Category: Släkthistoria

En bild från Sergelgången. En del som skapades

En bild från Sergelgången. En del som skapades efter rivningen av Stockholm är ganska fint och armaturen och ljuset skiner in genom dem är lite spännande. Det åtminstone jag protesterade emot var att allt även sånt som bara behövde lite upprustning revs. Men samma problem är det nu med det nya Slussen. Varför inte renovera den? Nej för nu har det gått så långt att det antagligen inte går.

Det är så de styrande göra när de vill få sin vilja igenom låter bli att göra något som att renovera en byggnad. Man låter bli att göra något tills det bara är att rasera hela konstruktionen. Vilket kostar skjortan.

En annan tanke börjar tänka som mina barn och nästa val lägger jag min röst på Mp för jag har märkt att mina gamla partivänner i V bara blir mer och mer bortskämda och bekväma. De som är med i Mp verkar våga gå emot sina ledar följa sina värderingar som dessutom ligger rätt nära mina egna.

Hoppas ni som nästa val vill ha en ändring vågar rösta på småpartierna så att inte S blir för stort. Det är ett av de stora problemen för Alliansen att M är för stort i förhållande till de andra.

Människa då och nu

Jag tycker den här bilden som funnits bland min mammas teckningar och målningar och som är pappa Ragnars bild på Martin i vindskupan på Norrtullsgatan någon gång på femtiotalet är så fin att jag ville visa den för er.

Igår när jag såg en gammal svensk film från 1959 “Fröken Chic” blev jag lite nostalgisk. Kul att se Stockholm som det var då när Martin och jag var små. Nog minns jag den där elefanten man kunde rida på, på Skansen.

Det är min stad, vår stad en stad som inte finns längre. För inte nog med att Sergel och Klara ser helt annorlunda ut. Vi hade ju vänstertrafik och bruna snälltåg. Det fanns även på landet ännu tåg som drogs av ånglok. Vad är det man minns “Minns du den stad” titulerade Per Anders Fogelström en av sina böcker om Stockholm. Jo, jag minns en stad som känns som hemma kanske för att då på femtiotalet var min familj intakt.

Det var på sextiotalet som jag skickades i fosterhem och mamma låstes in på mentalsjukhus. Jag hamnade ute i Hässelby. Det jag minns när jag ser Stockholm och Sverige från femtiotalet är en tid när jag var en del i en stor familj. En familj som inte följde den tidens normer då mina föräldrar levde samman utan att vara gifta.

Att kvinnor var hemmafruar visste jag inget om alla kvinnor i min familj arbetade. Mamma och moster Hilkka med konst, moster Majt var kirurg, Cordelia och Maria var journalister. Den gamla tanten som var vår granne på Norrtullsgatan tant Maja hade jobbat hela sitt liv först som sjuåring som piga sedan f o m 11 år i en industri.

Min barndoms femtiotal var inte direkt de där reklambilderna från USA med den lyckliga hemmafrun i förorten. I Sverige visades en film den jag såg igår med en lärarinna som vann 10 000 kronors frågan.

Blir det inte fel om vi ser vår egen nutidshistoria genom engelska eller amerikanska ögon. Hemmafruar fanns här också, men var det egentligen något som hade med vår verklighet att göra.

Min fostermamma arbetade inte när jag kom dit 1960, men hon hade arbetat på bank och varit tvungen att sluta när hon gifte sig och blev med barn. Min fostersyster var också född i början av femtiotalet.

I mitten på sextiotalet började hon arbeta på SEB inne stan och det gjorde henne gott. Det pratas om femtiotalet som konservativt till skillnad från sextiotalet. Var kommer det ifrån?

Jag skulle vilja säga att inget sextiotal utan femtiotalet. Och en del särskilt design, kultur var mer progressivt än den är idag. Femtiotalet och sextiotalet hänger ihop och de decennierna var inte rädda för det moderna för att se framåt.

Det blev lite för mycket av modernitet när Stockholms innerstad revs, men det var några politiker som egentligen inte hade folket med sig som hatade det gamla som ansåg att allt borgerligt var fult. Det konstiga är att det var arbetar och konsthantverks kvarteren som revs inte husen vid Strandvägen.

De jag hade ikring mig på femtio- och sextiotalet och som tillhörde kulturfolket ( konstnärer, journalister, författare) var de som skapade den nya designen, men som därför inte förnekade betydelsen av en varierad bebyggelse.

En levande stad är en stad där alla kategorier av människor och sysselsättningar finns. Kommersen i Stockholms Centrum var väl knappast vad folket på Norrtullsgatan och Svarvargatan ( där bodde pappa, Maria, Mattias och Martin under sextiotalet) drömde om.

Det går inte att vända tiden tillbaka hur mycket man än skulle vilja, men hur gör man Stockholm till den stad vi alla utom de där i Stadshuset älskade. Går det att ta bort några av de där bankpalatsen och enorma varuhusen. Hur vore det med bostäder för unga, gamla och barnfamiljer i stället. En stor park som Hyde Park eller Central Park kanske?!

Har vi inte råd med det? Varför har vi inte råd att leva? Är det enda som gör livet värt att leva för svensken att arbeta. De som tycker det är meningen med livet att sitta inne på ett kontor hela dagarna får väl göra det, men jag tror att de flesta av oss skulle vilja leva några andra sorts liv och att det faktiskt finns pengar till det.

Ta inte för givet att politiker och ekonomer alltid har rätt. Vi har för stor tilltro till makten. De vet inte så mycket som de vill få oss att tro. Och hur försöker de inte dribbla bort sina egna avgångsvederlag och pensioner. De nya reglerna ska ju inte gälla dem som nu sitter i regeringen och riksdagen utan de som kommer nya 2014 så arbetslinjen är väl inte något som rör dem.

Ska vi kanske ta femtiotalet och sextiotalets framtidstro, optimism och jämlikhetskamp och placera den här och nu. Får jag ta med några ord om mentalvården som ännu är relevant från min mamma från 1974.

“Är det sjukt att var människa!
Människans möjligheter att utveckla sin fulla egenart krymper allt mer. Jämfört med roboten blir hon alltmer olönsam. Problemet med hennes förvaring blir allt knepigare att lösa. Hon går inte att kassera lika lätt som maskindelar, för den innehåller fullständigt ”onödiga” egenskaper som att tänka och känna. Att kanalisera dessa till de få områden, där de kan tillåtas, börjar också bli allt svårare. Här kommer psykiatrin till praktiks nytta, då det gäller att utklassa allt som inte svarar mot behovet i det kapitalistiska samhället. Lämpliga diagnoser finns för att sjukförklara alla obekväma uttrycksformer som den hungriges hunger och den trångboddes trängselkänsla. De övermätta förenar sig med andra övermätta de rika med den säkerställde psykiatrikern, som ingen törs tvivla på. Våra psykiatriska förhör påminner starkt om inkvisitionen.

För oss, som är stämplade sjuka, är det omöjligt att acceptera den officiella mentalvården. Mentalvård är en missvisande benämning. Mentalkirurgi stämmer bättre. På psykiatriska kliniken liksom på kirurgiska utvecklar operatören alltmer raffinerade metoder att skära bort alla delar av människan, som förmodas vara obrukbara.

Skillnaden är att kirurgens användning av ordet ”sjuk” verkar ha klarare innebörd för de flesta, medan psykiatrikern saknar entydiga begrepp som skiljer friskt och sjukt. Men hans maktställning står ändå lika oomtvistad, då det gäller beslut riktade mot människor.
Ett exempel på denna politiserande psykiatri är rån dramat på Norrmalmstorg. För myndigheterna obehagliga reaktioner omyndigförklaras av psykiatrisk expertis. Fördelaktiga diagnoser för ordningsvakternas åtgärder blir oemotsägliga sanningar. Handlingar, som i vardagliga sammanhang är självklara, blir tecken på sjukligt beteende.

Men i vårt allt trängre samhälle ges bara plats åt några få betygsatta av varandra, som försyns skull ges tillstånd till att tänka, känna och tala. De erkända formerna är för länge sedan bestämda under äldre livsvillkor och den eller den politiserande kulturen bara en del av det allmänna åsiktsförtrycket, där psykiatrin spelar en skrämmande maktfullkomlig roll.

Min enträgna förhoppning är att ordet ”sjuk” försvinner ur diskussionerna om människans psyke och dess villkor. Det möjliggör den fördomsfria dialogen, den enda form av umgänge människor emellan, som är henne värdigt.”

I dag har vi alla möjliga psykiatriska diagnoser. Är de till för att hjälpa eller är det ett sätt att med hjälp av mediciner och elchocker och annat att göra oss av med det onödiga. Det gjorde man i Sovjet, man sjukförklarade de som tänkte och kände annorlunda. Gör inte vi detsamma.

Vad är egentligen sjukt, normalt. Det kan skilja från kultur till kultur från årtionde till årtionde. Frågan är ska vi som inte riktigt passar in medicineras så att vi blir som vanliga normala människor. Vad är normalt att arbeta mer och mer för att få så mycket pengar att man kan handla en massa prylar som man inte behöver i Gallerian och stoppa in pengar på banken utan att få någon ränta.

Mamma undrade vad vi hade alla de här maskinerna till om vi inte skulle låta dom arbeta för oss så vi kan bli fria att göra vad vi vill, men hon betraktades som sjuk så hon behövde låsas in på Beckomberga Mentalsjukhus under 9 år.

1959 när den där filmen gick var mitt sista år med henne som min mamma. Jag var 6 år och älskad av en klok mamma och pappa. Plötsligt togs allt ifrån mig kanske för att jag behövde lära mig hur det var att växa av i det så kallat vanliga normala förortslandet Sverige.

Vi ses och hörs imorgon.

Äntligen

En bild från Hornsgatan i Södermalm i Stockholm från gårdagen efter ett besök på Riksarkivet vid Marieberg. Jag tog buss 4 mot Högalid och klev av på Hornsgatan för en kort promenad till Zinkensdamm. Det var varmt men inte för varmt. En promenad i en del av stan som påminner så väldigt mycket om mamma Gunilla. Under åren från 1970 till hennes död 1976 var det här hennes och mina hemtrakter.

På riksarkivet hade jag tittat i dödboken, för att få ordning på en del av personerna vid namn Edvardson och Bjerner och som levde och dog under 1900 talet. Hittade också lite spännande i ett arkiv som heter NAD där man kan hitta olika dokument och i vilket arkiv de finns.

Hittade en del om både morfars far Nils Bjerner och morfars bröder att gå vidare med. Nu är klockan snart 10 och jag tänkte ge mig iväg till arkivet igen. Det är trevligt att sitta där och jobba.

Hej igen!

Jo det finns dom som menar att man ska skriva i sin blogg varje dag, men jag tycker man ska skriva när man har något att berätta.

Imorgon är det Valborg och som vanligt blir det kallt, men det ser ut att bli en fin Första Maj. Det var rätt kul att gå i demonstrationståg samman med en tusentals andra likasinnade. Nu är jag för lat att ta mig in till stan och är också lite fundersam över det partipolitiska. Det finns väldigt lite ideologi i våra partier alla låter mer eller mindre likadant. Skillnaderna är så små att de verkar obefintliga.

Kanske åker in till stan ändå och tar några bilder på tågen. Imorgon ska jag väl besöka majbrasan i Bro eller kanske Spånga?!

En regnig måndag

Det känns inte som vår bara som ännu en trist regnig grådaskig höstdag i september. Finansminister Borg talade om ekonomin och det viktigaste verkar vara att vi har en bättre ekonomi än de andra Europeiska länderna förutom Tyskland.

Är vi lite äldre personer med olika sjukdomar på grund av att vi jobbat med arbeten där man fått förslitningsskador och som i stället för att få en sjukpension tvingas jobba i en sysselsättning och söka jobb på den öppna arbetsmarknaden fel ute om några av oss tycker att vi ska få den där sjukpensionen och att politikerna koncentrerar alla sina resurser på att skaffa jobb och kompetensutveckling för de som är unga.

Jag tror att vi som land kommer att vinna på det. Det är inte bra med hög ungdomsarbetslöshet för det leder till att ungdomarna känner sig utanför samhället och kan lockas in i kriminalitet, extrema politiska eller religiösa grupper.

Det kostar mer i det långa loppet än att t ex låta en som är i min situation få en sjukpension som ligger på existensminimum. Möjligheten att jag ska komma tillbaka till den öppna arbetsmarknaden är minimal. Min mamma var sjukpensionär men tro för den skull inte att hon inte bidrog till samhället. Hon jobbade med konst, var aktiv i organisationer som Amnesty.

Det är dålig ekonomi slöseri med resurserna att låta unga människor gå utan arbete och en anledning till att de gör det är att de flesta arbeten av lättare slag som man som ung kunde ta för att få arbetslivserfarenhet har outsourcats till något låglöneland. Tröskeln är för hög för de som inte har lust att studera som är mer praktiskt lagda. Hur löser Borg och de andra det?

De enkla jobben kallas numera sysselsättningar och ockuperas av oss som hamnat i Fas 3. Gör dem jobben till riktiga jobb och betala en riktig avtalsmässig lön så sjunker arbetslöshetssiffrorna.

Kronolänsman Gude Andersson

Så har vi en Kronolänsman i våra anor också. “En sådan var mellan 1675 och 1918 en lokal statlig tjänsteman som upprätthöll ordningen i ett härad, men också kunde ha andra fiskala uppgifter.Kronolänsmannens arbetsuppgifter omfattade skatteuppbörd, indrivning, polisverksamhet. Han var även åklagare i vissa mål. Till sitt biträde hade han fjärdingsmän. Kronolänsmannens närmaste förman var kronofogde. Kronolänsmännen blev 1918 landsfiskaler.” från Wiki-Leak.

Gude som var född när Karl XII var kung gifte sig först med Oleg Andersdotter som avled 1758 och Gude gifte om sig med Helena Andersdotter. Han bodde och verkade hela sitt liv i Skee. Hans dotter Ingrid gifte sig med Hans Halvordsson som var bonde i Hästeske. De fick sonen Halvord som gifte sig med Karin och fick sonen Hans som gifte sig med klockare Bengt Hagelins dotter Märtha Catharina vars dotter Johanna Maria gifte sig med Olof Thorstensson som var brukspatron på Sundby Gård i Näsinge så lämnade vår släktlinje Skee och med Olofs och Johannas son läkaren Anders Otto också Näsinge. Det var Anders dotter Märtha som var farmor Brittas mamma.

Det kommer mera om släkten i Bohuslän som jag tycker är lite intressant att befinna sig någon annanstans än i Värmland, Västergötland och Skåne. Bohuslän där jag var mycket under somrarna på femtio-och sextiotalet. Lysekil, Marstrand, Bovallstrand, Brastad är för mig liksom föra många andra svenskar likamed sommar.

Oroa er inte snart är den här den där sommaren och vi får njuta av livet som jag hoppas Gude och hans barn gjorde trots att Bohuslän då tillhörde de fattigare delarna av landet. Slä

Namn och ursprung

Igår hittade jag något intressant som jag kommer söka mer efter idag. Du vet farmors morfar Anders Otto han var ju född i Näsinge i Bohuslän och jag har kommit långt ned i den församlingen och också grannen Skee. Ju närmare norsk tid ju mer norska namn hittar jag. En man hette Gudde och en kvinna hette Oleug. Det är också lite intressant tycker jag att Norge har kvar så många fornnordiska namn.

I vårt land har de bibliska namnen tagit över och är ofta mer populära. Hur många heter inte Maria, Elisabeth, Stefan, Peter, Johan osv. Inte många heter Oleg, Halvdan, Stigfinn eller ens Sigrid. De är allt som oftast från Norge eller Island eller de landskap som gränsar till Norge.

Vad kan vara sanningen kan det vara den stora invandringen från Frankrike, Belgien, Österrike, Tyskland och att vårt Kungahus ofta kommit från länder där Catharina och Karl är vanligare än Halvdan och Sigrid. Det är ju inget nytt att man döper sina barn efter kändisar. Hur många flickor kommer att och har redan döpts till Estella?

Mitt namn Edith är bibliskt, men tyckte det var mest kul när jag hittade en släktlinje till en anglosaxisk prinsessa som hette Edith. Annars är det tack vare att pappa tyckte om Edith Södergran som jag fick namnet och mamma tyckte nog också om den finska poeten.

Lustigt när jag blev bekant med en retsam man från Finland att han tjatade om Edith Piaf så fort vi träffades. Borde han inte gillat att det var en finsk om än finlandssvensk poet jag döpts efter.

Elisabet som är mitt andra namn är ju också bibliskt, men det är kanske Drottning Elisabet II i Englands fel att var och varannan flicka ur min generation heter Elisabet i förnamn eller mellannamn.

I Skåne finns namn som Tuve, Sissa, Jeppe. De namnen är obefintliga i Värmland där hittar man ofta i födelseregister på 1700 talet stavningen Jean för Jon. Om det tyder på vallonskt ursprung eller på att franska var på modet under det århundradet kan man undra. Dock förändras stavningen ofta över tiden. Jean Ersson Edgren står det i husförhörslängd i By- Säffle 1757. När han flyttar några år senare och dyker upp i Ölserud 1768 heter han Johan Edgren.

I Bohuslän är det enda namn med norsk anknytning som återfinns i farmors morfars släkt framåt i tiden Halvard. Kanske för att det var ett namn som i Skee följde just Anders Ottos gren av familjen sedan 1600 talet att han döper en av sina söner till Halvar. Namnen Gurli och Börti se om jag kan hitta dem bakåt i tiden.

Krig och Fred 6

Nu har jag läst om några kapitel i boken Svenska knektar. Några reflektioner om indelningsverket och hur det blev att vara officer. Om man tror att det var lättare än att tillhöra det vanliga infanteriet så får man tänka om. För en vanlig bondson som var en yngre son var framtiden ofta att bli torpare, daglönare. Som soldat om du hade tur fick du ett eget jordbruk. En liten lön och tjejerna gillade killar i uniform.

Det var ofta konflikter med rotebönderna om lön, bostad. Det var svårare att stiga i graderna utan krig. Krig var bra för dig som officer om du ville stiga snabbt i graderna och på det sättet få en bättre lön.

Officersjobbet var ofta det som adeln ville syssla med men efter Poltava och de fortsatta krigen under 1700 talen blev det ont om officerare. De dog vilket gjorde att adelfröknarna om de inte ville dö som ungmör tvingades gifta sig under sitt stånd som Helena Pontin som ju var dotter till Greve Gabriel Pontin och gifte sig med färgfabrikören Fredric Signeul. Morfar Brors mormor Emma Ungers farbror Bernt Olof som slutade sin militära karriär som Överstelöjtnant gifte sig med Regina Sofia Löwenhjelm.

Greve Gabriel Pontin var en av farmors mor Märtha Thorstenssons anfäder och då hans mamma Helena Strömskiöld hade finska rötter hittade jag Ståthållare Hans Stålhandske död 1624 i Kexholm då var det i början av Trettioåriga kriget.

När Bernt Olof Unger blev officer var det mitten på 1800 tal och krigen var slut för Sveriges del. Han klarade sig bra men hans brorsdotter Emmas sonsons hustru Sara Maria ( min mormor) soldatsläkt hade det jobbigt. De blev alla avskedade och tog jobb som gruvarbetare, skomakare och en slutade som orgeltrampare för att dryga ut eventuell pension om de ens fick någon.

Indelningsverket avvecklades och i slutet och början av 1900 talet började värnplikten som man kan se i högermarginalen av husförhörslängd/församlingsliggare för de flesta unga män.

Många av de indelta soldaterna såg sina barn lämna fattigdomen och kölden i soldattorpet för Amerika. Min sonhustru Karins släkt försvann nästan allihop dit. Något som dock indelningsverket har gett oss är en hel del spännande namn.

Det här är några från min och Karins släkt. Nyman, Wall, Crona, Löf, Wass, Carlstedt, Pihl, Warg, Råman, Roman, Råbock, Strömskiöld, Klöfverblad, Löfving, Stenqvist, Boglina. De flesta av våra fantasifulla efternamn från början är soldatnamn och det bästa vi ärvt av indelningsverket.

Vår men ändå inte riktigt

En bild från Påskafton i Bro. Visserligen är påsken tidigt i år, men när var det så mycket snö kvar i slutet på mars.

Hur som igår hade jag inte tid att blogga då jag besökte läkare och fick veta att det blir operation när vet jag inte ännu.

För att få något annat att tänka på åkte jag in till Karlberg och tog buss 4 till Marieberg där Riksarkivet ligger. Fullt med påsklediga ungdomar för en gångs skull.

Tittade efter den där Per Beckman som min syster hittat på en katolsk begravningsplats här i Stockholm och det fanns en född 1913 samma som jag redan har lite på. Han föddes i Vissefjärda i Kalmar och hette Per Fritiof och är kanske en syssling till vår farmor Brita Beckman.

I Marieberg kan man titta i något som heter dödboken och den täcker de som avlidit i vårt land mellan år 1901 t o m 2009. Där fick jag hjälp med att hitta de som dött efter 1935. Det finns också något som heter NAD och där kan man hitta tror man saker att läsa, men tyvärr är väldigt lite digitaliserat. Hur många jobb skulle inte det rendare för oss som är intresserade, kunniga på området och bra på datoranvändning. Jo, en del ytterst få platser har visst kommit till, men den där kultursatsningen är en flopp.

Tittade i Medicinhistoriska. En förfrågan från morfar Bror Edvin Bjerner från 1913 då boende i Stensele om han kunde få sälja och tillverka läkemedel fanns, men inte svaret på på förfrågan. Vad har vi de här databaserna till om de bara ger halva eller inga svar. De här uppgifterna är och ska inte vara sekretessbelagda. Meningen med information på internet ska vara att det ska var lätt att få tag på den och det man söker ska man hitta. Jag ska inte behöva besöka arkivet fysiskt för att få tillgång till det som de påstår finns i NAD.

I soldatregistret är det likadant. Ingen av de soldater som finns i min släkt finns med där. Borde inte alla de som finns i regementslistor vara registrerade. De som söker soldater rekommenderar jag att titta i de listorna som finns i Svar eller Arkiv Digital också husförhörslängder har ibland soldattorp i ortsregistret i varje församling.

Solen skiner där ute och jag lyssnar på Socialdemokraternas kongress.

Trevlig helg på er allihop

Ett trevligt resultat av Släktforskning

Har just fått en syssling som heter Tuva. Det är en av de trevliga resultaten av forskningen. Hon har en lite annorlunda historia om släkten Bjerner. Det är min morfar Brors yngsta syster som är hennes mormor och eftersom hon levde mycket längre än min morfar har hon tillgång till fler historier från den äldre generationen än morfars barnbarn.

Jag har använt en del av påskveckan till att läsa i bouppteckningar. Det var intressant och ställer en ny fråga varför Tuvas och min gemensamma mormor/morfars far Nils inte var närvarande vid bouppteckningen för sin far Per Persson 1893.

Fanns det en konflikt mellan honom och hans bror?

Det var intressant att höra att morfar Bror utfört det första lyckade kejsarsnittet på en samekvinna i en kåta 1913. Medicinhistoriska bör ha mer att berätta om det.