Norrtullsgatan nu och då.

Tant Maja i porten bredvid

Tant Maja (grannen på Nortullsgatan) reste sig och gick fram till den sovande Martin. Hon kysste honom. Ensam sedan Holm dog. Ingen att sätta fram maten åt ingen att pyssla om. Jag gjorde ingen orätt att ta emot när Maja delade med sej av sin otillräckliga matranson. Vi skildes sedan vi ömsesidigt försäkrat varandra vänskap. Egentligen var det Edit som upptäckte tant Maja i våningen bredvid. Varje dag packade hon sin röda dockvagn full med leksaker och försvann minst en timme till grannen. När hon kom tillbaka var alla grejer med och Maja talade om att flickungen själv höll reda på dom så hon inte behövde plocka upp något Edit hade funnit en vän så som barn och gamla blir vänner. De måste ha något särskilt värdefullt att ge varandra.

Hur ofta läser man inte i barndomsskildringar berättaren att dom särskilt minns någon gammal man eller kvinna. En miljö måste bli bra handikappad, torftig där olika åldrar rationaliseras isär i nog så hygieniska bås. Jag vet nog att Maja Svärdström står för en sorts kvinna som är dömd att försvinna. Den enskildes omsorger räknas inte med i ett perfekt fungerande samhälle. Men de flesta kommer att förbli hungriga frusna utslagna för veka att hålla sej framme enligt sociologin. Det kan vara bra att veta vad som finns i statistiken. Och inte bara veta utan också beundrar många som kommit så långt efter i utvecklingen att de inte ens har badrum och telefon.

Tant Maja berättade mamma också om för mig var hon som en ställföreträdande mormor då min var i Göteborg och det bara var på sommaren då vi reste med snälltåget dit och till Brastad som min egen mormor och jag träffades. Maja var en spännande gammal dam med som tyckte att jag måste lära mig hur man uppförde sig hon som varit piga i ett fint hus när hon var liten visste minsann hur en flicka skulle niga så det hade jag lärt mig och imponerade stort på fröken.

Flera år tidigare hade pappa bott i Stockholm ett år. Det var 1946. Pappas första år på Idrottsbladet vid Klara men han var ju också poet och själv en duktig tecknare så nog skulle han väl besöka olika konstutställningar i vår huvudstal. Han berättar:

|Den vackra svartkritsteckningen föll mig särskilt i smaken på Kurt Jungstedts utställning av ”Naket” i Salerie modern, som Magnus och jag besökte på en av våra lördagsronder. Det tjusiga med just denna teckning är att den kraftiga konturen på samma gång bildar bakgrund och smälter in i kroppen. Verkligt raffinerat. Annars var de olika bladen rätt ojämna inbördes. Både Magnus och jag kom på en del skevheter och deformeringar här och se. Mycket verkade också ytligt och tillfälligt. Sensualiteten föll rätt tungt i de fylliga bröstkonturerna på de flesta sakerna medan linjerna för övrigt kunde vara ganska torrt och dött dragna.

Samma lördagsmiddag besåg vi Hugo Zahrs stora utställning och blev oerhört imponerade av denne flyhänte konstnär, vars grepp om penseln är storartat harmoniskt. Jag räknar honom nu till det lilla fåtalet stora, som jag lärt känna sedan konst började sysselsätta mig och bli en ambition hos mig.

En Kronthén, en Krumlinde, en Wahlberg, ofta någon Fjarstad (med snöytan som klappgröt), mäktiga strandmotiv av någon 70-tals mästare. Dessutom gynnar man en viss Långlett, som med förklädd måla karoliner motiv- häst jod ryttare i snöyra- och betydligt sämre landskap av vag skånsk eller holländsk typ. Hon är något slags Ankarcrona – epigon närmast. Den är Helje Oskar Bergman finns där så gått som alltid och man tröttnar inte på honom. Ibland finner jag den illa målad Liljefors, som jag kan svära på är en förfalskning. Ett och annat kuriosum av den inproduktive Nils Forsberg.

På Konstnärshusets vägg glöder nästan alltid några vackra porträtt fotografier och Charlie Faustman utställer eller ingen annan. Norrmalms torg är bara en skärningspunkt. Föga populära ”perronger” fastän China, Bäckahästen, Hotell Stockholm och Kungsträdgården är i omgivningen.

Utmed Arsenalsgatan och mitt mot Kungsträdgården är fasaderna renässansaktigt mäktiga med väldiga utvändiga, konstmässigt knypplade fönstergaller, Jernkontoret och dess medaljprydda väggar där- I parken tronar Kal XIII- en kruka mellan fyra lejon”- och Karl XII- ”ett lejon mellan fyra krukor”. Kungligt som en torgmadam kränger sedan tågsättet in på Norrbro, förbi Strömparterren, Riksdagshuset, Slottet, Slottsbacken och Skeppsbron upp över bågarna i Slussen Från Södermalmstorg bevarar jag många sköna, disiga vintervyer över Stadsgården och Djurgårdsfärjan- med ett suggestivt luftperspektiv och ett förtonande gytter på Södersidan av Viken. Vid Skeppsholmen har ett pansargrått skolskepp legat förankrat hela vintern. Kastellet och Bredablick och den vackra röda borgen nära Skeppsholmskyrkan här till bilden. Liksom färgstället för de små trevliga djurgårdsfärjorna. Detta är stans mest intagande parti, rörligt, pittoreskt och vardagligt gnisslande.

På andra sidan Söder utmed Hammarbykanalen ligger ett grövre industriområde, kärvare mindre levande ( stora fabriker har på mig alltid gjort ett dött intryck, industrialismens termit högar, där människan är nästan omöjlig att skönja utifrån arbetet gör så lite väsen, av sig skorstensröken sneglar sig tyst så liten mer eller mindre grå atmosfär. Man ser några lastkranar svärja med dryga, dinglande bördor i näbben, ett litet transportlok sticker in eller ut. Det är nästan allt. Naturligtvis beror detta intryck på arbetets rationalisering, ackordruschen som hindrar arbetarna att ta igen, all- gå och skröta”. Arbetet gör dem osynliga). Halvfina hus fläta en koloristiskt inte sant krans kring Södermalmstorg. Gröna innerväggar, trasigt bysantinskt tegelstycken. Blekt gröna eller rosa kokerugnsrester, gula brassbottnar. Allvarlig av ålder med svarta ramlister vilar Stadsmuseets länga i lutningen. Längre bort framstår den röda, utsirade fasaden till Sjömanshemmet.

Ett stycke längre åt vänster tar Katarinahissen steget ut. Folk myllrar upp ur tunnelbanans utsläpp och förstadsvagnarna pilar runt. Många balter färdas där bl. a. har jag träffat kverulanten dr Laansso. F. ö. lär det finnas c:a 5000 estländare i Stockholm första Sturetrappan följer den långa Zornsgatan upp och ned till Hornsplan. Söder är som ett förstorat Töreboda, brokigt, smått, småfolksmässigt. En sympatisk stadsdel, starkt arbetarbetonad. På sistone har den börjat dominera bland den unga intelligentsian. Inom diverse idrotter intar den en framskjuten ställning. På sitt sätt är Söder den enda riktiga storstadsstadsdelen (den har sitt slödder och tjuvpack, sin parias skikt med star sammanhållning, stark lokal känsla). Affärslivet är smått, skumpigt utan raffinemang.

Jag måste hem eller rättare på Råsunda för att där träffa Jörgen och några semestrande Mariestads bor, Kalle Fläskas, Sven Torsö med rödhåriga Vera och värdfolket Perssons med käken. Jag väntade en halvtimma på bestämd trappa-hejdade där Nils Almegård på väg till samma evenemang, allsvensk fotboll. Grå förströddhet. Mannen hade äktat och avlat men var oförändrad. Mest lärare på folkhögskola (Sameskolan, ödemark jo) ska omöjlig att definiera, ja som Sartre menar varje människa vara. Kalle m.fl. kom så och det var en uttryckslös ceremoni dessa handtryckningar. Nisse fick bli med och jag hade två fronter. Jörgen gapade som om man skulle kasta godbitar i halsen på honom. Matchen var rolig och Kalle tyckte att ”Bonnen Swan” var bättre än Garvis. Den rulle vi ute hos nån användning för i Maif B. Ingen rekting på kölla. Garvis ä uschel. Å dänne å han och. En rektig sketstkråe.