Category: Släkthistoria

Familjenotiser! Status enda in i döden.

I notiserna om folks död, 50 års, 60 årsdagar ser man direkt hur en persons status var i samhället. Det som stod i Mora tidning om mormor Saras död 1963 var inte mycket särskilt inte om man jämför med morfar som fick en halvsida och kondoleanser från kommungubbarna. Men det hade ju också varit 1923 som hon flyttade därifrån och det kändes fint att de ändå mindes henne.

Farmor som dog ett år senare hade en ovanligt lång beskrivning av begravningen i Mariestad. 

Igår besökte jag riksarkivet där jag läste om moster Majt som avled 1967 och där berättades om hennes yrkesroll som läkare. Första gången någon nämner en kvinnas yrkesroll. I dödrunan för morbror Bo 1976 får mamma Gunilla titeln konstnärinna. I runan i Mora om mormor tituleras mamma fröken.

Är det ett tecken på att något hände mellan början av sextiotalet och sjuttiotalet. Kvinnors yrkesroll nämns plötsligt i dödrunor. Men i en del tidningar även under början av seklet får lärarinnor ganska stor plats. Så det tycks bero på den som skriver notiserna och bestämmer vad som ska publiceras.

Nå, jag gick ett steg längre bak i morfars släktled för att läsa det första paret Bjerners dödrunor och begravningar. Det var Nya Wermlands tidning som 1927 skrev om morfars far Nils Bjerner och 1932 om morfars mor Ingegerd Mylén.

“Pastor emeritus
Nils Bjerner
På sin 82-årsdag avled igår i sitt hem i Edane f.kapellpredikanten i Borgen och Nyskoga, pastor emeritus Nils Bjerner efter endast några dagars sjukdom.
Bjerner föddes i Bjärlöfs församling i Skåne, den 20 juli 1845. Efter studenten 1867 avlade han vederbörlig teol. ex. 1871 och prästvigdes i Stockholm 1872 för tjänstgörin i Karlstads stift. Efter pastoralx. 1877 och olika tjänster inom stiftet, blev Bjerner kapellpredikant i Bogen den 1 maj1880 och med samma tjänst i Nyskoga den 1 maj 1903. Bjerner blev emeritus 1921.

I över 40 år verkade Nils Bjerner såsom präst i Värmlands finnbygd; hans liv och gärning påminner i många stycken om finnbygdens förste präst- Johan Magnus Frychius- inkarnationen av det bästa inom det värmländska prästeståndet. Under svåra ekonomiska förhållanden under de otroligaste umbäranden skötte den aflidne sitt ämbete, Han var en sådan dr Herrens och församlingens tjänare där plikten och troheten ingått med gudsfruktan ett orubbligt förbund. Med okuvlig energi röjdes markerna, de andliga och de som hörde till finnprästens boställe, i anspråkslöshet och rättrådighet förvaltade han ett ämbete, vilket för honom var heligt och icke blott för signaturen utan även för alla de otaliga, vika det förunnades att få ta del av hans goda och ljusa livssyn, skall gamle pastor Bjerners gärning stå i sanningens klara ljus. Det låg en varm tro över Bjerners livsverk. För alla hade han ett ord i rätt tid och för hans många barn och för hans församlingsbor offrade han allt. Då budskapet om hans bortgång nådde oss, förstodo vi att nu hade våra bygder förlorat något av sitt bästa något som vi hålla av för dess egen skull och framför allt för bygdens och folkets skull. Hans plats kan fyllas och är väl törhända redan besatt, men hans personlighetsinsats har varit sådan att minnet är heligt.
Sedan 1875 förenad i ett lyckligt åktenskap med Ingegerd Kristina Mylén, dotter av kyrkoherden Petter Niklas Mylén i Torp och Emma Ulrika Unger, sörjes den bortgångne av maka. tre söner och gyra döttrar. Av sönerna är Ernst regementsläkare i Gävle, Gunnar och Gothtfrid provinsialläkare och av döttrarna en gift med skogschefen H. Dyster-Aas.
Ftykdalspojken

OBS! Morfar var död och Marja var konstnär.
——————————————————————————————————-
Jordfästningen
En högtidlig och stämningsfull jordfästning ägde på söndagseftermiddagen rum i Brunskogs kyrka, då stoftet efter pastor emeritus Nils Bjerner fördes till den eviga vilan.

Vid processionens intåg i den vackert dekorerade kyrkan spelades en sorgemarsch. Prestavenade voro major -Claes Almqvist  och agronom Wikström. Sedan unisont sjungits psalmen “Jag går mot döden” sjöng av Hagegård solo “Mina levnadstimmar stupa”. Jordfästningen förrättades av biskop J.A. Eklund osom även höll ett anslående griftetal, varpå begravningsmässan utfördes under biträde av kyrkoherde Svartengren. Slutligen sjöns psalmen “Jag går mot himlen” och hr Hagegård utförde “Den store hvide flok” av Grieg.
Nu fördes kistan ut till graven å kyrkogården, där biskop Eklunds talade ånyo särskilt framhållande den bortgångnes plikttogne och hängivna arbete som ordets förkunnare i Värmlands finnbygd under en 40 årig prästtjänst.
En stor myckenhet blommor hade sänts till båren. Bland kransarna märktes särskilt två praktfulla från Bogens och Nyskoga församlingar, där den bortgångne haft sitt verksamhetsfält.
till sist talade en av den avlidnes söner dr. Gunnar Bjerner, tolkande sitt och övriga anhörigas sorg. Samt tackande för den hedersbevisning, som ägnats den döde.
——————————————————————————————————————–
12 juni 1932
Vår lilla mor
änkefru
Ingegerd Bjerner

avled stilla och fridfullt i dag, i sitt 79:e levandsår. Älskad, vördad och saknad.
Edane, Brunskog, den 12 juni 1932
Barn och barnbarn
———————————————————————————————————-
Jordfästningen äger rum i Brunskogs kyrka fredagen den 17 juni kl. 4. e.m.
—————————————————————————————————-
Fru Ingegerd Bjerner änka efter pastor N. Bjerner har avlidit i Edane.
Den bortgångne var född i Östra Ämtervik( fel i Filipstad) 1854 och dotter till prosten Mylén. Närmast sörjes hon av tre söner, en regementsläkare i Gävle, en provinsialläkare i Lövånger, en provinsialläkare i Rättvik, samt fyra döttrar, av vilka en är gift med skogschefen hos Billerudsbolaget H. Dyster- Aas.”

Vilken runa för Nils.  Ännu en orsak att besöka Brunskogs kyrka och kyrkogården. Jag återkommer med bilder därifrån. Hur mycket har inte värmländska författare att tacka de värmländska prästerna för. 

 

 

Farmors begravning

Bild

Bara män påpekade min bror Martin när vi besökte Mariestads domkyrka för någon månad sedan.

Och Idag besökte jag ånyo Kungliga biblioteket och läste Mariestads Tidning från 10 juni 1964 där berättades om farmor Brita Beckmans död. Runan var kort och nämnde endast vilka som var hennes föräldrar Claes Herman Beckman och Märta Torstensson. Sedan de närmast sörjande barnen. Inte ett ord om personlighet, livsgärning som i runan över hennes man Karl Edvard Karlsson från 1936. Trots att det var mitten på sextiotalet räknades inte kvinnors liv utanför familjens hägn. Att hon hade en god utbildning, att hon utförde en hel del arbete som prästfru nämndes inte. Begravningen den 17 juni berättades dock en del om.

“I Mariestads domkyrka jordfästes på onsdagen fru Brita Karlsson, Mariestad. Samling ägde rum hos sonen Karl- Henrik på Nygatan 5 där sonen kyrkoherde Bertil Edvardsson, Floby, höll utfärdsandakt.
Vid intåget i kyrkan spelade musik direktör Göte Persson sorgmarsch av Chopin, och Kjell Backstad sjöng. Den store vhide flok av Grieg. Officiant var svärsonen kontraktsprosten Karl Gustaf Rinder, Saltsjö-Boo, som i sitt griftetal
utgick från orden i 1. kor. 15:10 och förrättade jordfästningen samt utförde begravningsmässan.
Minnesord uttalades i kyrkan för barnen av kyrkoherde Betil Edvardsson, Floby, för barnbarnen av fil. mag. Karl- Edvard Edvardsson, för syskonen av kapten Einar Beckman, Ulvåker, för Mariestads kyrkoråd av kyrkoherde Henrik Strandqvist och för gamla vänner i Åsle av rektor Artur Arling, Vartofta.
Vid uttåget spelade musik dir, Persson Sanatina av Bach
Gravsättningen ägde rum i familjegraven på Södra begravningsplatsen där tal hölls av prosten Carlsson, komminister Georg Möregård, samt förrådsföreståndare och fru Holger Asp. Den anhöriges tack framfördes av kyrkoherde Edvardsson, och till sist sjöngs Härlig är jorden.
Gåvor hade även sänts till Svenska kyrkans mission. 

Något som var lite intressant var att min farbror Karl Henrik hade skrivit i tidningen några dagar innan.

På grund av begravning hålles affären STÄNGD. onsdagen den 17 juni.
EDVARDSSON
Ur & Optisk affär
Mariestad.

Det stod också om att man planerade avskaffa omsen och införa moms på 13 procent. I en annons från ICA kunde man för billigt pris inhandla 1 pkt makaroner för 1:40 ex. oms. Hårspray stay set- Helene Curtis för 7:10 ex. oms. Blondie och Alfredo var populära serier i tidningen och här kommer onsdagens TV tablå. 

kl 19.30 Aktuellt o väder

kl 20.00 Tim Frazer-äventyrsserie

kl. 21.35 Storvilt i Sarek

kl. 22.05 Anno 3003. Jugoslavisk dockfilm om framtidens människa.

Så var det slut på tablån 1964, men det fanns en del på folkets park.

Karlsholme folkets park
Tjadden Revyn
Laxå
Ray Adams show
Knäpp upp – Ryck mej i snöret.

Farmor avled 1964. Imorgon gäller det Göteborg för att se vad som skrevs om mormor som avled ett år tidigare i Göteborg. Ett sätt att ändra på saker och ting är ju att skriva om sin mormor och farmor för att göra dem rättvisa. Tycker osom m titeln på den bok jag nu läser “Christina och Carl Piper” av Svante Norrhem. Kvinnan kommer före mannen och det är ju också hon Christina Olofsdotter Törne som är en kusin till Margareta Michaelsdotter Törne som gifte sig med Jonas Eriksson Högvall och på så vis blev hon såsmåningom anmoder på morfars kvinnolinje. 

Kvinnor kan vad Christina kunde syns på många slott särskilt Sturefors där en av min mormor Saras anfäder på kvinnolinjen Philip Österwik i slutet på 1700 talet och början av 1800 talet arbetade som snickare. 

Så knyts släkten samman med allt möjligt och nog var kvinnorna lika viktiga i det hela som män även om en del män låtsas som att så inte var fallet.

 

Besök i Vällingby

Bild

Från ett visst håll ser Vällingby Centrum ut som när jag bodde i Hässelby, Nälsta och Kälvesta från 1960 till 1969. Som det såg ut när mina barn och jag gick från Blackeberg till Vällingby på sjuttiotalet. Varje gång jag besöker Vällingby som i lördags blandas gamla och nya minnen. Tittar extra noga på de äldre personer som promenerar i det inglasade stråket för att se om det är någon man kanske känner från skoltiden i Blackeberg och Loviselund eller då när man var småbarnsmamma på sjuttiotalet.  En plötslig känsla av igenkänning men man kan inte riktigt placera varandra så man undviker pinsamheter och passerar varandra.

Trots att Vällingby försöker förnya sig är nog ändå kanske att det ju är ursprunget till förorten och de borde nog poängtera det för att få mer folk dit. Det blir lite onaturligt plastigt de där nya byggnaderna ned mot Bergslagsvägen. 

De borde inte försöka se ut som alla andra. Folk som bor runt ikring i västerort åker fortfarande gärna dit. Och jag besöker gärna min barndoms-ungdoms förort.

Kapitel 14- De viktigaste ämnena i skolan var de naturvetenskapliga.

Bild

En skön skogsbild som en naturvetenskaplig upplevelse?!

De var de naturvetenskapliga ämnena som numera skulle bevisa för oss vad som var verkligt. Vi svenskar skulle lära oss att Gud att den bibliska historien var osann. Allt som inte kunde bevisas vetenskapligt var osant och påhitt av folk som ville lura oss. Jag fascinerades av den naturvetenskapliga historien om hur vi blivit människor. Jag hade inga som helst problem med att vara släkt med chimpanser, gorillor och orangutanger som vissa kristna hade. De verkade vara spännande, kloka och nyfikna djur.  Hur hade det varit att vara den första människan som tänkte en tanke som ritade en bild som såg upp mot himmelen och undrade vad som skapat allt, undrade jag ofta .

Vad gjorde mig till människa kanske var det nyfikenhet, fantasi och samvaron med andra för en ensam människa klarade sig inte långt vare sig i vildmarken eller inlåst på ett rum som en som satt i fängelse eller på ett sjukhus. Vi hade vandrat från Afrika kanske Etiopien eller hela vägen från Kap Horn i Syd Afrika till jordens alla hörn, inte var det väl bara för att söka nya och bättre jaktmarker. Nog var vi också drivna av nyfikenhet och fantasi. Sökandet efter  Shangri-la är hur gammal?

Våra förfäder hade liksom vi sökt finna svaret på varför vi levde och dog. Vad fanns bortom bergen och vi sökte oss dit och fann svaret som en dörr som vi öppnade och fann vad som fanns bakom den, men svaret gav oss en ny fråga.

Nu hade vi böcker, konst, musik, radio, foto, film, TV, tåg och flyg. Det hade vi inte haft om vi inte varit både nyfikna och fantasifulla varelser. Det var många dörrar som öppnats till olika sanningar och jag fann det fascinerande att det fanns så många svar på en och samma fråga.

Det var inte populärt att ifrågasätta vetenskapens sanning att sånt som inte bevisats inte finns. Men nog fanns  väl Amerika innan vi här i väst upptäckt det, nog fanns väl atomer innan vi upptäckt att de fanns så kanske att mycket av det som vissa av oss trodde fanns faktiskt fanns även om de ännu inte kunnat bevisa det som andar, ett liv efter döden. Varför hade vi upptäckt de där sakerna som naturvetenskapen nu berättade för oss därför att någon hade trott att det fanns och sökt efter svaret på om det fanns eller inte.

Tomas och jag hade haft lite fuffens för oss vid ett tält där Maranata tänkt ha möte på kvällen. Hur många såna sekter fanns egentligen. Lewis Pethrus var inte den ända i Lappland i seklets början även laestadianerna. Jag tyckte om deras sociala engagemang, men hade svårt med deras negativa inställning till sex. Förstod inte vad som var syndigt med att göra sånt man tyckte om som de där sekterna som liksom vetenskapen trodde sig ha den enda sanningen menade.

Jag ville inte vara dum, men hur kunde de där som ansåg att man var dum vara så säkra på att Gud inte fanns. Pappa var säker på att Gud var död, men poesin som han skrev var inte utan själ. Han var kanske ateist därför att han var besviken på kyrkans Gud kanske var det en revolt mot farfar som varit kyrkoherde. Min syster hade blivit katolik hade jag hört Britta viska om och att det inte var riktigt normalt.

Jag ville tro att det fanns något mer än det rent materiella något som kändes i musiken, i en målning, i en dikt och i hjärtat. Men jag önskade en annan Gud än mammon som byggde de där bankpalatsen, enorma varuhusen och shoppingcentra. Ibland var det kul att handla saker men min Gud tyckte att människor behövde böcker, konst, musik, teater, film och kärlek, men var fann jag den Guden. Den Gud jag ville tro på tyckte om inte så helt perfekta människor, hus och musik. Perfektion kändes dött livlöst med en rynka här och där skapades något levande. Ett lik var utan rynkor en levande människa hade många. Ett hus med lite skavanker levde, tyckte jag och var vacker som en knotig stubbe ritad av Einar Norelius.

Mannen från Nazaret hade jag sett på långfredagen. Ännu på sextiotalet var allt stängt den dagen särskilt biografer och annat som kunde räknas som nöjen ansågs otillåtet. Filmen hade premiär långfredagen 1965 och hade brutit med det förbudet. Den och Ben Hur som jag sett samman med pappa, Maud, Tomas och Markus på Vinterpalatset gjorde historien om Jesus mer intressant än det som berättades om på kristendomstimmarna i skolan.

Min konflikt var att det hade sagts att enligt kristendomen var det en stor synd att födas utanför äktenskapet som jag. Britta hade sagt att mamma var en dålig kvinna som inte varit gift med min pappa. Men Matteus evangeliet berättade för mig att Jesus föräldrar inte varit gifta när han kom till. Jesus pappa var en annan än Josef och jag tänkte att han och hans mamma också blivit mobbade av dömande människor. Som vuxen ville han att alla barn oavsett hur de tillkommit skulle välkomnas i hans himmel. Den bilden av honom kunde jag ta till mig. Bilden av en man som förstod de som på något sätt inte passade in i det som ansågs normalt och ville att de som dömde skulle se oss och inte döma oss. Det var Martin Luther Kings dröm när han önskade att hans svarta barn en dag inte skulle dömas efter utseendet utan efter deras karaktär. Men de kristna var och också icketroende som Britta ännu snara att döma de som inte passade in i deras norm.

George Harrisons sitar hade introducerat den indiska musiken i mitt unga liv. Tomas hade köpt ett album med Ravi Shankar och när jag lyssnade till hans sitarspel öppnades dörren till en ny värld av musik och med den deras tro. Indien var en ny och spännande del av världen så annorlunda vår egen med många intressanta tankar i hinduism och buddism. Maud hade tagit till sig yogans möjligheter som hjälpte henne med sin återkommande migrän.

– Tove, sa hon en eftermiddag vet du att lära sig andas enligt yoga är ett bra sätt att komma till rätta med nerverna. Andas!

Jag andades kort. Maud skrattade åt mitt lama försök och visade genom att dra in luft djupt in i lungorna och sen andas ut. Att som rökte två paket Minden om dagen lycckades utan att hosta var ett under i sig. Jag gjorde som hon sa märkte hur jag omedelbart slappnade av och blev lugn.

– Kunde inte det här vara något för stressade vuxna och nervösa rockstjärnor när de skulle upp på scen, undrade jag.

– Absolut, svarade Maud. Det och meditation är ett bättre sätt än piller.

Den där mamman i Mother’s little helper kunde slopa de där gula pillren. De gånger jag träffade mamma på Beckomberga hade jag sett att alla de där pillren inte gjorde att någon på sjukhuset mådde bättre. De verkade bli passiva av dem och det kunde väl inte vara meningen att de skulle sitta på varsin stol i samlingsrummet och stirra ut i tomma intet som vissa tycktes göra.

Det indiska levnadssättet blev populärt bland de äldre eleverna på skolan och några blev vegetarianer. Jag var som vanligt lite ambivalent kunde inte riktigt tycka att allt som kom ifrån Indien var rätt och riktigt. Intressant var det att läsa om hinduismen och buddismen, men varför svälja allt utan betänkligheter.

Patti Boyd hade hittat en Guru åt The Beatles. Indiska på Regeringsgatan blev snabbt populär. Sanna och jag köpte varsin indisk väska, långa halsband och de där elefanterna i elfenben i miniatyrstorlek. Den kvällen stirrade Maharishi Mahesh Yogi mig stint i ögonen genom TV- rutan och uppmanade mig att lyssna på hans tal om kärlek medan John, Paul, George och Ringo satt i en soffa alldeles bakom.

Jag skulle inte lita på honom om jag var ni, tänkte jag tyckte att han utnyttjade dem för att sälja sin tro till mig. Jag trodde på en kärlek som inte var till salu en köpt kärlek var en fattig kärlek. Yogin verkade vilja tvinga på mig hans sanning om den rätta vägen. Eftersom jag var ett dumt Beatles fans skulle jag köpa hans tro och sanning, men tyvärr för honom var jag inte så lättköpt.

Jag blev fundersam när jag såg alla de där människorna som levde på gatorna i Calcutta och andra indiska städer, en religion som menade att de som var fattiga fick skylla sig själva eftersom de i något tidigare liv gjort något dumt och därför fötts kastlösa. Verkade vara ett bekvämt sätt att inte bry sig, men både Buddha och även Gandhi hade som Jesus sökt göra något åt den synen på de mindre lyckligt lottade och i den värld vi nu levde i fanns det många av oss som förstod att fattigdom var inget som du själv var skuld till att om de fattiga fick hjälp så kunde de ta sig ur fattigdomen.

Hinduerna måste ta bort kastsystemet ur sin religion för att jag skulle tro på deras tal om kärlek.

Efter TV intervjun slog jag mig ned vid mitt skrivbord tecknade, lyssnade på en skiva. Min hemliga samtalspartner John fanns alltid där även om jag ibland önskade att jag någon gång kunde träffa någon som han på riktigt. Mina fantasier började som oftast med att vi träffades på ett fik eller en Pub och jag berättade för John vem jag var och vad jag drömde om. Jag berättade för honom om vilket sorts förhållande jag drömde om och undrade om han kanske önskade detsamma.

Hur var det med den där bilden av självsäkerhet som du och de andra stjärnorna visade upp, sa jag till honom, menade du inte vad du sjöng att du inte var så självsäker eller måste man låtsas för att nå framgång och beundran, var du säker på att den där Yogin hade rätt. Hade verkligen han sanningen och måste jag bli vegetarian jag som älskar köttbullar och Mauds köttfärssås.

Hon hade funnit en rätt som under påsken då jag var hos henne och Tomas blivit vår favorit. Rätten hette Jambalaya en kreolsk rätt från New Orleans som innehöll både räkor och rökt skinka. Tomas och jag åt den ena tallriken efter den andra. Vegetarian nej tack för vi ville inte avstå från Jambalaya, ickevåldstanken däremot var något jag fann spännande att kunna vinna en kamp med andra medel än skjutvapen mot dem som hade det. Det var som historien om David och Goliat fast Gandhi inte haft någon slunga hade han och indierna vunnit mot det Brittiska Imperiet.

De som ansåg att jag var dum, ful och ansåg sig för mer än jag för att de hade haft turen att födas in i vad de ansåg vara en normal familj var de egentligen värdiga att kalla sig civiliserade, humanistiska och normala människor som därför hade större rätt än jag eller han Stoffe som polisen ofta haffade och satte i fängelse därför att han såg ut som han gjorde och hade föräldrar som inte kunde ge honom det hem och stöd han hade rätt till. Ville inte du som rockare ge oss tron på ett bättre liv för din barndom hade väl inte varit så särskilt bra och normal.

– Tänk på barnen i Afrika och i Indien de har inget att äta, sa tanten i skolbespisningen. Jag och Nelly undrade om vi kunde skicka det vi inte orkade äta upp till dem i Afrika och Indien som ingenting hade att äta, men det förstod hon inte.

– Otacksamma barn, replikerade hon liksom de flesta andra vuxna ansåg hon att vi genom att inte äta upp maten inte respekterade dem som hade arbetat och slitit för att vi barn skulle få all den där maten som de inte haft när de var unga.

Nu tilläts vi att slänga den mat vi inte orkade äta upp, men med den kommentaren att vi var bortskämda. Jag, Nelly och Sanna försökte be tanten att ge oss lite mindre mat på tallriken nästa lunch för vi skämdes över att slänga mat när andra samtidigt inte hade något att äta. Tanten blev sur för det hade bestämts från högre ort hur stora portionerna skulle vara, men hon föll till föga.

De var normala de där som tyckte man var bortskämd inte värdesatte allt det som de ville pracka på oss. Vi var konstiga som ville dela med oss till dem som inte hade. De där normala var lite svåra att förstå sig på tycker inte du det John.

Inför The Beatles sista turné i USA 1966 hade John sagt i en intervju att Beatles var populärare än Jesus. De var populärare än allt annat visste inte de vuxna det, hade jag tänkt och antagligen många med mig. Om dem som kallade sig kristna ville att Jesus skulle vara populärare kanske de skulle framföra hans budskap på ett sätt som gjorde honom populär. De hade låtit en medlem av Ku Klux Klan tala öppet på TV, menade de verkligen att han var en god representant för kristendomen. Inte konstigt om the Beatles var populärare än Jesus.

Jag hade tänkt att John haft rätt. Det var synd om Jesus om det var Ku Klux Klan som var hans efterföljare.

Alla religioner sa att det var en synd att överkonsumera. Vi barn tvingades kämpa för vår rätt att inte slösa och åtminstone jag drömde om att alla barn en dag fick det som Jesus ville äta sig mätta. De borde alla få växa upp hos goda vuxna som förstod dem och inte hela tiden fick dem att känna sig mindre värda. Jag var nyfiken på de olika tankar om sånt som fanns i de olika religionerna och somt var bra och somt var inte så bra så var det rätt av mig att ta de bitar från andra religioner som jag fann ett värde i och ta bort det från Bibeln som inte verkade så bra. Tänk om det här att vi nu började lyssna till olika tro och tankar ur det kunde uppstå en ny religion som tog till sig alla goda tankar.

Sanna var bestämd motståndare till allt som hette religion för hon menade att det var farligt att söka djupt så för henne var det indiska intressant på grund av de vackra kläderna som fanns på Indiska. Så långt kunde jag hänga med, men jag var alltför nyfiken på det som gick utöver det materiella så jag fortsatte under de stunder jag var för mig själv att söka och var inte rädd för att söka för djupt. Kände stöd från John och andra som verkade söka och inte var rädda för att gå djupt i sökandet.

Jag trodde inte att jag skulle tappa förståndet om jag ibland tillät mig att roa mig med ytliga ting som Nelly och Sanna. Skoja om killar, hänga med och titta på modekläder i Vällingby. Livet skulle för min del bli trist om jag inte funderade över det menade jag och tyckte det var synd att varken de eller Tomas var inne på sånt.

En varm junidag och första året i Blackeberg var snart slut satt vi på det låga staketet framför gräsmattan vid skolan och kikade på alla studenter som viftade med sina mössor. Jag hade för ett par veckor sedan varit inne i stan vid Norra Real där Markus som näst sista kull tagit studenten.

– Steffe hans kompis hade kommit inkörande på gården i en bärgningsbil. Det hade varit spännande att försöka få plats på flaket som var lite halt. På bilen hade funnits en vit banderoll där hade stått född vänstervriden för Markus var vänsterhänt och sekreterare i SSU Stockholm, berättade jag.

– Kul, mumlade Nelly som hade munnen full av kokosboll. Vad ska ni göra i sommar.

– Jag ska på konfirmationsläger i Dalarna, svarade jag. Ska bli kul att höra lite mer om den där Jesus och ha lite kul? Min fostersyrra Ann var där förra sommaren och det lät på henne som att det varit toppen.

– Jag ska vara i vårt sommarhus i Bålsta, sa Sanna, sen ska vi till Mallorca och sola, du då, Nelly.

– Norge, Drammen, pappa kommer därifrån, svarade hon. Har ni lust att gå på bio förresten skulle vilja se Doktor Zjivago.

Så det sista vi gjorde innan vi skildes åt för sommaren var att se den smärtsamma men vackra filmen och musiken gjorde oss förälskade i Donkosackernas körsång. Sanna köpte soundtracket till filmen men Sovjet och vad som försiggick där var vi ännu rätt omedvetna om.

För mig var det möjligheten att finna ut om Gud fanns som hägrade kanske skulle jag finna honom i Dalarna. fortsätter i nästa kapitel.

En gammal bok

Är just nu i flyttagen och då om inte förr tvingas man titta igenom allt man sparat och gömt undan i mitt fall under 30 år. En gammal bok tryckt 1789 på latin av den romerske författaren Vergilius.  Tre namn fanns i boken. Den sista hittade jag genom att goggla en komminister och skolinspektör som hette Anders Fredrik Elfgren.

Fanns det någon koppling till min släkt eftersom boken som använts som skolbok fanns i bland min mammas tusentals böcker.  På sidan http://www.solace.se/~blasta/herdamin/degerfors.pdf  fanns Anders Fredriks föräldrars namn hans hustru och barn. Det visade sig att Anders Fredrik var född i Ölme därifrån kom min mormor Saras farmor Maja Andersdotter gift Carlstedt.  Det kan vara ett spännande detektivarbete att finna ut via bouppteckningar hur boken hamnat i mitt knä.

Den är antagligen inte värd någonting ekonomiskt eftersom folk har skrivit sina namn i den och gjort anteckningar i boken, men jag tycker det är kul att det finns anteckningar i boken det gör den personlig.

Jag hittade också en bok skriven av Elbert Hubbard tryckt 1905 i New York med en dedikation till en Maja Carlstedt och jag vet ännu inte vem hon är för även om min mormor hette Sara Maria kallades hon ju vid sitt första namn. Saras farmor hette  Maja Andersdotter men hon avled redan 1887 så nu har jag en anledning att försöka  hitta någon Maja bland Saras kusiner eller sysslingar för att hitta en Maja som kan ha känt Elbert Hubbard och vad de hade för relation till varandra.

I boken om Axel Oxenstierna skriven av Gunnar Wetterberg fann jag en del intressant om min anfader Johannes Rudebeckius.  Kul att han vågade ifrågasätta Gustav II Adolfs leverne i talarstolen. Att han när han kom till Västerås först startade en skola för pojkar sedan 1630 också en skola för flickor. Hur många av oss känner till att det fanns skolor för flickor då.

Skillnaden då och nu är väl att nu får alla gå i skolan då var det några få förunnat som hade turen att ha progressiva föräldrar och en utbildningsintresserad biskop i närheten.  Det är en intressant tråd att nysta i. Många i min släkt genom tiderna har sett utbildning som viktig även för flickor och det ser jag som spännande och intressant tråd att nysta i.

Några ord så här sent på fredagskvällen och nästa gång vi hörs bor jag inte längre i Bro.

Farmors far Claes Herman Beckman, Sörbylund

Bild

Skaraborgs läns tidning

onsdag den 28 augusti 1929
CL. H. Beckman

En av norra Västergötlands mest kända män, godsägaren Claes H, Beckman på Sörbylund, har avlidit, 77 år gammal den 25 augusti.
Samma år övertog han fädernesgården Sörbylund, norr om Skövde, vid vars brukning hans framstående insikter i såväl jordbruket som dess binäringar kommit till sin fulla rätt. Jorden har bragts i högre kultur och genom att lägga sotra skogsmarker under egedomen har han framgångsrikt befrämjat skogsskötseln. Kran, såg och elektricitetsverk ha vidare varit anläggningar, som rört hans omsorg. Utre i länet han hans målmedvetna arbete, livnligt understött av maka och söner, utgjort ett vackert föredöme.
I allmänna värv har Beckman under många decennier intagit en ledande ställning icke blott inom sin egen kommun Frösve, utan i hela Skaraborgs län, var in institutioner av skilda slag vetat att taga vara på hans arbetsförmåga och duglighet. I kommunen var han under många år ordförande i såvål stämma som nämnd, vice ordförande i kyrko-och skolråd etc. Vadsbro häradsrätt, som ledamot av landstinget och brandsällskapet samt på en mängd förtroendeposter har han nedlagt ett synnerligen engagerat och osjälviskt arbete.
Under sin långa husbondetid har Beckman strävat efter att efterlikna forna tiders patrialkaliska förhållanden mellan husbonde och folk och på grund häravö åtnjutit stora sympatier, bland sina underordnade.
Hans insatser ha vunnit uppskattning på flera olika sätt. Sålunda har han tilldelats bl. a. Patriotiska Sällskapets stora guldmedalj, Sällskapet Pro Parias första guldmedalj och Hushållningssällskapet Stora silvermedalj.
Som människa var Beckman en sällsynt fin och nobel personlighet, ivrigt uppkattad för gästfrihet och hjälpsamhet. Hur efterlämnar som närmast sörjande maka, född Torstensson, samt fem söner ohc tvenne döttrar.
Av sönerna är Sune kapten vid Älvsborgs regemente, Einar försäkringstjänsterman i Stockholm, Karl Herman innehavare av Dahlins järnhandel i Skövde, Sten inspektor på Sörbylund och Nils försäkringstjänstteman samt döttrarna gifta, Brita med kyrkherde K.E. Karlsson i Mariestad och Gullan med kapten Otto Virgin.
——————————————————-
31 augusti 1929

Begravningar

Godsägare C. H.Beckmans jordfästning ägde på lördane rum i Frösve kyrka. Samlingen skedde i Sörbylund utanför Skövde där kontraktsprosten i Leksberg, K. J. Svarén höll ett minnestal. Under tonerna av Händels Largo inbars kistan i koret och härefter sjöng löjtnant E. Dahlberg. “Jag lyfter mina ögon upp till bergen.”

Biskop Hjalmar Danell höll en vacker dödsbetraktelse och förättade jordfästningen. Från orgelläktaren sjöng därpå löjtnant Dahlberg. 

Vid graven talade bl a kontraktsprosten Svarén, rektor Lundblad, kapten Rhenström å Rånna gård, domkyrkosyssloman Beronius i Skara, kyrkoherden Bengt Svarén i Horn, sekreterare i renhållningssällskapet Endenstein mfl. En oerhörd blomsterskörd hade sänts till båren från såväl institutioner som enskilda.

Det här fanns att läsa i Skaraborgs läns tidning om farmors far. Hans dagbok bekräftar mycket av vad som står i runan om hans person. Men jag skulle vilja kopiera in det han skriver om sina aktiviteter från 1890.

1:o Först och främst har jag att ss. Landtbrukare, (alldenstund jag är utexaminerad från Ultuna har jag rätt att låta kalla mig Agronom, men titeln tycker jag ej om, lika litet so Pensionat. Godsegare tituleras jag väl på bref och det är ju en “stiligare” titel än “Hemmansegare”, hvilket väl är min egnetiligaste titl ss. jordbrukare, men eftersom “landtbrukare” skall låta lite mer än hemmansegare och “godsegare” förutsättes att man eger större jordagods, hvilket jag ej eger, så föredrar jag och vill helst tituleras “Landtbrukar”)- sköta mitt eget älskade Sörbylund, som består af ?? mtl.Sörgården Klia och ?? mtl.Åkleby.

2:o har jag att ss.affärsombud sköta B. S. von Zweibergsska Sterbhusets affärrer med de tre gårdarne: Kroken och Askentorp ( båda unde eget bruk) samt Fägerviken ( utarrenderadt). Denna befattning blir jag snart qvitt, enär Tor L övertar det allt.

3:o är jag hyresvärd för vårt hus i Sköfvde och dertill kan jag äfven räkna att jag hjelper Mamma något litet med henner affärer och bokföring. Af enskilda affärsuppdrag har jag att:
4:o ss. förmyndare för Stud. Harald Grenander sköta hans affärer. – och är jag:’
5:o Revisor i Skaraborgs Läns Enskilda bank.
6:o Revisor i Skaraborgs Läns Brandstodsbolag.
7:o Revisor i Skaraborgs Läns Hushållningssällskap.
Då jag talar om mig såsom revisor, så må tilläggas att jag i flere år valts till och nu omvalte till:
8:o Revisor af Frösve kommunalräkenskaper och
9:o Revisor af Frösve kommuns kyrko-och skolräkenskaper.
Kommunala uppdrag har jag därjämte:
10:o Ledamot i Frösve kommunalstyrelse
11:o Ledamot i Frösve kyrkoråd
12:o Ledamot i Frösve skolråd
13:o ss. Ordförande i Horns Brandstodskommitté
14:o ss. Ordförande i Horns Sparbankskommitté och
15:o ss. Förmyndaregodman i Frösve
16:o Egodelningsrättsledamot sedan år ??
17:o Ordförande i Styrelsen för Häradsallmänningen Östra Stöpen. Sedan 1 jan 1986 omvald ledamot fr. 1/1-90 för 4 år.
Slutligen är jag suppleant till Landstingsman sedan i somras. 

En mycket upptagen man och tänk på att det inte fanns vare sig bil, flyg, mobil, dator, skrivmaskin, ja, knappt någon elektricitet. Järnväg och telefon var nymodigheter som kanske hjälpte något. Men det var inte lätt att ta sig från Skövde till Horn tog sin tid med hästdroska. 

 

 

Egentligen har vi som lever nu det rätt bra, men alldeles för många av oss vill bara ha mer och mer. Ingen vill betala skatt samtidigt vill vi ha sjukvård, barnomsorg, föräldrapenning, sjukförsäkring, a-kassa, bra skola. 

Det går inte ihop kan vi inte nöja oss med det vi har rent materiellt och se till så att det där som vi behöver och som få kan betala fullt pris för betalas via skattsedeln. Jag tror att vi som människor mår bättre när vi bryr oss om varandra än bara egoistiskt tänker på oss själva.

Det som genomsyrar Claes Hermans dagbok är en känsla av otillräcklighet när det gäller andras väl och ve. Han vill att företaget ska gå bra, barnen ska lyckas precis som vi människor i alla tider har bekymrat oss om sånt, men han tar sig också tid att engagera sig i kommunen och landstinget.

Vi är människor när vi bryr oss om varandra inte när vi bara tänker egoistiskt på vår egen vinning. Claes Herman var naturligtvis en man av sin tid, men han såg det som viktigt att hans två döttrar fick en ordentlig utbildning. När farmor Brita önskar bli husmor funderar han på vilken skola hon kan gå för att lära sig  sånt.

Sörbylund Midsommardagen den 25 juni 1895.

“Brita har under Mammas sjukdom varit en liten snäll och dugtig hjelp. Hon förklarar att intet skulle vara roligare än att få bli hushållerksa. Godt vore om vårt kära barn kunde få en god utbildning till ett sådant kall, ty det är vigtigt för hvarje blifvande husmor.”

Det var något från en tid som varit som inte var så väldigt annorlunda från vår. De grundläggande mänskliga är sig likt. Vad skiljer då från nu kanske mindre än vi tror. Är de tekniska prylar vi omger oss med något som döljer det faktum att vi inte förändrats så särskilt mycket. 

Det vi har i dag av mänskliga rättigheter var något som Claes Herman och många i hans generation och deras barn slogs för. Tappa inte bort det som vi har för att du tar det för givet.

 

Ett kort besök i Mariestad

Bild

Min bror och jag besökte Mariestad och prästgården där min far växte upp samman med sina syskon. En bild från altartavlan berättar hur länge farfar Karl Edvard var kyrkoherde i domkyrkan som aldrig blev något biskopssäte vilket var anledningen till att man byggde den för Mariestad överdimensionerade domkyrkan.

Bild

Tomt på kvinnliga kyrkoherdar i en trakt där motståndet är som starkast. 

Fler gamla tidningar.

Läste i Mariestads tidning från 1936 om OS i Berlin, valet där nazisterna vann. Ingen verkade oroa sig över hövan. Skulle vi känna på oss om någon var på väg att starta ett nytt världskrig. Då fick inte judarna delta i valet i Tyskland. Har någon av de främlingsfientliga partierna i Europa  föreslagit att muslimer inte ska få rösta. Då 1936 var det judarna som anklagades för allt ont idag är det muslimer. Är vi egentligen så särskilt annorlunda och vad har vi lärt. 

Under vad farfar kyrkoherden Karl Edvard Karlsson vars dödruna fanns införd i slutet på året hade tänkt. En fin runa som jag återkommer till. Vill söka reda på så mycket jag kan om hans liv först. Särskilt det som var i början av hans liv. Hur mycket betydde införandet av folkskolan för de mindre bemedlade. Hur många av mina anfäder var egentligen lärare. Det går tillbaks på båda sidor av släkten till biskopen i Västerås Johannes Rudebeckius som var med om att återinöppna Uppsala Universitet, men också startade en skola redan 1623 och även en flickskola 1630 i Västerås.

Karl Edvard undervisade i kristendom i flickskola, morfars far Nils såg till så att alla hans barn oavsett kön fick en utbildning. Morfars barn studerade alla i Uppsala. Mormors far var folkskollärare. Det var vanligt att präster också tog hand om undervisningen av barnen. Kunde vara spännande att ta reda på hur långt tillbaks i historien som även kvinnorna i släkten kunde läsa och skriva. Fick en utbildning av något slag utan att bedöma det utifrån vårt moderna kassa skolsystem. Eller kanske ska man det. 

Kunskap är makt. Om nedmonteringen av vår skola är ett sätt ta makten ifrån vanligt folk. Hur lärde jag mig läsa och skriva? Tack vare att jag hade föräldrar som fann en glädje i att läsa och skriva och valde bra barnböcker till mig. Kanske också lyckan att det inte fanns någon TV i min värld förrän jag var 7 år. 

Kapitel 13- Vem behöver gamla ting?!

Pryo handlade om att pröva olika arbeten. Eftersom jag sagt till mina  fosterföräldrar att det var läkare jag ville bli så blev det något som hade med vård att göra. Under hösten fick vi undervisning i hur man bäddar sängar och en guidad tur på Sankt Göran. All fin väl plastinpackad mat patienterna  skulle få att äta.  Jag tyckte det var lite tråkigt och undrade om sjukvård egentligen var något jag ville ägna mig åt. 

Bildterapin var i källarvåningen.

Men under våren fick jag en möjlighet att pryo på en arbetsterapi så en slaskig aprildag klev jag ut från Odenplans tunnelbanestation det var som att komma hem men när jag gick förbi där huset jag bott i skulle stå var det borta allt var nedrivet. En parkeringsplats bakom ett plank men jag stannade vid tvättinrättningen som ännu fanns kvar, för första gången sen jag lämnat det hus och hem som nu var borta stod jag åter där och såg skjortornas parad. Det kändes som om min barndom sopats bort att den aldrig existerat att den ansågs ovärdig att bevara. Ville också staden att jag skulle glömma det där och rätta mig efter den moderna välfärdsstaten och känna lycka och glädje över att ovärdiga ting som gamla hus, fattiga människor som tant Maja inte längre fanns. Jag borde känna något annat än jag gjorde fy skäms på mig som saknade hemmet i slummen. Det gick inte att komma ifrån att det funnits något där en atmosfär en värme som jag inte riktigt kunde förklara.

Norrtulls sjukhus arbetsterapin hade det stått på lappen jag fått. En skylt visade vägen till en dörr vid sidan om huvudingången. Vid en vävstol satt en gammal kvinna och vävde. Jag hälsade men hon var djupt inne i sin egen värld. Jag följde doften av kokkaffe förbi ett stort bord med sysaker, dukar med korsstygnsbroderier väntade på de gamla. In genom en öppen dörr där möttes jag av en ung kvinnas röst äkta södersnack. Den andra kvinnan vid bordet såg mycket äldre ut kunde faktiskt vara lika gammal som mamma. Hon svarade med ett tonfall som påminde om mamma och mosters norrländska dialekt. 

– Ta, dig en kopp kaffe och slå dig ned, log kvinnan.

Jag log blygt tillbaka och betraktade nyfiket dem som jag förstod var samiska av det de talade om. Det är många av oss som inte vet att det finns samer som inte är renägande och som har migrerat till Stockholm precis som många andra norrifrån. De här två hade uppenbarligen inte glömt sin samiska tillhörighet.

– Min morfar var lappmarksdoktor och han hette Bror, tänkte  jag högt,  nyfiken på att höra om han var känd bland samerna.

– Ja, svarade den äldre jag har hört om honom. Jag heter Laila och hon där är Kjersti, du ska vara välkommen och vi kommer trivas bra hoppas jag. 

Och det gjorde åtminstone jag. Jag lärde mig korsstygn, kedjestygn och langettstygn. Det var spännande att se de vackra mönster som skapades, men det roligaste var när jag fick sitta vid en vävstol och sätta upp den. Ett jobb som de flesta 14- åringar kan uppfatta som tråkigt. Men jag tyckte det var skönt att sitta där och stressfritt och dagdrömma medan jag skapade grunden för att en fin matta eller duk skulle bli till.

Det jag gillade mest var de gamla som vid klockan 9 på morgonen kom struttande in i lokalen. De var klädda i brunrutiga eller smutsgröna rockar för att det inte skulle synas om de kladdade lite. Jag satte mig samman med en av dem och småpratade. Hon hade sitt gråa hår uppsatt i en knut i nacken, hela ansiktet täckt av små fina rynkor. Eva hörde nog inte vad jag sa utan mumlade för sig själv eller kanske hade hon en hemlig vän. De var senila alla damerna på terapin, men några kom ihåg hur man broderade, vävde och deras alster visades på en utställning i terapin och såldes.

Jag trivdes med de gamla och ibland följde jag Leila några trappor upp i sjukhuset. Där delade vi ut olika tyger och garner för att de som var för svaga för att ta sig till terapin också skulle få något att pyssla med. En dörr intill var det mörkt någon låg för döden inte kändes det hemskt som många tyckte för hon hade levt sitt liv och nu somnade hon sakta in. I en pinnstol satt en hoppsjunken kvinna. Beundrande berättade Ulla att hon var över 100 år.

Var jag känslokall som tyckte att det var meningslöst att bli så gammal bara för att sitta i en stol och inget göra att hon i sängen hade det bättre för varför skrämmas av döden. Det var värre att leva som en tom grönsak bara för att människorna runt dig räddes döden som vi inbillade oss inte fann oss förrän hjärtat slutade slå. De hölls vid liv med alla möjliga piller så snart någon fick lunginflammation skulle de kureras med alla möjliga medel. Tänkte vi på dem eller oss själva och vår egen dödsskräck.

Den våren missade jag Blackemässan. Jag hade kul med Maud och Tomas det veckoslutet. Såg en film av Lasse Hallström som sa att “Livet är stenkul”. Ska vi gå hem till mig, till dig eller var och en till sitt blev en slogan som det dröjde årtionden att bli av med. Att Lasse skulle bli Hollywood regissör var det ingen av oss som hade i tankarna, men att han var en duktig regissör var klart.

Veckan efter beslöt Gitte, Sanna och jag att göra ett besök på Moderna Museet där de visade en utställning med verk av Edward Kienholz. I en amerikansk buss från femtiotalet satt Rosa Parks som hade fängslats för att hon vägrat lämna sin plats i bussen till en vit man 1955. Utanför den fanns en bil, en svart man låg ut fläkt utanför och hade blivit kastrerad.

Jag hade hört Martin Luther Kings tal i Washington flera gånger under sextiotalet ett tal som alltid rört vid djupet av mitt hjärta hade sett våldet mot svarta i USA på TV och undrat över varför de inte kunde se att de var människor med samma värde som vi. I ett rum fanns en bordell med en bordellmamma. Kienholz bilder visade på ett Amerika där drömmen om frihet, livet och sökandet efter lyckan inte involverade alla människor.

Livet var inte alltid stenkul. Det var mycket i vår värld som kunde få även en fjortonåring och hennes kamrater att tvivla på budskapet i Lasse Hallströms film, men kanske skulle vi tänka att så länge det fanns människor som King och Rosa Parks som vågade ta upp kampen för att livet skulle bli stenkul för oss alla fanns det hopp. Människovärde, lycka fanns det utan det blev livet inte särskilt kul.

Det var spännande med en värld där vi var olika till utseende, förmågor och drömmar men ändå så lika. Gitte, Sanna och jag tyckte att det var det som gjorde världen så spännande och att den utvecklades. Vi var inte alltid överens eftersom dagen var varm avstod vi från bussen och tog en promenad från museet vid Skeppsholmen till Hötorgets tunnelbanestation.

Den berömda gropen i City hade bebyggts men det var ännu svårframkomligt på vissa ställen på grund av rivningarna. Hela sextiotalet var stan en stor byggplats. Grävskoporna verkade aldrig få nog av att äta upp det ena huset efter det andra. Gitte vars far var skulptör funderade över meningen medan vi satt på en av sofforna i Hötorgets tunnelbanestation i  väntan på tågen.

– Har ni hört den där skrönan om gropen i City, sa hon utan att vänta på svar fortsatte hon, en delegation från Vietnam kom på besök till Stockholm. Bekymrat tittade vietnameserna på det enorma hålet som de såg i mitten av vår stad. Har amerikanerna varit här också undrade de bekymrat för gropen påminde dem om de bombkratrar som bombade Vietnam ner till stenåldern. Nej, svarade Hjalmar Mehr, det här har vi själva gjort. Vi svenskar behövde varken nazister, ryssar, japaner, britter eller amerikaner till att förstöra vår stad. Det fixade vi alldeles på egen hand, avslutade hon bittert.

Tåget mot Bagarmossen kom just in och den kortväxta ljusblonda Gitte försvann in i tåget mot Gullmarsplan. En kort stund senare kom tåget mot Vällingby. Sanna och jag satte oss ned mittemot varandra på de mossgröna sätena.

– Det gör väl inget att de river och bygger nytt, sa Sanna. Jag tycker det är bra att de gör sig av med det där gamla. Vi behöver nya och fräscha bostäder och annat nytt. Det är romantiska fåntrattar som gillar gammalt och omodernt skräp.

– Men, Sanna bara för att Gitte undrar över varför de river allt det gamla behöver det väl inte betyda att hon inte tycker om nya saker. Hennes pappas skulpturer är faktiskt moderna. Den där skulpturen vid teckningssalen har han gjort. Jag tycker att flera av de där husen är vackra och de kanske kunde modernisera dem med toalett, badrum och elektricitet. Jag föredrar en blandning av gammalt och nytt. Det är något alldeles speciellt att gå in i ett gammalt hus att uppleva atmosfären i en miljö där människor har levt under flera hundra år. Med den där historien menade nog Gitte att vi inte bryr oss om vår historia att vi ser de som levt före oss som mindre viktiga. Tyskar och britter har försökt att bygga upp det som förstördes under kriget och det vill nog vietnameserna också göra.

– Det är bara romantiskt fjant, menade Sanna. Historia handlar bara om kungar och krig. Jag tycker det är bra att de river det där och bygger nytt.

– Det är inte husen vid Strandvägen eller slottet de river utan vanligt folks hus, sa jag. Sanna fnös och tittade demonstrativt ut genom fönstret.

Inget mer blev sagt mellan oss, men jag satt i egna funderingar under resten av färden och tänkte med sorg i hjärtat på den stad som jag fötts i. På Norrtullsgatan och slumkåken som visst inte heller var värd att bli något annat än en parkeringsplats. Det var inte Sannas hem som förstördes för hon var född och uppväxt i Blackeberg ett område som var ganska nytt. Samman med Tomas och Pia hade jag strövat omkring i Stockholm och trivts kände mig alltid av någon anledning mer hemma där det fanns en blandning av gammalt och nytt. Atmosfären i staden påminde om det hem jag förlorat som sjuåring. Det var väl så att det var där som allt varit som det borde vara för ett barn därför kände jag speciellt för de äldre delarna av staden.

Det var arbetarna, kulturarbetarna och pressfolket som med rivningarna kördes ut ur City för att ge plats åt bankpalats och shoppingcentra. De som jag levt med och som sett mig och respekterat mig för den jag var deras tillvaro förändrades nu drastiskt. Jag hade börjat läsa Fogelströms böcker och älskade alla de olika människor som bott här och skapat vår stad och den relativt trygga tillvaro de flesta svenskar nu hade. Det kunde väl inte vara så svårt att bygga om husen så att människor som Emilie kunde bo i stan om de ville. Blev det inte tråkigt om det bara fanns en sorts människor och en sorts hus där liksom i förorten? Tyckte inte politikerna om de som sysslade med konst och journalistik ville de inte att turister som kom till Stockholm skulle lära känna våra konstnärer. Arbetarna var inte de socialdemokraternas folk ville de köra ut dem ur stan passade inte de samman med en ny modern värld var det bara banktjänstemän och stora varuhus som gällde skulle alla de där trivsamma små butikerna försvinna och ölfiken.

Sanna tyckte illa om det som var gammalt av den enkla anledning att det inte var nytt. Om något var lite rynkigt, torkat slängde hon bort det då, om hon ändå kunde se de vackra ting som Maud skapade. Hon hade börjat torka blommor och olika sorters gräs till eterneller med en bit lera formade hon en rund boll och stack de torkade blommorna i den. De blev till vackra mobiler som hon hängde i taket. Jag hoppades att de aldrig skulle förstöra den delen av Stockholm där Maud bodde för med det gamla försvann den speciella atmosfär som var mitt hem på jorden.

Vilhelm Mobergs böcker om Utvandrarna handlade om den svenska utvandringen till USA. De hade lämnat fattig Sverige, men det hade vi som nu bodde i Sverige också gjort. Det betydde inte att allt det som påminde om vår historia skulle föraktas. Historien var våra rötter om vi kapade dem föll livets träd och dog.

In God we trust stod det på västvärldens starkaste valuta. Det var mammon som var vår Gud. Men både Gud och Jesus var enligt vetenskapen död. Nelly och Sanna ansåg att människor som trodde på Gud var galna och obegåvade och fick stöd av regering och riksdag. De politiskt intresserade ungdomarna stödde deras åsikt. Det var tryggt att följa rådande ståndpunkt. Vi som inte var så säkra på någonting ansågs som obegåvade idioter för det var de som för närvarande hade rätt åsikt som var de kloka. Darwin och en del filosofer hade bevisat påstod de att Gud inte fanns därför att det inte behövdes någon Gud för att skapa jorden och allt det som levde där.

Ack, klokheten är en gubbe så framsynt och klok att rosor och akvileja förfrysa, hade Nils Ferlin diktat i När skönheten kom till byn.

 

Våran prost

För dem som aldrig läst dikten som Gustaf Fröding skrev och som sägs ha något med en av våra anfäder att göra. Min syn på det hela berättar jag om i blogginlägget: Jonas Unger, var det han som var Gustaf Frödings prost?

Våran prost
är rund som en ost
och lärd som själva den onde,
men gemen likväl
och en vänlig själ
och skäms ej, att 
far hans var bonde.
Han lever som vi
och dricker sitt kaffe med halva i
som vi och ratar icke buteljen,
älskar mat
som vi
och är lat
som vi
-men annat är det vid helgen.

Så fort han fått prästrocken på,
vi andra känna oss ynkligt små,
men prosten likasom växer,
för då är han prost från topp till tå
och det en hejdundrande prost ändå
i stort pastorat med annexer.

Jag glömmer väl aldrig i all min dar,
hur vördig han var
här om sistens i kappan och kragen,
hur världens barn
han malde i kvarn
och läste för köttet lagen!
Och prosten grät
och tacka för det,
han talte om yttersta dagen!

Och alla gräto vi ymnigt med,
ty köttet sved
och själen var allt satt i klämma.
Och kyrkrådet smög sig med ryggen i kut
vid tjänstens slut
efter prosten ut,
ty rådet var kallat till stämma.
Men det förståss,
vi repade oss,
när prosten klarade strupen
till sist och sade:”välkomna
till smörgåsbordet och supen!”