Category: Släkthistoria

Pappa Ragnars krig

Andra världskriget började för min far med att han gjorde lumpen i Skövde 1939. Eftersom han var student i Uppsala så hörde han till I9.

Torsdagen den 14 maj 1939.

Vpl nr 440 Edvardson erhöll denna dag order att inställa sig vid Infanterikasernen i Skövde måndagen den 19 juni kl. 9.15.

Söndag 18 juni 1939

Vid kaserngårdsporten mötte vi majorn och majorskan- vakterna- gemensamt dragande en belagd barnvagn. Flickan in på kaserngårdsarealen gav ytterligare illustrationer till den hundraåriga freden: Bossarna släpade över gårdsöknen med en kedjefånges tunga rasslande steg. Utrustningen jävade inte likheten: någon hänsyn till passform fanns tydligen inte på det här stället, hänsynslös manufaktur. Nästa intryck: hälsningslarvet. Även inne mellan bataljonskomplexen gjordes honnör så ofta blickar tangerade varandra. Ungefärligen som viktiga och förlägna skolbarn för sed hava att inge djupt och svepa med mössan för farbror lärarn (så ofta att farbrorn till slut blir generad). Men här ser ingen generad ut för dumheterna! Genast alltså en omisskännlig infantilitet över miljön.


Det är inte lönt att redogöra för skosnörenas detaljer första dagen. Det dröjde förresten till kvällen innan hela skocken inräknats. Och först i dag- tisdag- vet jag ungefär vad för individer som blir mitt dagligdags- rötslukar- och tåtrampar- och vädersläppar-umgänge.

Det är några bekanta från Skara- lille atleten Anderson, som alltid har ett frågetecken hängade i näsan, svarthårige Jonson- förebild till tre små grisar- och pygmén Westergren, på vars haka man börjar skymta pubertetssymptomerna. Ett par officersbarn Dahlstrand och en till ordentlig som om pappa stod med rottingen bakom slafen. Dessutom en grupp göteborgare, dito stockholmare.


De senare är i särklass: snygga blekfräcka jäklar- särskilt en kille med vackert belägna ögon halvtums långa ögonhår och för lång- överläpp-ljusigt skönhetsfel skulle flickorna tycka om dom begrep något- och en lång kutryggig man- Fristadius ungefärligen- dom skrattar så överlägset säkert – generar sig inte, men bra kamrater, riktiga grabbar, kvicka, ärliga, summa_ en bra ny människotyp som ännu inte erövrat svenska landet. Från Mariestad (se ovan om landet) kommer förutom Westergren och jag den lille haklappsordentlige pilten Dyhrberg, garderoben med en flickas tålamod. Mer individuell är inte avdelningen än.

Ekiperingen skedde efter ögonmått och kompaniets vadmalsuppsättning torde vara tre gånger större än den nödvändiga. Staten har råd. Livet präglas i rätt hög grad av dofter: här slog lukten av olja och arsenal emot en vid inträdet i korridoren.
Därtill kom snart en från naftalin-och halmdoft, i vilken den personliga odören ännu- lyckligtvis- inte gjort sig gällande.
Här inne i logementet lever vi i två däck, över- och undersängarnas däck. Det gillar jag. Man är i fred under däckstaket. Det trånga, och belamrade trivs jag med. Fria ytor bringar mig ut fattningen- jag mister sinnesbalansen- en slags själslig torgskräck –
Första dagen födings- och longör tristess är lyckligtvis över. Väntetiden försökte man iakttaga men slöheten tog ideligen överhanden och själen sjönk ner i läderbottnarna. Man beklagade både den ensamma efterblivna och den som gav honom separatlektion i ”för fot gevär” och ” i remmen gevär”. Den nye löjtnanten eldade på, spatserade, tittade på skolpojkarna, rätade upp sig och röt. Två fanjunkare gamlingar skrattade vid kanslidörrn. ”Den du!”- ”ja, det var en jäkel” (skrivet log 4. Tisdagen den 20. 6)

Första natten ville gossarna visa sin gentlemannabörd och var väldigt fina av sig. Lättade bar med läsa s.k. braskitar och höll käft. Avlämningsövningen gav till resultat bl.a. flin, stamningar samt darr på leder och vakalber.
Nr 440. En soldat tittar inte ner. Han ser rakt fram, menade befälhavern furir Heneskog, som ser knipslug ut, militärt inrättad bondslughet. Han är bondbrun i ansiktet och har en bred fåra i kinden ( hårdbrödsbettets kindfåra)

Han småskämtar så mycket som reglementet tillåter, vrider bort mundragningen och ser inte böjena här och var i ledet. Aspiranterna och de ambitiösa skrattar riktigt och efter föredöme förstås.

Under exercisen är vi indelade i 4 grupper. Jag tillhör första, vars ledare är furir Mårtensson- liksom Heneskog tydligen också ”bondpojk”. I varje fall utstrålar rustik redbarhet med sina arbetande käkmuskler, sin raka, naggade brunnacke, med sina utspretande armar och lätt skrevande ben. En tredje furir- den här veckans dagkorpral- Tjäder är mörklagd, brunögd, med skäggstubbskuggning runt läpparna och hakan- busig kille säger tredje gruppen. Den fjärde- Gromer- har inte lämnat något intryck.
Exercisen uthärdar jag rätt bra eller värmen är plågsam och svetten ettrar i ögonen när man kastar sig på magen i klövern, salvie- och smörblomsvackorna. Sen ter dricker man hästhoar med håtvåo.
Det är inte fråga om några Bergstedtsrättningar eller Bergstedtskommandon. Inget snack i ledet ropar furiren så att hårstråna spreta i näsborrarna. Här offras timmar på precision. Aldrig är det riktigt bra. Kolonnen har ännu inte blivit en organism. Går det för galet tar sergeanten ledningen. Han korrigerar furirernas fördomar och eldar på kraftigt. Visserligen har han elaka ögonvinklar och ett par retliga tänder genom rytgluggen, men skrattet, som han illa försöker dölja, förtar intrycken. Han är långt ifrån någon född manskapsplågare. När han lekt streberrommen av sig blir han säkert en helt behaglig människa. Kompaniets chef- löjtnant Fallin- är en kunnig och torr gymnasttyp av hyggligaste slaget. Han tackar några tiondelar före beslut och befallningar och är ingen vältalare (furirerna därvidlag bättre skolade) men avancerar nog till generalstabsofficer vad det lider. Befälet är prima den saken kan redan fastslås.

Han balanserar in sig med brickan på en trygg fönsterplats tuggar, dricker och tuggar med fermitet, avlämnar sen brickan själv. Stackars jäkel vid disken. Han måste vara fingerfärdig som en illusionist och samma plocka tallrikana lätt och klatschigt lekande som spelkort ut och volontärmässan på, blick mot takuret: jaså, en halv timmesrast. Matrester på tändernas avlägsnas med naglarna: så, upp till logementet- två trappor- var är spänsten? – Hä hä jaja, nu antar vi oss ett slag medan grabbarna tända sina pipor.
Kvällarna är goda. Man ordnar sig med en viss renlighetens andakt till natten. Måskär ur det som gör en from för lydnad och självövervinnelse tillägnad lättnad skall man strax finna.

Den omtalade likriktningen- för så vitt den med skäl kan sägas förekomma här plågar mig mindre än väntat. När jag först krupit i den munderingen kände jag mig nästan på ett befriat sätt infogad på en allmekanism, som tar och tvingade mig med gångjärn och fjädrar. – Den stora gemensamma matsalen är finfin: en storlinjig organisation förenklad till att fungera så gott som utan bromsar. Man ställer sig i den långa kön- på morgonen bistert halvvaken- tar några steg med de trivsamma lägerskorna, toffelklapprande helskor och markerar sina punkter i framåtskridandets vågrörelse. Vid dörren står vakten- en gubbe med lång på skäggstubb. Han gör formliga tigersprång mot obehöriga- stamanställda som ha andra tider t.ex. – och vräker förbannelser över den felande så att ögonen stå fulla av blod. Något argsintare får man leta efter men han fjäskar en aning för studenter. Hans vaksamhet liknar en schäfers. Vid de sextio korkduksborden stödja just då väl 300 man ner långkorven med långa vattenklunkar ur porslingsmuggarna. Kön delar sig längs väggarna och strävar mot var sin disk. Väl där rycker man åt sig en skamfilad tennbricka, tallrikar och bestick, och skjuter tonen fram till flickan vid blecktunnan, får portionen ur skopan med en snobb efterblick.

Är det riktigt att en armés organisation i sin fullkomning gränsar till religiöslärobyggnad och nådeordning. ”Som jag i detta ögonblick förnimmer saken. Svackan i tvättrummet – blöta cementgolvet och tvättställen av ”cementmosaik” (med marmor flisor) stimulerar alla sinnen. Här finns ingen kropparnas instängda unkenhet. Ingen könsstank. Likkönsäcklet är fjärran. Det är vatten, friskhet och arbetande lemmar, upptagenhet och brådska utan sidotankar, orden kastas bara i småskvättar man och man emellan. Koncentration i skålarna, kylkänsla och tvålenergi och snatter och spolande kranar. Kyskhet av en direkt oprövad art.

( Bäddningen kommer sen med sina prövningar. Filtvaret skall sträckas hårt som en varp. Och inga flinar under sängen för fan. Man ska kunna ta med handen över väven utan att få en rynka i fingrarna. Ja, och så mjölkadrängsblusen över axlarna och ner till frukosten- Inne i bastun låg en kaptens uniform utbredd till tork, Scheller göteborgaren lyfte på ”svidringen” titta killar så här mycket är det kvar av stackarn) – Kvällarna var det: högtid över förberedelserna efter taptot: man kryper ner mellan lakana i sin undersäng. Eller äntrar till överdäck. Jag ligger därnere och tittar upp i det bukiga korstandstaket. Rättar in huvet och väntar sömn. Men när tystnaden gått blir det faktiskt fort på kamraterna och logementsbefälhavarna tjatar. Frisksportarn Henriksen döpt till Kalle Anka håller snacket i gång. Han ligger naken ovanpå sängen och reser, tar på sig hjälmen och improviserar en smärre krigsdans. Han har alltid så gement roligt. Står vid sängkanten och vädrar efter ett skämt och ett skratt. Han grinar stort med mops trynet, riktigt hugger åt sig komikens fläskben vandrar runt med det och fröjdar sig åt godbiten. När humöret börjar sjunka i luckan klämmer han i med historier på ett förtrolig viskande så språk med norrbrytning. Just den lilla melodien i rösten gör gamla historier som nya. Men rudianiej en sån reklam för frisksporten.

Göteborgaren lirkar in samspråket på vitsas: Varför e alla kanalbåtar röa i bottnen? – Jo, det beror på Vänermo reglering. Och vidare i den stilen. Vi trivs ihop. Ingen bryter av. Och finns det nån tråkmåns så är det väl jag. Torsdag vid midnatt fick logementet tillskott av två försenade: en liten västgöte med ungdomskorset på rockuppslaget och en stockholmsgrabb: Faustman presenterade han sig. Javisst, tyckte jag inte jag sett det ansiktet. Faustman, vagabondens son med Gösta Chatham (faderslikhet). Student hette tavlan på utställningen i Konstakademin angående förra sommaren. Olja Lila. Blått, grönt, signerat Mollie Faustman. Cigarett i högra mungipan, silande ögon. Joodå.

Måndagen den 12 juli.
”Ni därute till vänster. Edvardsson eller va ni heter. Jag har märkt att ni har en dålig hållning och aldrig intar ordentlig enskild. Det måste inverka menligt fränar den hetlevrade Jörne. Inverka menligt. På va fan då? Det visste inte Jörne, som kanske har rätt. Den starke soldaten 571 Johansson – linlugg, fast käke, tummar- anser att jag näste’en viss skum figur, sa Isacson, är avdelningens slöaste. Omdömet retar mig inte. På sätt och vis smickrar det: här ser ni en som inte krusar befälet. Förresten är jag antimilitarist och låt dom försök.
Det psykiska motståndet är för stort: tankarna fladdra åt alla håll åtminstone är den ofta fjärran från Jörnes instruktioner (tanklöshetsslummern med blicken på strået eller lillfingernageln). Det kan väl kvitta om den här tomkvarnen som inget vatten och ingen vind driver mal med eller utan mitt understöd. Högst fyra fem gånger har jag under övningar råkat, snudda vid krigstanken, att man går i krigets elementarskola. Kriget förverkligat glömmer nog enskild ställning och för fot gevär. Enskild ställning intar man lämpligen under kistlocket. ”Nån mening ska det vara med allting.”

Fredagen den 1 september

I9

Avdelning halt mumlade den blide förbryllade musikanten Nyström. Vi kom från prisskjutningen (den gick åt pipan, eller rättare: pipan gick åt—varthän den ville). Löjtnanten stod där och fingrade knappen i livremmen, tittade ner och övertänkte ett smärre anförande. Harsch-hm! Jo, jag gratulerar er till goda resultatet i prisskjutningen. Det var ju flera som tog det stora priset. Och så (p.s., parantes) kan jag tala om att det är krig ( krig! Var? Krig! Jarå? Jaha! Krig?) mellan Tyskland och Polen. Tio polska städer, däribland Warszawa, är bombarderade. Polen har samtidigt bombarderat Danzig. Danzig tillhör nu Tyskland (Slut). Löjtnantslakonism i historiskt ögonblick—Man trodde det inte och man visste det.

Man anade det och förnekade det. Kriget. Men nu var det. Kriget på gång. Bombplanen ha lyft med laddade små sprängkorneter under vingarna, gåvor till den lidande mänskligheten. Kurs på de stora röda städerna och släppa dem likgiltigt i förbifarten som en fågel släpper sina exkrementer över viktigare, rödare delar. och godsvagnarna ha rullat bort med stojande soldater som 1914. Kriget. Helst undviker man att lägga några saksynpunkter på det. Man kunde vara den yppersta strategiexpert och krigspsykolog utan att veta något reellt om de markmetrar, där krigsdemonerna de stora rötmånadsdrakarna ryta. Förvisso komma rötmånaderna att rada sig tvåsiffrigt framåt i det mänskliga livet.

1942

Inkallad igen några dagar innan 18 Januari 1942. Året då kriget vände skriver pappa:


Jag ser inte- vad jag skriver med det här blindbläcket så det är lika gott att ta till blygriffeln. Kanske kan skriften bli värd ett stänk fixersprit. Till sin natur har mina anteckningar alltid varit blyerts. Och i detta provisorium av en tillvaro borde de vara det alldeles särskilt mer varder mig så förlåtet.
Namn har jag några men de flesta av mina hastigt enrollerade vänner är ännu namnlösa. Det är svårt att göra dem levande då. Utan namn blir ingen odödlig. Jag ska bli chef för en tiomannagrupp, i vilken en finne, permitterade 471 Kauppinen inrymmer. Han är svensk sen tre år. Annars är det några variationer av fosterlandets söner, Alfredsson, Jansson, Thorstensson etc, alla främlingar till imorgon.
Halmen är kostbar som bolster efter missväxten och träullen ersätter nöjaktigt i madrassen. Om någon letande varelse legat på min sängjunta förut skulle jag betala en halv kaffekupong för att se det fenomenet. Jag skulle behöva vara skapt som en snok för att trivas med de här pucklarna. Om man satte sig gränsle över britsen kunde man leka kamelryttare.


Ligga raklång mellan gavlarna det anstår en fakir. Men på trots sov jag, till freds med min ovissa framtid, sov trots striden med madrassen och trots de druckna lördagsgossarnas återvändo. Medan jag satt på en pall och porträtterade karbinen i det riktiga eldskenet stöttes dörren- den västliga av de två gaveldörrarna- upp med obehärskade knuffar och in mellan skrubbarna, ramlade en storvuxen ädling med ett ansikte mer dött än en I9- faldigt och vad frontjägares. Hur han kommit så långt som hitut måste förbli en gåta för honom själv och alla dem som sett en skymt av honom. Golvet skälvde under honom som en spårvagn i en kurva. Han hade inte sig själv att hålla i. han avancerade med törnar mot gevärsställ och bräckliga plywoodskärmar till tvättrummet. Vad som där hände var mig vidrigt välbekant. Har jag sett ut som en sån där döddansare någon gång, har jag verkligen? Ja, förvisso!

Det krossade mycket glas här på söndagsmorgonen. Vi satt några stycken vid pokerbordet. I höjd med kaminen står i vardera ändan av stallet ett långbord, det ena mer kringsuttet än det andra, för där har gossarna en Radiola av god klass åtminstone några klasser över Allas veckotidning som är det litterära inslaget i förläggningen- jag polerade just då en teckning och väckte förvåning med den sysslan, när en figur tumlade fram förbi närmaste knut och uttryckte någon bestörtning med armar och ansikte. Vi hörde knappt vad han ropade men upptäckte i det samma en brunsvart växande väldig rök fors upp över de låga taken. Rock flängdes över bägge armarna på en gång mitt i loppet. Det var några tomter bort. Nr 10. Man sprang inåt, man sprang utåt och bestämde sig för att springa inåt. Energivresiga pionjärer satte redan den första vattenstrålen med handkraft genom en brunbränd, eldsprängd ruta. Det dånade som av underjord i de våldsamma eldsnärtarna. Elden var gripen av panik, den rusade, trampade, högg bet, piskade och klöste. Förundransvärt att en sådan vitalitet kunde utvecklas så rött och grant inne i den oansenliga byggnaden. Elden var ojämförlig när den slog, den försvarade sin ställning som urbild och meterna. Språngmarscherna ordnades. Elskåpens nyckeletuier, krossades, en del med knytnävarna. Posten Johansson sköt tre skott. Rutorna small och röken borrade sig ut överallt mörk som ur en röksvamp. Dussinet småstrålar strilade menlöst som vattenkannor över det ansatta innanmätet. Dagofficerare kom lugnt gåendes. Allt tillgängligt manskap kommenderades hit. Brandhjälmarna blänkte snart och hårda slangar skruvades upp till brandposten vid garagen.

Gasmasker gick oförfärat in i den röde drakens tillfälliga håla och började utrymningen. Vårdslöst vidbrända skåp och sängar ålade sig ut genom gluggarna och svartsvedd träull vällde varvtals ned i snön som småningom isades till. Min vän Gustafsson med det fräcka Olle Bob-ansiktet, stöddes upp på dörren, fick slangpipen i näven men missade ventilen och satte, strålen i ansiktet på den rödfrusne salamandern. Röken pressade ner honom men hade fått ngt att tala om sen. Där kom andra med blodiga händer. Det var de små sprutorna som gjorde susen sa dom. Annars vet ingen men det blir surr om eldvakten. Krigsrätt och allting. Arbete var det gott om ännu och dagmajorn ropade till sig soldathoparna till samling. Vi ordnade gevär och besläktade don i dagrummet. En del kolvar var användbara som gengaskol men de flesta var bara våta och lätt brynta. Mmm, mmm, får ta och torka ev. mekanismerna mmm, mmm. Blir aldrig användbara mer annars menade den lille, blåmunderade fanjunkaren och såg på sätt och verkad ganska belåten. Den civila översten- Nordensvan- tog inte särskilt illa upp heller, han rynkade mun som vanligt och stötte käppen i snön, han såg ut som om han velat pilla lite i brasan och gå sen.
Man undrade vad de söndagspermitterade skulle säja när dom kom i nattmörkret till ett inhyse där golvet var blött som en gödselbassäng och taket drypade som träd efter regnväder. De glasflisorna som kittet kvarhöll tycktes övergjutna med jod, i taket som säckade kraftigt hade yxorna tagit upp en extra rökglugg, väggarna i torkrummet där elden alldeles säkert slitit sig ut var beklädda med persiankaniner och annat var snedvridet och uppbänt och uppfläkt. Man kunde ha trott att elden själv så demolerat sitt internat likt en fånge som i vredesmod välter omkull sin brits innan han rymmer genom det brutna gallret. ( sk. utförd liknelse).
Man var en aning beklämd efter äventyret. Man kan inte tro på makter, man kan bara frukta dem och vänja dem, men elden är en övertygande makt, oändligt mycket mänskligheten till gods, kulturbeteckning duger den till, men en dröjande uppenbarelse av vrede och bråd ondska. Makterna har vi under seklernas lopp lyckats isolera allt effektivare- blott femti år tillbaka i tiden var elden städernas skräck. Den härjade snabbare än bombplan. Den och pesten. Eld och pest. Pest och eld. Dem har vi avväpnat men inte oss själva. Det är löjligt att tala om makter i förbistrade mänskliga förhållanden kriget gör makterna till villiga medel, bakom dem den betvingande, människan. Hon är verkligen mäktig. Hon har tagit makterna i sin tjänst. Något sådant förnam man väl och sörjde smått, kunde inte företaga sig något penna låg viljelös med mot blodet. Smuts i rören, som Karl Henrik sa, bildning i avgasarn annars.

Måndag. Jag hade bara en permis mund- mögonalen- över vilodagen så utrustningen tog morgontimmarna. Den vanliga bleck- och läderbråten. En vindögd korpral lassade på mig och prickade av i rullan. Två fåniga malajer släpade det jag inte orkade till kabyssen. Beklämningen övergick i ”magvånda när jag skulle anmäla mig för Kihlhagen”. Jag förstår att löjtnanten är besviken men jag rår inte för att jag kom hit ”vad säjer han då. Det blev ett snålt och intresserat mottagande. Han kisade både med mun och ögonen när han tog mig i översyn. Han såg ut att få tandvärk av den anblicken. Hur. Ja. Nu känner jag igen korpralen. Har ni fått er utrustning. Ha, gå, då ut till övningarna. Den enkla människan tänkte: han kunde väl ha rest sig och hälsat på en gammal yrkesbroder. Men jag var glad innerst inne att audiensen blev så pass kort. Jag hade svårt med svaromålet och klackarna ville inte gå ihop. Tafatta bugningar och en mössa som skiftades mellan händerna. Hm. Ja.


I Skara hade vi några skidpromenader i kolligietakt, sedan dess har jag inte haft tillfälle att utöva denna folksport. Nu fick jag ett par överlånga läktor under skorna och till dem ett par ojämna grova bambustänger med skamfilade ringar och defekta remmar. Jag kände mig mycket besläktade med 60-årige hemvärnsman H.S. Nyberg när jag släpade mig ned till Kålledalsbrinken. Jag undvek folksamlingar och prövade balansen i ensliga, förrädiska spår. På stora fältet under Röda villan samövade strids trupp och stridsvagnar, som rev upp väldiga spår i snön, ett slags larvande tusenfotingar, komiska, produkter av en rörlig fantasi. När jag hankat mig fram till Dunkehall visade sig adressen vara fel. T2:s skjutbana, nja, det här är väl husarernas, men var fan då. Tillbaks till starten för mig kunde ju inte följa mig lust och avbryta all samröre med Kihlhagen och Co. Bindslen släppte efter vart fjärde steg, jag fick spänna dom över senan som i barndomen men då rev remmarna upp hälarna så att varje ryck i laggarna vållade sveda och hjärtestygn. Ebba här går din hjälte över ett soligt fält, han ser bergen som beständiga julkort västerut, men han ler inte. Varför blir man så ensam med sig själv i snö? Ensam med sig själv. Man kan inte gott lägga sig till rätta och ge fan i allt när kölden är tvåsiffrig och vattnet knappt hinner fram mellan brinkarna.


Ja Tetvås skjutbana den ligger oppaföre Folkets park om du vet var det ligger, löd beskedet från den inropade malajpersedeln. Nu sved hälarna som om jag hade hållit dom över vallningsbrasan vid snickarmagasinet. Jag blev ynka liten, sjönk liksom i nivå med fotknölarna till hälarnas närhet. Lidandets dvärgkrympling lossade tortyrredskapen av fötterna och bar sitt korst förbi stenkåkarna in i stan, men där hittade han några nypor lössnö och begick oförsiktigheten att åter klämma fast tå skruvarna om hälsenan. Kinerisk fotvård. Stegen var den långsamma ålderdomens, sitlen Ada Lewahns minus självironin. Smärtornas man mötte hån i varje gathörn, han tog mycket ogena omvägar men ändå råkade han in i ett getingbo av smädelser. Lättrörliga skolbarn samlades kring de tröga längderna och en flicka undrade vart farbror skulle ta vägen med dom där långa skidorna.
Ni ska inte göra narr av en kronans karl.


Det är rätt. Alla barn i början tröstade en annan. Men då blev den trötte förbannad och klappade iväg som trolla uppåt berget: Jo den, sa barnen i korus, han kunde inte åk, sa han. Det var ju rena spurten. Håj! Men när han stuckit ner bakom närmaste backbula stannade han upp och vinkade åt ungarna som klättrade över bockprofil likt alpjägare och solsiluetter.


Fänrik vkorp. En anmäler sig?
Var har korp hållit hus.
Jag tog fel på platsen. Å så fick jag trasiga bindningar åsså.
Är korp. Skidtränad.


Jag har inte åkt på tie år. Då skakade fänriken på huvet och stampade i snön. Ovanan vid bössknallen gick med andra salvan och sen var man klar för det blåfruset tafatta protokollet. I en vitpäls upptäckte jag strax Bogrens lilla barnansikte. Bogren 40, sedermera tross chef på 72, en intelligent och lugnt beställsam specerihandlare. Nu vpl. Furir. Dessutom femåringskinder, denna flickmun, en svensk soldat i toppklass ändå. kedja förmedlade order upp till markörerna: Det måste vara jäkligt å markera nu, fingrarna fryser väl fast på slädarna däruppe.
Ja, å di kan ju’te blistra tavlera med vantarna på så. Konstigt förresten att di här fälttelefonera allitd ska strejka. Di har då aldrig varit kuranta under den tid jag gått här. Ropen ekade mot det nakna berget. Fågelström huttrade nere i snön, i väntan på sin tur- han hämtade sig kvickt från lördagsfyllan. Han har ett slött sympatiuttryck i ögonen. Hans ansikte är lätt kriminellt men man kan riva loss den beteckningen först som sist. Hans karaktär är säkert rätt slapp men han är lojal med de lojale. Han har ingen hårdhet att sätta in i sitt öde. Gangster obskyren tycks vara utan representanter här.

”Du ska inte skämma bort pojka. Du vet di är rekryter än” manade Bogren förtroligt när jag samlat upp papperet efter skjutningen. Jag var ängslig för störtloppet men det visade sig att jag hade bättre balans än många av de meniga som redan hunnit träna in skidans grundelement. Hade bara snön förekommit rikligare så hade jag tagit sluttningen i ett svep. Jag gladde mig åt denna upptäckt och fräste en smula fräckt nu mellan trådstolparna och över en nedpressad taggtråd. Häsjöstilen var jag bekant med genom tidningarna och den tycktes passa mig bra. Jag är tillräckligt stark i låren för den och glidet smög sig fram ur kroppsvinklen. Det skulle vara roligt om jag fine tillfälle att skaffa mig rutin som rännare. Ett par lätta terrängskidor av min egen längd skulle väl göra övningarna åtskilligt, njutbarare. De här gamla 15 mila- rakorna tillåta mig en forcering att tala om. I täten lopp fänriken undan med mjuka stavhugg. Käpparna pendlade så vackert och obesvärat längs spåret. Mina knubbiga störar utförde motsträvigt sitt grovarbete med klent fäste i det snåla väglaget. Men de ingav den osäkre en slags trygghet. De stöttade bra när jag var på väg över styr. Jag tillhörde inte de olyckliga. En av dem kom med skidspetsen i handen likt souveniren av ett flygplansvrak.


(Maten är fortfarande riklig men kvaliteten skiftande. Man får enbart det nya gula margarinet till mörkt, tät bröd.) Några ord om befälet. Kompanichefens stf, fänrik Kjellqvist är en av alla omtyckt reservare, med ett långt ifrån frapperande utseende. Han har det där uttrycket av lättandfåddhet över munnen och näsborrarna, så ser en vältränad tallflyer ut efter ett upplopp. Han har hela sin själ där. Ögonen blottar dem sällan. Det hör till den sinnesupphöjda tekniska typen. Lugnt seende utmärkbara pupillförändringar. Det talas om en otrevlig pluton sergeant Nordin från Skara. Han firar bröllop och kommer om någon dag. Han är otillgänglig och personlighetsfattig kan jag förstår. Han rör sig i en ilsken och sur periferi kring truppen. Sen är det en frivillig furir, svagt svartmuskig också en bit åt det tekniska hållet, en mellanklassare.
Under nytändningens sprattlande forell gick jag med gubbknän och nedstämda vrister från middagsmålet. Mörkret rann ut under Källedalsbron. Dagkoff. Förde matkolonner till bespisningen. Axelklaffar granskades och en eller annan vante satt i hårfästet och mösskanten. Vakten stod högt på backen vid stridsvägsgallret med vapnet i båda händerna, mindre en bild av det beredda Sverige än av det lugnt betraktande, kalla landet, som är en av de sista åskådarlägrena på världsteatern. Tjärelden fladdrade ännu smått nedanför vägen. Eldkronan lyste egendomligt blodrött mot den violetta grunden och ansikten i närheten fick kopparglans. Romantiskt motiv. Eldsjälens miniatyr.


I morse vakande jag sida vid sida med en främling, korpral Adamsson, målare från Varnhem. Yrket kunde man avläsa i ansiktet, menade Petterson. Det är möjligt att hyn är kittaktigt vitgul på honom, om det var det den klarvakne, fräcksskökenske P. avsåg. Adamsson liknar prof. Erland Hjärne. Utstående ögon, rak panna, trubbig näsa, snedskuren haka och något för breda kinder. Hans läggning beskriver sig tämligen uttömmande i omkvädet:
”Jag vet allri”.
Ska vi ha gördlar nu?
Jag vet allri. Han förlänger på ett märkbart sätt sitt jakande och nekande. Jaha. Hä. Nähä. Hä.
Redan härute märks det hur friheten tillväxer med avståndet från kansliet. Avlämningen tillgår så att vederbörande utan att släppa ett ljud ifrån sig fäster nattlistan på dörren. Har det redan varit avlämning, undrar Adamsson, då kanske det är tid för en att klä sig. Adamsson tycker att det är barnslitt alltihop. Hun nu den, käre dagkorpralen…Visst påminner mycket härom om barnavård och abx. Vantarna har t.ex. en ”snoa som man drar åt om handleden alldeles som barn brukar ha det ordnat för att inte tappa sina små ullhandskar. När har pälsen och vantarna på känns de senare otympliga och skarvade som proteser.

20 januari 1942
Äntligen en gammal vän på backen. Vem mötte jag i morgondiset, jo 242 Carlsson, löjtnant Dahlstrands och den övriga officerskaderns skyddsling. Han var jämmerlig att skåda i modell tie, bred och skrynklig och tafatt. Fy fan Edvard, vad man känner sig ensam, håhå, att man skulle möta dig här. Å Kihlhagen sen! Kommer du ihåg vad han sa när vi skiljdes sist?
Mmm.
Du skulle ha varit med borte vid expeditionen förut. Jag fick hinna på glasögonen och såg inte ett dygn. Jag gick rätt grå. Kihlhagen utan hälsa. Ser ni inte karl? gastade han. Nej, vem är ni frågade jag? Spex förstår du.
Det blir ett lindande för hr amanuensen i detta år. Tänka sig denne löslemmade säl på ett par skidor. Han skulle tas si snabbare fram på snöskor för at nu inte tala om i vattnet. Som skåning har han en dunkel uppfattning om allt vinterligt. Det är knappt att han vet vad rimfrost är. Han sammanfattade sina känslor inför prövningarna med ett hjärtligt fy faen. Men förslagen som han är så dröjer det nog en eller två dagar innan han övertar sitt befäl.


”Du förstår Edvard, jag säjer bara att jag kompletterar utrustningen, grinade han och slafsade med händerna på äkta sälmanér. Om några dygn tillstöter den lilla terriern Westgren. Jag kan inte påstå att jag längtar efter honom.
En Johansson från Gullspång som tycktes trivas mindre väl bland sina likar trevade sig försiktigt fram mot mig och prövade samvaro. Han är anställd i Gullspång- Munkfors och har förlorat et gott hull sedan ifjol mars. Tände en cigarrcigarett hade råd till det, bolaget betalar halva lönen.
Han sökte gemensamma vänner och vi fann några. Det var något tillbakadraget och enformigt finkänsligt över hans uppträdande.
Han gick inte groft fram med duordet som de andra. Skall jag mina honom ett specialIntresse? Jag inbillar mig att han väntat på en person att tala dämpat och torrt förtroligt med. Varje kväll byter han kläder även om inte statsbesök motiverar permis läggning. Han skyddar sin lille civilisation genom att iakttaga pressvecken och ha sin egen skjorta med slät slips när kväller kommer. Jag överdriver hans självpietet. Han vågar inte alltid underlätta den. Han försöker ett slutord då och då för jämvikten men han skäms i ansiktet sedan. Under dagsslitet ler han diskret och fogar sig i kuren- i likhet med alla jag haft beröring med här är han förvånande tålig. Oppositionen och strejkanden är obefintlig.

Vad hinner man inte allt glömma under några års tjänstledighet- man måste betrakta krigsinternatet som den normala vistelseorten nu.

Gevärsexercisen i grund snö satte minnesreaktonen på ett prov om den bestod till hälften blott. Jag presterade en ganska, oregelmässig bajonettfäktning. Vid ett kolvslag flög förresten böljan i en vid båge bortemot stridsvagnarna.
”Inte tänker- a göra nån exett mer” försäkrade Adam. ”Nää, Hä”.
En olägenhet med den här tomten är den långa vägen till maten. Vi går väl en halvmil var dag till och från taffeln. Backen vid Källedal är otrevligt hal, ”slätt” som pojkarna säger och tunga lastbilar komplicera trafikproblemet över isgatan. Någon fick dödsstöten av en stänkskärm där i natt, hörde jag. Döden statuerar ett exempel heter det. När olyckan är framme. Guds finger var någon annanstans i det ögonblicket förmodligen.
Filmdetaljen, ömhuldas. Vi har två föreställningar den här veckan. Den första i dag. Men menigheten hade helst velat se Kvinna ombord. Hundtjänsten och den avvärjande striden var visserligen instinktiv och delvis förbluffande säkert regisserad med starkt naturalistiska effekter. En pansarstrid utspelades vid grävningsfältet. Men den var inte avsedd att granskas av lokalkännedomen. Framryckningen var skenbar. Dom rotade kring Kråkberget från basen till fiendenästet, där de döda låg väldisciplinerat kringströdda utan att dra fingrarna åt sig när den resande fästningen strök förbi med god landsäkerhet över eldgravar och trådhinder.

Soldater i pappas krig

Kapitel Fem

1961- Murar byggs

Det var i augusti 1961 som Berlinmuren byggdes, men för mig var en annan mur värre. Mamma skulle flyttas från Karolinska Psykiatriska till Beckomberga Mentalsjukhus. Att en vän till familjen var den som beslutade om flytten talades det aldrig om. Hur det skulle påverka mig som barn var det ingen som egentligen tog hänsyn till. Det var bara att bita ihop och acceptera att jag inte skulle få komma hem igen.

Jag hade ännu inte någon kompis bland klasskamraterna. Maggie hade bjudit hem några av dem på min födelsedag. Det blev bara värre av det för de hade inte tyckt om henne och frös därför ut mig totalt. Hon hade skvallrat för en av pojkarnas pappa att min mamma var inlagd på Beckis och det behöll han inte för sig själv. Snart visste alla klasskamrater om det och de kallade mig dum, ful och äcklig. Jag var så osäker på mitt eget värde när jag var i Hässelby att jag inte vågade bryta in och ta plats.

Vår lärarinna tyckte att jag var lite bakom eftersom jag hade svårt med matematiken. Läsningen kämpade jag med men eftersom jag läspade och fortfarande stammade lite var jag enligt tidens dom dum. Stamningen gick över så snart jag träffade Tomas och gänget i stan där jag kände mig trygg efter ett tag försvann stamningen helt, men läspningen tog längre tid, till slut skickades jag till en talpedagog. Det var aldrig någon av de vuxna inte heller i skolan som undrade över att mina svårigheter hade andra orsaker än rent mekaniska. Läspade gjorde jag inte heller inne i stan. Det kunde inte vara något som hade med fosterhemmet att göra myndigheterna kunde väl inte fatta fel beslut. Maggie och fröken Karin var goda vänner sedan länge så det måste vara mig det var fel på vilket de aldrig glömde att påpeka för mig.

I Hässelby var jag otrygg och därför osäker på Kungsholmen var jag trygg och därför säker. De båda hemmen borde ha samarbetat bättre, men det beslöts över mitt huvud att jag skulle betraktas som mina fosterföräldrars barn när jag var där. Hos dem skulle jag följa deras normer när jag var i stan fick jag följa deras det hjälpte inte gjorde mig bara mer förvirrad.

Det var enligt expertisen möjligt att ett barn kunde förändras genom att omplacera. Miljön var det enda viktiga för ett barns utveckling. Den ursprungliga, att gener faktiskt gjorde att även barn inom en och samma familj var olika och därför reagerade olika på samma uppfostran vågade man efter nazisternas raslära inte ta i sin mun. Rasbiologin var ju också en skamlig svensk uppfinning att Darwin hade misstolkats av dem som inbillade sig vara överlägsna andra kom att ställa till det för många barn och deras föräldrar.

Var vi utsatta för expertisens experimentlusta? Framtiden fick utvisa det. Nu några bilder på Loviselundsskolan från 2010.

Som nybliven 8 åring på Loviselundsskolan i Hässelby fanns annat som ett vinterlov att se framemot. Fosterfamiljen reste till Funäsdalen där de hade hyrt en stuga hos en getbonde. Jag fick följa med.

Vinterlov

Skidorna var ännu av trä, kringlorna runt stavspetsarna var inte fullt lika stora som på äldre modeller, men stora nog. Ordentliga pjäxor på fötterna av läder, som sattes fast på skidorna med hjälp av stålbindningar. Marinblå skidbyxor av stuprörsmodell hade jag fått ärva, tjock islandströja, anorak och vita Lovikkavantar. Skidor hade jag lärt mig åka i en skidskola i Vanadisparken när jag var 6 år så lappkast, ploga nedför och saxa uppför en backe kunde jag, men det var skillnad på backarna i parken och fjällen i Härjedalen. Jag skulle senare göra som Maggie och sätta mig på skidorna, när det blev för brant. Efter skidfärden bjöd bonden på knäckebrödsmacka med äkta messmör gjord på getmjölk över en öppen eldstad mitt i lillstugan, surströmmingsklämma och skrönor.

Gruvlaget var uppe och höll rast. Då fick de se en hög med ormar. Det var en hel möja som låg på gruvvarvet. Och då var det en i gruvlaget som tog en stång och skulle slå till mitt i ormhögen. Men då sa gruvförmannen: ‘Gör inte så där! Det är inte bra!’ Men inte brydde sej karln om det, utan slog till med stången bland ormarna. Och i det samma var alltihop borta! ‘Det där skulle du inte ha gjort!’ sa gruvförmannen. ‘Det är inte bra att röra sånt!’ sa han. Och han fick rätt för sen fick karlen en stor sten i skallen där i gruvan samma dag, så han låg länge för döden. Och det där var rådande, och det är farligt att rå sig om tocket.

Maggie viskade till Kent hörde jag när jag kröp i säng trött efter skidåkningen att bondens son var efterbliven som man blir i de här tassemarkerna. Jag undrade varför vissa personer aldrig dög i hennes ögon. Men Edvin tyckte jag om för han hade blivit imponerad av mig som var den enda av de där dryga stockholmarna som åt surströmmingsklämma. Någon dryg stockholmare var jag inte för surströmming hade mamma och moster Hillkka lärt mig äta en vana de fått med sig ifrån barn- och ungdomstiden i Stensele, Byske eller Lövånger. När det under vintrarna hade funnits att köpa klämma i en av bodarna på Skansen hade de, jag och kusin Inger.

Murar byggdes inte bara av betong och murbruk utan också mellan människor som ansågs ha olika värde. En del av oss barn som unga kämpade för att riva ner dem. Var det kanske det som var skillnaden mellan mitt ursprungshem och som ju fortfarande fanns på Svarvargatan och mina fosterföräldrars hem i Hässelby.

Sommarlov

Duvorna kuttrar i dag
mild luft har blåst hit från havet
Våren börjar alltid
för dem som märker tecknen.
Duvorna kuttrar en vinterpaus (G. Bjerner)

Snön smälte och majbrasan tändes. Studenterna sjöng på den svart/ vita TV:n från elektronikföretaget på Lilla Essingen, att vintern rasat ut bland våra fjällar. Det var juni och skolavslutning mitt första skolår.

Värme hade vi ingen ännu men det var gymnastikuppvisning i gymnastiksalen bakom skolan. Efter uppvisningen tog sig elever, föräldrar och lärare nedför de långa branta trapporna för att samlas på skolgården i ordentliga rader sexorna till vänster, de övriga klasserna i rader efter dem och ettorna längst ut till höger, med näsorna vända mot huvudbyggnaden och i bokstavsordning, efternamn från A-Ö. Det hade varit förvirrande i början av skolåret för min del, för vems efternamn hade jag, pappas, mammas eller fosterföräldrarnas. Den där bokstavsordningen hade gällt både när det ringde in efter rasten då vi skulle ställa upp oss utanför klassrummet och när vi skulle till matsalen. Jag kunde välja på B, E eller G, men till slut bestämdes det att eftersom pappa och mamma varit trolovade så gällde pappas efternamn som började på E. Och det var ju rätt mamma ville att jag skulle ha pappas namn Edvardson.

Det var bra tyckte jag för det var tredje plats i kön mitt emellan Nelly och Bettan. De var de enda i klassen som inte retade mig för det där med mamma. I början var inte placeringen så viktig eftersom ettorna alltid kom in sist, men i sexan var vi först och då var vi tre först in. Och först var väl alltid bäst.

Rektorn kunde hålla sitt tal som handlade om FN och Dag Hammarskiöld som innan året var slut skulle vara död, men som ännu var generalsekreterare och ett bevis för att vårt land och folk ännu var att räkna med. Talet liksom de sånger vi sjöng som, Man och morske män finns i gamla Sverige än, luktade beundran för den nordiska rasen. Bara för att “kriget“var slut innebar det inte att sk. nazistiska eller som jag hellre menar rasbiologiska värderingar kvar bland äldre i befolkningen och ofta de i skolan, vården och kulturen.

En orkester spelade upp och så sjöng vi “Du gamla du fria” och “En blomstertid nu kommer”. Den blå/gula flaggan vajjade för blåsten några mörka moln hade tornat upp sig i fjärran, men visst skulle vi hinna med alltsammans innan åskknallen och störtskuren kom.

Fröken Karin samlade oss med våra föräldrar i klassrummet där hon hade skrivit några ord på svarta tavlan som egentligen var grön.

Trevlig sommar

Välkommen åter i höst

Låt stå!!

Karin fick en blomsterkvast och en ask choklad så lämnade vi skolan för vårt första sommarlov och utan betyg. Det var andra året i skolan som vi skulle få ett sådant. Det viktigaste som skett det året var att det blivit förbjudet för läraren att använda våld, men tyvärr var det okej för föräldrar.

Dagen därpå sken solen och jag stod färdigklädd i hallen. Den här dagen hotade att bli varm så jag var klädd i shorts, kortärmad blus och tygskor. Familjen skulle på semester utan att tala om för mig vart. Mamma hade skrivit ett brev som jag aldrig fick. Det var sällan under åren jag fick läsa dom.

Maggie idkade censur, så att mamma hade skrivit att jag skulle leta upp mina kusiner eftersom hon hört att vi skulle till Brastad visste jag inte. Varför det var censurerat kunde man undra, men Maggie hade väl sina skäl.

Spännande kändes det att resa iväg någonstans vart det än ledde. Ann kom in i hallen låtsades leta i trådkorgen där vantar och mössor förvarades så vände hon sig ilsket mot mig och spände sin stålgrå blick i mina ljusblå.

Du har tagit min handske, Edit, du har haft bort den, det vet jag nog, skrek hon och pekade upprört på mig medan hon rörde runt i korgen. Hon var duktig på att spela teater.

Jag har inte tagit den, försvarade jag mig överraskad av påhoppet, undrade för mig själv vad hon behövde handskar för. (om jag nu hade tagit dom varför bara en)

Det har du visst det. Det vet jag nog, bjäbbade Ann.

Jag har inte haft några handskar, svarade jag med osäkert darrande stämma.

Pang! Blodet sprutade från min näsa, läppen hade spruckit. Kent hade slagit till hårt och utan pardon.

Du ljuger, röt han ursinnigt. Naturligtvis gjorde jag det inte kunde det vara hans välartade dotter.

Resolut och utan krusiduller knuffade Maggie in mig i badrummet. Ilsket muttrande med hårda händer tvättade hon mig ren från blod. Hon var lika övertygad om att jag ljugit som Kent. Jag var alltför groggy efter den perfekta högern mitt i ansiktet för att göra annat än att stumt motta den hårdhänta behandlingen, underligt att jag inte hade stupat i backen.

”Jag var dum så det var antagligen något jag hade gjort som jag glömt”, tänkte jag, en timme senare satt jag bekvämt nedhasad i baksätet på den fullpackade bilen. En tjock väska mellan mig och Ann gjorde att jag fick vara ifred för hennes elaka blickar och nyp. Jag hade gott läkkött och solen sken glatt från en klarblå försommarhimmel, så snart hade jag glömt händelsen.

Spänningen och nyfikenheten inför resan smög sig sakta på och med fantasins hjälp red jag i lugnt trav på Bellman längs med vägrenen. Han hade blivit min favoritponny när jag under våren då Ann av någon anledning ville ha med mig hade följt henne en eftermiddag efter lektionerna genom skogen från skolan mot ett slott där det fanns ett stall med 10 hästar. De flesta var gotlandsruss, men där fanns också två små bruna shetlandsponnyer. En ponny var blandad med arabiskt blod lite vild ofta skenade hon med någon ung ryttarinna desperat hängande sig kvar tills hon plötsligt stannade. Två halvblodsskimlar stod också stallade i det trånga stallet. En svart ponny med vågig man som hette Bellman hade blivit min favorit.

Bellman

Inne i skogen fanns vättar, tomtar och annat sådant småfolk som det funnits bilder av i “Bland tomtar och troll”. Hur de såg ut hade ju både John Bauers och Einar Norelius bilder visat mig. De blandades med Elsa Beskows bilder och Ernst Josefssons bild av Näcken. Han som spelade i forsen som vi passerade och där såg jag florstunna älvor dansande vid skogstjärnen med de vita näckrosorna. Det såg jag så absolut.

En stund stannade vi för rast vid ett vandrarhem någonstans mellan Gränna och Göteborg. Det var nödvändigt för att Kent inte skulle somna vid ratten. Det var få om inga motorvägar på den tiden så det var inte förrän sent på eftermiddagen nästa dag som vi körde in på en bred, grusig avtagsväg innan Brastad. Jag hade sett skylten och blivit glatt överraskad för här hade jag varit på somrarna det mindes jag.

Det var veckan innan midsommar solen stod högt på himlen och små lätta sommarmoln rörde sig lojt över nejden. När vi passerade en avtagsväg som ledde in mot i en stor, tätvuxen skog rös jag till av spänning. Jag undrade om det fanns älvor, skogsrå eller småtroll i skogen eller kanske något annat. Annars var det lika idylliskt fridfullt som bara en svensk sommardag på landet kunde vara. Sex kor låg i gräset lättjefullt utspridda och idisslade. De flesta var röda med vita magar, någon hade en stjärna i pannan, en av dem var svart och vit. I Skåne brukade det vara tvärtom. Någon viftade undan några påflugna flugor med svansen annars var det kolugnt.

En sommardag i juni innebar bara ytterligare en tung arbetsdag med mjölkning, lagning av stängsel, arbete i skog och mark för bonden. Inte ens på helgerna var han helt ledig, eftersom djuren alltid måste skötas och inte gick det ihop ekonomiskt heller därför hade han tvingats hyra ut ett av de ljust gula tvåvåningshusen och övervåningen där vi skulle bo, till två förhatliga stockholmsfamiljer.

Jag tog mig snabbt upp till översta våningsplanet på huvudbyggnaden och föll huvudstupa i säng. Det var tröttsamt att resa, men här kunde det bli en riktig drömsommar, hann jag tänka innan jag somnade i sängen längst in i hörnet. Tidigt på morgonen vaknade jag alltför uppspelt för att kunna sova längre, inte ens den stolta tuppen med påskfärger hade vaknat. Klockan var sju och det var redan ljust, så tuppen var en lat typ.

”Det måste vara massor av spännande saker att upptäcka”, tänkte jag, modigt utan att tänka på att jag kanske gjorde något som Maggie skulle bli arg för klädde mig så tyst jag kunde, utan att väcka den övriga familjen smög jag nedför trappan och ut på förstukvisten. Ett kortklippt klövergräs mjukt och fuktigt, kittlade under mina bara fötter.

Jag tog mig ut genom grinden mot ladugården där mitt på ladugårdsbacken vid den låga sneda dörren in till den på kossor redan tömda ladugårdsbyggnaden, spärrade jag upp mina blå i pur häpnad inför åsynen av en alldeles otroligt stor fuxfärgad ardenner. Hon för det var ett sto hade en vacker vit bläs som täckte hela den långsmala näsryggen. Lykta skulle jag senare i livet lära mig att det hette.

Hemma på Vasastan hade jag brukat mata den bruna häst som drog lumpkärran jag hade inbillat mig att det var Kalle Punt, som det stod om i Mio min Mio. Den här ardennern var mycket större än Kalle som antagligen varit en nordsvensk, brun med lång tjock svart man.

Bonden en mager lite kutryggig i blåställ klädd man placerade just ett ok över bogen på stoet. Det såg lätt ut när han vant och snabbt backade in henne mellan skacklarna framför en räfsa som sattes på plats med hjälp av remmar och stroppar. Han satte sig tillrätta i den enkla sitsen bakom hästen smackade åt Saga som i maklig skritt rörde sig ut från bondgården.

”Det här kunde bli kul,” tänkte jag och smög efter för att se vart bonden tänkte sig. I Småland hade jag sett hur de använde en sådan där när de räfsade hö, men de hade haft traktor istället för häst. Det var mer spännande med en häst. Ekipaget svängde in på en gräsbevuxen väg och upp på en höjd bakom boningshuset. Bakom ett buskage av tätvuxet sly gömde sig ett potatisland. Bonden tänkte visst använda räfsan för att plocka potatis. Var han för lat att göra det för hand eller tyckte han att hästen behövde motion. I vilket fall började bonde och häst räfsa upp färskpotatis ur jorden som väl skulle vara till sillen vid lunch.

Jag sträckte mig lojt ut i det morgondaggsfuktiga gräset en bit ifrån och njöt av solen som värmde alltmer. En sotsvart katta med gräddvita tassar kom på kattors vis försiktigt smygande genom gräset. Hon ålade sig upp i min famn, där hon snart började spinna.

Mina tankar förde bort mot den där sjumilaskogen vi hade passerat på vägen hit. Den hade kommit närmare och jag kände att det var något särskilt med den. Vad dolde sig där bakom något roligt eller farligt man visste aldrig med sjumilaskogar.

”Brastad, hade det stått på skylten så tänk om det var här någonstans som Inger var på somrarna”, och bara tanken att min bästa kusin fanns någonstans i närheten fick mig upprymd.

I rasande fart rusade jag tillbaka till gården. Det här måste jag berätta om. Familjen satt vid frukostbordet när jag i vild galopp, rosig om kinderna, kom instörtande med kattan i hasorna. Hon kunde springa hon trots att hon var tung med kattfoster i livmodern.

Var har du varit? muttrade Maggie ilsket, men eftersom vi var på landet och måste uppföra oss bland bondfolket så kunde hon inte straffa mig hur som helst.

Jag har bara varit med bonden när han plockade potatis, hasplade jag ur mig med andan i halsen. Vet du, jag tror att mina kusiner Inger och Ulla finns här någonstans. Tänk om vi kunde hitta dem.

Vi får väl se, svarade Maggie undvikande, sätt dig och ät. Du springer inte i väg så där något mera. Och dagarna gick och inte hittade jag mina kusiner trots att jag kikade i varje buske. Jag var ända nere vid badstranden och letade, men inte hittade jag minsta tånagel av Inger.

Maggie kallade mig lögnhals och sa att jag skulle sluta fantisera ihop sånt som inte var sant. Det var sorgligt att jag inte hittade dem. Kände mig dum så dum, som inte begrep att mitt öde var att sitta hela sommaren på en filt samman med Maggie.

Men den svarta kattan födde till sist sex stycken små blinda ungar som hon försökte gömma på höskullen. Bonden hittade dem, la dem i en säck och med mig smygande i hasorna gick han djupt in i skogen där stötte han på en slät bergvägg. Han tog en unge i bakbenen och slog den hårt mot väggen flera gånger tills den slutade andas. Jag stod helt tyst utan minsta rörelse utan några som helst känslor och såg på medan han avverkade kattunge efter kattunge.

Ann busade ihop med Lasse, pojken med det morotsröda stubbade håret som bodde tillsammans med sina föräldrar i huset mittemot höskullen. Han kom från Abrahamsberg som var en västerförort en bit med tunnelbanan från Hässelby Gård. En dag hittade de en skatunge som de matade ihjäl. Så blev Ann halvt ihjälstångad av en ko, men inte fick hon stryk eller gå och lägga sig utan middag om hon gjorde något dumt. Det tyckte jag var orättvist och var något som skapade en distans mellan henne och mig som aldrig skulle brytas.

En het julidag då vi alla gick omkring och svettades och vi borde ha gett oss av till stranden kom Lasse och Ann på den ljusa idén att de skulle hjälpa bonden med att mota tjurarna. Oskar och Ruter gick för sig själva i en stor hage i skogen tillsammans med en ung kviga. Varför de fick för sig att de skulle flytta dem speciellt som Oskar var en riktigt elak typ vet väl ingen inte ens de själva. Men om de vuxna aldrig stoppade deras upptåg så ledde det till allt farligare upptåg.

– Vi flyttar tjurarna, Oskar och Ruter, från hagen i skogen till hagen på andra sidan vägen, hojtade lintotten Lasse när han och Ann passerade förbi mig och Maggie som sov tungt.

– Du får stå vid vägen och mota över dem, ropade han. Maggie sov ännu när jag smet iväg eller ens när djuren passerade bara några meter från henne. Lasse och Ann hade skaffat varsitt spö av sälj och jag fick också ett. Det kändes pirrigt och spännande att äntligen få vara på de stora barnens upptåg.

Vi tjejer ställde oss på varsin sida om vägen för Lasse var kille och han gick modigt och stolt bakom tjurarna och motade dem mot grindöppningen. Kvigan var snäll och gjorde som vi ville, men när det gällde tjurarna ingav inte mina 8 eller Anns 11 någon tillräcklig respekt. Oskar och Ruter upptäckte korna som gick och betade på en äng längre ned invid grusvägen. Doften av dem vibrerade så upphetsande i näsborrarna och fick åtrån att vakna.

Snabbt och utan vidare betänkligheter forcerade de det el-försedda stängsel som Kalle och hans dräng Anders jobbat med större delen av sommaren. Gissa om de var glada och Kalle måste ge sig iväg med en av korna till tjuren i granngården. Det gick inte för sig att hon parade sig med Oskar eller Ruter som var födda på gården. Och hon hade blivit tossig så hon behövde tjur, menade han, suckande över tossiga stockholmare. Ångrade antagligen att han hyrt ut sina hus till de där som trodde sig vara bättre än han.

Jag undrade oskyldigt vad han menade, med att kon behövde tjur men Maggie blev arg och ville inte avslöja det för mig. Snuskig fantasi hade hon muttrat.

En dag på stranden

Vi tar med oss barnen till stranden, menade grannfrun. Maggie nickade instämmande och istället för att straffas fick vi en belöning. Det var omöjligt att förstå sig på vuxnas idéer, men glad var jag när deras beslut gick den vägen.

Grusvägen ned till stranden var lång och grovkornigt grusig. Det hade tagit flera veckor för mina storstadsfötter att vänja sig vid att gå barfota på den. Nu i mitten på juli sprang jag liksom resten av barnen på lätta fötter.

Väl nere gick jag och plaskade förstrött längs sandstranden. Den var ytterst normalt bohuslänsk med blåstången liggande i raka strängar längs vattenbrynet. I bakgrunden höjde sig en hög rak rödskimrande bergvägg över nejden. På ena sidan av stranden gick bergskammen enda ut i vattnet och avskärmade effektivt det som eventuellt fanns på andra sidan. Jag såg nyfiket dit undrade vad som fanns bakom den.

”Var är Inger”, tänkte jag, medan jag sökte mig lite längre ut i det långgrunda vattnet. Halva sommaren hade gått utan att vi träffats, ville hon inte det, eller hade jag haft så fel. Det kändes som om hon fanns i närheten, även om den här stranden var fel strand så var det något som lockade. Ett plask fick mig att lyfta blicken och titta ut över vattnet. En liten flicka med kort mörkblont hår stod där ute med ryggen vänd mot mig. Hon kunde inte vara mycket större än jag och ett dovt pirrande i magen av spänning när hoppet tändes rörde upp mina känslor. Hennes fräkniga ansikte vändes plötsligt mot mig.

En kort sekund som kändes som lång stod vi båda alldeles stilla utan att våga andas, rädda för att det skulle vara en hägring och såg avvaktande på varandra. Plötsligt som på kommando började vi samtidigt först i slow-motion röra oss framåt så sprang vi mot varandra med vattnet stänkande i kaskader kring våra brunbrända ben. Skrattande tog vi varandra i händerna och dansade runt tills vi överlyckliga föll omkull på tillräckligt grunt vatten för att inte våra huvuden skulle hamna under vattenytan. Hand i hand kilade vi i väg mot klipporna där Inga viskade att moster, morbror och Ulla var.

Maggie och Kent undrade surt vart jag tagit vägen, men så upptäckte de mig bland klipporna och kom ilsket muttrande efter. De hälsade på de där personerna som tydligen kände mig.

Trevligt att råkas, sa moster. Jag är doktor Majt Stenvall och det här är min man doktor Oskar. Vi är Edits moster och morbror.

God dag doktorn, svarade en förstummad Maggie. Hon var tydligen väldigt förtjust i titlar inte ovanligt på den tiden. Hon bara måste titulera sin man civilingenjör.

Får vi ta med oss Edit för att hon ska få hälsa på sin mormor som också är här, frågade moster uppfodrande.

Det går alldeles utmärkt, doktor Stenvall, svarade Maggie utan tvekan. Hon får stanna så länge ni tycker det passar.

Doktor var ännu på sextiotalet en titel som gjorde att vissa kröp inför överheten en högre titel än ingenjör. Brittas uppträdande inför mina släktingar fick henne att krympa lite framför mina ögon för ögonblicket betydde det lite för mig, men ändå skulle det göra att jag så småningom kunde kasta av mig hennes nedbrytande behandling av mig och min mamma.

Jag, Inger och Ulla hoppade runt på stranden jublande av lycka när vi förstod att vi skulle få vara tillsammans under resten av sommaren.

Morgonen därpå när daggen ännu fuktade gräset kom morbror Oskar körande i sin stora gula herrgårdsvagn. Den mörktigrerade boxern Akja hoppade glatt ur bilen för att hälsa på mig glatt viftade hon med hela kroppen som bara en boxer kunde. Den korta stubbade svansstumpen snurrade som ett helikopterblad. Tillsammans klättrade hon och jag efter hälsningsceremonin in i det stora utrymmet bak i vagnen där jag, hund och kusiner trängde ihop oss på de mjuka kuddarna som låg utströdda över hela golvet.

Hundra meter från gården svängde morbror in på avtagsvägen vi passerat på väg till gården. Den förde rätt in i den mörka skogen. Morbror körde säkert upp och ned för den ena backen efter den andra med den täta mörka skogen på var sida vägen. Så genom ett trollslag tog den och vägen plötsligt slut. En vildvuxen stor äng framför en bergvägg uppenbarade sig i all sin glans. Solen sken varmt och det surrade i luften av olika insekter, fjärilar i olika färger fladdrade lätt omkring bland något utblommade midsommarblomster och hundkex. En slända svirrade förbi och jag visste genast var jag var.

Sommaren innan pappa hade försvunnit ur våra liv hade jag och mamma promenerat runt på vägarna som korsade ängen som jag nu såg framför mig. Vid en dikesren inte långt bort invid den röda klippan som reste sig lodrät över nejden med en spretig martall klängande sig desperat fast vid ett klipputsprång, hade vi funnit en död tornsvala. Nu tänkte jag att det kanske hade varit Tummelisas svala som vi hade hittat. Den kanske inte var död utan bara låg i dvala och en dag skulle den vakna och då skulle jag, mamma och pappa vara tillsammans igen.

 Morbror verkade dödsföraktande köra rakt mot klippan. Han tänkte väl inte krascha rakt mot den, men nej det var en synvilla för en bred grusväg skymtade mellan det högt vajande gräset, lugnt och vant vred han ratten ett halvt varv så att den tunga bilen svängde åt höger och fortsatte längs vägen som smalnade av mer och mer tills den tog tvärstopp, men strax innan vred morbror ännu en gång på ratten och så var vi på den lilla gräsbevuxna stigen den sista biten mot den sommarstuga där jag tillbringat så många sommardagar tillsammans med Inga, Ulla, moster, mamma och Martin. Det var som att komma hem även om mamma naturligtvis inte var där, men moster hade sagt att mormor var på besök.

Jag, Martin och min kusin Stefan

Innan vi var framme vid stugan passerade vi Jonas Alströmers hus. Han var barnbarns barnbarn till originalet och bodde under vintrarna i Alingsås precis som Inga. Hon och jag lekte ofta att han var samma Jonas Alströmer som hade försökt införa potatis i vårt land på 1700-talet. Den Jonas som bodde i huset visade sig aldrig så han blev ett perfekt mål för fantasier om att han var vampyr. Han sov i en kista i jordkällaren bredvid huset om dagarna och på natten flög han omkring och letade desperat efter potatis i potatisåkrar och i matkällare. De vuxna menade att det var råttor eller skogsmöss som varit framme, men det gick inte vi på.

Herrgårdsvagnen saktade in så att barn och hund kunde hoppa ut på den välklippta gräsmattan, invid ett av körsbärsträden stod morbror Hans lutad över något. Han bodde i vanliga fall i Dalarna så han var långt hemifrån. Det pågick en diskussion mellan honom och moster Ingvor om ett svart klots position. Morbror suckade besviket när Ingegerd tycktes få rätt. Han gick muttrande till en pinne en bit ifrån som de lagt ut som visade var de skulle börja kasta. Kastet blev perfekt klotet nuddade nästan ett mindre rött klot en bit ifrån och han log i mjugg. Spelet hette boule och det var Prins Bertil som gjort spelet som ännu så länge mest var överklassens tidsfördriv här i Sverige populärt. Morbror Bengt var nöjd att ha spöat moster som var en mycket skicklig boule spelare var gott.

I skuggan av ett annat träd som till hösten skulle ge fina päron lite närmare det vita tvåvåningshuset med rödvinsbuskarna vid husknuten, satt en rundnätt vithårig gammal dam i en vilstol med en florstunn violfärgad sjal om sina gamla trötta, värkande axlar. Mormor Sara, för visst var det hon fick snart ett glädjestrålande barnbarn i sin famn.

Jag hade just nu inte tid att stanna i hennes famn för Inger var på väg runt stugknuten där morbror just parkerat bilen. Bakom huset fanns en liten mycket gammal lada, inne i den fanns en tom höskulle, en rostig kokskamin och rester av en svinstia. Där lekte vi ibland mamma-pappa- barn, men nu hade Inga tänkt sig förbi ladan mot en liten stuga nedbäddad i en grönskande slänt som ett skyddande täcke mot vind och rusk. Det var gäststugan där det fanns två tvåvåningssängar och Inga som klättrade upp i den översta slafen på den ena viskade att vi skulle få ha stugan alldeles för oss själva. Förtjust kravlade jag upp i den andra överslafen. La mig som Inger på rygg och betraktade ett par tranor som graciöst dansade vid en skogstjärn i taket och visste att det var mamma som hade målat det där vackra. Tranorna verkade leva på riktigt, jag såg ju hur de rörde sig i cirklar runt varandra.

”Varför tycker Maggie så illa om dem som gör sånt vackert”, undrade jag där jag låg i djup förundran över vad min egen mamma hade skapat. ”Kanske var det synd om henne, som inte förstod att det var viktigt med vackra saker, kanske hade hon aldrig haft någon mamma som kunnat måla, berätta sagor eller en mormor som kunde vika tranor och såg ut som en sagomormor, fantasi som gjorde såna bilder var lika vackert och skönt som tranorna i taket. Moster kikade nyfiket in genom dörren och ropade att det var saft och bulla i trädgården. Inger och jag hoppade vigt och snabbt ned på golvet och sprang nästan omkull henne för att komma först till bordet där moster och hembiträdet Ritva från Litauen hade dukat fint precis som Mumins mamma hade gjort.

Det var en ovanligt varm sommardag och därför många ettriga getinger som gjorde vad de kunde för att få sig en slick av den söta saften. Inte gjorde vi som man enligt regelboken skulle göra sitta stilla utan vi slog efter dem och sprang undan. De blev till sist så arga att de gav sig på inte Inger och jag som var de som mest retat upp dom utan Ulla som alltid av någon outgrundlig anledning var deras älsklingsoffer. Hon fick svårt att andas så tyvärr måste morbror ge sig iväg till sjukstugan med henne.

Det var synd att hon inte fick följa med och bada, tyckte jag, men Inger tyckte det var bättre att slippa sitt påhäng till lillasyster. Och medan mormor gick och la sig för att sova middag hämtade vi våra badkläder och moster en korg med lite mer dricka, frukt och bullar.

Inga ledde oss in genom snåren vid vägkanten för den som inte visste att det fanns en stig här skulle den aldrig upptäckas, växterna dolde den effektivt. Det var lite spännande att känna till en hemlig stig som lång och ringlande förde nedför och in i skogen. Där var det nästan alltid fuktigt och gyttjigt. Som vanligt kittlade och svalkade det skönt under fotsulorna, när geggan letade sig in mellan tårna. Så mötte vi en bredare grusväg som kom långt ifrån. De flesta badgäster tog den omvägen till stranden. Vi kände oss malliga över att ha vår egen.

Vid vägens slut fann vi som vanligt samma gamla eka som låg halvt nedsjunken i vattnet omgärdad av vass. Stranden vi gick på var i början täckt med fint smågrus som blev något finare ju längre vi gick. Jag såg vattenbrynet en bit bort och blåstången vajade sakta för de lätta vågorna som slog mjukt mot stranden. Inga stannade för att plocka upp något nyfiket kikade i hennes hand vad det var för något hon hade hittat. En liten blåmanet var det den hjälpte vi att ta sig ut i vattnet igen också en sjöstjärna. Längst bort mot bergssidan där den enda bryggan stack ut i vattnet hade familjen Steinwalls sitt tillhåll. Moster bredde ut filten och medhavd matsäck på den välpolerade klippavsatsen.

Jag försökte våga mig ut längst ut på den långa träbryggan. Det var lite farligt eftersom den var hal av sjögräs på vissa ställen men lyckligen framme vid bryggans yttersta gräns förstod jag varför jag hade känt mig så nära Inga då jag varit på den strand jag varit vid dagen innan. Det var bara att hoppa i havet och simma några meter, ta sig runt udden så skulle jag kunna nå den badstrand som Ann och Lasse kanske just nu badade vid.

”Spännande”, tänkte jag, ”att man bara med känseln kunde känna närheten av någon annan”.

När jag tittade ned i vattnet vid bryggan såg jag hur brännmaneter svärmade runt hela bryggan. Det var omöjligt att bada här så Inga och jag beslöt oss för att dela utrymmet på filten med moster. Vi kunde leka sakletare längs stranden som Pippi, Tommy och Annika. Det fanns en hel del olika sorters snäckor, blåmaneter, döda sjöstjärnor och fina stenar att hitta. De plockade vi med oss för särskilt snäckorna och stenarna var fina och man kunde ta med dom hem som souvenirer. En sjöstjärna ville jag ha med mig där fanns en såg jag. den var stor och vackert orangefärgad torr och död sedan ett tag.

En vecka senare packade vi in oss tillsammans med de större barnen Britt Marie och Elisabeth som kommit på besök i Britt Maries nyinköpta blåa Saab. Moster tog sin egen ljusblå Opel Kadett, Inger och mormor ville också med till Fykan. Det blev att mormor fick åka säkert med moster och vi kusiner i Saaben. Många mil ut mot havsbandet reste vi, men den sista biten ner mot stugorna måste vi gå nedför en lång smal ringlande stig, balanserade på en smal spång förbi ett mörkt vatten. Långt ned i dalgången syntes klungan med ett par slitna fiskarstugor som desperat tycktes söka skydda sig från de salta höststormarna. Nu var det högsommar och de badade i solskenet.

Mamma hade berättat om ett besök här för längesedan någon gång på fyrtiotalet om Fykan och som låg vid Soten mitt emellan Gravarne och Hunnebostrand. Det fanns bara tre gamla fiskarstugor där. En bebodd av några oeniga syskon som vägrade att sälja den för mindre än 9000 kronor. Stugan var förfallen redan då, skorstenarna föll ned och trädgården växte igen. En annan stuga låg närmare havet vid en smal vik som sköt in i de hårda klipporna. Den var mer välskött kärleksfullt vårdad av Jenny.

Den Jenny vi nu mötte var en grå och av hårt slit krokig kvinna, men lika vänlig och kärleksfull som mamma beskrivit henne. Men stugan där vi skulle bo var inte längre lika välskött ganska förfallen. Kanske hon ändå skulle få mycket mer betalt för den än de 9000 som de hade begärt då. Hon bjöd på kaffe och bulla och en hiskelig historia om hur några kor hade gått ner sig i vattensamlingen som vi på den rangliga spången just hade passerat.

– Det ska ni veta, barn, sa hon med en finurlig uppsyn, att det inte finns någon botten så trillar ni i hamnar ni hos hinhåle. Det är lika visst som det är sant.

Aino och Stefan kajkade förnöjt omkring på marinblå badmadrasser i viken. De var våra äldre kusiner morbror Bo och moster Hilkkas barn som bodde i Göteborg. De var redan i tonåren, lite yngre än Britt Marie och Bettan. Inger, jag och Ulla småkusinerna hittade några madrasser som vi pumpade upp med en rostfärgad rund mjuk luftpump innan vi tog oss ut på det halvdjupa vattnet. Stefan försökte knuffa ned oss i vattnet, men det var han själv som tappade balansen och föll i. Han fick brått upp igen för på botten kravlade hundratals krabbor, som mer än gärna ville knipsa av en tå. De hade tur de var inte matnyttiga, Jenny och moster hade lagat till en västkustssallad på fisk och skaldjur från havet utanför.

Sommaren var snart slut och därmed det roliga. Jag avlämnades hos Maggies pappa i Kungälv. Han var en gammal snuskgubbe upptäckte jag så snart jag kom in i den lilla lägenheten. Jag kände mig obekväm och lite rädd. Det var något i luften i atmosfären. Jag var glad när vi stuvade in oss i peugeoten för resan tillbaks till Stockholm. Hit ville jag aldrig mer. Gubben hade försökt knipa ihop om mig med sina ben när jag hälsat på honom.

Maggie som hade skrutit om sin pappa vad dolde hon för sig själv. En mur mellan henne och sitt kanske inte så fläckfria förflutna.

Kapitel Fyra

Svarvargatan

Så här såg gatan ut 2010.

Det var eftermiddag lördag två veckor senare jag huttrade i snålblåsten på Hässelby Gårds högt belägna tunnelbanestation. Maggie hade i förbigående sagt att jag skulle in till stan för att hälsa på pappa. Jag skulle gå av vid Fridhemsplan och hon lämnade mig ensam på perrongen.

Jag hade nästan glömt att jag hade en annan pappa än Kent.  Minnet var det lite si och så med. Det verkade sortera ut sådant som det inte orkade med just nu var det mesta. Mycket hade hänt på alltför kort tid rädsla, ensamhet och osäkerhet hade jag aldrig förr upplevt.

Varför är du alltid så dum? Du har ju inget vett alls om du inte gör som jag säger blir du som din tokiga mamma. Ann och Berit de är minsann kloka och Berit som är yngre än du klarar allt, sa Maggie med förakt i rösten.

Den enda tröst jag hade var nallen, filten och tummen. Jag skämdes över mig själv, rädslan för att vara dum var värre än den värsta mardröm. Gömde mig under filten och hoppades att jag skulle försvinna. Tänkte att mamma nog inte vile ha mig samtidigt som jag önskade komma hem igen. Det här var bara en hemsk mardröm. Snart skulle jag vakna upp hemma igen, men dagarna gick. I skolan klarade jag inte det enklaste tal eller bokstäverna trots att jag kunnatt skriva innan jag börjat skolan. I den här nya världen var allt annorlunda. Huslängorna såg likadana ut. Ingenting verkade äkt som de där kopiorna av tavlor som hängde på väggarna. Maggie menade att den var den enda rätt och riktiga. Allt annat var fantasi och det var farligt.

Min fostersyster Ann hade kommit hem från sina kusiner och fått för sig att hon skulle leka damfrisörska. Jag var hennes försökskanin och protestera gick inte för sig då hade jag väl blivit inlåst i badrummet och inte fått träffa pappa. Ann hade satt papiljotter i mitt hår. Den frisyr hon skapade kunde ha passat en tonåring. en hög frisyr perfekt för en halvvuxen person inte en sjuåring. Jag kände mig ful och obekväm när jag sett resultatet i spegeln.

I väntan på det gröna tunnelbanetåget önskade jag desperat att blåsten skulle få frisyren att försvinna och mitt hår som ju var kortklippt skulle rakna och bli som jag var van vid. rullade tåget från Hässelby Strand in på perrongen stannade tvärt. Tillsammans med övriga blåfrusna resenärer klev jag in i värmen.

Slog mig ned på ett av de gröna plastiga lädersätena och smålog förnöjt. Det var skönt att ha ett hår där inga lockar i världen höll en längre tid utan ordentlig permanent. Nu kändes det bättre och önskade att jag fick stanna hos pappa.

Pappas famn, var varm, trygg och hemlik ändå tvekade jag lite när jag tog hans hand. Var drömmen sann var det han och älskade han mig. Såg han att mitt hår var rakt och tyckte han om mig även utan hästsvans. Jag kunde inte vara helt säker på honom för när mamma och jag hade varit i Göteborg och vi sent på kvällen trötta efter den långa tågresan klivit över tröskeln hemma i Vasastan hade en föraning, en känsla av tomhet som fick det att knyta sig i maggropen tagit tag i mig. Det hade varit något som borde ha funnits där men som nu var som bortblåst. Där skulle finnas en lukt som sa att nu var jag hemma! Ett gnisslande ljud hade hörts från spåvagnen som svängt in på gatan. Mamma såg jag hade funnit någonting på köksbordet innan hon snabbt hade skickat in mig till tant Maja.

Hon hade som vanligt suttit vid sitt sminkbord och som alla kvällar skött sitt ansikte med olika skönhetsmedel, graciöst som en ballerina lyckades hon den där kvällen som alltid trots sina av ledgångsreumatism söndervärkta fingrar vira in det tunna grå håret i de snusbruna mjuka papiljotterna för att till sist sätta ett florstunt hårnät över det hela. Hennes omsorg om sin egen person var hennes sätt att inte bara överleva i slummen utan också genom att sköta sitt yttre bevara sin värdighet. Allt verkade normalt.

Det hade känts tungt, tomt och ledsamt och förstrött hade jag tittat ut genom fönstret mot det motsatta gårdshuset. Där på väggen mittemot hade den gulbruna putsen flagnat så att bilden av en ensam gammal gumma sittande på huk tonade fram. Så ensam och gammal kände jag mig, som trashanken Chaplin, som hade trillat ned i ett svart hål som han gjort i filmen jag sett i Göteborg tillsammans med kusinerna Aino, Stefan och Inger.

Den dagen för två år sedan hade pappa samman med min bror lämnat mig och mamma. Det var för att han lämnat mig utan att säga varför som jag inte var säker på att han verkligen ville träffa mig. Han kramade mig när vi möttes på perrongen vid Fridhemsplan. Så för en stund försvann den sugande oron i maggropen. Vi promenerade hand i hand längs Fleminggatan. Aldrig ville jag släppa taget om honom och trots det ljudliga trafikbullret och snålblåsten växte värmen och trygghetskänslan inombords samtidigt som pappa vänligt, men bestämt visade vägen. Vi tog en gata till vänster och så till höger och så till höger igen. Det var lång väg att gå för en kortbent sjuåring, men det var en underbar stund. Om jag fått som jag velat hade jag gått och gått med min hand i pappas sträva näve hela livet.

”Mamma kanske väntade på oss”, tänkte jag upprymt. Vid slutet av gatan fann pappa en tvärgata ned mot Kungsholmsstrand. I ett fönster skymtade några keramikmuggar, i ett annat några dammiga ögonkakaokartonger och ljusblå burkar med bilder av syrliga karameller. De verkade ha stått i skyltfönstret sedan mitten av femtiotalet. Så kände jag igen mig. Ett funkishus stod ensamt för sig själv, i bakgrunden syntes den magnifika utsikten över Karlberg, och Norrmalm. Ett stort träd stod liksom ett vårdträd vid husets sida invid en sandlåda och en grön parkbänk. De rostbruna och gula löven låg utströdda som en krans vid dess fot plötsligt tog en stark vind tag i dem och de flög rasslande iväg över gatan.

I spänd avvaktan följde jag pappa in genom porten. Vi tog en liten järngallerförsedd hiss tre trappor upp. En ytterdörr stod på vid gavel. Vi var väntade. En liten rundnätt, mörk kvinna slöt mig välkomnande i sin varma, mjuka famn.

Det var Maria, pappas nya fru och där var Thias som var en månad yngre än jag. Han satt slappt nedsjunken i en av de bruna läderfåtöljerna. Hans cendréfärgade hår var kort men ostyrigt rufsigt. Han vände sina vänliga spjuveraktiga ljusbruna ögon mot mig.

– Mors, syrran, sa han och log med hela ansiktet.

Tomas var den mest spännande kille jag träffat. Jag hade hört Maria berätta om alla gånger han med hjälp av sin ohöljda charm fått polisen att köra honom hem när han varit ute på stan. Han ställde sig vid trottoarkanten och låtsades gråta. Den svartvita polisbilen stannade.

– Och hur var det här då, undrade en bekymrad polis.

Jag har gått vilse och hittar inte hem, grät Thias.

Så fick han skjuts ända till porten. Det var lustigt tyckte jag att han lyckades med det där varje gång. Inte hade han gått vilse han var bara trött och orkade inte går hem så smart att ordna gratisskjuts.

Några minuter senare satt jag lika härligt nedsjunken i den snusbruna läderhörnssoffan för att inta mitt thé, som Thias i fåtöljen bredvid. Maria thé smakade godare än något annat, gjort på Hornimans och kaffegrädde istället för mjölk. Jag prövade själv längre fram i tiden, men det smakade inte alls lika, så det var nog något mer kanske en hemkänsla. Här var jag accepterad åtminstone kände det så.

Théet smakade gott för att atmosfären var så gästfri. Inte alls som hos mina fosterföräldrar där jag kände mig som en inträngling i deras perfekta lilla familj. Här fanns sånt som jag mindes från Norrtullsgatan som böcker, tidningar, tavlor, byster i lera som pappa hade skapat som denna byst av Maria.

Pappa Ragnar skulptör

Till Edith/Ragnar Edvardson/ 1954

Fem majskorn i en rad är dina tår
Och hälen spetsig, utan spår
av detta första runda år.
Nu öppnar sig din lilla hand,
Som ännu ingen knoge har
en sjöstjärna på fjordens strand.
Förtorka skall den
Ganska snart
Och ligga gömd i silvrig sand
då öppnar du
En annan hand
Då vandrar du på trubbig häl
och griper vant
Om föremål som mening har
Men ingen själ
En trasig knapp
Ett äventyr!
Ja, skynda dig före knappen flyr
Och blir ett glädjelöst bestyr

Maria var från Sundsvall och hon arbetade som frilansande socialreporter för den kooperativa veckotidningen Vi. Hon satte sig nu i fåtöljen mitt emot mig och tände en Minden mentolcigarett. Den speciella doften av mentol skulle följa henne genom livet som ett oersättligt karaktärsdrag. Precis som pappas piptobak, Tiedemanns gula skulle följa honom och mig. När jag kände några av de lukterna i tunnelbanan mindes jag dem och det här hemmet.

– Det var krig, berättade Maria med sin djupa lite hesa röst, Sundsvallsdialekten var uppblandad med stockholmska. – Jag fick en snabbutbildning till elektriker. Alla karlar var upptagna med att öva krig, så vi kvinnor behövdes för att sköta sånt som de inte hade tid med. På den tiden fanns det bilar men vägarna var inte alltid farbara och vi måste spara på bensinen. Det var restriktioner på allt och de hade placerat mig vid en förläggning högst upp i Lappland vid Riksgränsen.

Det var mitt i vintern, och du ska veta att det var kallt, sa hon och tittade menande på mig. – Snön täckte nästan taknocken och det var -40 och snöstorm. Jag var totalt ensam ingen telefon, ledningen hade rasat. De enda som höll mig sällskap var vättar, vargar ylade och en järv rörde sig runt knuten. På kvällarna hade jag och killarna ibland seans. Det är något man gör om man vill tala med andar, vet du. Andarna fick fnatt och lyfte hela bordet och det flög över golvet.

Marias berättelser var totalt olika Maggies som ju ansåg att fantasier var farliga. Sånt skulle barn lära sig av med för det var fult att ljuga, därför kunde hon inte pynta sin livshistoria med olika bilder som Maria gjorde, för det var fult, och det skulle jag lära mig. Men utan att blinka ljög hon för Lilly grannfrun när hon låtsades tycka om henne för ofta berättade hon för Kents syster om vilken obegåvad lantlolla Lilly var. Det menade Britta var okej och kallade det för vita lögner.

 Fantasier var lögner som man inte fick ha, men låtsas som att man gillade grannfrun gick bra. Marias fantasier var sånt som Britta ansåg oanständigt som konstnärer och sångerskor sysslade med som ofta pyntade sina bilder och sånger med bilder. Vättar och andar som fick bord att flyga som Maria berättade om fanns inte. Hennes berättelse var därför inte sann. Pappa kallade henne senare för mytoman med en fnysning, men hur skapade man en spännande historia om man inte fick svarva lite.

”Varför gick hon gärna på Operan, lyssnade på Snoddas och sjöng ibland själv om hon tyckte sånt som konstnärer och sångerskor sysslade med var omoraliskt skräp som vettiga människor inte sysslade med”, undrade jag.

Det var fult att ljuga, visste jag, men det fanns visst olika sorters ljug. Britta hade sagt till mig att vita lögner var hennes och många andras sätt att inte göra andra alltför illa, genom att avslöja vad de egentligen ansåg. Det var en bra strategi att inte vilja göra sig osams med grannfrun. Mina lögner var aldrig vita även om jag ibland försökte för att inte råka illa ut precis som Britta då hon inte ville bli ovän med grannfrun. “Var det kanske bara hon och hennes familj som fick gör vissa saker som inte andra fick.”

Jag älskade Marias fantasifulla historier. Hon beskrev ensamheten vid riksgränsen och rädslan för att kriget skulle komma till henne. Det var därför den befolkades med vättar, andar, vargar och järv. Kylan och snön beskrev hotet från världen utanför. Och hon bevisade att hon var duktig på elektriska saker som hon lagade som en expert.

Marias berättelser gjorde hennes liv spännande och jag ville hellre våga fantisera som hon än vara tråkig som Britta.

Häng med, Edit, ropade Thias från ytterdörren. Han hade redan jacka och stövlar på sig. Snabbt fick jag på mig mina ytterkläder.

Stadens gatlyktor lyste upp tillvaron så att det inte var helt beckmörkt då vi kom ut genom porten för att förenas med några barn från kvarteret. De hade samlats vid sandlådan under trädet en mörklockig söt pojke med en korkskruvslinga i pannan och en tanig pigg brunögd flicka i samma ålder som jag. Jag närmade dem lite blygt men flickan tog initiativet.

– Du är Edit, undrade hon och jag nickade. Jag heter Pia. Thias har berättat om dig, kul att du är här. Vill du vara min bästis?

Visst vill jag det, svarade jag och sken upp. Vad ska vi göra nu?

 Vi drar, hojtade Thias, och så drog vi fyra iväg i full galopp till Beates keramiska verkstad runt hörnet.

Beate

Den var spännande så där stannade vi en stund först tittade vi i fönstret och beundrade de fina muggarna som alla i kvarteret drack sitt te eller kaffe ur. En tunn liten kvinna med kort spetsig näsa, rakt råttfärgat kortklippt hår och ljusgrå ögon vinkade in oss. På bruten svenska hälsade hon oss välkomna. Hon var tyska precis som Martins mamma som var från Berlin. De hade båda överlevt koncentrationslägren under kriget.

Pia, Thias och pojken som var mörkhyad och kom från Marocco som hette David sprang runt i lokalen och tittade på allt fint, men innanför dörren stod en enorm drejskiva och den drog mig till sig som en magnet. Jag kravlade upp på träbänken framför den och så försvann nuet och jag var hemma i Vasastan.

 Det var en vinterkväll och kallt så det knakade i de gamla väggarna, och jag satt vid ett stort bord i den av kokskaminen och vedspisen uppvärmda lägenheten. För mitt inre såg jag mamma, pappa, moster Sirpa en storvuxen finska, min kusin Nina som var hennes dotter, Martin och Bernt som var poet. Vi satt alla vid bordet och pappa arbetade med en byst i lera. Matin satt modell skrattade i drömmen för att han måste sitta alldeles stilla. Han ville hellre ge sig iväg och leka med sina indianer. Mamma koncentrerade sig helt på en egyptisk relief också i lera. Jag gjorde vad jag kunde ormar i alla storlekar. De vuxna småpratade och det var allmänt mysigt och hemtrevlig trots att det ibland knäppte otäckt i de gistna fönstren.

 Bernt läste en av sina dikt.

 se världshjärtat/ bernt eriksonMumien vaknar

Bredande månljusfasa på
sinnenas äng
Se den stela mekaniserade
Ondskan
Nalkas livets skärhet
Som inte vågar vara trygg
Var god vänd
Ty också på andra sidan finns
beaktansvärdhet
Var god läs alla baksidor
såväl som framsidor

Det var den speciella atmosfären som lukten av lera, oljefärger och kreativiteten i keramikverkstaden som framkallade minnet av den gemensamma stunden. Skapandet, fantasins och drömmarnas värld var mitt hem på jorden, hur mycket Britta än försökte få mig att välja hennes realistiska värld. En värld utan fantasi och drömmar blev tråkig kände jag, vid drejskivan kände jag lite välbehövlig stolthet över att tillhöra den värld som var konstnärens.

– Edit, vi drar, hojtade Thias igen.

Han kunde absolut inte stanna en längre stund och även om jag helst ville stanna hos Beate kunde jag inte låta bli att följa med honom och de andra för att se vart vi nu skulle. Det kanske fanns något minst lika spännande runt hörnet och så fortsatte färden i vild galopp mot en liten gungpark.

De som bestämde i staden hade börjat byta ut gungorna av trä mot bilringar, ännu så länge nöjde sig parkförvaltningen med två bilringar. Vi tyckte att de i trä var mer spännande för man kunde göra våghalsiga saker med dom. Tomas ställde sig på en av dem och tog rejäl sats snabbare och snabbare gungade han. Högre och högre och så plötsligt fick han gungan över huvudstången. Han skrattade högt stolt som en mycket liten tupp som klarat något riktigt farligt. Utan att veta om det trotsade han faran för varken han eller vi andra hade vett att förstå att man kunde slå sig ordentligt om man trillade av. Tomas gjorde om konststycket flera gånger och vi andra var rätteligen imponerade.

Jag försökte och Pia också, men vi lyckades inte få upp farten tillräckligt och snart hade Tomas tröttnat på gungorna. Han gav sig iväg utan varning. David följde snabbt med och så småningom också Pia och jag. Det skulle dröja något år innan vi skulle göra om samma trick som Tomas. Vi hittade snart killarna i godisbutiken. Bekymrat viskade jag att jag inte hade några pengar men Tomas var snäll och sa att jag fick dela hans påse som snabbt fylldes med geléråttor, sega gubbar, chokladnallar och piaster.

Pia och David lämnade vi av i grannhuset, så var Tomas och jag inne i köket där vi hittade Mauds läckra spaghetti med köttfärssås, ännu varm väntade den på oss på gasspisen. En stor tallrik fylld med läckerheten så satt vi i soffan i köksalkoven och lyssnade till Klas Klättermus på radio. Maud och pappa tillhörde dem som ännu inte köpt någon TV, men vi nöjde oss ännu med radions barnprogram. När den var slut tänkte vi oss in i sovrummet bredvid, men Markus hade kommit hem från ett besök hos sin mamma och nu gömde han sig med en bok i sitt eget avskärmade krypin av rummet intill köket. Han tyckte vi var fjantiga småglin och ville vara för sig själv. Vi tyckte han var tråkigt vuxen och Tomas kunde inte låta bli att reta honom tills han gav upp och tog med sig boken ut i vardagsrummet.

Vi tog över rummet i ett skåp hade Tomas fullt med serietidningar Stålmannen, Fantomen, Kalle Anka, Dennis, 91: an, Lilla Fridolf och snart också Mad. Det var ett paradis fast jag inte kunde läsa än, gjorde jag så gått jag kunde. Bilderna gjorde det lätt att gissa vad som hände, men ändå ville jag veta vad som stod. Läsa kunde man lära sig i skolan kom jag på. Äntligen något som gjorde skolan nödvändig hade tappat intresset för den och det hade varit därför jag haft svårt att lära mig något där.

T
idigt på söndagsmorgonen när det ännu var tyst i lägenheten och mörkt ute satt Tomas och jag åter i den trivsamma alkoven i köket, drack te, åt rostat bröd med marmelad och lyssnade på barnradions morgonprogram. Gösta Knutsson berättade om Pelle Svanslös upptåg i Uppsala. Jag njöt av den lättsamma morgonstunden med Tomas. Det var härligt att sitta där i nattlinne samman med honom och trots att han inte var min bror så kändes det så.

– Vill du se Tarzan apornas son på Draken, eller Kalle Anka på Roxy, undrade han samtidigt som han gäspade.

I stan fanns det många biografer och flera av dem visade matiné på söndagarna. Draken låg vid Fridhemsplan och Roxy längre bort. Tomas avundades jag mycket för han hade möjlighet att gå på matiné varje söndag. Ibland hann han om han sprang mellan biograferna med tre stycken för det var ofta föreställningar på olika tider fram till klockan tre. Han fick ofta pengar av sin pappa som arbetade med att skriva manuskript till deckare för TV.

– Tarzan, svarade jag för Draken var närmast. Jag hade aldrig sett Tarzan snabbt klädde vi oss. En halvtimme senare satt vi i mitten på 11: e raden. De platserna skulle komma att bli våra favoritplatser. Vi var lite sena men hann precis slå oss ned med varsin godispåse för att höra bröllopsmarschen, en galen stumfilms bit och så sa en käck röst att ”nu blir det reklamfilm”.

Cocacola, Marabou mjölkchoklad och tuggummit Toy med slogans som vi aldrig skulle glömma visade sina reklamfilmer så föll ridån. Ett tag ljusnade det något. Det prasslades från godispåsarna och blåstes i biljetter så att ett vinande ljud hördes.

Sakta mörknade det igen och Twenty Century Fox svartvita lejon röt. Tarzan vrålade och träffade Jane brottades med lejon och krokodiler, red på elefanter, svingade sig mellan lianerna med Jane i famnen till sin trädkoja högt upp bland träden. De kysstes och ridån föll. Vi sprang ut via en dörr längst ned vid scenen och så var Tomas och jag åter hemma.

Nu var det slut på det roliga för Markus följde mig till tunnelbanan. Pappa hade cyklat till jobbet på en av stans största morgontidningar. Markus gick tyst vid min sida min mörka vackra halvbror. Det mörka hade han fått i arv av sin mamma som var judinna från Tyskland men med spanska rötter. Hon hade när hon var ung försökt fly från Berlin till Spanien, men nazisterna hade fångat henne i koncentrationsläger där hade en av Bernadottes vita bussar hittat henne halvdöd och fört henne till Sverige.

Jag var ledsen för att jag var på väg tillbaka till fosterhemmet och för feg för att våga be att få stanna hos pappa rädd för att han skulle säga nej. Min brors liv var inte heller lätt. Han hade följt pappa från det ena hemmet till det andra. Hans mamma hade upplevt det värsta tänkbara och hon var bara en veckoslutsmamma. Först hade mamma tagit hand om honom och nu var det Mauds tur. Vi var två oerhört ensamma syskon fångna i vår egen ångest utan förmåga att trösta varandra.

På tåget mot Hässelby tänkte jag att jag aldrig skulle avslöja att jag helst ville stanna hos pappa. Jag var övertygad om att de vuxna skulle straffa mig för min önskan så att jag aldrig fick träffa Tomas och Pia mer. Och redan under julen träffades vi och Pia blev för en tid min bästis. Så länge den här möjligheten fanns kunde jag överleva resten.

Var är hemma

Lördagen den 24 september

Kapitel Tre

Dumma unge

Lördagen den 17 september

Granaths låg här någonstans. Garagelängorna på höger sidan om huset.

Kent verkade försvinna under flera timmar under veckosluten men det fann jag ut längre fram var han i garaget som låg cirka fem minuters gångväg från radhuset där familjen bodde. En grusad väg gick förbi en gungpark mot livsmedelsbutik som ägdes av familjen Granath. Bakom den fanns garagelängan. Där älskade han att hålla till och snickra riktigt duktig var han som hade skapat dockskåpet i hallen med de fina stolarna, borden, sofforna och lamporna även elen hade han kopplat. I garaget fanns förutom snickarhörnan en grå Peugeot av äldre modell 403. Namnet Grå passade familjen perfekt de tyckte mycket om den färgen. Träden hade börjat skifta i olika höstfärger, ett lite kylslaget höstregn dolde färgerna när Kent parkerade bilen på parkeringsplatsen uppe vid Maltesholmsvägen.

Maltesholmsvägen 61

Hon placerade mig i framsätet på den utan att spänna fast bilbältet. Sådant var det inte så noga med i början av sextiotalet. Det var bara föraren som behövde skyddas mot olyckor så Maggie satte ordentligt på sig det nyinsatta trepunktsbältet. Efter en stund svängde hon vänster vid första rondellen. En timme senare stannade bilen vid huvudentrén till Karolinska Sjukhuset. Vi gick en slingrande lång väg i kulvertarna under sjukhuset innan vi kom fram till några trappor som tog oss en halv våning upp och stannade framför en tung dörr som en barsk sköterska med tung imposant nyckelknippa i näven låste upp med en dyrk.

Innanför fanns ett stort rum med symaskiner och vävstolar. Ett stort runt bord belamrat med tyger, garnnystan, saxar, en liten rund dyna med synålar och en med knappnålar i olika storlekar. I ett hörn satt en ensam kvinna och sydde. Maggie puffade mig uppfodrande mot henne. Kvinnan log stumpt och gav mig en stor teddybjörn gjord av vit fårull. Tveksamt log jag oengagerat när jag förstod att den där trötta frånvarande kvinnan var mamma. Hon fick ingen kram istället drog jag mig undan. Kände mig osäker på om hon ville veta av mig. Krampaktigt höll jag om nallen tryckte ansiktet mot den för att dölja skamkänslorna, tårarna som även om de fanns där någonstans inte ville komma ut.

Jag andades ut när jag ett par minuter senare tilläts lämna avdelningen. Ute störtregnade det och jag gömde nallen under jackan för att den inte skulle bli blöt. Den var en kär vän som jag inte ville mista och hela vägen tillbaks till Hässelby kramade jag den hårt, knep ihop ansiktsmusklerna för att slippa gråta. Det gjorde änglarna åt mig.

 – Varför får jag inte vara med mamma, vågade jag till sist fråga Maggie när bilen snurrade runt i den sista rondellen. Det hade slutat regna och molnen började spricka upp en solstråle tittade trevande fram.

– Din mamma är trött och måste vila upp sig, svarade Maggie undvikande den svåra sanningen. Att mamma var det som kallades sinnesjuk var tabu, att hon försökt ta sitt liv var ännu skamligare. Vilket hon senare berättade något som barnavårdsnämndens papper inte bekräftat.

 ”Det var väl mig hon var trött på och jag hade varit stygg när jag gav mig iväg till det där museet med de uppstoppade djuren”, tänkte jag där jag satt i bilen. ”Mamma hade lämnat bort mig därför att jag varit stygg,”

Var det för att jag tillsammans med några andra barn från Norrtullsgatan hade gett mig av till museet med en massa uppstoppade djur. Vi hade inte vågat gå över vägen, men mamma hade blivit jättearg. Jag var för liten för att förstå att mamma varit orolig och trodde att blivit trött på mig.

Vara ifred ville jag helst låtsas som om jag inte brydde mig orkade inte känna något annat. Det hade varit för många svåra upplevelser på så kort tid. Jag låtsades vara oberörd och inbillade mig att jag skulle kunna undvika konflikter på det viset. Verkade för okunniga som Maggie som om jag var känslokall.

Men familjen Grå hade regler som jag enligt Maggie borde känna till på förhand. Familjens sätt att tänka och leva var det enda normala ansåg de och därför borde varje vettig människa veta att bete sig som dem. Det kunde väl inte behövas några förklaringar. Hon Edit var väl dum.

Din mamma är omoralisk, sa hon i bilen tillbaks mot Hässelby. Hon har inte haft vett att gifta sig med din pappa. Så är hon konstnär också inget jobb för någon, särskilt inte för en kvinna. En kvinna ska gifta sig innan de får barn och sen ska de sköta om hemmet inte hålla på med sånt där som att måla tavlor. Du ska vara glad över att du fått komma till mig så att jag kan ge dig en god ordentlig uppfostran.

Inte för att jag förstod vad omoralisk betydde men det var nog inget fint att vara. Varför det var dåligt att måla tavlor hade jag svårt att förstå. Det var underbart med tavlor och mindes mammas som jag sett på väggen där hemifrån. Och alla gånger jag varit med på Nationalmuseum och Liljevalchs där det hängde många tavlor som folk betalade för att se. Några var målade av kvinnor det visste jag bättre än hon. Jag blev obstinat och ledsen samtidigt.

Maggie värmde risotton när vi kom hem. Vi slog oss ned vid köksbordet. Hon berättade om sitt moraliskt felfria liv.

Du måste lära dig av med att fantisera för fantasier är inte vad normala människor sysslar med. Din mamma har blivit galen för att hon fantiserat för mycket om du inte lär dig av med sånt blir du som hon. Du ska lära dig av mig och min familj. Min pappa var glasblåsare och vi var fattiga, men anständiga människor. Mamma slet med tvätt vid klappbryggan, vände och vred på slantarna för att få det att gå ihop. De var minsann inga latmaskar utan ambitioner som de flesta arbetare är utan såg till så att både jag och mina två bröder fick utbildning. Efter skolan arbetade jag på bank och för min första lön köpte jag ett lexikon. Jag träffade Kent när han kom på besök till Kungälv. Han läste per korrespondens till civilingenjör. Vi cyklade mellan Kungälv och hans hem i Lidingö. När vi gifte oss slutade jag på banken för gifta kvinnor får inte jobba där och Ann föddes. Vi flyttade till Hässelby Gård i slutet av femtiotalet och jag blev hemmafru på heltid. Min äldsta bror Nils är byrådirektör. Du har mycket att lära dig av mig och min familj. Min pappa är 85 och frisk och klokare än de flesta. Din mamma är en skam för vårt samhälle, tänk att leva samman med en man utan att vara gift, ojade hon sig och snörpte på munnen.

Jag förstod inte hälften av den uppbyggliga historia hon försökte delge mig en sjuåring, men utan att svara på hennes berättelse med något annat än låtsat intresse undrade jag för mig själv om hon tyckte att min pappa också var det där ordet omoraliska. Han hade barn med andra än min mamma, men av någon anledning talade hon aldrig illa om min pappa.

Det blev konflikter av det mesta jag tog mig för med som den eftermiddag då jag fann några dockkläder i en röd leksakslåda i rummet jag sov i. Jag tvättade dem i handfatet i badrummet, blandade naturligtvis färgerna utan att förstå att de skulle färga av sig på de vita plaggen. Maggie upptäckte naturligtvis det hela. Jag försökte komma undan genom att neka till att det var jag som hade gjort det. Panikslagen inför straffet som skulle komma så snart Kent kom hem. Fel naturligtvis, men jag var rädd för att få stryk, vem var inte det. Aldrig att Ann fick stryk vad hon än gjorde. Det skulle jag på ett smärtsamt vis lära mig..

Jag blev skickad i säng utan mat eller inlåst i badrummet i väntan på att Kent skulle komma hem och daska mig på min bara stjärt, Det sved och gjorde ont men jag knep ihop för att inte skrika. Det skulle han inte ha. Maggie uppfattade mig som en förhärdad lögnare som inte vare sig grät eller skrek.

Att det var filten och nallen som fick ta emot mina tårar begrep hon tydligen inte. En eftermiddag efter en bestraffning hörde jag genom filten skrik från grannens lägenhet, en pojkröst. Skriket skrämde. Han fortsatte skrika av smärta samtidigt hördes något som lät som en piska vina. Rädd somnade jag ändå till sist och drömde om den elaka styvmodern i Snövit som för ovanlighetens skull var gulblonderad som grannfrun som jagade mig med piska.

Vad var det för hemsk värld jag hamnat i. En hemsk värld där man inte använde sina händer till att kramas utan till att göra flickor och pojkar illa. Å, vad jag längtade hem till Norrtullsgatan som mamma hade tecknat med pastellfärger.

Så har den där lymmeln fått vad han är värd. Den pojken behöver verkligen veta hut, mumlade Maggie vid frukostbordet. Det är då underligt att de där barnen är så olika till läggningen. Berit hon är den mest begåvade, väluppfostrade och kloka flicka jag mött. Hennes bror är ett riktigt rötägg. Lilly som är alldeles ensam har ett himla sjå med att få pli på honom medan hennes man är ute på affärsresor.

Kent grymtade jakande till svar medan rakapparaten som vanligt surrade över hans kantiga haka. Det var lördagsmorgon och han hade dagen ledig och försvann som vanligt till snickarboden i garaget. Det var bara en timme skola på lördagarna efter den var Ann och hälsade på sina kusiner som bodde i närheten och jag satt en stund i gungparken bredvid. En stunds gungande så kände jag att jag behövde gå på toaletten.

Dörren till lägenheten var låst för Maggie var ute i ett ärende. Panik, utelåst, inte ens här hade jag ett hem. Utestängd, jag kommer aldrig in igen och så kissade jag på mig. Maggie kom samtidigt i trappen, upptäckte att mina byxor var blöta.

Dum och äcklig unge du är, att du inte hade vett att ringa på hos Lilly, att du inte kan vara lika klok som Berit. Gå och lägg dig och skäms i eftermiddag ska du åka och hälsa på din pappa, hasplade hon ur sig i samma andetag. Att jag kanske var rädd för Lilly och hennes mattpiska begrep hon inte. Hon, Maggie verkade ha svårt med empatin.

Kjelle var i ett värre helvete än jag, men vem lyssnade på oss ingen ändå hade jag på måndagen efter skolan stått och tänkt att jag kanske skulle gå till rektorn, för att be om hjälp, men så vände jag om. Vågade inte, min tilltro till vuxna hade sjunkit ned i botten. Kjelle och jag fick försöka överleva bäst vi kunde i en värld som tyckte att vissa barn behövde veta hut trots att det egentligen var de vuxna som borde “veta hut”.

Järn, Guld och Silver

VALLONER

Smeder i Bunäs

En bild på min fars bröder Ingmar och Karl Henrik två av smedernas ätteläggar vid arbetsbänken.

Märtha Catharina Hagelin föddes i Bunäs 18 januari 1787 i Värmland. Pappa Bengt Hagelin var klockare och hade samman med sin hustru Maria Johansdotter Lander flyttat in till Kroken i Skee redan 1801.

Bengt var född 28 februari 1751 i Ölme vilket var samma församling som mormors far Jan Petters mor Maja var född i Edesviken. Han var 17 år äldre än Majas föräldrar Anders och Cherstin som var bönder i Sanna, Ölme och Bengt var född i  Östra Ulvsjö där hans pappa var bonden Lars Bengtsson och mamma Märtha Caijsa Råbock. Det var Bengt och hans bröder Peter och Olof som tog namnet Hagelin.  

Bengts hustru Maria Johansdotter Lander var född 20 september 1744 i Edesviken i Bunäs. Hennes far var smeden Johan Lander och farfar Jon Lander båda från Edesviken och med epitetet Mästersmeder. Var de valloner?

Maria var först gift med Erich Hertz. Någon släktskap till megahertz kanske? Med honom fick hon tre barn Lena Stina, Johannes och Sven Reinhold. Erich avled 1785 och 1786 gifte Maria om sig med Bengt och de fick enda gemensamma barnet Märtha Catharina innan de flyttade till Bohuslän. 

Far och son Mästersmederna Jon och Johan.  Vad smidde de bara järn eller kanske var det silversmide eller kanske till och med guldsmide? Troligtvis om de tillhörde de under 1600talet invandrade Vallonerna var det järnsmide. De kom oftast från Liége. Jon hustru h. ette Annika Månsdotter Carlander.

Smeder från Vallonien var det bara Louis de Geer som lockade dem hit och hur många var de egentligen. Det är också tydligen en myt att de alla var smeder. Lennart Touissaintsson var Brukspatron och sonson till Vincent Toussaintsson Touffar född 1615 i Vallonien troligen Gent varifrån hans farfar Vincent Touffar kom. De dyker upp i Filipstad. En del dök upp i Sverige redan på 1500-talet.

Paquet Gilson och Velam de Besche var valloner. De kom till vårt land i slutet av 1500-talet. Var de vänner eller kanske släkt. Att Paquets namn blir till Påke okej. Hans son Dionysius tar namnet Chenon kan ha den enkla förklaringen att präster ofta tog namn efter sin födelseort. Både Paquet och Velam verkar ha haft titeln Jerndragare. De transporterde järn och var alltså inte smeder. Vellam de Besches bror Gillis var Slottsarkitekt och kom till Sverige och Nyköping ca 1608. Han var med om att bygga om Nyköpings Hus till ett slott. Både han och Paquet gifte sig med varsin dotter till Peter Dionysius som var Byggmästare i Nyköping.

Präster och byggherrar

Pella

Pastor Petrus Warodell

En av Rusthållare Magnus Arfwidsson och Ingeborg Swensdotters söner utbildade sig till präst. Man kan gissa att var kyrkoherde Temptander som var en viktig faktor i sammanhanget.

Och det var en av hans söner Petrus som blev pastor och komminister i Flistad 1780 till 1781. Han verkar ha varit den första i släkten som tog namnet Warodell efter Skattehemmanet Varola som på 1700- talet stavades med W. Enligt Petrus herdaminne studerade Han i Uppsala där han blev student 1767 och prästvigdes 1771. Samma år blev han vice komminister i Böne. Pastorsadjunkt i Larv 1776, komminister i Flistad 1780 och pastor 1781.

Den 7 Apr 1782 gifte Petrus sig med Prosten Petrus Tegneus i Lidköpings dotter Caijsa. I Götlunda föddes alla utom ett barn. Maria Elisabeth (1783-1785), Ingeborg Margareta (1786-1851), Lisa Petronella (1787-1861), Per Magnus (1790-1863). Lars Johan(1790-1863) föds i Prästgården i Flistad. Maria Elisabeth blev bara ett år. Hon avled i kopporna en sjukdom som man snart med hjälp av vaccin vilket resulterat i att många människor överlevde en sjukdom som skördat alltför många genom seklerna.

Ingeborg Margareta kallad Inga Greta gifte sig med Prosten Fredrik Beckman och blev farfars mor till min farmor Brita Karlsson född Beckman. Inga Greta blev och Fredrik bodde på Waholm där fyra pojkar föddes Anders blivande biskop, August bruksförvaltare och byggherre, Carl vart Handelsman och Farfar till Anders grundare av Beckmans, Claes som blev kyrkoherde.

Per “August” Beckman

Augusts fulla namn var Per August han var byggherre för Rosa Huset i Skövde men bosatte sig på en gård i Frösve församling en bit därifrån. Den hette ännu i mitten på 1800 talet Sörgården men slogs samman med gården Kliened och fick namnet Sörbylund. Inga Greta sägs ha skapat trädgården. Hon hade blivit änka tidigt och arbetade hårt med Bredgården som låg i Horns församling.

Prästgården Mariestad

Bruksförvaltare Per Magnus gift med Hedvig Sofia Branzell flyttade till Forshaga i Värmland vilket gjorde att de blev värmlänningar. Magnus byggde inga hus men hans dotter Pella och kusinen August blev förälskade och gifte sig. De var de första som bodde på Sörbylund. När Pella blev ensam bosatte hon sig i Rosa Huset i Skövde samman med systern Hedda.

Farstubron Sörbylund 2015

Det fanns ännu en byggherre och det var lillebror Lasse Warodell som tidigt flyttade till Stockholm köpte Drottninggatan 82 och byggde det som ännu kallas Warodellska huset.

Prosten Petrus Warodells hustru Caijsa född Tegneus. Var dotter och dotterdotter till Petrus dä (1681-1755) och Petrus dy (1727-1793). De var båda präster Petrus dä blev domprost i Skara.

En bit ur herdaminnet är lite väl spännande. Men också en berättelse om att det gick även under sent 1600-tal och 1700-tal för en fattig bondson att nå långt och uppleva spännande färder utan att bli soldat.

Peter kom till Skara 1693 där han genom flit och sparsamhet stannade i 13 år. Då han skulle till Lunds akademi 1706, hade han inga respengar, så i sällskap med sin far vandrade han dit till fots. Om han och fadern gick 7 km per dag tog det 54 dagar.

I Lund uppehöll han sig först med möda under ett år sedan blev han av domprosten Ihre antagen som informator åt hans unga son Mathias. Genom sitt berömliga uppförande vann han snart domprostens bevågenhet, så att denne skaffade honom ett kungligt stipendium och satte under hans handledning greve Carl Oxenstierna och hr Nils Palmstjerna, som sedan blev riksråd. Med dessa sina unga elever företog han år 1709 en resa till Köpenhamn, och uträttade då även ett hemligt uppdrag åt greve Magnus Stenbock till denna herres nöje. Peter kände nog löjtnanten Per Olofsson Elbing som ju i ett skede var knuten till Oxenstierna.

Danmark hade invaderat vårt land och ockuperat stora delar av Skåne. Magnus retirerade i november 1709 till Växjö. Det här skedde efter Poltava och danskarna trodde att det skulle gå lätt att återta det de förlorat 1657.

På återresan misstänktes han att vara spion och var nära att kastas i sjön af danska roddare. När han samma år hastigt måste lämna Skåne, i på grund av danskarnas infall, blev hans kläder och böcker kvar, och dem återfick han aldrig.

Warodells väg?!

Bild

När jag flyttade till Falköping på hösten 2013 tog jag en buss upp till Ålleberg för att handla på ICA Maxi. upptäckte jag att det fanns en väg uppkallad efter Warodell. Eftersom farmor Britas farmor hette Petronella Warodell ( Pella) och pga av att Pella gift sig med sin kusin August Beckman vars mamma hette hette Inga Greta Warodell och var syster till Pellas pappa Magnus Warodell undrade jag.Namnet är ju så pass ovanligt att man tänker att det har något med tjocka släkten att göra. En gata som bär ens namn inte illa oavsett vem som är upphovet.

Hem och släktforska. Hittade en bok om Falköpings historia på biblioteket. I boken fanns en garvare som hette Johan Peter Warodell och som hade en gård på torget som kallades Warodellska huset. Han hade köpt en gård som fick namnet Vilhelmsro döpt efter hans son Leopold Vilhelm.

SAM_5633 (2)
Vilhelmsro

Det visade sig att Johan Peter var född i Forsby där hans far var rusthållare (en rusthållare var oftast en skattebonde som för skattelättnader höll en ryttare med häst och viss utrustning). JP:s pappa Peters mammas Catharinas far eller mor var syskon till Petrus Warodell ursprunget till både Inga Greta och Magnus Warodell.

Johan Peter Pettersson som han från början hette hade lite tur trots att hans far dog tidigt mamma Catharina flyttade tillbaks till Axtorp i Varola som var hennes födelseort. Här fanns en skola. Han bör ha studerat där och då skråväsendet avskaffats var det fritt att välja yrke.

1857 dyker JP upp i Falköping och möter familjen Lundgren möter blivande hustru Maja snart ger han sig iväg till Skövde 1858 för att lära sig sin blivande svärfar sämskmakare Lundgrens yrke. 1860 återvände han till Falköping som garvare och hade då tagit namnet Warodell.

Garvare Johan Peter Warodell - kopiaJP Warodell

En ladugårdskarl Per Johan Hasselberg, född 1850 berättar:

” Far, som hade litet skomakeri, brukade köpa läder av Warodell. Han köpte hel skiva eller halv eller kvart, eftersom det lämpade sig och när han var i stan.
Warodell hade sin affär just där Rådhusgatan mynnar ut på Torget. Han såldebara läder där. Där var alltid sån ordning i affären- lädret var märkt med ägarens namn när det var garvat färdigt för hämtning. Var och en fick ett nummer, när de lämnade in skinn de och sket, och det fick stå kvar på skinnet tills det blev färdigt.
De lämnade in alla sorters skinn. Det gick väl an att handla av Warodell själv, men frun hans- det var ströt omöjligt att göra några affärer med henne. Hon var så svår att handla av, dyr och led på alla sätt”.

Hasselberg fortsatte berätta:

“Nedanför gasverket och Ellet låg garverierna förr. Där var 1) Kalle Lundgrens och 2) Johan Lundgrens garveri, och sedan tog Warodell vid där.

Där stod de och sköljde och skrapade sina skinn i bäcken, om det så var 25 grader kallt. Där var en 8-9 kar, vill jag minnas, och var och en hade sina. Jag vill minnas att Kalle Lundgren tog hand om alltihop på 60-70 talet.

Nedanför låg Engströms färgeri. Där fick de lämna in både garn och tyger.

Warodell hade sin verkstad uppe vid nuvarande Köttorget, men karen fick han inte ha där, utan de lågo nere vid Ellet.

Han hade själv gått gesäll ett år, och då kom han tillbaka både trasig och lusig, det minns jag. Jag gav honom en krona då. När han då kom tillbaka, tog Lundgren emot honom, och där fick han stanna, och han styrde om att han tog hans syster till hustru, och så kom sig Warodell upp på det viset. Lundgren överlät sedan garveriet åt honom.”

Det var alltså Lundgrens som gav JP Warodell det stöd som han behövde kanske för att han skulle bli godkänd som svärson i huset.

LUNDGREN

Kalle och Johan var Majas bröder. Kalle eller Carl Gustaf som var hans dopnamn var en av de första i Stadsfullmäktige 1865. Han fick som varande illtorale rådman 150 rdr. Han var ledamot i Drätselkammaren var bla Carl Gustaf Lundgren år 1865.
Den släkt som Johan Peter gifte in sig i 15 juli 1865 var gammal i Falköping. Den första kända var sämskmakare Jörgen Lundgren som kom samman med sin andra hustru Annika Lindstrand från Strömstad till Falköping 1770. Sonen sämskmakare Gustaf Lundgren gifte sig med skomakarmästare Johan Mobergs dotter änkan Maja Lisa. Deras enda son Nils Lundgren gifte sig med soldatdottern Maja Ericsdotter.


När Nils tog över efter fadern fanns bara 2 sämskmakare 1849 o 1850. Nils avled 1858 men tack vare bl a två söner och att Johan Peter Warodells uppdykande växte antalet 1860 till 5 garverier och 7 arbetare.

Det var under den här tiden ett lukrativt om än ohygienskt arbete. Få garvare blev särskilt gamla. Det användes mycket kallt vatten så reumatism var nog vanligt

Blötläggning i kallt vatten 2-3 veckor
Skinnet läggs i kalkvatten
Avkänning med kniv2 veckor
Blötläggning i kalkbad 2 dagar
Bortskrapning av hårbotten
Blötläggning i kalkbad4 dagar
Garvningsprocessen


För att skinnet skulle få sin slutliga mjukhet krävdes en omfattande mjukgöring med en kraftig mekanisk bearbetning. En process som sker fortlöpande. Hudarna och skinnen köps in i konserverat skick och ”vekningen” påbörjas i stora roterande trummor sk. valkar av trä. Genom att skinnen och den lösning de ligger i ständigt är i rörelse underlättas garvämnena(exempelvis kateku från det ostindiska katekuträdet som troligen importerades) inträngande i huden. Dessutom finns ingen risk att lösningens koncentration ska bli ojämn med efterföljande missfärgning.

Lundbergs garveri som togs över av Johan Petter Warodell. Hur viktigt skinn var för både bönder och kanske även järnväg och längre fram bilar. Stolsäten. Så att garvaryrket var ekonomiskt luckrativt är inte svårt att tro.
Logarvare: Tillverkade sul-och ovanläder av grövre hudar
Karduansmakare:beredde lätta lädersorter från skinn av kalv och get
Skinnare:körsnär
Sämskskinnmakare: beredde sämskskinn
Olika typer av garvare


Man kombinerar olika garvämnen så att de kompletterar varandras egenskaper. För vegetabilgarvat läder användes från början en metod där krossad bark lades på hudarna. I slutet på 1700 talet upptäcktes det att det gick att utvinna garvämnet som koncentrat. Bark från olika trädslag innehåller olika mycket garvämnen den sk garvsyran. I vårt land användes förr bark från ek, gran eller sälg.

.”Det var två Lundgrenar, som hade garveri i staden, den ena vid Ellet och den andra på Warodells gård vid Köttorget. Där brukade bönderna garva. För ett kalvskinn betalades i garvning 75 öre, och ett fårskinn fick man garvat för 50 öre.

Fårskinn bereddes både på landet och i staden. Där finns gott om garvare å landet också. En bodde i Tunhem, som särskilt beredde fårskinn. Han kallades “Skinn-Per”.

Ället, eller Ellet, var förr ett mindre vattendrag med vattningsställe för stadens kreatur. Vattendraget upptog vatten från den omkring 1200 m norr om Ellet belägna Ballerstenskällan vid Ranten.”
Ellet var för garveriarbetet i Falköping en viktig plats. Men också för Falköpings vattenförsörjning.

Det fastlogs 1822 rörande gaturenhållning i stan att varje tomtägare varje lördag klockan 2 skulle sopa sin gatubit och de fattiga torget. För att få bättre ordning vid vattenhämtningen vid Ället beslöt man 1824 att dela upp detta i två avdelningar, en för vattenhämtning och en för vattning av kreaturen.


Genom en mur från södra gaveln av brännvinsbränneriet skulle en damm läggas, så att ingen orenlighet kunde flyta ut från bränneriet. De längs landsvägarna stående garverihusen spred en dålig lukt, som till och med kommit hästar att bli skrämda. I juni samma år förordnades därför, att alla dörrar åt vägen skulle sättas igen och nya upptas på södra sidan. Dessutom skulle ägarna tillse, att orenlighet från garverierna inte täppte till vattengången från fallet, och i den vid Ället liggande kvarnen skulle dammluckan sänkas, så att vattnet fick bättre avlopp. Samtidigt utfärdades ett förbud vid 32 skillings vite att skölja eller rengöra tarmar ovan den för vattenhämtning gjorda anordningen vid Ället eller att på tvättkaret kvarlämna tarma, halm eller annan orenlighet.


”För att bereda staden tillräckligt och gott vatten” beslöt man 1848 att vidtag vissa ”kajbyggnader” i Ället. Året därpå uppmanades vederbörande att skyndsamt uppgöra förslag rörande lämpliga åtgärder, men av det blev intet åtgjort förrän hösten 1850, sedan Fredric Österberg förordnats att vidta de nödiga förändringarna ”för beredande av ett sunt och hälsosamt vatten” vid Ället.


Froms kvarnar lågo nedersta för Ellet, där färgeri och garveri sedan fanns. När jag kom till stan 1883, låg vattenkvarnshjulet ännu kvar, men hade börjat ruttna sönder. Det var säkert en underfallskvarn.


Falköping började växa tack vare industrialismen men också väldigt mycket då det bestämdes att Falköping skulle få en järnvägsstation som det diskuterades om 1865. En liten tabell över folkmängden i stan under de här åren.

18641442
19003135
Innevånare i Falköping

Att järnvägen kom till stan och dess betydelse visar folkmängden. Behovet av skinn var ännu stort.

Upptecknat 1934 efter skomakare C. Karlborg, f. 1852.

“Lundgren och Warodell hade garveri ihop nere vid Ellet. De beredde egentligen skinnen hemma, men där nere lågo skinnen i bark
Skomakarna köpte av dem från bygden. Sullädret betalades med “2 riksdaler marka” Det priset stod sig länge.”

Vid Ellet hade garvare Lundgren sina kar, däri hudarna lades. De luktade, så han fick inte dem i staden. Sin läderhandel hade han i hörnet Av Prästgårds- och Storgatan, mittemot Silfvéns fastighet.
Garverikaren stodo nedanför banan och synas nog ännu i marken, men fyllda med jord numera.

Upptecknat 1936 efter förre lantbrukaren Sven Abrahamsson, född 1842.

“Det var två Lundgrenar, som hade garveri i staden, den ena vid Ellet och den andra på Warodells gård vid Köttorget. Där brukade bönderna garva. För ett kalvskinn betalades i garvning 75 öre, och ett fårskinn fick man garvat för 50 öre.

Upptecknat 1943 efter änkan Hulda Norén f. 1868

Warodell köpte nog varenda stock och bräda på Trätorget, när han byggde huset där han hade sin läderaffär- dvs huset vid Rådhusgatan mittför Rådhuset. Bönder kommo in på marknadsdagar och annars med hela stockar eller sågade bräder, så där på torget köpte både stabor och bönder sitt virke.
Warodell hade nog garvkar hemma på gården också. När slaktare Eriksson ändrade om här på gården för sin affär och för verkstad, hittades resterna av de Warodellska karen, eller kanske från något äldre garveri.

Det äldsta kända postkontoret låg på 1840-talet i “Warodells gård” vid Rådhusgatan med ingång från Stora torget. Stora Torget 13 fanns det, ägdes och uppfördes av Johan omkring 1888 då bokhandeln flyttade då in. Johan ägde också fastigheten Stora Torget 15, där torghuset byggts ungefär samtidigt med eller möjligen något före Stora Torget 13; omkring 1876. Här invid Brunnstorget, nuvarande Köttorget, låg gamla Brunnsgården. Johan beskrevs som en framgångsrik företagare och bedrev både garveri och läderhandel vid den tiden. Han intresserade sig även för jordbruk som son till en skattebonde och inköpte flera tomter. De flesta i och omkring Stora Torget. Utanför stan fanns flera tomter till salu som han köpte in och skapade egendomen Vilhelmsro.

Varola socken

Socknen är ett konsistoriellt pastorat (också kallat domkapitel) av första klassen, som hörde till Kåkinds kontrakt, Skara stift. Pastoratet omfattade förutom Warola också Värsås, Ljunghem och Edåsa. Anteckningar om de socknarnas befolknings födelse, dop, död, äktenskap finns i Varolas kyrkoböcker. I prästgården under den tid som vi intresserar oss för fanns en Theophilius Temptander. Han var farbror till Sven Temptander som gifte sig med Petrus Warodells yngsta dotter som var döpt Pella.

Varola egendom låg vid Ösan, med 471 tunnland skog innehöll 600 grova sågblock, 4000 timmer. Axtorp, Hallom, Törnestorp, Lanna och Warola byar, den senare på 4 ¼ skatte. Svenstorp med mjölkvarn och säg.

De flesta skattehemman i socknen var rusthåll och majoriteten av Petrus bröder, farbröder och morbröder var rusthållare. Det var ofta svårt att finna hemman som var tillräckligt stora för att kunna åta sig rustningen. Därför förekom det att ett rusthåll tillerkändes räntan även från närliggande hemman, så kallade augmentshemman, vars bönder således blev ränteskyldiga till rusthållet. Till skillnad från indelshavare var rusthållarna ofta bönder. Särskilt gällde detta Skåne och större delarna av Götaland. I fredstiden, då omsättningen på ryttare och stridshästar var låg, tycks skattebefrielsen väl ha täckt kostnaderna för rusthållaren i åtaganden, innehavet av rusthållet var då en lönsam affär.

Karolinsk ryttare

Men i krigstider, då ryttare och deras utrustningar gång efter annan gick förlorade, riskerade rusthållaren att lönsamheten vändes till förlust. Rusthållaren var alltså gynnad skattemässigt, men tog också en risk.
Det var en titel som gav status vilket inte ska förglömmas. Något som ännu idag är viktigt. En titel kan öppna dörrar oavsett om titelhavaren är rik eller fattig. De som tog sig namnet Warodell kom alla ifrån de här rusthållen.


Den förste Warodell

Anfader till pastorn i Flistad Petrus Warodell, kyrkoherden i Stora Mellösa Andreas Warodell och Garvaren Johan Petter Warodell hette Magnus Arfwidson och föddes i rusthållet Hallom där hans far rusthållaren Arvid Månsson och dennes andra hustru, mor Karin Svensdotter då arbetade med jordbruket samtidigt var rusthållare först på gården i Hallom som hans hustru Karin kom ifrån. Magnus farfar var Måns Olovsson Månsson från Skattegården Warola som skulle bli den släkt Warodell som stavade namnet med dubbel-v:s ursprung.

Arvid finns som rusthållare i Västgöta-kavalleriregementes generalmönstringsrulla för 1695 i Varola. Hans första hustru hette Annika Arfvidsdotter. Hon avled redan 1690. Ett överlevande barn fick faderns namn Arvid och dottern Christina. Rusthållare Arvid gifte om sig 1691 med Karin dotter till kavalleristen och kyrkvärden Sven Larsson i Hallom där deras barn föddes Johan 1692, Annika 1694, Elisabeth 1696, Sven 1699, Magnus 1704 och Maria 1708. Två av barnen avled som spädbarn Annika 1694 och Sven 1699. Det här var slutet på Karl XI:s tid och början av Karl XII.

Arvid själv avled 1733 i Brattgården enligt dödbok från Varola. Karin skulle överleva honom med många år. Alla sönerna blev rusthållare så också den yngste sonen Magnus blev men på Skattegården i Warola. 1700 talet var Karl XII i farten och även om han avled 1718 var inte kriget slut. Det fortsatte fram till 1721 och eftersom Skaraborg ligger där det ligger i gränstrakterna till Norge var det inte de bästa tider att vara rusthållare kanske därför som kvalitén på en av hästarna som Magnus tillhandahöll inte var särskilt god.

Ett kort ryskt krig 1741- 1742 och sedan var det kring 1746 krig i Pommern. Katastrof för rusthållen så borde det ha varit en katastrof för Magnus att det var så många krig och särskilt det katastrofala i Pommern, men det verkar som om Magnus och hans hustru Ingeborg klarade sig bra. De fick tillsammans sju barn endast två avled som spädbarn Sven 1740 och Catharina 1754. Tre söner Arvid, Hindrik och Lars blev rusthållare i Warola. Hindrics dotter Catharina blev anmoder till garvaren i Falköping. Arvid blev anfader till släkten Warodell/ Beckman. Och Lars till kyrkoherde Anders Larsson Warodell i Stora Mellösa.

Gammelfaster Hilda Lundblad minns.

Hilda Lundblad född Beckman

Hildegard var min farmor Brita Karlsson född Beckmans faster. En berättelse ur hennes minnesanteckningar:

Farbror Anders med familj voro den sommaren på besök i Vestergötland och hade sitt stamhåll på Sörby.
Naturligtvis skulle vi då göra en lustfärd upp till järnvägen, som var öppnad för allmän trafik hösten 1859, således dess första år.
Vid invigningen – det var sträckan mellan Töreboda och Göteborg som då var färdig—minnes jag så väl, hur det kungl. extratåget, kommande från Töreboda, stannade då det passerade Akleby bro, och Kung Karl XV med svit stego af tåget på en för tillfället gjord gångbana ner till ån (Ösan), gick ner och besågo den märkvärdiga bron, på den tiden det märkvärdigaste brobygget i Sverige. Tåget backade och gled så vackert över bron.
En mängd menniskor voro samlade och hurrade när Kungen steg ur tåget och när han reste. Tåget var smyckat med flaggor och grönt, och regementsmusik, som var med på tåget, spelade folksången när tåget passerade bron.
Ja, att järnvägsbron skulle beses af våra gäster var naturligt.

Hildegards make
Theodor Lundblad

En dag, då farbror Claes och hans barn också voro med hemma, företogs en utflykt till järnvägen.
Naturligtvis skulle det passa in med tågtid. Vi reste i hövagnar.

biskopbeckman


Af någon banvakt fingo vi höra, att en af prinsarna skulle komma med tåget – och med detsamma få vi se, hur tåget saktar farten och stannar midt för den plats, där vi voro lägrade och hur prins Oscar stiger ur. Med detsamma får vi se båda farbror bröderna ila åt sidan för att byta rockar, farbror Anders klädd i en enkel dammrock, farbror Claes i prestrock.
Farbror Anders, som helt kort förut varit tillsammans med prinsen promotionen i Upsala (de voro promotionskamrater) ansåg sig nödtvungen träda fram och hälsa och ville derföre vara klädd och redo dertill.
Prinsen såg honom, kände igen honom, talade och frågade om anledningen till, att de så här träffades midt i urskogen.
Om prinsen såg rockbytet veta vi ej, men vårt sällskap såg det och hade mycket roligt åt farbrors försök att vika in ”punjetterna” när han sprang fram till prinsen.

Prins Oskar hade ett antal år på sig innan han skulle krönas Oscar II. Att både Beckmans och Torstensson hade en anknytning till Bernadottarna kan ha varit en anledning till att farmors far Claes Herman och Otto Torstenssons dotter Märtha så småningom blev ett par.

Hilda var född Hildegard Sofia Beckman 1850 i Sörbylund. Hon var äldsta dottern till kusinerna August och Pella Beckman. Hilda gifte sig 1880 med kyrkoherde Gustaf Teodor Lundblad.

Kungliga Biblioteket i Stockholm

Hjalmar Söderberg

Författaren Hjalmar Söderberg utanför kungliga biblioteket i Stockholm där han föddes. Under vår/sommaren 2013 besökte jag en släktforskares paradis. Behövde praktisk vägledning hur man hittar bland tidningarna djupt under jord. Spännande att läsa en Svd från sommaren 1957 och minnas att mina föräldrar antagligen läste den tidningen en gång. Det viktigaste för mig som femåring var mumintrollet.

När jag kom ut efter 14.00 tog jag bilden på Hjalmar och tänkte på att det finns en anledning till att det känns speciellt att vara författare, skriftställare, journalist för det skrivna ordet är lättare att bevara än det som visas på TV.  De bilderna förgås av tiden ganska snabbt om vi inte finner ett sätt att bevara dem lika bra som en tidning, en bok. Surfplattor och datorer är fantastiska saker men om du har något att säga som du vill bevara skriv ned det i en svart bok som min mamma och min pappa har gjort.

Eller knacka in texten på en sten som de som skrev runor. Varför undrar du kanske är det så viktigt att bevara våra ord?

Det är det som skiljer oss från andra varelser på vår jord att vi kan kommunicera med varandra långt efter att vi avlidit.

Inte bara jag står framför Hjalmar Söderberg och känner något ogripbart andakt och inte inför personen utan inför en som gav oss ord i form av berättelser som Doktor Glas och Den allvarsamma leken. De kan vi ännu ta del. De har blivit teater och film.

Nu ska jag resa tillbaks till Kungliga för att se om de har Mora tidning från 1923 och kanske en runa över min morfar Bror Bjerner.

Det ser ut att bli perfekt väder  idag.