Pappas dagbok från december 1952-februari 1953

10 December
Sedan tre veckor har vi lägenhet, vilket betyder att Martin har bott med Gunilla och mig. Adressen är Norrtullsgatan 25.

Så nu sitter vi tre trygga här i den gammalmodiga tvårummaren. Läget är centralt, ett kvarter från Odenplan, och sedan nu Tunnelbanan öppnats kommer jag till tidningen på ett par minuter.

Det var kallt, smutsigt och skräpigt, när vi kom. Den gamle mannen, en köpman. Ragnar Berg, som bott här i åtskilliga år hade samlat på en oändlig mängd bråte, som det tog rundlig tid att undanskaffa. Alltsammans tornade sig i en pyramid på golvet. Berg hade varit någon sorts pappersgrossist och i bråten låg tiotals kilon med linjerat foliopapper. Det tog jag vara på och har nu 5 byrålådor fulla med förstklassigt skrivmaterial (papper has ju på sistone fallit i värde, annars skulle förmodligen sonen Gunnar Berg, en filmtekniker av inte helt sympatisk läggning, avyttrat det). Jag köpte en del möbler av Berg junior- en skrymmande och komisk chiffonjé, två byråer och en matsalsmöbel- för 250 kronor, så sjöflyttningen blev en rätt dyr affär, med det spelar ingen roll. Nu har vi fått det som vi velat ha det Gunilla och jag.

De första dagarna hade vi det mycket kyligt i våningen, knappast mer än 12 grader, men intensiv braseldning gav småningom resultat, och väggar och golv utstrålar inte längre någon kyla. Märkvärdigt nog har Martin aldrig sagt sig frysa och han har inte blivit förkyld, fast han setat på golvet och lekt hela dagarna. Det verkar som om kakelugnsvärmen gjorde luften hälsosammare för honom än centralvärmen. Vi har en täljstenskamin, tydligen täppt i rökgången. Kan vi få fart på kaminen behöver vi inte bekymra oss, när den verkliga vinterkylan sätter in, om den nu alls gör det.

Våningen ligger tre tunga trappor upp i ett gårdshus, som är så originellt att det består sig med fri sikt ut mot gatan – det beror på att det yttre huset har ett parti med affärslokaler i en våning. Däröver ser vi ett halvt kvarter av Norrtullsgatans motsatta front. Men det är inte ett alltför avundsvärt blickfång i den gråbruna väggen av Hamburger- bryggeriet. 5-6 almar hör till bilden och jag kan tänka mig att de slår vackert ut mot den trista bakgrunden fram i maj någon gång.

Tisdagen den 10 februari födde Gunilla en flicka, som ska heta Edit. Barnet var litet, vägde bara 2,7 men tog sig raskt. De är nu hemma på Pontonjärgatan, där Gunillas mamma hjälper till med vården. Jag har alltså sent omsider träffat henne, en liten gråsöt, milt energisk dam, som de tär lätt att konversera. Den pinsamma förnimmelsen av motsträvigheten försvann snart kvinnan har mjuknat en del efter barnets tillblivelse. Gunilla har blivit starkare psykiskt men är fysiskt mycket bräcklig (blodbrist). Hon förvånade dock med en smidig, okomplicerad förlossning.

Edit kommer säkert att förändra utseende åtskilligt på de närmaste veckorna, vilket inte hindrar att hon redan är ganska söt. Särskilt munnen är vackert, känsligt tecknad. Huvudet har deformerats till toppighet, vilket väl går tillbaka snart. Fontanellen är ovanligt stor, huvudbenen ännu bristfälligt utvecklade således. Läkaren har funnit krypet fullt friskt, men litenheten gör flickan ömtålig. Jag tror hon klarar sig. Edit är den spädaste människovarelse jag har sett. Som ofta hos nyfödda präglas ansiktet av ett visst primitivt majestät, ett suveränt oberoende.

Mamma Gunilla skrev också. Nu har halva dagen gått och jag har helt och hållet förlorat lusten. Jag vill inte skylla på Martin det är för billigt. Felet ligger naturligtvis hos mig. jag är inte tillräckligt stark. Det är ingen idé att söka några bestämda orsaker annat än hos mig själv, mina nerver är alldeles upprivna så jag tål ingenting. Om jag ändå kunde slippa dessa självförebråelser som inte tjänar något till men allting är ju så hopplöst och jag inser min egen oduglighet. Varför kan jag då inte vara nöjd med vad jag har? Min lilla ljuvliga Edit, Ragnar som jag älskar, ett eget hem. Varför ska jag inte kunna finna mig i Martins sätt som barn? Nu har några barn hämtat Martin och här är lugnt men jag har inte lust ens att läsa. Jag skriver mest för att inte helt försjunka i apati. Kanske har Ragnar tröttnat på mig eftersom han aldrig mer kommer till mig. Han är bara alltför hänsynsfull för att vilja säga det. Hur skulle jag kunna vara något för honom. Ingen kan tycka om mig i längden alla drar sig undan. Att felet är mitt förstår jag. Nu är ju Martin lite snäll. Snäll och trevlig men jag är ändå intensivt irriterad. Jag är för ensam men det bär mig emot att störa några av mina ”vänner”. De har ju så mycket dyrbar tid.

Pappa berättar: Edit tittar Nyfiket på ett av de randiga odjuren en ettergadd sticker till den knubbiga handen och ett öronbedövande vrål dränker alla andra ljud.

Ett gammalt arbetarhus har givit plats åt semester utan att något annat än människorna förändrats. Flygplans metalliska surr som följt med tränger ibland ner med en obehaglig påminnelse om vinterns skärande kakofonier på stadsgatorna. Men det smälter in i fiskmåsgråten. Syrsegnissel, lövprassel och barn som somnar trötta och ostörda av den komprimerade tiden…

Fem majskorn i en rad är dina tår
Och hälen spetsig, utan spår
av detta första runda år.
Nu öppnar sig din lilla hand,
Som ännu ingen knoge har
en sjöstjärna på fjordens strand.
Förtorka skall den
Ganska snart
Och ligga gömd i silvrig sand
då öppnar du
En annan hand
Då vandrar du på trubbig häl
och griper vant
Om föremål som mening har
Men ingen själ
En trasig knapp
Ett äventyr!
Ja, skynda dig före knappen flyr
Och blir ett glädjelöst bestyr.

Ragnar Edvardson till sin lilla dotter.

Stimulansen av att föda ett barn dominerade hennes bild av den närmaste framtiden. Till Edit har vi något som heter Bebissemp och det blandas med vatten, en idealisk ersättning för modersmjölken således. Tösen tynger sig oregelbundet men verkar annars solid. Ett sällsynt behagligt barn, som redan efter 3 månader på ett intelligent sätt igenkänner omgivningen. Ett drag av nervös livlighet visar sig ofta i minspelet. Flickan är hypersensibel för ljud. Som helhet förenar hon ordet gemyt med skarpt iakttagande. Jag tror man kan säga ett barn utan slapphet med en tidigt vaknad koncentrerad intelligens, typiskt: det går inte att lugna henne med nappen. Hon släpper den strax. (Jag föredrog tummen.)

Den 19 maj var det midsommar enligt nya ordningen, föregången av en vecka fet värme, nu i kvällningen en aning mera svalt. Martin sover i en vacker harmoniskt uppåtvänd ställning. Jag ser utanför blickcentrum skuggor skynda fram och tillbaka över dörröppningen, Gunilla lägger om Edit i skarpt lampljus, efter det sista kvällsmålet. Den lilla är ytterligt beskedlig. Man hör bara ett och annat knorr, för övrigt är hon tyst. Jag har någon sorts dansmusik på, engelsk- amerikanska bitar, som jag knappt märker.
Gunillas och min stora glädje är Edit. Nu vid fyllda 6 månader är hon ett behagligt harmoniskt barn, som sällan gråter men nästan alltid svarar med milda leenden på ett närmande. Hon iakttar med livlighet, utan tröghet. Vänligare unge kan inte tänkas.

Höst. Det var bernt eriksson (1921-2009) som stod i dörren. Leende av diabolisk oskuld. Glimt av diakon och ordmakare över tillskärningsbräden. Han satte sig snett på närmaste stol och började tala om sig själv, oförmedlat som om han fortsatt en avbruten monolog. En plädering för sin närvaro i tiden, omisstat belyst med karakteristiker som ”herr Övermark”, ”herr Tvångspuritan”, “herr Kosmospedant”. Han gjorde uppehåll för barnen, dessa ljuvliga parenteser. Fick Martin mellan knäna och förklarade för honom: ”jag är också fem år, jag har en femåring innanför det här stora skumma skalet”. Martin trodde honom inte riktigt. En så stor femåring, det var nog knappast möjligt. Sen var det Bernt igen och hans privata kosmologi. Han kände väl att vi tyckte om att lyssna till hans ”galenskaper”, hans försvar för det allomfestande.

Gunilla mådde bra av Bernts närvaro. Han gjordes sig på det mest skrymtfria sätt bekymmer, en så god människa. T.o.m. jag trivdes nästan. Jag tyckte han verkade genomfrisk och han hade inget emot att jag utfärdade ett friskintyg åt honom. Framförallt uppskattade jag att han tog sin anspråkslöshet för god vara.

Det var lättare att umgås med Bernt än Jonas (Elgstrand). En viss smak för det romantiska förenar oss. Jonas är säkert intelligentare men steril, en skeppare i varje tum och knappast renhjärtad utanför kotterierna. Det finns en helhet att dela med honom. Han ..spridning åt det man anförtror. Han uttryckte direkt en sympati för det grånade, österländska hos mig. och jag kunde inte upptäcka något försåt i det. Jag känner mig nu delaktig av vänskapen mellan Bernt och Gunilla. Jag hoppas på en, utvecklad kontakt. Den kan betyda en anrikning nog i vårt så isolerade, orörligt och tysta liv.

Men det handlar om Edit. Hon tycks vara ett ganska tidigt barn. Ja inte fysiskt. Vid 10 1/2 månad har hon ännu inte fått någon tand, och hon är liten men mycket välskapt med ett fint hull. Men förståndet har utvecklats desto snabbare, vilket bl.a. framträder i förmågan att ljuda. Hon vidgar den etappvis, lär sig ett ljud i taget och tycks sedan glömma bort det för ett annat. På det allra sista har hon dock samlat sina resurser och spelar över registret. Det mest sammansatta ljudet åstadkommer hon genom att stjälpa tungan över underläppen. Dladdeladde –dladde låter det. Innehåller alltså två konsonanter och två vokaler. Hon imiterar också gärna, svarar då man pluppar på läpparna med långfingret, en lek som hon själv uppfann och som hon distraherar sig med då hon tröttnar på att lyssna. Gesten verkar så trygg och självständig.
Just idag besvarade Edit för första gången en kyss. Hon spetsade läpparna och lutade sig framåt mot mig och rörde vid min kind. Det måste man säga är avancerat.
Jag hade med tösen till Dela för någon månad sedan- Martin och jag besöker henne så gått som varje lördag- och Dela blev mycket intagen i ungen.
Flickans älskvärdhet observeras överallt, var än Gunilla visar sig med henne.
Edit bekräftar min känsla av att den tredje generationen i vår familj blir vida lyckligare lottad än den andra.

Edits dagbok: Den berättar sig nu i bilder, sedan jag skaffat en enkel lådkamera. Men man kan inte följa Edits äventyr i rummen med den. Jag skulle vilja det. Faran vore då att hon vande sig vid bilderna. Man borde gömma undan dem och så någon gång om 15-20 år låta henne återse. Då bleve hon sin egen arkeolog. Själv skulle jag ge mycket för att plötsligt finna i gamla gömmor reportage från mina första år.
Edits ansikte skiftar mycket. Vackert är det då hon tittar ned, kinderna faller då i så älskliga linjer. Man ser tydligt de små svarta skuggorna just över kindbenen, pannan stiger så klar.

Orden är Edit sen med. ”Titta” täcker ännu uttrycksbehovet. ”tocka” är beteckningen för bok med djurbilder (härmande krokodilen blev för hennes öra kroko och så ett namn för det hela).
Edits svåraste frestelser hör mässingsluckan och den svarta luckan i kakelugnen. Det har hänt flera gånger att hon lyckats öppna båda och krafsa ut kol och aska. Köket med alla dess möjligheter till äventyr utövar också en stark lockelse. Men det bästa är förstås att få komma ut på

Redan när hon var 1 ½ år fick Edit börja sitta med vid matbordet och själv sköta skeden. Hon är ganska händig och får nu åtskilligt mer i munnen än br
Idag den 8 november har Edit lärt sig ett nytt ord, upp. Då Gunilla lät henne kravla i trappen sa hon: uppja, uppja.

Vi har haft besök av (moster)Hilkka några dagar. Mycket roligt och uppfriskande dagar. Hon såg blek och tärd ut då hon kom- ej att undra på efter detta hårda år. Men hämtade sig märkbart på ett dygn. Hon fick äntligen sova och slapp hysa bekymmer för någon annan än sig själv. I onsdags superade Hilkka och Gunilla med Roland Svensson (1910-2003), skärgårdsmålaren på Cathelin i Gamla Stan. De var högst uppspelta efteråt och vi pratade till halv tre på morgonen om mycket personliga ämnen. Uppriktigt och oförbehållsamt så att Gunilla ibland vart betänksam.

Sedan jag varit och lyft filten som täcker Edits säng och fröjdat mig åt den ljuvliga ungens milda sömn och även en stund betraktat Martin, mera djupt försänkt, lägger jag åter den blektunna över knäna och bereder mig att tända pipan och kanske skriva något. Men papperet förblir obefläckat som nu snart ett halvår. Sedan jag lade prästromanen åt sidan som ett troligen förfelat utkast har jag inte känt lust till orden. Allt är ju också lugnare på det sättet. Den sista diktsamlingen ter sig redan mycket avlägsen. Vem har skrivit den. Det kunde vara någon annan än jag. Ett och annat omnämnande i pressen har jag sett ett kort och vänligt av Ebba Lindkvist gladde mig en smula. Det stod i GHT.
December framhärdar med milda dagar- 8 grader varmt när vi var ute vid 2-tiden. Ändå är det hög luft och alldeles klart. Gunilla stod vid det öppna fönstret nyss och talade om den mörkt sidenblå kvällshimlen.

Nyårsdagen 1955

Edit går omkring och stirrar i taket en lång stund, sedan tomteblossen, som Gunilla hängt i taklampan, slutat spraka. Hon väntar att undret ska ske på nytt utan vår medverkan. Hon börjar sitt tredje år i det tecknet.

Här har naturligtvis varit stilla i helgen. Ingen besökare vare sig i jul eller nyår (jo, i går störtade galningen Lindhammar och drällde sin meningslösa svada kring sig innan han gick på bio; kanske en tragisk figur men omöjlig att at på allvar). Gunilla less följaktligen. Just nu ligger hon och försöker sova under filten, medan Martin skrällhostar och Edit gnyr. Jag kan se på Gunillas hårfäste, att hon tänker tunga tankar. Året börjar alltså inte vidare bra för henne. I morgon tidigt reser jag till Fagersta (Västanfors). Bandy. Jag känner inte den vanliga olusten. Även vintern föreställer jag mig nu som en uthärdlig bagatell.
För en vecka sedan hade Martin svåra och långvariga hostattacker med kräkningar. Nu tycks sjukdomen ha passerat kulmen. Attackerna är lindrigare och kommer med större intervaller, kräkningarna har upphört. I gengäld hostar Edit nu hårdare än förut. Men hon förefaller lida av en mindre koncentrerad form av sjukdomen.
En fatalitet för mig: någon har stulit min skrivmaskin på tidningen. Troligen blir jag ersättningsskyldig. Cirka 300 kr. fattigare alltså
Det blev februari medan pappa tämligen obekymrad gick omkring och tänkte på annat skedde ett under: polisen spårade upp skrivmaskinen, och dessutom en kamera, vars frånvaro jag inte lagt märke till. Nu står slagverket åter på utdragsskivan- till förnyad vånda för artikel skrivaren. Men jag har börjat låsa min dörr.
I ett par veckor har det varit idealvinter, som jag ser det. Milt som på Irland med ett par plusgrader, ofta mer, dimma, regn. Men idag på morgonen föll snöblask och det blir kallare.

Martin är över natten hos Dela. Alltså inget gräl vid läggdags. Då klockan närmade sig sex pekade Edit mot sängen. Om en vecka blir hon två år. Vill inte lära sig tala. Gunilla anser att tösen är för bekväm. Hon klarar sig med 3-4 ord. Kikhostan, som nu bedarrar, har kanske försenat utvecklingen något. Det är bara att rycka på axlarna år. Minens uttrycksfullhet, rörelsernas bestämdhet betyder allt.

Den gode vallonen Elis Hellstrand, som för något år sedan lämnade Fylgia och satte upp eget tryckeri i Vallentuna, har sökt mig igen. han ordnade en träff i Hagalund på Gösta Liljedahl lilla ateljé. En rätt så trevlig kväll med rödvin och en skvätt akvavit, som Liljedahls ”lärjunge” och ”beskyddare”, busschauffören Bertil Johansson bestod. Liljedahl är en skygg och vek man med ett närsynt väsen. Han yttrar sig i tveksamhet men ändå med en viss precision. De båda andra förstår väl inte så mycket av konst, men de har en avsevärd ambition och känner sig smickrade av umgänget med en man, som de betraktar som en mästare. Elis tittade upp några dagar senare, och Gunilla tyckte om honom. Han är rejäl, trofast, tung och en smula tokrolig.

10 februari 1955

Edits språklåda innehåller ännu bara några små klossar: pappa, mamma, Mattin ( Martin), goden (docka), kokko ( bok), kaka, babi, babba ( blomma), bampa (lampa), jojom ( mat), bu ( bulle), mu ( ko), totte, koka ( choklad), mö ( mjölk), tätta ( tvätta), bubba, usch ( mycket energiskt), nääämen ( uttryck för förvåning), kocka ( klocka), bumpa ( strumpa), titta ( Edits viktigaste ord), tatt ( tack), ga ( godag), lalle ( nalle), mömö ( också nalle), brum ( bil), momo ( mormor). Summa 28 ord. Med några jag glömt i allt kanske 30. Ännu har hon inte bildat någon mening.

Edit klängde upp i min famn när jag skulle börja skriva. För en gångs skull lyfte jag ned henne på golvet. Hon såg förvånad rent förnärmad ut.

Söndagsmorgon. Vi ligger som vanligt länge kvar under täcket. Gunilla har varit uppe en stund och serverat ungarna och mig choklad, bytt blöjor på Edit och tänt en brasa. Nu har hon krupit ihop i sängen igen, lyssnar till grammofonmusik och läser Eivor Boubecks (Rohde) fina diktsamling Skrattmåsens legeringar, som vi fick med en lustig dedikation i går.
Vintern tycks nu erkänna solen igen. Rätt så kyliga morgnar ger efter för solen dagsmeja. Gunilla hämtar sina varsel från duvorna på taket. Om en vecka har vi vår, tror hon.
Edit går på i strumplästen, lär sig ett nytt ord varje dag, ibland två. Bland nyförvärven märks ”ävla”. Sitt egensinne till trots tar hon förstås efter Martin i många stycken. På sistone har hon börjat rita eller jita som hon säger, inte bara rafsa streck tvärs över papperet utan runda figurer som liknar ett slags urceller, en ring inne i den andra. Antagligen ska det föreställa ansikten. Ofta då hon ritar lägger hon sig raklång på golvet, lutar huvudet mot vänstra armen och kretar energiskt över ett av de stora linjerade kassaboksblad som vi ännu har gott om. När hon är färdig med ett blad kommer hon förtjust och visar det. Vi ska ta vara på hennes alster och jämföra dem från utvecklingsfas till utvecklingsfas. Detta är nog det största nöjet Gunilla och jag har av våra ungar.

Samma dag ankom (mormor) Ma från Göteborg, medförande en symaskin. Martin och jag mötte. För min del trivs jag alldeles utomordentligt med den fina söta Ma. Hennes lugna och klara förstånd tilltalar mig. dessutom är hon så lättsam med att ställa praktiska ting till rätta. Hon hjälper Gunilla att rensa upp i köket, piffar till ungarnas kläder, svänger till en frisyr åt Gunilla, alltigenom omtanke och vänlighet. Trots våningens primitivitet tror jag hon trivs ganska hyggligt hos oss.

Vid tretiden idag mötte jag Gunilla och barnen på Centralen. De kom från Göteborg efter 14 dagar. Edit sträckte armarna mot mig och Martin stod och sneglade åt ett annat håll. Gunilla, som blev 40 just idag (fyllde den 15), såg mycket trött ut. Resan hade varit ansträngande. Dessutom hade hon råkat ut för illamående. Hemma måste hon lägga sig för en svår huvudvärk och orolig mage. Martin skickades till apoteket efter pulver (och den här gången tappade han ingenting som han …

Det sötaste och trevligaste barn han sett, hade han försäkrat. Han tyckte också att hennes ögon lyste va intelligens. Och han så nog inte fel: Edit är säkert begåvad långt över medelmåttan. Men det är ju knappast det man främst bryr sig om hos henne, utan det sällsynt friska, öppna gemytet. T.o.m. de styva turkarna mjuknar då de möter Edit.
Hon hade knappt hunnit innanför dörren förrän hon började återupptäcka de gamla leksakerna, nu starkare medveten om att de var hennes egendom. Det blev åtskillig strid med Martin om nallarna och dockvagnen.
”Min, min, min”, skrek hon energiskt. Martin talade åter med göteborgsk accent. Det lät mjukt och behagligt, lindrad plågan av hans tjat (som till en början naturligtvis inte hade sin vanliga verkan). Om vistelsen på Riksdalersgatan tillsammans med Bo och Hilkka berättade han ogärna och undvikande, men tydligen hade han trivts bättre än förr med trätobrodern Stefan. Och det verkade som om han mått bra av det hela. Numera misstror han inte en tillfällig miljö av samma skäl som förr. Han vet att han får komma hem igen.
Kanske var Gunilla besviken över att jag inte hade någon födelsedagsgåva till henne. I Göteborg hade de firat henne vid en familjefest och skänkt henne bl.a. ett par snygga klänningar. Nog fann hon det bra påvert här vid den aktuella jämförelsen. Och så var det ju tvånget att genast ta itu med matlagning och städning (jag hade tagit för kort tid på mig för att röja upp, och grundligt gjort hade det väl ändå inte blivit). En tröst bereddes henne av att telefonen nu äntligen stod uppsatt, det skedde i dag.
Om Bo hade jag fått veta det viktigaste i brev, men ett och annat fanns ju att tillägga. En viss sjukdom spleen tycks ha gripit honom, sedan han övervunnit det allra svåraste. Han känner sig också särskilt trist, då han inte orkar resa någonstans i sommar och får vara utan Hilkka i tre veckor- hon behöver min vila upp sig efter det otroliga slitet och den enorma nervpressen. Jag tänker på hur gärna vi skulle ha henne här hos oss.
Bo nänns knappast ens läsa längre. Det vill säga något i hans fall. Detta är mycket vemodigt att föreställa sig.
Gunilla har gjort anteckningar i sin gråa bok under de 14 dagarna. Många fina och intressanta reflexioner. Hon lever så djupt i så mild beröring med sin egna önskningar. Jag uppskattar inte mindre vad hon skriver därför att jag mellan raderna han läsa ett tvivel en kanske obotlig melankoli. Det är ju tvärtom något att förenas med henne i. Hon vill övertyga sig själv om att allt stämmer med hennes vitalaste behov. Det är väl inte så. Det kanske väl under inga förhållanden vara så. Men hon strävar efter gull lojalitet, och det är en storhet i det. trots all brist kan hon vinna personlig klarhet efter den linjen, tror jag.
JULI
1/7
Detta är verkligen en sommar. Dag efter dag klar himmel och varma vindar utan kvalmighet. Midsommarvärmen avnjöt vi i Haga, där Martin och Edit sprang nästan nakna. Vi hade en matkorg med oss- drack filmjölk i glas, till Martins förargelse. Han är en utpräglad vanemänniska. Annars inga störningar. Edit roade sig att blåsa fjunen av maskrosor. Hon tyckte inte om att behöva gå hem till middagen.
15/7
Ingen semester för mig, så Gunilla får vara ensam med barnen i Ormaryd. Martin stortrivs förstås – han låter som om han vore ägare till gården, då jag talar med honom i telefon. Edit är ännu rädd för korna men springer annars fritt omkring, har blivit T.T: s favorit (på en manuslapp meddelade han: ”Martin dynamisk, Edit serafisk”.). Gunilla får mycket vila men känner sig isolerad, kan inte tala med T.T., har knappast något gemensamt med Stina. Jag längtar efter familjen, tänker oroligt på vad som kan hända Martin (ramla av hölassen).
Här är tomt, men sedan midsommar råder den härligaste sommar, den varmaste sedan 1933. Över 30 grader flera dagar i följd, inte en regndroppe. Många lider av hettan, mig bekommer den bara väl, men jag sitter sällan i solen. Ingen gång under den tid jag varit ensam har det blivit av att jag sökt mig till Haga. Det är bara tillsammans med familjen som jag har nöje av de små utflykterna. Jag blir liggande kvar på dyschan, läser lite (om Samuel Johnson senast), lagar till mina torftiga måltider, har svårt att sova, stannar helst på tidningen, arbetar bra. Men skriver ingen lyrik eller något annat. Elis från Vallentuna var här en dag, annars inga besök.
Karl Henrik fyllde 50 den 4 juli. Firades på ett pensionat i Moholm. De ville gärna ha med mig, kunde inte eftersom jag saknade både pengar (en 100-lapp har runnit bort, antagligen stulits) och tid (Gunilla och barnen skulle resa dan därpå). Snart 2 år sen jag var hemma. Det är nästan en landsflykt jag lever i.
AUGUSTI
17/8
Den nästan plågsamt vackra sommaren fortsätter. Vad jag kan minnas har det inte regnat mer än en gång- en obetydlighet en natt i sedan juni. Idag sågs inte skymten av ett moln. Vi låg några timmar i Vasaparken. Edit badade med förtjusning, låg framstupa i plaskdammen och grinade glatt, hojtade av välbehag men tog sig också för att doppa ned ansiktet och dricka det smutsiga vattnet. Sen åkte hon vagn med Martin och några andra pojkar, och skrek sig slutligen till en stund i gungan, fast vi redan var på väg att gå hem. Martin fick inte bada då han nyligen vaccinerats. Han gnällde mycket över det. Gunilla har haft ett mer än vanligt arbetsamt dygn. Stortvätt. Och så vaknade Edit redan vid 5-tiden och ville inte somna om. Mörka höst- och vintermorgnar ändrar hon väl sin vana på den punkten. Till den 25 juli stannade Gunilla och barnen i Ormaryd. Gunilla hade en kontrovers med T.T. och trivdes sedan inte, längtade hem. Martin ville stanna på Södra Äng. Han tyckte stan var trist i jämförelse med det härliga landet, där det finns hästar och kor och hölass att åka i. för Gunilla var han också mycket mera lättskött där- här hemma skar det sig genast, och så har det fortsatt. Vi undrar om skolan kan förbättra situationen genom att Martin blir sysselsatt. Den 29 är uppropet.
31/8
Min semester, knappt beviljad av Lindhagen, börjar jag illa sommarförkyld. Alltid snuviga Edit har smittat hela familjen. Martin går nu i skolan. Det var upprop i måndags. Föräldrar, mest mödrar, samlade i skolsalen. En gammal, grågul, långsam kvinna intog i katedern, sorterade en massa papper (formulär av olika slag som av målsman skulle ifyllas), vände sig mest till de vuxna, sedanhon gått runt mellan bänkraderna och tagit barnen i hand. Någon kontakt tycktes inte uppstå mellan lärarinnan och barnen. Martin svarade ett grumligt ja, då hans namn ropades upp. Lärarinnan fångade knappast in barnens ansikten. Jag tror det blir ett opersonligt, trögt förhållande. Då och då grep mig en känsla av något spöklikt, en evig upprepning. Men det var ju oändligt längesedan jag själv satt där trumpen och motsträvig. 1923. Ett evighetslångt band av dagar. Men jag är samma människa och tar spjärn på samma sätt som då. redan första riktiga skoldagen skolkade Martin från en lektion efter frukosten. Gunilla hade inte tid att gå med honom och skickade iväg honom på egen hand. Efter en stund fann hon honom sittande skamsen och trotsig i trappan. Han tordes inte gå de tre kvarteren bort mot Norrtull till den larmande skolgården. Mumlade något om att han var rädd för elaka pojkar på vägen. Sen var han också lite snuvig, och i dag har vi låtit honom stanna hemma, anmält honom sjuk. Troligen blir det nödvändigt att ta honom i hand och leda honom till skolan den närmaste tiden. Saken förenklas väl av att han ska äta skolfrukost i fortsättningen och då inte behöver gå hem på frukostrasten. Får väl dessutom lekkamrater så att han kan förströ sig på rasterna. Mycket ankommer på lärarinnans klarsyn. Tålamod har hon nog.
Den märkligt torra och varma sommaren, utan motstycke sedan 1700-talet eller så långt tillbaka som det finns skriftligt belägg avlöses när som helst av en regnperiod och kyla.
SEPTEMBER
2/9
Vi hör Edit med klar röst säga i sömnen: ”Dumma”. Antagligen drömmer hon om den elaka vargen som hon sett på kasperteatern i Vasaparken i dag (B.D.-föreställning. ). En liten stund senare skrattar hon till den snälla Rödluvan eller den lustiga polisen visade sig kanske. Starkt intryck har hon tydligen tagit. Hon levde med i det enkla, men genom enkelheten så speciellt suggestiva stycket, hyttade åt de elaka och log mot de vänliga figurerna.
Edit har på de senaste månaderna utvecklat en svårartad trotsighet. Hon gör våldsamt motstånd varje slag påverkan, låter sig knappast i nämnvärd grad uppfostras. Då hon får dask svarar hon medsamma mycket och tillägger ”dumma mamma” eller ”dumma pappa”.
Talförmågan ökar men inte i särskilt snabb takt. Hon talar mycket på p. ”Pöpa gott” t.ex. Har börjat lära sig genitivformer, och radar nu en del siffror: ”1-8-10”. Härmningsförmågan är rätt god, vilket jag tror hör samman med en viss musikalitet. ”Bä, bä, lamm- ja, ja kära barn- skäppan full”, säger hon efter Gunilla och fortsätter med mo- tumpo, lillelillelille bror sagda med stor förtjusning.
Jag har bekymmer för Martin. Det tar emot i skolan. Hans händer är dåligt utrustade, och pojken har svårt för att skriva bokstäverna. Jag är sämst i klassen, säger han. Dom andra kallar mig för ingeklassaren. Det är inte underligt då att han fått en avog inställning till skolan och ogärna går dit. Under ledigheten kan jag följa honom dit. Ett par gånger har jag lämnat honom halvvägs för hur han betedde sig. Då blev han stående på fläcken en stund, olustigt dragande den bruna skolbagen för att sen ytterst tveksamt med motvilja i varje steg larva iväg bort mot skolkomplexet. När han kommer hem frågar jag honom hur det har gått. Verkar irritera honom och han svarar bara: Fröken skriker så i öronen på mig. Det tycker jag är obehagligt.
Han tror inte på oss då vi försöker intala honom att det snart går bättre. Vi vill vara goda det är en .ställning, och bemärkelse. På det sättet kan han avvika nu. Inte bara vänsterhäntheten och den ignoranta uppsynen. Jag var orolig för att lärarinnan fattat agg till den motsträvige pojken och Dela ringa henne. Fick lugnande besked. Hon förstod hur det låg till. Men Martins hållning, hans ”väpnade passivitet” kvarstår och den kommer säkert att vålla oss bekymmer.

28/8 Sista dagen i Haga

21/9
Åter i stan efter en vecka i Madlyckan. Skutt kom på det årliga mässbesöket (som ledde till mässfall för hans del i vanlig ordning). Jag hyste in honom på redaktionsrummet, där törstigt folk med Benno och 150-kilos- kolossen Tore alltid (”halvobskyr skriftställare”) i spetsen samlades efter ett par dagar fick systemet lov att förnya lagret, trodde Skutt, som dock tröttnade på sällskapet: Benno tömde glas på glas men satt ändå bara och stirrade mellan skospetsarna, gned händerna och sa inte ett knyst, tilltalade ingen gång Skutt, tittade upp och blinkade tungt då Skutt undrade hur han mådde. – För att få sällskap med Skutt hem reste jag tidigare än beräknat, på söndagen (11/8). Fripassageraren Edit var lika belåten med det som jag. Medan Skutt satt i serveringskupén och ölade, drack Edit och jag filmjölk och mumsade smörgåsar. Tösen skötte sig exemplariskt, spillde inte ned sig och sa ordentligt till då det var daga att besöka toaletten, en dygd som hon för nöjes skull överdrev en smula. Ingen mötte oss förstås på station, och då vi kom med taxi framför dörren i Madlyckan, dröjde det en stund innan liv skymtades i dörren, mamma uppburrad och med händerna fäktande framför bröstet tog emot oss brett och brödvarmt förstås, hann fjäska till en fras åt chauffören.
Lejonslätten mot Brunnsviken’
På köksduken låg en grön duk över karotter, smörtallrik, ostkupa mm. Allt var exakt så som jag väntat. Karl – Henrik på sängen med vita handen tummen ut. Bara att sjunka ned och fortsätta skarven från två år sedan.
Det blev en fin och lugn vecka med mycke sömn natt och dag och en sköll kaffeslatt varannan timma (mamma med koppen på handen mest varje).
Edit sov på lilla soffan i mommes rum.
Det gick fint. Hon vaknade tidigt med låg snällt stilla i bädden så länge mamma bad henne.
De var aldrig riktigt övertygade om Edits ”identitet” med sin farmor men satte inte mindre värde på henne för det. KH rädd för barnskrik, berömde hennes lugna sätt. Ann Britt och Ingmar förstod sig kanske bäst på henne men Bertils Märta var mycket entusiastisk, då hela sällskapet kom från Floby andra söndagen (Bertil lojt upptagen av sina egna ekon, Ann- Mari besynnerligt brydd).
Edit kallade farmor mest för mommo, någon gång fabba, ibland tanten.
Hos Skutt två gånger, en med Jörgen, en förmiddag hos Ellen Vitting, det var allt utanför Madlyckehemmets väggar.
21/9

Några intryck hemifrån. Hur begränsat mammas synfält är framstod särskilt klart då hon inte kunde placera ett namn som Sigmund Freud. Nej, hon hade aldrig hört talas om någon sådan person. Visst delar hon denna ovetenhet med många- och upprörd kan man ju inte bli över den- men jag har lite svårt att finna mig i att min mor tillhör den lägsta gruppen på bildningsskolan. Hennes företräde är helt karaktärens, en viss raskhet i lynnet. Intellektuellt är hon ett litet hopsnärjt nystan, som utrett skulle visa sig bestå av några grova trådstumpar. Eftersom människan anses vara en tänkande varelse kan man inte alldeles se bort från det.
50-åringen Karl- Henrik var skenbart förbehållsam. Skenbart då han inte har något att dölja. Då han talar, penslar han kärleksfullt ut sin banalitet.
Där kom den halvimbecilla Birgit karikatyren på vår enfald, ytterst irriterande genom tillsatsen av vresighet,
.stången och girar ned i Surbrunnsgatans backe. Det är en besvärlig gata med alla bryggarbilarna som trängs med privatbilar, renhållningsbilar och lastbilar som mödosamt backas in i ett undergroundgarage, någon sorts distribution, på andra sidan Hagagatan. Ett par cykel- och bilverkstäder med reparatörer arbetande en bit utanför trottoarerna ökar förvirringen. Just vid Sveavägen, där jag tar av inåt centrum, uppstår gärna stockning. Men Sveavägsboulevarden fram kan det gå undan trots parkering i dubbla rader tre busslinjer och mycket annat. Bort i fjärran, ett par kvarter på anda sidan Kungsgatan ser jag vackra milda ytor och konturer av gamla halvrivna hus. Den sista innerslingan av tunnelbanan går där fram. Behagligt öppet är det till höger i stadsbibliotekets hörn och restauranten Corso, där folk brukar samlas om sommarkvällarna och lyssna till orkestern, som när det är ljumt flyttar ut i utomhusserveringen. Den groteske centauren avtecknar sig på Observatoriekullens nabb som ett missfoster till kylarknapp. Sedel framifrån är den ännu omöjligare, skev och kraftlös. Men det tänker jag inte på, när jag spänner vadorna över tramporna och lättar förbi Handelshögskolan och de många bilsalongerna på samma sida. Den vänstra är mera småmerkantil. Där finns en blygsam herrekipering, som sköts av en gammal skallig, nästan stendöv gubbe. Dit går jag nu, sedan den fine schackspelaren- klädeshandlaren i vår gatulänga överlåtit sitt krypin till en mera driftig direktörsfigur (den blide åldringen, vars namn tillfälligt suddats bort ur mitt minne var i seklets början Sveriges främste och en av Europas skickligaste schackstrateger, en stormästare enligt nutida gradering. Han yttrade sig med nervöst skarpsinne om de dragföljder tidningarna publicerade från en eller annan mästerskapsturnering) sista stycket till Tunnelgatan bromsades förr upp av den smala mitt i gatan liggande planteringen kring Karl Staafs obeskrivligt fula byst. Där ligger nu asfalten slät. I gengäld har trottoaren vidgats till piazzaliknande rymlighet med cementblomkrukor och soffor vid muren till Adolf Fredriks kyrkogård. Folk behöver inte snubbla över varandra där, vilket de gå utmed Thulehusets väldiga, triviala länga. Ofta då jag kränger mig loss från cykeln vid Fylgias port står Evert Eidfelt och spanar, redan svampig av pilsner fast klockan bara är halvtio.
I morgon är en söndag, då jag måste se fotboll och på kvällen skriva om det. Jag lever ett liv som inte är mitt. Jag ville låsa in morgondagen och stanna här tills en helt annan verklighet grydde. Det händer att jag återvänder till något ställe i mina tidigare år, där mitt liv kanske kunnat få en annan riktning. Men var jag än befunnit mig nu skulle jag, som jag är funtad, ha saknat verklig tillfredsställelse, varaktig frid. I det hela är jag ändå ingen jämrare men en utanförstående, en icke delaktig. Jag medverkar inte.
NOVEMBER
4/11
Sent på året redan. Det tycks mig som om jag nätt och jämnt stängt grinden till sommaren. Vinterkölden kom så plötsligt, medan träden ännu behöll stora fång av löv, men normal lungsjuk novemberfuktighet avlöste efter en vecka. Jag var då på ett julnummerreportage i Göteborg. Bodde förstås hos Bo och Hilkka. En fröjd att träffa dem och barnen, Aino mötte mig vid bussen i Högsbo. Vi gick med armarna om varandra backen upp. Bo i sin blänkande rullstol. Psykiskt fullt vital, humoristisk, omtänksam, lysande klar i allt han yttrade. Vi drack lite blandat, även en stark whisky. Om det var den eller den alltför kraftiga sillfrukosten- en hisnande tallrik- eller något annat, jag blev sjuk på tåget hem, uppstötningar, kunde inte äta, orkade inte skriva något på tidningen, måste gå hem och kräktes när jag nätt och jämnt hunnit innanför dörren. Fortfarande skral. Men har arbetat mycket i veckan. Julnummersartiklen klar. En annan (till Idrottsboken) skall jag ha klar senast i slutet av nästa vecka.
Ma hos oss 10 dagar. Nya möbler från Upsala, mycket trevliga. Gunillas arv efter en moster( jämte en större penningsumma). Vi trivs bättre nu sedan vi blivit av med den anskrämliga chiffonjén (som fru Hallander- Johansson två trappor ned tacksamt tog emot). Gunilla har också målat väggarna i yttre rummet, liksom jag mitt rum på Tunnelgatan. Energiryck. Som om vi kunde förändra oss. Kort känsla av utvädring.
Edit accederar nu märkbart i sin utveckling. Hon har god ordning på begreppen, lär sig spontant nya ord- kan Bäbä vita lamm utantill plus en del längre strofer och ramsor- är mycket uthållig att ”läsa” böcker. Och vilken oemotståndlig vitalitet: Gunilla kommer utmattad hem från affärsronderna med tösen och har ett förtvivlat besvär varje kväll med att söva den egensinniga och motspänstiga ungen. Det är möjligt att Elisabeth har en lika stor livskraft som Edit, men jag tror det inte. Spröd som Gudrun är hon långtifrån, vårt lilla otämjda djur. Jag mötte f.ö. Gudrun och Ebba på Sveavägen i går. De såg egendomligt påvra och tåtiga ut. Ebba hade en missklädsam hatt, och Gudrun gömde sig i en luddighet. Jag hade svårt att föreställa mig dem som mina anhöriga- även om jag kanske gick i samma stil.
Läser nu Ediths brev (till Hagar Olsson), som Gunilla köpte hem idag jämte Gunnar Ekelöfs Stromtes. Min kärlek till den märkliga kvinnan i Raivola svalnar inte. Vem har med ett så djupt lättsinne som hon skalkats med gudarna? En sannare människa har jag aldrig lärt känna. Svindlande tanke: om hon levat nu. 63-årig. Men man får ingenting ändra. Och det är motsatsen till ett falskt romantiskt betraktelsesätt då man ser hennes tidiga död som en ofrånkomlig
ödesfullbordan. Det är realism i en hög mening. Det korta livet gav den täta substansen i hennes dikt. Hon dog nästan okänd och undgick att fördunklas av samtidens rökelse. Den klara ensamheten, den gudomliga obemärktheten, det är geniets dag. Tideströms biografi har jag alltid funnit motbjudande och i själva uppfattningen enfaldig. En enda av Ediths starkaste strofer blåser bort hans och alla tänkbara kommande biografier. De är överflödiga för den som läser dikter på ett innerligt sätt. Breven till igenkännande, det är allt.
Idag den 24 november har vi det hårdaste yrväder jag sett så här års. Det avlöste en lång period av milt väder med omväxlande disiga och klara dagar. Staden får en långsammare rytm i den djupa snömodden. Spårvagnen och bilar trevar sig fram över blanksliten snöis och på igenblåsta spår. Människorna glider i osäkra, beräknade steg. Stockningar uppstår men folk tar det lugnt. Naturhinder har en dämpande effekt på de otåliga sinnena. De känner en trygghet. Senfärdigheten ger saktmod.
JANUARI
2/1
Gång efter annan avbryter jag skrivandet. Min lust att föra en ”journal intim” tycks avta alltmer. Jag behöver större och större avstånd för att urskilja händelserna kring mig och förnimmelserna inom mig. Kanske jag önskar friheten att vara uppriktig. Jag för en hemlig oskriven journal, där jag noterar sådant som skulle vara sårande för mina närmaste. En förkrympt meddelsamhet präglar dagarna. Det som kunde sägas blir också innehållet. Som en följd av detta borde jag sluta med bokföringen, men rollen som min egen boupptecknare kan jag tydligen inte fullständigt släppa. Jag behöver illusionen av en kontinuitet.
Några punkter. Strax före jul fick vi ett mäktigt snöväder som förstärktes dag efter dag. Jag har aldrig sett sådana snömängder här i stan. Ungarna frossade, byggde pampiga snögrottor på gården. Snön räckte till en hel liten by av vita hyddor. Fantasin inredde dem snabbt men blev inte länge bofast. Efter någon timme i paradiset kom Martin upp och gnällde över att han inte fick hålla till i Johnnys grotta.
Julaftonen var vår trevligaste här. Vi slapp snåla, sedan jag fått tillbaka en tusenlapp på skatten. En ny trivselfaktor hade vi fått, då det visade att täljstenskaminen fungerade. Den lilla gnomen fru Svärdström, som vi är Maja med nu och som jag har mycke nöje av, likaså Gunilla och barnen gav oss en lektion i kaminens skötsel. Den startar trögt (veden är sur) men kan glöda en hel natt med en ordentlig småkokspåfyllning. En sådan detalj betyder mycket för oss. Och särskilt denna vinter, då det är så kallt. 20 grader före jul. Fram mot nyår har vi i gengäld ovanligt blitt, ända till 8 plusgrader. Just precis till årsskiftet kom kylan åter, fast måttlig, och jag slapp inte ifrån bandyresan till Nässjö (vars behållning var ett långt samtal på hemvägen med Allan Wahlberg, gengångare från Öreryd och Nissafors).
Barnen fick många julklappar och började nästan genast gräla om dom. Martin fick ett ståtligt fort med indianer och vita, som han monterade och roade sig med en stund, dock utan att kunna dölja ett missnöje över att det var så få gubbar, bara fyra av varje sort. Edits svarta docka tappade armar och ben redan på julaftonskvällen men har fått dem monterade igen. Nu sover hon med den och på andra sidan ligger dockan med guld håret. Dock har den smutsiga bruna nallen behållit sitt favoritskap.

Edit har en speciell favorit, den bruna nallen hon kallar honom mumme. Hon sover med honom. Hon kysser honom och misshandlar honom dessemellan lidelsefullt. Nalle är den idealiske kärlekspartnern. Han behåller ständigt samma godmodiga uttryck. Han har inga egna känslor, men han murmlar något vänligt då man lägger honom på rygg och reser honom. Den känsla man har gör honom levande. Sysslar man inte med honom är han orörlig, ett dött föremål.
Men Edit är utpräglat polygam. En dag i leksaksaffären fick hon ögonen på en hylla med nallar i olika färger. Hon trumpetade av förtjusning och gick utmed den långa raden och kastade slängkyssar såväl till de svarta som de vita, gula och bruna.
Vidlyftigt det där, men hon kan också ägna sig åt de mest anspråkslösa lekar. En sådan, outtröttligt upprepad, har min kulspetspenna till objekt. Finns den inte i bröstfickan kroppsvisiterar hon mig metodiskt. Hon gör pennan till föremål för sina orala slutar. Hon sticker den i munnen och dirigerar den sedan mot mina läppar för att jag ska hugga tag i andra ändan. Sen blir det en liten dragkamp. Till leken hör också att rycka huven av pennan. På det kan hon nedlägga en betydlig energi. Kraften i fingrarna, dessa sällsynt små muddiga, förvånar mig.
Medan Martin gnäller bittert varje gång man ber honom gå ut på gården och leka, svarar Edit mer än beredvilligt på sådana signaler. Då underkastar han sig med tålamod klädproceduren.
Redan när hon var 1 ½ år fick Edit börja sitta med vid matbordet och själv sköta skeden. Hon är ganska händig och får nu åtskilligt mer i munnen än bredvid.
Den 8 november har Edit lärt sig ett nytt ord, upp. Då Gunilla lät henne kravla i trappen sa hon: uppja, uppja.

Tidigt den sista november Gunilla med barnen till Göteborg. Dvs Martin stannar hos Steinwalls i Alingsås.
Vi har haft besök av Hilkka några dagar. Mycket roligt och uppfriskande dagar. Hon såg blek och tärd ut då hon kom- ej att undra på efter detta hårda år. Men hämtade sig märkbart på ett dygn. Hon fick äntligen sova och slapp hysa bekymmer för någon annan än sig själv. I onsdags superade Hilkka och Gunilla med Roland Svensson, skärgårdsmålaren på Cathelin i Gamla Stan. De var högst uppspelta efteråt och vi pratade till halv tre på morgonen om mycket personliga ämnen. Uppriktigt och oförbehållsamt så att Gunilla ibland vart betänksam.

Julaftonen 1956 var vår trevligaste här. Vi slapp snåla, sedan jag fått tillbaka en tusenlapp på skatten. En ny trivselfaktor hade vi fått, då det visade att täljstenskaminen fungerade. Den lilla gnomen fru Svärdström, som vi är Maja med nu och som jag har mycke nöje av, likaså Gunilla och barnen gav oss en lektion i kaminens skötsel. Den startar trögt ( veden är sur) men kan glöda en hel natt med en ordentlig småkokspåfyllning. En sådan detalj betyder mycket för oss. Och särskilt denna vinter, då det är så kallt. 20 grader före jul. Fram mot nyår har vi i gengäld ovanligt blitt, ända till 8 plusgrader. Just precis till årsskiftet kom kylan åter, fast måttlig, och jag slapp inte ifrån bandyresan till Nässjö ( vars behållning var ett långt samtal på hemvägen med Allan Wahlberg, gengångare från Öreryd och Nissafors).
Barnen fick många julklappar och började nästan genast gräla om dom. Martin fick ett ståtligt fort med indianer och vita, som han monterade och roade sig med en stund, dock utan att kunna dölja ett missnöje över att det var så få gubbar, bara fyra av varje sort. Edits svarta docka tappade armar och ben redan på julaftonskvällen men har fått dem monterade igen. Nu sover hon med den och på andra sidan ligger dockan med guld håret. Dock har den smutsiga bruna nallen behållit sitt favoritskap.

Brev

Sommaren 1953

Efter midsommar reste Gunilla med Martin och Edit till Alingsås. Steinwalls (Maj en frökenflicka, klar i huvudet, ganska ordinär) hämtade dem i en liten taköppen bil. Ett under att de lyckades pressa in sig i den. Med Edits korg och allt. Martin njöt av resan och gjorde livliga observationer, skrev Gunilla sedan.

Ett brev till pappa Ragnar från mamma Gunilla

Älskade vän! Nu sitter jag här och vill så gärna skriva till dig och berätta. Fast penicillinet gör mig litet däven. Resan gick fint Martin var ytterst stillsam och litet dyster Edit var också snäll men klängig som sådana små alltid är. För mig försiggick allt på ett behagligt avstånd. I Göteborg var Hilkka och mötte och körde mig till Sahlgrenska och till Martins skräck måste han följa med till Riksdalersgatan ensam. Nåja det skadar inte jag var ju snart efter sedan jag fått en penicillinspruta av Oskar.

Nu kommer lilla Edit krypande hon är allas favorit särskilt Stefan kan sitta tyst och beundra. Han har blivit så smal och stilig men har ännu svårt att tala. Polyper i näsan som ska opereras. Han och Martin leker ihop mycket bättre än förra sommaren. Igår var de ute hela dagen i det vackra vädret Martin fick en strålande aptit till middagen åt inte mindre än sex ordinära bitar fläskpannkaka förutom en tallrik nyponsoppa. Det är allt fint för honom att få vara ute i skogen.

Hur det blir vet jag ingenting om. Hilkka är alltid hos Bo. Det går långsamt med förbättringen och de får beräkna år då de är hårt bundna till varandra. Hilkka ser redan sliten ut mycket vaka och jäkt hit och dit. Ma-farmor orkar nog inte riktigt med visserligen säger de att det går bra men det ser jag att hon är mycket trött, Bos ekonomi är alldeles nere så någon hjälp kan de inte få. Jag kryar nu raskt på mig så jag kan sätta igång och jogga. Får se hur allt är vid påsk-tiden då jag hoppas du kan komma och ligga med mig i den sköna franska säng som har en framträdande plats i våningen. Ma kommer nog att flytta till Göteborg och har Pontonjärvåningen att byta med. Den chansen är således ur vägen och ingenting att säga om. Först tyckte jag det var…

Käraste vän, du kanske tycker jag gör mig många bekymmer. Men jag har levt i ett frånvarande tillstånd. Jag har liksom värjt mig för att vara i fred. Velat göra mig likgiltig så jag slipper. Men jag är inte sådan jag vill deltaga. Jag tänker så mycket på dig i kväll, du tänker nog också på oss och vi längtar båda efter varandra.

På måndag läser du kanske vad jag skrivit. Edit snusar lugnt i sin lilla säng och Martin sover i rummet bredvid tillsammans med de andra pojkarna (Stefan, Bror). Jag är oändligt trött som om krafterna smälte bort. Jag längtar så att åter känna livslust jag kan det så intensivt, jag tycker inte om denna dova olust. Käraste kom till påsk om du kan jag älskar dig innanför det mulna.

Så är det söndagsmorgon och vi har vaknat till en ny kulen dag. Vi väntar invasion från Alingsås. Barnen försonar en med tillvaron. Jag blir allt mer främmande i vanliga borgerliga sammanhang. Det är skönt att ha dig att tänka på. Tillsammans med dig skulle jag kunna leva var som helst och skulle kunna ordna miljön trivsam också i Vällingby. Så är det ju var och en får ordna sitt bo efter sin egenart. Visst ska jag hjälpa Hilkka men nog vet jag var jag har mitt. Jag ska nog se till att vi snart är tillsammans igen. Nu sätter jag i alla fall punkt för krämporna.

Bo och Hilkka har mängder med böcker som jag inte läst så jag antar nätterna blir läsnätter litet trist för jag tänker med avsky på att vi nog får vara en vinter till i vårt kyffe. Denna vinters alla sjukdomar har liksom förtagit charmen. Men det tjänar just inte till att tänka på det nu när sommaren snart kommer. Man pratar här så mycket om att det lättat på hyresmarknaden. Du skulle verkligen göra mig ganska glad om du ville gå till bostadsförmedlingen och tala om familjens förändrade läge. När jag var där hade vi ju bara den lilla enrummaren. Säg åt dem att vi bytt oss till en tvårummare men att den är hälsovådlig. Försök att få dem att ge oss en halvmodern i stället. Vem vet kanske det lyckas. Vill de ge oss en som vi inte gillar behöver vi inte ta den ingen kan tvinga oss. Går inte det tänker jag försöka tvinga värden att reparera kakelugnen och täta fönstren om vi också måste vända oss till hälsovårdsnämnden. Jag vet nog att du tycker det är obehagligt att göra det men tänk också att inte är det roligt med sjuka barn. Ja det är litet invecklat en del men du kan glädja dig att barnen är i fin form de är så fina och trevliga båda. Jag har aldrig hört någon annan än Dela säga att Martin är outvecklad. Överallt dit han följer med blir han ansedd som begåvad för en femåring och att han är trevlig och rar som gärna får vara med kamraterna. Alla som sett honom förut säger att han verkar så harmonisk.

Göteborg

Funderade på att ta dem med en rundtur med Paddan något som Aino får berätta om. Du må tro jag var litet högfärdig hela utflykten. Martin sa innan vi åkte :”du ska ta ”häft” stift på munnen då tycker jag att du är söt.” Sällan har jag känt mig så smickrad det lönar sig tydligen att göra sig prydlig. Jag har också permanentat håret och det är han mycket förtjust över. Han är riktigt charmerande ska jag säga. Fast naturligtvis har han alla sina tråkiga egenskaper kvar ändå. Det är inte mycket att göra åt.

Igår kväll var jag ute med Majt och Oskar och hörde en underbar sångkonsert av den afroamerikanska (“negersångerskan” i originaltexten) sångerskan Mathilda Dobbs (Mattiwilda 1925-2015). Hon sjöng inte några märkliga sånger utan sådana som jag hört otaliga gånger men inte så fint och personligt tolkade. Hon liksom lyssnade till sina drillar lika barnsligt lycklig som Edit då hon förtjust hör de märkliga ljud hon kan frambringa. Är inte detta det väsentliga i konstnärskapet? Att ha något av barnets glädje över den egna prestationen. Vad får man ut av det? Att den skapande människan är infantil. Men det är ändå stor skillnad på spädbarnets och den vuxnes förmåga endast glädjen över tingen är gemensamma. Glädje utan habegär.

Inte kan jag skriva ett brev utan att utgjuta mig om Edit. Hon är verkligen bedårande. Hur mycket kan hon inte redan uttrycka bara med det livliga minspelet i det näpna ansiktet? Av någon anledning var hon särskilt hungrig idag. Hon skrek förtvivlat så att jag trodde hon var sjuk först. Men när hembiträdet tog henne tystnade hon och bara såg liksom resignerat på mig, så tog jag henne då skrek hon igen och jag förstod att det var något annat än sjukdom jag visade henne flaskan och hon började fäkta vilt med armar och ben. När jag la henne i korgen gallskrek hon. Men jag måste ju laga i ordning babysemper. Å du skulle sett vilket uttryck av fullkomlig tillfredställelse då hon äntligen hade nappen i sin mun. Sedan ville drillarna aldrig ta slut tills hon var sår trött att hon skrek av det jag tog och vyssjade henne till ro. Fy! Så får man inte göra barnet blir bortskämt och vill alltid vaggas. Men tänk om jag tycker det är så trevligt att jag gärna för mig besvär till bådas lust! Några minuter av kvinnans ”dyrbara liv” som borde ägnas åt ”själsutvecklande” sysselsättningar kurser bridgejuntor mannekänger.

Käraste vän så är vi då snart tillsammans igen alla fyra den femte är bare en längtan än! En lång kyss från din käraste detta är ojämförliga begrepp.

Nå i varje fall har mitt förhållande till Martin blivit ett annat. Om jag också skäller på honom ibland då han visar sina sämsta sidor känner jag en allt starkare ömhet för denne egendomlige gosse. Jag tycker han alltmer börjar visa drag som liknar dig. Fast Edit kanske visar en ännu tydligare likhet. Särskilt partiet kring ögonen har du givit henne. Hon är så snäll den lilla utan att vara det minsta slö. Hon möter livet full av godhet och förtroende. Jag blir nästan rädd ibland då jag ser henne och tänker på hur det i allmänhet brukar gå för sådana. Hur som helst en sådan grund är den säkraste.

Ja nu ska jag väl se till att kvickna till så pass att barnen får middag. Martin kramar dig kyssa dig sova i din famn älskade.

P.S. Edit kan sitta på magen och rida hon också! Så du får nog ett arbete med dina barn.