Category: Biografi

Kapitel TvÄ

En annan vÀrld

Stora mÄsar flaxar skrÀnande omkring de moderna husen. Ska man nÄgon gÄng följa med sÄ man verkligen kan leva andligen fri i nutiden? Jag lever liksom i den fruktbara perioden efter ett vulkanutbrott. Men vem kan avgöra om vulkanen Àr slocknad? Gunilla Bjerner

MaltesholmsvÀgen i HÀsselby 2013

Lördagen den 10 september

En svart taxi modell Ford 1955 svÀngde tvÀrt in pÄ en parkeringsplats lÄngt vÀsterut frÄn Stockholm. Tanten som hÀmtat mig pÄ fredagen  sig till mig. Tog ett stadigt tag i min arm och drog mig ur bilen. Jag huttrade till i den höstgrÄ, lite kyliga luften sent pÄ lördagseftermiddagen. Hade i all hast fÄtt vÀldigt lite klÀder med mig faktiskt bara det jag haft pÄ mig nÀr jag kom frÄn skolan pÄ fredagen.

Tyst reagerade jag liksom mamma, som pappa berÀttat i sin krönika, med ett dovt pirr i magen följde jag tanten nedför en lÄng vÀltrampad trappa kantad med taggiga vita höstsorgsna rosenbuskar. En regndroppe som en tÄr vÀtte min kind innan vi nÄdde andra porten av de sex portarna i det smutsgula radhuset, i funkisstil hade det börjat dugga. Tre vÄningar högst upp stannade tanten vid en brunbetsad dörr nÀrmast trappan. Hon ringde pÄ och dörren öppnades, sÄ puttade hon in mig genom den lÀmnade bagen, hÀlsade kort och gick utan att sÀga adjö. Det var lördag sÄ hon mÄste vÀl hem och se pÄ TV kanske Bröderna Cartwright inte hade hon tid eller ens lust att bry sig om ett barn som ÀndÄ enligt tidens tro glömde traumatiska upplevelser vilket vÀl var bekvÀmt för de vuxna. Vad stora kvinnor som Ellen Key och Selma Lagerlöf ansÄg var barnets rÀtt togs inte hÀnsyn till.

I en lÄngsmal hall stod tre frÀmlingar min fantasi skapade om dem till stora och farliga bergatroll sÄna som kunde tÀnkas vilja Àta smÄ flickor till frukost. Slocknade i en sÀng.

”Solen sken in genom ett vĂ€lputsat fönster nĂ€r jag slog upp mina ljusblĂ„, nĂ„gra gröna vĂ€xter stod pĂ„ fönsterblĂ€cket raka mörkgröna som vassa svĂ€rd sköt de i höjden. Jag lĂ„g en stund alldeles stilla och undrade om jag skulle vĂ„ga kliva ur sĂ€ngen, mindes de dĂ€r bergatrollen. Men hade inte den dĂ€r dikten som mamma lĂ€st Ibland tomtar och troll sagt att troll hade för vana att försvinna nĂ€r solen gick upp, mindes jag, en försiktig kĂ€nsla av optimism och rĂ€dslan försvann, nyfikenheten pĂ„ vad det hĂ€r var för ett stĂ€lle och vilka de som bodde hĂ€r var tog över. Jag ville vara lika modig som prinsessan, modigt satte jag ned fötterna pĂ„ golvet och lĂ€mnade dĂ€rmed sĂ€ngens trygga vĂ€rme. Det hĂ€ngde en mörkblĂ„ kofta pĂ„ en stol den satte jag pĂ„ mig över det tunna ljusgula knĂ€lĂ„nga nattlinnet.

Ett par steg sÄ var jag vid dörren höll andan gjorde jag medan jag tryckte ned det plastiga vita dörrhandtaget. Dörren knarrade lite nÀr den gled upp. Utanför lyste det frÄn en liten lampett bredvid en guldfÀrgad hallspegel. Kusten verkade klar vare sig troll eller spöken syntes snabbt kilade jag ut i hallen. Brorsan hade lÀrt mig hur man smög som en mohawk pÄ lÀtta fötter. En orangeröd bredrandig wiltonmatta dÀmpade mina steg som saktade in.

Invid ena lÄngsidan stod nÄgot stort och spÀnnande. Ett skÄp i falurött med vita knutar som jag ville titta nÀrmare pÄ. UpptÀckte till min förtjusning att det var ett dockskÄp i tvÄ vÄningar med fyra stora rum i varje under taknocken fanns en skum vind. Ett av rummen i första vÄningen var ett modernt kök med elspis. I varje rum lyste lampor över de fint ihopsnickrade möblerna. Tre dockor bodde dÀr. De satt i vardagsrumssoffan, tvÄ vuxna och ett barn och sÄg pÄ TV. En lÄng stund fantiserade jag om att krypa in i det för tÀnk om den dÀr skogen som Astrid Lindgren skrivit om i, Inga rövare finns i skogen, fanns utanför vardagsrumsfönstret. Skogen kanske ledde hem till mamma. Men det var bara drömmar och fantasier för inte gick det ta sig in i dockskÄpet och ingen gren fanns att sÀtta fingret pÄ och sÀga killivippen sÄ man blev liten som Nils Karlsson Pyssling.

DÀmpade röster nÄgonstans ifrÄn gjorde att jag sÄ smÄningom gick vidare för att ta reda pÄ var de kom ifrÄn. I en öppning syntes ett kylskÄp i vÀggen som hade samma storlek som det Ture Sventon förvarade sina temlor i. Ett kök, förstod jag, sÄ klev jag över en platt tröskel tvÄ steg in till vÀnster fanns elspis, diskbÀnk och lÀngst bort vid det kvadratiska fönstret med blÄprickiga köksgardiner ett skafferi.

Vid ett köksbord med smala furuben tĂ€ckt av en smĂ„blommig beige vaxduk satt en man, en kvinna och en liten flicka. Framdukat var tekoppar och djupa tallrikar fyllda med havregrynsgröt, mjölk och lingonsylt. (Scenen var som klippt och skuren för en reklamfilm ”1960 moderna kök”). I min fantasivĂ€rld hade dockorna frĂ„n skĂ„pet fĂ„tt liv. Kvinnan i det korta, tjocka sjĂ€lvlockiga mörkröda hĂ„ret satt framför det öppna skafferiet sĂ„ att hon kunde förse familjen med olika saker ur det. Hon upptĂ€ckte mig dĂ€r jag stod tvekande vart jag skulle ta vĂ€gen.

– Du ska sĂ€ga God morgon, sa hon utan att se pĂ„ mig pĂ„ Ă€kta bohuslĂ€nska med ett tonfall som inte tĂ„lde motsĂ€gelser med en nick mot mannen framför sig fortsatte hon.

– Det Ă€r vi som Ă€r dina nya förĂ€ldrar och du ska kalla oss mamma och pappa. SĂ€tt dig sĂ„ fĂ„r du frukost.

– God morgon, pep jag blygt, gick fram mot den lediga pinnstolen i brunbetsad furu, med avtagbar blommig dyna i samma beiga fĂ€rg som vaxduken. Jag satte mig till rĂ€tta pĂ„ stolen bredvid henne. Kvinnan la upp nĂ„gra slevar gröt pĂ„ tallriken, hĂ€llde mjölk ur den trekantiga tetrapacken och nĂ„gra klickar lingonsylt frĂ„n den lilla kristallskĂ„len. Oron jag hade kĂ€nt la sig till ro medan den lena varma goda gröten dĂ€mpade hungern.

”Varför mĂ„ste jag kalla dem för mamma och pappa? Jag Ă€r vĂ€l inte deras barn, heller. Är hon lika gammal som jag,” tĂ€nkte jag och betraktade nyfiket flickan som satt framför mig.

Hennes ansikte var lite avlÄngt som en hÀsts med en pikant uppnÀsa översÄllad med frÀknar och stÄlgrÄ blick. Hon sÄg fientligt pÄ mig, men jag log sÄ vÀnligt jag kunde sÄ lÀnge jag var hÀr kunde vi vÀl vara vÀnner. Snart kom ÀndÄ mamma och hÀmtade mig. Det hade hon alltid gjort hittills.

– Minns pappa den dĂ€r konstnĂ€ren, han som kom till den dĂ€r festen och gick direkt och la sig pĂ„ soffan. Är det inte typiskt? De har dĂ„ ingen hyfs alls sĂ„dana dĂ€r latmaskar. Aldrig har de gjort nĂ„gon skapandes nytta. KonstnĂ€rer Ă€r riktiga samhĂ€llsparasiter, eller vad tycker pappa, sa frun i huset och stönade uppgivet.

”Han var nog trött den dĂ€r konstnĂ€ren”, tĂ€nkte jag. ”Fast Ă„ andra sidan skulle man pĂ„ fest sĂ„ borde man vĂ€l inte gĂ„ och lĂ€gga sig. Men kanske det var en trĂ„kig fest. SamhĂ€llsparasit! Vad betydde det, men det var visst inget bra att vara. Varför kallade hon han för pappa förresten? Var inte han hennes man?”

Herrn i husets tunna fÀrglösa hÄr skapade horn i pannan, men nÄgon djÀvul var han sÀkert inte dÄ han nickade i samförstÄnd Ät sin hustrus historia samtidigt som han plockade fram en rakapparat. Min pappa poeten journalisten hade helskÀgg som jag ibland sett hur han masserade in med raklödder för att sedan anvÀnda en hyvel för att ansa sitt fina mjuka skÀgg och mustaschen klippte han med mammas nagelsax. En rakapparat hade jag aldrig sett, nyfiken pÄ nyheter följde jag med blicken den surrande tingesten som herrn som jobbade som ingenjör pÄ ett elektronikföretag (Philips) i stan dÀr han fÄtt rakapparaten för reducerat pris, förde den fram och tillbaka över haka och överlÀpp.

– Ann ta med dig tallriken och lĂ€gg den i vasken innan du gĂ„r, bad frun som hette Britta sin dotter.

SÄ, hon heter Ann tÀnkte jag eftersom jag ocksÄ Àtit fÀrdigt reste jag mig frÄn bordet för att lÀgga tallriken i vasken. Ingen av dem tyckte det var sÀrskilt nödvÀndigt att tala om vad de hette. Det tog mÄnga veckor innan grannar och hans syster som inte bodde sÄ lÄngt ifrÄn avslöjat att hon hette Britta och han hette Kent.

Britta stoppade mig tog mig hÄrt i armen och sa att jag mÄste be om lov innan jag gick frÄn bordet. Sedan ledde mig in i det lilla badrummet vid ytterdörren. DÀr fanns badkar, toalett, tvÀttfat och Àven en toppmatad tvÀttmaskin ocksÄ frÄn elektronikföretaget. VÀggarna var mÄlade i ljusblÄtt, badkarsvÀggen hade vitt kakel och ett litet fönster bara som en liten fyrkant slÀppte in sparsamt med ljus. OcksÄ toppmodern 1960.

Det var andra grejer Àn hemma i Vasastan. Den enda toaletten fanns pÄ vinden och var gemensam för alla hyresgÀster. Jag hade aldrig behövt gÄ dit för mamma hade skaffa en ljusgul plÄtpotta som stod gömd bakom vedlÄren i köket. Det var tur för det hade var lite lÀskigt dÀruppe pÄ vinden inte alltid bara grannar utan ofta en inte helt nykter uteliggare som fann ett tillfÀlligt nattkvarter dÀr. En gÄng i veckan hade mamma kokat vatten pÄ vedspisen för att min bror och jag skulle bada i den stora tenngjutna tvÀttbaljan i köket. Det blev alltid brÄk mellan oss om vem som skulle bada först, för det var kallt efterÄt. Vi ville helst slippa. Men brorsan kunde bada nÀr han var hos sin mamma. NÄgra gÄngertog mamma och jag spÄrvagnen förbi Stadsbiblioteket för att hÀlsa pÄ morbror Fred( mammas morbror) som hade ett fint badkar med lejontassar.

Det hade varit spÀnnande och efterÄt hade han berÀttat att han hade Àgt ett lejon som han gÄtt omkring med pÄ gatorna i Göteborg. Jag fick en lejongul pyjamas av mamma sÄ jag kunde leka lejonet Leo som försökte hitta hem till Afrika. Han saknade nog sin mamma och pappa och att kunna ströva fritt med sina kompisar.

Medan jag drömt mig tillbaka till en vÀrld, hade Maggie fyllt det moderna badkaret utan onödiga dekorationer som lejontassar med varmt vatten och sa med bestÀmd röst Ät mig att kliva i. HÄrdhÀnt skrubbade hon mig med en rotborste frÄn topp till tÄ sÄ att skinnet glödde. Hon luggade det lÄnga, tunna hÄret sÄ att jag ville skrika, tÄrar vÀtte ögonvrÄn. NÀr hon var fÀrdig gav hon mig ett rosa badlakan knuffade lÀtt in mig genom dörren till rummet dÀr jag sovit. Hon plockade fram en dammsugare naturligtvis frÄn elektronikföretaget och började stÀda, skrubba och rengöra den lilla lÀgenheten lika noggrant som hon nyss rengjort mig till tonerna frÄn en radiogrammofon typ finare mahognyskÄp. Melodiradion hade inte börjat sÀnda Ànnu, men Snoddas underhöll Maggie med en visa.

Jag blev sittande pĂ„ sĂ€ngen badlakanet vĂ€rmde min rödflammiga kropp och medan jag sakta torkade rotade jag pĂ„ mĂ„fĂ„ i den vita bagen. Kunde behöva nĂ„got för min sargade sjĂ€l, men min bruna nalle som hade haft ett jack i ena örat och tappat ett av ögonen var borta. Min svarta docka som jag Ă€lskat sĂ„ var ocksĂ„ borta. Men med bilderboken “Vad hĂ€nde sen” strĂ€ckte ut mig pĂ„ sĂ€ngen för att följa Ă€ventyret med Mumin och hans vĂ€nner. De som hade följt mig i vardag som pĂ„ fest under hela mitt korta liv. Den hĂ€r boken handlade om Mumins vĂ€g hem med en mjölkkanna. Mamma hade lĂ€st den sĂ„ mĂ„nga gĂ„nger att jag Ă€ven om jag Ă€nnu inte kunde lĂ€sa, kunde följa sagans text.

IngÄng till huset dÀr jag bodde med mina fosterförÀldrar i 6 Är.

PÄ vÀgen mötte Mumin sina vÀnner Mymlan, Lilla My och Sniff och tillsammans tog de sig igenom det ena hÄlet i boken efter det andra. Bakom varje hÄl fanns spÀnnande Àventyr som de rÄkade ut för, bland annat Äkte de rutschkana inuti slangen pÄ en dammsugare. Brittas brummade just förbi dörren och gav ljud Ät Hemulens. HÄlen de tog sig igenom blev mindre och mindre, men nÀr de tog sig igenom ett hÄl som nÀstan var för litet stod muminmamman pÄ en blomstrande Àng framför Muminhuset i sitt randiga förklÀde och tog emot den glÀdjestrÄlande Mumin. Mjölken hade hunnit surna, men visst var det tur för i stÀllet ordnade hon med saftkalas.

Minnet av en gĂ„ng som verkade vara för allt för lĂ€ngesedan vaknade. Tillsammans med nĂ„gra barn mindes inte vilka de var hade jag en sommarmorgon hade hĂ€mtat mjölk i en bondgĂ„rd. Jag sĂ„g bilden av en grusvĂ€g som slingrade sig fram mellan Ă€ngar och vetefĂ€lt och som blockerades av grindar. Mindes hur vi tyckte det var för besvĂ€rligt att öppna och stĂ€nga dem istĂ€llet klĂ€ttrade vi över. En tavla pĂ„ vĂ€ggen i rummet dĂ€r jag satt var en av de mĂ„nga kopiorna av ”grindslanten”.

Ӏr det jag som ska leta rĂ€tt pĂ„ mamma, kanske pappa ocksĂ„ och dĂ„ blir det saft och bullkalas,” tĂ€nkte jag. Men var fanns det kor sĂ„ jag kunde fĂ„ en kanna med mjölk att ta med pĂ„ vĂ€gen hem till mamma. Kanske gick det bra med en tetrapak.

Kapitel Ett

Livet vÀnder

Jordens tyngd fattar jag inte
Inte heller flugans lÀtthet
SprÀngvÀrk utan nÄd
En gÄng bad jag till himlarnas Herre
StjÀrnsystem blinkade
VĂ„gorna skvalpade sakta mot enslig strand
Ljög sig bort frÄn frÄgorna

Jag ville vara ensam utan ord
Vetskapen har tystnat
Det ofattbara Àr
Viskande kÀrlek att leva och dö
Allas gemensamma lag
persikonötens blommor


Pappa berĂ€ttar i det han kallar sin krönika om hur han mötte min mamma. ”NĂ„gra dagar in pĂ„ 1952 gjorde jag Gunilla Bjerners bekantskap. KonstnĂ€rinna. 37 Ă„t. Tafatt och skarpsynt. Försummad och levande. Hon var utsvulten och hade inte kunnat avstĂ„. Tre sjĂ€lvmordsförsök, dĂ€rav ett som nĂ€stan lyckats. Hon talade nĂ€stan som en dövstum. Hade ocksĂ„ tidvis varit oförmögen att forma ord. Den som hjĂ€lpt henne att övervinna svĂ„righeten var Bernt Eriksson, som hon sökt kontakt med brevledes frĂ„n Karolinskas psykiatriska.
Hon visade mig en djupare hÀngivenhet Àn jag nÄgonsin erfarit.
Hur detta skall utveckla sig vet jag inte. En viss sorglöshet hÄlls vid makt. Jag mÄlar mera sÀllan nu men lÀr mig mycket om fÀrger av Gunilla. Vi studerar gemensamt hennes samling av reproduktioner, bl.a. Joan Miro. Hon har tÄlamod med mig. Hennes kÀnslighet i konstproblem Àr högt utvecklad. Hon tillhör en begÄvad slÀkt, mest lÀkare. Fadern ödemarkslÀkare i Lappland- tungt ansikte lite Ät Nietzsches hÄll, en broder nervlÀkare och förtrolig vÀn med Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren.
Gunilla har varit en sparv i tranedans, alltför osÀker och brÀcklig för de stadgade turerna. Ensam. Hade tidigare bara haft ett förhÄllande till Birger Vikström, den rustike humoristen ( av medlidande mest en gÄng för ngt Är sedan i Paris).
Gunilla har en liten vÄning vid PontonjÀrgatan pÄ Kungsholmen, cirka 200 m frÄn Delas bostad. Modern bor en trappa ned. Jag har inte trÀffat henne. Jag försöker undvika det. Jag vill absolut inte dras in i familjen.
Vi lever ytterligt enkelt tillsammans. Har ungefÀr samma behov och brist pÄ behov. NÄgot tvÄng ÄlÀggs mig inte. Jag fÄr vara den jag Àr. Ibland bjuder Gunilla pÄ pommes frites och ett glas rödvin. Ibland gÄr vi ned och Àter i matsalen till ett kollektivhus i samma kvarter.
Nu har jag rĂ„kat i en period av dysterhet och Gunilla irriteras inte av det, frĂ„gar aldrig.”
Det var 10 februari 1953 tvÄ dagar före pappas födelsedag som jag föddes en flicka pÄ Karolinska KK i Solna. Mamma var ogift och tilldelades barnavÄrdsman omgÄende. Att pappa Ragnar godkÀnde faderskapet och att de flyttade ihop pÄ Norrtullsgatan 25 rÀknades inte eftersom det inte fanns nÄgon sambolag.

De hade tillsammans med min halvbror Martin bott dÀr sedan 10 december och enligt pappa trivdes de trots att det var kallt, halvmodernt och för mamma tungrott. Men det hade ju en man pÄ den tiden inget problem med.

Det Äret avled Stalin, konflikten i Korea avslutades ett stillestÄndsavtal slöts. Den lilla familjen i slumkÄken Norrtullsgatan 25 lyssnade ofta pÄ radion som spelade jazz nÀr kusin Aino kom pÄ besök. Mamma lyssnade gÀrna pÄ P1 och Dagens dikt, teaterspel. Pappa lyssnade pÄ den klumpiga men vÀlljudande radions sportutsÀndningar nÀr han inte var pÄ Idrottsbladet.
Pappa berÀttar om de första dagarna i lÀgenheten:
”De första dagarna hade vi det mycket kyligt i vĂ„ningen, knappast mer Ă€n 12 grader, men intensiv braseldning gav smĂ„ningom resultat, och vĂ€ggar och golv utstrĂ„lar inte lĂ€ngre nĂ„gon kyla. MĂ€rkvĂ€rdigt nog har Martin aldrig sagt sig frysa och han har inte blivit förkyld, fast han setat pĂ„ golvet och lekt hela dagarna. Det verkar som om kakelugnsvĂ€rmen gjorde luften hĂ€lsosammare för honom Ă€n centralvĂ€rmen. Vi har en tĂ€ljstenskamin, tydligen tĂ€ppt i rökgĂ„ngen. Kan vi fĂ„ fart pĂ„ kaminen behöver vi inte bekymra oss, nĂ€r den verkliga vinterkylan sĂ€tter in, om den nu alls gör det.”

Mamma som inte var sÀrskilt sportintresserad förundrades över pappas förmÄga att beskriva en diskuskastare i auktion som hon lÀste om i Idrottsbladet. Torsten eller TT som han kallades och pappa syntes ofta cykla i Klara kvarteren som Ànnu var Stockholms Times Square.

Det hade varit fred i 8 Är i Europa. I vÄrt land blomstrade ekonomin tack vare att Europa behövde bygga upp sina lÀnder efter det förödande VÀrldskriget. I Stockholm fanns mÄnga slumkÄkar som den familjen bodde i.

Ur mammas dagbok:

februari 1953

Utanför Àr höstnatt och dimma. En gatlykta stÄr i fukten och sprider ett osÀkert ljus. Den liksom blinkar med ögon av tÄrar. Innanför de gardinlösa fönstren Àr bara bordlampan tÀnd. Hon vandrar i de bÄda torftiga rummen av fostret. SjÀlvklart som en parasit suger det Ät sej av nerver och blod. Den gamla varelsen föder motstrÀvigt upp den nya.
Men som att knĂ€ppa pĂ„ lampan i mörkningen skingras det sjuka skumrasket för det BlĂ„klintsblĂ„ ljuset den stilla glĂ€djen nĂ„gonstans ifrĂ„n. Liksom fostret inkapsla i hennes sjĂ€l. Tingen lever bara i mĂ€nniskans sinne. De mĂ„nga sagorna. Brasglöden knĂ€pper i kakelugnen. Ett varmt djur. Kalla hĂ€nder smeker det. Ömhet glöder obestĂ€md utan att göra ont.

”A Dom tror att jag ska klara vadet hĂ€r. Mitt hĂ„r Ă€r okammat och stripigt. Jag ser förfĂ€rlig ut. Men jag Ă€r bara lite nervös för att jag snart ska föda vĂ„rt barn. Tryggheten i det gamla boet fjĂ€skar med badrum och fĂ„töljer. Visst Ă€r jag rĂ€dd. Fostret sparkar mej ofta i magen sĂ„ det gör ont. Snart ska jag ivĂ€g till nĂ„got vĂ€rre. Jag mĂ„ste vara försiktig med den lilla tills det Ă€r dags. De Ă€r klart att jag Ă€r rĂ€dd”

De Älderstigna vÀggarna kallsvettas, knarrar hotfullt de gistna fönstren glor. Kakelugnen Àr kall och tyst. Om morgonen Àr allt bottenfryst. Ingen som slipper lÀmnar sÀngarna. Till slut ger den rostiga jÀrnspisen upp motstÄndet och sprider björkvedsvÀrme. Som ensamma över kinder och hud I den blp0 skÄlen pÄ det skrangliga köksbordet lyses mandarinens guldÀpplen. Varför köpte hon sÄ mycket av den dyra

1956 slog en ny musikfluga frĂ„n USA igenom rock’n’roll. Det Ă„ret startade ocksĂ„ TV- sĂ€ndningarna. MĂ„nga var ocksĂ„ förtjusta i jazz och lĂ€ste Jean Paul Sartre. Vi nĂ€rmade oss 1960 dĂ„ nĂ„got alldeles sĂ€rskilt skulle ske.

Den 1 september 1959

BarnavÄrdsman fru Marianne,

Eftersom jag och min dotter Edit Elisabet Edvardson nu lever under Àndrade förhÄllanden vill jag hÀrmed komma med en del upplysningar.
Ni vet att jag och min man lever ogifta. Min man Ragnar Edvardson journalist vid Idrottsbladet har tagit sin son med sig och bildat ett hem pÄ annat hÄll. Eftersom vi Àr ogifta och inga löften om Àktenskap finns Àr han inte skyldig lÀmna mig nÄgot underhÄll. Han Àr lÄgavlönad och Àr beredd bidra med 100 kronor i mÄnaden Ät Edit. För övrigt rÄder ingen ovÀnskap och han hjÀlper mig sÄ gott han kan tills vidare. Edit och pappa trÀffas sÄ ofta det finns tillfÀlle.
I mitt bekymmersamma lĂ€ge har jag vĂ€nt mig till SocialbyrĂ„n i Gustav Vasa dĂ€r jag fĂ„tt att gör med assistent B. Vegelius. Eftersom jag under hela min uppvĂ€xt lidit av ”dĂ„liga nerver” Ă€nda till jag flyttade samman med Edits pappa Ă€r jag rĂ€dd att jĂ€ktet pĂ„ den allmĂ€nna marknaden Ă„ter kommer att riva upp mig. Jag försöker dĂ€rför med ett intyg frĂ„n min lĂ€kare docent Börje Cronholm fĂ„ ett understöd frĂ„n socialvĂ„rden tills jag hunnit se mig för. Arbetet med Edit hĂ€r i vĂ„r obekvĂ€ma vĂ„ning Ă€r fullt tillrĂ€ckligt.
Ni kan sÀkert om det behövs intyga att jag vÄrdat mina bÄda barn med kÀrlek och omsorg och att det inte finns nÄgon anledning att bryta sönder Edits miljö mer Àn nödvÀndigt

HÀlsningar frÄn Edits mamma
KonstnÀrinnan Gunilla Bjerner

PS Edit kommer fortfarande behÄlla sin pappas namn vilket ur alla synpunkter Àr bÀst. TÀnk nÀr hon börjar skolan dÄ Àr det ett skydd.
Jag har inte fÄtt mitt barnbidrag för tredje kvartalet Àn fast jag reklamerat det och stÄtt pÄ med telefonsamtal.

Stockholm 20.1 1960

KĂ€ra fru Marianne!

Beklagar att jag rÄkade vara ute dÄ Ni gjorde ett besök hos Edit o mig i gÄr. Jag vill dÀrför skriftligen meddela Er Edits förÀndrade villkor.
VÄra usla bostadsförhÄllanden bland annat har gjort att min man jag nu lever skilda. Vi har kommit överens och min man betalar 100 kronor i mÄnaden för Edit. Under hösten har jag vÄrdats pÄ Psykiatriska kliniken Karolinska sjukhuset. PÄ grund hÀrav har jag fÄtt bidrag för mitt uppehÀlle frÄn socialvÄrden fÄr sjukpension under ett Är. Kurator Mörner vid sjukhuset hÄller pÄ att ordna en bÀttre bostad och vi har hopp om en inom nÀrmaste framtiden. Vi reder oss alltsÄ tills vidare.
Edit behÄller sin fars namn Edvardson. Jag kallar mig Bjerner.
HĂ€lsningar
frÄn
Gunilla Bjerner

Ps ursÀkta blyertsskriften! Skrivmaskinen Àr trasig och blÀckpennan förkommen hÀr i röran.

Kurator Mörner, psyk av Karolinska sjukhuset har denna dag meddelat att modern Bjerner s.d. intagits pÄ sjukhuset för depression. Man rÀknar med att sÄ snart moderns bostadsförhÄllanden Àndrats, hon skall kunna utskrivas. Bostadsförmedlingen Àr inkopplad och har lovat att snarast ge modern en mera mÀnniskovÀrdig bostad.
Under moderns sjukhusvistelse anhÄlls att hennes minderÄriga barn flickan Edit E. omhÀndertas för samhÀllsvÄrd och placeras i fosterhem i Stockholm i dag.

Stockholm den 9 september 1960.
Marianne
BarnavÄrdsman

Den hÀr berÀttelsen Àr delvis fiktiv och tar sin början av hösten 1960. Pappa berÀttade att han och hans nya hustru Maria inte visste vad som hÀnt. Vi, jag och mamma skulle besöka dem pÄ Svarvargatan den dagen. Det skulle ta dagar att hitta oss.

En bild tagen hos fotgrafen ngt Är innan livet vÀnde.

Pappa Ragnar Edvardsons historia!

SkolgÄng

Samskolan, Mariestad

Pappa Ragnars första skoltid i Mariestad. HÀr gick han och tog realen 1924-1933. Sedan blev det att resa till Skara och lÀroverket dÀr.

Den hĂ€r bilden Ă€r pĂ„ klass LI3 lĂ€roverket i Skara. Om man ska utgĂ„ ifrĂ„n mössorna sĂ„ bör det vara realen. Pappa Ragnar Edvardson som stĂ„r lĂ€ngst bak tillsammans med resten tog studenten 1936. 

Samma Ă„r 1936 i Mariestad berĂ€ttar pĂ„ om en brand pĂ„ senvintern. Mouchard och Karl- Henrik( pappas Ă€ldsta bror) gjorde succĂ© med en lĂ„da spritvaror som dom kom bĂ€rande med. Inga ledsamheter pĂ„ det hĂ„llet inte. NĂ„. En spĂ€rr blev nu som sagt satt för eldens vidare framfart. Och polishuset som lĂ„g alldeles intill den sprakande eldhĂ€rden och som dĂ€rför ute putsen klarade sig med ett nödrop. En liten lĂ„ga listade sig upp till polishusets takĂ„s men upptĂ€cktes och tuktades med lite kallt vatten. Det tyckte inte Badden om. Han stod hela tiden och hejade pĂ„ lĂ„gorna. Alltihopa fick brinna, utom ”Henriksson”. NĂ€r den sensation jag vĂ€ntat uteblev, somnade jag av efter att ha vistats vid brandplatsen i tre timmar. Kallt var det förresten ocksĂ„ den kvĂ€llen sĂ„ det var skönt att komma hem. NĂ€sta dag fick man en klar uppfattning om hur pass hĂ€ftigt elden gĂ„tt fram. VĂ€ggarna i kĂ„ken stod kvar som svedda kulisser och innanför dem lĂ„g allt i en enda röra. Förresten hade det ymnigt pĂ„ spolade vattnet frusit och isat hela byggnaden sĂ„ att den sĂ„g ut som ett sagoslott med egendomliga istappar, och is dekorationer och kakelugnar hĂ€ngande nĂ€stan fritt i luften och nakna eld gĂ„ngar med Ă€ngsligt övergivna skorstenar.

NÄgot annat att förtÀlja? Jo, jag har haft lov frÄn skolan en hel vecka, förra veckan, och hade det hÀrligt hemma. Karl Henrik. var skadad i benet och varje dag fick jag bÀra upp och ned honom, för att han skulle fÄ vara med uppe hos oss. Han skulle försöka reda si pÄ egen hand nu, nÀr jag rest, sa han. Det kÀndes egendomligt att bÀra honom som ett litet barn pÄ ryggen. Men han var för alldeles ganska tung och rÀdd var jag för varje gÄng jag tog honom pÄ ryggen. Karl Henrik. Àr förresten fruktansvÀrt grov i överkroppen och lika stark i armarna som Ingmar, fast han aldrig fÄtt ta ett riktigt tag. Det Àr verkligen bedrövligt att han skulle bli lam i benen. Med en frisk kropp skulle han varit en stÄtlig man och antagligen nu officer pÄ skaraborgarna. Hans hÄg lÄg dÀrÄt. Och nu Àr han bara en liten klockmakare som sitter och pillrar med smÄ hjul och spiraler. Det ska vara ett göra för en karl det. Fy attan! Men han kallas visst fabrikör sÄ en titel har han ju. Det lÀr vara en tröst för honom.
Bertils andliga nit rÀckte med nöd över helgen. Han har fÄtt prata stup i ett, stup i ett och det Àr inte sÄ lÀtt att fÄ inspirationen att strömma pÄ en jÀmnt och regelbundet. I synnerhet inte för en natur som Bertil.

Farbror Karl Henrik var optiker och hade en verkstad i Mariestad.

LĂ„ngfredag

Gunvor var i Åsle nĂ„gra dagar och kom hem med mycket upplevelser att omtala att hon ideligen satte i halsen. Annars var det riktigt rörande att fĂ„ höra om de gamla Ă„slebornas stilla liv. Den vĂ€rlden glömmer man inte. Det Ă€r att ha upplevt nĂ„got rikt och stort det, att fĂ„tt vara kvar bland mĂ€nniskorna dĂ€rnere. I synnerhet som barn. GĂ€rna skulle jag velat haft min ungdomstid förlagd dit. Det Ă€r nĂ„got gammalmodigt tryggt och stabilt över det folket. Och den bygden, sedan bussar och bilar dagligen börjat rulla förbi pĂ„ landsvĂ€gen och nĂ„gon gĂ„ng en flygmaskin surrar fram över slĂ€ttbygden. Det Ă€r som om sjĂ€lva jorden inte skulle kunna glömma att den tidigast nĂ„ddes av kulturen och först gav skördar. Den Ă€r mĂ€rkvĂ€rdigt storvulen och mĂ€ktig. Tillbaka till dagens diskussionsĂ€mne: skrivningarna.

Åsle för lĂ€ngesedan

Why can’t you understand that I want to understand you.

We continued talking after a good nights sleep. In Westgermany he heard about Sweden and began dreaming of imigrating here because here you were not judged by the color of skin.

oktober 1970. 17 Ă„r

Did you really believe that, I wondered very surprised. I was a blue eyed Swedish blonde supposedly stupid thanks to Marilyn Monroe but sadly my knowledge of my people and the existence of race biology. Tony didn’t answer instead he said.

How are you who is not black ever going to understand how it is, Tony said. I was born black and can never pretend that I am anything else.

And why do you have to pretend that you are something that you are not. I want to understand what it’s like being you. I was mobbed in school because my mother was sick and taken in to a mentalhospital, it wasn’t fun. Nothing I can help. I just can’t let that rule my life.

Why some Swedes think they are superior over others I don’t know but I would like to know. And it’s sad that people in this world think they know you because you are black, me because of just being a woman. By the way weren’t you disappointed when you came here with such high hopes. He nodded.

It didn’t help trying to involve the trouble that women go through in our relationship with men. Sometimes even seen as lesser beings. I am a stupid blond whose words are not heard by men and a few women who speaks over ones head. Still he kept saying that I don’t understand.

Why sharing something which happend long ago maybe because Afroswedes and some folks in the USA still are convinced that I who is still white can’t understand what it means being black. That I am a human being who has the ability to put myself in other peoples situation to feel other peoples paint, grief being killed, beaten only because of color of skin that does not matter. I often withdraw because it is difficult when no matter what I do or say I am white which means I don’t know what it means being black.

One of Martin Luther King’s dreams was to not be judged by color of skin only by character. I had heard that first speech already in 1963 not understanding every word. My English wasn’t all that good was after all only ten. Thought it was a bit stupid to judge people by color of skin. Being certain that it must be more to us than that. Something my mothers art and my fathers poetry had told me.

All across the world is shown that to police, governments so on so forth that Black lives still matters less than white lives. That is not how it should be. At this first moment Tony didn’t listen, but his point of views triggered my arguments and I also searched for knowledge. Some activists among black people meant that men’s fight for his rights was more important than women. Why can’t we fight together for a cause that should be our birthrights. So did the radical white Swedes think in the seventies.

After I had been to the bathroom I lay down by his side and touched his back with my fingertips. I noticed saw some very light strings on his back and butt, I asked what it was for scares.

I was in a foster home when I was 11 years old. The woman was white. This was in Philadelphia. She whipped me with an electric cord if I had not left her house spotless.

This was not the only ugly story from Philadelphia he shared with me next night he spoke of death sins. The Catholic church in Philadelphia were he had been a quire boy had told him that when he died he would find himself in purgatory were he would burn for millions of years for every little sin. Sounded strange to me wasn’t it something called confession were you were forgiven. Not death sins he meant and the worth sin you could commit were being born black.

There was his awful feelings coming from about being black. Outside of the Catholic Church there in the forthies and fifties were “Whites only” signs, so I could understand him, but did not want him to believe in that. I was not about to say what most Swedes would say that God doesn’t exist that I can’t say. What I did say was that if I was God I would prefer a black church to any other church out the gospel that’s often is sung there comes faith and you know Tony in Ethiopia Jesus is black. Something so wrong with that Catholic church’s teaching.

We did have a good cuddling and fell a sleep. That was the first nights of our lives together.

Kapitel 10- En fĂ€bod i Dalarna, musik eller inte musik

Att vara pÄ en fÀbod i Dalarna i mitten pÄ sextiotalet var som att bli förflyttad till en annan tid. GÄrdarna pÄ sÀtern var nÄgra av dem frÄn 1600- talet. Familjen GrÄ hade hyrt in sig i PrÀstgÄrden under sommaren, en vacker röd gÄrd tvÄhundra Ärig utan indraget vatten, avlopp och vÀrme. Det blev att gÄ nÄgon kilometer in i skogen till en liten brunn för att hÀmta vatten, diskvattnet vattnade vi buskarna med, dass fanns pÄ gÄrden. Det var pittoreskt och spÀnnande under sommaren, men sÄ behövde vi mjölk.

En gÄrd lÀngre ned mot samhÀllet med brunn mitt pÄ gÄrden, byggnaderna var grÄ, ladugÄrden dÀr djuren stod inne Äret om var nedgÄnget rent förfallet. Stugans förstukvist var halvt nedrasad Britta och jag gick försiktigt för att inte rasa igenom.

NÀr jag klev innanför den höga tröskeln till det enda rummet i storstugan möttes jag av en enorm eldstad, dÀr en gryta hÀngde i krokar över elden.
En trebent kaffepanna i koppar stod pÄ hÀrden dÀr en kvinna satt pÄ en kubbstol, grÄklÀdd i huckle med klabbar pÄ fötterna och rörde om i grytan full med korngröt. Gubben satt pÄ en vacker kurbits dekorerad sliten soffbÀnk och sörplade kaffe med bit som han hÀllt upp pÄ ett kantstött fat. Det luktade gammalt, unket och instÀngt. De hade knappast tvÀttat sig den hÀr sidan jul svÄrt med att fÄ in vatten för de gamla.

– Pittoreskt, sa Britta liksom andra storstadsbor. Dalarna skulle bevaras som ett museum för turister verkade de anse.

Jag undrade om de brydde sig om det gamla paret som tvingades leva sÄ hÀr Äret runt. Det var nog kallt och mörkt pÄ vintern. Hade de inga barn som Ätminstone kunde hjÀlpa dem att fÄ vÀrme i huset, el och vatten sÄ att de inte behövde bÀra vatten frÄn brunnen pÄ gÄrden. Det pÄminde mig om livet i Vasastan som för mig hade varit helt underbart. Nu förstod jag att det hade varit jobbigt för mamma och undrade lite om pappa som ju inte var den som hjÀlpte till med att diska och tvÀtta förstÄtt. Han var en gammaldags poet som vÀl inte hade sÄnt i tankarna.

Kent hjÀlpte inte direkt till med hushÄllsbestyren heller. Britta hade inget annat att göra hela dagarna Àn att stÀda, tvÀtta och laga mat, men hon hade modernt med vatten, avlopp, kyl, tvÀttmaskin, dammsugare hade nu fÄtt frys och diskmaskin.

Gamla hus var ofta vackra, men om det gick ut över mÀnniskorna och djuren som skulle bo dÀr sÄ var det fel. De stugor som turisterna hyrde kunde fÄ vara lite gammaldags Àven inuti, men de dÀr mÀnniskor bodde Äret om borde moderniseras Ätminstone inuti.

I prÀstgÄrden hade Ann den första dagen funnit att kyrkorgeln som var inhyst i ett hörn en trappa upp gick att spela pÄ. NÀr hon spelade pÄ den kikade jag i smyg pÄ hur hon gjorde. Hon försvann ut och jag satte mig spÀnt vid orgeln och lyckades med Gubben Noak, men en eftermiddag lite senare nÀr jag satt vid orgeln och försökte fÄ till nÄgot skrek Britta Ät mig.

– Sluta med det dĂ€r oljudet, vet du inte att du Ă€r omusikalisk, dumma jĂ€nta, hördes hennes hĂ„rda dom.

Det hade varit juluppvisning i matsalen, tjejerna hade sytt drÀkter till skÄdespelarna och mammorna hade bakat bullar, bryggt kaffe. Jag hade varit med och sjungit i kören under upptrÀdandet. Uppvisningen hade varit en succé och det beslöts att vi skulle göra om det till vÄren. Vi hade fÄtt en vikarie till klassen för nÀstan alla lÀrare och flera elever hade fÄtt magsjuka av leverstuvningen som serverats en fredag. Vikarien var operasÄngerska, sÄ nÀr jag skulle sjunga upp ensam inför klassen hade hon börjat skratta rÄtt och sagt att jag sjöng falskt. Jag hade blivit utslÀngd ur bÄde kör och musiktimme för hon menade att jag hade fuskat mig in i kören.

Nu gjorde Brittas slutliga dom över min musikalitet att det knöt sig varje gÄng jag försökte spela pÄ orgeln, var instÀlld pÄ att jag inte kunde. Sorgset gav jag upp, men teckna och mÄla fortsatte jag med i hopp om att rocken kunde behöva den sortens konst ocksÄ. En trana pÄ ett skivomslag under tiden i Dalarna tecknade jag av de fÄglar som jag sÄg, tyvÀrr inga tranor, men mesar, finkar och en hackspett fick duga.

En röd Ford Escort rullade in pÄ gÄrden till PrÀstgÄrden spÀnt hade jag packat hela morgonen och gjort mig i ordning för resan glad över att slippa Britta för ett tag. Morbror och jag skulle till Stockholm för att fira mammas femtioÄrsdag. Hans som hade glatt sig dÄ han slagit moster i bouletÀvlingen var lÀkare i en stad hÀr i Dalarna boule var inte hans paradgren utan golf som av nÄgon outgrundlig anledning var lÀkares favoritsport. Morbror Hans var yngst av mormors fyra barn men Hans barn var redan vuxna och jag hade aldrig haft mycket att med dom att göra. Mamma och jag hade mest tillbringat somrarna i Brastad och Göteborg dÀr mina andra kusiner och mormor bodde.

Det var lite spÀnnande att kanske lÀra kÀnna honom, men lite svÄrt blev det för som alla i familjen var vi bÄda blyga sÄ tyvÀrr blev det inte mycket prat i bilen. Sent pÄ kvÀllen parkerade vi inne pÄ tomten till en stor villa i Bromma. Fru Sjöström arbetade som kurator pÄ sjukhuset och hade blivit vÀn med mamma och det var hos hennes familj som festen skulle vara.

I salongen satt en av tvÄ systrar, Gunnel i en skön tung fÄtölj frÄn sent 1800-tal. Hon bjöd mig att sÀtta mig bredvid henne i en gul soffa av Carl Malmsten. Hennes grönbruna ögon lyste varmt vÀlkomnande, nÀsan var liten och spetsig, hÄret ljusbrunt och pageklippt. Gunnel var bohemen i den borgerliga familjen klÀdd i raka bruna bomullsbyxor och vit kortÀrmad blus. Senare skulle hon bli hippie och bryta totalt med familjen Ànnu var hon en av de dÀr ofarligt pittoreska inslagen i den borgerliga idyllen som kallades svarta fÄr.

Medan vi vÀntade pÄ att fru Sjöström och mamma skulle komma med den Àldsta systern som hade flugit med eget flygplan till Bromma Flygplats plockade Gunnel fram en papperskasse med böcker som hon hade gömt bakom fÄtöljen.

– Du fĂ„r inte titta efter vad det Ă€r för böcker förrĂ€n du kommer hem, viskade hon konspiratoriskt nĂ€r hon rĂ€ckte över kassen till mig.

– Okej, tack för böckerna vad de Ă€n Ă€r för nĂ„gra, svarade jag, glatt överraskad över att fĂ„ en present trots att det var mammas födelsedag.

SÄ, var alla pÄ plats, men under middagen satt mamma lÄngt ifrÄn mig oh hela tiden tyst och frÄnvarande. Ibland möttes vÄra blickar och vi log tveksamt mot varandra. Efter steken, Àrtorna, brysselkÄlen, den stekta potatisen och svartvinbÀrsgelén var jag mÀtt pÄ grÀnsen till tung, sÄdan hÀr mat fick alltid min lilla mage att svÀlla blev det kaffe, tÄrta och de vuxna fick nÄgot annat i de smÄ glasen Àn jag som drack Pommac. Gunnel som lyckats bryta med bordsplaceringen och satt sig bredvid mig viskade att det var likör för damerna och konjak för herrarna.

En av herrarna Herr Ung hade flytt frÄn Ungern efter revolten 1959, nu slÀppte alkoholen loss en politisk diskussion. Som alla dÀrifrÄn var han allergisk mot allt som kallades kommunism.

– Arbetarnas krav pĂ„ medbestĂ€mmande Ă€r ett kommunistiskt hot som mĂ„ste bekĂ€mpas, sa fru Sjöström.

Allt som arbetaren önskade sig ansÄg vissa borgerliga personer i sin trygga och vÀlmÄende vÀrld dÀr inga hot fanns utom frÄn just arbetarna. Sovjets kommunistiska regim anvÀndes ofta som knep för att tysta folkets önskan om mer sjÀlvbestÀmmande.

– Absolut, sa Herr Ung pĂ„ bruten svenska. Kommunism mĂ„ste bekĂ€mpas för i mitt land tvingar de mĂ€nniskorna i slaveri och tystnad.

Han hörde inte hur ologiskt han resonerade, för det var ju önskan om medbestÀmmande som Sovjet krossat och det var det som arbetarna krÀvde Àven i vÄrt land och som av representanter för 1800-talets borgerlighet Ànnu försökte kvÀsa med hot om kommunism.

– Hade inte revolten i Ungern varit en önskan om medbestĂ€mmande som regimen tystat ned, inflikade Gunnel. Det kunde vĂ€l inte vara fel av arbetarna i vĂ„rt land att önska medbestĂ€mmande.

– Tyst, med dig Gunnel, replikerade fru Sjöström frĂ€nt. Du begriper inte vad du talar om. Kommunismen Ă€r en farlig pest som inte fĂ„r sprida sig till vĂ„ra arbetare. De ska hĂ„lla tyst och arbeta som goda samhĂ€llsmedborgare.

Oroligt undrade jag varför alla verkade bli ovÀnner och tyckte inte om att Gunnels mamma var elak mot henne som var sÄ snÀll. Fru Sjöström talade lika nedlÄtande till henne som Britta brukade göra. Mamma satt tyst som i sin egen vÀrld, födelsedagen var hennes men hon var visst inte deltagande. Morbror Hans hade försvunnit efter middagen för att hÀlsa pÄ sin bror som bodde i Danderyd.

Jag bad att fÄ gÄ frÄn bordet för att lÀgga mig. En kort kram fick mamma innan jag tog den lÄnga vindlande trappan upp pÄ översta vÄningen. Papperskassen hade jag med mig tÀnkte inte hÄlla löftet till Gunnel, var för nyfiken pÄ vad det var för böcker hon gett mig. Den första bok jag fick i handen hette Svarta Hingsten kommer tillbaka skriven av Walter Farley.

Jag började lÀsa boken och sÄ spÀnnande var den, sÀrskilt den delen nÀr Alec tog sig genom öknen i Arabien i sitt sökande efter Svarten att jag inte kunde lÀgga undan den förrÀn den var slut. Det var spÀnnande att lÀsa om en sÄ annorlunda vÀrld mot min egen men samtidigt lik. En kille som var förÀlskad i en hÀst var ovanligt annars brukade det oftast vara en tjej som Jill i Sadeln som jag lÄnat pÄ skolbiblioteket.

Sent inpÄ smÄtimmarna somnade jag vaknade först av att Gunnel vÀnligt men bestÀmt ruskade om mig.

– Du ska inte tillbaks till Dalarna, sa honl. Jag ska skjutsa dig till bussen vid Norra Bantorget för du ska till GrĂ€ddö och trĂ€ffa Maud och Tomas.

– Jippi, sa jag och skyndade mig att skvĂ€tta lite vatten i ansiktet för att vakna, klĂ€dde mig och gick ned för att Ă€ta frukost.

Dagen var het och bussen hade ingen flÀkt, svetten rann och det kÀndes obehagligt instÀngt. SpÀnt tittade ut genom bussfönstret för att inte missa Maud som skulle möta vid hÄllplatsen vid infarten till vÀgen mot sommarstÀllet vid Roslagens kust.

Maud hÀlsade med en varm vÀlkomnade kram vÀgen mot stugan passerade en gammaldags handelsbod dÀr handlade vi godis och glass. Bakom boden lÀngs grusvÀgen lÄg den ena stugan bredvid den andra, Maud berÀttade om de som bodde dÀr pÄ sommaren och det visade sig vara den ena kulturpersonligheten efter den andra som ett svenskt Saint Tropez.

– Tage Danielsson bodde en tid granne med oss, berĂ€ttade hon medan vi fortsatte vandringen lĂ€ngs vĂ€gen som smalnade av blev mindre och mindre sista biten kunde knappt en bil fĂ„ plats. Han knackade en sen eftermiddag pĂ„ min dörr dĂ€r stod han i ösregnet med en leksak i handen.

– Tomas önskade sig en likadan som mina barn hade, sa han dĂ€r han stod med lera upp till vaderna.

– Han Ă€r inte bara rolig, sa jag som hade sett revyn Gröna Hund pĂ„ Gröna Lund och Tage var definitivt en av mina favoriter. Tage mĂ„ste vara en av de snĂ€llaste mĂ€nniskorna pĂ„ jorden.

– Det Ă€r han, konstaterade Maud, men jag blev lite avundsjuk pĂ„ Tomas som fĂ„tt leka med honom.

NÀr vi passerade hans sommarstÀlle var det igenbommat. Stugan intill dÀr Tomas stod i dörren var inte oÀven. TrÀdgÄrden var magnifik med flera ÀppeltrÀd, rosor och bersÄ. Det hÀr var ett helt underbart fiskarstÀlle, varje onsdag fick vi pinfÀrsk strömming av en av de fÄ kvarvarande fiskarna. De flesta husen var som i Dalarna uthyrda till sommargÀster, men inte vilka som helst. Det var en oas för Stockholms kulturelit, journalister, författare, konstnÀrer och vissÄngare.

Den hÀr dagen var det onsdag och jag hjÀlpte Maud att fjÀlla och rensa strömmingen, persilja fanns pÄ tomten och grannen hade fÀrsk potatis. Vi Ät den tillsammans med grannfamiljen Gren som hade sjötomt ute vid ett lÄngbord.

Sen ville Tomas ha med mig ned till bryggan dĂ€r lĂ„g tvĂ„ ekor med utombordare. Tomas och hans kompis Svenne bĂ„da brunbrĂ€nda tolvĂ„ringar körde dödsföraktande fram och tillbaks till en lĂ„ngsmal holme nĂ„gra kilometer frĂ„n bryggan. En mörkblond tjej Liza kom ned till bryggan och sĂ„ fick hon och jag hĂ€nga med endast iklĂ€dda baddrĂ€kt. Vi satte oss som galjonsfigurer i varsin för med benen saxade runt den. I hög fart gav vi oss ut, killarna ville imponera pĂ„ oss tjejer sĂ„ dödsföraktande passerade de holmen och ut pĂ„ Ålandshav. Det stĂ€nkte uppfriskande i vĂ„ra ansikten, vĂ„gorna gick höga och ekorna hoppade upp och ned skummet yrde. Vi tjöt av glĂ€dje hĂ€nförda av kĂ€nslan av frihet som upplevelsen gav oss.

En timme senare var det middag. Mauds spaghetti med köttfÀrssÄs och sedan blev det bad. Solen stod högt och vÀrmde trots att det var sent. De andra var redan vana, men jag storknade nÀr jag stoppade tÄn i vattnet som inte var mer Àn 170 snart vande jag mig och till min förvÄning lyckades jag simma en bit. PÄ land vÀntade Maud och Aina vid en brasa de hade med sig en stor bunke med deg. Tomas hittade tvÄ medellÄnga tjocka pinnar. Den ena gav han mig sÄ visade han hur man gjorde.

En bit av degen knÄdades sÄ virade han den runt sin pinne. Jag gjorde likadant och som Tomas stoppade jag in pinnen med degen pÄ ett stÀlle dÀr elden lugnat sig och trÀkolet glimmade rött och gult sÄ lÄngt ifrÄn lÄgorna det gick. Efter tjugo minuter var pinnbrödet klart. Det lossnade lÀtt frÄn pinnen mycket smör i hÄlet som blev efter pinnen och det var himmelskt gott. Sofia och Tommy som redan var sjutton Är hade varsin akustisk gitarr med sig samtidigt spelade och sjöng de:

Tom Doolie/ The Kingston TrioHang down your head Tom Doolie, poor boy you’re bound to die


I natt jag drömde/sv. Text Beppe WolgersI natt jag drömde nÄgot som jag aldrig drömt förut. Jag drömde det var fred pÄ jord och alla krig var slut.

Where have all the flowers gone/, Pete Seeger/Joe HickensonWhere have all the flowers gone, long time passing, gone to soldiers graveyards everyone


Vem kan segla/ finsk tradVem kan segla förutan vind vem kan ro utan Äror, vem kan skiljas frÄn vÀnnen sin utan att fÀlla tÄrar.

Jag hĂ€ngde med sĂ„ gott jag kunde ingen retade mig för att sjunga falskt. Det nĂ€rmade sig midnatt en bit utanför passerade ÅlandsfĂ€rjan. Den gick frĂ„n KappelskĂ€r mot Mariehamn. En stund senare nĂ„dde svallvĂ„gorna klipporna och vi visste att det var midnatt. Sofia och Tommy var djĂ€rva nog att ta sig ett dopp innan det var dags att krypa i sĂ€ng

De dÀr kvÀllarna vid lÀgerelden var helt underbara men jag undrade lite varför lÄtarna vi sjöng handlade om folk som hÀngde sig, krig och olycklig kÀrlek. Fanns det nÄgot som hette lycka och glÀdje eller var det bara nÄgot som vi inbillade oss. I natt jag drömde var det bara en fÄnig dröm som aldrig skulle kunna förverkligas dÀrför att vÀnner skiljdes och blommor hamnade pÄ soldaters gravar.

Men en del av oss unga var naiva nog att tro att det gick att Àndra pÄ nÄgot som pÄgÄtt under tusentals Är. Musiken runt oss, lÀgerelden, gemenskapen pÄ klippan och kanske ocksÄ att vi genom TV sÄg att det fanns unga mÀnniskor som hade samma dröm gjorde att vi började tro att fred pÄ jorden inte bara var en utopi.

Jag sÄg och mötte mÀnniskor frÄn till synes olika vÀrldar, och det var uppenbart för mig att Àven om de verkade leva olika liv sÄ var de ÀndÄ alla mÀnniskor med liknande behov av arbete, gemenskap, konst och nöjen.

Det borde vara möjligt att ge alla mÀnniskor en drÀglig tillvaro pÄ jorden eller var det skillnad pÄ den gamla gumman i Dalarna, mamma, Britta, Fru Sjöström och Maud. En skillnad som gjorde att vi vÀrderade dem och deras livsvillkor olika. Jag sÄ ung jag var sÄg det inte sÄ. De var alla intressanta somliga var ogina som Britta och fru Sjöström, men de flesta verkade ha nÄgot gott inom sig Àven kanske de tvÄ.

D
en sista söndagen i augusti satt Tomas och jag Äter i mitten i biosalongen, men den hÀr gÄngen i tolfte raden för att se Beatles andra film. Vi hade kommit hem frÄn Roslagen och Tomas som nu hade samma lÀngd pÄ hÄret som John och bar samma skepparmössa hade klÀtt sig i en arméjacka frÄn utskottslagret, svart polo, utsvÀngda jeans och ökenkÀngor. Han var ett tolvÄrigt Mod egentligen lite för ung för de flesta var minst femton, men han var riktigt tuff tyckte jag som önskade att jag Ätminstone hade utsvÀngda jeans. Jag kÀnde mig trÄkig i de slitna kaki byxorna, den fula jumpern och de slitna bruna skorna.

Men snart försvann jag in i filmens och Beatles vÀrld. De var fortfarande lite galet roliga, men dÀr fanns ocksÄ tvÄ tokiga vetenskapsmÀn, Scotland Yard och nÄgra indier som gjorde bort sig. Ringo hade fÄtt en ring av en beundrarinna med nÄgot som sÄg ut som en stor rubin, ringen anvÀndes i en rit som hade nÄgot att göra med en indisk gudinna Khali. Jag visste inte mycket om hinduismen Àn, men tyckte det var en kul historia. Min favorit var ÀndÄ den dÀr dykaren som dök upp lite dÄ och dÄ och frÄgade efter vÀgen till Dover.

NÀr vi kom hem satt Maud, pappa och Markus i vardagsrummet och drack té. Tomas och jag slog oss ned med varsin kopp och Maud undrade vad jag tyckt om filmen.

– De Ă€r lika roliga som bröderna Marx, svarade jag, tycker de Ă€r riktigt duktiga skĂ„disar nĂ€stan lika duktiga pĂ„ det som pĂ„ musiken.

– Bröderna Marx, sa pappa, jo det Ă€r vĂ€l ett gott betyg. Jag Ă€r lite omusikalisk sĂ„ om musiken Ă€r bra kan jag inte avgöra, men de skriver intressanta texter och Johns böcker Ă€r stor poesi.

Jag njöt av respekten frÄn pappa att han och ocksÄ Maud tog mitt och Tomas intresse pÄ allvar som hade försvunnit in i köksalkoven dÀr det numera inte bara fanns en radio utan ocksÄ en stereo. Snart hördes skivan med musiken frÄn filmen.

– Du, Tove, de dĂ€r killarna Ă€r dina, hade Tomas sagt till mig nĂ€r vi gĂ„tt hem frĂ„n bion. De Ă€r dumma om de inte gör det.
Jag hade sett glatt positivt pÄ honom och tÀnkt att eftersom han hade Johns skepparmössa pÄ sig var det nog John, han menade.

HelpJag behöver nÄgon inte vem som helst, du vet att jag behöver nÄgon, sjöng John.

Vill du veta en hemlighet, viskade jag till John. Är det nĂ„gon som jag du behöver, Tomas sĂ€ger att du borde gilla sĂ„na som jag. En konstnĂ€rlig tjej som vill tĂ€nda din fantasi med hennes. Jag Ă€r visst lika omusikalisk som pappa, men du verkar gilla att teckna och skriva historier, sĂ„ du kanske kunde gilla hennes och mina bilder. Det vore kul att veta om du gillar samma sorts kĂ€rlek som jag, det dĂ€r om fantasi som jag tĂ€nkte pĂ„ nĂ€r du sjöng Can’t buy me love.

HelpJag öppnar dörren hjÀlp mig om du kan jag mÄr dÄligt, jag tycker om att du finns.

Det gör jag ocksÄ, tycker om att du finns, jag gillar öppna dörrar, om man stÀnger dörren blir det inte ensamt dÄ som den dÀr dörren som lÄstes varje gÄng jag hÀlsade pÄ mamma, Àr det inte roligt att vara stjÀrna lÀngre?

HelpMitt oberoende verkar försvinna

Men, John behöver inte vi konstnÀrer vÄrt oberoende, om hon Àr en oberoende konstnÀr kanske hon kan hjÀlpa dig att bli oberoende.

Tell me what you seeSe mig i ögonen och sÀg mig vad du ser

Ja, jag vill se dig i ögonen och sÀga att jag ser dig, fortsatte jag viska till John, men ser du dig sjÀlv, hur Àr det att vara stjÀrna, ser de dig eller nÄgon annan.

PÄ vÀg tillbaks till HÀsselby lÀste jag en tidning som jag fÄtt med mig. I den stod det att nÄgra fans hade brutit sig in i huset dÀr Ringos mamma bodde i Liverpool och stulit saker. De dÀr fansen trodde visst att de kunde göra vad de ville om det var sÄ att vara stjÀrna förstod jag att de skrek pÄ hjÀlp. Det stod ocksÄ att de byggt murar runt sina hus för att skydda sig och sitt frÄn fansen. Jag tyckte det var hemskt att de inte kunde lita pÄ fansen, beslöt mig för att jag inte ville vara nÄgot fan.

Jag tÀnkte pÄ mamma som levde sitt liv bakom den dÀr muren pÄ Beckomberga Mentalsjukhus. The Beatles ville öppna dörren, men vÀrlden tvingade dem att stÀnga den. Fans ville jag inte vara för jag ville inte vara en sÄn som tvingade dem eller mamma att leva bakom murar.

– Tycker inte du att det Ă€r fel att sno deras saker, frĂ„gade jag Estrid som var ny i klassen och som jag blivit lite vĂ€n med dĂ„ hon ocksĂ„ gillade hĂ€star.

– De Ă€r stjĂ€rnor begriper du inte det, menade hon. De har vĂ€l rĂ„d att köpa nytt.

– Men stjĂ€rnor Ă€r vĂ€l ocksĂ„ mĂ€nniskor och att stjĂ€la Ă€r vĂ€l alltid fel, försvarade jag min stĂ„ndpunkt, skulle du gilla att tvingas bygga murar för att fĂ„ vara ifred.

– De fĂ„r skylla sig sjĂ€lva om de blivit stjĂ€rnor, sa hon, du Ă€r lite fĂ„nig tror du inte att de gillar att vara populĂ€ra.

– Jo, men det verkar inte vara lika roligt lĂ€ngre, sa jag bekymrat.

– Du Ă€r larvig, inte spelar det dĂ€r vĂ€l nĂ„gon roll, sa hon gick ifrĂ„n mig och sĂ€llade sig till de andra coola tjejerna som Ă€nnu inte accepterat mig. Jag var fĂ„nig som inte var som de hur nu de var fans som inte brydde sig om nĂ„got annat Ă€n sig sjĂ€lva.

Vid mitt skrivbord tecknade jag en bild av John och viskade till honom att jag aldrig ville behandla honom och de andra illa.

”Jag tycker om er och kanske Ă€r jag larvig men för mig spelar det roll att ni inte fĂ„r leva som ni vill. Det sa ni nĂ€r jag lyssnade pĂ„ albumet hos Tomas att ni inte heller gillar stĂ€ngda dörrar och murar som den i Berlin. Folk blir dödade för att de försöker fly till friheten utanför muren.”

NÀr jag ville ha roligt fanns alltid Tomas. En lördag Äkte jag samman med honom, Pia och David till Karlaplansstudion för att rösta fram en Tio i Topp- lista. Jag röstade pÄ Hep Stars, Sonny & Cher och mitt svenska favoritband Mascots. TyvÀrr fanns inga av Beatles lÄtar pÄ listan den gÄngen, men det var spÀnnande att fÄ vara med och se hur det gick till att spela in ett radio- program. Tomas flörtade mest med tjejerna innan programmet startade, Leif H Andersson testade mikrofonen. Det blev en test med mentometrarna sÄ lyckades han fÄ oss ungdomar att vara helt tysta nÀr sÀndningen började. I ett hörn fanns ett plakat som talade om för oss nÀr vi fick börja skrika och applÄdera. LÄtarna spelades upp alla tio plus de nya som skulle fÄ en chans att ta sig in pÄ listan.

NÀr röstningen började Tomas klÀttra omkring bland de tomma sÀtena och tryckte pÄ mentometerknapparna. Det fanns en regel som sa att vi bara fick rösta pÄ tre lÄtar, men han ville pröva om det gick att rösta pÄ flera. Om det gick kunde man undra hur pass man skulle lita pÄ de dÀr listorna. Det var en kunskap hur det gick att lura lyssnarna som jag skulle ta med mig.

För mig spelade inte listorna nĂ„gon roll, rock och pop var kul och jag valde inte alltid de populĂ€raste lĂ„tarna nĂ€r jag spelade in nĂ„got frĂ„n radion. Men nĂ€r det senare upptĂ€cktes att en del popband reste till de stĂ€der de fĂ„tt nys om skulle vara en röstning blev det sĂ„ att juryn valdes ut av radion vilket var synd för det gjorde att nĂ„gra av oss inte tillĂ€ts vara med. Ännu 1965 bestĂ€mde vi om vi ville vara med eller inte, en jury vald av radion kunde resultera i att de som hade förĂ€ldrar, slĂ€kt eller vĂ€nner som hade anknytning till radio och TV prioriterades. Det var orĂ€ttvist.

Vuxna tog vissa saker pÄ för stort allvar och deras beslut blev ofta odemokratiska. Var det inte sÄ att om showen banden gav pÄ orten dÀr tio i topp skulle sÀndas var dÄlig sÄ Äkte de ur listan. Det gjorde Ätminstone mig sur att de vuxna inte trodde oss fans om förmÄgan att vÀlja sjÀlva vad vi tyckte om. Vi var dumma som gick pÄ vilka finter som helst frÄn popbanden pÄstod de, men de svenska band som fanns med pÄ listorna under sextiotalet var inte dÄliga och kanske var det för dem enda sÀttet att synas och kunna konkurrera med de brittiska och amerikanska banden. De visades alltid pÄ TV och fick sÄ fri reklam.

Namnen pÄ nÄgra svenska band som var i farten 1965 var Shanes, Mascots, Tages, Ola & The Janglers och Hep Stars.

Time is on my side

The Rolling Stones hade slagit igenom stort under Äret, Time is on my side, hade kommit redan för ett Är sedan. Tomas gav mig Get off my cloud i födelsedagspresent och det kunde vÀl passa som ett stöd nÀr killarna alltmer började reta oss tjejer dÄ nÄgra av oss började fÄ bröst. De av oss som inte hade sÄna blev retade för det och de som hade blev jagade för att killarna ville ta pÄ dom. LÀrarkÄren var totalt ovetande eller ocksÄ brydde de sig inte.

Det var sorgligt jag som nu var tolv var oönskad nÀr det blev klassfest var det ingen av killarna som ville dansa med mig. Inte för att jag var förtjust i nÄgon av dem, men det var ÀndÄ sorgligt att bli ratad. Var jag verkligen sÄ ful, Àcklig och dum som de menade men varför tyckte Tomas om att vara med mig, men det kanske var för att vi var syskon, men egentligen var vi inte det.

Jag behövde en tjejkompis, men de ville inte vara kompis med en tjej som killarna ratade. Det viktigaste av allt för tjejer var att bli utvalda av nÄgon kille. Och nu hade det Àven för dem blivit konflikt mellan Beatles tjejer och Stones tjejer. De tjejer som höll pÄ Beatles gjorde det för att de var sötast, Stones tjejerna för att de var fulast. Jag och Tomas tyckte att de var bra rockband och lyssnade dÀrför intresserat pÄ bÄda. Killar Ätminstone de i stan bedömde musiken och tyckte ofta om flera band. Tjejer höll sig ofta till ett band och var bara kompis med de som gillade samma band. Pia gillade bara ett band och det var Tages och de svenska banden hade inte riktigt lyckats vinna mig Ànnu. Henne kunde jag ÀndÄ leka med för det var inte sÄ viktigt för oss. I skolan mÄste man vÀlja vilket band som var bÀst och se ut och upptrÀda sÄ att man passade in i gÀnget. Det var ocksÄ sÄ att tjejer oftast höll ihop tvÄ och tvÄ.

Om jag blev förĂ€lskad i dig lovar du att vara trogen och hjĂ€lpa mig att förstĂ„ för jag har förstĂ„tt att kĂ€rlek Ă€r mer Ă€n att hĂ„lla handen löd den inledande textraden till If I fell frĂ„n albumet A hard day’s night. Jag undrade över vad som var mer Ă€n hĂ„lla handen vad mer Ă€n att spela fotboll, lyssna pĂ„ musik, gĂ„ pĂ„ matinĂ©er och leka i badkar..

Kusin Inga var förtjust i Mick Jagger och nĂ€r vi trĂ€ffades under pĂ„sklovet ville hon inte höra talas om the Beatles. Jag kunde vĂ€l acceptera det för Stones var minst lika bra som Beatles, men min favorit bland stenarna var Brian Jones och det kunde inte hon smĂ€lta. Hon hade en idolbild pĂ„ vĂ€ggen över sĂ€ngen och det var Mick, men hon hade visst ocksĂ„ haft sina funderingar pĂ„ det dĂ€r Ă€ven om “If I fell” var frĂ„n de dĂ€r fĂ„niga inte lika coola, tuffa och fula Beatles.

Det var kanske de gula pÄskliljorna, men ocksÄ det att Elsie just hade fÄtt valpar som gjorde att vÄrkÀnslorna spritte i vÄra Ànnu omogna kroppar. Vi hade rest ut till sommarstugan samman med moster, Elsie och de underbara boxervalparna. SpÀnnande hade det varit att fÄ vara med nÀr de föddes.

Ensamma i gÀststugan var Inga som hade rÄttsvansar i sitt mörkblonda hÄr och ljusbrun okynnig blick, sett lite mallig ut för hon hade nÄgot att berÀtta som hon var sÀker pÄ att jag som var ett Är Àldre Àn hon inte visste.

– Vet du hur man gör barn, viskade hon, fnittrande och fnissande. Hon hade tjuvkikat i mosters och morbrors lĂ€karböcker.

– Nej, sa jag, tranorna dansade Ă€nnu runt varandra i taket, kunde svaret göra att jag blev en trana.

– Du vet killar har en sĂ„n dĂ€r snopp som dem kissar med, den vĂ€xer och blir hĂ„rd, sen stoppar man in den mellan bena. SĂ„ hĂ€r ungefĂ€r.

Hon stack in sitt finger i det dÀr hÄlet som fanns mellan benen, nyfiket tittade jag pÄ. Försökte sjÀlv, men det kÀndes inte nÄgot sÀrskilt.

– Hur tror du att det kĂ€nns att göra det med nĂ„gon kille, fantiserade Inga högt.

– Det kanske Ă€r som att ligga med örat mot pappas varma hĂ„riga bröst och lyssna till hans hjĂ€rtslag, viskade jag.

– Kanske det, viskade Inga. Det heter knulla, sa hon stolt över vad hon kunde.

Natten efter försökte vi ta pÄ varandra, nyfikna pÄ varandras kroppar hela tiden lÄtsades vi att partnern var en kille. Inga berÀttade om nÄgon kille hemifrÄn som hon var förtjust i. Jag kunde inte tÀnka pÄ Tomas i det hÀr sammanhanget, sÄ jag sa att jag ingen hade.

– Kjelle har en kompis som heter Andreas och han Ă€r ocksĂ„ gullig, fnittrade Inga. Du kan lĂ„tsas att han Ă€r din favorit.

Hon var snÀll Inga, men visiten pÄ landet blev kort moster mÄste tillbaka till sitt arbete. Det var sÄ om man arbetade som kirurg att semestern blev kortare Àn vÀntat. Men moster tyckte att vi kunde sova över vid en bondgÄrd dÀr en av hennes vÀninnor bodde och det blev en spÀnnande avstickare in pÄ en skogsvÀg.

LadugÄrden var tom pÄ kor, men i en hage gick tvÄ norska fjordhÀstar och betade. Sylvia sa att om vi lyckades fÄnga in dom kunde vi fÄ rida. Inga var mer proffs Àn jag, men efter en halvtimmes lockande fick vi dem pÄ kroken. Stolta var vi nÀr vi red ut pÄ skogsvÀgen, men de var lata Ätminstone tyckte vi det. NÄgot mer Àn lÄngsam skritt blev det inte.

Besvikna klÀttrade vi tillsammans med Vickan och Sissi, tvÄ sextonÄringar upp pÄ logen dÀr vi gjorde det bekvÀmt för oss i höet.

– Vi klĂ€ttrade uppför vĂ€ggen pĂ„ ett hotell och tog oss in till Stones rum, berĂ€ttade Vickan tufft utstrĂ€ckt frivolt sugande pĂ„ ett torrt halmstrĂ„.

– Och vad sa de, frĂ„gade jag nyfiket.

– Åh, de tĂ€nde direkt och vi hamnade i sĂ€ngen, fnissade bĂ„da och knyckte pĂ„ nackarna och plutade med de vitmĂ„lade munnarna.

De hade bÄda vitt lÀppstift, hög hÄrdsprejad blonderad dorisfrisyr, Bardot rutig kortÀrmad blus och stuprörsbyxor. Det var Ànnu populÀrt, men i Stockholm och i Göteborg hade modsen börjat skapa ett gatumode med lÀngre och lÀngre hÄr, avlagda arméjackor, lite utsvÀngda jeans, ökenkÀngor och högskaftade tennisskor, som skulle döda Doris- och Sune som hörde till början sextiotalet. Beatles och Stones hade varit ett effektivt medel mot det. Det tyckte jag var bra för den dÀr hÄrsprayen och det som anvÀndes till att fÀrga hÄret med gjorde det dött som Lillys.

– Jag vill prata med dem om deras musik, om hur de gör en skiva, sa jag, berĂ€ttade de inte nĂ„got om det.

– SĂ„, varför skulle de vilja prata om sĂ„nt trĂ„kigt. Är du inte avundsjuk för att vi knullade med dem, tror du att de Ă€r intresserade av dig kanske, sa Sissi frĂ€nt och lĂ„tsades ta ett bloss pĂ„ ett halmstrĂ„.

– De Ă€r dumma om de föredrar tjejer som bara vill knulla, förresten Ă€r det vĂ€l ingen skillnad pĂ„ dem och andra killar. Jag skulle vilja trĂ€ffa nĂ„gon som inte bara vill knulla utan vill ha kĂ€rlek och nĂ„gon som tycker att det Ă€r kul att skapa nĂ„got tillsammans med en tjej. Han behöver inte vara stjĂ€rna, vi kan bli stjĂ€rnor tillsammans. Jag Ă€r vĂ€l inte tolv hela livet. En dag Ă€r jag sexton, sjutton Ă„r och dĂ„ kanske det finns nĂ„gon som Ă€r ungefĂ€r lika gammal som jag och som gillar det jag drömmer om.

– Jag med, sufflerade Inga, som var lite avundsjuk pĂ„ att de hade trĂ€ffat The Rolling Stones.

Vickan och Sissi blev sura för att de inte lyckades imponera pÄ oss. Det var sÀrskilt Inga som de visste gillade Mick de ville göra sig till inför henne. Störda av att hon inte verkade bli det minsta avundsjuk försvann de frÄn höskullen.

– De kanske bara ljuger för att impa pĂ„ oss, sa jag till Inga, ville inte att hon skulle bli alltför avundsjuk. Varför skulle Mick och Brian vilja ha nĂ„got med dom att göra, tror inte du att de vill ha tjejer som Ă€r lite mer i deras egen Ă„lder.

– Jo, svarade Inga sĂ„ skrattade vi samman, la oss tillrĂ€tta i höet viskade om Kjelle och Andreas, somnade nöjda och förvĂ€ntansfulla inför den dagen dĂ„ vi blev gamla nog att göra det dĂ€r med en kille. Det dĂ€r med sex var spĂ€nnande, men inte bara det. Vi fantiserade om alla de spĂ€nnande saker vi ville göra ihop med vĂ„ra killar som att gĂ„ pĂ„ luffen, spela in en lĂ„t, rida genom skogen eller nĂ„got annat kul.

Inga och jag skilde oss frÄn en del unga i vÄr tankegÄng kanske för att vi hade vuxna kvinnor i vÄr nÀrhet som var sjÀlvstÀndiga hade egna arbeten och mÀn som verkade finna ett vÀrde i att göra saker ihop med dom. Vickans och Sissis mammor var hemmafruar som Britta. Deras pappor arbetade och nÀr de kom hem var de stupfulla och gnÀllde över att maten inte var god nog. Mammorna verkade uttrÄkade sÄ att de inte drömde om att bli hemmafruar sjÀlva var klart. Men att tÀnka lÀngre Àn till att knulla med en stjÀrna var tufft nÄgot som deras förÀldrar inte gjorde blev det inte.

De riskerade att falla i samma fÀlla som deras mammor hade gjort. Jag och Inga tog det som nÄgot naturligt att kvinnor hade viktiga arbeten som moster, Maud och mamma. Det som skulle komma att kallas för en generationskonflikt tog sig olika uttryck beroende pÄ vilken bakgrund vi hade.

Jag tÀnkte inte alls pÄ vad vuxna gjorde nÀr det gÀllde sex, och förstod inte att det skulle ha nÄgot att göra med att vara cool. Vickan och Sissi revolterade mot sina förÀldrars sexmoral. Den revolten ingick inte i min tankevÀrld. Jag tyckte det kunde vara nÄgot underbart att göra det ihop med en kille, men nog fanns det fler saker man kunde göra med dem som det Tomas och jag gjorde. Revolten i mitt fall var mot mina fosterförÀldrar, inte mot mina egna. Maud och pappa var vÀl de av mina nÀrmaste som jag hade mest att göra med och deras liv tillsammans utifrÄn min synvinkel var intressant.

I sÀngen i HÀsselby testade jag ofta det dÀr som Inga och jag lÀrt oss nÀr vi smekt varandra, inte mycket hÀnde, men det var spÀnnande att ligga dÀr och fantisera medan jag smekte mig. En eftermiddag nÀr jag höll pÄ kom Britta in i rummet. Hon fnös, kallade mig Àcklig och gick ut i köket dÀr Berit var med och bakade bullar.

– Tove Ă€r vĂ€l den Ă€ckligaste flicka som finns, sa Britta till den nioĂ„riga Berit. Hon Ă€r snuskig inte som du som förstĂ„r bĂ€ttre Ă€n att peta pĂ„ sig dĂ€r nere.

Jag kröp ihop i sÀngen av skam och skuldkÀnslor. Det vÀrsta var att hon skvallrade för Berit. Min oskuldsfulla nyfikenhet hade dött pÄ ett grymt och okÀnsligt vis. Inte kunde jag fortsÀtta med det dÀr, ville inte vara Àcklig. I en hög under hyllan intill radiogrammofonen lÄg högar med stenkakor av dem var det bara Hughie Carmichaels, Stardust och Hong Kong Blues som passade min smak. Ibland fick jag en tia av pappa och för den köpte jag en singel och nÄgon tidning oftast Bildjournalen för bilderna pÄ idolerna kunde jag bÄde dekorera vÀggen med och anvÀnda till att teckna egna portrÀtt av dem. De satte jag upp pÄ vÀggen och det skulle till sist utvecklas till ett intressant collage.

Musik och konst hjÀlpte mig att komma bort frÄn en smygande kÀnsla av att det var fel pÄ mig att jag ocksÄ skulle lÄsas in pÄ det dÀr stÀllet dÀr mamma var.

The Moldy Moldy Man,/In his own write/ John Lennon, 1964I’m a moldy moldy man
I’m moldy thru and thru
I’m a moldy moldy man
You would not think it true.
I’m moldy till my eyeballs
I’m moldy til my toe
I will not dance I shyballs
I’m such a humble Joe

Birger Vikström.

Tomas hade köpt boken som John Lennon skrivit. Bilderna och texten pÄminde om Birger Vikströms. Mamma hade haft flera av hans bilder och dikter och hon hade mÄnga gÄnger lÀst Dubbelkrut.

Det var han som tagit med mamma till Paris och jag drömde att nÄgon som han skulle komma och ta mig ifrÄn kÀnslan av skam och skuld. Som den dÀr lÄten som Doctor Hook skulle sjunga en gÄng i framtiden om hon som behövde resa i sportbil till Paris.