Lite mer om Livmedikus Anders Otto Torstensson kallad Otto.

I Skaraborgs läns tidning lördagen den 26 mars 1898 fanns följande runa över farmors morfar

Livmedikus Anders ”Otto” Thorstensson

I onsdags avled före detta överläkaren vid Mössebergs kuranstalt medicine doktor.

Anders Otto Thorstensson på egendomen Persberg vid Skövde, 66 år gammal.

Thorstensson var född i Näsinge, Bohuslän, blev student i Uppsala 1851, med. lic.1858, kirurgie magister och med. dir. 1859.

Ur boken om Mösseberg.

Sedan han på skilda ställen här i landet praktiserat som läkare, antogs han 1859 till stadsläkare i Askersund. På kort tid vann han här ett kolossalt förtroende därifrån för att överta intendents-och överläkarbefattningen vid Mössebergs vattenkuranstalt. På hösten 1869 flyttade han till Göteborg, där han såsom praktiserande läkare var bosatt till 1891, då han flyttade till den av honom inköpta gården i Persberg vid Skövde.

D:r Torstensson var tvenne gånger gift första gången med en dotter till framlidne prosten Collander i Näsinge och andra gången med en syster till den första hustrun. Han hade i båda äktenskapen 15 barn, varav 7 dött i unga år,

Från trycket han utgivit flera, arbeten omfattande såväl läkarvetenskapen som politik och lantbruk.

Doktor Torstensson var en begåvad, praktisk och duglig läkare, De sista 10-15 åren ägnade han sig så gott som uteslutande åt lungsoten och dess behandling.

Ottos far var brukspatron på Sundby gård i Näsinge. Det var där Otto mötte sin blivande hustru. John Collander fadern till de båda systrarna Amalia och Hilma var kyrkoherde i Näsinge. När Otto flyttade till Göteborg bosatte de sig på Norra Hamngatan 22, där första hustrun min farmor Brittas mormor Amalia avled 1873 i något som beskrivs som inflammation. Han gifte om sig med Hilma som kallades halvmormor av min far.

Claes Herman Beckman farmor Britas far skrev dagbok och då han berättar om lite om en influensa i januari 1890 som väl de flesta av oss glömt men som var något som doktor Torstensson fick hantera på bästa sätt utan tillgång till vare sig vaccin eller annat.

“Ladug. Adolf hade blifvit liggande i “flunsan”, eller hvad nu alls denna besynnerliga “Ryska snufva” eller “Influensa” alls kallas. Här har varit vådligt första dagarna i januari. Trodde det var Tyfus eller reumat.-feber. Efter 3 1/2 veckor var jag återställd. Så länge äro ej många sjuka- tror jag. För tjenarne har det gått öfver på 3-7 dagar utom Ljungqvist, som nyårsafton fick lunginflammation och ännu ej är återställd. För barnen har det snart gått öfver. August tycks ej hafva haft den, Gullan knappast märkbart.”

Ottos barn Märtha gifte sig med Claes Herman och de levde sina liv i Sörbylund med sina 9 barn. Två avled unga. Ingmar dog i Spanska sjukan 1918. Två av Märthas helsystrar Börti gift med Ingenjör Karl Sigfrid Bergmark och bosatt i Stockholm. Maria var gift med Karl August Strerner som var Kapten hade före giftet med Maria varit gift Johanna Maria Berndtsdotter och sonen Sixtus flyttade till Massaschusetts 1916 och gifter sig med en skotska Isabella MacDonald. Mer om dem senare.

Otto gifte sig en andra gång med Hilma Collander. Syster till Amalia och fick fyra barn med henne. Hilma var alltså moster till Märtha. Hans, Siri, Margareta och Halvar var inte bara halvsyskon utan också kusiner. Margareta blev inköpare av mode i Paris. Hilma levde fram till 1924 i Persberg, Våmb.

Om några dagar har min far Ragnar varit död i 5 år. Min farfar Karl Edvard i 83 år.  Funderar ibland på det här. Farfar har jag lärt känna tack vare pappa som berättar om honom i sina dagböcker. Han ger en bild av hur det var att förlora honom samma år som han tog studenten och ger sig iväg till Uppsala för att studera.

Min pappa och jag förlorade kontakten totalt när han flyttade till Landskrona med sin dåvarande hustru. 2006 ringde han mig från Falköping och vi möttes igen och någonstans fann vi varandra igen. 2013 flyttade jag till Falköping och lyckades få ett år med honom.

Min släktforskning på min pappas och min mammas sida har visat på en blandning av folk från olika delar av landet och också utifrån Europa. Funderar på det här med jul. Har vi inte blivit influerade av Disneys jul. När vi pappa, mamma och jag samman med min halvbror firade jul på Norrtullsgatan i Stockholm på femtiotalet så hade vi levande ljus i granen, vi hade ett flaggspel med flaggor från hela världen (nu finns det bara svenska flaggan på flaggspelen). Hur många idag använder röd lack för till julklapparna. Runt om i landet hade vi olika traditioner. SD försöker tala om för oss vad som är svenskt även om deras ledare från Blekinge inte har varit svensk före 1600 talet. Hur många förutom skåningar äter spättekaka.

Jag tror ju att det vi minns som traditioner har att göra med hur vi firade jul när vi var barn.

Den här julen liksom de senaste jularna tittar jag gärna på dåliga julfilmer. Äter skinka (kravmärkt) och läser någon bra bok. Mina barn och barnbarn finns i Stockholm liksom i USA så vi hör av oss via mail, sociala medier och sms. Jag tycker även om att titta på sådana där jesusfilmer som tidningarnas recensenter dissar. Tyvärr jag kan inte kalla mig riktigt kristen eftersom jag inte tror att Jesus var guds son. För mig är det människan Jesus som är intressant. Det har jag ärvt av båda mina föräldrar.

God Jul och Gott Nytt år.

Edith

Har inte haft så mycket tid att blogga, dagboksanteckningarna som min far lämnade efter sig tar stora delar av min tid. Han blev 97 och mycket hände i hans liv som han skrivit ned var och varannan dag sedan 1936 då han var 18 år. Det är spännande att ta sig igenom men det tar tid. Nu är det redan februari 2016 och hans begravning var för drygt ett år sedan.

Släktforskar ju också samtidigt och funderar på det där med DNA, men tänker också att det är minst lika intressant att forska i människoöden som ligger närmare som farfar, farmor, morfar, mormor.

Jag återkommer om några dagar med mer input.

Edith Bjerner

Först vill jag be om ursäkt för att det var alltför lång tid sedan jag skrev på min blogg. Det är så mycket annat i ens tankar när någon har dött och allt som måste göras.
Min bror, brorsdotter och jag har jobbat ett par dar med att gå igenom alla grejer som finns och en del är väl inte mycket att ha medan annat gör mig nyfiken och frågande över.
https://edithbjerner.com/wp-content/uploads/2015/03/graddsnipa-1.jpg?w=26515/03/graddsnipa-1.jpg?

https://wordpress.com/post/46816533/new/#

Vi är mest intresserade av hur gammal den kan vara. Kanske någon dansk person kan tänkas känna till den.

Idag minns vi Auschwitz. Jag och mina syskon har minnen av en överlevare. En stark kvinna, mamma till Martin, Elisabeth, Daniel, Miriam och Simon. Cordelia Edvardson vann stora journalistpriset som är vår motsvarighet till pulitzerpriset. Flera böcker skrev hon, Bränt barn söker sig till elden, Jerusalems leende bland annat. Hon finns inte med oss längre, men vi får ändå inte glömma henne.
I utländsk media kallas hon ofta Sveriges internationellt mest kända journalist. Hon var kvinna och flykting precis som så många andra idag. Cordelia inte bara överlevde förintelsen hon lyckades med sina berättelser göra oss medvetna om den liksom många andra överlevare.
Ett exempel som visar på den oerhörda idiotin bakom det som skedde då och som en del ännu tror på att man kan döma en människas förmåga efter rasbiologins kvasivetenskap.

Vi kan och bör också använda den här dagen till att minnas Katarina Taikon, Rosa Parks, Martin Luther King, Nelson Mandela mfl.

Idag har det varit en vacker vinterdag. Scannat en bok från 1941 efter en kort tur till affären. P1 berättar om allt som sker i världen?! Det är terrorister, krig, busiga homo erectus som utplånar sabeltandade tigrar, Spanarna var lite tråkiga idag. Tittade på TV play om rasbiologiska institutionen i Uppsala och samerna. Idag är det romerna som gäller. Och nu håller vi på med att designa gener. Har något egentligen förändras utom kanske vokabuläret.

En del drömmer ännu om den perfekta människan och jag och mina syskon har just begravt en inte alls särskilt perfekt människa. Han var inte alltid lätt ha som far, men ingen av oss skulle vilja ha en annan pappa. En spännande, underbar, begåvad, vacker, kramgo man var han. Perfekt kära vänner blir ofta tråkigt, livlöst.

Vi kan skicka rasbiologin men inte slänga bilderna på alla de vackra människorna. Det finns något positivt i det oerhörda att de samer som berövats sin kultur kan finna ut alla de olika dräkter som fanns. Och vi kan inte heller slänga bort det där för historieförfalskning är farligt.

Pappa med sitt ariska utseende skulle om nazisterna tagit över Sverige kanske ha blivit påtvingad ett avelsprogram som hörde till det som hette “livsrum”. Dit skickades män med ett perfekt ariskt utseende för att agera avelshingstar för speciellt utvalda tyska flickor. De skulle skapa den nya perfekta rasen.

Helt plötsligt har de som kallar sig professionella historiker fått för sig att vanliga människors historia är viktigt för hela historien något som vi av dom styvmoderligt behandlade släktforskare varit medvetna om och sökt berätta om under många år.

Hörde just om det på Sveriges radio P1. Sälj era dyrt till dom, tycker inte de ska få utnyttja våra upptäckter för sin egen forskning. De kallar sig professionella därför att de har av staten sanktionerade, godkända utbildningar. Vi som släktforskar är ofta så kallade glada amatörer vilket inte innebär att en del av oss har lika djupa historiska kunskaper som de som suttit inlåsta på ett universitet och läst godkända böcker.

Varför är attityden till oss självlärda så styvmoderlig. Kan vi tänka oss att båda behövs för att ett samhälle ska fungera. Den bästa hjälp jag fick när min dator och programmet inte fungerade när jag jobbade på Sisu i Stockholm var självlärd när det gällde datorer och datorprogram. Inte nog med det han var trevlig att prata med och förklarade på ett vanligt språk. Sk. proffs har ofta ett språk som endast fackidioter förstår.

Få professionella historiker är lika bra på att berätta och förklara som Dick Harrison och då blir deras berättelser till för fackidioter. Vi släktforskare vill dela det vi upptäckt för våra nära och kära och då vet vi att vi måste använda ett språk som de förstår. Kanske vi skulle våga kalla oss för själva för “mikrohistoriker”.