En annan värld
Stora måsar flaxar skränande omkring de moderna husen. Ska man någon gång följa med så man verkligen kan leva andligen fri i nutiden? Jag lever liksom i den fruktbara perioden efter ett vulkanutbrott. Men vem kan avgöra om vulkanen är slocknad? Gunilla Bjerner
Maltesholmsvägen i Hässelby 2013
Lördagen den 10 september
En svart taxi modell Ford 1955 svängde tvärt in på en parkeringsplats långt västerut från Stockholm. Tanten som hämtat mig på fredagen sig till mig. Tog ett stadigt tag i min arm och drog mig ur bilen. Jag huttrade till i den höstgrå, lite kyliga luften sent på lördagseftermiddagen. Hade i all hast fått väldigt lite kläder med mig faktiskt bara det jag haft på mig när jag kom från skolan på fredagen.
Tyst reagerade jag liksom mamma, som pappa berättat i sin krönika, med ett dovt pirr i magen följde jag tanten nedför en lång vältrampad trappa kantad med taggiga vita höstsorgsna rosenbuskar. En regndroppe som en tår vätte min kind innan vi nådde andra porten av de sex portarna i det smutsgula radhuset, i funkisstil hade det börjat dugga. Tre våningar högst upp stannade tanten vid en brunbetsad dörr närmast trappan. Hon ringde på och dörren öppnades, så puttade hon in mig genom den lämnade bagen, hälsade kort och gick utan att säga adjö. Det var lördag så hon måste väl hem och se på TV kanske Bröderna Cartwright inte hade hon tid eller ens lust att bry sig om ett barn som ändå enligt tidens tro glömde traumatiska upplevelser vilket väl var bekvämt för de vuxna. Vad stora kvinnor som Ellen Key och Selma Lagerlöf ansåg var barnets rätt togs inte hänsyn till.
I en långsmal hall stod tre främlingar min fantasi skapade om dem till stora och farliga bergatroll såna som kunde tänkas vilja äta små flickor till frukost. Slocknade i en säng.
”Solen sken in genom ett välputsat fönster när jag slog upp mina ljusblå, några gröna växter stod på fönsterbläcket raka mörkgröna som vassa svärd sköt de i höjden. Jag låg en stund alldeles stilla och undrade om jag skulle våga kliva ur sängen, mindes de där bergatrollen. Men hade inte den där dikten som mamma läst Ibland tomtar och troll sagt att troll hade för vana att försvinna när solen gick upp, mindes jag, en försiktig känsla av optimism och rädslan försvann, nyfikenheten på vad det här var för ett ställe och vilka de som bodde här var tog över. Jag ville vara lika modig som prinsessan, modigt satte jag ned fötterna på golvet och lämnade därmed sängens trygga värme. Det hängde en mörkblå kofta på en stol den satte jag på mig över det tunna ljusgula knälånga nattlinnet.
Ett par steg så var jag vid dörren höll andan gjorde jag medan jag tryckte ned det plastiga vita dörrhandtaget. Dörren knarrade lite när den gled upp. Utanför lyste det från en liten lampett bredvid en guldfärgad hallspegel. Kusten verkade klar vare sig troll eller spöken syntes snabbt kilade jag ut i hallen. Brorsan hade lärt mig hur man smög som en mohawk på lätta fötter. En orangeröd bredrandig wiltonmatta dämpade mina steg som saktade in.
Invid ena långsidan stod något stort och spännande. Ett skåp i falurött med vita knutar som jag ville titta närmare på. Upptäckte till min förtjusning att det var ett dockskåp i två våningar med fyra stora rum i varje under taknocken fanns en skum vind. Ett av rummen i första våningen var ett modernt kök med elspis. I varje rum lyste lampor över de fint ihopsnickrade möblerna. Tre dockor bodde där. De satt i vardagsrumssoffan, två vuxna och ett barn och såg på TV. En lång stund fantiserade jag om att krypa in i det för tänk om den där skogen som Astrid Lindgren skrivit om i, Inga rövare finns i skogen, fanns utanför vardagsrumsfönstret. Skogen kanske ledde hem till mamma. Men det var bara drömmar och fantasier för inte gick det ta sig in i dockskåpet och ingen gren fanns att sätta fingret på och säga killivippen så man blev liten som Nils Karlsson Pyssling.
Dämpade röster någonstans ifrån gjorde att jag så småningom gick vidare för att ta reda på var de kom ifrån. I en öppning syntes ett kylskåp i väggen som hade samma storlek som det Ture Sventon förvarade sina temlor i. Ett kök, förstod jag, så klev jag över en platt tröskel två steg in till vänster fanns elspis, diskbänk och längst bort vid det kvadratiska fönstret med blåprickiga köksgardiner ett skafferi.
Vid ett köksbord med smala furuben täckt av en småblommig beige vaxduk satt en man, en kvinna och en liten flicka. Framdukat var tekoppar och djupa tallrikar fyllda med havregrynsgröt, mjölk och lingonsylt. (Scenen var som klippt och skuren för en reklamfilm ”1960 moderna kök”). I min fantasivärld hade dockorna från skåpet fått liv. Kvinnan i det korta, tjocka självlockiga mörkröda håret satt framför det öppna skafferiet så att hon kunde förse familjen med olika saker ur det. Hon upptäckte mig där jag stod tvekande vart jag skulle ta vägen.
– Du ska säga God morgon, sa hon utan att se på mig på äkta bohuslänska med ett tonfall som inte tålde motsägelser med en nick mot mannen framför sig fortsatte hon.
– Det är vi som är dina nya föräldrar och du ska kalla oss mamma och pappa. Sätt dig så får du frukost.
– God morgon, pep jag blygt, gick fram mot den lediga pinnstolen i brunbetsad furu, med avtagbar blommig dyna i samma beiga färg som vaxduken. Jag satte mig till rätta på stolen bredvid henne. Kvinnan la upp några slevar gröt på tallriken, hällde mjölk ur den trekantiga tetrapacken och några klickar lingonsylt från den lilla kristallskålen. Oron jag hade känt la sig till ro medan den lena varma goda gröten dämpade hungern.
”Varför måste jag kalla dem för mamma och pappa? Jag är väl inte deras barn, heller. Är hon lika gammal som jag,” tänkte jag och betraktade nyfiket flickan som satt framför mig.
Hennes ansikte var lite avlångt som en hästs med en pikant uppnäsa översållad med fräknar och stålgrå blick. Hon såg fientligt på mig, men jag log så vänligt jag kunde så länge jag var här kunde vi väl vara vänner. Snart kom ändå mamma och hämtade mig. Det hade hon alltid gjort hittills.
– Minns pappa den där konstnären, han som kom till den där festen och gick direkt och la sig på soffan. Är det inte typiskt? De har då ingen hyfs alls sådana där latmaskar. Aldrig har de gjort någon skapandes nytta. Konstnärer är riktiga samhällsparasiter, eller vad tycker pappa, sa frun i huset och stönade uppgivet.
”Han var nog trött den där konstnären”, tänkte jag. ”Fast å andra sidan skulle man på fest så borde man väl inte gå och lägga sig. Men kanske det var en tråkig fest. Samhällsparasit! Vad betydde det, men det var visst inget bra att vara. Varför kallade hon han för pappa förresten? Var inte han hennes man?”
Herrn i husets tunna färglösa hår skapade horn i pannan, men någon djävul var han säkert inte då han nickade i samförstånd åt sin hustrus historia samtidigt som han plockade fram en rakapparat. Min pappa poeten journalisten hade helskägg som jag ibland sett hur han masserade in med raklödder för att sedan använda en hyvel för att ansa sitt fina mjuka skägg och mustaschen klippte han med mammas nagelsax. En rakapparat hade jag aldrig sett, nyfiken på nyheter följde jag med blicken den surrande tingesten som herrn som jobbade som ingenjör på ett elektronikföretag (Philips) i stan där han fått rakapparaten för reducerat pris, förde den fram och tillbaka över haka och överläpp.
– Ann ta med dig tallriken och lägg den i vasken innan du går, bad frun som hette Britta sin dotter.
Så, hon heter Ann tänkte jag eftersom jag också ätit färdigt reste jag mig från bordet för att lägga tallriken i vasken. Ingen av dem tyckte det var särskilt nödvändigt att tala om vad de hette. Det tog många veckor innan grannar och hans syster som inte bodde så långt ifrån avslöjat att hon hette Britta och han hette Kent.
Britta stoppade mig tog mig hårt i armen och sa att jag måste be om lov innan jag gick från bordet. Sedan ledde mig in i det lilla badrummet vid ytterdörren. Där fanns badkar, toalett, tvättfat och även en toppmatad tvättmaskin också från elektronikföretaget. Väggarna var målade i ljusblått, badkarsväggen hade vitt kakel och ett litet fönster bara som en liten fyrkant släppte in sparsamt med ljus. Också toppmodern 1960.
Det var andra grejer än hemma i Vasastan. Den enda toaletten fanns på vinden och var gemensam för alla hyresgäster. Jag hade aldrig behövt gå dit för mamma hade skaffa en ljusgul plåtpotta som stod gömd bakom vedlåren i köket. Det var tur för det hade var lite läskigt däruppe på vinden inte alltid bara grannar utan ofta en inte helt nykter uteliggare som fann ett tillfälligt nattkvarter där. En gång i veckan hade mamma kokat vatten på vedspisen för att min bror och jag skulle bada i den stora tenngjutna tvättbaljan i köket. Det blev alltid bråk mellan oss om vem som skulle bada först, för det var kallt efteråt. Vi ville helst slippa. Men brorsan kunde bada när han var hos sin mamma. Några gångertog mamma och jag spårvagnen förbi Stadsbiblioteket för att hälsa på morbror Fred( mammas morbror) som hade ett fint badkar med lejontassar.
Det hade varit spännande och efteråt hade han berättat att han hade ägt ett lejon som han gått omkring med på gatorna i Göteborg. Jag fick en lejongul pyjamas av mamma så jag kunde leka lejonet Leo som försökte hitta hem till Afrika. Han saknade nog sin mamma och pappa och att kunna ströva fritt med sina kompisar.
Medan jag drömt mig tillbaka till en värld, hade Maggie fyllt det moderna badkaret utan onödiga dekorationer som lejontassar med varmt vatten och sa med bestämd röst åt mig att kliva i. Hårdhänt skrubbade hon mig med en rotborste från topp till tå så att skinnet glödde. Hon luggade det långa, tunna håret så att jag ville skrika, tårar vätte ögonvrån. När hon var färdig gav hon mig ett rosa badlakan knuffade lätt in mig genom dörren till rummet där jag sovit. Hon plockade fram en dammsugare naturligtvis från elektronikföretaget och började städa, skrubba och rengöra den lilla lägenheten lika noggrant som hon nyss rengjort mig till tonerna från en radiogrammofon typ finare mahognyskåp. Melodiradion hade inte börjat sända ännu, men Snoddas underhöll Maggie med en visa.
Jag blev sittande på sängen badlakanet värmde min rödflammiga kropp och medan jag sakta torkade rotade jag på måfå i den vita bagen. Kunde behöva något för min sargade själ, men min bruna nalle som hade haft ett jack i ena örat och tappat ett av ögonen var borta. Min svarta docka som jag älskat så var också borta. Men med bilderboken “Vad hände sen” sträckte ut mig på sängen för att följa äventyret med Mumin och hans vänner. De som hade följt mig i vardag som på fest under hela mitt korta liv. Den här boken handlade om Mumins väg hem med en mjölkkanna. Mamma hade läst den så många gånger att jag även om jag ännu inte kunde läsa, kunde följa sagans text.
Ingång till huset där jag bodde med mina fosterföräldrar i 6 år.
På vägen mötte Mumin sina vänner Mymlan, Lilla My och Sniff och tillsammans tog de sig igenom det ena hålet i boken efter det andra. Bakom varje hål fanns spännande äventyr som de råkade ut för, bland annat åkte de rutschkana inuti slangen på en dammsugare. Brittas brummade just förbi dörren och gav ljud åt Hemulens. Hålen de tog sig igenom blev mindre och mindre, men när de tog sig igenom ett hål som nästan var för litet stod muminmamman på en blomstrande äng framför Muminhuset i sitt randiga förkläde och tog emot den glädjestrålande Mumin. Mjölken hade hunnit surna, men visst var det tur för i stället ordnade hon med saftkalas.
Minnet av en gång som verkade vara för allt för längesedan vaknade. Tillsammans med några barn mindes inte vilka de var hade jag en sommarmorgon hade hämtat mjölk i en bondgård. Jag såg bilden av en grusväg som slingrade sig fram mellan ängar och vetefält och som blockerades av grindar. Mindes hur vi tyckte det var för besvärligt att öppna och stänga dem istället klättrade vi över. En tavla på väggen i rummet där jag satt var en av de många kopiorna av ”grindslanten”.
”Är det jag som ska leta rätt på mamma, kanske pappa också och då blir det saft och bullkalas,” tänkte jag. Men var fanns det kor så jag kunde få en kanna med mjölk att ta med på vägen hem till mamma. Kanske gick det bra med en tetrapak.



Farbror Karl Henrik var optiker och hade en verkstad i Mariestad.

Åsle för längesedan