Author: edithbjerner

En liten flicka föds

Pappas dagbok från december 1952-februari 1953

10 December
Sedan tre veckor har vi lägenhet, vilket betyder att Martin har bott med Gunilla och mig. Adressen är Norrtullsgatan 25.

Tecknad av pappa Ragnar Edvardson när jag var 9 månader oktober 1953

Så nu sitter vi tre trygga här i den gammalmodiga tvårummaren. Läget är centralt, ett kvarter från Odenplan, och sedan nu Tunnelbanan öppnats kommer jag till tidningen på ett par minuter.

Det var kallt, smutsigt och skräpigt, när vi kom. Den gamle mannen, en köpman. Ragnar Berg, som bott här i åtskilliga år hade samlat på en oändlig mängd bråte, som det tog rundlig tid att undanskaffa. Alltsammans tornade sig i en pyramid på golvet. Berg hade varit någon sorts pappersgrossist och i bråten låg tiotals kilon med linjerat foliopapper. Det tog jag vara på och har nu 5 byrålådor fulla med förstklassigt skrivmaterial (papper has ju på sistone fallit i värde, annars skulle förmodligen sonen Gunnar Berg, en filmtekniker av inte helt sympatisk läggning, avyttrat det). Jag köpte en del möbler av Berg junior- en skrymmande och komisk chiffonjé, två byråer och en matsalsmöbel- för 250 kronor, så sjöflyttningen blev en rätt dyr affär, med det spelar ingen roll. Nu har vi fått det som vi velat ha det Gunilla och jag.

Pappa i Hagaparken 1955
Mamma Gunilla i Vinslöv 1959

De första dagarna hade vi det mycket kyligt i våningen, knappast mer än 12 grader, men intensiv braseldning gav småningom resultat, och väggar och golv utstrålar inte längre någon kyla. Märkvärdigt nog har Martin aldrig sagt sig frysa och han har inte blivit förkyld, fast han setat på golvet och lekt hela dagarna. Det verkar som om kakelugnsvärmen gjorde luften hälsosammare för honom än centralvärmen. Vi har en täljstenskamin, tydligen täppt i rökgången. Kan vi få fart på kaminen behöver vi inte bekymra oss, när den verkliga vinterkylan sätter in, om den nu alls gör det.


Våningen ligger tre tunga trappor upp i ett gårdshus, som är så originellt att det består sig med fri sikt ut mot gatan – det beror på att det yttre huset har ett parti med affärslokaler i en våning. Däröver ser vi ett halvt kvarter av Norrtullsgatans motsatta front. Men det är inte ett alltför avundsvärt blickfång i den gråbruna väggen av Hamburger- bryggeriet. 5-6 almar hör till bilden och jag kan tänka mig att de slår vackert ut mot den trista bakgrunden fram i maj någon gång.

Tisdagen den 10 februari födde Gunilla en flicka, som ska heta Edit. Barnet var litet, vägde bara 2,7 men tog sig raskt. De är nu hemma på Pontonjärgatan, där Gunillas mamma hjälper till med vården. Jag har alltså sent omsider träffat henne, en liten gråsöt, milt energisk dam, som de tär lätt att konversera. Den pinsamma förnimmelsen av motsträvigheten försvann snart kvinnan har mjuknat en del efter barnets tillblivelse. Gunilla har blivit starkare psykiskt men är fysiskt mycket bräcklig (blodbrist). Hon förvånade dock med en smidig, okomplicerad förlossning.

Edit kommer säkert att förändra utseende åtskilligt på de närmaste veckorna, vilket inte hindrar att hon redan är ganska söt. Särskilt munnen är vackert, känsligt tecknad. Huvudet har deformerats till toppighet, vilket väl går tillbaka snart. Fontanellen är ovanligt stor, huvudbenen ännu bristfälligt utvecklade således. Läkaren har funnit krypet fullt friskt, men litenheten gör flickan ömtålig. Jag tror hon klarar sig. Edit är den spädaste människovarelse jag har sett. Som ofta hos nyfödda präglas ansiktet av ett visst primitivt majestät, ett suveränt oberoende.

Mamma Gunilla skrev också. Nu har halva dagen gått och jag har helt och hållet förlorat lusten. Jag vill inte skylla på Martin det är för billigt. Felet ligger naturligtvis hos mig. jag är inte tillräckligt stark. Det är ingen idé att söka några bestämda orsaker annat än hos mig själv, mina nerver är alldeles upprivna så jag tål ingenting. Om jag ändå kunde slippa dessa självförebråelser som inte tjänar något till men allting är ju så hopplöst och jag inser min egen oduglighet. Varför kan jag då inte vara nöjd med vad jag har? Min lilla ljuvliga Edit, Ragnar som jag älskar, ett eget hem. Varför ska jag inte kunna finna mig i Martins sätt som barn? Nu har några barn hämtat Martin och här är lugnt men jag har inte lust ens att läsa. Jag skriver mest för att inte helt försjunka i apati. Kanske har Ragnar tröttnat på mig eftersom han aldrig mer kommer till mig. Han är bara alltför hänsynsfull för att vilja säga det. Hur skulle jag kunna vara något för honom. Ingen kan tycka om mig i längden alla drar sig undan. Att felet är mitt förstår jag. Nu är ju Martin lite snäll. Snäll och trevlig men jag är ändå intensivt irriterad. Jag är för ensam men det bär mig emot att störa några av mina ”vänner”. De har ju så mycket dyrbar tid.

Pappa berättar: Edit tittar Nyfiket på ett av de randiga odjuren en ettergadd sticker till den knubbiga handen och ett öronbedövande vrål dränker alla andra ljud.

Ett gammalt arbetarhus har givit plats åt semester utan att något annat än människorna förändrats. Flygplans metalliska surr som följt med tränger ibland ner med en obehaglig påminnelse om vinterns skärande kakofonier på stadsgatorna. Men det smälter in i fiskmåsgråten. Syrsegnissel, lövprassel och barn som somnar trötta och ostörda av den komprimerade tiden…

Fem majskorn i en rad är dina tår
Och hälen spetsig, utan spår
av detta första runda år.
Nu öppnar sig din lilla hand,
Som ännu ingen knoge har
en sjöstjärna på fjordens strand.
Förtorka skall den
Ganska snart
Och ligga gömd i silvrig sand
då öppnar du
En annan hand
Då vandrar du på trubbig häl
och griper vant
Om föremål som mening har
Men ingen själ
En trasig knapp
Ett äventyr!
Ja, skynda dig före knappen flyr
Och blir ett glädjelöst bestyr.

Ragnar Edvardson till sin lilla dotter.

Den enda bilden med pappa och en av oss flickor Elisabet eller jag i barnvagnen en vinter i Stockholm.

Stimulansen av att föda ett barn dominerade hennes bild av den närmaste framtiden. Till Edit har vi något som heter Bebissemp och det blandas med vatten, en idealisk ersättning för modersmjölken således. Tösen tynger sig oregelbundet men verkar annars solid. Ett sällsynt behagligt barn, som redan efter 3 månader på ett intelligent sätt igenkänner omgivningen. Ett drag av nervös livlighet visar sig ofta i minspelet. Flickan är hypersensibel för ljud. Som helhet förenar hon ordet gemyt med skarpt iakttagande. Jag tror man kan säga ett barn utan slapphet med en tidigt vaknad koncentrerad intelligens, typiskt: det går inte att lugna henne med nappen. Hon släpper den strax. (Jag föredrog tummen.)

Den 19 maj var det midsommar enligt nya ordningen, föregången av en vecka fet värme, nu i kvällningen en aning mera svalt. Martin sover i en vacker harmoniskt uppåtvänd ställning. Jag ser utanför blickcentrum skuggor skynda fram och tillbaka över dörröppningen, Gunilla lägger om Edit i skarpt lampljus, efter det sista kvällsmålet. Den lilla är ytterligt beskedlig. Man hör bara ett och annat knorr, för övrigt är hon tyst. Jag har någon sorts dansmusik på, engelsk- amerikanska bitar, som jag knappt märker.
Gunillas och min stora glädje är Edit. Nu vid fyllda 6 månader är hon ett behagligt harmoniskt barn, som sällan gråter men nästan alltid svarar med milda leenden på ett närmande. Hon iakttar med livlighet, utan tröghet. Vänligare unge kan inte tänkas.

Höst. Det var bernt eriksson (1921-2009) som stod i dörren. Leende av diabolisk oskuld. Glimt av diakon och ordmakare över tillskärningsbräden. Han satte sig snett på närmaste stol och började tala om sig själv, oförmedlat som om han fortsatt en avbruten monolog. En plädering för sin närvaro i tiden, omisstat belyst med karakteristiker som ”herr Övermark”, ”herr Tvångspuritan”, “herr Kosmospedant”. Han gjorde uppehåll för barnen, dessa ljuvliga parenteser. Fick Martin mellan knäna och förklarade för honom: ”jag är också fem år, jag har en femåring innanför det här stora skumma skalet”. Martin trodde honom inte riktigt. En så stor femåring, det var nog knappast möjligt. Sen var det Bernt igen och hans privata kosmologi. Han kände väl att vi tyckte om att lyssna till hans ”galenskaper”, hans försvar för det allomfestande.


Gunilla mådde bra av Bernts närvaro. Han gjordes sig på det mest skrymtfria sätt bekymmer, en så god människa. T.o.m. jag trivdes nästan. Jag tyckte han verkade genomfrisk och han hade inget emot att jag utfärdade ett friskintyg åt honom. Framförallt uppskattade jag att han tog sin anspråkslöshet för god vara.

Det var lättare att umgås med Bernt än Jonas (Elgstrand). En viss smak för det romantiska förenar oss. Jonas är säkert intelligentare men steril, en skeppare i varje tum och knappast renhjärtad utanför kotterierna. Det finns en helhet att dela med honom. Han ..spridning åt det man anförtror. Han uttryckte direkt en sympati för det grånade, österländska hos mig. och jag kunde inte upptäcka något försåt i det. Jag känner mig nu delaktig av vänskapen mellan Bernt och Gunilla. Jag hoppas på en, utvecklad kontakt. Den kan betyda en anrikning nog i vårt så isolerade, orörligt och tysta liv.

Men det handlar om Edit. Hon tycks vara ett ganska tidigt barn. Ja inte fysiskt. Vid 10 1/2 månad har hon ännu inte fått någon tand, och hon är liten men mycket välskapt med ett fint hull. Men förståndet har utvecklats desto snabbare, vilket bl.a. framträder i förmågan att ljuda. Hon vidgar den etappvis, lär sig ett ljud i taget och tycks sedan glömma bort det för ett annat. På det allra sista har hon dock samlat sina resurser och spelar över registret. Det mest sammansatta ljudet åstadkommer hon genom att stjälpa tungan över underläppen. Dladdeladde –dladde låter det. Innehåller alltså två konsonanter och två vokaler. Hon imiterar också gärna, svarar då man pluppar på läpparna med långfingret, en lek som hon själv uppfann och som hon distraherar sig med då hon tröttnar på att lyssna. Gesten verkar så trygg och självständig.
Just idag besvarade Edit för första gången en kyss. Hon spetsade läpparna och lutade sig framåt mot mig och rörde vid min kind. Det måste man säga är avancerat.
Jag hade med tösen till Dela för någon månad sedan- Martin och jag besöker henne så gått som varje lördag- och Dela blev mycket intagen i ungen.
Flickans älskvärdhet observeras överallt, var än Gunilla visar sig med henne.
Edit bekräftar min känsla av att den tredje generationen i vår familj blir vida lyckligare lottad än den andra.

Martin i vindskupan i ett hus som inte finns längre.

Edits dagbok: Den berättar sig nu i bilder, sedan jag skaffat en enkel lådkamera. Men man kan inte följa Edits äventyr i rummen med den. Jag skulle vilja det. Faran vore då att hon vande sig vid bilderna. Man borde gömma undan dem och så någon gång om 15-20 år låta henne återse. Då bleve hon sin egen arkeolog. Själv skulle jag ge mycket för att plötsligt finna i gamla gömmor reportage från mina första år.
Edits ansikte skiftar mycket. Vackert är det då hon tittar ned, kinderna faller då i så älskliga linjer. Man ser tydligt de små svarta skuggorna just över kindbenen, pannan stiger så klar.

Orden är Edit sen med. ”Titta” täcker ännu uttrycksbehovet. ”tocka” är beteckningen för bok med djurbilder (härmande krokodilen blev för hennes öra kroko och så ett namn för det hela).
Edits svåraste frestelser hör mässingsluckan och den svarta luckan i kakelugnen. Det har hänt flera gånger att hon lyckats öppna båda och krafsa ut kol och aska. Köket med alla dess möjligheter till äventyr utövar också en stark lockelse. Men det bästa är förstås att få komma ut på

En kladdig fläck?!

Redan när hon var 1 ½ år fick Edit börja sitta med vid matbordet och själv sköta skeden. Hon är ganska händig och får nu åtskilligt mer i munnen än br
Idag den 8 november har Edit lärt sig ett nytt ord, upp. Då Gunilla lät henne kravla i trappen sa hon: uppja, uppja.

Vi har haft besök av (moster)Hilkka några dagar. Mycket roligt och uppfriskande dagar. Hon såg blek och tärd ut då hon kom- ej att undra på efter detta hårda år. Men hämtade sig märkbart på ett dygn. Hon fick äntligen sova och slapp hysa bekymmer för någon annan än sig själv. I onsdags superade Hilkka och Gunilla med Roland Svensson (1910-2003), skärgårdsmålaren på Cathelin i Gamla Stan. De var högst uppspelta efteråt och vi pratade till halv tre på morgonen om mycket personliga ämnen. Uppriktigt och oförbehållsamt så att Gunilla ibland vart betänksam.

Sedan jag varit och lyft filten som täcker Edits säng och fröjdat mig åt den ljuvliga ungens milda sömn och även en stund betraktat Martin, mera djupt försänkt, lägger jag åter den blektunna över knäna och bereder mig att tända pipan och kanske skriva något. Men papperet förblir obefläckat som nu snart ett halvår. Sedan jag lade prästromanen åt sidan som ett troligen förfelat utkast har jag inte känt lust till orden. Allt är ju också lugnare på det sättet. Den sista diktsamlingen ter sig redan mycket avlägsen. Vem har skrivit den. Det kunde vara någon annan än jag. Ett och annat omnämnande i pressen har jag sett ett kort och vänligt av Ebba Lindkvist gladde mig en smula. Det stod i GHT.
December framhärdar med milda dagar- 8 grader varmt när vi var ute vid 2-tiden. Ändå är det hög luft och alldeles klart. Gunilla stod vid det öppna fönstret nyss och talade om den mörkt sidenblå kvällshimlen.

Nyårsdagen 1955

Edit går omkring och stirrar i taket en lång stund, sedan tomteblossen, som Gunilla hängt i taklampan, slutat spraka. Hon väntar att undret ska ske på nytt utan vår medverkan. Hon börjar sitt tredje år i det tecknet.

Här har naturligtvis varit stilla i helgen. Ingen besökare vare sig i jul eller nyår (jo, i går störtade galningen Lindhammar och drällde sin meningslösa svada kring sig innan han gick på bio; kanske en tragisk figur men omöjlig att at på allvar). Gunilla less följaktligen. Just nu ligger hon och försöker sova under filten, medan Martin skrällhostar och Edit gnyr. Jag kan se på Gunillas hårfäste, att hon tänker tunga tankar. Året börjar alltså inte vidare bra för henne. I morgon tidigt reser jag till Fagersta (Västanfors). Bandy. Jag känner inte den vanliga olusten. Även vintern föreställer jag mig nu som en uthärdlig bagatell.
För en vecka sedan hade Martin svåra och långvariga hostattacker med kräkningar. Nu tycks sjukdomen ha passerat kulmen. Attackerna är lindrigare och kommer med större intervaller, kräkningarna har upphört. I gengäld hostar Edit nu hårdare än förut. Men hon förefaller lida av en mindre koncentrerad form av sjukdomen.
En fatalitet för mig: någon har stulit min skrivmaskin på tidningen. Troligen blir jag ersättningsskyldig. Cirka 300 kr. fattigare alltså
Det blev februari medan pappa tämligen obekymrad gick omkring och tänkte på annat skedde ett under: polisen spårade upp skrivmaskinen, och dessutom en kamera, vars frånvaro jag inte lagt märke till. Nu står slagverket åter på utdragsskivan- till förnyad vånda för artikel skrivaren. Men jag har börjat låsa min dörr.
I ett par veckor har det varit idealvinter, som jag ser det. Milt som på Irland med ett par plusgrader, ofta mer, dimma, regn. Men idag på morgonen föll snöblask och det blir kallare.

Martin är över natten hos Dela. Alltså inget gräl vid läggdags. Då klockan närmade sig sex pekade Edit mot sängen. Om en vecka blir hon två år. Vill inte lära sig tala. Gunilla anser att tösen är för bekväm. Hon klarar sig med 3-4 ord. Kikhostan, som nu bedarrar, har kanske försenat utvecklingen något. Det är bara att rycka på axlarna år. Minens uttrycksfullhet, rörelsernas bestämdhet betyder allt.

Den gode vallonen Elis Hellstrand, som för något år sedan lämnade Fylgia och satte upp eget tryckeri i Vallentuna, har sökt mig igen. han ordnade en träff i Hagalund på Gösta Liljedahl lilla ateljé. En rätt så trevlig kväll med rödvin och en skvätt akvavit, som Liljedahls ”lärjunge” och ”beskyddare”, busschauffören Bertil Johansson bestod. Liljedahl är en skygg och vek man med ett närsynt väsen. Han yttrar sig i tveksamhet men ändå med en viss precision. De båda andra förstår väl inte så mycket av konst, men de har en avsevärd ambition och känner sig smickrade av umgänget med en man, som de betraktar som en mästare. Elis tittade upp några dagar senare, och Gunilla tyckte om honom. Han är rejäl, trofast, tung och en smula tokrolig.

10 februari 1955

Edits språklåda innehåller ännu bara några små klossar: pappa, mamma, Mattin ( Martin), goden (docka), kokko ( bok), kaka, babi, babba ( blomma), bampa (lampa), jojom ( mat), bu ( bulle), mu ( ko), totte, koka ( choklad), mö ( mjölk), tätta ( tvätta), bubba, usch ( mycket energiskt), nääämen ( uttryck för förvåning), kocka ( klocka), bumpa ( strumpa), titta ( Edits viktigaste ord), tatt ( tack), ga ( godag), lalle ( nalle), mömö ( också nalle), brum ( bil), momo ( mormor). Summa 28 ord. Med några jag glömt i allt kanske 30. Ännu har hon inte bildat någon mening.


Edit klängde upp i min famn när jag skulle börja skriva. För en gångs skull lyfte jag ned henne på golvet. Hon såg förvånad rent förnärmad ut.

Söndagsmorgon. Vi ligger som vanligt länge kvar under täcket. Gunilla har varit uppe en stund och serverat ungarna och mig choklad, bytt blöjor på Edit och tänt en brasa. Nu har hon krupit ihop i sängen igen, lyssnar till grammofonmusik och läser Eivor Boubecks (Rohde) fina diktsamling Skrattmåsens legeringar, som vi fick med en lustig dedikation i går.
Vintern tycks nu erkänna solen igen. Rätt så kyliga morgnar ger efter för solen dagsmeja. Gunilla hämtar sina varsel från duvorna på taket. Om en vecka har vi vår, tror hon.
Edit går på i strumplästen, lär sig ett nytt ord varje dag, ibland två. Bland nyförvärven märks ”ävla”. Sitt egensinne till trots tar hon förstås efter Martin i många stycken. På sistone har hon börjat rita eller jita som hon säger, inte bara rafsa streck tvärs över papperet utan runda figurer som liknar ett slags urceller, en ring inne i den andra. Antagligen ska det föreställa ansikten. Ofta då hon ritar lägger hon sig raklång på golvet, lutar huvudet mot vänstra armen och kretar energiskt över ett av de stora linjerade kassaboksblad som vi ännu har gott om. När hon är färdig med ett blad kommer hon förtjust och visar det. Vi ska ta vara på hennes alster och jämföra dem från utvecklingsfas till utvecklingsfas. Detta är nog det största nöjet Gunilla och jag har av våra ungar.

Samma dag ankom (mormor) Ma från Göteborg, medförande en symaskin. Martin och jag mötte. För min del trivs jag alldeles utomordentligt med den fina söta Ma. Hennes lugna och klara förstånd tilltalar mig. dessutom är hon så lättsam med att ställa praktiska ting till rätta. Hon hjälper Gunilla att rensa upp i köket, piffar till ungarnas kläder, svänger till en frisyr åt Gunilla, alltigenom omtanke och vänlighet. Trots våningens primitivitet tror jag hon trivs ganska hyggligt hos oss.


Vid tretiden idag mötte jag Gunilla och barnen på Centralen. De kom från Göteborg efter 14 dagar. Edit sträckte armarna mot mig och Martin stod och sneglade åt ett annat håll. Gunilla, som blev 40 just idag (fyllde den 15), såg mycket trött ut. Resan hade varit ansträngande. Dessutom hade hon råkat ut för illamående. Hemma måste hon lägga sig för en svår huvudvärk och orolig mage. Martin skickades till apoteket efter pulver (och den här gången tappade han ingenting som han …

Det sötaste och trevligaste barn han sett, hade han försäkrat. Han tyckte också att hennes ögon lyste va intelligens. Och han så nog inte fel: Edit är säkert begåvad långt över medelmåttan. Men det är ju knappast det man främst bryr sig om hos henne, utan det sällsynt friska, öppna gemytet. T.o.m. de styva turkarna mjuknar då de möter Edit.
Hon hade knappt hunnit innanför dörren förrän hon började återupptäcka de gamla leksakerna, nu starkare medveten om att de var hennes egendom. Det blev åtskillig strid med Martin om nallarna och dockvagnen.
”Min, min, min”, skrek hon energiskt. Martin talade åter med göteborgsk accent. Det lät mjukt och behagligt, lindrad plågan av hans tjat (som till en början naturligtvis inte hade sin vanliga verkan). Om vistelsen på Riksdalersgatan tillsammans med Bo och Hilkka berättade han ogärna och undvikande, men tydligen hade han trivts bättre än förr med trätobrodern Stefan. Och det verkade som om han mått bra av det hela. Numera misstror han inte en tillfällig miljö av samma skäl som förr. Han vet att han får komma hem igen.
Kanske var Gunilla besviken över att jag inte hade någon födelsedagsgåva till henne. I Göteborg hade de firat henne vid en familjefest och skänkt henne bl.a. ett par snygga klänningar. Nog fann hon det bra påvert här vid den aktuella jämförelsen. Och så var det ju tvånget att genast ta itu med matlagning och städning (jag hade tagit för kort tid på mig för att röja upp, och grundligt gjort hade det väl ändå inte blivit). En tröst bereddes henne av att telefonen nu äntligen stod uppsatt, det skedde i dag.
Om Bo hade jag fått veta det viktigaste i brev, men ett och annat fanns ju att tillägga. En viss sjukdom spleen tycks ha gripit honom, sedan han övervunnit det allra svåraste. Han känner sig också särskilt trist, då han inte orkar resa någonstans i sommar och får vara utan Hilkka i tre veckor- hon behöver min vila upp sig efter det otroliga slitet och den enorma nervpressen. Jag tänker på hur gärna vi skulle ha henne här hos oss.
Bo nänns knappast ens läsa längre. Det vill säga något i hans fall. Detta är mycket vemodigt att föreställa sig.
Gunilla har gjort anteckningar i sin gråa bok under de 14 dagarna. Många fina och intressanta reflexioner. Hon lever så djupt i så mild beröring med sin egna önskningar. Jag uppskattar inte mindre vad hon skriver därför att jag mellan raderna han läsa ett tvivel en kanske obotlig melankoli. Det är ju tvärtom något att förenas med henne i. Hon vill övertyga sig själv om att allt stämmer med hennes vitalaste behov. Det är väl inte så. Det kanske väl under inga förhållanden vara så. Men hon strävar efter gull lojalitet, och det är en storhet i det. trots all brist kan hon vinna personlig klarhet efter den linjen, tror jag.
JULI
1/7
Detta är verkligen en sommar. Dag efter dag klar himmel och varma vindar utan kvalmighet. Midsommarvärmen avnjöt vi i Haga, där Martin och Edit sprang nästan nakna. Vi hade en matkorg med oss- drack filmjölk i glas, till Martins förargelse. Han är en utpräglad vanemänniska. Annars inga störningar. Edit roade sig att blåsa fjunen av maskrosor. Hon tyckte inte om att behöva gå hem till middagen.
15/7
Ingen semester för mig, så Gunilla får vara ensam med barnen i Ormaryd. Martin stortrivs förstås – han låter som om han vore ägare till gården, då jag talar med honom i telefon. Edit är ännu rädd för korna men springer annars fritt omkring, har blivit T.T: s favorit (på en manuslapp meddelade han: ”Martin dynamisk, Edit serafisk”.). Gunilla får mycket vila men känner sig isolerad, kan inte tala med T.T., har knappast något gemensamt med Stina. Jag längtar efter familjen, tänker oroligt på vad som kan hända Martin (ramla av hölassen).
Här är tomt, men sedan midsommar råder den härligaste sommar, den varmaste sedan 1933. Över 30 grader flera dagar i följd, inte en regndroppe. Många lider av hettan, mig bekommer den bara väl, men jag sitter sällan i solen. Ingen gång under den tid jag varit ensam har det blivit av att jag sökt mig till Haga. Det är bara tillsammans med familjen som jag har nöje av de små utflykterna. Jag blir liggande kvar på dyschan, läser lite (om Samuel Johnson senast), lagar till mina torftiga måltider, har svårt att sova, stannar helst på tidningen, arbetar bra. Men skriver ingen lyrik eller något annat. Elis från Vallentuna var här en dag, annars inga besök.
Karl Henrik fyllde 50 den 4 juli. Firades på ett pensionat i Moholm. De ville gärna ha med mig, kunde inte eftersom jag saknade både pengar (en 100-lapp har runnit bort, antagligen stulits) och tid (Gunilla och barnen skulle resa dan därpå). Snart 2 år sen jag var hemma. Det är nästan en landsflykt jag lever i.
AUGUSTI
17/8
Den nästan plågsamt vackra sommaren fortsätter. Vad jag kan minnas har det inte regnat mer än en gång- en obetydlighet en natt i sedan juni. Idag sågs inte skymten av ett moln. Vi låg några timmar i Vasaparken. Edit badade med förtjusning, låg framstupa i plaskdammen och grinade glatt, hojtade av välbehag men tog sig också för att doppa ned ansiktet och dricka det smutsiga vattnet. Sen åkte hon vagn med Martin och några andra pojkar, och skrek sig slutligen till en stund i gungan, fast vi redan var på väg att gå hem. Martin fick inte bada då han nyligen vaccinerats. Han gnällde mycket över det. Gunilla har haft ett mer än vanligt arbetsamt dygn. Stortvätt. Och så vaknade Edit redan vid 5-tiden och ville inte somna om. Mörka höst- och vintermorgnar ändrar hon väl sin vana på den punkten. Till den 25 juli stannade Gunilla och barnen i Ormaryd. Gunilla hade en kontrovers med T.T. och trivdes sedan inte, längtade hem. Martin ville stanna på Södra Äng. Han tyckte stan var trist i jämförelse med det härliga landet, där det finns hästar och kor och hölass att åka i. för Gunilla var han också mycket mera lättskött där- här hemma skar det sig genast, och så har det fortsatt. Vi undrar om skolan kan förbättra situationen genom att Martin blir sysselsatt. Den 29 är uppropet.
31/8
Min semester, knappt beviljad av Lindhagen, börjar jag illa sommarförkyld. Alltid snuviga Edit har smittat hela familjen. Martin går nu i skolan. Det var upprop i måndags. Föräldrar, mest mödrar, samlade i skolsalen. En gammal, grågul, långsam kvinna intog i katedern, sorterade en massa papper (formulär av olika slag som av målsman skulle ifyllas), vände sig mest till de vuxna, sedanhon gått runt mellan bänkraderna och tagit barnen i hand. Någon kontakt tycktes inte uppstå mellan lärarinnan och barnen. Martin svarade ett grumligt ja, då hans namn ropades upp. Lärarinnan fångade knappast in barnens ansikten. Jag tror det blir ett opersonligt, trögt förhållande. Då och då grep mig en känsla av något spöklikt, en evig upprepning. Men det var ju oändligt längesedan jag själv satt där trumpen och motsträvig. 1923. Ett evighetslångt band av dagar. Men jag är samma människa och tar spjärn på samma sätt som då. redan första riktiga skoldagen skolkade Martin från en lektion efter frukosten. Gunilla hade inte tid att gå med honom och skickade iväg honom på egen hand. Efter en stund fann hon honom sittande skamsen och trotsig i trappan. Han tordes inte gå de tre kvarteren bort mot Norrtull till den larmande skolgården. Mumlade något om att han var rädd för elaka pojkar på vägen. Sen var han också lite snuvig, och i dag har vi låtit honom stanna hemma, anmält honom sjuk. Troligen blir det nödvändigt att ta honom i hand och leda honom till skolan den närmaste tiden. Saken förenklas väl av att han ska äta skolfrukost i fortsättningen och då inte behöver gå hem på frukostrasten. Får väl dessutom lekkamrater så att han kan förströ sig på rasterna. Mycket ankommer på lärarinnans klarsyn. Tålamod har hon nog.
Den märkligt torra och varma sommaren, utan motstycke sedan 1700-talet eller så långt tillbaka som det finns skriftligt belägg avlöses när som helst av en regnperiod och kyla.
SEPTEMBER
2/9
Vi hör Edit med klar röst säga i sömnen: ”Dumma”. Antagligen drömmer hon om den elaka vargen som hon sett på kasperteatern i Vasaparken i dag (B.D.-föreställning. ). En liten stund senare skrattar hon till den snälla Rödluvan eller den lustiga polisen visade sig kanske. Starkt intryck har hon tydligen tagit. Hon levde med i det enkla, men genom enkelheten så speciellt suggestiva stycket, hyttade åt de elaka och log mot de vänliga figurerna.
Edit har på de senaste månaderna utvecklat en svårartad trotsighet. Hon gör våldsamt motstånd varje slag påverkan, låter sig knappast i nämnvärd grad uppfostras. Då hon får dask svarar hon medsamma mycket och tillägger ”dumma mamma” eller ”dumma pappa”.
Talförmågan ökar men inte i särskilt snabb takt. Hon talar mycket på p. ”Pöpa gott” t.ex. Har börjat lära sig genitivformer, och radar nu en del siffror: ”1-8-10”. Härmningsförmågan är rätt god, vilket jag tror hör samman med en viss musikalitet. ”Bä, bä, lamm- ja, ja kära barn- skäppan full”, säger hon efter Gunilla och fortsätter med mo- tumpo, lillelillelille bror sagda med stor förtjusning.
Jag har bekymmer för Martin. Det tar emot i skolan. Hans händer är dåligt utrustade, och pojken har svårt för att skriva bokstäverna. Jag är sämst i klassen, säger han. Dom andra kallar mig för ingeklassaren. Det är inte underligt då att han fått en avog inställning till skolan och ogärna går dit. Under ledigheten kan jag följa honom dit. Ett par gånger har jag lämnat honom halvvägs för hur han betedde sig. Då blev han stående på fläcken en stund, olustigt dragande den bruna skolbagen för att sen ytterst tveksamt med motvilja i varje steg larva iväg bort mot skolkomplexet. När han kommer hem frågar jag honom hur det har gått. Verkar irritera honom och han svarar bara: Fröken skriker så i öronen på mig. Det tycker jag är obehagligt.
Han tror inte på oss då vi försöker intala honom att det snart går bättre. Vi vill vara goda det är en .ställning, och bemärkelse. På det sättet kan han avvika nu. Inte bara vänsterhäntheten och den ignoranta uppsynen. Jag var orolig för att lärarinnan fattat agg till den motsträvige pojken och Dela ringa henne. Fick lugnande besked. Hon förstod hur det låg till. Men Martins hållning, hans ”väpnade passivitet” kvarstår och den kommer säkert att vålla oss bekymmer.

28/8 Sista dagen i Haga

21/9
Åter i stan efter en vecka i Madlyckan. Skutt kom på det årliga mässbesöket (som ledde till mässfall för hans del i vanlig ordning). Jag hyste in honom på redaktionsrummet, där törstigt folk med Benno och 150-kilos- kolossen Tore alltid (”halvobskyr skriftställare”) i spetsen samlades efter ett par dagar fick systemet lov att förnya lagret, trodde Skutt, som dock tröttnade på sällskapet: Benno tömde glas på glas men satt ändå bara och stirrade mellan skospetsarna, gned händerna och sa inte ett knyst, tilltalade ingen gång Skutt, tittade upp och blinkade tungt då Skutt undrade hur han mådde. – För att få sällskap med Skutt hem reste jag tidigare än beräknat, på söndagen (11/8). Fripassageraren Edit var lika belåten med det som jag. Medan Skutt satt i serveringskupén och ölade, drack Edit och jag filmjölk och mumsade smörgåsar. Tösen skötte sig exemplariskt, spillde inte ned sig och sa ordentligt till då det var daga att besöka toaletten, en dygd som hon för nöjes skull överdrev en smula. Ingen mötte oss förstås på station, och då vi kom med taxi framför dörren i Madlyckan, dröjde det en stund innan liv skymtades i dörren, mamma uppburrad och med händerna fäktande framför bröstet tog emot oss brett och brödvarmt förstås, hann fjäska till en fras åt chauffören.
Lejonslätten mot Brunnsviken’
På köksduken låg en grön duk över karotter, smörtallrik, ostkupa mm. Allt var exakt så som jag väntat. Karl – Henrik på sängen med vita handen tummen ut. Bara att sjunka ned och fortsätta skarven från två år sedan.
Det blev en fin och lugn vecka med mycke sömn natt och dag och en sköll kaffeslatt varannan timma (mamma med koppen på handen mest varje).
Edit sov på lilla soffan i mommes rum.
Det gick fint. Hon vaknade tidigt med låg snällt stilla i bädden så länge mamma bad henne.
De var aldrig riktigt övertygade om Edits ”identitet” med sin farmor men satte inte mindre värde på henne för det. KH rädd för barnskrik, berömde hennes lugna sätt. Ann Britt och Ingmar förstod sig kanske bäst på henne men Bertils Märta var mycket entusiastisk, då hela sällskapet kom från Floby andra söndagen (Bertil lojt upptagen av sina egna ekon, Ann- Mari besynnerligt brydd).
Edit kallade farmor mest för mommo, någon gång fabba, ibland tanten.
Hos Skutt två gånger, en med Jörgen, en förmiddag hos Ellen Vitting, det var allt utanför Madlyckehemmets väggar.
21/9

Några intryck hemifrån. Hur begränsat mammas synfält är framstod särskilt klart då hon inte kunde placera ett namn som Sigmund Freud. Nej, hon hade aldrig hört talas om någon sådan person. Visst delar hon denna ovetenhet med många- och upprörd kan man ju inte bli över den- men jag har lite svårt att finna mig i att min mor tillhör den lägsta gruppen på bildningsskolan. Hennes företräde är helt karaktärens, en viss raskhet i lynnet. Intellektuellt är hon ett litet hopsnärjt nystan, som utrett skulle visa sig bestå av några grova trådstumpar. Eftersom människan anses vara en tänkande varelse kan man inte alldeles se bort från det.
50-åringen Karl- Henrik var skenbart förbehållsam. Skenbart då han inte har något att dölja. Då han talar, penslar han kärleksfullt ut sin banalitet.
Där kom den halvimbecilla Birgit karikatyren på vår enfald, ytterst irriterande genom tillsatsen av vresighet,
.stången och girar ned i Surbrunnsgatans backe. Det är en besvärlig gata med alla bryggarbilarna som trängs med privatbilar, renhållningsbilar och lastbilar som mödosamt backas in i ett undergroundgarage, någon sorts distribution, på andra sidan Hagagatan. Ett par cykel- och bilverkstäder med reparatörer arbetande en bit utanför trottoarerna ökar förvirringen. Just vid Sveavägen, där jag tar av inåt centrum, uppstår gärna stockning. Men Sveavägsboulevarden fram kan det gå undan trots parkering i dubbla rader tre busslinjer och mycket annat. Bort i fjärran, ett par kvarter på anda sidan Kungsgatan ser jag vackra milda ytor och konturer av gamla halvrivna hus. Den sista innerslingan av tunnelbanan går där fram. Behagligt öppet är det till höger i stadsbibliotekets hörn och restauranten Corso, där folk brukar samlas om sommarkvällarna och lyssna till orkestern, som när det är ljumt flyttar ut i utomhusserveringen. Den groteske centauren avtecknar sig på Observatoriekullens nabb som ett missfoster till kylarknapp. Sedel framifrån är den ännu omöjligare, skev och kraftlös. Men det tänker jag inte på, när jag spänner vadorna över tramporna och lättar förbi Handelshögskolan och de många bilsalongerna på samma sida. Den vänstra är mera småmerkantil. Där finns en blygsam herrekipering, som sköts av en gammal skallig, nästan stendöv gubbe. Dit går jag nu, sedan den fine schackspelaren- klädeshandlaren i vår gatulänga överlåtit sitt krypin till en mera driftig direktörsfigur (den blide åldringen, vars namn tillfälligt suddats bort ur mitt minne var i seklets början Sveriges främste och en av Europas skickligaste schackstrateger, en stormästare enligt nutida gradering. Han yttrade sig med nervöst skarpsinne om de dragföljder tidningarna publicerade från en eller annan mästerskapsturnering) sista stycket till Tunnelgatan bromsades förr upp av den smala mitt i gatan liggande planteringen kring Karl Staafs obeskrivligt fula byst. Där ligger nu asfalten slät. I gengäld har trottoaren vidgats till piazzaliknande rymlighet med cementblomkrukor och soffor vid muren till Adolf Fredriks kyrkogård. Folk behöver inte snubbla över varandra där, vilket de gå utmed Thulehusets väldiga, triviala länga. Ofta då jag kränger mig loss från cykeln vid Fylgias port står Evert Eidfelt och spanar, redan svampig av pilsner fast klockan bara är halvtio.
I morgon är en söndag, då jag måste se fotboll och på kvällen skriva om det. Jag lever ett liv som inte är mitt. Jag ville låsa in morgondagen och stanna här tills en helt annan verklighet grydde. Det händer att jag återvänder till något ställe i mina tidigare år, där mitt liv kanske kunnat få en annan riktning. Men var jag än befunnit mig nu skulle jag, som jag är funtad, ha saknat verklig tillfredsställelse, varaktig frid. I det hela är jag ändå ingen jämrare men en utanförstående, en icke delaktig. Jag medverkar inte.
NOVEMBER
4/11
Sent på året redan. Det tycks mig som om jag nätt och jämnt stängt grinden till sommaren. Vinterkölden kom så plötsligt, medan träden ännu behöll stora fång av löv, men normal lungsjuk novemberfuktighet avlöste efter en vecka. Jag var då på ett julnummerreportage i Göteborg. Bodde förstås hos Bo och Hilkka. En fröjd att träffa dem och barnen, Aino mötte mig vid bussen i Högsbo. Vi gick med armarna om varandra backen upp. Bo i sin blänkande rullstol. Psykiskt fullt vital, humoristisk, omtänksam, lysande klar i allt han yttrade. Vi drack lite blandat, även en stark whisky. Om det var den eller den alltför kraftiga sillfrukosten- en hisnande tallrik- eller något annat, jag blev sjuk på tåget hem, uppstötningar, kunde inte äta, orkade inte skriva något på tidningen, måste gå hem och kräktes när jag nätt och jämnt hunnit innanför dörren. Fortfarande skral. Men har arbetat mycket i veckan. Julnummersartiklen klar. En annan (till Idrottsboken) skall jag ha klar senast i slutet av nästa vecka.
Ma hos oss 10 dagar. Nya möbler från Upsala, mycket trevliga. Gunillas arv efter en moster( jämte en större penningsumma). Vi trivs bättre nu sedan vi blivit av med den anskrämliga chiffonjén (som fru Hallander- Johansson två trappor ned tacksamt tog emot). Gunilla har också målat väggarna i yttre rummet, liksom jag mitt rum på Tunnelgatan. Energiryck. Som om vi kunde förändra oss. Kort känsla av utvädring.
Edit accederar nu märkbart i sin utveckling. Hon har god ordning på begreppen, lär sig spontant nya ord- kan Bäbä vita lamm utantill plus en del längre strofer och ramsor- är mycket uthållig att ”läsa” böcker. Och vilken oemotståndlig vitalitet: Gunilla kommer utmattad hem från affärsronderna med tösen och har ett förtvivlat besvär varje kväll med att söva den egensinniga och motspänstiga ungen. Det är möjligt att Elisabeth har en lika stor livskraft som Edit, men jag tror det inte. Spröd som Gudrun är hon långtifrån, vårt lilla otämjda djur. Jag mötte f.ö. Gudrun och Ebba på Sveavägen i går. De såg egendomligt påvra och tåtiga ut. Ebba hade en missklädsam hatt, och Gudrun gömde sig i en luddighet. Jag hade svårt att föreställa mig dem som mina anhöriga- även om jag kanske gick i samma stil.
Läser nu Ediths brev (till Hagar Olsson), som Gunilla köpte hem idag jämte Gunnar Ekelöfs Stromtes. Min kärlek till den märkliga kvinnan i Raivola svalnar inte. Vem har med ett så djupt lättsinne som hon skalkats med gudarna? En sannare människa har jag aldrig lärt känna. Svindlande tanke: om hon levat nu. 63-årig. Men man får ingenting ändra. Och det är motsatsen till ett falskt romantiskt betraktelsesätt då man ser hennes tidiga död som en ofrånkomlig
ödesfullbordan. Det är realism i en hög mening. Det korta livet gav den täta substansen i hennes dikt. Hon dog nästan okänd och undgick att fördunklas av samtidens rökelse. Den klara ensamheten, den gudomliga obemärktheten, det är geniets dag. Tideströms biografi har jag alltid funnit motbjudande och i själva uppfattningen enfaldig. En enda av Ediths starkaste strofer blåser bort hans och alla tänkbara kommande biografier. De är överflödiga för den som läser dikter på ett innerligt sätt. Breven till igenkännande, det är allt.
Idag den 24 november har vi det hårdaste yrväder jag sett så här års. Det avlöste en lång period av milt väder med omväxlande disiga och klara dagar. Staden får en långsammare rytm i den djupa snömodden. Spårvagnen och bilar trevar sig fram över blanksliten snöis och på igenblåsta spår. Människorna glider i osäkra, beräknade steg. Stockningar uppstår men folk tar det lugnt. Naturhinder har en dämpande effekt på de otåliga sinnena. De känner en trygghet. Senfärdigheten ger saktmod.
JANUARI
2/1
Gång efter annan avbryter jag skrivandet. Min lust att föra en ”journal intim” tycks avta alltmer. Jag behöver större och större avstånd för att urskilja händelserna kring mig och förnimmelserna inom mig. Kanske jag önskar friheten att vara uppriktig. Jag för en hemlig oskriven journal, där jag noterar sådant som skulle vara sårande för mina närmaste. En förkrympt meddelsamhet präglar dagarna. Det som kunde sägas blir också innehållet. Som en följd av detta borde jag sluta med bokföringen, men rollen som min egen boupptecknare kan jag tydligen inte fullständigt släppa. Jag behöver illusionen av en kontinuitet.
Några punkter. Strax före jul fick vi ett mäktigt snöväder som förstärktes dag efter dag. Jag har aldrig sett sådana snömängder här i stan. Ungarna frossade, byggde pampiga snögrottor på gården. Snön räckte till en hel liten by av vita hyddor. Fantasin inredde dem snabbt men blev inte länge bofast. Efter någon timme i paradiset kom Martin upp och gnällde över att han inte fick hålla till i Johnnys grotta.
Julaftonen var vår trevligaste här. Vi slapp snåla, sedan jag fått tillbaka en tusenlapp på skatten. En ny trivselfaktor hade vi fått, då det visade att täljstenskaminen fungerade. Den lilla gnomen fru Svärdström, som vi är Maja med nu och som jag har mycke nöje av, likaså Gunilla och barnen gav oss en lektion i kaminens skötsel. Den startar trögt (veden är sur) men kan glöda en hel natt med en ordentlig småkokspåfyllning. En sådan detalj betyder mycket för oss. Och särskilt denna vinter, då det är så kallt. 20 grader före jul. Fram mot nyår har vi i gengäld ovanligt blitt, ända till 8 plusgrader. Just precis till årsskiftet kom kylan åter, fast måttlig, och jag slapp inte ifrån bandyresan till Nässjö (vars behållning var ett långt samtal på hemvägen med Allan Wahlberg, gengångare från Öreryd och Nissafors).
Barnen fick många julklappar och började nästan genast gräla om dom. Martin fick ett ståtligt fort med indianer och vita, som han monterade och roade sig med en stund, dock utan att kunna dölja ett missnöje över att det var så få gubbar, bara fyra av varje sort. Edits svarta docka tappade armar och ben redan på julaftonskvällen men har fått dem monterade igen. Nu sover hon med den och på andra sidan ligger dockan med guld håret. Dock har den smutsiga bruna nallen behållit sitt favoritskap.


Edit har en speciell favorit, den bruna nallen hon kallar honom mumme. Hon sover med honom. Hon kysser honom och misshandlar honom dessemellan lidelsefullt. Nalle är den idealiske kärlekspartnern. Han behåller ständigt samma godmodiga uttryck. Han har inga egna känslor, men han murmlar något vänligt då man lägger honom på rygg och reser honom. Den känsla man har gör honom levande. Sysslar man inte med honom är han orörlig, ett dött föremål.
Men Edit är utpräglat polygam. En dag i leksaksaffären fick hon ögonen på en hylla med nallar i olika färger. Hon trumpetade av förtjusning och gick utmed den långa raden och kastade slängkyssar såväl till de svarta som de vita, gula och bruna.
Vidlyftigt det där, men hon kan också ägna sig åt de mest anspråkslösa lekar. En sådan, outtröttligt upprepad, har min kulspetspenna till objekt. Finns den inte i bröstfickan kroppsvisiterar hon mig metodiskt. Hon gör pennan till föremål för sina orala slutar. Hon sticker den i munnen och dirigerar den sedan mot mina läppar för att jag ska hugga tag i andra ändan. Sen blir det en liten dragkamp. Till leken hör också att rycka huven av pennan. På det kan hon nedlägga en betydlig energi. Kraften i fingrarna, dessa sällsynt små muddiga, förvånar mig.
Medan Martin gnäller bittert varje gång man ber honom gå ut på gården och leka, svarar Edit mer än beredvilligt på sådana signaler. Då underkastar han sig med tålamod klädproceduren.
Redan när hon var 1 ½ år fick Edit börja sitta med vid matbordet och själv sköta skeden. Hon är ganska händig och får nu åtskilligt mer i munnen än bredvid.
Den 8 november har Edit lärt sig ett nytt ord, upp. Då Gunilla lät henne kravla i trappen sa hon: uppja, uppja.

Tidigt den sista november Gunilla med barnen till Göteborg. Dvs Martin stannar hos Steinwalls i Alingsås.
Vi har haft besök av Hilkka några dagar. Mycket roligt och uppfriskande dagar. Hon såg blek och tärd ut då hon kom- ej att undra på efter detta hårda år. Men hämtade sig märkbart på ett dygn. Hon fick äntligen sova och slapp hysa bekymmer för någon annan än sig själv. I onsdags superade Hilkka och Gunilla med Roland Svensson, skärgårdsmålaren på Cathelin i Gamla Stan. De var högst uppspelta efteråt och vi pratade till halv tre på morgonen om mycket personliga ämnen. Uppriktigt och oförbehållsamt så att Gunilla ibland vart betänksam.

Julaftonen 1956 var vår trevligaste här. Vi slapp snåla, sedan jag fått tillbaka en tusenlapp på skatten. En ny trivselfaktor hade vi fått, då det visade att täljstenskaminen fungerade. Den lilla gnomen fru Svärdström, som vi är Maja med nu och som jag har mycke nöje av, likaså Gunilla och barnen gav oss en lektion i kaminens skötsel. Den startar trögt ( veden är sur) men kan glöda en hel natt med en ordentlig småkokspåfyllning. En sådan detalj betyder mycket för oss. Och särskilt denna vinter, då det är så kallt. 20 grader före jul. Fram mot nyår har vi i gengäld ovanligt blitt, ända till 8 plusgrader. Just precis till årsskiftet kom kylan åter, fast måttlig, och jag slapp inte ifrån bandyresan till Nässjö ( vars behållning var ett långt samtal på hemvägen med Allan Wahlberg, gengångare från Öreryd och Nissafors).
Barnen fick många julklappar och började nästan genast gräla om dom. Martin fick ett ståtligt fort med indianer och vita, som han monterade och roade sig med en stund, dock utan att kunna dölja ett missnöje över att det var så få gubbar, bara fyra av varje sort. Edits svarta docka tappade armar och ben redan på julaftonskvällen men har fått dem monterade igen. Nu sover hon med den och på andra sidan ligger dockan med guld håret. Dock har den smutsiga bruna nallen behållit sitt favoritskap.

Polio och påssjuka

Mamma Gunillas äldsta bror

Medicine doktor Bo Bjerner (1914-1975) och konstnärinnan Hilkka Päivärinta (1911-1975). Pappa Ragnar skirver om dem i sin dagboken våren 1953. Några dagar senare mötte jag för första gången Bo och Hilkka Bjerner, Gunillas bror och svägerska. Mannen var läkare på ett lasarett i Göteborg, hans … tills vidare med barnen i hemmet. Gunilla ska hjälpa till och Martin får bo hos dem. Så var det planerat och så blev det.

Gunilla hade berättat åtskilligt om den. Hilkka. jag tyckte genast om den bleka, striplånga kvinnan. Hon var nervöst, barnsligt sensibel och en kraftig gestalt. Hon var kusligt nyckfullt och skrattande på ett behagligt storfnittrigt sätt. Bo tyckte jag också om, en lugn sympatiskt avvaktande kulturell sort.

För Bo och Hilkka har det trasslat till sig. En våning var klar i Göteborg och flyttningen bestämdes till 1 december, men deras värd i Årsta förhalade saken och reste slutligen öppet motstånd. På Hilkka kan jag förstå att hon gärna fördröjer sig här. Sannolikt är hon en smula rädd för de högborgerliga kretsar hon måste råka in i nere i Göteborg. Hon ville nog gärna i frihet utveckla sina personliga anlag och hon har kunnat göra det i viss mån under den sista tiden, då Bo inte lagt beslag på henne. Det hela är ett livsproblem som hon orkar med att resignera för.

Bo har utnämnts till överläkare på neurologiska avdelningen på Sahlgrenska. Familjen flyttar dagarna före påsk till Göteborg. Det blir tomt efter dem. Vi kommer att vara av ensamhet? Isolering och makt. Men som vanligt orkar jag inte utveckla tanken, får stanna vid en antydan av ett sammanhang.

Barnen, 8-åriga Aino och den 3-åriga Stefan, blev jag också genast förtrogen med, och jag såg med intensiv glädje hur Martin trivdes i stojet. Det hela var en oväntat god upptakt, och bekantskapen med ett par frigjorda generösa människor lättade det tryck som legat över mig en tid. Var kusin Bror var berättade inte pappa.

Det här är bilden av min morbror. Han gjorde reklam för vikten av poliovaccination. Då var tv:n svart/vit.

Morbror Bos polio

Bo har rört lite på ena handen”, skriver Ma från Göteborg. Och vi som i djup beklämning på avstånd försökt föreställa oss hur han ligger där hjälplös i respiratorn kanske får börja drömma om att se honom tillfrisknad med benens och armarnas kraft återvunnen.

En annan sorts jul genomvakades av Bo och Hilkka på Epidemisjukhuset i Göteborg. Men de hade sin glädje också hos Bos gradvisa förbättring fortskred. Enligt det sista vi hört kan han röra allt utom vänstra armen där sjukdomen började- och han har en värk i lemmarna som inger förhoppningar. Han har kunnat lämna respiratorn för fem minuter i taget, och man räknar med att han snart ska återfå talförmågan. Bos utomordentliga psykiska resurser påskyndar ett tillfrisknande som man vågar tro ska bli total.

Ur brev från mamma Gunilla som är i Göteborg samman med mig och Martin.

Hur det blir vet jag ingenting om. Hilkka är alltid hos Bo. Det går långsamt med förbättringen och de få beräkna år då de är hårt bundna till varandra. Hilkka ser redan sliten ut mycket vaka och jäkt hit och dit. Mormor orkar nog inte riktigt med visserligen säger de att det går bra men det ser jag att hon är mycket trött, bos ekonomi är alldeles nere så någon hjälp kan de inte få. Jag kryar nu raskt på mig så jag kan sätta igång och jogga. Får se hur allt är vid påsk-tiden då jag hoppas du kan komma och ligga med mig i den sköna franska säng som har en framträdande plats i våningen. Ma kommer nog att flytta till Göteborg och rar Pontonjärvåningen och byter med. Den chansen är således ur vägen och ingenting att säga om.

Eftersom andningsorganen satts ur funktion kan Bo inte tala. Man får försöka komma underfund med hans önskningar genom att ställa frågor på lappa och iaktta hans rörelser. Hur nära utplåningen han varit föregås särskilt av en detalj. Han visade en iver få vet något, men ingen kunde komma på vad det gällde förrän hans vän dr. Frey av en slump träffade rätt. Bo visste helt enkelt inte varför han låg så hjälplös. Sjukdomen hade pressat hans psykiska kraft så hårt att han inte orkade tyda sin belägenhet. Då han fick visshet såg han både lättad och betryckt ut. han, specialisten på nervsjukdomar, hade ingen aning om att den hemskaste av dem angripit honom.

Påssjuka och mammas bror Bengt.

Jag följde med ett telefonschackparti i DN ( den begåvade Björn Häggqvist var ena part) och fick intresset väckt, köpte ett bräde och en låda med enkla pjäser, utmanade Gunilla, som visade sig vara en lämplig motståndare, normalt bättre än jag, djärv i attacken, då och då- i sömnigt tillstånd- möjlig att besegra. Genom Gunillas sorglösa offensiv tvingas jag tänka över problemen, men nog har jag svårt att lära av mina missgrepp. Jag har skaffat hem schacklitteratur men det tycks vara för tidigt att ta itu med den. Några partier får jag väl lov att spela innan det är någon mening med teorier. Om jag håller ut så länge, vet jag inte men en tät trevnad omger det 64- rutiga brädet. Timmarna torrdestilleras liksom av spänningen.

( Hela släkten Bjerner är schackspelare, min kusin Bror tävlade både i vanligt schack och nätschack).

Morbror Bengt

Ett besök: Bengt Bjerner och hans (nervsjuka) fru Ingeborg. Bengt av en tämligen …ansiktsläggning som ofta hos prästkandidater. Fast han är fränt antikleri. Enligt familjens vana men stimulerad av svåra tvivelaktiga prästtyper i den trakt, där han tjänstgör som provinisialläkare, en särdeles ambitiös sådan, med all sannolikhet mycket uppskattad. Jag tror att Bengt i flera avseenden utom när det gäller graden av begåvning mest bland syskonen påminner om fadern lapplandsdoktorn, inte bara i utseendet. Han är påtagligt solidare än Bo, ger intryck av en medfödd och orubbad balans. Han inger förtroende.

Förra veckan var familjen upplöst. Gunilla fick påssjuka och svullnade på en natt till en rocka. En bekant till Bjerners, dr Gunilla Berglund tog hand om ungarna och förde dom till våningen vid Birger Jarlsgatan. Martin gjorde vilt motstånd. Jag måste följa med för att lugna pojken. I den mycket rymliga våningen möttes vi av – Berglund senior, en c:a 70-årig medicine professor med blida, ängsliga manér, kropp och själ av tunt sammet. Edith började genast orientera sig på det väldiga öppna salsgolvet, men Martin (5 år) ville inte släppa mig. Ett tyskt tjänstehjon skymtade.

Dr. G. var ytterst formell, koncis och kort. Hon försäkrade att allt skulle gå bra, och jag försökte övervinna min olust med tanken att hon i alla fall är barnspecialist ( på Karolinska sjukhuset).

( Undrar ibland hur pappa kände med alla dessa läkare som fanns i mammas släkt, men han kanske skulle tala tyst om prästsläkt där vann nog pappas.)

När jag gick uppförde Martin en ny desperat scen. Han måste slitas loss från mig. jag gick till tidningen sedan, lättade och ändå en upprörd.

Martin
Martin

Upprördheten blev större då Dela fick grepp om saken. Jag hade redan på dagen berättat för henne hur det låg till och genast hade hon med enträgenhet föreslagit att hon skulle ta hand om barnen. Som det då låg till såg jag ingen annan möjlighet, men när jag kom hem hade problemet lösts av dr Berglunds ingripande. Dela kunde inte smälta det. Hon skapade sig oror över förhållandena hos Berglunds. Hon låg sömnlös en hel natt, dramatiserade hon och jag hade ett förtvivlat besvär att få henne resonlig.

För Gunilla var det välkommet med en veckas vila, men rätt snart började hon längta efter Edit. Själv fann jag det tomt efter barnen, och jag var mycket nöjd då jag äntligen fick hämta dem. Klockan är halv tio och Edit står ännu upp i sängen, kräker, nyser, daddar och hickar- det låter som med små galanden. Ibland är hon så här sen med sömnen som om hon inte hunnit förbruka sin vitalitet under dagen. Martin har lekt med henne en stund vid sänggaveln men nu tröttnat, gnäller över att han inte får sova. Hon tröttar inte Gunilla och mig. Varje gång vi har henne i famn är vi lika förtjusta. Hon är ett livgivande underverk. Hon har faktiskt befriat mig från min melankoli- jag har inte känt av den på bortåt ett halvår. Kanske en ökad psykisk stabilitet inträtt? Det vore på tiden.

20/12
Nu ligger Martin i påssjuka, och det spörs om inte Edit har en släng av krämpan. Hon brukar inte gnälla som hon nu gör ibland.

24/12
Ja, Martin firade sin sjätte jul i sängen. Medan han sov en stund dagen före julafton klädde vi granen, trodde att han skulle bli överraskad då han vaknade, men han betraktade det inte som ett trolleri. Det skulle vara så. Han hade själv bestämt det. Allt skedde sedan enligt hans vilja. Det var bara timmarna som inte åtlydde honom utan höll sig envist kvar. Vi kortade pinan genom att låta tomten ( den tjänstvillige 12-åringen Lalle) anlända redan efter lunchen. Då han i hastigheten glömt skägg och luva hemma måste han stanna i farstun. Och Martin godtog den ursäkt vi framförde. Två jular i rad har tomten kommit utan att visa sig. Han är tryggt bofast i Martins fantasi, och det var mer än nog at han hade en säcka med sig. Inget tvivel kunde råda om hans identitet. Och det är klart att tomten har bråttom och inte alltid hinner titta in och hälsa på barnen.
Berget av paket vid granen skulle avslöjas medan tomten fick behålla sin hemlighet. En god del av det flyttades över på Martin. Han satt till sist i en väldig kompost av granna papper och sorterade gåvorna. Även Edit blev förstås tillgodosedd. Ett par dockor och en snäll schimpans roade henne dock mindre än fraset av papperet och de snodda snörena. Hon var vagt förbryllad men alls inte bringad ur fattningen. Som kvällens stora attraktion upplevde hon brasan. Då Gunilla tände ljusen i granen stod Edit och gungade ivrigt mot sänggallret. Hon var ganska ogenerad av en begynnande ansvällning vid ena örat ( lindrig påssjuka).

En kladdig fläck?! En pappas bild på mig 1 år.

En annan sorts jul genomvakades av Bo och Hilkka på Epidemisjukhuset i Göteborg. Men de hade sin glädje också hos Bos gradvisa förbättring fortskred. Enligt det sista vi hört kan han röra allt utom vänstra armen där sjukdomen började- och han har en värk i lemmarna som inger förhoppningar. Han har kunnat lämna respiratorn för fem minuter i taget, och man räknar med att han snart ska återfå talförmågan. Bos utomordentliga psykiska resurser påskyndar ett tillfrisknande som man vågar tro ska bli totalt.
Skulle det bli så att förlamningen släppte.

Tyvärr blev det inte så morbror blev förlamad. Han kunde dock fortsätta sitt arbete och var med om att utveckla hjälpmedel. Januari 1954 blev Martin hastigt sjuk. Ja, han hade förstås 39,3 i förrgår, men det gick ned till 37,6 igår och idag verkade han ganska pigg- jag lärde honom några bokstäver (A,E,L, D,T. F och H) med hjälp av byggklossarna. Vid 8-tiden verkade hans å underlig, ryckig, nervös, exalterad. Vi tog febern- 39,3 igen. Gunilla såg ängslig ut. jag dröjde en halvtimma, så tog jag fram termometern på nytt. Då steg den till 39,5. Lunginflammation, misstänkte Gunilla, kunnig i sådana saker. Jag slog upp familjeboken. Symtomen stämde exakt. Skulle vi vänta till imorgon med att ta hit läkare. Vågade inte. Jag gick till Odenplan och ringde Jourhavande. Väntade en timma vid porten innan en glosögd herre kom. Ganska trevlig. Lyssnade på pojken, bekräftade våra farhågor. Jag hämtade penicillin på nattapoteket. Nu sover Martin i stora sängen. Jag måste hålla mig vaken för att kunna ge honom en tablett till kl. halv fyra. Gunilla sover heller inte. Hon läser Analfabeten. Då och då talar vi om pojken hans fysiska sprödhet, hans egendomliga lynne.

Vad är nu detta för bekymmer jämfört med de som Hilkka och hennes familj har. Bo är visserligen förvånansvärt mycket bättre, dock inte så stark som man ett tag trodde. Hans naturliga andningskapacitet överskattades, då behandlingen i respiratorn helt avbröts. En natt drabbades han av svår andnöd och hade han inte haft Hilkka vid sin sida hade han kanske slocknat. Över huvud är hennes andel i hans tillfrisknande säkert inte liten. Nu får han slippa respiratorn 8 timmar i stöten. Om förlamningen släppt även i den vänstra armen vet vi inte. Vi har fått oklara uppgifter

Stockholmsbilder

Norrtullsgatan nu och då.

Det som förändrats sedan 50talets Norrtullsgata och nutid är affärerna, ingen spårvagnsräls och bilarna.

Tant Maja i porten bredvid

Tant Maja (grannen på Nortullsgatan) reste sig och gick fram till den sovande Martin. Hon kysste honom. Ensam sedan Holm dog. Ingen att sätta fram maten åt ingen att pyssla om. Jag gjorde ingen orätt att ta emot när Maja delade med sej av sin otillräckliga matranson. Vi skildes sedan vi ömsesidigt försäkrat varandra vänskap. Egentligen var det Edit som upptäckte tant Maja i våningen bredvid. Varje dag packade hon sin röda dockvagn full med leksaker och försvann minst en timme till grannen. När hon kom tillbaka var alla grejer med och Maja talade om att flickungen själv höll reda på dom så hon inte behövde plocka upp något Edit hade funnit en vän så som barn och gamla blir vänner. De måste ha något särskilt värdefullt att ge varandra.

Hur ofta läser man inte i barndomsskildringar berättaren att dom särskilt minns någon gammal man eller kvinna. En miljö måste bli bra handikappad, torftig där olika åldrar rationaliseras isär i nog så hygieniska bås. Jag vet nog att Maja Svärdström står för en sorts kvinna som är dömd att försvinna. Den enskildes omsorger räknas inte med i ett perfekt fungerande samhälle. Men de flesta kommer att förbli hungriga frusna utslagna för veka att hålla sej framme enligt sociologin. Det kan vara bra att veta vad som finns i statistiken. Och inte bara veta utan också beundrar många som kommit så långt efter i utvecklingen att de inte ens har badrum och telefon.

Tant Maja berättade mamma också om för mig var hon som en ställföreträdande mormor då min var i Göteborg och det bara var på sommaren då vi reste med snälltåget dit och till Brastad som min egen mormor och jag träffades. Maja var en spännande gammal dam med som tyckte att jag måste lära mig hur man uppförde sig hon som varit piga i ett fint hus när hon var liten visste minsann hur en flicka skulle niga så det hade jag lärt mig och imponerade stort på fröken.

Flera år tidigare hade pappa bott i Stockholm ett år. Det var 1946. Pappas första år på Idrottsbladet vid Klara men han var ju också poet och själv en duktig tecknare så nog skulle han väl besöka olika konstutställningar i vår huvudstal. Han berättar:

|Den vackra svartkritsteckningen föll mig särskilt i smaken på Kurt Jungstedts utställning av ”Naket” i Salerie modern, som Magnus och jag besökte på en av våra lördagsronder. Det tjusiga med just denna teckning är att den kraftiga konturen på samma gång bildar bakgrund och smälter in i kroppen. Verkligt raffinerat. Annars var de olika bladen rätt ojämna inbördes. Både Magnus och jag kom på en del skevheter och deformeringar här och se. Mycket verkade också ytligt och tillfälligt. Sensualiteten föll rätt tungt i de fylliga bröstkonturerna på de flesta sakerna medan linjerna för övrigt kunde vara ganska torrt och dött dragna.

Pappa och Magnus på Djurgården eller kanske är det Haga. Året är 1944. Det var nog en av de första besöken i stan. Han studerade ju i Uppsala och tåget gick ju därifrån in till Centralen då som nu.

Samma lördagsmiddag besåg vi Hugo Zahrs stora utställning och blev oerhört imponerade av denne flyhänte konstnär, vars grepp om penseln är storartat harmoniskt. Jag räknar honom nu till det lilla fåtalet stora, som jag lärt känna sedan konst började sysselsätta mig och bli en ambition hos mig.


En Kronthén, en Krumlinde, en Wahlberg, ofta någon Fjarstad (med snöytan som klappgröt), mäktiga strandmotiv av någon 70-tals mästare. Dessutom gynnar man en viss Långlett, som med förklädd måla karoliner motiv- häst jod ryttare i snöyra- och betydligt sämre landskap av vag skånsk eller holländsk typ. Hon är något slags Ankarcrona – epigon närmast. Den är Helje Oskar Bergman finns där så gått som alltid och man tröttnar inte på honom. Ibland finner jag den illa målad Liljefors, som jag kan svära på är en förfalskning. Ett och annat kuriosum av den inproduktive Nils Forsberg.

På Konstnärshusets vägg glöder nästan alltid några vackra porträtt fotografier och Charlie Faustman utställer eller ingen annan. Norrmalms torg är bara en skärningspunkt. Föga populära ”perronger” fastän China, Bäckahästen, Hotell Stockholm och Kungsträdgården är i omgivningen.


Utmed Arsenalsgatan och mitt mot Kungsträdgården är fasaderna renässansaktigt mäktiga med väldiga utvändiga, konstmässigt knypplade fönstergaller, Jernkontoret och dess medaljprydda väggar där- I parken tronar Kal XIII- en kruka mellan fyra lejon”- och Karl XII- ”ett lejon mellan fyra krukor”. Kungligt som en torgmadam kränger sedan tågsättet in på Norrbro, förbi Strömparterren, Riksdagshuset, Slottet, Slottsbacken och Skeppsbron upp över bågarna i Slussen Från Södermalmstorg bevarar jag många sköna, disiga vintervyer över Stadsgården och Djurgårdsfärjan- med ett suggestivt luftperspektiv och ett förtonande gytter på Södersidan av Viken. Vid Skeppsholmen har ett pansargrått skolskepp legat förankrat hela vintern. Kastellet och Bredablick och den vackra röda borgen nära Skeppsholmskyrkan här till bilden. Liksom färgstället för de små trevliga djurgårdsfärjorna. Detta är stans mest intagande parti, rörligt, pittoreskt och vardagligt gnisslande.

Kungsträdgården 2010

På andra sidan Söder utmed Hammarbykanalen ligger ett grövre industriområde, kärvare mindre levande ( stora fabriker har på mig alltid gjort ett dött intryck, industrialismens termit högar, där människan är nästan omöjlig att skönja utifrån arbetet gör så lite väsen, av sig skorstensröken sneglar sig tyst så liten mer eller mindre grå atmosfär. Man ser några lastkranar svärja med dryga, dinglande bördor i näbben, ett litet transportlok sticker in eller ut. Det är nästan allt. Naturligtvis beror detta intryck på arbetets rationalisering, ackordruschen som hindrar arbetarna att ta igen, all- gå och skröta”. Arbetet gör dem osynliga). Halvfina hus fläta en koloristiskt inte sant krans kring Södermalmstorg. Gröna innerväggar, trasigt bysantinskt tegelstycken. Blekt gröna eller rosa kokerugnsrester, gula brassbottnar. Allvarlig av ålder med svarta ramlister vilar Stadsmuseets länga i lutningen. Längre bort framstår den röda, utsirade fasaden till Sjömanshemmet.

Ett stycke längre åt vänster tar Katarinahissen steget ut. Folk myllrar upp ur tunnelbanans utsläpp och förstadsvagnarna pilar runt. Många balter färdas där bl. a. har jag träffat kverulanten dr Laansso. F. ö. lär det finnas c:a 5000 estländare i Stockholm första Sturetrappan följer den långa Zornsgatan upp och ned till Hornsplan. Söder är som ett förstorat Töreboda, brokigt, smått, småfolksmässigt. En sympatisk stadsdel, starkt arbetarbetonad. På sistone har den börjat dominera bland den unga intelligentsian. Inom diverse idrotter intar den en framskjuten ställning. På sitt sätt är Söder den enda riktiga storstadsstadsdelen (den har sitt slödder och tjuvpack, sin parias skikt med star sammanhållning, stark lokal känsla). Affärslivet är smått, skumpigt utan raffinemang.

Jag måste hem eller rättare på Råsunda för att där träffa Jörgen och några semestrande Mariestads bor, Kalle Fläskas, Sven Torsö med rödhåriga Vera och värdfolket Perssons med käken. Jag väntade en halvtimma på bestämd trappa-hejdade där Nils Almegård på väg till samma evenemang, allsvensk fotboll. Grå förströddhet. Mannen hade äktat och avlat men var oförändrad. Mest lärare på folkhögskola (Sameskolan, ödemark jo) ska omöjlig att definiera, ja som Sartre menar varje människa vara. Kalle m.fl. kom så och det var en uttryckslös ceremoni dessa handtryckningar. Nisse fick bli med och jag hade två fronter. Jörgen gapade som om man skulle kasta godbitar i halsen på honom. Matchen var rolig och Kalle tyckte att ”Bonnen Swan” var bättre än Garvis. Den rulle vi ute hos nån användning för i Maif B. Ingen rekting på kölla. Garvis ä uschel. Å dänne å han och. En rektig sketstkråe.

Kvarteret Kejsarkronan, sid. 017

Pappa Ragnars krig

Andra världskriget började för min far med att han gjorde lumpen i Skövde 1939. Eftersom han var student i Uppsala så hörde han till I9.

Torsdagen den 14 maj 1939.

Vpl nr 440 Edvardson erhöll denna dag order att inställa sig vid Infanterikasernen i Skövde måndagen den 19 juni kl. 9.15.

Söndag 18 juni 1939

Vid kaserngårdsporten mötte vi majorn och majorskan- vakterna- gemensamt dragande en belagd barnvagn. Flickan in på kaserngårdsarealen gav ytterligare illustrationer till den hundraåriga freden: Bossarna släpade över gårdsöknen med en kedjefånges tunga rasslande steg. Utrustningen jävade inte likheten: någon hänsyn till passform fanns tydligen inte på det här stället, hänsynslös manufaktur. Nästa intryck: hälsningslarvet. Även inne mellan bataljonskomplexen gjordes honnör så ofta blickar tangerade varandra. Ungefärligen som viktiga och förlägna skolbarn för sed hava att inge djupt och svepa med mössan för farbror lärarn (så ofta att farbrorn till slut blir generad). Men här ser ingen generad ut för dumheterna! Genast alltså en omisskännlig infantilitet över miljön.


Det är inte lönt att redogöra för skosnörenas detaljer första dagen. Det dröjde förresten till kvällen innan hela skocken inräknats. Och först i dag- tisdag- vet jag ungefär vad för individer som blir mitt dagligdags- rötslukar- och tåtrampar- och vädersläppar-umgänge.

Det är några bekanta från Skara- lille atleten Anderson, som alltid har ett frågetecken hängade i näsan, svarthårige Jonson- förebild till tre små grisar- och pygmén Westergren, på vars haka man börjar skymta pubertetssymptomerna. Ett par officersbarn Dahlstrand och en till ordentlig som om pappa stod med rottingen bakom slafen. Dessutom en grupp göteborgare, dito stockholmare.


De senare är i särklass: snygga blekfräcka jäklar- särskilt en kille med vackert belägna ögon halvtums långa ögonhår och för lång- överläpp-ljusigt skönhetsfel skulle flickorna tycka om dom begrep något- och en lång kutryggig man- Fristadius ungefärligen- dom skrattar så överlägset säkert – generar sig inte, men bra kamrater, riktiga grabbar, kvicka, ärliga, summa_ en bra ny människotyp som ännu inte erövrat svenska landet. Från Mariestad (se ovan om landet) kommer förutom Westergren och jag den lille haklappsordentlige pilten Dyhrberg, garderoben med en flickas tålamod. Mer individuell är inte avdelningen än.

Ekiperingen skedde efter ögonmått och kompaniets vadmalsuppsättning torde vara tre gånger större än den nödvändiga. Staten har råd. Livet präglas i rätt hög grad av dofter: här slog lukten av olja och arsenal emot en vid inträdet i korridoren.
Därtill kom snart en från naftalin-och halmdoft, i vilken den personliga odören ännu- lyckligtvis- inte gjort sig gällande.
Här inne i logementet lever vi i två däck, över- och undersängarnas däck. Det gillar jag. Man är i fred under däckstaket. Det trånga, och belamrade trivs jag med. Fria ytor bringar mig ut fattningen- jag mister sinnesbalansen- en slags själslig torgskräck –
Första dagen födings- och longör tristess är lyckligtvis över. Väntetiden försökte man iakttaga men slöheten tog ideligen överhanden och själen sjönk ner i läderbottnarna. Man beklagade både den ensamma efterblivna och den som gav honom separatlektion i ”för fot gevär” och ” i remmen gevär”. Den nye löjtnanten eldade på, spatserade, tittade på skolpojkarna, rätade upp sig och röt. Två fanjunkare gamlingar skrattade vid kanslidörrn. ”Den du!”- ”ja, det var en jäkel” (skrivet log 4. Tisdagen den 20. 6)

Första natten ville gossarna visa sin gentlemannabörd och var väldigt fina av sig. Lättade bar med läsa s.k. braskitar och höll käft. Avlämningsövningen gav till resultat bl.a. flin, stamningar samt darr på leder och vakalber.
Nr 440. En soldat tittar inte ner. Han ser rakt fram, menade befälhavern furir Heneskog, som ser knipslug ut, militärt inrättad bondslughet. Han är bondbrun i ansiktet och har en bred fåra i kinden ( hårdbrödsbettets kindfåra)

Han småskämtar så mycket som reglementet tillåter, vrider bort mundragningen och ser inte böjena här och var i ledet. Aspiranterna och de ambitiösa skrattar riktigt och efter föredöme förstås.

Under exercisen är vi indelade i 4 grupper. Jag tillhör första, vars ledare är furir Mårtensson- liksom Heneskog tydligen också ”bondpojk”. I varje fall utstrålar rustik redbarhet med sina arbetande käkmuskler, sin raka, naggade brunnacke, med sina utspretande armar och lätt skrevande ben. En tredje furir- den här veckans dagkorpral- Tjäder är mörklagd, brunögd, med skäggstubbskuggning runt läpparna och hakan- busig kille säger tredje gruppen. Den fjärde- Gromer- har inte lämnat något intryck.
Exercisen uthärdar jag rätt bra eller värmen är plågsam och svetten ettrar i ögonen när man kastar sig på magen i klövern, salvie- och smörblomsvackorna. Sen ter dricker man hästhoar med håtvåo.
Det är inte fråga om några Bergstedtsrättningar eller Bergstedtskommandon. Inget snack i ledet ropar furiren så att hårstråna spreta i näsborrarna. Här offras timmar på precision. Aldrig är det riktigt bra. Kolonnen har ännu inte blivit en organism. Går det för galet tar sergeanten ledningen. Han korrigerar furirernas fördomar och eldar på kraftigt. Visserligen har han elaka ögonvinklar och ett par retliga tänder genom rytgluggen, men skrattet, som han illa försöker dölja, förtar intrycken. Han är långt ifrån någon född manskapsplågare. När han lekt streberrommen av sig blir han säkert en helt behaglig människa. Kompaniets chef- löjtnant Fallin- är en kunnig och torr gymnasttyp av hyggligaste slaget. Han tackar några tiondelar före beslut och befallningar och är ingen vältalare (furirerna därvidlag bättre skolade) men avancerar nog till generalstabsofficer vad det lider. Befälet är prima den saken kan redan fastslås.

Han balanserar in sig med brickan på en trygg fönsterplats tuggar, dricker och tuggar med fermitet, avlämnar sen brickan själv. Stackars jäkel vid disken. Han måste vara fingerfärdig som en illusionist och samma plocka tallrikana lätt och klatschigt lekande som spelkort ut och volontärmässan på, blick mot takuret: jaså, en halv timmesrast. Matrester på tändernas avlägsnas med naglarna: så, upp till logementet- två trappor- var är spänsten? – Hä hä jaja, nu antar vi oss ett slag medan grabbarna tända sina pipor.
Kvällarna är goda. Man ordnar sig med en viss renlighetens andakt till natten. Måskär ur det som gör en from för lydnad och självövervinnelse tillägnad lättnad skall man strax finna.

Den omtalade likriktningen- för så vitt den med skäl kan sägas förekomma här plågar mig mindre än väntat. När jag först krupit i den munderingen kände jag mig nästan på ett befriat sätt infogad på en allmekanism, som tar och tvingade mig med gångjärn och fjädrar. – Den stora gemensamma matsalen är finfin: en storlinjig organisation förenklad till att fungera så gott som utan bromsar. Man ställer sig i den långa kön- på morgonen bistert halvvaken- tar några steg med de trivsamma lägerskorna, toffelklapprande helskor och markerar sina punkter i framåtskridandets vågrörelse. Vid dörren står vakten- en gubbe med lång på skäggstubb. Han gör formliga tigersprång mot obehöriga- stamanställda som ha andra tider t.ex. – och vräker förbannelser över den felande så att ögonen stå fulla av blod. Något argsintare får man leta efter men han fjäskar en aning för studenter. Hans vaksamhet liknar en schäfers. Vid de sextio korkduksborden stödja just då väl 300 man ner långkorven med långa vattenklunkar ur porslingsmuggarna. Kön delar sig längs väggarna och strävar mot var sin disk. Väl där rycker man åt sig en skamfilad tennbricka, tallrikar och bestick, och skjuter tonen fram till flickan vid blecktunnan, får portionen ur skopan med en snobb efterblick.

Är det riktigt att en armés organisation i sin fullkomning gränsar till religiöslärobyggnad och nådeordning. ”Som jag i detta ögonblick förnimmer saken. Svackan i tvättrummet – blöta cementgolvet och tvättställen av ”cementmosaik” (med marmor flisor) stimulerar alla sinnen. Här finns ingen kropparnas instängda unkenhet. Ingen könsstank. Likkönsäcklet är fjärran. Det är vatten, friskhet och arbetande lemmar, upptagenhet och brådska utan sidotankar, orden kastas bara i småskvättar man och man emellan. Koncentration i skålarna, kylkänsla och tvålenergi och snatter och spolande kranar. Kyskhet av en direkt oprövad art.

( Bäddningen kommer sen med sina prövningar. Filtvaret skall sträckas hårt som en varp. Och inga flinar under sängen för fan. Man ska kunna ta med handen över väven utan att få en rynka i fingrarna. Ja, och så mjölkadrängsblusen över axlarna och ner till frukosten- Inne i bastun låg en kaptens uniform utbredd till tork, Scheller göteborgaren lyfte på ”svidringen” titta killar så här mycket är det kvar av stackarn) – Kvällarna var det: högtid över förberedelserna efter taptot: man kryper ner mellan lakana i sin undersäng. Eller äntrar till överdäck. Jag ligger därnere och tittar upp i det bukiga korstandstaket. Rättar in huvet och väntar sömn. Men när tystnaden gått blir det faktiskt fort på kamraterna och logementsbefälhavarna tjatar. Frisksportarn Henriksen döpt till Kalle Anka håller snacket i gång. Han ligger naken ovanpå sängen och reser, tar på sig hjälmen och improviserar en smärre krigsdans. Han har alltid så gement roligt. Står vid sängkanten och vädrar efter ett skämt och ett skratt. Han grinar stort med mops trynet, riktigt hugger åt sig komikens fläskben vandrar runt med det och fröjdar sig åt godbiten. När humöret börjar sjunka i luckan klämmer han i med historier på ett förtrolig viskande så språk med norrbrytning. Just den lilla melodien i rösten gör gamla historier som nya. Men rudianiej en sån reklam för frisksporten.

Göteborgaren lirkar in samspråket på vitsas: Varför e alla kanalbåtar röa i bottnen? – Jo, det beror på Vänermo reglering. Och vidare i den stilen. Vi trivs ihop. Ingen bryter av. Och finns det nån tråkmåns så är det väl jag. Torsdag vid midnatt fick logementet tillskott av två försenade: en liten västgöte med ungdomskorset på rockuppslaget och en stockholmsgrabb: Faustman presenterade han sig. Javisst, tyckte jag inte jag sett det ansiktet. Faustman, vagabondens son med Gösta Chatham (faderslikhet). Student hette tavlan på utställningen i Konstakademin angående förra sommaren. Olja Lila. Blått, grönt, signerat Mollie Faustman. Cigarett i högra mungipan, silande ögon. Joodå.

Måndagen den 12 juli.
”Ni därute till vänster. Edvardsson eller va ni heter. Jag har märkt att ni har en dålig hållning och aldrig intar ordentlig enskild. Det måste inverka menligt fränar den hetlevrade Jörne. Inverka menligt. På va fan då? Det visste inte Jörne, som kanske har rätt. Den starke soldaten 571 Johansson – linlugg, fast käke, tummar- anser att jag näste’en viss skum figur, sa Isacson, är avdelningens slöaste. Omdömet retar mig inte. På sätt och vis smickrar det: här ser ni en som inte krusar befälet. Förresten är jag antimilitarist och låt dom försök.
Det psykiska motståndet är för stort: tankarna fladdra åt alla håll åtminstone är den ofta fjärran från Jörnes instruktioner (tanklöshetsslummern med blicken på strået eller lillfingernageln). Det kan väl kvitta om den här tomkvarnen som inget vatten och ingen vind driver mal med eller utan mitt understöd. Högst fyra fem gånger har jag under övningar råkat, snudda vid krigstanken, att man går i krigets elementarskola. Kriget förverkligat glömmer nog enskild ställning och för fot gevär. Enskild ställning intar man lämpligen under kistlocket. ”Nån mening ska det vara med allting.”

Fredagen den 1 september

I9

Avdelning halt mumlade den blide förbryllade musikanten Nyström. Vi kom från prisskjutningen (den gick åt pipan, eller rättare: pipan gick åt—varthän den ville). Löjtnanten stod där och fingrade knappen i livremmen, tittade ner och övertänkte ett smärre anförande. Harsch-hm! Jo, jag gratulerar er till goda resultatet i prisskjutningen. Det var ju flera som tog det stora priset. Och så (p.s., parantes) kan jag tala om att det är krig ( krig! Var? Krig! Jarå? Jaha! Krig?) mellan Tyskland och Polen. Tio polska städer, däribland Warszawa, är bombarderade. Polen har samtidigt bombarderat Danzig. Danzig tillhör nu Tyskland (Slut). Löjtnantslakonism i historiskt ögonblick—Man trodde det inte och man visste det.

Man anade det och förnekade det. Kriget. Men nu var det. Kriget på gång. Bombplanen ha lyft med laddade små sprängkorneter under vingarna, gåvor till den lidande mänskligheten. Kurs på de stora röda städerna och släppa dem likgiltigt i förbifarten som en fågel släpper sina exkrementer över viktigare, rödare delar. och godsvagnarna ha rullat bort med stojande soldater som 1914. Kriget. Helst undviker man att lägga några saksynpunkter på det. Man kunde vara den yppersta strategiexpert och krigspsykolog utan att veta något reellt om de markmetrar, där krigsdemonerna de stora rötmånadsdrakarna ryta. Förvisso komma rötmånaderna att rada sig tvåsiffrigt framåt i det mänskliga livet.

1942

Inkallad igen några dagar innan 18 Januari 1942. Året då kriget vände skriver pappa:


Jag ser inte- vad jag skriver med det här blindbläcket så det är lika gott att ta till blygriffeln. Kanske kan skriften bli värd ett stänk fixersprit. Till sin natur har mina anteckningar alltid varit blyerts. Och i detta provisorium av en tillvaro borde de vara det alldeles särskilt mer varder mig så förlåtet.
Namn har jag några men de flesta av mina hastigt enrollerade vänner är ännu namnlösa. Det är svårt att göra dem levande då. Utan namn blir ingen odödlig. Jag ska bli chef för en tiomannagrupp, i vilken en finne, permitterade 471 Kauppinen inrymmer. Han är svensk sen tre år. Annars är det några variationer av fosterlandets söner, Alfredsson, Jansson, Thorstensson etc, alla främlingar till imorgon.
Halmen är kostbar som bolster efter missväxten och träullen ersätter nöjaktigt i madrassen. Om någon letande varelse legat på min sängjunta förut skulle jag betala en halv kaffekupong för att se det fenomenet. Jag skulle behöva vara skapt som en snok för att trivas med de här pucklarna. Om man satte sig gränsle över britsen kunde man leka kamelryttare.


Ligga raklång mellan gavlarna det anstår en fakir. Men på trots sov jag, till freds med min ovissa framtid, sov trots striden med madrassen och trots de druckna lördagsgossarnas återvändo. Medan jag satt på en pall och porträtterade karbinen i det riktiga eldskenet stöttes dörren- den västliga av de två gaveldörrarna- upp med obehärskade knuffar och in mellan skrubbarna, ramlade en storvuxen ädling med ett ansikte mer dött än en I9- faldigt och vad frontjägares. Hur han kommit så långt som hitut måste förbli en gåta för honom själv och alla dem som sett en skymt av honom. Golvet skälvde under honom som en spårvagn i en kurva. Han hade inte sig själv att hålla i. han avancerade med törnar mot gevärsställ och bräckliga plywoodskärmar till tvättrummet. Vad som där hände var mig vidrigt välbekant. Har jag sett ut som en sån där döddansare någon gång, har jag verkligen? Ja, förvisso!

Det krossade mycket glas här på söndagsmorgonen. Vi satt några stycken vid pokerbordet. I höjd med kaminen står i vardera ändan av stallet ett långbord, det ena mer kringsuttet än det andra, för där har gossarna en Radiola av god klass åtminstone några klasser över Allas veckotidning som är det litterära inslaget i förläggningen- jag polerade just då en teckning och väckte förvåning med den sysslan, när en figur tumlade fram förbi närmaste knut och uttryckte någon bestörtning med armar och ansikte. Vi hörde knappt vad han ropade men upptäckte i det samma en brunsvart växande väldig rök fors upp över de låga taken. Rock flängdes över bägge armarna på en gång mitt i loppet. Det var några tomter bort. Nr 10. Man sprang inåt, man sprang utåt och bestämde sig för att springa inåt. Energivresiga pionjärer satte redan den första vattenstrålen med handkraft genom en brunbränd, eldsprängd ruta. Det dånade som av underjord i de våldsamma eldsnärtarna. Elden var gripen av panik, den rusade, trampade, högg bet, piskade och klöste. Förundransvärt att en sådan vitalitet kunde utvecklas så rött och grant inne i den oansenliga byggnaden. Elden var ojämförlig när den slog, den försvarade sin ställning som urbild och meterna. Språngmarscherna ordnades. Elskåpens nyckeletuier, krossades, en del med knytnävarna. Posten Johansson sköt tre skott. Rutorna small och röken borrade sig ut överallt mörk som ur en röksvamp. Dussinet småstrålar strilade menlöst som vattenkannor över det ansatta innanmätet. Dagofficerare kom lugnt gåendes. Allt tillgängligt manskap kommenderades hit. Brandhjälmarna blänkte snart och hårda slangar skruvades upp till brandposten vid garagen.

Gasmasker gick oförfärat in i den röde drakens tillfälliga håla och började utrymningen. Vårdslöst vidbrända skåp och sängar ålade sig ut genom gluggarna och svartsvedd träull vällde varvtals ned i snön som småningom isades till. Min vän Gustafsson med det fräcka Olle Bob-ansiktet, stöddes upp på dörren, fick slangpipen i näven men missade ventilen och satte, strålen i ansiktet på den rödfrusne salamandern. Röken pressade ner honom men hade fått ngt att tala om sen. Där kom andra med blodiga händer. Det var de små sprutorna som gjorde susen sa dom. Annars vet ingen men det blir surr om eldvakten. Krigsrätt och allting. Arbete var det gott om ännu och dagmajorn ropade till sig soldathoparna till samling. Vi ordnade gevär och besläktade don i dagrummet. En del kolvar var användbara som gengaskol men de flesta var bara våta och lätt brynta. Mmm, mmm, får ta och torka ev. mekanismerna mmm, mmm. Blir aldrig användbara mer annars menade den lille, blåmunderade fanjunkaren och såg på sätt och verkad ganska belåten. Den civila översten- Nordensvan- tog inte särskilt illa upp heller, han rynkade mun som vanligt och stötte käppen i snön, han såg ut som om han velat pilla lite i brasan och gå sen.
Man undrade vad de söndagspermitterade skulle säja när dom kom i nattmörkret till ett inhyse där golvet var blött som en gödselbassäng och taket drypade som träd efter regnväder. De glasflisorna som kittet kvarhöll tycktes övergjutna med jod, i taket som säckade kraftigt hade yxorna tagit upp en extra rökglugg, väggarna i torkrummet där elden alldeles säkert slitit sig ut var beklädda med persiankaniner och annat var snedvridet och uppbänt och uppfläkt. Man kunde ha trott att elden själv så demolerat sitt internat likt en fånge som i vredesmod välter omkull sin brits innan han rymmer genom det brutna gallret. ( sk. utförd liknelse).
Man var en aning beklämd efter äventyret. Man kan inte tro på makter, man kan bara frukta dem och vänja dem, men elden är en övertygande makt, oändligt mycket mänskligheten till gods, kulturbeteckning duger den till, men en dröjande uppenbarelse av vrede och bråd ondska. Makterna har vi under seklernas lopp lyckats isolera allt effektivare- blott femti år tillbaka i tiden var elden städernas skräck. Den härjade snabbare än bombplan. Den och pesten. Eld och pest. Pest och eld. Dem har vi avväpnat men inte oss själva. Det är löjligt att tala om makter i förbistrade mänskliga förhållanden kriget gör makterna till villiga medel, bakom dem den betvingande, människan. Hon är verkligen mäktig. Hon har tagit makterna i sin tjänst. Något sådant förnam man väl och sörjde smått, kunde inte företaga sig något penna låg viljelös med mot blodet. Smuts i rören, som Karl Henrik sa, bildning i avgasarn annars.

Måndag. Jag hade bara en permis mund- mögonalen- över vilodagen så utrustningen tog morgontimmarna. Den vanliga bleck- och läderbråten. En vindögd korpral lassade på mig och prickade av i rullan. Två fåniga malajer släpade det jag inte orkade till kabyssen. Beklämningen övergick i ”magvånda när jag skulle anmäla mig för Kihlhagen”. Jag förstår att löjtnanten är besviken men jag rår inte för att jag kom hit ”vad säjer han då. Det blev ett snålt och intresserat mottagande. Han kisade både med mun och ögonen när han tog mig i översyn. Han såg ut att få tandvärk av den anblicken. Hur. Ja. Nu känner jag igen korpralen. Har ni fått er utrustning. Ha, gå, då ut till övningarna. Den enkla människan tänkte: han kunde väl ha rest sig och hälsat på en gammal yrkesbroder. Men jag var glad innerst inne att audiensen blev så pass kort. Jag hade svårt med svaromålet och klackarna ville inte gå ihop. Tafatta bugningar och en mössa som skiftades mellan händerna. Hm. Ja.


I Skara hade vi några skidpromenader i kolligietakt, sedan dess har jag inte haft tillfälle att utöva denna folksport. Nu fick jag ett par överlånga läktor under skorna och till dem ett par ojämna grova bambustänger med skamfilade ringar och defekta remmar. Jag kände mig mycket besläktade med 60-årige hemvärnsman H.S. Nyberg när jag släpade mig ned till Kålledalsbrinken. Jag undvek folksamlingar och prövade balansen i ensliga, förrädiska spår. På stora fältet under Röda villan samövade strids trupp och stridsvagnar, som rev upp väldiga spår i snön, ett slags larvande tusenfotingar, komiska, produkter av en rörlig fantasi. När jag hankat mig fram till Dunkehall visade sig adressen vara fel. T2:s skjutbana, nja, det här är väl husarernas, men var fan då. Tillbaks till starten för mig kunde ju inte följa mig lust och avbryta all samröre med Kihlhagen och Co. Bindslen släppte efter vart fjärde steg, jag fick spänna dom över senan som i barndomen men då rev remmarna upp hälarna så att varje ryck i laggarna vållade sveda och hjärtestygn. Ebba här går din hjälte över ett soligt fält, han ser bergen som beständiga julkort västerut, men han ler inte. Varför blir man så ensam med sig själv i snö? Ensam med sig själv. Man kan inte gott lägga sig till rätta och ge fan i allt när kölden är tvåsiffrig och vattnet knappt hinner fram mellan brinkarna.


Ja Tetvås skjutbana den ligger oppaföre Folkets park om du vet var det ligger, löd beskedet från den inropade malajpersedeln. Nu sved hälarna som om jag hade hållit dom över vallningsbrasan vid snickarmagasinet. Jag blev ynka liten, sjönk liksom i nivå med fotknölarna till hälarnas närhet. Lidandets dvärgkrympling lossade tortyrredskapen av fötterna och bar sitt korst förbi stenkåkarna in i stan, men där hittade han några nypor lössnö och begick oförsiktigheten att åter klämma fast tå skruvarna om hälsenan. Kinerisk fotvård. Stegen var den långsamma ålderdomens, sitlen Ada Lewahns minus självironin. Smärtornas man mötte hån i varje gathörn, han tog mycket ogena omvägar men ändå råkade han in i ett getingbo av smädelser. Lättrörliga skolbarn samlades kring de tröga längderna och en flicka undrade vart farbror skulle ta vägen med dom där långa skidorna.
Ni ska inte göra narr av en kronans karl.


Det är rätt. Alla barn i början tröstade en annan. Men då blev den trötte förbannad och klappade iväg som trolla uppåt berget: Jo den, sa barnen i korus, han kunde inte åk, sa han. Det var ju rena spurten. Håj! Men när han stuckit ner bakom närmaste backbula stannade han upp och vinkade åt ungarna som klättrade över bockprofil likt alpjägare och solsiluetter.


Fänrik vkorp. En anmäler sig?
Var har korp hållit hus.
Jag tog fel på platsen. Å så fick jag trasiga bindningar åsså.
Är korp. Skidtränad.


Jag har inte åkt på tie år. Då skakade fänriken på huvet och stampade i snön. Ovanan vid bössknallen gick med andra salvan och sen var man klar för det blåfruset tafatta protokollet. I en vitpäls upptäckte jag strax Bogrens lilla barnansikte. Bogren 40, sedermera tross chef på 72, en intelligent och lugnt beställsam specerihandlare. Nu vpl. Furir. Dessutom femåringskinder, denna flickmun, en svensk soldat i toppklass ändå. kedja förmedlade order upp till markörerna: Det måste vara jäkligt å markera nu, fingrarna fryser väl fast på slädarna däruppe.
Ja, å di kan ju’te blistra tavlera med vantarna på så. Konstigt förresten att di här fälttelefonera allitd ska strejka. Di har då aldrig varit kuranta under den tid jag gått här. Ropen ekade mot det nakna berget. Fågelström huttrade nere i snön, i väntan på sin tur- han hämtade sig kvickt från lördagsfyllan. Han har ett slött sympatiuttryck i ögonen. Hans ansikte är lätt kriminellt men man kan riva loss den beteckningen först som sist. Hans karaktär är säkert rätt slapp men han är lojal med de lojale. Han har ingen hårdhet att sätta in i sitt öde. Gangster obskyren tycks vara utan representanter här.

”Du ska inte skämma bort pojka. Du vet di är rekryter än” manade Bogren förtroligt när jag samlat upp papperet efter skjutningen. Jag var ängslig för störtloppet men det visade sig att jag hade bättre balans än många av de meniga som redan hunnit träna in skidans grundelement. Hade bara snön förekommit rikligare så hade jag tagit sluttningen i ett svep. Jag gladde mig åt denna upptäckt och fräste en smula fräckt nu mellan trådstolparna och över en nedpressad taggtråd. Häsjöstilen var jag bekant med genom tidningarna och den tycktes passa mig bra. Jag är tillräckligt stark i låren för den och glidet smög sig fram ur kroppsvinklen. Det skulle vara roligt om jag fine tillfälle att skaffa mig rutin som rännare. Ett par lätta terrängskidor av min egen längd skulle väl göra övningarna åtskilligt, njutbarare. De här gamla 15 mila- rakorna tillåta mig en forcering att tala om. I täten lopp fänriken undan med mjuka stavhugg. Käpparna pendlade så vackert och obesvärat längs spåret. Mina knubbiga störar utförde motsträvigt sitt grovarbete med klent fäste i det snåla väglaget. Men de ingav den osäkre en slags trygghet. De stöttade bra när jag var på väg över styr. Jag tillhörde inte de olyckliga. En av dem kom med skidspetsen i handen likt souveniren av ett flygplansvrak.


(Maten är fortfarande riklig men kvaliteten skiftande. Man får enbart det nya gula margarinet till mörkt, tät bröd.) Några ord om befälet. Kompanichefens stf, fänrik Kjellqvist är en av alla omtyckt reservare, med ett långt ifrån frapperande utseende. Han har det där uttrycket av lättandfåddhet över munnen och näsborrarna, så ser en vältränad tallflyer ut efter ett upplopp. Han har hela sin själ där. Ögonen blottar dem sällan. Det hör till den sinnesupphöjda tekniska typen. Lugnt seende utmärkbara pupillförändringar. Det talas om en otrevlig pluton sergeant Nordin från Skara. Han firar bröllop och kommer om någon dag. Han är otillgänglig och personlighetsfattig kan jag förstår. Han rör sig i en ilsken och sur periferi kring truppen. Sen är det en frivillig furir, svagt svartmuskig också en bit åt det tekniska hållet, en mellanklassare.
Under nytändningens sprattlande forell gick jag med gubbknän och nedstämda vrister från middagsmålet. Mörkret rann ut under Källedalsbron. Dagkoff. Förde matkolonner till bespisningen. Axelklaffar granskades och en eller annan vante satt i hårfästet och mösskanten. Vakten stod högt på backen vid stridsvägsgallret med vapnet i båda händerna, mindre en bild av det beredda Sverige än av det lugnt betraktande, kalla landet, som är en av de sista åskådarlägrena på världsteatern. Tjärelden fladdrade ännu smått nedanför vägen. Eldkronan lyste egendomligt blodrött mot den violetta grunden och ansikten i närheten fick kopparglans. Romantiskt motiv. Eldsjälens miniatyr.


I morse vakande jag sida vid sida med en främling, korpral Adamsson, målare från Varnhem. Yrket kunde man avläsa i ansiktet, menade Petterson. Det är möjligt att hyn är kittaktigt vitgul på honom, om det var det den klarvakne, fräcksskökenske P. avsåg. Adamsson liknar prof. Erland Hjärne. Utstående ögon, rak panna, trubbig näsa, snedskuren haka och något för breda kinder. Hans läggning beskriver sig tämligen uttömmande i omkvädet:
”Jag vet allri”.
Ska vi ha gördlar nu?
Jag vet allri. Han förlänger på ett märkbart sätt sitt jakande och nekande. Jaha. Hä. Nähä. Hä.
Redan härute märks det hur friheten tillväxer med avståndet från kansliet. Avlämningen tillgår så att vederbörande utan att släppa ett ljud ifrån sig fäster nattlistan på dörren. Har det redan varit avlämning, undrar Adamsson, då kanske det är tid för en att klä sig. Adamsson tycker att det är barnslitt alltihop. Hun nu den, käre dagkorpralen…Visst påminner mycket härom om barnavård och abx. Vantarna har t.ex. en ”snoa som man drar åt om handleden alldeles som barn brukar ha det ordnat för att inte tappa sina små ullhandskar. När har pälsen och vantarna på känns de senare otympliga och skarvade som proteser.

20 januari 1942
Äntligen en gammal vän på backen. Vem mötte jag i morgondiset, jo 242 Carlsson, löjtnant Dahlstrands och den övriga officerskaderns skyddsling. Han var jämmerlig att skåda i modell tie, bred och skrynklig och tafatt. Fy fan Edvard, vad man känner sig ensam, håhå, att man skulle möta dig här. Å Kihlhagen sen! Kommer du ihåg vad han sa när vi skiljdes sist?
Mmm.
Du skulle ha varit med borte vid expeditionen förut. Jag fick hinna på glasögonen och såg inte ett dygn. Jag gick rätt grå. Kihlhagen utan hälsa. Ser ni inte karl? gastade han. Nej, vem är ni frågade jag? Spex förstår du.
Det blir ett lindande för hr amanuensen i detta år. Tänka sig denne löslemmade säl på ett par skidor. Han skulle tas si snabbare fram på snöskor för at nu inte tala om i vattnet. Som skåning har han en dunkel uppfattning om allt vinterligt. Det är knappt att han vet vad rimfrost är. Han sammanfattade sina känslor inför prövningarna med ett hjärtligt fy faen. Men förslagen som han är så dröjer det nog en eller två dagar innan han övertar sitt befäl.


”Du förstår Edvard, jag säjer bara att jag kompletterar utrustningen, grinade han och slafsade med händerna på äkta sälmanér. Om några dygn tillstöter den lilla terriern Westgren. Jag kan inte påstå att jag längtar efter honom.
En Johansson från Gullspång som tycktes trivas mindre väl bland sina likar trevade sig försiktigt fram mot mig och prövade samvaro. Han är anställd i Gullspång- Munkfors och har förlorat et gott hull sedan ifjol mars. Tände en cigarrcigarett hade råd till det, bolaget betalar halva lönen.
Han sökte gemensamma vänner och vi fann några. Det var något tillbakadraget och enformigt finkänsligt över hans uppträdande.
Han gick inte groft fram med duordet som de andra. Skall jag mina honom ett specialIntresse? Jag inbillar mig att han väntat på en person att tala dämpat och torrt förtroligt med. Varje kväll byter han kläder även om inte statsbesök motiverar permis läggning. Han skyddar sin lille civilisation genom att iakttaga pressvecken och ha sin egen skjorta med slät slips när kväller kommer. Jag överdriver hans självpietet. Han vågar inte alltid underlätta den. Han försöker ett slutord då och då för jämvikten men han skäms i ansiktet sedan. Under dagsslitet ler han diskret och fogar sig i kuren- i likhet med alla jag haft beröring med här är han förvånande tålig. Oppositionen och strejkanden är obefintlig.

Vad hinner man inte allt glömma under några års tjänstledighet- man måste betrakta krigsinternatet som den normala vistelseorten nu.

Gevärsexercisen i grund snö satte minnesreaktonen på ett prov om den bestod till hälften blott. Jag presterade en ganska, oregelmässig bajonettfäktning. Vid ett kolvslag flög förresten böljan i en vid båge bortemot stridsvagnarna.
”Inte tänker- a göra nån exett mer” försäkrade Adam. ”Nää, Hä”.
En olägenhet med den här tomten är den långa vägen till maten. Vi går väl en halvmil var dag till och från taffeln. Backen vid Källedal är otrevligt hal, ”slätt” som pojkarna säger och tunga lastbilar komplicera trafikproblemet över isgatan. Någon fick dödsstöten av en stänkskärm där i natt, hörde jag. Döden statuerar ett exempel heter det. När olyckan är framme. Guds finger var någon annanstans i det ögonblicket förmodligen.
Filmdetaljen, ömhuldas. Vi har två föreställningar den här veckan. Den första i dag. Men menigheten hade helst velat se Kvinna ombord. Hundtjänsten och den avvärjande striden var visserligen instinktiv och delvis förbluffande säkert regisserad med starkt naturalistiska effekter. En pansarstrid utspelades vid grävningsfältet. Men den var inte avsedd att granskas av lokalkännedomen. Framryckningen var skenbar. Dom rotade kring Kråkberget från basen till fiendenästet, där de döda låg väldisciplinerat kringströdda utan att dra fingrarna åt sig när den resande fästningen strök förbi med god landsäkerhet över eldgravar och trådhinder.

Soldater i pappas krig

Alingsås

Brev

Sommaren 1953

Martin, Stefan
Stefan och Martin

Efter midsommar reste Gunilla med Martin och Edit till Alingsås. Steinwalls (Maj en frökenflicka, klar i huvudet, ganska ordinär) hämtade dem i en liten taköppen bil. Ett under att de lyckades pressa in sig i den. Med Edits korg och allt. Martin njöt av resan och gjorde livliga observationer, skrev Gunilla sedan.

Ett brev till pappa Ragnar från mamma Gunilla

Älskade vän! Nu sitter jag här och vill så gärna skriva till dig och berätta. Fast penicillinet gör mig litet däven. Resan gick fint Martin var ytterst stillsam och litet dyster Edit var också snäll men klängig som sådana små alltid är. För mig försiggick allt på ett behagligt avstånd. I Göteborg var Hilkka och mötte och körde mig till Sahlgrenska och till Martins skräck måste han följa med till Riksdalersgatan ensam. Nåja det skadar inte jag var ju snart efter sedan jag fått en penicillinspruta av Oskar.

Jag är 9 månader

Nu kommer lilla Edit krypande hon är allas favorit särskilt Stefan kan sitta tyst och beundra. Han har blivit så smal och stilig men har ännu svårt att tala. Polyper i näsan som ska opereras. Han och Martin leker ihop mycket bättre än förra sommaren. Igår var de ute hela dagen i det vackra vädret Martin fick en strålande aptit till middagen åt inte mindre än sex ordinära bitar fläskpannkaka förutom en tallrik nyponsoppa. Det är allt fint för honom att få vara ute i skogen.

Hur det blir vet jag ingenting om. Hilkka är alltid hos Bo. Det går långsamt med förbättringen och de får beräkna år då de är hårt bundna till varandra. Hilkka ser redan sliten ut mycket vaka och jäkt hit och dit. Ma-farmor orkar nog inte riktigt med visserligen säger de att det går bra men det ser jag att hon är mycket trött, Bos ekonomi är alldeles nere så någon hjälp kan de inte få. Jag kryar nu raskt på mig så jag kan sätta igång och jogga. Får se hur allt är vid påsk-tiden då jag hoppas du kan komma och ligga med mig i den sköna franska säng som har en framträdande plats i våningen. Ma kommer nog att flytta till Göteborg och har Pontonjärvåningen att byta med. Den chansen är således ur vägen och ingenting att säga om. Först tyckte jag det var…

Käraste vän, du kanske tycker jag gör mig många bekymmer. Men jag har levt i ett frånvarande tillstånd. Jag har liksom värjt mig för att vara i fred. Velat göra mig likgiltig så jag slipper. Men jag är inte sådan jag vill deltaga. Jag tänker så mycket på dig i kväll, du tänker nog också på oss och vi längtar båda efter varandra.

På måndag läser du kanske vad jag skrivit. Edit snusar lugnt i sin lilla säng och Martin sover i rummet bredvid tillsammans med de andra pojkarna (Stefan, Bror). Jag är oändligt trött som om krafterna smälte bort. Jag längtar så att åter känna livslust jag kan det så intensivt, jag tycker inte om denna dova olust. Käraste kom till påsk om du kan jag älskar dig innanför det mulna.

Så är det söndagsmorgon och vi har vaknat till en ny kulen dag. Vi väntar invasion från Alingsås. Barnen försonar en med tillvaron. Jag blir allt mer främmande i vanliga borgerliga sammanhang. Det är skönt att ha dig att tänka på. Tillsammans med dig skulle jag kunna leva var som helst och skulle kunna ordna miljön trivsam också i Vällingby. Så är det ju var och en får ordna sitt bo efter sin egenart. Visst ska jag hjälpa Hilkka men nog vet jag var jag har mitt. Jag ska nog se till att vi snart är tillsammans igen. Nu sätter jag i alla fall punkt för krämporna.

Bo och Hilkka har mängder med böcker som jag inte läst så jag antar nätterna blir läsnätter litet trist för jag tänker med avsky på att vi nog får vara en vinter till i vårt kyffe. Denna vinters alla sjukdomar har liksom förtagit charmen. Men det tjänar just inte till att tänka på det nu när sommaren snart kommer. Man pratar här så mycket om att det lättat på hyresmarknaden. Du skulle verkligen göra mig ganska glad om du ville gå till bostadsförmedlingen och tala om familjens förändrade läge. När jag var där hade vi ju bara den lilla enrummaren. Säg åt dem att vi bytt oss till en tvårummare men att den är hälsovådlig. Försök att få dem att ge oss en halvmodern i stället. Vem vet kanske det lyckas. Vill de ge oss en som vi inte gillar behöver vi inte ta den ingen kan tvinga oss. Går inte det tänker jag försöka tvinga värden att reparera kakelugnen och täta fönstren om vi också måste vända oss till hälsovårdsnämnden. Jag vet nog att du tycker det är obehagligt att göra det men tänk också att inte är det roligt med sjuka barn. Ja det är litet invecklat en del men du kan glädja dig att barnen är i fin form de är så fina och trevliga båda. Jag har aldrig hört någon annan än Dela säga att Martin är outvecklad. Överallt dit han följer med blir han ansedd som begåvad för en femåring och att han är trevlig och rar som gärna får vara med kamraterna. Alla som sett honom förut säger att han verkar så harmonisk.

Göteborg

Funderade på att ta dem med en rundtur med Paddan något som Aino får berätta om. Du må tro jag var litet högfärdig hela utflykten. Martin sa innan vi åkte :”du ska ta ”häft” stift på munnen då tycker jag att du är söt.” Sällan har jag känt mig så smickrad det lönar sig tydligen att göra sig prydlig. Jag har också permanentat håret och det är han mycket förtjust över. Han är riktigt charmerande ska jag säga. Fast naturligtvis har han alla sina tråkiga egenskaper kvar ändå. Det är inte mycket att göra åt.

Igår kväll var jag ute med Majt och Oskar och hörde en underbar sångkonsert av den afroamerikanska (“negersångerskan” i originaltexten) sångerskan Mathilda Dobbs (Mattiwilda 1925-2015). Hon sjöng inte några märkliga sånger utan sådana som jag hört otaliga gånger men inte så fint och personligt tolkade. Hon liksom lyssnade till sina drillar lika barnsligt lycklig som Edit då hon förtjust hör de märkliga ljud hon kan frambringa. Är inte detta det väsentliga i konstnärskapet? Att ha något av barnets glädje över den egna prestationen. Vad får man ut av det? Att den skapande människan är infantil. Men det är ändå stor skillnad på spädbarnets och den vuxnes förmåga endast glädjen över tingen är gemensamma. Glädje utan habegär.


Inte kan jag skriva ett brev utan att utgjuta mig om Edit. Hon är verkligen bedårande. Hur mycket kan hon inte redan uttrycka bara med det livliga minspelet i det näpna ansiktet? Av någon anledning var hon särskilt hungrig idag. Hon skrek förtvivlat så att jag trodde hon var sjuk först. Men när hembiträdet tog henne tystnade hon och bara såg liksom resignerat på mig, så tog jag henne då skrek hon igen och jag förstod att det var något annat än sjukdom jag visade henne flaskan och hon började fäkta vilt med armar och ben. När jag la henne i korgen gallskrek hon. Men jag måste ju laga i ordning babysemper. Å du skulle sett vilket uttryck av fullkomlig tillfredställelse då hon äntligen hade nappen i sin mun. Sedan ville drillarna aldrig ta slut tills hon var sår trött att hon skrek av det jag tog och vyssjade henne till ro. Fy! Så får man inte göra barnet blir bortskämt och vill alltid vaggas. Men tänk om jag tycker det är så trevligt att jag gärna för mig besvär till bådas lust! Några minuter av kvinnans ”dyrbara liv” som borde ägnas åt ”själsutvecklande” sysselsättningar kurser bridgejuntor mannekänger.


Käraste vän så är vi då snart tillsammans igen alla fyra den femte är bare en längtan än! En lång kyss från din käraste detta är ojämförliga begrepp.

Nå i varje fall har mitt förhållande till Martin blivit ett annat. Om jag också skäller på honom ibland då han visar sina sämsta sidor känner jag en allt starkare ömhet för denne egendomlige gosse. Jag tycker han alltmer börjar visa drag som liknar dig. Fast Edit kanske visar en ännu tydligare likhet. Särskilt partiet kring ögonen har du givit henne. Hon är så snäll den lilla utan att vara det minsta slö. Hon möter livet full av godhet och förtroende. Jag blir nästan rädd ibland då jag ser henne och tänker på hur det i allmänhet brukar gå för sådana. Hur som helst en sådan grund är den säkraste.

Ja nu ska jag väl se till att kvickna till så pass att barnen får middag. Martin kramar dig kyssa dig sova i din famn älskade.

P.S. Edit kan sitta på magen och rida hon också! Så du får nog ett arbete med dina barn.

En poet i Vasaparken.

En dag i femtiotalets Stockholm

Vasaparken är ett draghål. Över den stora gräsplanen har västan fritt fält, den snurrar och snor mellan träden. Jag blev förkyld där en dag före påsk, influensa, bröt ut på söndagen, då jag hade uppdraget att göra ett reportage på Bosön, tacksam få slippa. Stannade hemma. Gunilla ringde till tidningen. Olustkänslan minskades av att jag hade påskledigheten framför mig. Dessutom var jag sjuk, nära 40 grader, ledvärk som när fönen spolade in över Rheinzabern 50. Men på måndagen bara snuva. Kunde nog gått till jobbet trots motighet men gav fan i det. Inte heller på onsdagen och så var det påsken. Som drygade ut med stillaliggande på Pontonjärgatan. ”Svärmor” hade följt med Hilkka och ungarna till Göteborg. Naturligtvis trivdes vi inte i hennes våning trots värme och det där. Frankenstein med skyffeln irriterade. Vi delade en halvliter Skåne på det att Edit blev lite dimmig när hon när hon fick bröstet sedan. Flickan missprydes en smula och slog på kinderna men är annars … och älsklig att se på. Har inte någon gång under sina första två månader… starkt barn som utvecklas harmoniskt och lättskött. Martin tycker om henne och visar ömhet, vill att hon ska ut och få frisk luft.

Kapitel Åtta

A hard day’s night!

Biografen var packad med ungdomar mellan elva och fjorton. Tomas och jag satt som vanligt i mitten av elfte raden. Ridån drogs isär samtidigt som George, John och Ringo kom springande nedför en gata med ett koppel flickor efter sig började flera tjejer framför och bakom oss hoppa uppochned i stolarna, gapa och skrika hysteriskt.

Jag försökte koncentrera mig på filmen trots de öronbedövande skriken från publiken. En känsla som kunde kallas förälskelse omslöt mig, och jag ville ha den för mig själv. Jag stördes om och om igen särskilt av en tjej framför mig som hela tiden ställde sig upp för att skrika. Tomas försökte få tyst på henne genom att slå henne så hårt han kunde i huvudet med en hoprullad tidning, utan att det hjälpte.

”Är ni inte knäppa, det är en film är det inte”, tänkte jag surt. ”De kan liksom inte höra er hur mycket ni än ropar på dem.”

Jag var rätt nöjd med att lämna bion. I soffan i köksalkoven kunde jag samman med Tomas sjunka ned och i lugn och ro lyssna till skivan. Några bitar ur filmen hade jag tagit till mig och tyckte om som scenen där John drunknade i badkaret. När de flydde nedför brandtrappan till låten Can’t buy me love och scenen när Ringo promenerade vid strandkanten och pratade med en ung kille som var i min och Tomas ålder. Pauls morfar var en kul typ.

Can’t buy me love, sjöng Beatles på skivan, nu förstod jag lite bättre den engelska texten och funderade på den.

”Köpte jag er kärlek om jag köpte era skivor, funderade jag det var inte ringar eller pengar som jag köpte utan er musik, humor och fantasi när jag köpte en skiva eller köpte en biobiljett för att se er film. Var det dålig kärlek?”

Jag hade alltid älskat människor som hade fantasi som berättade historier som HC Andersen, Maria, Tomas, såna som målade och skulpterade som mamma och pappa. De berättade ju också historier i sin poesi. Poesi och en text som den i Can’t buy me love var samma. Det kunde vara kul om någon som ville sätta musik till något som mamma eller pappa hade skrivit. Jag hade hört och sett på Hylands Hörna någon som sjungit en sång med poesi som Nils Ferlin skrivit.

”En kärlek som tände fantasin eller fantasi som tände kärleken är det en kärlek som inte går att köpa,” funderade jag. Det var komplicerat för, för att få del av the Beatles fantasi som behövdes för att skapa texter och musik måste jag köpa deras skivor. Tänkte att de väl kunde behöva pengar för de behövde något att äta, någonstans att bo och det kostade nog pengar att göra skivor som det gjorde att måla tavlor. De sa i texten att de inte ville ha ringar eller pengar för det kunde inte köpa dem kärlek. Men var det inte med pengar som man värderade vad något som skapats var värt.

En ring som någon gav till mig inte för något annat än att han tyckte att det var något han ville ge mig var inte det också en kärlek som inte köpts för pengar. En köpt kärlek var kanske då du gav mig ringen för att genom den få min kärlek eller om jag ville ge dig min kärlek inte för att det var dig jag älskade utan ringen, tänkte jag och tyckte att det lät ganska bra.

Jag berättade för Thias hur jag tänkt och han skrattade jakande. Skönt att jag tyckt något som inte var dumt. Det var spännande tyckte jag att fantisera och fundera kring Beatles låtar ibland var det inte nödvändigt med något rätt svar bara att tillåtas ha olika funderingar som när pappa, Maria och Martin diskuterade politik eller något annat som filosofi. De började med en fråga som de hade funderingar kring och pratet dem emellan ledde till andra funderingar. Det var kul att lyssna på dem. Än ville jag inte ge mig in i deras diskussioner. Lärde mig ändå mycket mer av den fria diskussionen än av de tvärsäkra uttalanden om saker som mina fosterföräldrar gav uttryck för.

Såg alltid på Aktuellt för jag tyckte det var spännande att veta vad som hände i världen även om allt inte var så särskilt roligt. Det var hemskt med krig och barn som inte fick mat. Som barn i alla tider undrade jag varför det var så, men vuxna som Maggie, Lilly och Kent så var det kanske normalt att somliga hade och andra inte hade.

Min mamma var inte normal det var därför hon satt på Beckis, hon som aldrig gjort mig illa. Vuxna som ansåg sig vara normala såg sig som mera värda än andra. Det var något som varken Maria och pappa som alltid pratade om hur det skulle bli fred samman med Martin tänkte. Martin ville att det skulle vara fred i Israel precis som hans mamma Dela som längre fram skulle skriva artiklar om att det var något som även palestinierna behövde.

Det var 1964 det här året när jag såg och lyssnade på A hard day’s night. Jag var 11 år och Beatles och de andra popgrupperna påstods alla komma från Mersey som Gerry & The Pacemakers liv och leverne var på tapeten. Varje vecka i programmet som hette Lilla journalen presenterades de. Ingrid Schrewelius var ändå mest intresserad av modet från Paris.

Kläder var ett måste och Maggie tyckte att Anns avlagda kläder som tyvärr inte passade min färgskala var tillräckligt för mig. Mörkgrönt som visst var Anns favoritfärg passade inte en blondin, men familjen Grå hade väl inte råd att köpa nytt åt mig. Kjolar, kalasbyxor, blusar och tröjor, skor som det blev hål i, även Anns avlagda underkläder fick jag. I de kläderna kände jag mig som en barnunge hatade kalasbyxorna, men det fanns ett par kakifärgade byxor i högen som jag nu fått och det var ändå något när de inte tyckte att jeans var något de ville kosta på mig.

Men det var inte alls roligt när jag gick in i en butik och någon frågade vad jag hette.

Jag heter Edit, svarade jag vänligt

Är inte du en pojke, svarade den snorkiga tanten ohövligt.

Varför tror du att jag är pojke, undrade jag

Du har byxor och kort hår, sa hon. Det är omoraliskt att gå klädd så där.

Jag gick ut från butiken arg och kränkt. Det var inte alls roligt att tas för något man inte var. Men jag hade hört på TV att några retade de pojkar som lät håret växa för att få samma frisyr som Beatles blev kallade flickor. Jag förstod hur de kände sig för om man var kille ville man nog tas för pojke precis som jag som flicka. Numera kallade vi oss för killar och tjejer det var bara gamla människor som använde pojke och flicka.

När det där hände mig undrade jag om det var så det kändes när någon dömde dig för att du hade en annan hudfärg. Jag bestämde mig för att jag skulle försöka att aldrig komma med påståenden om någon som jag inte kände. Det var bättre att fråga vem du var och låta den personen berätta själv. Jag beslutade mig för att så skulle jag försöka göra med alla människor även de där popstjärnorna. Det var något som en del av oss förstod, men som alltid inte alla. Hade jag privilegiet att ha olika sorters vuxna omkring mig som gjorde att jag skulle förstå att vi var individer?

Det var musiken som förändrade mångas liv och P3 sände ett program varje lördag som hette Tio i topp och på tisdagskvällarna klockan åtta var det Kvällstoppen. Den där radiogrammofonen som Britta hade brukat använda hade placerats i mitt rum en söndag när jag kom hem från Kungsholmen. Britta hade fått en transistorradio naturligtvis från elektronikföretaget. Den stod i köksfönstret och hon kunde lyssna på den när hon arbetade i köket med maten och bakade bullar. Hon älskade Svensktoppen.

Jag var glad för nu kunde jag lyssna på de program jag önskade och helst var det Kvällstoppen för där spelades de tjugo mest sålda låtarna även sånt som fanns ännu längre ned på listorna. De populäraste låtarna var inte alltid bäst tyckte jag, men mina favoriter bland banden var ändå rätt populära som Gerry & The Pacemaker, The Troggs, The Tremelous och The Merseybeats förutom The Beatles.

Tänk att få höra något av de där banden på riktigt, men om Britta fick som hon ville skulle det aldrig bli så. Jag älskade Freddie and the Dreamers show till You were made for me. Freddie var en sån som vågade bjuda på sig som Tomas, inte som de där i min klass som var snorkiga och verkade tro att det gjorde dem intressanta när de låtsades vara tuffa och fånade sig om tjejbaciller. De sa ofta högt vad de ansåg om mig för de ansåg att jag som barn till en galen morsa var legitimt mobboffer. Det kändes så även om andra tjejer upplevde det samma, den otäcka delen av mobbing att man tror sig om att vara speciellt utvald och därmed mindre värd än andra.

– Vem vill ha en äcklig tjej som hon? Jag skulle inte vilja ta i henne med tång, sa Klasse till de andra killarna tillräckligt högt för att jag skulle höra när jag gick förbi dem på väg hem från skolan under våren. Han var själv tanig såg ut som ett skelett och var själv inte särskilt snygg, men killars utseende var visst inte viktigt. Hans kompisar tittade nedlåtande på mig och skrattade rått.

”Tomas gillar mig och tycker inte jag är äcklig, tänkte jag upproriskt,” han är roligare och sötare än någon av er. Det finns väl andra än ni. ”

Flertalet tjejer i skolan tog till sig bilden som kablades ut genom TV och tidningar om hur ett Beatles fan skulle vara. De ville vara ett riktigt fans något som var viktigt var att tycka, tänka och klä sig efter den stil som de trodde att fansen från England och USA hade. Om de hade tur hade de pappor som hade råd att kosta på dem det som för tillfället var inne. The Beatles var deras här var det inte tillåtet att ha egna tankar och drömmar om dem. De av oss som inte hade råd eller inte ville behandlade de efter eget tycke och de kände sig starka för att de hade en svans av beundrare som svassade kring dem.

– Hur vet ni, vågade jag fråga en dag i skolan, hur ett riktigt fan är genom att se på TV. De där i England och USA som vi ser på TV är väl inte alla fans bara några stycken. Det jag såg när Beatles återvände till London på flygplatsen var att fansen såg olika ut allihop.

– Men, det är viktigt att vara inne och därför vill vi vara det begriper du inte, sa Lisbeth och vände demonstrativt ryggen åt mig. – Du ser helt ute ut. Ful och så har du en galen morsa också.

– Hon är konstnär precis som Stu Sutcliffe var och han var Johns bästa kompis, sa jag surt.

– Stu är ingen riktig Beatles, sa Karina, Paul är förresten sötast och jag tror inte att han vill ha något med fula tjejer som du att göra. Stick härifrån kom inte här och snacka om våra killar.

De andra skrattade rått samman med Lisbeth och Karina även om de inte hade rätt modekläder på sig och inte var ett dugg vackrare än jag. Jag gick ledsen, men också lite arg därifrån trodde de verkligen att de var mer intresserade av tolvåringar än av mig som bara var elva.

”De ville nog ha äldre tjejer alla fyra”, tänkte jag, ”Pia och jag som bara är elva är klokare än de, för vi visste att Beatles var för gamla för oss”.

Vi ville gärna träffa någon som dom och Tomas var faktiskt en kille som var lika spännande, rolig och konstnärlig som dom. Han hade skaffat sig en liten trumma som han försökte spela på och än lät det väl inte bra, men om han verkligen ville så skulle han nog också bli popstjärna om han ville. Tyvärr för mig var han min styvbror och jag kände för honom som man kände för en äkta bror, men optimistiskt kunde man hoppas på att det fanns fler som han. De där från Mersey hade ju också bevisat det.

Tomas och jag hade sovit till långt inpå kvällen för att orka titta på en direktsänd show som började efter tolvslaget på nyårsafton där the Beatles skulle uppträda.

Det började med att Ringo sköts ut ur en kanon. Sedan kom de andra tre in på scenen för att spela upp en parodi på Romeo och Julia. John var Julia och hade klätt ut sig i ett par tjocka långa blonda flätor. Han påminde mest om en bastant tysk Gretchen och blev förbannad på publiken som störde uppträdandet med att vråla. Han vände sig mot den och skrek:

– Shut up!

”Du gillar visst inte heller de där, tänkte jag nöjd för jag hade undrat om jag kanske var en tråkig person som inte tyckte om dem som skrek.

The Beatles var deras och de skulle dansa efter fansens pipa. Jag undrade när de skrek så där om det var bandet de var intresserade av eller var det bara deras egna röster. Det verkade som i skolan mest handla om att vara en del av gänget och inte om The Beatles. Just nu var det inne att vara Beatles fans och då var de det oavsett om de tyckte om musiken eller inte. Vi som var förtjusta i deras musik, humor och ville se dem uppträda var vi i minoritet.

Det trodde jag var fel för när jag såg en konsert på TV så satt de flesta fans lugnt och lyssnade till musiken. De som skrek sig döva fick mest uppmärksamhet av kameran och eftersom tjejer som Karina och Lisbeth levde på att vara populära så apade de efter allt de såg på TV. Pia och jag som tjejer uppträdde annorlunda inte för att vi var unika utan för att vi tillhörde majoriteten av fans.

Jag kände personligen att jag behövde The Beatles för annat än musiken. De gav mig något som hjälpte mig att hantera min egen livssituation. Fans som hade en trygg uppväxt kunde kanske inte förstå vad de betydde för mig. Jag hade samtidigt svårt att förstå deras intresse. Det jag undrade över mest var om någon av mina klasskompisar ville bli min kompis. För en kompis i klassen kunde vara kul.

Kapitel Sju

Klass och poesi

Det hade varit under vinterlovet som jag första gången mött Maggies bror Robban utanför Flen. Han var så tunn och smal att han nästan försvann bakom sin välväxta, bastanta matronan till hustru Elsa. Den vintern hade det varit så mycket snö att den även i Sörmland täckt taknocken till tvåvåningshuset. Ann och jag hade byggt en snölykta samman med kusinerna Kerstin och Anton medan Elsa och Maggie lagade middag. En timme senare hade blöta Lovikkavantar, mössor och byxor hängt på tork över den öppna spisen. Kåldolmar, kokt potatis med lingonsylt hade smakat himmelskt. Elsa var bonddotter och kunde allt det som en bondmora borde kunna. Maggies bror var nog inte rätt man för henne, hörde att hon ofta muttrade om att han var en lat typ som sällan hade arbete.

Robban hade dragit sig undan med fem pilsner i rummet intill, medan Maggie och Elsa satt vid det runda vitmålade köksbordet och skvallrade om hans tillkortakommanden.

– Det är Nils Ferlins fel att min bror strular omkring på vägarna super och lämnar dig och barnen vind för våg, hade Maggie sagt. Där kom det hennes negativa syn på konstnärstyper. Det kunde ju inte vara hennes bror som tyckte om att luffa samman med Ferlin. det hade jag tyckt om.

Ann hade gett sig ut med sina kusiner igen, men jag tittade nyfiket in till Robban. En av Nils vänner. Han vinkade mig till sig. Han höll något i handen och med en vänlig gest gav han mig det. En liten statyett i brons med de tre aporna, en höll för öronen, en höll för munnen, en höll för ögonen samtidigt gav han sin syster en menande inte helt vänlig blick.

Jag hade hört Nils läsa sina dikter från radion många gånger och tyckt om hans djupa, varma värmländska stämma:

Jag kunde ju vara…

En luffare är jag- vad mera,
Jag kunde ju vara en präst,
Jag kunde ju vara en brukspatron
En bonde eller en häst…

Det kändes stort att få en så fin present av en vän till honom. Tyvärr kom Maggie och Elsa in och störde. Jag hade velat höra någon historia om vad de gjort på vägarna. Samma natt drömde jag om att jag gav mig ut på luffen. De kunde kanske följa med, som zigenarnas(numera har de fått sitt riktiga namn romanes) och cirkusfolket gjorde. häst och vagn tyckte jag var spännande mindes hur jag fått köra Saga ardennern på landet i Brastad.

Vad var det för sorts familj jag hamnat i där Maggie önskade framstå som den välartade kvinnan utan problem. Hon ansåg visst att de problem som fanns var någon annans fel. Det var inte hennes bror som hade alkoholproblem och som inte tog ansvar för sin familj utan Nils Ferlin som tvingade honom att göra sånt han annars inte skulle ha gjort. Dömde hon alla poeter efter samma mått för att en hade tvingat hennes stackars bror att göra något som fick hennes fina familj att framstå som inte fullt så fin.

Fasaden av oantastlighet hade gått så långt att hennes egen familj hade bytt namn från Larsson till Grå därför att polisen en dag hade kommit och knackat på deras dörr. De hade gått fel det var grannen de sökte som också hette Larsson. Vad skulle grannarna tycka om det hände igen, så bytte de snabbt namn för inte gick det för sig att bli förväxlade med lågklassiga individer med namnet Larsson. Kents syster var inte heller någon som riktigt dög i hennes ögon. Hennes man var visst bara banktjänsteman på ett litet kontor söder om Stockholm. Gretas man var fin ingenjör på ett stort och välkänt elektronikföretag. Kents föräldrar, hette visst Larsson ännu.

Hon skröt ändå med att hans mamma hade ett adligt namn men egentligen var de också några hon ansåg var konstiga. När jag träffade Lilian för första gången mötte jag en gammal kvinna som var lite som min mormors lite viktorianska släkt. Vi blev snabbt vänner även om hon var så senil att hon för det mesta var i sin egen värld. I lägenheten vid Odengatan fanns mycket fina antika möbler, tavlor och böcker, en atmosfär som kändes hemtam för mig. Det var den kulturella atmosfären som påminde om min egen mormors. Människor med hennes bakgrund verkade ofta trygga i sin miljö och hade därför råd att vara generösa. Maggie som gift in sig i en borgerlig familj var osäker på sin roll. Hon hade tagit klivit från arbetarklassen till medelklassen genom att gifta sig till det. Var det därför hon gjorde som hon gjorde.

Den enda i hennes egen biologiska familj som hon oupphörligen höjde till skyarna var hennes egen pappa som trots att han var 85 år var både klar och redig. Han som för den som inte var blind var en försupen, snuskgubbe. Det var hennes självförnekelse som gick ut över mig och andra. Hon måste för att uppehålla en oantastlig fasad låtsas att hennes bakgrund inte var så underklassig som den enligt henne var.

Jag som hade kommit in i hennes fina familj från slummens Vasastan hade hon försökt stöpa om så att jag skulle passa in i hennes världsbild. Hon hade trott att jag var ett socialt underklassigt barn. Men hur skulle det gå när ingen utom hennes lilla familj dög. Kents syster dög inte, hennes familj var inte lika fin som hennes.

Fundersam blev hon när hon träffat min morbror, moster, mormor i Brastad. Något måste väl vara fel när det verkade som om min mamma hade brutit med den i Maggies ögon fina borgerliga miljö som hon kom ifrån.  Jag hade hört henne prata särskilt med grannfrun om vad hon ansåg om kvinnor som skaffade barn utan att vara gifta.

Så snart jag bytte miljö blev jag mer aktiv i kamratgänget, tog egna initiativ och deltog i lekarna. Maggies beslut att inte längre försöka fostra mig enligt hennes egna normer och värderingar skulle till sist visa sig vara ett gott beslut för mig, bland barnen på Maltesholmsvägen i Hässelby Gård.

Sånt förstod jag inte, inte heller varför de som hade mer pengar, utbildning också ansågs vara bättre människor än andra. Jag saknade min släkt därför att de inte bara med ord utan med sitt sätt att vara hade lärt mig att döma människor som Martin Luther King hade önskat utifrån karaktär och inget annat. Vi har alla en karaktär och värdefull personlighet och att lära känna alla de olika typer av människor på vår jord tyckte jag var spännande. Min fostermor och jag skulle aldrig kunna förstå varandra så när jag en dag hörde ett samtal mellan henne och grannfrun drog jag efter andan:

– Hon är helt omöjlig att uppfostra, så nu har jag gett upp, sa hon till grannfrun så att jag hörde henne och lite av rädslan släppte taget. Jag blev bara osäker av att tvingas anpassa mig efter hennes regler.

”Tack för det. Jag kan leva utan dig och din snobbiga lilla familj. Din pappa är en sån där som folk kallar snuskgubbar och varnar sina barn för. Den enda som är värd något är din bror han som varit luffarkompis med Nils Ferlin.”

Det visade sig att hon menade allvar hon lät mig vara och det var skönt. Den uppfostran och vägledning jag trodde mig behöva fanns på Svarvargatan.

Där i stan tillsammans med Thias, Pia och de andra kunde jag dela min glädje inför den nya musiken. Här fanns ingen avundsjuk. Pia hade skaffat ett twistband som hon och jag samman med några andra tjejer trevande började lära oss hoppa. Chubby Checkers hit hade skapat nya lekar, kjolar, en dans och en godispåse. Godispåsen Twist var den som höll längst fanns ännu att köpa även om något ljushuvud har bytt ut det gamla mot något nytt. Under sommaren hälsade jag på i Ingas hem en bit utanför Göteborg. I vardagsrummet i tegelhuset ställde vi två stolar en bit ifrån varandra och band twistbandet runt. Inga och jag hittade på flera olika trick som jag tog med mig till stan. Pia blev förtjust.

Kapitel Sex

The Beatles och världen

Några år hade gått jag hade växt några centimeter. Året var 1963 på våren fick jag mitt första betyg. B i alla ämnen, så det var väl godkänt.

 

Det blev så att jag kunde hälsa på Pia och Thias även om det inte blev ofta.. Min fostersyster Ann och jag hade inte kommit närmare varandra, skillnaden i temperament, smak och intressen var för djupa. Nu hade hon blivit förtjust i Lill Babs vars skivor hon spelade på sin monogrammofon som hon fått i födelsedagspresent. Klas Göran och Izy Beetzy teenie weenie yellow polka dot bikini hördes om och om igen från hennes rum.

Jag var nu 10 år och skrev i min skrivbok om Lill Babs och Tarzan som levde tillsammans i djungeln. Alla djur var deras vänner som de räddade från Skansen och Köpenhamns ZOO. Isbjörnen som hade gått runt, runt på Skansen i många år tog de med sig norrut till Arktis för han ville hem och fritt springa omkring där, simma och fånga fisk och kanske någon säl till middag. Lejonet tog de från ZOO till savannen i Afrika.Ann hade nog blivit fly förbannad om hon visste att jag skrivit en fånig historia om hennes stora idol. Det fick man inte göra för hennes idoler var inte alls sådana. De var vackra, välklädda och levde i slottsliknande hus med en massa tjänare, körde sportbil i Franska Rivieran och gick på bal. Lill- Babs skulle gifta sig med en prins inte med en vilde från djungeln. Jag tyckte att prinsar ofta var tråkiga man ville ha en kille som tog med en på äventyr och som brydde sig om de som kanske inte hade det så lätt som djur i bur.

De har galler för fönstren på Beckis för att förhindra att de där dårarna hoppar ut och slår ihjäl sig, sa hon, det kunde de gått göra så blev vi av med dom.

Jo, hade Lilly svarat, önskar ibland att de hämtade Kjelle och låste in honom för gott. Jag står inte ut med att ha honom hemma längre. han går mig på nerverna är inte alls lika snäll, klok och duktig som Berit.

– Det är likadant med Edit, men hon är väl egentligen inte besvärlig bara dum och lögnaktig, men så blir man väl om man har en sån mamma, hade Maggie avslutat samtalet.

”Var det något som mamma tänkte göra”, undrade jag bekymrat, ”hoppa ut genom fönstret, var det därför de hade galler för fönstren, tur att inte alla tänkte som Maggie.”

Så satt hon där min mamma i stolen bredvid mig. Hon såg på mig med trötta ledsna frånvarande ögon. Håret hade grånat påtagligt trots att hon ännu inte fyllt 50. Det var tre år sedan vi träffats den här stunden var viktig, men svår.

Hur går det för dig i skolan, undrade hon.

Bra, svarade jag kort och tydligt avvisande. Situationen var omöjlig att försöka bygga upp en naturlig samvaro på så kort tid och i en offentlig miljö som den här. Människor sprang upp och ned i trappan, sköterskor skramlade med de tunga nyckelknipporna när de öppnade och stängde dörrarna mellan avdelningarna. Vi hade behövt träffas utanför sjukhuset i en naturlig miljö där vi kunnat vara för oss själva.

Jag har börjat sy på en rya, berättade mamma efter en stunds tystnad, medan hon nervöst vred på sina tunna rynkiga händer.

Jag har varit hos Thias. Det var roligt, sa jag.

Det var väl trevligt, mumlade mamma. Du har det bra hos Maggie.

Ja, det är jättefint allt, mumlade jag snabbt och så övertygande jag kunde ville att mamma skulle tro det. Hon blev nog glad av att höra att allt var bra så att hon inte behövde oroa sig.

Sköterskan kom och tog med mamma in på avdelningen. Det otäcka ljudet när låset i dörren klickade var en mur mellan mamma och mig. Jag vände åter till Hässelby tom på tankar och känslor. Det skulle bli fler korta besök.

Hela vägen hade det regnat så det var en blöt jacka som jag hängde upp på en krok i hallen. Jag gick in i köket för att ensam äta middag. Ann var hos sina kusiner som bodde en bit ifrån det lilla torget. Den här kvällen hade familjen Grå bjudit in några nära vänner till middag.

I rummet där jag numera höll till hade jag ett litet skrivbord och en säng. Resten täcktes av ett matsalsbord längst in i ett hörn invid fönstret stod ett vitrinskåp fyllt med sprit. Efter min ensamma middag kröp jag i säng känslomässigt trött efter besöket på Beckis. Jag ville vara i vägen för främmat som gästerna kallades. De kom indroppande runt sextiden.

De där fyllefester var hemska. Då sökte jag mig till fantasin och sagans värld. Jag kände mig lite som HC Andersens fula ankunge. En som inte passade in i den vanliga grå, fantasilösa värld som verkade vara familjen Grås.

Blev mitt folk TV-folk!?

Det fanns något i fosterhemmet som intresserade mig  Hade sett en sådan hos en grannpojke på Norrtullsgatan. Det kallades TV första gången och han hade ser en västernserie som hette Rawhide på amerikanska och  Prärie i Sverige. Pelle och jag var då båda sex och hade tyckt att järnvägen han hade i sitt rum med berg, skog och ett litet samhälle med station där tågen susade förbi var mer spännande än den svartvita TV bilden där några suddiga figurer red omkring och passade kossor. Leken med järnvägen kunde vi styra själva något som barn alltid tyckt om. 

Det var 1960 som TV innehavet steg till en miljon. Var det kanske OS i Rom som var anledningen. Fosterhemmets apparat var ett stort som ett vanligt mahognyskåp. Bakom dörrarna fanns TV bilden.

Det var alltid lika spännande när testbilden på Stockholms stadshus försvann. En TV hallåa visade sig i rutan. Det blev Aktuellt med Sven Lindahl, vädret med Curry Melin och ibland fick vi en tipsrad av Putte Kock. Hallåan var nästan alltid blond med den i början av sextiotalet moderiktiga svinryggen. Det var hennes arbete att berätta om kvällens program som alltid började med en halvtimmes barnprogram. Sigges Cirkus och Kapten Beckdals skafferi med Humle och Dumle var mina favoriter. På lördagarna stannade numera hela Sverige av ett par timmar då Hylands Hörna sändes.

Som de flesta barn undrade jag fascinerat hur det hela gick till, men att de där bodde i TV apparaterna den tanken kom aldrig för mig. Men TV tyckte Maggie var farligt för barn och vecklade in sitt resonemang i förklaringar som gjorde att jag mer och mer tappade respekten för henne. Det måste en dum flicka som jag lära mig att hantera att det där jag såg på TV

Jag tyckte att de såg ut som riktiga människor de där hallåorna och de som pratade om sånt som hänt i världen och vädret. Men Maggie var säker åtminstone påstod hon det. Trodde hon att det skulle hjälpa oss barn att förstå vad det var för sorts apparat. Kanske att en del nyheter var ganska otrevliga som det där som hänt i Soweto i Syd Afrika. Men enligt Maggie var de annorlunda, primitiva inte som oss. För mig och Maria journalisterna på Svarvargatan var de människor som behandlades illa av dem som styrde. Jag tyckte bättre om Marias syn på saken.

En kväll efter barnprogrammet för något år sedan hade jag sett en man i rullstol. Han berättade för svenska folket att det var viktigt att barn blev vaccinerade mot polio annars kunde de råka lika illa ut som han.

”Det är ju morbror”, tänkte jag, hej morbror Bo hade jag vinkat, för även om jag förstod att han inte såg mig så var han ändå min livslevande underbara morbror. Jag tänkte att TV var som när någon filmade dig och filmkameror hade jag sett pappa och hans journalistvänner använda.

Nästa kväll under sportsändningen hade en reporter intervjuat en lång smal man på cykel. Han var chef på den tidning som min pappa hade arbetat på när jag var liten. Han kallades för TT och son till Alice Tegnér. Jag hade träffat honom när mamma och jag var i Ormaryd i Småland en sommar. I en annan nyhetssändning berättade Martins mamma Dela om Israel.

Det är visst riktiga människor på TV, hade jag bestämt sagt till Maggie vid frukosten en morgon.

Hur vågar du ifrågasätta mig, svarade hon. Det du ser på TV är bara påhittat begriper du inte det. De är inte riktiga människor som du ser där, dumma jänta.

Men TT känner jag ju, svarade jag. Han träffade jag på landet och han var visst pappas chef ett tag. Dela är Martins mamma och de kan väl inte vara påhittade. Morbror Bo är väl inte heller påhittad.

Hur vågar du ifrågasätta mig, sa Maggie argt. Varför var hon så arg och varför var det så viktigt att inte bara inbilla mig utan också andra barn att allt vi ser på TV är påhitt.

Jag tittade ned i grötskålen för att undvika kontakt med hennes arga blick men inte kunde hon få mig att tro att det var hon som var klok. Hon visste väl inte att det fanns filmkameror som man använde för att filma folk, funderade jag. Det visste jag att Adam Cartwright var en påhittad figur och att i verkligheten hette han Pernell Roberts och var skådespelare. Maggie var lite korkad gick hon som andra vuxna på att allt de behövde var en strumpa att dra över TV:n så skulle det bli färg TV. Jag var dum enbart för att jag var barn, men jag begrep att man måste ha färg i kameran, men att kanske TV var som en av de där filmprojektorerna som vi hade i skolan att det behövdes något annat i apparaten för att det skulle bli färg. Tekniskt magasin hade nu när jag blivit 10 och ett halvt och fick vara uppe lite längre blivit ett av mina favoritprogram. Det var spännande med alla de där tekniska uppfinningarna som Erik Bergsten berättade om. Han lärde mig att förstå att det behövdes teknik för att TV en dag skulle få färg och Fråga Lund som också var en favorit svarade professorer av alla slag också på sånt och annat spännande.

TV tog mig ut på resa i en för mig fascinerande värld något jag behövde i den inskränkta familjen Grås hem. Så en deprimerande mörk novemberkväll ropade Ann helt oförmodat på mig. Hon hade satt på TV: n för att hennes idol Lill Babs var med i Drop In. Sveriges första TV sända popprogram närmade sig slutet när jag slog mig ned i en av fåtöljerna.

Nere på scengolvet stod tre unga killar, sjöng och spelade gitarr. Den fjärde satt bakom ett trumsätt på en avsats lite högre upp. De sjöng på ett språk som jag precis börjat lära mig så inte förstod jag texten, men det räckte med deras positiva livsbejakande livsglädje när de sjöng Please, Please me.

”Vilka underbara killar”, kände jag i djupet av mitt hjärta och de stal mitt och tusentals andra unga hjärtan i vårt land liksom de redan gjort i England och senare skulle göra i resten av världen. Det var fantastiskt men inte helt lätt att dela förälskelsen med miljontals andra eftersom förälskelser i vanliga fall var privata och mellan två parter.

The Beatles i Bahamas

Jag var förtjust i dem och eftersom jag ännu var i en ålder där sex inte påverkade mina känslor handlade det om fyra roliga, spännande killar och deras musik. Drömde om att berätta för dem vad de betydde för mig liksom andra undrade jag hur man gjorde. De bodde inte i Sverige, deras adresser fanns inte i vår telefonkatalog, till sist tog jag mod till mig och frågade Britta. Jag fann henne som vanligt i köket där hon som bäst penslade kanelbullarna och kanellängderna med äggula.

Jag vill prata med The Beatles, hur gör man det?

Var inte dum Edit, kommenterade Maggie. De är popstjärnor och såna kan man inte tala med. Det borde du begripa. Varför är du alltid så dum? Förresten är de dåliga människor som du inte ska bry dig om. De är lata, omoraliska, dumma och opålitliga som alla konstnärer.

En gång till visade hon att det som betydde något för mig inte var viktigt för henne. The Beatles var alltför viktigt för mig för att jag skulle sluta intressera mig för dom och resultatet blev att jag mer och mer vände mig till andra vuxna som Maria och ibland pappa om jag behövde någon vuxen. De lyssnade sa inte att jag var dum när jag frågade dem om något.

En liten bok kom med posten från Maria som sa att hon utan att jag behövde fråga förstod vad som var viktigt för mig och brydde sig. Boken handlade kort om The Beatles början i Liverpool och i Hamburg fram till genombrottet, i mitten fanns bilder på dem.

I boken berättades att de hade haft det ganska besvärligt när de var barn särskilt John, Paul och Ringo. Johns mamma och pappa hade försvunnit när han var liten så hade hans mamma kommit tillbaks bara för att helt plötsligt dö när någon körde över henne. Pauls mamma hade dött när han var liten. Johns moster verkade inte förstå honom precis som mina fosterföräldrar.

”De hade haft det lika svårt som jag nästan,” funderade jag. Min mamma andades visserligen men levande var hon inte och hon fick inte ta hand om mig även om hon ville, Vad pappa ville visste jag inte att det fanns en barnavårdsman som borde ha brytt sig om mig visste jag inte och undrade lite om min mamma var död eller levande. Min mamma skapade saker precis som Johns mamma som hade givit honom en banjo. Mammas vän hade gett mig en cittra men den hade jag inte fått spela på för det lät så illa enligt Maggie.

De hade haft det nästan likadant som jag. Kul att de hade lyckats och det med något som jag också tyckte var kul. Det gav mig tro och hopp om att jag också kunde lyckas, kanske med att bli popstjärna. Tyckte det verkade vara kul konst. Som andra också blev glada av.

Det var väl inget dåligt jobb att göra andra glada.

Tji fick Maggie, som tyckte att såna som vi som gillar att måla, skriva, fantisera och göra musik var lata onödiga typer som inte ville jobba. Det tog en hel del jobb att lyckas som Beatles och de andra från Liverpool. Det Maggie inte förstod sig på var dåligt eller var hon kanske avundsjuk för att de hade lyckats när inte hon hade gjort det. Maggie hade en vacker sångröst. Hade hon kanske lärt sig av sina föräldrar samma moral som hon om och om igen försökte tvinga på mig.

Jag läste vidare och grät över Stu som dött och tyckte synd om Astrid som förlorade honom. Hon verkade vara lite som Aino min kusin som också gillade jazz och var duktig på att fotografera. Det hade varit kul att se någon av Stus bilder, men det gick lika bra med Astrids. Fotografera verkade kul men Maggie ville nog inte ge mig en kamera, kanske Maria någon gång för hon tyckte inte som Maggie att konst och sånt inte var något för tjejer.

Tjejerna i skolan pratade lika upphetsat om The Beatles som alla andra, men de ville ännu inte att jag skulle vara med i deras gäng. Den klass jag hamnat i hade varit vänner sedan de var barn. Jag betraktades kanske som en inkräktare. Det skulle ta några terminer till innan det löste sig något. Nu gick vi i 4:an. Hade bytt lärare, hon hette Frk Hilman. Jag var ännu för blyg och osäker för att våga kräva att få vara med. Jag kunde inte heller riktigt dela Beatles med någon. Det var för känsligt för nära mina egna personliga upplevelser. De var min första förälskelse och ärligt hur många av oss vill egentligen dela våra innersta känslor med andra.

Det som tjejerna talade om i skolan kunde jag inte förstå mig på. Det viktigaste var visst vem som var sötast. The Beatles handlade för mig om mer än hur de såg ut och jag ville gärna berätta om det jag tänkt på när jag läst boken. Det gick ju inte att bli popstjärna om man inte hade en grupp, men tjejerna verkade inte vilja dela bandet med någon som tyckte något annat än det som de tyckte. Var det verkligen så eller blev vi alla itutade från poptidningar och annat att ett fan var på ett visst sätt och att vi tjejer enbart skulle bry oss hur de såg ut och också hur vi själva såg ut.

Men, jag kunde inte göra något åt det där för ingen trodde mig och jag kunde inte bevisa att hon slängt den. Maria hade sagt att hon tyckte att Maggie var snäll och duktig så det var väl jag som inte förstod bättre. Det som skedde i fosterhemmet fick inte pappa eller Maria reda på. Jag hörde för ofta positiva kommentarer om det från dom för att kunna dela med mig av mina upplevelser. De skulle antagligen inte tro mig.

Ibland var Maria som andra vuxna lite väl blåögda. En vuxen person som Maggie visste hur hon skulle uppträda korrekt och ge intryck av att vara en trevlig rättskaffens person i förhållande till andra vuxna vann de oftast över barn. Vuxna trodde oftast att den vuxne visste bättre än oss barn.

När något skedde i fosterhemmet som sårade mig vände jag mig till mina vänner från Liverpool. En viss tröst var det att känna att jag inte var ensam om att bli orättvist behandlad.

”Kanske såna vuxna som Maggie och tant Mimi var onödiga”, sa jag upproriskt på låtsas till John , ” för ni är det inte, vem kan leva utan er och er musik.”

Thias skulle få vänta på sin TV, till nyårsafton 1963 innan pappa som alltid lite excentrisk och svår att övertala när något som luktade kommersialism skulle ta plats i hans liv föll till föga pressad av Maud. Han fnös men upptäckte till sin förvåning att det inte var en helt dum burk. OS, fotboll och dokumentärserien Panorama var inte så dumt att kunna se på TV. Pappa var lite fånig en sportjournalist som behövde övertalas för att förstå att det kanske kunde vara något det där med TV.

En lördag tittade Tomas pappa Lennart, som arbetade med att skriva manus till olika deckare som visades på TV, in genom dörren och undrade om vi ville följa med honom. Dagen var varm men jag tog ändå med en tunn kofta vilket visade sig vara bra. På gatan utanför stod en vit Porsche cabriolet.

”Det här skulle Ann och klasskompisarna se de som tyckte de var coolare än jag”, myste jag.

Tomas och jag satte oss i baksätet och Lennart som ville styla lite tog en omväg ut till en motorväg där han kunde öka farten. Livslusten som tog tag i mig och förde mig vidare på den livsresa som just hade börjat tog tag i mig då vinden blåste ljum och len i mitt korta blonda hår var det. Det var känslan av total frihet, inga stängda dörrar fartvinden på motorvägen.

Lennart hittade så småningom en avtagsväg mot Djurgården förbi Skansen och så stannade han vid en vit bungalow som låg en bit ovanför en strand som stjärnornas i Hollywood och i Nice. Där bodde han med sin nya fru och en dalmatiner. Men för mig hade det inte varit målet utan resan som varit den häftiga upplevelsen.

I den moderna världen stängde vi in oss i bilar, i tåg och i Stockholm kröp vi under jord för att resa med tunnelbanan för att ta oss från ett mål till ett annat på kortaste och säkraste tid. Förlorade vi inte den livslust som infann sig när vi bara gav oss iväg utan tanke på målet.

Jag hade försökt berätta för Ann om min upplevelse men hon hade tyckt att jag var mallig, och jag hade undrat om hon inte var avundsjuk.

– Äsch, det tror du bara, hade hon svarat och smält igen dörren till sitt rum.

Det var dumt av henne för om hon hade önskat så hade jag frågat Lennart om hon någon gång fick följa med. Avundsjuka var en dum egenskap som jag inte tänkte lära mig. Jag tyckte det var kul om andra också fick ha kul ibland. Det blev Pia som fick hänga med i Porschen nästa gång.

 

 

Kapitel Fem

1961- Murar byggs

Det var i augusti 1961 som Berlinmuren byggdes, men för mig var en annan mur värre. Mamma skulle flyttas från Karolinska Psykiatriska till Beckomberga Mentalsjukhus. Att en vän till familjen var den som beslutade om flytten talades det aldrig om. Hur det skulle påverka mig som barn var det ingen som egentligen tog hänsyn till. Det var bara att bita ihop och acceptera att jag inte skulle få komma hem igen.

Jag hade ännu inte någon kompis bland klasskamraterna. Maggie hade bjudit hem några av dem på min födelsedag. Det blev bara värre av det för de hade inte tyckt om henne och frös därför ut mig totalt. Hon hade skvallrat för en av pojkarnas pappa att min mamma var inlagd på Beckis och det behöll han inte för sig själv. Snart visste alla klasskamrater om det och de kallade mig dum, ful och äcklig. Jag var så osäker på mitt eget värde när jag var i Hässelby att jag inte vågade bryta in och ta plats.

Vår lärarinna tyckte att jag var lite bakom eftersom jag hade svårt med matematiken. Läsningen kämpade jag med men eftersom jag läspade och fortfarande stammade lite var jag enligt tidens dom dum. Stamningen gick över så snart jag träffade Tomas och gänget i stan där jag kände mig trygg efter ett tag försvann stamningen helt, men läspningen tog längre tid, till slut skickades jag till en talpedagog. Det var aldrig någon av de vuxna inte heller i skolan som undrade över att mina svårigheter hade andra orsaker än rent mekaniska. Läspade gjorde jag inte heller inne i stan. Det kunde inte vara något som hade med fosterhemmet att göra myndigheterna kunde väl inte fatta fel beslut. Maggie och fröken Karin var goda vänner sedan länge så det måste vara mig det var fel på vilket de aldrig glömde att påpeka för mig.

I Hässelby var jag otrygg och därför osäker på Kungsholmen var jag trygg och därför säker. De båda hemmen borde ha samarbetat bättre, men det beslöts över mitt huvud att jag skulle betraktas som mina fosterföräldrars barn när jag var där. Hos dem skulle jag följa deras normer när jag var i stan fick jag följa deras det hjälpte inte gjorde mig bara mer förvirrad.

Det var enligt expertisen möjligt att ett barn kunde förändras genom att omplacera. Miljön var det enda viktiga för ett barns utveckling. Den ursprungliga, att gener faktiskt gjorde att även barn inom en och samma familj var olika och därför reagerade olika på samma uppfostran vågade man efter nazisternas raslära inte ta i sin mun. Rasbiologin var ju också en skamlig svensk uppfinning att Darwin hade misstolkats av dem som inbillade sig vara överlägsna andra kom att ställa till det för många barn och deras föräldrar.

Var vi utsatta för expertisens experimentlusta? Framtiden fick utvisa det. Nu några bilder på Loviselundsskolan från 2010.

Som nybliven 8 åring på Loviselundsskolan i Hässelby fanns annat som ett vinterlov att se framemot. Fosterfamiljen reste till Funäsdalen där de hade hyrt en stuga hos en getbonde. Jag fick följa med.

Vinterlov

Skidorna var ännu av trä, kringlorna runt stavspetsarna var inte fullt lika stora som på äldre modeller, men stora nog. Ordentliga pjäxor på fötterna av läder, som sattes fast på skidorna med hjälp av stålbindningar. Marinblå skidbyxor av stuprörsmodell hade jag fått ärva, tjock islandströja, anorak och vita Lovikkavantar. Skidor hade jag lärt mig åka i en skidskola i Vanadisparken när jag var 6 år så lappkast, ploga nedför och saxa uppför en backe kunde jag, men det var skillnad på backarna i parken och fjällen i Härjedalen. Jag skulle senare göra som Maggie och sätta mig på skidorna, när det blev för brant. Efter skidfärden bjöd bonden på knäckebrödsmacka med äkta messmör gjord på getmjölk över en öppen eldstad mitt i lillstugan, surströmmingsklämma och skrönor.

Gruvlaget var uppe och höll rast. Då fick de se en hög med ormar. Det var en hel möja som låg på gruvvarvet. Och då var det en i gruvlaget som tog en stång och skulle slå till mitt i ormhögen. Men då sa gruvförmannen: ‘Gör inte så där! Det är inte bra!’ Men inte brydde sej karln om det, utan slog till med stången bland ormarna. Och i det samma var alltihop borta! ‘Det där skulle du inte ha gjort!’ sa gruvförmannen. ‘Det är inte bra att röra sånt!’ sa han. Och han fick rätt för sen fick karlen en stor sten i skallen där i gruvan samma dag, så han låg länge för döden. Och det där var rådande, och det är farligt att rå sig om tocket.

Maggie viskade till Kent hörde jag när jag kröp i säng trött efter skidåkningen att bondens son var efterbliven som man blir i de här tassemarkerna. Jag undrade varför vissa personer aldrig dög i hennes ögon. Men Edvin tyckte jag om för han hade blivit imponerad av mig som var den enda av de där dryga stockholmarna som åt surströmmingsklämma. Någon dryg stockholmare var jag inte för surströmming hade mamma och moster Hillkka lärt mig äta en vana de fått med sig ifrån barn- och ungdomstiden i Stensele, Byske eller Lövånger. När det under vintrarna hade funnits att köpa klämma i en av bodarna på Skansen hade de, jag och kusin Inger.

Murar byggdes inte bara av betong och murbruk utan också mellan människor som ansågs ha olika värde. En del av oss barn som unga kämpade för att riva ner dem. Var det kanske det som var skillnaden mellan mitt ursprungshem och som ju fortfarande fanns på Svarvargatan och mina fosterföräldrars hem i Hässelby.

Sommarlov

Duvorna kuttrar i dag
mild luft har blåst hit från havet
Våren börjar alltid
för dem som märker tecknen.
Duvorna kuttrar en vinterpaus (G. Bjerner)

Snön smälte och majbrasan tändes. Studenterna sjöng på den svart/ vita TV:n från elektronikföretaget på Lilla Essingen, att vintern rasat ut bland våra fjällar. Det var juni och skolavslutning mitt första skolår.

Värme hade vi ingen ännu men det var gymnastikuppvisning i gymnastiksalen bakom skolan. Efter uppvisningen tog sig elever, föräldrar och lärare nedför de långa branta trapporna för att samlas på skolgården i ordentliga rader sexorna till vänster, de övriga klasserna i rader efter dem och ettorna längst ut till höger, med näsorna vända mot huvudbyggnaden och i bokstavsordning, efternamn från A-Ö. Det hade varit förvirrande i början av skolåret för min del, för vems efternamn hade jag, pappas, mammas eller fosterföräldrarnas. Den där bokstavsordningen hade gällt både när det ringde in efter rasten då vi skulle ställa upp oss utanför klassrummet och när vi skulle till matsalen. Jag kunde välja på B, E eller G, men till slut bestämdes det att eftersom pappa och mamma varit trolovade så gällde pappas efternamn som började på E. Och det var ju rätt mamma ville att jag skulle ha pappas namn Edvardson.

Det var bra tyckte jag för det var tredje plats i kön mitt emellan Nelly och Bettan. De var de enda i klassen som inte retade mig för det där med mamma. I början var inte placeringen så viktig eftersom ettorna alltid kom in sist, men i sexan var vi först och då var vi tre först in. Och först var väl alltid bäst.

Rektorn kunde hålla sitt tal som handlade om FN och Dag Hammarskiöld som innan året var slut skulle vara död, men som ännu var generalsekreterare och ett bevis för att vårt land och folk ännu var att räkna med. Talet liksom de sånger vi sjöng som, Man och morske män finns i gamla Sverige än, luktade beundran för den nordiska rasen. Bara för att “kriget“var slut innebar det inte att sk. nazistiska eller som jag hellre menar rasbiologiska värderingar kvar bland äldre i befolkningen och ofta de i skolan, vården och kulturen.

En orkester spelade upp och så sjöng vi “Du gamla du fria” och “En blomstertid nu kommer”. Den blå/gula flaggan vajjade för blåsten några mörka moln hade tornat upp sig i fjärran, men visst skulle vi hinna med alltsammans innan åskknallen och störtskuren kom.

Fröken Karin samlade oss med våra föräldrar i klassrummet där hon hade skrivit några ord på svarta tavlan som egentligen var grön.

Trevlig sommar

Välkommen åter i höst

Låt stå!!

Karin fick en blomsterkvast och en ask choklad så lämnade vi skolan för vårt första sommarlov och utan betyg. Det var andra året i skolan som vi skulle få ett sådant. Det viktigaste som skett det året var att det blivit förbjudet för läraren att använda våld, men tyvärr var det okej för föräldrar.

Dagen därpå sken solen och jag stod färdigklädd i hallen. Den här dagen hotade att bli varm så jag var klädd i shorts, kortärmad blus och tygskor. Familjen skulle på semester utan att tala om för mig vart. Mamma hade skrivit ett brev som jag aldrig fick. Det var sällan under åren jag fick läsa dom.

Maggie idkade censur, så att mamma hade skrivit att jag skulle leta upp mina kusiner eftersom hon hört att vi skulle till Brastad visste jag inte. Varför det var censurerat kunde man undra, men Maggie hade väl sina skäl.

Spännande kändes det att resa iväg någonstans vart det än ledde. Ann kom in i hallen låtsades leta i trådkorgen där vantar och mössor förvarades så vände hon sig ilsket mot mig och spände sin stålgrå blick i mina ljusblå.

Du har tagit min handske, Edit, du har haft bort den, det vet jag nog, skrek hon och pekade upprört på mig medan hon rörde runt i korgen. Hon var duktig på att spela teater.

Jag har inte tagit den, försvarade jag mig överraskad av påhoppet, undrade för mig själv vad hon behövde handskar för. (om jag nu hade tagit dom varför bara en)

Det har du visst det. Det vet jag nog, bjäbbade Ann.

Jag har inte haft några handskar, svarade jag med osäkert darrande stämma.

Pang! Blodet sprutade från min näsa, läppen hade spruckit. Kent hade slagit till hårt och utan pardon.

Du ljuger, röt han ursinnigt. Naturligtvis gjorde jag det inte kunde det vara hans välartade dotter.

Resolut och utan krusiduller knuffade Maggie in mig i badrummet. Ilsket muttrande med hårda händer tvättade hon mig ren från blod. Hon var lika övertygad om att jag ljugit som Kent. Jag var alltför groggy efter den perfekta högern mitt i ansiktet för att göra annat än att stumt motta den hårdhänta behandlingen, underligt att jag inte hade stupat i backen.

”Jag var dum så det var antagligen något jag hade gjort som jag glömt”, tänkte jag, en timme senare satt jag bekvämt nedhasad i baksätet på den fullpackade bilen. En tjock väska mellan mig och Ann gjorde att jag fick vara ifred för hennes elaka blickar och nyp. Jag hade gott läkkött och solen sken glatt från en klarblå försommarhimmel, så snart hade jag glömt händelsen.

Spänningen och nyfikenheten inför resan smög sig sakta på och med fantasins hjälp red jag i lugnt trav på Bellman längs med vägrenen. Han hade blivit min favoritponny när jag under våren då Ann av någon anledning ville ha med mig hade följt henne en eftermiddag efter lektionerna genom skogen från skolan mot ett slott där det fanns ett stall med 10 hästar. De flesta var gotlandsruss, men där fanns också två små bruna shetlandsponnyer. En ponny var blandad med arabiskt blod lite vild ofta skenade hon med någon ung ryttarinna desperat hängande sig kvar tills hon plötsligt stannade. Två halvblodsskimlar stod också stallade i det trånga stallet. En svart ponny med vågig man som hette Bellman hade blivit min favorit.

Bellman

Inne i skogen fanns vättar, tomtar och annat sådant småfolk som det funnits bilder av i “Bland tomtar och troll”. Hur de såg ut hade ju både John Bauers och Einar Norelius bilder visat mig. De blandades med Elsa Beskows bilder och Ernst Josefssons bild av Näcken. Han som spelade i forsen som vi passerade och där såg jag florstunna älvor dansande vid skogstjärnen med de vita näckrosorna. Det såg jag så absolut.

En stund stannade vi för rast vid ett vandrarhem någonstans mellan Gränna och Göteborg. Det var nödvändigt för att Kent inte skulle somna vid ratten. Det var få om inga motorvägar på den tiden så det var inte förrän sent på eftermiddagen nästa dag som vi körde in på en bred, grusig avtagsväg innan Brastad. Jag hade sett skylten och blivit glatt överraskad för här hade jag varit på somrarna det mindes jag.

Det var veckan innan midsommar solen stod högt på himlen och små lätta sommarmoln rörde sig lojt över nejden. När vi passerade en avtagsväg som ledde in mot i en stor, tätvuxen skog rös jag till av spänning. Jag undrade om det fanns älvor, skogsrå eller småtroll i skogen eller kanske något annat. Annars var det lika idylliskt fridfullt som bara en svensk sommardag på landet kunde vara. Sex kor låg i gräset lättjefullt utspridda och idisslade. De flesta var röda med vita magar, någon hade en stjärna i pannan, en av dem var svart och vit. I Skåne brukade det vara tvärtom. Någon viftade undan några påflugna flugor med svansen annars var det kolugnt.

En sommardag i juni innebar bara ytterligare en tung arbetsdag med mjölkning, lagning av stängsel, arbete i skog och mark för bonden. Inte ens på helgerna var han helt ledig, eftersom djuren alltid måste skötas och inte gick det ihop ekonomiskt heller därför hade han tvingats hyra ut ett av de ljust gula tvåvåningshusen och övervåningen där vi skulle bo, till två förhatliga stockholmsfamiljer.

Jag tog mig snabbt upp till översta våningsplanet på huvudbyggnaden och föll huvudstupa i säng. Det var tröttsamt att resa, men här kunde det bli en riktig drömsommar, hann jag tänka innan jag somnade i sängen längst in i hörnet. Tidigt på morgonen vaknade jag alltför uppspelt för att kunna sova längre, inte ens den stolta tuppen med påskfärger hade vaknat. Klockan var sju och det var redan ljust, så tuppen var en lat typ.

”Det måste vara massor av spännande saker att upptäcka”, tänkte jag, modigt utan att tänka på att jag kanske gjorde något som Maggie skulle bli arg för klädde mig så tyst jag kunde, utan att väcka den övriga familjen smög jag nedför trappan och ut på förstukvisten. Ett kortklippt klövergräs mjukt och fuktigt, kittlade under mina bara fötter.

Jag tog mig ut genom grinden mot ladugården där mitt på ladugårdsbacken vid den låga sneda dörren in till den på kossor redan tömda ladugårdsbyggnaden, spärrade jag upp mina blå i pur häpnad inför åsynen av en alldeles otroligt stor fuxfärgad ardenner. Hon för det var ett sto hade en vacker vit bläs som täckte hela den långsmala näsryggen. Lykta skulle jag senare i livet lära mig att det hette.

Hemma på Vasastan hade jag brukat mata den bruna häst som drog lumpkärran jag hade inbillat mig att det var Kalle Punt, som det stod om i Mio min Mio. Den här ardennern var mycket större än Kalle som antagligen varit en nordsvensk, brun med lång tjock svart man.

Bonden en mager lite kutryggig i blåställ klädd man placerade just ett ok över bogen på stoet. Det såg lätt ut när han vant och snabbt backade in henne mellan skacklarna framför en räfsa som sattes på plats med hjälp av remmar och stroppar. Han satte sig tillrätta i den enkla sitsen bakom hästen smackade åt Saga som i maklig skritt rörde sig ut från bondgården.

”Det här kunde bli kul,” tänkte jag och smög efter för att se vart bonden tänkte sig. I Småland hade jag sett hur de använde en sådan där när de räfsade hö, men de hade haft traktor istället för häst. Det var mer spännande med en häst. Ekipaget svängde in på en gräsbevuxen väg och upp på en höjd bakom boningshuset. Bakom ett buskage av tätvuxet sly gömde sig ett potatisland. Bonden tänkte visst använda räfsan för att plocka potatis. Var han för lat att göra det för hand eller tyckte han att hästen behövde motion. I vilket fall började bonde och häst räfsa upp färskpotatis ur jorden som väl skulle vara till sillen vid lunch.

Jag sträckte mig lojt ut i det morgondaggsfuktiga gräset en bit ifrån och njöt av solen som värmde alltmer. En sotsvart katta med gräddvita tassar kom på kattors vis försiktigt smygande genom gräset. Hon ålade sig upp i min famn, där hon snart började spinna.

Mina tankar förde bort mot den där sjumilaskogen vi hade passerat på vägen hit. Den hade kommit närmare och jag kände att det var något särskilt med den. Vad dolde sig där bakom något roligt eller farligt man visste aldrig med sjumilaskogar.

”Brastad, hade det stått på skylten så tänk om det var här någonstans som Inger var på somrarna”, och bara tanken att min bästa kusin fanns någonstans i närheten fick mig upprymd.

I rasande fart rusade jag tillbaka till gården. Det här måste jag berätta om. Familjen satt vid frukostbordet när jag i vild galopp, rosig om kinderna, kom instörtande med kattan i hasorna. Hon kunde springa hon trots att hon var tung med kattfoster i livmodern.

Var har du varit? muttrade Maggie ilsket, men eftersom vi var på landet och måste uppföra oss bland bondfolket så kunde hon inte straffa mig hur som helst.

Jag har bara varit med bonden när han plockade potatis, hasplade jag ur mig med andan i halsen. Vet du, jag tror att mina kusiner Inger och Ulla finns här någonstans. Tänk om vi kunde hitta dem.

Vi får väl se, svarade Maggie undvikande, sätt dig och ät. Du springer inte i väg så där något mera. Och dagarna gick och inte hittade jag mina kusiner trots att jag kikade i varje buske. Jag var ända nere vid badstranden och letade, men inte hittade jag minsta tånagel av Inger.

Maggie kallade mig lögnhals och sa att jag skulle sluta fantisera ihop sånt som inte var sant. Det var sorgligt att jag inte hittade dem. Kände mig dum så dum, som inte begrep att mitt öde var att sitta hela sommaren på en filt samman med Maggie.

Men den svarta kattan födde till sist sex stycken små blinda ungar som hon försökte gömma på höskullen. Bonden hittade dem, la dem i en säck och med mig smygande i hasorna gick han djupt in i skogen där stötte han på en slät bergvägg. Han tog en unge i bakbenen och slog den hårt mot väggen flera gånger tills den slutade andas. Jag stod helt tyst utan minsta rörelse utan några som helst känslor och såg på medan han avverkade kattunge efter kattunge.

Ann busade ihop med Lasse, pojken med det morotsröda stubbade håret som bodde tillsammans med sina föräldrar i huset mittemot höskullen. Han kom från Abrahamsberg som var en västerförort en bit med tunnelbanan från Hässelby Gård. En dag hittade de en skatunge som de matade ihjäl. Så blev Ann halvt ihjälstångad av en ko, men inte fick hon stryk eller gå och lägga sig utan middag om hon gjorde något dumt. Det tyckte jag var orättvist och var något som skapade en distans mellan henne och mig som aldrig skulle brytas.

En het julidag då vi alla gick omkring och svettades och vi borde ha gett oss av till stranden kom Lasse och Ann på den ljusa idén att de skulle hjälpa bonden med att mota tjurarna. Oskar och Ruter gick för sig själva i en stor hage i skogen tillsammans med en ung kviga. Varför de fick för sig att de skulle flytta dem speciellt som Oskar var en riktigt elak typ vet väl ingen inte ens de själva. Men om de vuxna aldrig stoppade deras upptåg så ledde det till allt farligare upptåg.

– Vi flyttar tjurarna, Oskar och Ruter, från hagen i skogen till hagen på andra sidan vägen, hojtade lintotten Lasse när han och Ann passerade förbi mig och Maggie som sov tungt.

– Du får stå vid vägen och mota över dem, ropade han. Maggie sov ännu när jag smet iväg eller ens när djuren passerade bara några meter från henne. Lasse och Ann hade skaffat varsitt spö av sälj och jag fick också ett. Det kändes pirrigt och spännande att äntligen få vara på de stora barnens upptåg.

Vi tjejer ställde oss på varsin sida om vägen för Lasse var kille och han gick modigt och stolt bakom tjurarna och motade dem mot grindöppningen. Kvigan var snäll och gjorde som vi ville, men när det gällde tjurarna ingav inte mina 8 eller Anns 11 någon tillräcklig respekt. Oskar och Ruter upptäckte korna som gick och betade på en äng längre ned invid grusvägen. Doften av dem vibrerade så upphetsande i näsborrarna och fick åtrån att vakna.

Snabbt och utan vidare betänkligheter forcerade de det el-försedda stängsel som Kalle och hans dräng Anders jobbat med större delen av sommaren. Gissa om de var glada och Kalle måste ge sig iväg med en av korna till tjuren i granngården. Det gick inte för sig att hon parade sig med Oskar eller Ruter som var födda på gården. Och hon hade blivit tossig så hon behövde tjur, menade han, suckande över tossiga stockholmare. Ångrade antagligen att han hyrt ut sina hus till de där som trodde sig vara bättre än han.

Jag undrade oskyldigt vad han menade, med att kon behövde tjur men Maggie blev arg och ville inte avslöja det för mig. Snuskig fantasi hade hon muttrat.

En dag på stranden

Vi tar med oss barnen till stranden, menade grannfrun. Maggie nickade instämmande och istället för att straffas fick vi en belöning. Det var omöjligt att förstå sig på vuxnas idéer, men glad var jag när deras beslut gick den vägen.

Grusvägen ned till stranden var lång och grovkornigt grusig. Det hade tagit flera veckor för mina storstadsfötter att vänja sig vid att gå barfota på den. Nu i mitten på juli sprang jag liksom resten av barnen på lätta fötter.

Väl nere gick jag och plaskade förstrött längs sandstranden. Den var ytterst normalt bohuslänsk med blåstången liggande i raka strängar längs vattenbrynet. I bakgrunden höjde sig en hög rak rödskimrande bergvägg över nejden. På ena sidan av stranden gick bergskammen enda ut i vattnet och avskärmade effektivt det som eventuellt fanns på andra sidan. Jag såg nyfiket dit undrade vad som fanns bakom den.

”Var är Inger”, tänkte jag, medan jag sökte mig lite längre ut i det långgrunda vattnet. Halva sommaren hade gått utan att vi träffats, ville hon inte det, eller hade jag haft så fel. Det kändes som om hon fanns i närheten, även om den här stranden var fel strand så var det något som lockade. Ett plask fick mig att lyfta blicken och titta ut över vattnet. En liten flicka med kort mörkblont hår stod där ute med ryggen vänd mot mig. Hon kunde inte vara mycket större än jag och ett dovt pirrande i magen av spänning när hoppet tändes rörde upp mina känslor. Hennes fräkniga ansikte vändes plötsligt mot mig.

En kort sekund som kändes som lång stod vi båda alldeles stilla utan att våga andas, rädda för att det skulle vara en hägring och såg avvaktande på varandra. Plötsligt som på kommando började vi samtidigt först i slow-motion röra oss framåt så sprang vi mot varandra med vattnet stänkande i kaskader kring våra brunbrända ben. Skrattande tog vi varandra i händerna och dansade runt tills vi överlyckliga föll omkull på tillräckligt grunt vatten för att inte våra huvuden skulle hamna under vattenytan. Hand i hand kilade vi i väg mot klipporna där Inga viskade att moster, morbror och Ulla var.

Maggie och Kent undrade surt vart jag tagit vägen, men så upptäckte de mig bland klipporna och kom ilsket muttrande efter. De hälsade på de där personerna som tydligen kände mig.

Trevligt att råkas, sa moster. Jag är doktor Majt Stenvall och det här är min man doktor Oskar. Vi är Edits moster och morbror.

God dag doktorn, svarade en förstummad Maggie. Hon var tydligen väldigt förtjust i titlar inte ovanligt på den tiden. Hon bara måste titulera sin man civilingenjör.

Får vi ta med oss Edit för att hon ska få hälsa på sin mormor som också är här, frågade moster uppfodrande.

Det går alldeles utmärkt, doktor Stenvall, svarade Maggie utan tvekan. Hon får stanna så länge ni tycker det passar.

Doktor var ännu på sextiotalet en titel som gjorde att vissa kröp inför överheten en högre titel än ingenjör. Brittas uppträdande inför mina släktingar fick henne att krympa lite framför mina ögon för ögonblicket betydde det lite för mig, men ändå skulle det göra att jag så småningom kunde kasta av mig hennes nedbrytande behandling av mig och min mamma.

Jag, Inger och Ulla hoppade runt på stranden jublande av lycka när vi förstod att vi skulle få vara tillsammans under resten av sommaren.

Morgonen därpå när daggen ännu fuktade gräset kom morbror Oskar körande i sin stora gula herrgårdsvagn. Den mörktigrerade boxern Akja hoppade glatt ur bilen för att hälsa på mig glatt viftade hon med hela kroppen som bara en boxer kunde. Den korta stubbade svansstumpen snurrade som ett helikopterblad. Tillsammans klättrade hon och jag efter hälsningsceremonin in i det stora utrymmet bak i vagnen där jag, hund och kusiner trängde ihop oss på de mjuka kuddarna som låg utströdda över hela golvet.

Hundra meter från gården svängde morbror in på avtagsvägen vi passerat på väg till gården. Den förde rätt in i den mörka skogen. Morbror körde säkert upp och ned för den ena backen efter den andra med den täta mörka skogen på var sida vägen. Så genom ett trollslag tog den och vägen plötsligt slut. En vildvuxen stor äng framför en bergvägg uppenbarade sig i all sin glans. Solen sken varmt och det surrade i luften av olika insekter, fjärilar i olika färger fladdrade lätt omkring bland något utblommade midsommarblomster och hundkex. En slända svirrade förbi och jag visste genast var jag var.

Sommaren innan pappa hade försvunnit ur våra liv hade jag och mamma promenerat runt på vägarna som korsade ängen som jag nu såg framför mig. Vid en dikesren inte långt bort invid den röda klippan som reste sig lodrät över nejden med en spretig martall klängande sig desperat fast vid ett klipputsprång, hade vi funnit en död tornsvala. Nu tänkte jag att det kanske hade varit Tummelisas svala som vi hade hittat. Den kanske inte var död utan bara låg i dvala och en dag skulle den vakna och då skulle jag, mamma och pappa vara tillsammans igen.

 Morbror verkade dödsföraktande köra rakt mot klippan. Han tänkte väl inte krascha rakt mot den, men nej det var en synvilla för en bred grusväg skymtade mellan det högt vajande gräset, lugnt och vant vred han ratten ett halvt varv så att den tunga bilen svängde åt höger och fortsatte längs vägen som smalnade av mer och mer tills den tog tvärstopp, men strax innan vred morbror ännu en gång på ratten och så var vi på den lilla gräsbevuxna stigen den sista biten mot den sommarstuga där jag tillbringat så många sommardagar tillsammans med Inga, Ulla, moster, mamma och Martin. Det var som att komma hem även om mamma naturligtvis inte var där, men moster hade sagt att mormor var på besök.

Jag, Martin och min kusin Stefan

Innan vi var framme vid stugan passerade vi Jonas Alströmers hus. Han var barnbarns barnbarn till originalet och bodde under vintrarna i Alingsås precis som Inga. Hon och jag lekte ofta att han var samma Jonas Alströmer som hade försökt införa potatis i vårt land på 1700-talet. Den Jonas som bodde i huset visade sig aldrig så han blev ett perfekt mål för fantasier om att han var vampyr. Han sov i en kista i jordkällaren bredvid huset om dagarna och på natten flög han omkring och letade desperat efter potatis i potatisåkrar och i matkällare. De vuxna menade att det var råttor eller skogsmöss som varit framme, men det gick inte vi på.

Herrgårdsvagnen saktade in så att barn och hund kunde hoppa ut på den välklippta gräsmattan, invid ett av körsbärsträden stod morbror Hans lutad över något. Han bodde i vanliga fall i Dalarna så han var långt hemifrån. Det pågick en diskussion mellan honom och moster Ingvor om ett svart klots position. Morbror suckade besviket när Ingegerd tycktes få rätt. Han gick muttrande till en pinne en bit ifrån som de lagt ut som visade var de skulle börja kasta. Kastet blev perfekt klotet nuddade nästan ett mindre rött klot en bit ifrån och han log i mjugg. Spelet hette boule och det var Prins Bertil som gjort spelet som ännu så länge mest var överklassens tidsfördriv här i Sverige populärt. Morbror Bengt var nöjd att ha spöat moster som var en mycket skicklig boule spelare var gott.

I skuggan av ett annat träd som till hösten skulle ge fina päron lite närmare det vita tvåvåningshuset med rödvinsbuskarna vid husknuten, satt en rundnätt vithårig gammal dam i en vilstol med en florstunn violfärgad sjal om sina gamla trötta, värkande axlar. Mormor Sara, för visst var det hon fick snart ett glädjestrålande barnbarn i sin famn.

Jag hade just nu inte tid att stanna i hennes famn för Inger var på väg runt stugknuten där morbror just parkerat bilen. Bakom huset fanns en liten mycket gammal lada, inne i den fanns en tom höskulle, en rostig kokskamin och rester av en svinstia. Där lekte vi ibland mamma-pappa- barn, men nu hade Inga tänkt sig förbi ladan mot en liten stuga nedbäddad i en grönskande slänt som ett skyddande täcke mot vind och rusk. Det var gäststugan där det fanns två tvåvåningssängar och Inga som klättrade upp i den översta slafen på den ena viskade att vi skulle få ha stugan alldeles för oss själva. Förtjust kravlade jag upp i den andra överslafen. La mig som Inger på rygg och betraktade ett par tranor som graciöst dansade vid en skogstjärn i taket och visste att det var mamma som hade målat det där vackra. Tranorna verkade leva på riktigt, jag såg ju hur de rörde sig i cirklar runt varandra.

”Varför tycker Maggie så illa om dem som gör sånt vackert”, undrade jag där jag låg i djup förundran över vad min egen mamma hade skapat. ”Kanske var det synd om henne, som inte förstod att det var viktigt med vackra saker, kanske hade hon aldrig haft någon mamma som kunnat måla, berätta sagor eller en mormor som kunde vika tranor och såg ut som en sagomormor, fantasi som gjorde såna bilder var lika vackert och skönt som tranorna i taket. Moster kikade nyfiket in genom dörren och ropade att det var saft och bulla i trädgården. Inger och jag hoppade vigt och snabbt ned på golvet och sprang nästan omkull henne för att komma först till bordet där moster och hembiträdet Ritva från Litauen hade dukat fint precis som Mumins mamma hade gjort.

Det var en ovanligt varm sommardag och därför många ettriga getinger som gjorde vad de kunde för att få sig en slick av den söta saften. Inte gjorde vi som man enligt regelboken skulle göra sitta stilla utan vi slog efter dem och sprang undan. De blev till sist så arga att de gav sig på inte Inger och jag som var de som mest retat upp dom utan Ulla som alltid av någon outgrundlig anledning var deras älsklingsoffer. Hon fick svårt att andas så tyvärr måste morbror ge sig iväg till sjukstugan med henne.

Det var synd att hon inte fick följa med och bada, tyckte jag, men Inger tyckte det var bättre att slippa sitt påhäng till lillasyster. Och medan mormor gick och la sig för att sova middag hämtade vi våra badkläder och moster en korg med lite mer dricka, frukt och bullar.

Inga ledde oss in genom snåren vid vägkanten för den som inte visste att det fanns en stig här skulle den aldrig upptäckas, växterna dolde den effektivt. Det var lite spännande att känna till en hemlig stig som lång och ringlande förde nedför och in i skogen. Där var det nästan alltid fuktigt och gyttjigt. Som vanligt kittlade och svalkade det skönt under fotsulorna, när geggan letade sig in mellan tårna. Så mötte vi en bredare grusväg som kom långt ifrån. De flesta badgäster tog den omvägen till stranden. Vi kände oss malliga över att ha vår egen.

Vid vägens slut fann vi som vanligt samma gamla eka som låg halvt nedsjunken i vattnet omgärdad av vass. Stranden vi gick på var i början täckt med fint smågrus som blev något finare ju längre vi gick. Jag såg vattenbrynet en bit bort och blåstången vajade sakta för de lätta vågorna som slog mjukt mot stranden. Inga stannade för att plocka upp något nyfiket kikade i hennes hand vad det var för något hon hade hittat. En liten blåmanet var det den hjälpte vi att ta sig ut i vattnet igen också en sjöstjärna. Längst bort mot bergssidan där den enda bryggan stack ut i vattnet hade familjen Steinwalls sitt tillhåll. Moster bredde ut filten och medhavd matsäck på den välpolerade klippavsatsen.

Jag försökte våga mig ut längst ut på den långa träbryggan. Det var lite farligt eftersom den var hal av sjögräs på vissa ställen men lyckligen framme vid bryggans yttersta gräns förstod jag varför jag hade känt mig så nära Inga då jag varit på den strand jag varit vid dagen innan. Det var bara att hoppa i havet och simma några meter, ta sig runt udden så skulle jag kunna nå den badstrand som Ann och Lasse kanske just nu badade vid.

”Spännande”, tänkte jag, ”att man bara med känseln kunde känna närheten av någon annan”.

När jag tittade ned i vattnet vid bryggan såg jag hur brännmaneter svärmade runt hela bryggan. Det var omöjligt att bada här så Inga och jag beslöt oss för att dela utrymmet på filten med moster. Vi kunde leka sakletare längs stranden som Pippi, Tommy och Annika. Det fanns en hel del olika sorters snäckor, blåmaneter, döda sjöstjärnor och fina stenar att hitta. De plockade vi med oss för särskilt snäckorna och stenarna var fina och man kunde ta med dom hem som souvenirer. En sjöstjärna ville jag ha med mig där fanns en såg jag. den var stor och vackert orangefärgad torr och död sedan ett tag.

En vecka senare packade vi in oss tillsammans med de större barnen Britt Marie och Elisabeth som kommit på besök i Britt Maries nyinköpta blåa Saab. Moster tog sin egen ljusblå Opel Kadett, Inger och mormor ville också med till Fykan. Det blev att mormor fick åka säkert med moster och vi kusiner i Saaben. Många mil ut mot havsbandet reste vi, men den sista biten ner mot stugorna måste vi gå nedför en lång smal ringlande stig, balanserade på en smal spång förbi ett mörkt vatten. Långt ned i dalgången syntes klungan med ett par slitna fiskarstugor som desperat tycktes söka skydda sig från de salta höststormarna. Nu var det högsommar och de badade i solskenet.

Mamma hade berättat om ett besök här för längesedan någon gång på fyrtiotalet om Fykan och som låg vid Soten mitt emellan Gravarne och Hunnebostrand. Det fanns bara tre gamla fiskarstugor där. En bebodd av några oeniga syskon som vägrade att sälja den för mindre än 9000 kronor. Stugan var förfallen redan då, skorstenarna föll ned och trädgården växte igen. En annan stuga låg närmare havet vid en smal vik som sköt in i de hårda klipporna. Den var mer välskött kärleksfullt vårdad av Jenny.

Den Jenny vi nu mötte var en grå och av hårt slit krokig kvinna, men lika vänlig och kärleksfull som mamma beskrivit henne. Men stugan där vi skulle bo var inte längre lika välskött ganska förfallen. Kanske hon ändå skulle få mycket mer betalt för den än de 9000 som de hade begärt då. Hon bjöd på kaffe och bulla och en hiskelig historia om hur några kor hade gått ner sig i vattensamlingen som vi på den rangliga spången just hade passerat.

– Det ska ni veta, barn, sa hon med en finurlig uppsyn, att det inte finns någon botten så trillar ni i hamnar ni hos hinhåle. Det är lika visst som det är sant.

Aino och Stefan kajkade förnöjt omkring på marinblå badmadrasser i viken. De var våra äldre kusiner morbror Bo och moster Hilkkas barn som bodde i Göteborg. De var redan i tonåren, lite yngre än Britt Marie och Bettan. Inger, jag och Ulla småkusinerna hittade några madrasser som vi pumpade upp med en rostfärgad rund mjuk luftpump innan vi tog oss ut på det halvdjupa vattnet. Stefan försökte knuffa ned oss i vattnet, men det var han själv som tappade balansen och föll i. Han fick brått upp igen för på botten kravlade hundratals krabbor, som mer än gärna ville knipsa av en tå. De hade tur de var inte matnyttiga, Jenny och moster hade lagat till en västkustssallad på fisk och skaldjur från havet utanför.

Sommaren var snart slut och därmed det roliga. Jag avlämnades hos Maggies pappa i Kungälv. Han var en gammal snuskgubbe upptäckte jag så snart jag kom in i den lilla lägenheten. Jag kände mig obekväm och lite rädd. Det var något i luften i atmosfären. Jag var glad när vi stuvade in oss i peugeoten för resan tillbaks till Stockholm. Hit ville jag aldrig mer. Gubben hade försökt knipa ihop om mig med sina ben när jag hälsat på honom.

Maggie som hade skrutit om sin pappa vad dolde hon för sig själv. En mur mellan henne och sitt kanske inte så fläckfria förflutna.