I mitt bekymmersamma läge har jag vänt mig till Socialbyrån i Gustav Vasa där jag fått att gör med assistent B. Vegelius. Eftersom jag under hela min uppväxt lidit av ”dåliga nerver” ända till jag flyttade samman med Edits pappa är jag rädd att jäktet på den allmänna marknaden åter kommer att riva upp mig. Jag försöker därför med ett intyg från min läkare docent Börje Cronholm få ett understöd från socialvården tills jag hunnit se mig för. Arbetet med Edit här i vår obekväma våning är fullt tillräckligt.
Ni kan säkert om det behövs intyga att jag vårdat mina båda barn med kärlek och omsörg och att det inte finns någon anledning att bryta sönder Edits miljö mer än nödvändigt

Hälsningar från Edits mamma
Konstnärinnan Gunilla Bjerner

PS Edit kommer fortfarande behålla sin pappas namn vilket ur alla synpunkter är bäst. tänk när hon börjar skolan då är det ett skydd.
Jag har inte fått mitt barnbidrag för tredje kvartalet än fast jag reklamerat det och stått på med telefonsamtal.

Stockholm 20.1 1960
Kära fru Marianne Elgstam!

Beklagar att jag råkade vara ute då Ni gjorde ett besök hos Edit o mig i går. Jag vill därför skriftligen meddela Er Edits förändrade villkor.
Våra usla bostadsförhållanden bland annat har gjort att min man jag nu lever skilda. Vi har kommit överens och min man betalar 100 kronor i månaden för Edit. Under hösten har jag vårdats på Psykiatriska kliniken Karolinska sjukhuset. På grund härav har jag fått bidrag för mitt uppehälle från socialvården får sjukpension under ett år. Kurator Mörner vid sjukhuset håller på att ordna en bättre bostad och vi har hopp om en inom närmaste framtiden. Vi reder oss alltså tills vidare.
Edit behåller sin fars namn Edvardson. Jag kallar mig Bjerner.
Hälsningar
från
Gunilla Bjerner

Ps ursäkta blyertsskriften! Skrivmaskinen är trasig och bläckpennan förkommen här i röran.

Kurator Mörner, psyk av Karolinska sjukhuset har denna dag meddelat att modern Bjerner s.d. intagits på sjukhuset för depression. Man räknar med att så snart moderns bostadsförhållanden ändrats, hon skall kunna utskrivas. bostadsförmedlingen är inkopplad och har lovat att snarast ge modern en mera människovärdig bostad.
Under moderns sjukhusvistelse anhålles att henen minderåriga barn flickan Edit E. omhändertages för samhällsvård och placeras i fosterhem i Stockholm i dag.

Stockholm den 9 september 1960.
Marianne Elgstam
Barnavårdsman

Ur de papper jag fick från Barnavårdsnämnden för ett antal år sedan.

En dikt av mamma Gunilla:

Slagregn vart tionde år

Och kaktusviljan blommar
Intet kan vara utan åtminstone en droppe
Ur livets överflöd

Tåliga revor väntar sunnan
Isig nordan blåser bort
Sankmyren flödar av hjortron
Mänskans osynliga hopp
Frösådden som lever

Kapitel 1

Den 18 mars 1960 beslöt LO och SAF att särskilda kvinnolöner skulle upphöra att gälla om fem år. Den 18 september var det val till andrakammaren och Socialdemokraterna gick framåt medan högern backade. Statsminister var vid den här tiden Tage Erlander. Den första oktober blev Nigeria självständigt faktum var att det var många afrikanska länder som fick sin självständighet redan det här året övriga var Elfenbenskusten, Gabon, Kongo, Togo och Tchad, men också Cypern fick sin självständighet. SS- ledaren Adolf Eichmann arresterades av Israel. Den åttonde november valdes John F Kennedy till president i USA. Det viktigaste av allt var att den miljonte TV-licensen löstes i vårt land.
Fredag den 9 september

En sjuårig flicka kom dansande nedför en bullrig men ännu fredlig gata i Vasastan i det tusenåriga landet Sveriges huvudstad Stockholm på väg hem från Matteus folkskola. Den blonda hästsvans vippade glatt. De blå ögonen sken som blå violer ännu sken solen varm.  Jag hade fått många klasskamrater en del bekanta från kvarteren i Vasastan.

På väg nedför Norrtullsgatan mot 25:ans port kikade jag upp mot taken för att se om det var “Karlsson på taket” som lät däruppe bland skorstenarna. Men, nej det var ju en sotare som skramlade med sina verktyg. Krejs, virra och lod hette det visst. Vid trottoarkanten stod en brun nordsvensk häst, lugnt mumsande på havre i väntan på lumphandlaren. Kärran var halvfull av gamla kläder. En ljusgul DKV stod parkerad framför, gammalt och nytt  i fredlig samvaro den här dagen i stan.

Fröken Beata med sitt trygga vänliga leende hade hjälpt mig att få det rutmönstrade mörkblå lite styva pappret slätt och fint i skolbänken. Hon hade läst första kapitlet om den fula ankungen. Sagofarbrorn HC Andersen som fanns på bild på de böcker som mamma brukade läsa var en av mina favoriter. Tove Janssons Munintroll, Ivar Arosenius Kattresan, Elsa Beskows bilderböcker om Tant Brun, Tant Grön, Tant Gredelin,  farbror Blå, barnen Petter och Lotta var också några av mina favoriter.

Jag hade målat ett självporträtt med vattenfärg. Den skulle sitta på väggen i klassrummet tillsammans med de andra klasskamraternas porträtt. Vi hade sjungit Bä, Bä vita lamm och Majas visa medan fröken spelade på den lilla orgeln i ljus furu som fanns i alla klassrum på den tiden. Mamma hade en gång berättat att hon som skrivit de där visorna Alice Tegnér var mamma till han som pappa kallade TT och som hade bjudit mig på glass när vi varit på landet i Småland. Hon måste ha varit en lika snäll mamma som min hade jag tänkt för TT var en snäll gubbe hade jag tyckt.

Mamma hade berättat om en dag i Ormaryd vid Sjunnarydssjön.

“Hon hade suttit i sin skära badkappa hopkrupen bredvid Karin Beskow. Göran Beskows fru och sagt lågt och blygt ”Jag tycker om” Charmad frågade den sorgsna människan. ”Vem tycker du om!” ”Det där som är därborta” Edit gjorde en stor gest mot havet.”

– Nästa vecka får ni lära er de första bokstäverna och siffrorna, hade fröken Beata sagt precis när skolklockan ringde ut. I morgon på lördag ska vi ha lekdag. Så ställde sig fröken i dörrspringan och alla fick ta i hand, pojkarna bockade och flickorna neg. Tant Maja som bodde i lägenheten bredvid min hade lärt mig hur man neg djupt och fint. Jag hade övat mycket.

Nu var jag snart hemma men måste ändå stanna som vanligt en stund för att uppleva skådespelet innanför tvättinrättningens stora fönster som vanligt fångad av de skrynkliga lite fuktiga herrskjortorna, som paraderade rad i rad i väntan på att de en efter en automatiskt träddes på en kläddocka. Nu var det en vit skjortas tur. En ljusgul maskin täckte den helt och så pös och fräste det en stund av ånga. Maskinen öppnade sig och skjortan var torr, slät och fin. Det var som på morgonen när jag vaknade och kände mig lite skrynklig och kall och kröp upp i mammas säng in i hennes famn och blev varm och trygg.

En skramlande kantig blå spårvagn med gnisslande hjul svängde in på gatan på väg mot Hagaparken väckte mig ur mina fantasier. Solen hade gått i moln lite kyligt hade det blivit och jag fick brått, för mamma väntade. Vi skulle till pappa för att äta middag. Han bodde på Kungsholmen med sin nya familj. Jag hade just börjat vänja mig vid den nya situationen med pappa boende på annat håll spännande eftersom där fanns en pojke som var lika gammal som jag.

Mödosamt kämpade jag med den tunga stabila porten ovilligt gav den till sist med sig, sprang genom korridoren ut på innergården, passerade skräddaren som satt på sitt bord vid fönstret och sydde. Nästa dörr var vänligare sinnad och gick lätt upp. Med de korta benen arbetade jag mig ivrigt strävsamt uppför de tunga långa kalkstenstrapporna mot tredje våningen. Nästan framme, tänkte jag när jag såg det lilla spiralformade fossilet från en sedan länge utdöd djurart, den gav mig en hälsning från en svunnen tid.

Dörren till lägenheten stod vidöppen, den stora vita bagen med beige bård och en enorm främmande tant som utan ett ord med ett hårt och bestämt grepp om min arm tog mig med nedför alla trappor som jag nyss till ingen nytta kämpat mig uppför. I nästa stund befann jag mig hos en tant ett kvarter ifrån. Jag somnade till slut ifrån allt det oförklarliga som hände om och om igen med tummen som en trygghet i den otrygga värld som alltid kom min väg. Det här var tredje gången jag tagits från min mamma plötsligt och utan förklaringar, men eftersom jag alltid kommit hem igen så trodde jag att det kanske skulle bli likadant igen därför var jag rätt lugn.