Category: Släkthistoria

Jonas Unger, var det han som var Gustaf Frödings prost?

Tidningar säger inte allt men en del om gårdagen. Vad påverkade gårdagens vardagsmänniska. Särskilt annonser säger en del.

Igår läste jag några tidningar från 1851-1854 och 1860. Det annonserades aromatiska medicinska tvålar som definitivt skulle ta kål på fräknar, finnar och andra hudproblem. Det som idag kallas spa hette då hälsobrunnar. Porla var en. I Gustavsberg fanns en med havsbad och hälsobrunn. Söker vilken av dess hälsobrunnar som morfar Brors morfar Per Niclas Mylén kan tänkas ha varit på enligt Selma Lagerlöf. Hon nämner inte namnet.

Men det var Värmlands tidning från 1851 som jag var intresserad i just den här regniga dagen. Hur tar man rykten utan källor på allvar. Kan man lita på det som skrivs på internet undrar en del men samma personer litar ofta på vad tidningar som DN och Svd skriver om. Så en tidning från 1851 kan ju ha tagits på allvar av de som läst den och fört historien om hur Jonas levde och dog.

Man kan gå till urkällan som ibland är en tidning. En sak var hur kunde Gustaf Fröding som skrev dikten “Våran Prost” ha känt till prosten Jonas Unger som var död före Gustafs födelse. Någon hade på nätet avslöjat att dikten var om Jonas.

I Värmland under hela 1800 talet var flera av Jonas söner prostar varav en gifte in sig i släkten Lagerlöf som ju var släkt med Fröding. Det kan ha funnits något skrivet i någon tidning om honom något som Gustaf kunde ha läst.

Det första var att ta reda på vad som skrivits när Jonas Unger avled den 5 september 1851. En prost och om han dött vid altaret borde vara av intresse för en värmländsk tidning.

Det här är ett utdrag:

“Förliden söndag hördes för sista gången ordet från den älskade lärarens läppar. Årets nattvardsungdomar skulle denna dag konfirmeras. Han ämnade förrätta denna heliga handling, och likasom för att pryda sig till sin död, iklädde han sig full mässkrud, och hann med att namngifva ungdomen, hwaribland han räknade en af sina egna söner (Adolph Fredric), religionens heliga förmaningar, då han ögonblickligen kallades till en bättre werld, död nedfallande vid det altare från wilket han så många gånger tolkat sanningens och nådens ord, Det war en wacker, en prestelig död, Den var och en sann prest som dog.”

Vad det här har med Gustaf Frödings dikt kan man undra, men att prosten var populär bland församlingsmedlemmarna talade texten om. Han och hans hustru minns man fortfarande i församlingen enligt hembygdsföreningen.

Men sådana där runor är ofta överdrivet positiva. Det kunde vara intressanta att titta i en tidning från när Gustaf Fröding levde om det stod något om prosten som kunnat inspirerar Gustaf.

Han kan ju ha träffat på Jonas tio barn som sagt. De berättade säkert om sin far, men Gustaf fick en del om bakfoten. Så särskilt tjock tyckte varken jag eller mina barn han var

och inte var han son till en bonde. Det var hans svärson Per Niclas Mylén som var det. Men Per Niclas var aldrig prost.

Kanske är det som med Selma Lagerlöfs karaktär i Gösta Berlings Saga inte fråga om en enda präst utan flera olika som skapar en bild av en värmlandsprost. Så skriver man ändå en saga, en dikt.

Att berätta historia enbart med hjälp av fakta blir lika tråkig som gamla skolböcker där bara kungar och årtal skulle läras in förekom. Man behöver använda sånt som kanske inte berättar den verkliga sanningen om ett skeende genom att läsa just tidningar. Genom att läsa en dikt, en saga, en myt.

Det var ju sånt som påverkade och fortfarande påverkar människors vardag, verklighet och får människor att agera. Nu måste jag ut i verklighet och hitta några tomlådor och packa ner några till böcker.

Kapitel 12- Ett jobb och en ny skola

En buss stannade utanför ett kedjehus i Nälsta några minuters bussresa från Vällingby Centrum. Det var sent på kvällen en trött men uppspelt trettonåring med kort blont hår klev av. Det var måndag andra veckan i augusti. En varm sommardag hade det varit nu var det ljummet vindstilla när jag öppnade dörren i mitten av tvåvåningshuset och möttes av en liten tambur intill ett kök. Två lampetter vid hallspegeln lyste välkomnande.

Med raska steg gick jag rakt fram mot vardagsrummet utanför panoramafönstret lystes altanen upp av månens svaga mystiska ljus, tog trappan till övervåningen passerade två rum på var sida om korridoren. Öppnade dörren till rummet längst bort la en brun papperspåse med några böcker på stolen vid det lilla skrivbordet.

Vid femtiden hade jag rest till Hässelby Strand med fjärilar i magen. Det var första gången jag var där för vi som bott i Hässelby Gård hade sällan någon anledning att resa dit till än ännu tråkigare förort. Nervös för att inte hitta, men snart fann jag dörren till bibliotekslokalen där jag möttes av två äldre damer som var snälla. Tant Lisa med sitt blåskimrande hår visade mig vänligt till vagnen där en hög med böcker låg stapplade och visade hur jag skulle sätta tillbaks dem på hyllorna. Böcker som var stämplade med bokstäver som började med H var skönlitteratur, Hc för böcker för svenska, Hce för engelska böcker översatta till svenska.

Spännande hade det varit att plocka bland alla böcker att fantisera över alla historier som fanns om hur många liv jag behövde för att läsa allt, bland dem hittade jag en diktsamling som Markus mamma skrivit. Men mammas poet Birger Vikström fanns inte, inte heller pappas Tveksam som gryningen och det tyckte jag var synd.

Ragnar Edvardson ur Tveksam som gryningenDe utsända

Det finns blommor
som bara den upptäckt
som gått djupt vilse.
Det finns öar
som bara den skymtat
som åter och åter förliste.

Ljus är för stjärnorna okänt.
Om makt vet den mäktige intet.
Den vilsegången, den förliste
skall slutligen finna oss.

Men 100 kronor hade jag fått för besväret och det var inte illa, och jag hade jag fått lov att arbeta där en gång i månaden under hela skolåret och det hade jag räknat ut att det skulle bli 1100 kronor kanske ränta också om jag öppnade ett bankkonto.

Det kändes vuxet, men skulle jag kunna spara för det var så mycket jag behövde när nu inte Britta ville avvara något av barnbidraget till mig. Lyckoslantens Spara eller Slösa var frågan, tyckte att Slösa var mer spännande än den tråkiga Spara. Lite kul ville jag ha innan jag blev gammal och grå. Men några kronor kanske man kunde sätta in på kontot som jag frågat och faktiskt fått tillåtelse av Britta att öppna.

I min första sparbanksbok fanns nu tio kronor som jag fått av pappa. Tio kronor till av den där hundralappen kunde bli till något längre fram hoppades jag. Om makt vet den mäktige intet, men den vilsegångne som försökte ta makten över sig själv visste vad makt var.

Den röda väckarklockan ringde tidigt på morgonen två veckor senare sömndrucken klev jag ur sängen och hann in i badrummet före Ann, duschade och tvättade mitt korta hår. Någon hårtork hade jag inte den som Ann hade fick jag aldrig låna, men med handduk och hårborste torkade det något. Jag tog kammen som jag köpt tog en hårslinga i vänster hand drog snabbt med kammen mot hårstråna, en till hårslinga och gjorde detsamma. Så skapade jag en högre frisyr i en tid när mousse inte fanns.

Kammen och hårborsten tillsammans med bläckpennan som jag hade fått från skolan i avslutningspresent och en liten skrivbok la jag ned i den snäckskalsvita skolväskan.

Spara hade ordentligt satt in allt också de hundralappar jag fått från Maud när vi kommit hem från Gräddö på banken, men Slösa tyckte att hon behövde leva i nuet om framtiden visste jag inget. Det fanns ju ändå tjugo kronor på banken. Och i dag var det en alldeles särskild.

Jag klädde mig i det bästa jag hade som var ett par beige tweedshorts, vit kortärmad blus, ljusblå kofta och ett par vita högskaftade tennisskor. Pengarna jag fått av Maud hade räckt till blus och tennisskor. Koftan och shortsen var ärvda, ibland fick jag riktigt fina saker i arv särskilt shortsen tyckte jag var snygga.

Femton minuter i åtta stod jag och huttrade vid busshållplatsen. Det var lite kyligt tidigt på morgonen, men tjejer i början av tonåren ville se tuffa ut och frös hellre än klädde sig i något tråkigt.

In genom gången förbi frissan till tunnelbanestationen i Vällingby nedför trapporna till vänster där tog jag inte det tåg som stod inne för jag ville invänta tåget från Hässelby.

Solen hade börjat värma så mina knottriga nakna ben värmdes upp lite när två killar kom nojsande nedför rulltrappan, så de var vakna så här tidigt, tänkte jag. Lite pirr i magen när jag kikade lite extra på han Stoffe vars hår redan nådde över axlarna. Han hade en orange kort jeansjacka och som vanligt med ett glatt vänligt leende på läpparna. Han och Kentha som var lite mer butter till läggningen hade en charm som var svår att motstå.

Det gröna tåget mot Farsta rullade in på stationen. Stoffe och Kentha var på väg in till T-Centralen så de försvann in i sista vagnen. Plattan var nybyggd och modsen hade flyttat från Hötorget dit och jag och dem gick skilda vägar. Mats och jag trivdes bättre på Kungsholmen och om vi tog oss därifrån hamnade vi oftast vid Hötorget. Vid Kungsgatan fanns flera biografer, stånden på torget var intressanta med alla spännande saker de sålde och vi tyckte att Pub var det bästa varuhuset i stan.

Nelly hade sagt att hon skulle vara i tredje vagnen. Där stod hon i öppningen med sin korta blonda snedlugg iklädd sina älskade utsvängda ljusblå manchesterjeans, liknande blus som min fast ljusblå, ljusrosa sandaler med hål för stortån, den tuffa ljusbruna halvlånga mockajackan och vinkade glatt. Vi föll i varandras armar lyckliga över att se varandra igen uppspelta inför den första dagen i den nya spännande skolan.

– Min kompis Sanna har lovat att möta oss, berättade Nelly. Tänk om det finns någon spännande kille på skolan för killarna i vår klass verkar lite barnsliga tycker du inte.

– Jo, larvigt det där med tjejbaciller, menade jag, särskilt han Klasse tror visst att han är tuff, men det kanske är lätt att regera skolan när man är äldst. Nu är vi yngst och då kanske han inte är så jobbig längre. Hoppas han lägger av med det där för det är tröttsamt särskilt som att jag aldrig varit intresserad av honom.

Klas pappa hade varit på besök hos familjen Jämt. Britta och Kent var ofta på middagar hos Olle, men jag hade inte förstått att han radioreparatören var Klasses pappa förrän han vid lunchen den kvällen berättat att hans son alltid talade om mig. Det hade låtit på Olle som om Klasse var förtjust i mig, men jag tänkte att det var ett fånigt sätt han hade att visa det på.

Britta hade under middagen talat med Olle om min galna mamma. Och jag hade förstått att det var på grund av hennes om Klasses vetat att min mamma var på Beckis.

Det var han som hade lett killarna i klassen i mobbingen av mig. Han hade kallat mig dum och äcklig och lika galen som morsan. Klasse hade hittat på en lek som innebar att killarna knuffade varandra åt mitt håll och de som råkade nudda mig torkade demonstrativt av sig smutsen. Det hade gjort ont och många gånger hade jag gråtit mig till sömns, men efter det jag hört från Olle hade jag tänkt att så skulle Klasse definitivt inte kunna vinna mitt hjärta tvärtom.

– Det går flera tusen elever på skolan så Klasse och de andra försvinner nog i mängden, menade Nelly. Vi behöver inte bry oss om dom alls och Sanna säger att det finns massor av snygga spännande killar på skolan.

– Skönt för Ingela också, sa jag samtidigt som tåget rullade in på perrongen i Blackeberg.

Nelly och Fia som hade stått inträngd i ett hörn nickade samtidigt som vi knuffade oss ut genom dörren. Ingela slöt upp bakom oss.

Killarna hade jagat henne runt skolgården för att hon hade stora bröst som de ville ta på. Sånt var inte kul särskilt inte i en känslig ålder som de första tonåren är. Det var alltför ofta att tjejer måste acceptera vad som helst från killarna. Lärarna tyckte att vi gnällde och en del ännu i mitten på sextiotalet att det var vi som lockade killarna till synd. Men inte kunde väl Ingela rå för att hennes bröst växt och blivit stora trots att hon bara var tretton år.

Ordet sexuella trakasserier existerade inte i vokabulären och vi tjejer tvingades finna sätt att överleva genom att ty oss till varandra.

Trängsel i uppgången men till sist lyckades vi ta oss ut genom spärren och utgången tog vi till vänster och vid uppfarten till skolan mötte en glatt leende tjej viftande med varsin påse full med kokosbollar som hon köpt i fabriken och som hon lyckosten passerade varje dag på väg till skolan.

– Är ni redo för en husesyn i den bästa skolan på jorden, skröt Sanna som
redan hade gått ett år i läroverket.

– Hej, Sanna, det är jag som är Tove, sa jag glatt överraskad över bilden av en storvuxen tjej inte tjock bara kraftigt byggd, grönögd med håret hängande långt, rakt och vackert brunt ned mot ryggslutet. Sanna var klädd i en brun långkjol, batikmönstrad halvlång tunika och bruna lädersandaler. En garnvirkad väska i mossgrönt hängde över ena axeln hela uppenbarelsen signalerade bohemisk konstnärinna.

– Kul att träffa dig, fortsatte jag, men nu får du allt bevisa det där om bästa skolan i världen.

– Minsann, ska jag de’, skrattade hon och gick uppför trappan, in genom skolans entré förbi dörren till matbespisningen, in genom dörrarna rakt fram. Spänt följde vi andra henne i hasorna. Innanför dörrarna möttes vi av en stor hall som kallades Aulan som fick sitt ljus från ett panoramaglas i taket. Runt den löpte terrasser där det fanns klassrum, vid terrasshörnen ledde korridorer till ännu fler rum.

Skolan såg spännande ut lite större än den vi kom från och tegelstens röd med en lite ovanlig arkitektur byggd i början av femtiotalet. En spiraltrappa ringlade sig som en orm upp mot taket där en skulptur av Arne Jones balanserade, han som Maud hjälpte sköta bokföringen. En skola med modern konst som den jag redan hade sett utanför på väggen. Det hade sett ut som något av Lennart Rhode han som varit mammas lärare.

Skolan kändes som min en skola som tyckte om modern konst som inte var rädd för lite annorlunda arkitektur passade mig.

– Det finns ett terrarium högst upp, bredvid biologi salen, berättade Sanna medan vi kämpade oss uppför trappan, en kille i sista ring har startat det och där finns varaner, boaormar, en kobra och en pyton. Ibland smiter de ut och då måste man se upp var man sätter sig, lite läskigt, men ganska kul också.

– Man får väl hoppas att det finns serum på skolan för kobror är rätt farliga, sa jag som tillsammans med Tomas hade besökt terrariet vid Fleminggatan. Lasse hade berättat för oss om alla djuren och hur giftiga de olika ormarna var, om att deras bett kunde döda på några minuter ibland.

– I lördags hade Tomas tagit med sig en kameleont hem från terrariet som hade ätit upp den lilla salamandern, det var otäckt, berättade jag.

– Usch, sa Fia tittade sig förskräckt omkring, lugnade sig något när hon märkte att terrariet låg på tillräckligt avstånd från trappan.

– Här är teckningssalen, sa Sanna obekymrat glatt och öppnade dörren rakt fram, snabbt kilade vi in undan den inbillade faran till paradiset på jorden för oss konstintresserade tjejer.

– Riktigt konstnärsmaterial, skrattade jag högt och sken ikapp med solen utanför fönstret, en drejskiva stod i ett hörn, i ett annat ett staffli.

– Det är frivillig teckning på lördagar, meddelade Sanna, häng med vet jag.

– Absolut, svarade jag, det var en dröm att få måla på riktigt. Du har rätt tror jag världens bästa skola åtminstone om man gillar att måla.

– Jo, men det finns också annat som Blackemässan fast det är inte förrän till våren, myste Sanna.

– Vad är det, undrade Fia.

– Tänker jag inte avslöja än, svarade Sanna hemlighetsfullt.

Den första dagen på skolan slutade med uppropet i matsalen där vi fick våra scheman för nu i sjuan hade vi inget eget klassrum utan det gällde att ta sig från rum till rum, beroende på vilket ämne vi skulle läsa. De som nu gick de två sista årskurserna på gymnasiet skulle alla ta studenten på det gamla sättet med studentexamen. Min bror Markus skulle bli näst sista kullen av studenter. Vi som nu gick på högstadiet hade alla sifferbetyg och skulle inte få ta studenten.

Det var ingenting som bekymrade oss över hövan att det var skolreformen som gjorde att skolan bytte namn från läroverk till gymnasium. Inte heller att studentexamen avskaffades. Nog kunde vi väl fira att vi slutade skolan ändå när den dagen kom. Siffrorna ett, två, tre, fyra och fem hade funnits i våra betyg sen trean. Det var lätt att räkna ut medelbetyget, men sånt hade inte betytt så väldigt mycket för oss förrän nu i högstadiet. I sexan hade vi fått välja om vi ville läsa särskild eller allmän matematik och engelska, musik eller teckning, tyska eller franska för det bestämde vilken linje i 9: an vi ville läsa.

Jag, Nelly och Fia hade valt särskild matte och engelska, teckning, men jag hade varit den enda som valt att läsa franska. Så vi tjejer skulle träffas på alla lektioner utom franskan. Jag hade valt det språket för att jag tyckte det var ett vackert språk och tyckte om Edith Piaf, Charles Aznavour och var enligt mamma lite vallon till påbrået.

En nyhet den här hösten var att lördagarna blivit fria från studier därför att riksdagen beslutat att veckoslutet skulle vara arbetsfri. De flesta elever tyckte det var bra att slippa skolan och ha hela veckoslutet ledigt utom vi som drömde om konst och musik.

Tidigt på lördagsmorgonen reste jag till skolan kunde inte vänta längre och när jag kom in i teckningssalen var Nelly och Sanna redan där tillsammans med två äldre tjejer och en kille. Ur en grammofon hördes Rolling Stones senaste Paint it black, Nelly ritade en gran och Sanna några underliga olikfärgade ringar på ett stort gemensamt papper.

Jag hittade snabbt ett eget stort papper och började skissa fram en bild av en mur med en dörr som öppnades på glänt John och mamma tittade ut.

– Hej, jag heter Eva, sa en av tjejerna, samtidigt som hon nyfiket lutade sig över mig för att se vad det var jag ritade. Jag mumlade ett hej i alltför djup koncentration för att ha tid att tala med henne. Hon gick tillbaks till sin plats och fortsatte med sin skulptur i lera. Killen som kallades Krilles hår var krulligt som Art Garfunkels såg lite grand ut som ståltråd tecknade en drömlik bild och jag tänkte att han sett tavlan som Salvador Dahli målat och som hängde på Moderna Museet. Krilles bild var nästan lika bra.

Någon bytte Rolling Stones Aftermath till Beatles Revolver endast musiken hördes för en stund var vi alla djupt försjunkna i våra egna skapelser.

– Fika, ropade en ljus tjejröst från rummet intill. Sissi hade tagit med sig hembakade bullar som lockade lite ovilligt lämnade vi våra konstverk för den oemotståndliga doften av nybakat. Hon hade lyckats värma dem i ugnen som egentligen användes till att bränna lerkrukor.

– Den där bilden på Revolver tycker jag är spännande, mumlade jag med munnen full av kanelbulle. Det kunde vara kul att göra bilder till ett rockalbum.

– Tror du att du kan det, kommenterade Krille. Det ska mycket till att konkurrera med Klaus Voormann.

– Jag är väl inte nybörjare hela livet, svarade jag. Klaus har väl hållit på lite längre för det är väl bara att jobba med sina bilder och ta med sig några man tycker är bra till någon av de där rockstjärnorna och se om de nappar.

– Jasså, det tror du, sa Eva. Jag är mer intresserad av avantgarde, än rockstjärnor.

– Vad är avantgarde för något, undrade Nelly ett nytt ord för en trettonåring.

– Att våga bryta med det som är populärt, som senaste mode, att inte vara snäll och att vägra skapa något för att sälja, tror jag, svarade femtonåriga Eva lite svävande.

– Vill du inte bli rik och berömd, undrade jag. Om man gör något bra och det säljer ska man då vägra, men han Andy Warhol är han inte rik och berömd och han räknas väl till avantgardet.

– Men, han gör inte saker för att bli rik och berömd, sa Sissi, utan för att det är något han vill säga som är viktigt.

– Om det är viktigt för andra så köper dom det och då blir man rik och berömd, menade jag, och gör inte han konst av reklamprylar, förresten vad gillar du Mary Quants mode.

– Det är för populärt, insköt Sanna.

– Får man inte gilla The Beatles och The Rolling Stones om man vill göra något som du säger är avantgarde. De är ju populära, berömda och rika. Tycker det är konstigt för de blir väl inte sämre för att de tjänat pengar på sin musik, fortsatte jag att argumentera.

– Det finns inget politiskt budskap i deras musik och det är också en del i avantgardet, ansåg Sissi, men Bob Dylan är okej. Han har ett politiskt budskap i sina texter.

– Men han är väl populär och berömd, insköt jag, och nog tjänar han bra med pengar precis som Beatles och Stones.

Vi föll alla i skratt när vi förstod att vi trasslat in oss i en omöjlig diskussion. Det var omöjligt för hur vi än vände och vred på frågan så blev de som lyckades med sin konst rika och berömda vare sig de ville eller inte. Konsten blev inte bättre eller sämre om den sålde eller inte.

Men jag trivdes som fisken i vattnet. Det här var unga människor som ville diskutera som var intresserade av mer än kläder och smink. De tystade mig inte med att de visste bättre eller att sånt var tråkigt utan kom med motargument. Jag missade inte en lördag den hösten om det inte var en helg då jag hälsade på Tomas. Nelly var bara med den gången men jag och Sanna kom in i gänget på skolan och njöt av allt som skedde där.

Vi hade kul de där lördagarna och involverade oss även i elevrådet. Mina klasskompisar tyckte sånt var tråkigt, men jag tyckte det var kul att få vara med och fatta beslut om sånt som rörde skolan och arbetet där. Det pratades även politik, kriget i Vietnam på mötena och konflikten mellan svarta och vita i USA, Rhodesia och Syd- Afrika.

I mitten av september var det skoldans spänt åkte jag dit hade lyckats hitta en riktigt snygg kortkort rak blå klänning och ett par vita pumps med klack på rea. I trappan stod Nelly och Sanna och väntade spända inför kvällen. Dansen var i salen där det i vanliga fall skrevs skrivningar, nu var alla borden borta.

I taket blinkade röda, vita och blå spotlights, på scenen stod redan ett lokalt band Lennox och spelade the McCoys, Hang on Sloopy. Akustiken i lokalen var som på en riktig rockscen och det lät och kändes häftigt att kliva in i den redan fullpackade lokalen med en självlysande stämpel på översidan av vänster hand. Vi stannade vid ett långbord och tog för oss av cocacola, Fanta och så många kokosbollar vi kunde smälla i oss.

Den senaste modedansen var shake som hade tagit över twistens roll, dansen var redan igång. Nelly blev snabbt uppfångad av en riktig snygging Sanna och jag dansade för oss själv till klockan tio då ett nytt band äntrade scenen som hette Hounds och körde sin första hit Exodus.

Jonny en blond pajas nojsade runt oss tjejer. Han verkade mest intresserad av Nelly som fick den ena dansen efter den andra och snart försvann de ut på något romantiskt äventyr. Sanna och jag stod mest för oss själva och myste åt stämningen ännu var allt på skolan för nytt för att någon av killarna skulle kännas särskilt intressant, för mig, men så kom Krille och vi dansade sista dansen innan jag måste hitta till tåget.

Det var mörkt och kyligt när jag gick den korta vägen mot tåget svävande på lätta men trötta fötter. Efter midnatt kröp jag ned i en varm säng och efter en stund somnade jag inte särskilt orolig över att jag trotsat Brittas förbud som inneburit att jag missat Hounds.

– Du skulle vara hemma klockan tio, sa hon surt när jag till sist vaknade framemot tio på lördagsmorgonen.

– Men dansen var ju inte slut förrän vid halv tolv, svarade jag. Jag ville inte missa Hounds och Nelly och jag hade sällskap åtminstone till Vällingby ljög jag.

– Du ska göra som jag säger, fortsatte Britta. Fina flickor är inte ute och flänger sent på kvällen

– Men, Ann får vara ute hur sent som helst och göra vad hon vill, argumenterade jag.

– Hon förstår och uppförs sig bättre än du, svarade Britta.

– Hur vet du vad hon har för sig på kvällarna, undrade jag.

– Det vet jag nog, svarade Britta, henne kan jag lita på. Du är så dum att du inte kan ta vara på dig själv och nu är det slutdiskuterat. Nu går du in på ditt rum och stannar där resten av dagen.

”Okej, tänkte jag vad får dig att tro att jag vill dela dagen med dig”. Var ändå för uppspelt efter dansen för att göra något särskilt mer än att sätta på Revolver på skivtallriken ta fram ett teckningsblock och en blyerts för att med musiken och ett fotografi av Beatles göra en teckning.

Skivan var den första som jag hade köpt för egna pengar. Pappa hade hjälpt mig så jag kunnat köpa en stereogrammofon i butiken i Vällingby. Love you to. Here, there and everywhere, Tomorrow Never Knows, Got to get you into my life, hade snabbt blivit mina favoriter.

Samtidigt som jag lyssnade funderade jag över varför Sissi och Eva verkade vara totala motståndare till allt som var för populärt som Beatles. De var påhittiga vågade experimentera med olika ljud vilket väl inte handlade om att de skapade bara för att tjäna pengar. Jag tyckte det var spännande och positivt att det gick att leva på att skapa annat än enkla hittar. Klaus Voormans bild inspirerade till att experimentera själv med de där bilderna av rockstjärnor som jag tecknade. De fick en färgklick på olika ställen, så klippte jag ut dem, ord ur tidningar, andra bilder och satte upp dem på väggen och skapade så ett collage. Medan jag gjorde det fantiserade jag om att någon gång se en av mina egna bilder på ett rockalbum.

”Kör min bil för ja jag vill bli stjärna, och jag vill mer än gärna att någon rockstjärna vill ha mina bilder för jag kunde inte tycka som Sissi att de som drömde om stjärnor var omogna småtjejer, vilken rockstjärna vill köra min bil”, drömde jag, funderade på det där som jag tänkt om John ville ha en konstnärinna som tände hans fantasi, ”tänk att bli förälskad i varandras konst och tillsammans slå igenom”.

D
e blonda tvillingarna Jonny och Tobbe hade låtit det självlockiga håret växa till axlarna. De drog omkring på skolan med varsin gitarr hängande på ryggen. De låtsades vara rockstjärnor för att imponera på tjejerna. Det lyckades för alltför många tjejer trodde att en kille med planka var rockstjärna och en sån ville vi alla ha. De såg inte vad jag, Sanna och de andra konstnärstyperna såg att de aldrig visade sig i skolan på lördagarna. De som hade ambitionen att lyckas tog rektorns välvilliga inställning till konstnärliga intressen till sig och övade mycket i skolan precis som Janne Schaffer hade gjort. Men, tjejer kanske inte såg längre än till det yttre lika lite som killar som bara värderade tjejer utifrån om vi hade stora eller små bröst, välsvarvade eller inte ben.

Det var synd att Jonny och Tobbe inte förstod att det var perfekt att träffas i skolan utan insyn från lärare, lära känna varandra och hålla på med sånt vi tyckte var kul och nog kunde de väl ta med sig sina gitarrer och spela lite. Ibland när jag såg dem i korridoren tänkte jag att jag skulle fråga, men de gav mig oftast en nedsättande blick. Det krävdes mycket arbete för att lyckas som Bob Dylan, Beatles, Stones och också svenska band som Hep Stars.

Jag ryckte själv på axlarna tyckte de var idioter om deras stil bara handlade om att få tjejer. De hade väl hört från Klasse att min morsa var galen och tjejer med galna morsor kunde de inte beblanda sig med även om man måste vara lite galen för att bli stor när det gällde konst, litteratur, musik och skådespeleri.

Gymnastiken var uppdelat tjejer för sig och killar för sig. Vi tjejer förbjöds att spela fotboll. Den enda idrott vi tilläts utöva var brännboll och det var trist att de vuxna sorterade oss i det som var acceptabla manliga och kvinnliga idrotter. Jag var helt dum på det spelet men hade lärt mig kicka fotboll av Torsten Tegnér när jag var liten. Det var ett krav från politikerna att vi barn skulle behandlas lika, men vi var inte lika. Brännbollen där jag alltid missade att slå bollen eller fånga den gjorde att jag tappade förtroendet för min förmåga vad gällde sport. Jag hade också svårt för att ta mig över bocken fastnade alltid och kunde inte heller balansera på bommen. Alla redskap var anpassade efter en viss längd som inte passade kortväxta barn som jag.

Var det inte också dumt, tänkte jag att jag hade varit tvungen att välja bort musik eftersom jag visste att betygen efter grundskolan skulle avgöra om jag kom in på gymnasiet eller inte. Min fostermorsa hade bestämt att musik inte var för mig, och därför fick jag inte pianolektioner eller ha något instrument hemma. De som höll på med musik och vi som höll på med konst hade sina lokaler så långt ifrån varandra att vi även på lördagarna sällan möttes och det var synd för jag hade önskat ett samarbeta över konstgränserna. Den dröm som jag ibland delade med mig av till min hemliga vän John Lennon handlade om att bryta gränser mellan konst, musik, manligt och kvinnligt, men som skolämnena var uppdelade och också hur de värderades skapade en konflikt för de av oss som tyckte som jag att flera av ämnena hörde ihop.

Uppdelningen gällde inte bara estetiska ämnen för visst hörde ämnena fysik, kemi biologi ihop liksom historia, religion och samhällskunskap. Geografi hörde samman med alla ämnena. Vi hade inte bara olika klassrum för alla de där ämnena utan också lärare.

Fånigt, menade jag, men Sanna, Nelly och Fia tyckte att det var väl bara att acceptera att det var så här. Krille höll med mig, men trodde att det var omöjligt att få politikerna att ändra på det innan vi blivit gamla nog att ens få rösta.

Here there and Everywhere/ Revolver/Lennon/McCartneyTo bead a better life
I need my love to be here

Och stjärnorna i London tycktes försvinna in i en värld som verkade långt ifrån min, Sannas, Nellys, Fias och Krilles.

Poptidningarna och TV beskrev dem särskilt Beatles som personer som levde i en annan värld än oss vanliga dödliga. De var gudomliga men The Rolling Stones, Sympathy for the Devil gjorde att de tillhörde djävulens anhang, vilket gjorde dem mer spännande än Beatles, Manfred Mann eller The Kinks. Djävulen hade alltid varit mer spännande än snälla, goda fridsamma gudomligheter. Populärpressen beskrev en saga om perfekta mytologiska varelser som gick på partyn och som skulle leva för evigt i en värld av lycka och succé. De kallades det Vackra folket.

– Undrar inte du varför så många beundrar dem vad de än sägs hitta på, ju dummare det är ju mer blir de beundrade, om de är taskiga mot varandra om de utnyttjat tjejer så beundras de av både tjejer och killar, sa jag till Nelly under en lunchrast vid cafeterian.

– Visst, men vad spelar det för roll. Det är väl deras liv, svarade hon lite surt för hon drömde själv om ett spännande glamoröst liv i Swinging London samman med det vackra folket.

– Men om man drömmer om att lyckas som de luras man inte om man tror att allt i deras liv är häftigt, kul och spännande, fortsatte jag. Luras du inte som tjej om du tror att det bara är de där andra tjejerna som de är taskiga mot.

– Kanske, svarade Nelly, men nog vore det kul att ha en massa pengar och gå på fina partyn.

– Inte behöver man pengar för det, menade jag, hade vi inte häftigt kul på skoldansen.

– Jovisst, skrattade Nelly, men ändå.

Sanna slog sig ned hos oss med en stor påse sega råttor och ormar från godisfabriken som också fanns i Blackeberg inte långt ifrån kokosbollarna. Hon hade det verkligen förspänt att kunna ordna billigt godis så lätt. De där fabrikerna sålde för en billig penning det som hade någon skavank. En del råttor hade inget huvud några ormar var inte tillräckligt långa, men de smakade ännu bättre än de som kostade flera kronor mer i affären för de var pinfärska.

– Vad tycker du om glamorösa stjärnor, tror du som jag att de bara låtsas när kameran är på, frågade jag Sanna medan jag njutningsfullt tuggade i mig en huvudlös röd råtta.

– Jo, det gör de, men det är ändå bara en dröm, skrattade Sanna som vanligt var hon på ett strålande humör. Deras liv intresserar mig inte särskilt. Måns i min klass han är söt och duktig konstnär och han finns på riktigt.

– Oj, kul, att du är kär, mumlade jag, men jag tycker det är lite intressant det där att vissa tror att de där stjärnorna är gudomliga för inte är de väl mer gudomliga än andra konstnärstyper. Jag vill gärna lyckas, och bli stjärna, men undrar lite hur det är att leva som de förresten om han Måns lyckas som konstnär blir han en av dom och du om du gifter dig med honom.

– Du vill bli stjärna, sa Nelly nyfiket. Det drömmer jag också om, fotomodell, mannekäng eller filmstjärna kunde vara kul och spännande.

– Jo, men jag gillar att måla, rita och göra något i lera och skulle gärna vilja träffa någon som sysslar med rockmusik och som gillar en konstnärstjej. Skulle vilja jobba med både konst och rock lite som Sonny & Cher, men att liksom syssla med både musik och konst. Men Sanna berätta lite mer om Måns, han verkar spännande.

– Jo, han är lika söt som Ola i Ola & The Janglers, han är rätt galen. I sexan hissade han upp en tjej i flaggstången. Hans brorsa går i samma klass som Ola. Jag har köpt en av hans tavlor och han är jättesnäll, gullig och duktig, hasplade Sanna fnissande generat ur sig.

– Ah, jag förstår att du gillar honom, lika galet rolig som du och där ser ni rockstjärnor är i verkligheten vanliga killar, replikerade jag. De går i skolan somliga av dem och ser ut som andra killar och tjejer som drömmer om detsamma som dom. Det går att vara stjärna och ändå leva ett vanligt liv, för jag tror det blir omöjligt att jämt partaja och låtsas vara en dröm för andra.

– Jo, exakt, inflikade Nelly, men nog är det lite mer spännande att partaja i Swinging London eller Saint Tropez som stjärnorna gör än på Djurgården, i plugget och så.

– Kanske det men om några år är vi väl gamla nog att resa till London och Saint Tropez. Jag får väl lära dig lite franska så kan du åka till Saint Tropez om du vill, skrattade jag, för inte är de ställena bara till för stjärnor. Min mamma var i Nice och Montmartre efter kriget som då var samma ställen som Swinging London och Saint Tropez och inte var hon någon rik och berömd stjärna. En fattig konstnär går också hem på såna ställen.

Skolklockan slog några dova slag. Vi hade tio minuter på oss att hitta till lektionerna. Sanna sa hej och försvann uppför trappan. Nelly och jag hade språk en halvtrappa ned. Nelly gick in i första klassrummet för att läsa tyska tänkte nog att hon valt fel.

I klassrummet bredvid hade redan de flesta eleverna samlats för att pröva våra franska färdigheter. Vi hade ännu inte fått några böcker, men hade ändå börjat lite med att lära oss några ord chien för hund, chat för katt, voiture för bil.

Lärarinnan som var från Skåne hade en perfekt fransk skorrning i uttalet kom glatt inrusande med en kartong böcker. Nu fick vi lära oss lite mer. Efter de två lektionerna berättade jag för Nelly vad jag lärt.

– Jag kan lära dig lite gran om du vill, sa jag, för om du verkligen vill resa till Saint Tropez behöver du lära dig. Fransmän gillar av någon anledning inte något annat språk än sitt eget.

En lördag lämnade jag teckningen samman med Sanna för att följa med henne hem till henne vid Ibsengatan. Där bodde hon och hennes mamma i en tvåa en bit ifrån en liten konsumbutik. Sanna satte genast på en skiva med sitt favoritband Ola & The Janglers.

Alex is the man var deras senaste hit. På väggen över sängen hängde inte någon idolbild utan en av Måns tavlor. Det var en oljemålning av en ensam kille på en mörk gata. Sanna pratade hela tiden om honom, visade klassfoton. Jag blev nyfiken på honom för tavlan var bra och killar som intresserade en så kul och spännande tjej som Sanna måste vara något alldeles extra.

På måndagsmorgonen presenterade Sanna mig för honom och visst hade hon haft rätt han var lika söt som Ola Håkansson.

– Tove vill köpa en tavla av dig, sa Sanna till honom.

– Det vill du, sa han och log förrädiskt charmigt mot mig.

– Ja, den där bilden som Sanna köpt var väldigt bra, tycker jag.

– Kul, men nu måste jag gå vi ses, svarade han och skyndade iväg.

Några dar senare stod han och väntade på mig under Lennart Rhodes tavla. Blygt gick jag fram till honom och sa hej.

– När kan jag komma hem till dig, frågade han. Jag har några tavlor att sälja.

– Kan du komma på fredag eftermiddag, svarade jag och han nickade. Jag bor på Starbovägen vet du var det ligger.

– Visst, svarade han. Jag bor inte långt ifrån.

Spänt väntade jag på hans besök den fredagen och när han kom bankade det i bröstet på mig. Han la tavlorna på min säng och jag valde bilden av en åker med en skog i bakgrunden. Det var en ljus bild i impressionistisk stil och jag hade alltid älskat van Goghs bilder från Provence.

– Vill du ha kaffe eller te, frågade jag efter köpet ville gärna lära känna Måns lite mer.

– Har inte tid, svarade han undvikande och försvann snabbt ut genom dörren.

Jag försökte prata med honom på skolan, men han vände ryggen åt mig. Eftersom jag var förälskad tog det tid innan jag förstod att han endast velat sälja en tavla. Under några år använde jag honom i drömmar om ett konstnärsförhållande och snodde hans logga ett M och ett spegelvänt B min version blev ett T och ett spegelvänt E när jag signerade mina tavlor och teckningar. Men inte var han vare sig intresserad av mig eller Sanna.

Unga killar som Måns och Ola intresserade sig mest för de sötaste flickorna med välsvarvade kroppar inte kortväxta med småbröst eller kraftigt byggda. De ville efterlikna de Brittiska Stjärnorna och deras jet set flickor myten om den romantiske konstnären utnyttjade de för att attrahera dem.

Jag funderade över om de kanske var rädda för konkurrens för nog hade Måns sett mitt collage på väggen. Tjejer som hade förmåga att konkurrera med honom vad gällde konst och intellekt var inte något för honom. Krille och ibland hans kompis Roffe var de ända som gärna diskuterade konst, musik och politik med oss tjejer. Sanna och jag var de ratade tjejerna bland de populära på skolan. Det var inte lätt för oss att acceptera men lördagarna kompenserade känslan av att vara ratad.

Den 11 oktober det året var det lärarstrejk en strejk som skulle bli något många av oss skulle minnas. Vi elever på skolan fick i det närmaste ha den för oss själva. De enda vuxna som fanns på plats var rektorn, studierektorn och vaktmästaren. Elevrådet tillsammans med rektorn hade bestämt att de äldre eleverna skulle vara med på lektionerna inte för att undervisa utan för att hålla ordning på oss yngre elever. Men särskilt mycket pluggande blev det inte även om en sändning från Aktuellt visade en av klasserna från Blackeberg där det gick vårdat och ordentligt till.

Så snart Aktuellt lämnat skolan satte vi på musik i matsalen och hade diskotek. Den månaden svetsades eleverna på skolan samman ofta satt vi i cafeterian och drack kaffe, cocacola eller Fanta och diskuterade Swinging London, den nya psykedeliska musiken och världspolitik.

– Jag har sett För en handfull dollar, berättade Uffe som var sexton och hade tillåtelse att se barnförbjudna filmer. Den var intressant ett nytt sätt att visa västern och han Clintan var häftig och musiken med.

– Sanna och jag såg de där fantasiska männen i sina flygande maskiner och den var jättekul, inflikade jag.

– Har ni hört talas om provies, sa Krille. Vi har ganska kul ihop.

– Vad är det för något, undrade Sanna.

– Vi sysslar med happenings. Vår första happening handlade om ett kärnvapenkrig. Vi slogs mot varandra vid Hötorget iförda gasmasker och till slut dödades vi alla av en stor atombomb. Det handlar om att spela upp ett drama på gatan.

– Spännande, med gatuteater, sa jag, det låter kul, men jag är väl lite för ung för att få vara med.

– Jo, tyvärr, sa Krille som fyllde nitton redan i januari.

– Har ni lust att hänga med, ropade Sally, vi har fransk lektion nu, men den som vill får gärna vara med.

Snabbt fylldes klassrummet av elever i alla åldrar. Bord och stolar hade ställts undan så att rummet blev fritt. Sally satte igång den otympliga bandspelaren.

Edith Piaf, Charles Aznavour men också Michel Polnareff som just slagit igenom med La Poupée qui Fait Non, Love me Please Love me, L’Amour avec Toi, Sous Quelle Étoile je suis Né. Det blev dans naturligtvis någon hade smugglat några flaskor franskt vin, pain riche och några franska ostar.

En kul avslutning på strejken som var slut, nästa dag kom lärarna tillbaks och ordningen var återställd, men kanske kunde en strejk då och då vara nyttig. Den månaden blev vi alla kamrater endast några av de där idiotiska killarna i min klass fortsatte att bete sig som fåntrattar, men ingen brydde sig längre om dem.

Tack!

Ibland kan det vara på sin plats med ett enkelt TACK!

Jag har läst alla kommentarer och det känns fint med alla vänliga, positiva reaktioner.

Jag lovar det kommer mera. Och någon frågade om e-platta. Har planer på hemsida, platta och en gammaldags bok.

Men nu är det sommar och söndag även om dagen ser trist ut så här tidigt på morgonen och Minnenas television visar en TV teater pjäs från 1960 som inte bara för att den är svart/vit utan för att de har så tråkiga kläder får en att förstå varför vi som var unga senare under sextiotalet gillade den färgglada hippieklädseln. Vem var hippast klädd om inte Jimi Hendrix.

Varför vågar inte killar klä sig så är de rädda för att kallas queer, men varför ska man bry sig om det. Du vet själv vem du är och det är många av oss tjejer som gillar rosa på killar och hoppas att en eller två av dem som vågar klä sig så är straight.

Solen tittar fram så om en stund går jag ut en sväng. Var ett tag sedan jag var i Bro.

Spanska sjukan

Vi räds svininfluensa, men den sjuka som spred sig i Europa och i Sverige under de sista åren av första världskriget var som de första åren när Aids drabbade oss och ingen bot fanns. Nu finns i alla fall bromsmediciner. Idag har vi bättre hygien, näringsintag och inget krig som gjorde att folk var försvagade av svält minns hungerkravallerna i Stockholm.

En influensa som kallades Spanska sjukan spred sig snabbt och fler och fler avled i den från juli 1918 då de första fallen rapporterats från Helsingborg tog det bara en månad så hade influensan spridit sig över hela landet och orsakat dödsfall. Det var komplikationer som lunginflammation som ledde till de flesta dödsfallen under en tid då vi inte hade penicillin.

Morfar Bror Bjerner som liksom två av hans bröder utförde sin läkargärning i den del av landet som drabbats värst nämligen Västerbotten funderade i en artikel i Läkartidningen om kanske antidifteriserum kunde hjälpa.

Det var säkert jobbigt att se alla patienter som han ville bota dö ifrån honom hela familjer som Marklunds i Byske där Johan och Hedda och två av deras barn 5 och 3 år avled inom några dagar. Hur de fyra barn som fanns kvar upplevde det förtäljer inte historien, men det kunde vara intressant att hitta dem i församlingsböckerna och följa dem framåt lite.

För morfar och mormor med tre små barn i den här epidemin där även scharlakansfeber och difteri grasserade. En tid utan vaccinationer och med en far som i sitt arbete tvingades utsätta sig och sin familj för smitta.

Tack och lov överlevde den lilla familjen och det fanns annat att glädja sig åt 1918. Det känns när man läser Umeå tidning det året att kriget är på väg att ta slut. Douglas Fairbanks var en populär skådespelare och en ny vissångerska Anna- Lisa Larsson uppträdde på Röda kvarn i Umeå. Den romska Maria Widel debuterar i “Den röda strimman”.

Morfar får löneförhöjning. 1907 vet jag fick han 2800 kronor som underläkare. Det här året fick han 4700. Märk väl det här är årslön. Men 2 l torkade äpplen kostade 4:95. 1947 hamnade morfars son Bo i taxeringskalendern med en docentlön på 47 000 kronor/år.

Tittade igår i Barnmorskeläroanstalten och där hade inte mormor Sara studerat. Tänkte pröva med Sofiahemmet som Riksarkivet har. Annars får jag börja i Ljusnarsberg där hon ju började sitt liv. Enligt uppgifter i in och utflyttningslängder kom hon och barnen till Stockholm redan 1924 efter det att morfar Bror avlidit 1923. De bodde i Stockholm i 6 år innan de flyttade till Lövånger där mormor gifte om sig med Gotte Bjerner 1930. Fyra år senare flyttar de till Västra Vingåker i Sörmland för att efter Gottes död 1939 flytta till Stockholm samtidigt som ett nytt världskrig startade.

Det eventuella konditori som mormor Sara skulle haft vid Karlaplan kunde vara antingen de 6 åren på 20 talet eller efter 1939. Få se vad jag hittar om det.

Kapitel 11- Drömmar, fantasier och livsmiljö

Fia en av tjejerna i klassen tog en varm dag i mitten på april med ett långrep till skolan. Men ingen av tjejerna ville hålla i repet så när jag kom ut på skolgården tyckte Karina att den där fula Tove kunde göra det. Jag tog tag i den ena repändan och Estrid som tyckte det var ett idiotiskt bråk tog den andra. Fåniga tjejer som inte förstod spelets regler, tyckte vi båda. Först missade Lisbeth inhoppet och tog över från Estrid, så missade Karina och det blev min tur. Coola tjejer som trodde att de kunde hoppa rep de där två.

Det var första gången som jag hoppade långrep, men det gick som en dans varken jag eller Estrid missade ett hopp. Vi blev snabbt kompis alla tjejer utom Karina och Lisbeth som blev sura och gick därifrån. Fia sprang efter lunch till järnaffären i centrum och skaffade ett nytt rep. Nu skulle vi pröva det som kallades ”Double Doutch”. De av oss som hoppat mycket twist klarade också den konsten galant. Vi hade inte bara kul utan blev också snabbt kamrater att det var så enkelt att lösa utfrysning som några rep.

En av de fåniga reglerna bland tjejer var att vi höll ihop två och två ett långrep var det som behövdes för att få oss att ha kul tillsammans. Estrid och jag hade redan blivit vänner då vi träffats några gånger i stallet i Grimsta. Bästisar var vi inte så hur fick jag en sådan som av någon outgrundlig anledning var viktigt för oss tjejer.

– Vill du hänga med hem till mig, frågade Fias bästis Nelly som var söt med sitt ovala ansikte, raka korta näsa, blonda hår kort med lugg efter senaste Mary Quant’s popmode i träslöjden när vi möttes några dar senare vid den lilla ugnen där våra kopparplåtar med emalj på förvandlades till vackra smycken.

Nelly bodde i en liten lägenhet tvärs över gatan från skolan samman med en yngre bror, en mamma som arbetade på posten och hennes norska pappa som just nu var på någon affärsresa i Oslo berättade hon. Vi satte oss i det lilla nätta köket med varsitt saftglas och hembakt kanelbulle. Några pilfinkar, gråsparvar och en talgoxe kivades om maten i det lilla fågelbordet som hängde strax utanför köksfönstret för dem var det en livsnödvändig kamp om födan.

– Jag drömmer om att åka till London, fantiserade Nelly, tänk att få handla på Carnaby Street och Kings road.

– Jo, det låter spännande, svarade jag, och att se något av de där engelska banden på riktigt som Manfred Mann, the Beatles eller The Who.

– Jag har sett Fab 4, berättade Nelly. De är mina favoriter.

– Men de är väl svenska, sa jag. Jag gillar Mascots och Hep Stars, för ett år sedan var jag och Tomas min brorsa och röstade på Tio i topp. Det var jättespännande.

– Jo, visst är det, jag och Fia har också varit där och röstat. Mascots är också bra, men Fab 4 är bäst, bestämde Nelly. Vet du vi ville inte vara kompis med dig för att din mamma verkade mallig och överlägsen och vi trodde att du var likadan, men det är du ju inte.

– Men, Britta är inte min riktiga mamma, svarade jag, undrade surt varför de dömde mig för hur någon annan betedde sig, men var min mamma fanns ville jag ännu hålla för mig själv, visste inte om jag kunde lita på henne när det gällde det. Jag hade redan lärt mig av Britta och också Ann att det var något skamligt att vara psykiskt sjuk.

– Britta är min fostermamma, förklarade jag för Nelly. Du har rätt hon är snobbig, men jag har en pappa som bor inne i stan och han är poet och Tomas min styvbror han är jättetuff.

– Det är som jag, min mamma och pappa är skiljda, berättade Nelly. Hon bor i Stavanger och jag hälsar på henne ibland. Gillar du böcker, jag gillar Kitty har du läst någon av dom.

– Nej, sa jag, men jag har just läst Svarta Hingsten böckerna och de var jättespännande. Du kan få låna en bok av mig.

– Du kan låna en Kitty bok av mig och så kan vi jämföra, sa Nelly. Kan du rida, jag och Fia brukar vara i stallet ibland.

– Lite, svarade jag är där ibland jag med och Inga, min kusin och jag försökte rida på några fjordhästar i somras, men de var lite lata. Jag måste nog hem nu, men vi ses imorgon.

– Visst, mumlade Nelly med munnen full av kanelbulle.

”Äntligen en kompis,” skrattade jag glatt för mig själv när jag tog mig ned för slänten hem. Men, jag funderade lite på att Nelly hade samma färger som jag och tänkte att jag borde klä mig i något liknande som hon. Blåa färger verkade vara rätt särskilt ljusblå, hennes ljusblå jeans var perfekta på henne och passade kanske mig också.

– Kan jag inte få lite av barnbidraget, vågade jag fråga Britta efter middagen.

– Nej, du är alldeles för dum när det gäller pengar, svarade Britta fränt.

– Veckopeng då, sa jag. Alla andra barn har veckopeng också Ann. Jag kan hjälpa till med dammsugning eller disken.

– Hörde du inte vad jag sa, svarade hon, du ska inte ha några pengar.

Hur menade hon att jag skulle lära mig att hantera pengar om jag inte fick försöka. Det var jobbigt i en värld där självförtroende och utseende gick hand i hand att tvingas använda Anns avlagda kläder som satt fel och hade fel mörkgrön färgskala som förstörde. Jag trivdes inte med de kläderna, kände jag mig ful och blev därför lite osäker.

Den tia jag fick av pappa de få gånger jag besökte honom räckte inte långt och jag hade inte lust att fråga honom om mer. Jag ville inte att han skulle veta vad som försiggick i fosterhemmet rädd för att en konflikt mellan honom och det skulle leda till att jag inte fick träffa honom, Maud och Tomas mer.

”Om jag bara kunde få ett par ljusblå utsvängda jeans”, drömde jag ofta, ” då skulle allt vara bra.”

Ann hade ett par sådana och så en eftermiddag låg de på sängen tillsammans med en ribbstickad brunröd randig bomullströja med kort ärm. Snabbt klädde jag mig och tog en sväng ned mot Centrum, självförtroendet växte när jag kände mig attraktiv. Vid tunnelbaneingången stod ett gäng från min gård och jag vågade ta mig in i gänget som bestod av två killar och en tjej.

– Hej, sa jag, har ni något på gång.

– E det någon som vill hänga med till Vällingby, sa den tuffe trettonårige ledaren Loffe låtsat ointresserad, men uttrycket i den korta blick han gav mig avslöjade en viss nyfikenhet.

– Visst, svarade vi Loffe, men vi har inga pengar till biljetter. Vi var väluppfostrade nog att inte vilja tjuvåka, låtsades vara tuffare än vi egentligen var och ville gärna hänga med på ett litet äventyr.

Loffe var liten och satt och bodde ett par portar från familjen Grå. Hans pappa var sophämtare och hans mamma städerska något som gjorde att han ofta var utan uppsikt i en tid när fritidshem inte fanns. Många av barnen på gården hade föräldrar som båda arbetade därför att de inte kunde försörja sig på en inkomst och kallades nyckelbarn. Britta ansåg det vara höjden av ansvarslöshet att lämna barn vind för våg att pappor som inte kunde försörja sig och sin familj så mamman kunde vara hemma var obegåvade och deras barn ouppfostrade, dåliga individer som jag inte skulle umgås med. Det gjorde jag ändå och hon hade ju lämnat över uppfostringsansvaret på mig. Om det var ansvarsfullt att lämna över ansvaret på en trettonåring brydde vare sig jag eller de andra i gänget oss om. Vi gillade att slippa de vuxna.

– Jag vet hur man tar sig dit, sa Maggan en fräknig uppnäst tjej med råttfärgade råttsvansar som vippade stolt för hon trodde att hon var ensam i hela världen om att känna till den hemliga vägen från Hässelby till Vällingby.

Det var eftermiddag men solen stod ännu högt på himlen och värmde en av de sista dagarna i maj. Maggan tog täten gick inte den lätta vägen utan klättrade upp för en slänt genom ett snår och så tog vi oss från centrum. Vi ville undvika vår egen gård så vi tog bakvägen där vi kunde gömma oss bakom ett högt buskage för de vuxna som inte fick stoppa vårt äventyr till Kents garagelänga. Vid slutet av länga intill väggen fanns ett tjockt till synes ogenomträngligt buskage.

– Ha, ha, det visst jag väl, flinade Loffe överlägset. Han hade blivit lite sur över att en tjej ledde gänget, så nu tog han över och trängde han sig före in i gången och över den i rusningstid väl trafikerade Maltesholmsvägen, längsmed tunnelbanespåret låtsades han hitta en gräsbevuxen ås så var vi vid bilparkeringen och trapporna upp mot Vällingby Centrum.

Uffe, Lelle och Loffes kompisar som varit rätt anonyma under vägen och han försvann in på Tempo glada över att ha hunnit innan stängningsdags. Jag och Maggan stannade utanför tittade båda nyfiket på två äldre killar som nojsade framför tunnelbaneingången. Den ena av dem hade ett lite långt tungt ansikte inramat av ett axellångt blont ostyrigt hår, klädd i en orange kort jacka, den andra hade Beatles frisyr av lite längre modell och var klädd som ett mods i en likadan arméjacka som Tomas.

Det var något hos honom, han med det långa håret en varm pirrande känsla i magtrakten, benen kändes som om de var gjorda av gelé kunde inte vända bort blicken och Maggan märkte hur jag reagerade, viskade att han hette Stoffe.

– Hans kompis heter Kenta, fnissade hon, gillar du Stoffe?

– Kanske, svarade jag förstrött samtidigt försvann han med Kenta in i tunnelbanehallen.

De två modsen var ännu unga Stoffe bara 16, Kenta något år äldre och okända för alla utom oss i de västra delarna av Stockholm. De var ännu bara några vanliga arbetargrabbar som drömde om ett kul liv, som inte ville bli som sina fäder som söp upp löningen, misshandlade deras mammor och de själva. Ännu var de och vi andra oskyldiga liksom musiken från England som gav dem och mig hopp om ett bättre liv. Vi måste lämna det här stället sjöng Animals, pappa arbetar och svettas livet ur sig.

Exalterad vände jag åter till Hässelby var det så här det kändes när man var kär. Britta hade blivit vansinnig när jag kommit hem så sent den där kvällen och som hennes vana var skickade hon mig i säng utan middag. Där drömde jag om att jag rymde från familjen Grå och träffade Stoffe på Hötorget. Han blev genast förälskad i mig och vi flyttade in på en vind i ett av rivningshusen i Klara och gänget döpte oss till Modde och Moddan.

Stoffe och jag skulle fortsätta stöta på varandra lite då och då. Han tyckte att jag var en tandlös snorunge men det förstod inte jag att sextonåringar inte var så särskilt intresserade av trettonåriga småtjejer. Vågade ändå inte avslöja mitt intresse för honom var alltför blyg, men drömmarna om ett liv samman med honom växte i historien om Modde och Moddan under åren som följde.

Det var inte modsgänget från Vällingby som jag skulle bli närmare bekant med. Den 2 juni träffade jag Tomas igen och i gungparken vid Stadshagen mötte vi Pelle Mörk, Pelle Ljus och Pia. De skulle till Gröna Lund för att se The Who den här regniga dagen. Vi tog för en gångs skull tunnelbana och buss, hela området vid Grönan var tjockt med tusentals ungdomar. Min blick vandrade nyfiket runt omkring försökte med den tränga igenom folkmassan för att upptäcka Stoffe, men det var omöjligt att hitta honom i gänget. The Who var något han och Kenta kunde tänka sig, de var visste jag modsens speciella band, men de försvann i mängden.

– Hur tar vi oss förbi de där, undrade Pelle Mörk, men kände han inte Tomas undrade jag. Allt han behövde var sin ohöljda charm för att lotsa oss förbi och in genom spärrarna före alla andra.

Lite malliga kände vi oss när vi snabbt gick mot scenen. Det övriga gänget gick längst fram men jag stannade på för min del perfekt avstånd från den, för två veckor sedan hade det varit ett uppträdande på en skolgård i Kungsholmen. Alla tjejer hade rusat fram mot scenen och stått där och viftat för att få uppmärksamhet från killarna på scen. Jag som avskydda folkträngsel hade stått lite längre ifrån resultatet var att det hade varit mig de sett och jag hade upplevt att de sjöng för mig. Strategin fungerade inte riktigt för när resten av publiken kom doldes jag bakom dem, men det var ändå häftigt att se och höra Roger Daltrey, Pete Townsend, Peter Moon och John Entwistle live. My Generation, Substitute och I can’t explain var några av låtarna.

Det hade börjat regna men vad gjorde det att bli lite blöt för showen var helt fantastisk. Pete Townsend hade ännu inte uppfunnit giggen att slå sönder gitarren men Peter Moon slängde trumpinnar. Dum som jag var på att fånga lyra missade jag dem, men Tomas fick ihop till två så nu skulle han skaffa sig en trumma menade han. Några ur publiken hade klättrat upp på taken till bodarna och klängde i Tornet som var såphal, som ett under skadades ingen utom nöjesparken. Blommorna i blomrabatterna slokade blev helt förstörda av alla tusentals trampande fötter när vi gick hemåt men några ur min generation, tänkte att blommor kunde man använda på nya och intressanta vis. De där blommorna som bönder ansåg var ogräs och hette vallmo kunde ge en kickar av spännande slag. En annan planta kallades hampa och redan var det några som testade att röka något annat än tobak. Men ännu var vi i Stockholm relativt oskyldiga när det gällde knark. De flesta rökte ännu vanliga cigaretter, drack pilsner och cocacola.

The Mamas and the Papas, California Dreamin’ hade börjat sprida drömmen om fred och kärlek som amerikanska ungdomar hade gett sig iväg till San Francisco för att uppleva. Flower Power och hippies var ett nytt och ännu relativt okänt ord på gatorna i Stockholm ännu regerade modsen med sitt ursprung i arbetarkvarteren i städer som Stockholm. Upplivade av konserten satt Tomas och jag åter vid gungorna samman med Pia. Pelle Ljus och Pelle Mörk som hade varit med om modskravallerna på Hötorget och var lite kändisar bland Kungsholmens mods.

– Det var sunarna som började, berättade Mörk som kallades så av den enkla anledningen att han var mörkblond. De retade oss för att de tyckte att vi såg ut som tjejer. Jagade oss med sax, Ljus, som hette så för att han var ljusblond, blev infångad och de klippte av honom håret. En annan blev nästan skalperad och vi började slåss då kom snuten och det spårade ur.

Kvällstidningarna och Aktuellt hade slagit upp nyheten stort och kallat det för våldsamma kravaller. En del försökte göra det till något politiskt, men sanningen var att det handlade om vanligt kiv mellan olika gäng. Sune kallades raggarna och deras tjejer Doris och jag tänkte att raggarna var sura för att modsen hade tagit över Hötorget. De hade i sakta mak sen slutet av femtiotalet kryssat nedför gatan i sina amerikanska bilar och varit tjejernas favoriter, nu kom modsen och tog över.

Sommarlovet närmade sig med stormsteg och sista dagen i det vi nu tyckte var småskolan lyfte vi bordet i matbespisningen och släppte ned det på golvet så tallrikar och bestick hoppade. Nästa termin skulle vi börja ny skola och högstadiet, vårt lilla sätt att ta farväl av småskolan.

– Vad gör du i sommar, frågade jag Nelly innan vi skiljdes båda stolta över de fina betyg vi fått. Hon var bäst i klassen och jag näst bäst.

– Jag ska vara på landet i Bålsta, berättade hon, sen i mitten på juli reser vi till Kanarieöarna.

– Va, kul och jag ska vara med Tomas i Gräddö hela sommaren, berättade jag. Vi ses i höst ska bli kul att börja i Blackeberg.

Nelly skrattade högt och sjöng att vi var bäst och jag föll in i sången. Gräddö var toppen tyckte jag inte brydde jag mig om Mallorca dit familjen Grå skulle eller Kanarieöarna. Charterresor hade mer och mer blivit ett sätt för Svensson och hans familj att för en billig penning ta sig ut i Europa på semester. De populäraste resmålen var Mallorca och Teneriffa. Jag tyckte det var perfekt arrangerat för en hel sommar samman med Tomas var det bästa hade varit roligt att träffa Inga, men det hade hänt något som gjorde det omöjligt. Vad det var visste jag inte bara att Britta hade reagerat surt när jag undrat.

– Varför ska du fråga så mycket, sa hon, de vill inte ha dig hos sig förstår du inte det.

Jag visste att det var omöjligt att ifrågasätta det hon sa så jag ryckte på axlarna och tänkte att om Inga inte vill vara med mig längre så ville inte jag vara med henne. Gänget i Gräddö var tillräckligt spännande och en hel sommar där var mer än jag kunnat drömma om.

En ny spännande kille mötte upp vid lägerelden en kväll i juli. Jim var född i Brasilien där hans pappa gjorde filmreportage av djurlivet i regnskogen, under en tur hade han stött på några indianer som blivit hans speciella intresse. De filmerna från hans möte med dem hade visats på TV. Hans sons hår var långt och flätat som en prärieindians, ett rött pannband, mockasiner på fötterna. Han hade en fransig gulbrun indiandräkt, men nu i värmen var han iklädd vanliga europeiska shorts och linne.

– Jag har varit i San Francisco, skröt han där hade han snappat upp den gryende hippierörelsen, lyssnat på Jefferson Airplane och fått nys om något som hette astrologi.

– Vad är det för något, undrade jag som alltid nyfiken på nya idéer.

– Astrologi handlar om att stjärnorna då du föddes berättar om vem du är, vem du passar ihop med och sånt, svarade han svävande tydligt ointresserad, men småungarna tyckte väl det var spännande och han ville gärna visa vad han kunde.

– Tomas, i vilken månad är du född, frågade han.

– I mars, svarade Tomas inte heller särskilt intresserad, han höll sig oftast till annat som tjejer som han alltid flörtade med, Stålmannen, Mad och The Who som efter showen nu var hans favoritband.

– Då är du Fisk, sa Jimmy, de passar samman med såna som är födda i Jungfruns tecken bland annat. Den tjej du är intresserad av bör tillhöra ett tecken som ditt fungerar ihop med. Fiskar är bra vänner, men ofta lite inåtvända.

”Inåtvänd,” tänkte jag, ”inte är väl Tomas inåtvänd snarare tvärtom, men att han är en bra kompis var rätt”.

– Så, vad är jag för något, undrade jag, jag är född i februari.

– Du är Vattuman och de tror på fred och är revolutionära. Du passar ihop med Vågen, Väduren och Tvillingarna, svarade han. Jag vet mest om Vattumannen eftersom jag också är född i februari. Vet du förresten att det snart är Vattumannens tidsålder och det sägs att då kommer det att bli fred på jorden. Jimmy berättade lite om alla tecken och vilka månader de tillhörde.

Det var lite spännande det där med vattumannens tidsålder, men ändå verkade det för enkelt att kunna bedöma en människa utifrån sånt. Fred visst tyckte jag om fred, men revolutionär visste jag inte ännu riktigt vad det var. John Lennon var född i oktober och därmed var han Våg hörde jag och det var lite spännande.

”Det visste jag väl att han och jag hörde ihop på något sätt”, fnissade jag för mig själv, men det där med astrologi var nog inte något som man skulle ta på allvar kunde vara en kul lek, men Jimmy ville visa oss något annat som han lärt sig i San Francisco.

– Nu ska vi prata med andar, sa han uppfodrande och reste sig från elden.

Just då passerade Ålandsfärjan och det var midnatt. Nyfiket följde Sofia, Tommy, Pia, jag och Tomas honom till en liten stuga med endast ett rum där stängde vi in oss. Lite spända var Pia och jag när Tomas drog ned gardinerna för att det skulle vara mörkt i rummet. Sofia tände några stearinljus som fick sprida sitt mystiska ljus. Jimmy hade en pappskiva på den var ritat bokstäver och siffror i svart bläck som han placerade på bordet.

Han gav Pia ett vanligt prosaiskt dricksglas och bad henne andas i det, viska en fråga och ställa glaset uppochned i mittcirkeln. Hon gjorde som han bad och som han gjorde satte vi andra en pekfingertopp mot dess botten. En stund som kändes som en evighet gick så plötsligt började glaset röra sig över bordet. Det stannade vid den ena bokstaven efter den andra så att det bildade meningen ”Hej, jag heter Rolf”.

Lite läskigt, tyckte jag, men Pia såg lite undrande ut. Tomas flackade med blicken, såg märkbart skyldig ut, började till slut skratta och då förstod vi att han hade styrt glaset. Pia och jag gick sura därifrån tyckte Tomas var en tråkig typ som lurat oss. Jag hade gärna frågat anden om Stoffe gillade mig och jag visste att Pia ville veta om Lasse grannkillen.

Kvällen därpå var jag inte med eftersom jag blivit förkyld, men Pia kom inrusande till mig och berättade upphetsat att det hade hänt något läskigt. De hade frågat om Pelle Mörk och Pelle Ljus som var på väg till Gräddö när de skulle komma. Glaset hade svarat att de skulle komma genom dörren om tio minuter och det hade de gjort.

– Oj, sa jag kanske det finns andar i alla fall, men hur är det tror du att vara ande. Kan man flyga vart man vill då.

– Kanske, sa Pia, men det blev ännu läskigare för vi frågade om det fanns onda andar och då skakade det i bordet och glaset sprack.

Maud hörde vår diskussion och varnade oss för att leka med det där. Onda andar är inte att leka med menade hon och vi tyckte hon hade rätt så de där seanserna vägrade Pia och jag vara med på. Maud gick till stugan och fick stopp på det hela trodde hon, men Jimmy, Tommy och Tomas gav sig iväg till holmen och fortsatte leken med elden. Lyckligtvis hände aldrig något egentligt farligt.

Sofia som var Tommys tjej hade något mindre farligt på gång. En dag medan jag ännu återhämtade mig från förkylningen gav hon mig några Allers romaner. Jag slog mig bekvämt ned i en skön orangerandig solstol på den grönskande tomten och sträckläste dem under några dar.

– Sofia, sa jag efter att jag läst böckerna. Tycker du verkligen att de där romanerna är spännande?

– Jo, jag tyckte det när jag var lika gammal som du, svarade hon.

– Varför är det så många tjejer som bara läser sånt, funderade jag. Det finns så många andra bättre historier. Böckerna om Svarta Hingsten var spännande om öknen och beduinerna och shejkens dotter. Hon var både snäll och elak, kan man alltid vara snäll som de där tjejerna som alltid till slut vinner killen. Killen är alltid dum i början och alltid är det någon elak tjej som förstör honom som han behöver räddas från. Varför är det alltid tjejens fel om killen är dum eller snäll?

– Jo, visst är det konstigt att det är vårt fel hur killar beter sig. Tjejer lär sig tro att det är vårt kall att göra killar till bättre människor. Vad läser du helst?

– Jag har läst en av Maria Langs deckare, tycker hon skriver spännande, nu har jag med mig Mina drömmars stad som jag lånat på biblioteket. Den tänker jag läsa efter de här böckerna.

– Kul, svarade Sofia. Jag läser Virginia Wolf. Vet du att hennes syster Vanessa som var konstnärinna var en av de som började det där som de nu sysslar med i San Francisco.

– Aha, vad handlar det om egentligen, undrade jag nyfiket. Tommy sa något om astrologi och andar men något mer är det väl.

– Jo, för mig är det viktiga det som handlar om miljön. Vi vill leva på ett sätt som inte förstör miljön. Det är lite för mycket slit och släng och vi tror att det är bättre och nyttigare att inte köpa nytt utan försöka behålla sakerna längre. Vi är vegetarianer vilket betyder att vi inte äter kött, för att vi tror att det är nyttigare och tycker inte om att man dödar djur för att äta dom och att de hålls inlåsta.

– Det låter bra tycker jag, men om man låter djuren gå ute och leva lite friare, då, för jag är nog lite för förtjust i Mauds köttfärssås för att avstå. Jag tror inte heller att man blir lyckligare av att ha en massa saker.

– Nej det blir man inte, skrattade Sofia, reste sig från vilstolen och promenerade iväg med det långa blonda håret i en tjock fläta på ryggen med de stora örhängena av trä och den fotsida kjolen såg hon ut som en vikingadrottning.

Gunilla Bjerner

I minnets vattendroppe finns en trädgård
Där sprider mogna citroner syrlig svalka
Narcissers älskliga stjärnor i gräset
Söker kärlekens älskliga nardus

Miljö var viktig blommor, träd och frisk luft, men i Stockholm hade de börjat riva innerstan ännu var det bara några få konstnärliga typer med Vanessas värderingar som enligt politikerna gnällde och för deras del var gammalmodiga bakåtsträvare.

För mig, Tomas, Pia och Nelly var det nyfikenheten på det motsatta könet som upptog våra unga tankar. Modde och Moddan älskade varandra, spelade musik på gatan vid Hornspuckeln där de hittat ett kryp in på en vind. Ibland drog de ned till Hötorget där gänget samlades vid Konserthustrappan.

En vacker dag som gav svar och frågor

Jag gick runt, men en dag ska jag försöka ta de där trapporna upp mot Stadsarkivet. Så fanns det något i de där pappren från Grubbens. Jo, morfar Brors årslön var 2800 kronor då 1907. Var det mycket eller lite pengar? Kunde vara intressant att ta reda på. Han bodde visst på arbetsplatsen innan han gav sig iväg igen. Fanns det tåg till alla ställen? Jo, till Ulricehamn och antagligen till Gävle där hans bror Ernst som arbetat på Grubbens redan 1901 fanns. Men till Lycksele och vidare norrut. Det diskuterades visst en del om inlandsbanan där i norr men när rälsen las och tåget gick har jag inte lyckats finna ut än.

Vi gnäller om det pendeln är någon minut försenad. En sak som får en att bli lite ödmjuk är att tänka på morfar som reste varje år till olika sjukhus i söder och norr tills han till slut fick stanna flera år i Stensele hur det var ibland gick väl inget annat än hästskjuts för så många bilar fanns väl inte i början av förra seklet.

Något mer. Jo, nu har jag benat ur lite av vad som hände efter det att morfar avled 1923. Mormor Sara och barnen flyttade ganska omgående till Söraby och hennes syster Amalia. Sedan 1924 kom hon till Stockholm, så första gången min mamma var i Stockholm var hon 9 år. Familjen lämnade Stockholm för Lövånger 1930 där morfars bror Gottfried kallad Gotte var läkare. Mormor och han gifte sig där.

Gotte hade själv blivit änkeman samtidigt med mormor och han hade inga barn. Att ta hand om sina brorsbarn tycker jag var förståeligt, men att bo tillsammans man och kvinna utan att vara gifta var kanske inte att tänka på. Så att de gifte sig förstår jag ganska väl.

Gotte dog 1939 då hade familjen bott i Bondestad, Västra Vingåker sedan 1934. Mormor har jag ännu inte hittat i utflyttningslängden men väl min mamma och morbror Bengt som kom till Stockholm nästan samtidigt med att Tyskland invaderade Polen och Frankrike och Stor Britannien förklarade krig mot Tyskland.

Mamma bosatte sig vid Pipersgatan 11 där troligen mormor också bodde. De bodde mer eller mindre samman tills mamma och pappa flyttade ihop på Norrtullsgatan 1953.

Fortsättning följer om mormor Saras utbildning om när och var konditoriet fanns. Har nu några år 1923-1927, 1939-1952. Tänkte också se om jag kan hitta mamma Gunilla som står som studerande.

Men först ska jag ha lite helg och i eftermiddag träffa syrran.

Ny design

Kände ett behov av att byta design på min blogg. Ombyte förnöjer sägs det. Igår var jag på KB och läste om morfar Brors tankar kring en bot för Spanska sjukan som mellan 1917 och 1919 drabbade folket i de norra delarna av Sverige värre än på andra håll i landet. Han tror sig ha hittat något som hjälpte. Får se vidare om det. Spännande och ju mer jag läser hans texter ju mer blir en person som var död innan någon av oss kusiner ens var påtänkta mer och mer levande.

Jag tittade lite i boken som innehöll Stefan Löfvings dagbok. Idag åker jag till Riksarkivet och ser om jag kan hitta honom i Finska församlingen i Stockholm vill ju gärna hitta en koppling mellan den här intressanta personen och vår Johanna Beata Löfving. Han skrev så pass bra att släktskap med en ännu skrivande släkt känns riktig. Det där med att skriva handlar ju inte bara om att kunna skriva utan lusten att skriva att dela med sig av sina tankar med omvärlden.

Ni som önskar en fortsättning på Krig och Fred serien får vänta ett tag till. I min mormors släkt finns en hel radda soldater av alla slag och de var soldater under 1800 talet och de kräver lite mer tid att bena ur.

Ser ändå ut att bli ytterligare en solig dag några tunna mol på himlen.

Kungsklippan där finns Stockholms Stadsarkiv

Såg det ut så här på väg till Kungsklippan när morfar bodde en tid vid Kungsholmsgatan bara en kort bit ifrån. Andra besöket på Stockholms Stadsarkiv. Ibland tar det tid att få fram uppgifter man minns att allt inte behöver jäktas fram. På torsdag får jag veta vilka morfars arbetskamrater var.

Så reste jag ut till Bro för att vattna blommorna som verkar trivas i värmen och ensamheten. Tog med mig lite fryst kyckling som jag kokade till middag. Beställde via nätet en artikel från morfar om Spanska sjukan. Kunde vara intressant att se vad han skriver om det.

Hittade en dagbok av Karl XII’ s spion Stefan Löfving. Intressant läsning hoppas jag och han kan ju vara farfar till Johanna Beata Löfving som gifte sig med Petter Bagge. De var ju föräldrar till Benedicta Bagge hon som gifte sig med Hovrättskommissarien och bryggaren Berndt Otto Winckler föräldrar till Maria Beata Winckler mamma till Maria Charlotta Signeul som var gift med kyrkoherden i Göteborg och Näsinge John Collander. Det var deras dotter Amalia som var farmor Brita Beckmans mormor.

I Stadsarkivets databas hittade jag några bouppteckningar i Stockholm med två intressanta namn Jacob och Fredrik Winckler med yrken som stehhuggare och handskmakare. Det passar ihop med trädgårdsmästare Johann Georgs yrke och de levde i slutet på 1600 talet. Kan de vara bröder och i sådana fall Berndt Ottos farbröder.

Fortsättning följer i morgon på KB. Ha en varm och skön sommardag varhelst ni befinner er.

Stensele 1915

Det fanns mycket varg i Västerbotten 1915, en renstöld uppdagades, en hade straffades med några års straffarbete för tidelag. Det var fortfarande krig och att öppna en tidning från den tiden och se krigsrubrikerna i dunklet och tystnaden i mikrofilmssalen får det att kännas verkligare än när man sitter bekvämt och tryggt i soffan hemma och ser på TV.

Min mamma föddes däruppe den 15 juni som var en lugn dag, men i september det året var det snöstorm. Hela året diskuterades bygget av sjukstugan i Stensele. Den var knappt färdig när morfar, mormor och två barn flyttade därifrån till Byske i oktober 1916. En speciell händelse var fyra svanar som dök upp i Stensele det året, tydligen ovanligt då för tiden och i de trakterna. 1916 var det en enorm furu som fälldes. Jag har måtten om någon är intresserad.

Telefonförbindelse mellan Stensele och Tärna planerades och diskuterades.

Det mest dramatiska förutom krigsrubrikerna var väl smittkoppsepidemin som närmade sig Stensele med omnejd, men tack och lov inte verkade ha nåt fram. En ny lag som innebar att barn skulle koppympas mot kopporna före två års ålder hade införts. Det innebar att morbror Bo och mamma Gunilla var vaccinerade, vilket nog Bror och Sara var noga med.

Jag vill berätta om det jag läste i läsesalen på KB om två fall som kanske är de som det talas om i släkten. De fallen skedde i mars 1916. De två kvinnorna verkar dock inte ha varit samer som det talats om. Tack vare morfar överlevde de båda akuta kejsarsnitt och åtminstone det ena barnet i dålig belysning och utan tekniska hjälpmedel eftersom sjukstugan i Stensele inte var färdigbyggd. Den första kvinnan var nära döden och hade dött utan morfars operation. Man blir stolt och glad över att ha en skicklig doktor och kirurg till morfar.

I nästa vecka blir det mer om de två Bror och Sara Bjerner och jag hoppas ni vill vara med på resan.

Igår var jag på KB igen för att

Igår var jag på KB igen för att läsa om vad det var för något som morfar kallade trachealfistel. Det regnade ordentligt och jag hade glömt regnjackan i Bro vilket hade behövts även om jag hade paraply. Kameran kom tyvärr inte fram men om ni vill se en bild på ett regnigt Stockholm kan jag ta ett från någon annan sommardag. Men det blir längre ned på sidan.

Det har med luftrören att göra och tydligen något man inte sysslar med i Sverige idag då det bara finns beskrivet på tyska förutom morfar Brors artikel i Svensk läkartidning från 1907. Artikeln handlade om hur om man kan avgöra om någon har en begynnande TBC eller inte med hjälp av orena andningsljud som han kallade det.

Intressant och för mig speciellt att för första gången få läsa något som morfar skrivit. Så har jag besökt läsesalen på KB. Sen tog jag hissen fem trappor ned till tidningsarkivet och läste Umeå Nya tidning 1913-1914. Där meddelades att man sökte läkare till Stensele 11 mars 1913. Lite stolt får man väl bli att morfar Bror ansågs vara bäst för platsen av tre sökande även om jag ju vet att han fick den. Så tisdagen den 20 maj 1913 fick han jobbet.

Vad det hände grejer i Stensele 1913 -14. Ett av de första händelserna var i juli och handlade om en kvinna som dränkte sin 2 åriga dotter för att hon skulle räddas från den här världen till Jesus. Innan dess hade det varit missionsmöten i trakten som jag undrar om det hade någon anknytning. Morfar tvingades göra en obduktion samtidigt var mormor gravid med morbror Bo som skulle födas fem månader senare den 30 januari 1914.

Några dagar innan Bo föddes blev en kvinna hustru till en bonde förgiftad av kvicksilver som morfar konstaterade var cyanidkvicksilver. Det hade hon fått att skölja munnen med att doktorn före morfar. Hoppas morfar gjorde bättre ifrån sig, kanske de valde honom för att han hade en gedigen utbildning från Uppsala och Karolinska bakom sig.

Ett världskrig startade men i Stensele blev en ung pojke nästan av med sin fot i en klingsåg och föräldrarna tackade för hjälpen genom att be folk skänka pengar till sjukstugan.

Se en bild på ett regnigt Stockholm som lovat.

Bilden visar gatan upp mot Glasbruksgatan där min mamma och också Olle Bonniér hade varsin ateljé. Det är en fin bit av söder med en underbar utsikt och när jag var där senast en augustidag så regnade det.

Mamma som föddes i Stensele en junidag 1915. Kommer se i tidningen för det året också och se vad som hände. Vilket väder det var den dagen kunde vara spännande.