beatles och de andra frÄn Liverpool. Det Maggie inte förstod sig pÄ var dÄligt eller var hon kanske avundsjuk för att de hade lyckats nÀr inte hon hade gjort det. Maggie hade en vacker sÄngröst. Hade hon kanske lÀrt sig av sina förÀldrar samma moral som hon om och om igen försökte tvinga pÄ mig.
Jag lÀste vidare och grÀt över Stu som dött och tyckte synd om Astrid som förlorade honom. Hon verkade vara lite som Aino min kusin som ocksÄ gillade jazz och var duktig pÄ att fotografera. Det hade varit kul att se nÄgon av Stus bilder, men det gick lika bra med Astrids. Fotografera verkade kul men Maggie ville nog inte ge mig en kamera, kanske Maria nÄgon gÄng för hon tyckte inte som Maggie att konst och sÄnt inte var nÄgot för tjejer.
Tjejerna i skolan pratade lika upphetsat om The Beatles som alla andra, men de ville Ànnu inte att jag skulle vara med i deras gÀng. Den klass jag hamnat i hade varit vÀnner sedan de var barn. Jag betraktades kanske som en inkrÀktare. Det skulle ta nÄgra terminer till innan det löste sig nÄgot. Nu gick vi i 4:an. Hade bytt lÀrare, hon hette Frk Hilman. Jag var Ànnu för blyg och osÀker för att vÄga krÀva att fÄ vara med. Jag kunde inte heller riktigt dela Beatles med nÄgon. Det var för kÀnsligt för nÀra mina egna personliga upplevelser. De var min första förÀlskelse och Àrligt hur mÄnga av oss vill egentligen dela vÄra innersta kÀnslor med andra.
Det som tjejerna talade om i skolan kunde jag inte förstÄ mig pÄ. Det viktigaste var visst vem som var sötast. The Beatles handlade för mig om mer Àn hur de sÄg ut och jag ville gÀrna berÀtta om det jag tÀnkt pÄ nÀr jag lÀst boken. Det gick ju inte att bli popstjÀrna om man inte hade en grupp, men tjejerna verkade inte vilja dela bandet med nÄgon som tyckte nÄgot annat Àn det som de tyckte. Var det verkligen sÄ eller blev vi alla itutade frÄn poptidningar och annat att ett fan var pÄ ett visst sÀtt och att vi tjejer enbart skulle bry oss hur de sÄg ut och ocksÄ hur vi sjÀlva sÄg ut.
Men, jag kunde inte göra nÄgot Ät det dÀr för ingen trodde mig och jag kunde inte bevisa att hon slÀngt den. Maria hade sagt att hon tyckte att Maggie var snÀll och duktig sÄ det var vÀl jag som inte förstod bÀttre. Det som skedde i fosterhemmet fick inte pappa eller Maria reda pÄ. Jag hörde för ofta positiva kommentarer om det frÄn dom för att kunna dela med mig av mina upplevelser. De skulle antagligen inte tro mig.
Ibland var Maria som andra vuxna lite vÀl blÄögda. En vuxen person som Maggie visste hur hon skulle upptrÀda korrekt och ge intryck av att vara en trevlig rÀttskaffens person i förhÄllande till andra vuxna vann de oftast över barn. Vuxna trodde oftast att den vuxne visste bÀttre Àn oss barn.
NÀr nÄgot skedde i fosterhemmet som sÄrade mig vÀnde jag mig till mina vÀnner frÄn Liverpool. En viss tröst var det att kÀnna att jag inte var ensam om att bli orÀttvist behandlad.
âKanske sĂ„na vuxna som Maggie och tant Mimi var onödigaâ, sa jag upproriskt pĂ„ lĂ„tsas till John , â för ni Ă€r det inte, vem kan leva utan er och er musik.â
Thias skulle fÄ vÀnta pÄ sin TV, till nyÄrsafton 1963 innan pappa som alltid lite excentrisk och svÄr att övertala nÀr nÄgot som luktade kommersialism skulle ta plats i hans liv föll till föga pressad av Maud. Han fnös men upptÀckte till sin förvÄning att det inte var en helt dum burk. OS, fotboll och dokumentÀrserien Panorama var inte sÄ dumt att kunna se pÄ TV. Pappa var lite fÄnig en sportjournalist som behövde övertalas för att förstÄ att det kanske kunde vara nÄgot det dÀr med TV.
En lördag tittade Tomas pappa Lennart, som arbetade med att skriva manus till olika deckare som visades pÄ TV, in genom dörren och undrade om vi ville följa med honom. Dagen var varm men jag tog ÀndÄ med en tunn kofta vilket visade sig vara bra. PÄ gatan utanför stod en vit Porsche cabriolet.
âDet hĂ€r skulle Ann och klasskompisarna se de som tyckte de var coolare Ă€n jagâ, myste jag.
Tomas och jag satte oss i baksÀtet och Lennart som ville styla lite tog en omvÀg ut till en motorvÀg dÀr han kunde öka farten. Livslusten som tog tag i mig och förde mig vidare pÄ den livsresa som just hade börjat tog tag i mig dÄ vinden blÄste ljum och len i mitt korta blonda hÄr var det. Det var kÀnslan av total frihet, inga stÀngda dörrar fartvinden pÄ motorvÀgen.
Lennart hittade sÄ smÄningom en avtagsvÀg mot DjurgÄrden förbi Skansen och sÄ stannade han vid en vit bungalow som lÄg en bit ovanför en strand som stjÀrnornas i Hollywood och i Nice. DÀr bodde han med sin nya fru och en dalmatiner. Men för mig hade det inte varit mÄlet utan resan som varit den hÀftiga upplevelsen.
I den moderna vÀrlden stÀngde vi in oss i bilar, i tÄg och i Stockholm kröp vi under jord för att resa med tunnelbanan för att ta oss frÄn ett mÄl till ett annat pÄ kortaste och sÀkraste tid. Förlorade vi inte den livslust som infann sig nÀr vi bara gav oss ivÀg utan tanke pÄ mÄlet.
Jag hade försökt berÀtta för Ann om min upplevelse men hon hade tyckt att jag var mallig, och jag hade undrat om hon inte var avundsjuk.
– Ăsch, det tror du bara, hade hon svarat och smĂ€lt igen dörren till sitt rum.
Det var dumt av henne för om hon hade önskat sÄ hade jag frÄgat Lennart om hon nÄgon gÄng fick följa med. Avundsjuka var en dum egenskap som jag inte tÀnkte lÀra mig. Jag tyckte det var kul om andra ocksÄ fick ha kul ibland. Det blev Pia som fick hÀnga med i Porschen nÀsta gÄng.






























