Helt plötsligt har de som kallar sig professionella historiker fått för sig att vanliga människors historia är viktigt för hela historien något som vi av dom styvmoderligt behandlade släktforskare varit medvetna om och sökt berätta om under många år.

Hörde just om det på Sveriges radio P1. Sälj era dyrt till dom, tycker inte de ska få utnyttja våra upptäckter för sin egen forskning. De kallar sig professionella därför att de har av staten sanktionerade, godkända utbildningar. Vi som släktforskar är ofta så kallade glada amatörer vilket inte innebär att en del av oss har lika djupa historiska kunskaper som de som suttit inlåsta på ett universitet och läst godkända böcker.

Varför är attityden till oss självlärda så styvmoderlig. Kan vi tänka oss att båda behövs för att ett samhälle ska fungera. Den bästa hjälp jag fick när min dator och programmet inte fungerade när jag jobbade på Sisu i Stockholm var självlärd när det gällde datorer och datorprogram. Inte nog med det han var trevlig att prata med och förklarade på ett vanligt språk. Sk. proffs har ofta ett språk som endast fackidioter förstår.

Få professionella historiker är lika bra på att berätta och förklara som Dick Harrison och då blir deras berättelser till för fackidioter. Vi släktforskare vill dela det vi upptäckt för våra nära och kära och då vet vi att vi måste använda ett språk som de förstår. Kanske vi skulle våga kalla oss för själva för “mikrohistoriker”.

Det var en tid sedan, men det tar tid att acklimatisera sig i en ny stad. Ännu kommer det inte mycket västgötska från min mun, men snart kanske.

Sorgliga nyheter i julas avled min pappa just innan vi skulle fira julafton tillsammans. Han hade fyllt 98 i februari. Ett långt liv och en del tycker att man ska vara tacksam för att man fått ha honom med sig så länge och det är man. Ändå saknas han, en röst, en kram då och då. Aldrig mer.

En fin begravning i Åsle kyrka där han föddes och döptes 1917. Som komminister Matts Löwing sa i sitt fina griftetal. Cirkeln är sluten.

Men slut är det inte ännu för han har lämnat efter sig så mycket av tankar, bilder och historia som berör allt från Falebygden, storstaden Stockholm och världen. Det är så med skrivande, fotograferande och målande föräldrar att det som försvinner är rösten men allt det andra finns kvar att ta till sig. Vad ska sparas vad är endast för oss närmaste och vad ska delas med världen. Framtiden får se.

Och jag tänker återuppta uppehållet med bloggen för att berätta vad som kan tänkas finnas av värde för er att läsa och se.
Edith

 Hej här är jag i Falköping en vecka före påskrundan på Vilhelmsro. Hoppas ni alla kommer till min och Annelies släktförskarhörna i Stallet. 

Jo, jag vet det var ett tag sedan, men det har varit mycket på gång med annat. Vi hörs när andan faller på.