Author: edithbjerner

Hej igen!

Jo det finns dom som menar att man ska skriva i sin blogg varje dag, men jag tycker man ska skriva när man har något att berätta.

Imorgon är det Valborg och som vanligt blir det kallt, men det ser ut att bli en fin Första Maj. Det var rätt kul att gå i demonstrationståg samman med en tusentals andra likasinnade. Nu är jag för lat att ta mig in till stan och är också lite fundersam över det partipolitiska. Det finns väldigt lite ideologi i våra partier alla låter mer eller mindre likadant. Skillnaderna är så små att de verkar obefintliga.

Kanske åker in till stan ändå och tar några bilder på tågen. Imorgon ska jag väl besöka majbrasan i Bro eller kanske Spånga?!

Bomber, jordbävning, begravning

Att det hände igen i USA oroar, något som händer dagligen i Afghanistan, Israel, Palestina, Syrien. Det är en tragedi varje gång och jordbävningen i Iran vem bryr sig när vi har en begravning av en person som skickade unga män till att dö för en liten ö utanför Argentina.

Den första begravning jag såg på TV från London var Winston Churchill. När får vi se en begravning av en hemlös på TV.

Maud Olofsson talar om varför regeringen egentligen inte bryr sig om att 7 % av vår befolkning är arbetslös om hon tycker att Thatcher gjorde rätt. En ekonomi som resulterar i att 20 miljoner människor blir arbetslösa och därmed fattiga är en dålig ekonomi.

Thatcher är död när vi börjar bry oss om varandra igen. Hon som tog ifrån brittiska skolbarn fri mjölk i skolan hennes politik har styrt jorden för länge. Om vi inte har råd att ta hand om varandra har vi inte rätt att kalla oss människor.

De har i alla fall något att prata om i TV soffan, så slipper vi tänka på den lille pojken i Boston och de som dör i jordbävningen i Iran/Pakistan.

En regnig måndag

Det känns inte som vår bara som ännu en trist regnig grådaskig höstdag i september. Finansminister Borg talade om ekonomin och det viktigaste verkar vara att vi har en bättre ekonomi än de andra Europeiska länderna förutom Tyskland.

Är vi lite äldre personer med olika sjukdomar på grund av att vi jobbat med arbeten där man fått förslitningsskador och som i stället för att få en sjukpension tvingas jobba i en sysselsättning och söka jobb på den öppna arbetsmarknaden fel ute om några av oss tycker att vi ska få den där sjukpensionen och att politikerna koncentrerar alla sina resurser på att skaffa jobb och kompetensutveckling för de som är unga.

Jag tror att vi som land kommer att vinna på det. Det är inte bra med hög ungdomsarbetslöshet för det leder till att ungdomarna känner sig utanför samhället och kan lockas in i kriminalitet, extrema politiska eller religiösa grupper.

Det kostar mer i det långa loppet än att t ex låta en som är i min situation få en sjukpension som ligger på existensminimum. Möjligheten att jag ska komma tillbaka till den öppna arbetsmarknaden är minimal. Min mamma var sjukpensionär men tro för den skull inte att hon inte bidrog till samhället. Hon jobbade med konst, var aktiv i organisationer som Amnesty.

Det är dålig ekonomi slöseri med resurserna att låta unga människor gå utan arbete och en anledning till att de gör det är att de flesta arbeten av lättare slag som man som ung kunde ta för att få arbetslivserfarenhet har outsourcats till något låglöneland. Tröskeln är för hög för de som inte har lust att studera som är mer praktiskt lagda. Hur löser Borg och de andra det?

De enkla jobben kallas numera sysselsättningar och ockuperas av oss som hamnat i Fas 3. Gör dem jobben till riktiga jobb och betala en riktig avtalsmässig lön så sjunker arbetslöshetssiffrorna.

Kronolänsman Gude Andersson

Så har vi en Kronolänsman i våra anor också. “En sådan var mellan 1675 och 1918 en lokal statlig tjänsteman som upprätthöll ordningen i ett härad, men också kunde ha andra fiskala uppgifter.Kronolänsmannens arbetsuppgifter omfattade skatteuppbörd, indrivning, polisverksamhet. Han var även åklagare i vissa mål. Till sitt biträde hade han fjärdingsmän. Kronolänsmannens närmaste förman var kronofogde. Kronolänsmännen blev 1918 landsfiskaler.” från Wiki-Leak.

Gude som var född när Karl XII var kung gifte sig först med Oleg Andersdotter som avled 1758 och Gude gifte om sig med Helena Andersdotter. Han bodde och verkade hela sitt liv i Skee. Hans dotter Ingrid gifte sig med Hans Halvordsson som var bonde i Hästeske. De fick sonen Halvord som gifte sig med Karin och fick sonen Hans som gifte sig med klockare Bengt Hagelins dotter Märtha Catharina vars dotter Johanna Maria gifte sig med Olof Thorstensson som var brukspatron på Sundby Gård i Näsinge så lämnade vår släktlinje Skee och med Olofs och Johannas son läkaren Anders Otto också Näsinge. Det var Anders dotter Märtha som var farmor Brittas mamma.

Det kommer mera om släkten i Bohuslän som jag tycker är lite intressant att befinna sig någon annanstans än i Värmland, Västergötland och Skåne. Bohuslän där jag var mycket under somrarna på femtio-och sextiotalet. Lysekil, Marstrand, Bovallstrand, Brastad är för mig liksom föra många andra svenskar likamed sommar.

Oroa er inte snart är den här den där sommaren och vi får njuta av livet som jag hoppas Gude och hans barn gjorde trots att Bohuslän då tillhörde de fattigare delarna av landet. Slä

Namn och ursprung

Igår hittade jag något intressant som jag kommer söka mer efter idag. Du vet farmors morfar Anders Otto han var ju född i Näsinge i Bohuslän och jag har kommit långt ned i den församlingen och också grannen Skee. Ju närmare norsk tid ju mer norska namn hittar jag. En man hette Gudde och en kvinna hette Oleug. Det är också lite intressant tycker jag att Norge har kvar så många fornnordiska namn.

I vårt land har de bibliska namnen tagit över och är ofta mer populära. Hur många heter inte Maria, Elisabeth, Stefan, Peter, Johan osv. Inte många heter Oleg, Halvdan, Stigfinn eller ens Sigrid. De är allt som oftast från Norge eller Island eller de landskap som gränsar till Norge.

Vad kan vara sanningen kan det vara den stora invandringen från Frankrike, Belgien, Österrike, Tyskland och att vårt Kungahus ofta kommit från länder där Catharina och Karl är vanligare än Halvdan och Sigrid. Det är ju inget nytt att man döper sina barn efter kändisar. Hur många flickor kommer att och har redan döpts till Estella?

Mitt namn Edith är bibliskt, men tyckte det var mest kul när jag hittade en släktlinje till en anglosaxisk prinsessa som hette Edith. Annars är det tack vare att pappa tyckte om Edith Södergran som jag fick namnet och mamma tyckte nog också om den finska poeten.

Lustigt när jag blev bekant med en retsam man från Finland att han tjatade om Edith Piaf så fort vi träffades. Borde han inte gillat att det var en finsk om än finlandssvensk poet jag döpts efter.

Elisabet som är mitt andra namn är ju också bibliskt, men det är kanske Drottning Elisabet II i Englands fel att var och varannan flicka ur min generation heter Elisabet i förnamn eller mellannamn.

I Skåne finns namn som Tuve, Sissa, Jeppe. De namnen är obefintliga i Värmland där hittar man ofta i födelseregister på 1700 talet stavningen Jean för Jon. Om det tyder på vallonskt ursprung eller på att franska var på modet under det århundradet kan man undra. Dock förändras stavningen ofta över tiden. Jean Ersson Edgren står det i husförhörslängd i By- Säffle 1757. När han flyttar några år senare och dyker upp i Ölserud 1768 heter han Johan Edgren.

I Bohuslän är det enda namn med norsk anknytning som återfinns i farmors morfars släkt framåt i tiden Halvard. Kanske för att det var ett namn som i Skee följde just Anders Ottos gren av familjen sedan 1600 talet att han döper en av sina söner till Halvar. Namnen Gurli och Börti se om jag kan hitta dem bakåt i tiden.

Krig och Fred 6

Nu har jag läst om några kapitel i boken Svenska knektar. Några reflektioner om indelningsverket och hur det blev att vara officer. Om man tror att det var lättare än att tillhöra det vanliga infanteriet så får man tänka om. För en vanlig bondson som var en yngre son var framtiden ofta att bli torpare, daglönare. Som soldat om du hade tur fick du ett eget jordbruk. En liten lön och tjejerna gillade killar i uniform.

Det var ofta konflikter med rotebönderna om lön, bostad. Det var svårare att stiga i graderna utan krig. Krig var bra för dig som officer om du ville stiga snabbt i graderna och på det sättet få en bättre lön.

Officersjobbet var ofta det som adeln ville syssla med men efter Poltava och de fortsatta krigen under 1700 talen blev det ont om officerare. De dog vilket gjorde att adelfröknarna om de inte ville dö som ungmör tvingades gifta sig under sitt stånd som Helena Pontin som ju var dotter till Greve Gabriel Pontin och gifte sig med färgfabrikören Fredric Signeul. Morfar Brors mormor Emma Ungers farbror Bernt Olof som slutade sin militära karriär som Överstelöjtnant gifte sig med Regina Sofia Löwenhjelm.

Greve Gabriel Pontin var en av farmors mor Märtha Thorstenssons anfäder och då hans mamma Helena Strömskiöld hade finska rötter hittade jag Ståthållare Hans Stålhandske död 1624 i Kexholm då var det i början av Trettioåriga kriget.

När Bernt Olof Unger blev officer var det mitten på 1800 tal och krigen var slut för Sveriges del. Han klarade sig bra men hans brorsdotter Emmas sonsons hustru Sara Maria ( min mormor) soldatsläkt hade det jobbigt. De blev alla avskedade och tog jobb som gruvarbetare, skomakare och en slutade som orgeltrampare för att dryga ut eventuell pension om de ens fick någon.

Indelningsverket avvecklades och i slutet och början av 1900 talet började värnplikten som man kan se i högermarginalen av husförhörslängd/församlingsliggare för de flesta unga män.

Många av de indelta soldaterna såg sina barn lämna fattigdomen och kölden i soldattorpet för Amerika. Min sonhustru Karins släkt försvann nästan allihop dit. Något som dock indelningsverket har gett oss är en hel del spännande namn.

Det här är några från min och Karins släkt. Nyman, Wall, Crona, Löf, Wass, Carlstedt, Pihl, Warg, Råman, Roman, Råbock, Strömskiöld, Klöfverblad, Löfving, Stenqvist, Boglina. De flesta av våra fantasifulla efternamn från början är soldatnamn och det bästa vi ärvt av indelningsverket.

Vår men ändå inte riktigt

En bild från Påskafton i Bro. Visserligen är påsken tidigt i år, men när var det så mycket snö kvar i slutet på mars.

Hur som igår hade jag inte tid att blogga då jag besökte läkare och fick veta att det blir operation när vet jag inte ännu.

För att få något annat att tänka på åkte jag in till Karlberg och tog buss 4 till Marieberg där Riksarkivet ligger. Fullt med påsklediga ungdomar för en gångs skull.

Tittade efter den där Per Beckman som min syster hittat på en katolsk begravningsplats här i Stockholm och det fanns en född 1913 samma som jag redan har lite på. Han föddes i Vissefjärda i Kalmar och hette Per Fritiof och är kanske en syssling till vår farmor Brita Beckman.

I Marieberg kan man titta i något som heter dödboken och den täcker de som avlidit i vårt land mellan år 1901 t o m 2009. Där fick jag hjälp med att hitta de som dött efter 1935. Det finns också något som heter NAD och där kan man hitta tror man saker att läsa, men tyvärr är väldigt lite digitaliserat. Hur många jobb skulle inte det rendare för oss som är intresserade, kunniga på området och bra på datoranvändning. Jo, en del ytterst få platser har visst kommit till, men den där kultursatsningen är en flopp.

Tittade i Medicinhistoriska. En förfrågan från morfar Bror Edvin Bjerner från 1913 då boende i Stensele om han kunde få sälja och tillverka läkemedel fanns, men inte svaret på på förfrågan. Vad har vi de här databaserna till om de bara ger halva eller inga svar. De här uppgifterna är och ska inte vara sekretessbelagda. Meningen med information på internet ska vara att det ska var lätt att få tag på den och det man söker ska man hitta. Jag ska inte behöva besöka arkivet fysiskt för att få tillgång till det som de påstår finns i NAD.

I soldatregistret är det likadant. Ingen av de soldater som finns i min släkt finns med där. Borde inte alla de som finns i regementslistor vara registrerade. De som söker soldater rekommenderar jag att titta i de listorna som finns i Svar eller Arkiv Digital också husförhörslängder har ibland soldattorp i ortsregistret i varje församling.

Solen skiner där ute och jag lyssnar på Socialdemokraternas kongress.

Trevlig helg på er allihop

Ett trevligt resultat av Släktforskning

Har just fått en syssling som heter Tuva. Det är en av de trevliga resultaten av forskningen. Hon har en lite annorlunda historia om släkten Bjerner. Det är min morfar Brors yngsta syster som är hennes mormor och eftersom hon levde mycket längre än min morfar har hon tillgång till fler historier från den äldre generationen än morfars barnbarn.

Jag har använt en del av påskveckan till att läsa i bouppteckningar. Det var intressant och ställer en ny fråga varför Tuvas och min gemensamma mormor/morfars far Nils inte var närvarande vid bouppteckningen för sin far Per Persson 1893.

Fanns det en konflikt mellan honom och hans bror?

Det var intressant att höra att morfar Bror utfört det första lyckade kejsarsnittet på en samekvinna i en kåta 1913. Medicinhistoriska bör ha mer att berätta om det.

Ny skola, nya regler

Kent och Ann som varit ute kom samtidigt in genom dörren när Britta ropade med bestämd röst att nu var det lunch. Klockan var prick 12.00 och eftersom det var söndag serverades stek av något slag. Efter lunch försvann familjen och jag satt åter igen på sängen och letade i bagen efter något annat att göra. Jippi ett teckningsblock och färgkritor så ritade jag bilder av mamma, pappa och jag. Pappa hade skägg och mamma hade vackert ljusrött läppstift. Jag hade en fläta som mormor hade flätat medan jag satt framför den där stora spegeln med guldram som fanns i hennes vardagsrum i lägenheten i Göteborg vid det där torget vad det nu hette. En stor hund försökte jag få till liknande den jag sett vid en matbutik. Den skulle vara guldfärgad med mycket päls som ett lejon och ha blå tunga att det var en Chow- Chow visste jag inte ännu. Utanför ett av fönstret fanns spårvagnens ändhållplats den som gick förbi Sahlgrenska där morbror och moster jobbade.

– Middag, ropade Britta så var det läggdags och eftersom det hade varit mycket att smälta, nya intryck och frågor som jag inte riktigt vågade ställa var jag trött men också nervös och snart upptäckte jag att jag var kissnödig. Jag tog mig ur sängen och in i badrummet kissade, spolade och tvättade händerna precis som en ordentlig sjuåring skulle göra, men när jag kom ut från toaletten stod Britta på vakt. Hon tog mig hårt i armen och stirrade med arga föraktfulla ögon in i mina.

– Så där får du inte göra, sa hon med hård röst. – Toalettbesök måste du klara av innan läggdags.

Skamsen, rädd med en känsla av obehag kröp jag ned under filten ovan med hårda ord och blickar som jag var, men somnade snart med tummen i munnen.

Måndagen den 12 september

Solen gömde sig bakom en jämngrå molnmatta höstkyla i luften. Britta tog mig i handen sin gick längsmed radhuslängan mot en väl upptrampad stig. Den ringlade sig som en stor tjock brun orm rakt upp mot ett brummande tjutande ljud. När vi nådde toppen på slänten möttes vi av en vägkorsning. Ljudet hade kommit från bilmotorer och tjutande bildäck vid för hastiga inbromsningar Inga stoppsignaler fanns vid korsningen farten var hög några månader in på hösten skulle en sjuårig cyklande pojke dö här.

Britta förde mig med fast hand nedför backen mot dess slut där en skola uppenbarade sig. Vi passerade förbi skolans huvudbyggnad som var tvåvåningar hög i rött tegel, under ett svart plåttak gick vi in på en mindre gård. En låg huslänga på vänster sida om en liten asfalterad skolgård igenom den bruna porten längst bort gick vi. Klassrumsdörren var stängd utanför hängde små jackor på rad.

En bestämd knackning på dörren, en för mig mycket gammal dam med stålgrått hår och hornbågade glasögon hälsade barskt på Britta. Fröken ödslade en nick åt mig pekade med pekpinnen att sätta mig vid en tom skolbänken vid fönstret längst fram. Britta försvann och där blev jag sittande blyg och rädd för den här fröken verkade inte snäll som min förra. Hon hade ju inte hälsat på mig eller presenterat mig för klassen.

Den första dagen ritade jag lite och försökte lära mig de där bokstäverna som fröken gav oss i uppdrag att klippa ut ur tidningar som hemläxa. Bokstäverna var blanka för mig också siffrorna hade kunnat skriva lite men hade nu totalt glömt hur man gjorde. Chocken inför allt det nya och att de vuxna runt mig inte talade till mig inte presenterade sig betedde sig som om jag var osynlig. Den gjorde mig stum, osäker och snart skulle jag stamma och läspa.

På skolgården under rasten stod jag för mig själv i ett hörn för blyg för att våga ta mig in i kamratgruppen. De tittade fundersamt på mig så drog de sig undan med sina lekar. Hur skulle de förstå när inte de vuxna gjorde det även om de förstod så mycket som att något inte stod rätt till med mig. Lärarinnan hade inte ens haft tid att berätta för de andra barnen vad jag hette och hade inte bett mig berätta för klassen. Min gamla lärarinna hade bett oss alla berätta lite om oss för varandra. Det hade varit ett bra sätt att bli vänner men nu var de borta, huset jag bott i, mamma, pappa och min bror Marcus.

Tisdagen den 13 september

Nästa dag var en tisdag och före lunch kom Britta och hämtade mig. En tur till ett torg ovanför parken bakom huset där familjen Grå bodde, där fanns konsumbutik, herr & damfrisör, sybehörsaffär och en riktig fiskaffär med vatten ringlande nedför skyltfönstret. Vi gick in till damfriseringen där några damer satt på rad och läste damtidningar medan håret som var uppsatt i taggiga papiljotter torkade under stora hårtorkar. Hårmodet för damerna var a la stjärnor som Kathreen Hepburn.

De lite yngre hade Doris Day och hennes svinrygg som förebild, som den välmanikyrerade damfrisörskan med rödblond svinrygg antagligen utan franskbröd instoppat i håret. Hon log försmädligt mot mig och staplade ett antal telefonkataloger på varandra i frisörstolen. Britta sa åt mig att jag skulle sätta mig. Snäll och väluppfostrad var som jag var klättrade jag upp i stolen och så tog Doris Day kopian fram en sax och några minuter senare var den hästsvans som min pappa hade älskat ett minne blott.

Gråten satt i halsen för jag älskade mitt långa hår att det var för att pappa gjorde det förstod jag inte även om jag mindes de där korten han tagit av mig med hästsvans. Min hästsvans var en del av det som var jag hade vuxna, rätt att göra hur de ville med barn bara de hade någon fin förklaring som att håret var tunt och tovigt. Att det korta håret fick gamla tanter och farbröder att ta mig för pojke gjorde inte saken bättre. Osäkerheten växte ett stycke till.

D
en kvällen när jag just hade somnat vaknade jag av att jag var kissnödig. Länge låg jag och funderade på hur jag skulle göra. Det gick inte bort hur jag än låtsades. Inte kunde väl Britta som kvällen före banat mig för att jag gått på toaletten efter sängdags, mena att jag skulle kissa i sängen, tänkte jag bekymrat, det vill jag inte.

Jag fattade mod till mig och skyndade in i badrummet. Spolade och tvättade händerna efteråt eftersom Britta inte sa något den här gången trodde jag att allt var i sin ordning. Nöjd somnade jag med förvissningen om att i morgon kommer mamma och hämtar mig, men den dagen regnade det småspik när Britta kom och hämtade mig från skolan. Och när Kent kom hem från arbetet på slaget halv sex tvingade han mig att följa med in i badrummet.

– Ta av dig byxorna, sa han kärvt. Rädd och undrande gjorde jag som han krävde så tvingade han mig att lägga sig gränsle över hans knä. Så slog han hårt flera gånger med handflatan på min bara stjärt. Ont gjorde det, men mest kände jag mig förödmjukad av hans tilltag och bet ihop för att inte med ett ljud avslöja mig.

– Hädanefter gör du som mamma säger, röt han, och nu går du och lägger dig utan middag.

Chockad kröp jag ned i sängen, gömde mig för världen. Med filten över huvudet som ett skydd mot en farlig värld kunde jag låtsas att jag var osynlig. Det gjorde ont i både kropp och själ. Bara sängen var en trygg plats. ”Var fanns mamma och pappa”, tänkte jag förtvivlat ”varför kom de inte och hämtade mig, för inte tyckte de väl att jag skulle bo hos elaka, dumma troll..”

Ve och fasa, panik jag behövde gå på toaletten igen, för första gången i mitt liv upplevde jag ångestens mara. Vad skulle jag nu göra, att kissa i sängen var inte att tänka på. Rädd för stryk och skamsen över att jag inte kunde göra rätt. Det var hopplöst ju mer jag önskade att jag inte behövde ju mer nödig blev jag. En liten djävul ville att jag skulle straffas igen. Somna gick inte heller trots att jag knep ihop ögonen så hårt jag kunde. Timmarna kröp fram, men så märkte jag att Britta och Kent gick och la sig och släckte lampan.

Jag väntade så länge jag vågade för att känna mig helt säker på att de sov innan jag smög in på toaletten. Efter välförrättat värv, utan att spola och tvätta händerna kröp jag nöjd ned i sängvärmen. Nu hade jag lärt mig hur man lurade troll att vara oärlig för komma undan bestraffningar.

Gunilla BjernerÅdrorna samtalar med rymden
I violblått hav
vaggar kroppen på ordningens
dyning

Kölen av döda foster, tung
under den mjuka huden.
Där sover de oföddas drömmar
genomskinliga i ljusets strålning.
Den knarriga livmodern
blommar ( Gunilla Bjerner)

Dags att deklarera

Är det kanske för lätt att deklarera numera? Genom e-leg tog det några minuter. För inte så längesedan var det ett långtidsjobb att fylla i de där blanketterna, men samtidigt tog man sig lite tid till att fundera över vad man betalade och hur.

Förr kom fogden till gården och drev in skatten eller du tvingades ta dig till slottet med det du slitigt med under året på gården. Inte konstigt att det var just skatt och deklaration som var grogrund för de flesta upproren i vårt land. Englebrekts upproret och Dackefejden minns ni vår anfader Erik Puke. Han som bråkade med Krl Knutsson och förlorade. Den adelsmannen gjorde som de andra för att få bönderna med sig och använde sig av deras missnöje med skatten.

Men kan man inte förstå dem hur mycket av den där skatten gick till deras väl och ve. Det mesta hamnade i kungar, grevar, baroner och biskopars kistor. Fast i dag kan man undra om det mesta av den skatt vi betalar inte hamnar på samma ställe.

Vad får regeringsmedlemmar, företagsledare i stat och kommun i avgångsvederlag, i pensioner. Kanske vi skulle behöva en Engelbrekt, Nils Dacke eller Puke att få oss våga stå upp emot överheten som försöker truga oss genom jobbskatteavdrag. I stället för att vård, skola, dagis, kultur och kollektivtrafik betalas via skatt så att alla oavsett inkomst kan ta del av det höjs avgifterna till sagda aktiviteter. De som jobbar med i kommun och landsting blir av med jobbet eller har en dålig lön för att vi inte har lust att betala skatt till sånt vi inte tror att vi behöver.

Se upp innan allt vi lagt ned vårt jobb för att bygga upp är borta och gnäll inte när du själv då behöver vård och inte har råd med den. Eller det inte finns någon läkare eller sjuksköterska för de har blivit kickade eftersom vi inte har råd att betala deras löner.

Vad slogs de där bönderna och arbetarna för. Vill vi säga att deras kamp var onödig att det enda som är viktigt att ha pengar att köpa nya elektroniska prylar för som går sönder efter några år.

Per Albin undrar i sin grav om han skämtar den där statsministern (om han heter Rheinfeldt eller Persson spelar ingen roll ) när han pratar om Folkhemmet och om att bevara välfärden. Jag undrar ibland om jag är en av de få som faktiskt läst Per Albins tal om Folkhemmet från 30 talet och vi har aldrig lyckats realisera det.

Han pratade mest om svårigheten att hitta en bra bostad. Och nu går det knappt att hitta en bostad alls åtminstone inte i Stockholm. Han ville ha bostäder till ett pris som alla hade råd att bo i. Då behövs att vi alla betalar skatt så även de som nu är hemlösa, går på a-kassa är sjukskrivna har råd att bo.

De som söker försörjningsstöd borde inte tvingas flytta för att man tycker bostaden är för stor eller kostar för mycket. När det ser ut så som det gör idag att allt fler får mindre och mindre pengar från a-kassan och tvingas vända sig till försörjningsstödet för att kunna klara sig har det gått för långt.

Nu har jag deklarerat och den eventuella skatt jag betalat hoppas jag går till något annat än att betala för politikernas pensioner och avgångsvederlag utan så att de fattiga, sjuka, arbetslösa sa ska kunna ha ett drägligt liv. De ska inte behöva krypa för överheten. Hur många har egentligen arbete tack vare oss.

Nu slutar jag gnälla och tittar ut genom fönstret och ser sol och några moln. Undrar om det är lika kyligt som när jag besökte läkarhuset i Vällingby. Det var en liten nostalgitripp till femtio- sextiotalet då Vällingby var nytt och jag växte upp inte långt därifrån.

Så nu är det Dags att deklarera lycka till ni andra. Min gick på tio minuter.