Tag: arbete

Människa då och nu

Jag tycker den här bilden som funnits bland min mammas teckningar och målningar och som är pappa Ragnars bild på Martin i vindskupan på Norrtullsgatan någon gång på femtiotalet är så fin att jag ville visa den för er.

Igår när jag såg en gammal svensk film från 1959 “Fröken Chic” blev jag lite nostalgisk. Kul att se Stockholm som det var då när Martin och jag var små. Nog minns jag den där elefanten man kunde rida på, på Skansen.

Det är min stad, vår stad en stad som inte finns längre. För inte nog med att Sergel och Klara ser helt annorlunda ut. Vi hade ju vänstertrafik och bruna snälltåg. Det fanns även på landet ännu tåg som drogs av ånglok. Vad är det man minns “Minns du den stad” titulerade Per Anders Fogelström en av sina böcker om Stockholm. Jo, jag minns en stad som känns som hemma kanske för att då på femtiotalet var min familj intakt.

Det var på sextiotalet som jag skickades i fosterhem och mamma låstes in på mentalsjukhus. Jag hamnade ute i Hässelby. Det jag minns när jag ser Stockholm och Sverige från femtiotalet är en tid när jag var en del i en stor familj. En familj som inte följde den tidens normer då mina föräldrar levde samman utan att vara gifta.

Att kvinnor var hemmafruar visste jag inget om alla kvinnor i min familj arbetade. Mamma och moster Hilkka med konst, moster Majt var kirurg, Cordelia och Maria var journalister. Den gamla tanten som var vår granne på Norrtullsgatan tant Maja hade jobbat hela sitt liv först som sjuåring som piga sedan f o m 11 år i en industri.

Min barndoms femtiotal var inte direkt de där reklambilderna från USA med den lyckliga hemmafrun i förorten. I Sverige visades en film den jag såg igår med en lärarinna som vann 10 000 kronors frågan.

Blir det inte fel om vi ser vår egen nutidshistoria genom engelska eller amerikanska ögon. Hemmafruar fanns här också, men var det egentligen något som hade med vår verklighet att göra.

Min fostermamma arbetade inte när jag kom dit 1960, men hon hade arbetat på bank och varit tvungen att sluta när hon gifte sig och blev med barn. Min fostersyster var också född i början av femtiotalet.

I mitten på sextiotalet började hon arbeta på SEB inne stan och det gjorde henne gott. Det pratas om femtiotalet som konservativt till skillnad från sextiotalet. Var kommer det ifrån?

Jag skulle vilja säga att inget sextiotal utan femtiotalet. Och en del särskilt design, kultur var mer progressivt än den är idag. Femtiotalet och sextiotalet hänger ihop och de decennierna var inte rädda för det moderna för att se framåt.

Det blev lite för mycket av modernitet när Stockholms innerstad revs, men det var några politiker som egentligen inte hade folket med sig som hatade det gamla som ansåg att allt borgerligt var fult. Det konstiga är att det var arbetar och konsthantverks kvarteren som revs inte husen vid Strandvägen.

De jag hade ikring mig på femtio- och sextiotalet och som tillhörde kulturfolket ( konstnärer, journalister, författare) var de som skapade den nya designen, men som därför inte förnekade betydelsen av en varierad bebyggelse.

En levande stad är en stad där alla kategorier av människor och sysselsättningar finns. Kommersen i Stockholms Centrum var väl knappast vad folket på Norrtullsgatan och Svarvargatan ( där bodde pappa, Maria, Mattias och Martin under sextiotalet) drömde om.

Det går inte att vända tiden tillbaka hur mycket man än skulle vilja, men hur gör man Stockholm till den stad vi alla utom de där i Stadshuset älskade. Går det att ta bort några av de där bankpalatsen och enorma varuhusen. Hur vore det med bostäder för unga, gamla och barnfamiljer i stället. En stor park som Hyde Park eller Central Park kanske?!

Har vi inte råd med det? Varför har vi inte råd att leva? Är det enda som gör livet värt att leva för svensken att arbeta. De som tycker det är meningen med livet att sitta inne på ett kontor hela dagarna får väl göra det, men jag tror att de flesta av oss skulle vilja leva några andra sorts liv och att det faktiskt finns pengar till det.

Ta inte för givet att politiker och ekonomer alltid har rätt. Vi har för stor tilltro till makten. De vet inte så mycket som de vill få oss att tro. Och hur försöker de inte dribbla bort sina egna avgångsvederlag och pensioner. De nya reglerna ska ju inte gälla dem som nu sitter i regeringen och riksdagen utan de som kommer nya 2014 så arbetslinjen är väl inte något som rör dem.

Ska vi kanske ta femtiotalet och sextiotalets framtidstro, optimism och jämlikhetskamp och placera den här och nu. Får jag ta med några ord om mentalvården som ännu är relevant från min mamma från 1974.

“Är det sjukt att var människa!
Människans möjligheter att utveckla sin fulla egenart krymper allt mer. Jämfört med roboten blir hon alltmer olönsam. Problemet med hennes förvaring blir allt knepigare att lösa. Hon går inte att kassera lika lätt som maskindelar, för den innehåller fullständigt ”onödiga” egenskaper som att tänka och känna. Att kanalisera dessa till de få områden, där de kan tillåtas, börjar också bli allt svårare. Här kommer psykiatrin till praktiks nytta, då det gäller att utklassa allt som inte svarar mot behovet i det kapitalistiska samhället. Lämpliga diagnoser finns för att sjukförklara alla obekväma uttrycksformer som den hungriges hunger och den trångboddes trängselkänsla. De övermätta förenar sig med andra övermätta de rika med den säkerställde psykiatrikern, som ingen törs tvivla på. Våra psykiatriska förhör påminner starkt om inkvisitionen.

För oss, som är stämplade sjuka, är det omöjligt att acceptera den officiella mentalvården. Mentalvård är en missvisande benämning. Mentalkirurgi stämmer bättre. På psykiatriska kliniken liksom på kirurgiska utvecklar operatören alltmer raffinerade metoder att skära bort alla delar av människan, som förmodas vara obrukbara.

Skillnaden är att kirurgens användning av ordet ”sjuk” verkar ha klarare innebörd för de flesta, medan psykiatrikern saknar entydiga begrepp som skiljer friskt och sjukt. Men hans maktställning står ändå lika oomtvistad, då det gäller beslut riktade mot människor.
Ett exempel på denna politiserande psykiatri är rån dramat på Norrmalmstorg. För myndigheterna obehagliga reaktioner omyndigförklaras av psykiatrisk expertis. Fördelaktiga diagnoser för ordningsvakternas åtgärder blir oemotsägliga sanningar. Handlingar, som i vardagliga sammanhang är självklara, blir tecken på sjukligt beteende.

Men i vårt allt trängre samhälle ges bara plats åt några få betygsatta av varandra, som försyns skull ges tillstånd till att tänka, känna och tala. De erkända formerna är för länge sedan bestämda under äldre livsvillkor och den eller den politiserande kulturen bara en del av det allmänna åsiktsförtrycket, där psykiatrin spelar en skrämmande maktfullkomlig roll.

Min enträgna förhoppning är att ordet ”sjuk” försvinner ur diskussionerna om människans psyke och dess villkor. Det möjliggör den fördomsfria dialogen, den enda form av umgänge människor emellan, som är henne värdigt.”

I dag har vi alla möjliga psykiatriska diagnoser. Är de till för att hjälpa eller är det ett sätt att med hjälp av mediciner och elchocker och annat att göra oss av med det onödiga. Det gjorde man i Sovjet, man sjukförklarade de som tänkte och kände annorlunda. Gör inte vi detsamma.

Vad är egentligen sjukt, normalt. Det kan skilja från kultur till kultur från årtionde till årtionde. Frågan är ska vi som inte riktigt passar in medicineras så att vi blir som vanliga normala människor. Vad är normalt att arbeta mer och mer för att få så mycket pengar att man kan handla en massa prylar som man inte behöver i Gallerian och stoppa in pengar på banken utan att få någon ränta.

Mamma undrade vad vi hade alla de här maskinerna till om vi inte skulle låta dom arbeta för oss så vi kan bli fria att göra vad vi vill, men hon betraktades som sjuk så hon behövde låsas in på Beckomberga Mentalsjukhus under 9 år.

1959 när den där filmen gick var mitt sista år med henne som min mamma. Jag var 6 år och älskad av en klok mamma och pappa. Plötsligt togs allt ifrån mig kanske för att jag behövde lära mig hur det var att växa av i det så kallat vanliga normala förortslandet Sverige.

Vi ses och hörs imorgon.

En regnig måndag

Det känns inte som vår bara som ännu en trist regnig grådaskig höstdag i september. Finansminister Borg talade om ekonomin och det viktigaste verkar vara att vi har en bättre ekonomi än de andra Europeiska länderna förutom Tyskland.

Är vi lite äldre personer med olika sjukdomar på grund av att vi jobbat med arbeten där man fått förslitningsskador och som i stället för att få en sjukpension tvingas jobba i en sysselsättning och söka jobb på den öppna arbetsmarknaden fel ute om några av oss tycker att vi ska få den där sjukpensionen och att politikerna koncentrerar alla sina resurser på att skaffa jobb och kompetensutveckling för de som är unga.

Jag tror att vi som land kommer att vinna på det. Det är inte bra med hög ungdomsarbetslöshet för det leder till att ungdomarna känner sig utanför samhället och kan lockas in i kriminalitet, extrema politiska eller religiösa grupper.

Det kostar mer i det långa loppet än att t ex låta en som är i min situation få en sjukpension som ligger på existensminimum. Möjligheten att jag ska komma tillbaka till den öppna arbetsmarknaden är minimal. Min mamma var sjukpensionär men tro för den skull inte att hon inte bidrog till samhället. Hon jobbade med konst, var aktiv i organisationer som Amnesty.

Det är dålig ekonomi slöseri med resurserna att låta unga människor gå utan arbete och en anledning till att de gör det är att de flesta arbeten av lättare slag som man som ung kunde ta för att få arbetslivserfarenhet har outsourcats till något låglöneland. Tröskeln är för hög för de som inte har lust att studera som är mer praktiskt lagda. Hur löser Borg och de andra det?

De enkla jobben kallas numera sysselsättningar och ockuperas av oss som hamnat i Fas 3. Gör dem jobben till riktiga jobb och betala en riktig avtalsmässig lön så sjunker arbetslöshetssiffrorna.

Våren och sysselsättning

Igår när jag gick till pendeln var första gången i år som vägbanan var snöfri. Det kändes positivt. I Jakobsberg var Arbetsförmedlingen lugn. De flesta arbetssökande tog hoppas jag en vårpromenad.

Nu på måndag börjar jag en sysselsättning på Livgardet där jag ska hjälpa till med lite av varje men främst med att dokumentera fornminnen i hela Stockholms län. Det ska bli spännande. Har nog närt en dröm om att bli arkeolog och hade gärna när jag blev utan arbete 2007 fått möjlighet att studera på högskola men eftersom jag redan då var långt ifrån de 45 år som är gränsen för att få studielån var det kört.

Varför pratar politikerna om att vi alla ska ha möjlighet att förverkliga oss själva, att byte av yrke är viktigt att vi ska jobba helst till 80 och om jobbet vi har är för tungt ska vi kunna sadla om, men de ekonomiska styrmedel som finns stöder inte de av oss som är fattiga och skulle vilja genom studier förkovra oss.

Att öka åldersgränsen för studiestöd lite hjälper inte. Hela idén att vi som vill studera ska ta lån som måste betalas tillbaks är felaktig. Om politikerna anser att kompetensutveckling är något som gör vårt land konkurrenskraftigt borde vi som vill studera få det som mitt parti Vänsterpartiet haft på sin agenda under många år nämligen studielön.

Studerande på högskola, universitet ska ha studielön som kan vara lika hög som studielånet är. Med en lön betalar man skatt. Det innebär naturligtvis att man måste klara studierna i godkänd studietakt. Det är ojämlikt att vissa måste låna för att kunna studera andra har haft tur att ha föräldrar med höga löner som kunnat spara barnbidraget så att de kan användas till högre studier.

I min släktforskning har jag kommit fram till att de som ännu är ledande i vårt samhälle är gamla borgerliga släkter. Vill de inte egentligen ge plats åt andra än sina egna barn. Ska min syster Gudrun och jag byta namn till Beckman, men farmor Britas far Claes Herman gjorde vad han kunde för att ge de fattiga som arbetade på Sörbylund möjlighet att studera.

Sluta gnäll solen skiner och du har en sysselsättning. Bra idé att kalla arbete för sysselsättning så slipper man betala en ordentlig lön för jobbet. Är vårt land falskt ett land där våra politiker hittar på att de vill lösa arbetslösheten när de egentligen bara vill att vi arbetssökande ska utföra arbeten gratis.

Nu ska jag klä mig och ta pendeln in till stan och handla mat på Hemköp i Åhléns. Affärerna här i Bro har jag slutat lita på alltför ofta har maten varit dålig.

Folk som har jobb arbetar ju övertid utan att få betalt för det och eftersom vårt fack är totalt uddlöst så görs inget åt det. Är facken nöjda med situationen? Tillhör inte deras chefer numera etablissemanget med goda löner.

Fattiga människor finns inte i vårt land. Det var när mormor Saras föräldrar arbetade på Rällsö fattiggård omkring förra sekelskiftet. Vi som är fattiga idag ska egentligen inte synas. Men hunsas ska vi eftersom det är vårat eget fel att vi är fattiga.

Stat och kommun tar numera hand om oss som inte är fattiga och hjälper oss med allt möjligt bara vi kryper och krälar riktigt djupt i skiten. Ni skulle se den lista på grejer jag måste göra för att överhuvudtaget få söka försörjningsstöd. Man tror kanske att det är enkelt att få de där pengarna.

Inte alls och när försäkringskassan betalar ut aktivitetsstödet. När det passar dem. Jag vet aldrig i slutet på månaden när och om jag kommer få några pengar. Det gäller även försörjningsstödet.

Mitt jobb är att söka jobb och det gör jag, men det är alldeles för många arbetsgivare som inte vill anställa någon som de förväntar sig kommer gå i pension om fem år och är funktionshindrad. Man ska helst vara mellan 35-40 år. Är man inte det ska man ha högskoleutbildning och arbetsförmedlingen har inga utbildningar för oss som behöver några poäng på universitet och är för gamla för studiestöd?

Gnäll inte det finns jobb, säger de hurtfriskt. Jo, men det kallas sysselsättning och det innebär att arbetsgivarna inte behöver betala lön för arbetskraften tvärtom de får betalt för att erbjuda sysselsättning. Hela attityden till arbetssökande, sjuka och äldre personer är skrämmande likt de värderingar man hade just omkring förra sekelskiftet.

De rasbiologiska värderingarna vände sig inte endast till människor med annan hudfärg utan även människor tillhörande lägre samhällsklasser som ansågs biologiskt undermåliga, skulle uppfostras till att bli välanpassade medlemmar i vårt land om det överhuvudtaget var möjligt.

Den attityd som kommunerna har gentemot den fattigare delen av befolkningen är att vi ska uppfostras vi ska göra rätt för den lilla slant vi får genom att bli ännu fattigare än vi redan är. Samtidigt ska man söka jobb varje dag tro att man är attraktiv på en arbetsmarknad som inte accepterar det minsta lilla svaghetstecken.

Om man bli hemlös, sjuk, långtidsarbetslös hur många menar att det är vårt eget fel. Vi döms i klump som lata personer som borde lära oss veta hut och acceptera smulor från de välanpassades bord.

Det jag vill är att arbeta med det jag är bra på som att berätta historier som jag gör på den här bloggen, fotografera som jag faktiskt också är bra på och få betalt så att jag kan leva ett värdigt liv, men historieberättare utan akademisk utbildning behövs väl inte.

Sanningen är väl tyvärr att de som nu på grund av rådande politik har blivit fattiga är isolerade från varandra. Vi behöver gå samman och kämpa för vår rätt som arbetarna i sin första demonstration 1890. De som dömer oss som mindre värdefulla människor som människor som lever på skattebetalarnas pengar( jag betalar också skatt) ska inte tro att de inte kan drabbas av arbetslöshet och sjukdom.