1947
18/9
I måndags – det var den 15- upplevde jag något egendomligt. Hade stämt möte med en kvinna, vars enda signalement var en skälmsk röst, som talade bruten svenska, kryddad av lustiga små grammatiska förbrytelser. (anledningen till det hela vill jag utradera. En självironisk impuls med en vag underton av allvar. Från båda sidor, alstrande gemensam riktning). Adressen var Norra Lidingö. Jag hade förut aldrig passerat bron bortom Tegeluddsvägen och njöt verkligen ofantligt av de livfulla kvällsvattnen mellan klippstränderna där borta. Mötespunkten, villakaféet strax ovan hållplatsen Vasavägen lyste gult av hemtrevnad, men inga gäster syntes till och jag vände mot grinden, närmast lättad över att ”äventyret” tycktes ha förhinder. Men jag hade bara tagit 3-4 steg, när jag snuddade vid en liten spenslig människa, med gossaktigt vinklat ansikte och små irriterat forskande ögon. Det måste vara hon, tänkte jag genast, men gled förbi eller skulle just till att—så angelägen fick jag inte vara att jag skulle ta förgivet det var hon! – då vi båda vred ögonen mot varandra och sporde.

Cordelia Hoffman, tysk ”repatriand”, halvjudinna, boende samman med en tyst svensk kvinna (”Yvonne”) på ett pensionat, Klippvägen 3. Det där visste jag och lite till. Och av rösten hade jag dragit slutsatser om hennes exteriör likaväl som läggning, intelligent, smal, etc. allt detta var i min föreställning kvalitetsbetonad och jag fick idel bekräftelser. Men det avgörande för mig var det kvantitativa, personlighetens, gestaltens volym och täthetsgrad. Jag önskade mig något fint doserat, mjukt utstrålande, något självlysande- och jag fann det.
Med en krukblommas kvistblad snuddande vid ögonbrynen fixerade vi varandra över ett litet stelt bord. Jag tände långpipan och kände mig förvånande trygg (hade köpt en rätt skaplig enkelknäppt går kostym, som jag trivdes i ), kanske därför att jag inte riktigt var ett lokus för hennes nyfikenhet och intresse. Hennes ögon tangerade bara mina tinningar och örsnibbar. Hon delade blicken och dessutom var hennes ögon små och mörka och oåtkomliga. Hon var klädd i en prydlig svart dräkt och hade ett collier i dubbel, kultiverat långsmal slinga över bröstet. Ett rött råsidenband om slöt hjässan och det mörkbruna håret hade hon arrangerat i en fläta ovan hårfästet. Mycket ung dam, medveten nu sin charm utan att direkt demonstrera den, lättillgänglig, lättkonversera den, lättillgänglig, lättkonverserad men mån om en viss distans. Medan vi läppjade på kaffet och saftkabbeln fick hon mig att berätta kanske alltför öppet om både det ena och det andra, äktenskapet och det sista årens upplevelser. Hon vill ha material för sitt omdöme. Jag såg hur hon ideligen sorterade om intrycken och rätt många spydiga anmärkningar föll från henens lilla fylliga mun.
Några ynglingar smög sig in till ett hörnbord men de rubbade inte vår visavi.
Jag bad henne berätta om sig själv men hon gled undan på ett smidigt sätt och lade ut beten för mig. då och då slog fjädern ned över tassarna på mig och jag vred mig en stund i ”saxen” tills hon lät mig slippa loss. Hon hade ställt in sig på att jag skulle vara ganska fåfäng och inbilsk och en aning lätt färdig och därför pressade hon mig på punkter som hon trodde vara ömma. ”Behandlingen” både roade och irriterade mig.
Efter två timmar utan märkbara höghetsmoment förslag jag en promenad. Hon rörde sig raskt med korta energiska steg och fin hållning- de små utåt vridna och karaktärsmognad (är dessutom som stildetalj vanlig bland semitiska kommer). Redan om började ett svärmeri spira i mig. Hennes likgiltighet var inte större än att vi kunde tala ”som vänner och att ingen vårdat formulerad förtrolighet tedde sig påträngande.
Helt ynklig kände jag mig, när hon utan spår av självömkan berättade om vedervärdigheterna, då hon var förföljd av Gestapo- agenterna och blev isolerad till ett judiskt sjukhus (som i själva verket var en bordell). Hur hon kommit levande ut ur helvetet visste hon inte, och hennes läkare vågade inte tro på tillfrisknandet, då han förts över dödssjuk i dubbelsidig lung-tbc till Sverige dödssjuk och utmärglad av svält. Men hon repade sig på något mirakulöst sätt och hade nu i det närmaste besegrat sjukdomen. I förbigående nämnde hon att hon var 18 (jag hade trott 22 eller så), och det är desto mera sällsamt att hon kunnat kämpa sig igenom. Sådana öden i tonåren- ja nog kunde jag mig bra oväsentlig och ödsligt idyllisk.
Jag blev nästan söndersmulad invärtes av att höra henne så lidelsefritt låg snäll röra vid de ofattbara erfarenheterna och kunde sedan inte få fram många ord. Det tycktes mig just då omöjligt at vidare få ut något av bekantskapen. Den charmerande kvinnan jag mött gled bort och förlorade sig i taggiga, sönderslitna år. Samtidigheten, dagarnas och timmarnas närhet gav ingenting åt gemenskapen.
Magnus befinner sig på en tre veckors studieresa i England. Det är egendomligt hur denna i mina ögon så snäva begåvning blir respekterad och tillvaratagen. Som ordförande i Yngre arkitekters förening har han av allt att döma utvecklat en långt större energi än de flesta skulle orka. Bristen på charm och representativa egenskaper i vanlig mening kompenseras av en trygg självkänsla, ett lugnt medvetande om sin egen begränsning. Han går aldrig utanför sin räckvidd. Han är helsvenskt äkta, torr och pålitlig men trots allt långt ifrån trångsynt. Jag glöds verkligen åt hans framgångar. Han blir inte stum av dem.
Jag har uppehållit mig så här utförligt vid sekundära företeelser i intressesfären, därför att det verkligt viktiga och angelägna är av en så subtil och svårgripbar beskaffenhet. Jag menar den underbara historietten om Dela Hoffman. Redan tredje gången vi träffades uppstod denna lyhörda nästan förlamande tystnad, där en känsla av overklig styrka spirar. Hon hade bett mig komma upp till Mosaiska församlingens filialkontor (för flyktingtransitering) på Malmskillnadsgatan. Eller hon bad mig inte komma – det föll sig kanske bara så att jag plötsligt befann mig däruppe och det var en onsdagskväll (d. 24). Ett rätt betungande övertidsarbete hade hållit henne vaken några nätter, delvis med hjälp av mina fenedrintabletter (som jag inte avstått från om jag inte tyckt så förtvivlat bra om den lilla tappra, intensiva kvinnan). Hon satt vid skrivmaskinen och arbetade ute ett ekonomiskt sammandrag, som jag dikterade åt henne. Det blåa Auschwitz-numret på den lilla söta armen armen föll mig ideligen i ögonen (och jag skämdes över att finna det prydligt och graciöst). Vi var färdiga och hon sträckte armarna över huvudet. Och så sa hon:
Nu måste vi tala om vad det var ni önskade er, när ni skulle få träffa mig.
Jag önskar aldrig något annat än det jag vet går i uppfyllelse.
Då kan ni väl säga det nu, nej?
( hennes lustiga ”nej” i satsslutet). Då riskerar ni ju ingenting.
Varför är ni så angelägen? Ni ska få veta det i jul. Då ska ni få se min önskelista.
Jag vill inte vänta så länge. Jag vill veta det nu, hör ni?
Jag funderar på om det inte vore på tiden att jag finge kyssa er nu.
Nej, vet ni vad! Tror ni jag brukar kyssa obekanta karlar så där utan vidare? Ni är verkligen en fräsch människa. Och så säger ni nu är blyg till på köpet. En riktig flirt är vad ni är. Ni!
Då fick det vara nog med skuggboxningen och jag tog henne i famnen och det var precis som det borde vara.
Så där, mer får ni inte veta nu.
Vadå?
Av mina önskningar förstås.
Uverskända människa!
Jag är alltid säker på min sak.
Nu förstår jag verkligen varför ni kallar er Fåfäng. Vill ni kanske ha en örfil?
Några ömhetsbetygelser ska ni väl spara tills en annan gång. Det är rätt långt till jul ännu–
Gör er inga förhoppningar bara, min herre.

(25/9)
Fuktig, kalla bänk i Humlegården (tunga, svarta gummipansaret regnrock från Arbetarboden). Fryser hon inte i sin tunna sommarkappa? (Mindes: utan strumpor och skor två mil till och från arbete, vinterslaveri). Jag förhalade mitt nej, inhalade upp det. Hon sa: Om ni tyckte det minsta om mig skulle ni ringa och säga att ni är sjuk.
Jag kan inte. Jag har ingen annan ambition än att vara på min plats. Ni får tycka det är sjukligt men ibland är jag oförmögen att ljuga. Dom skulle inte tro mig. Jag är aldrig sjuk och jag skulle bara trassla in mig i nödlögner. Jag kan inte reda upp sådana saker. På den punkten tycker jag ni kan låta bli att pressa mig. ( Jag förstod inte att hon behövde mig. Själv hade jag arbetet, som nu under snart ett år varit liktydigt med hela min existens. En frivillig fångenskap. Som hon ville slita mig loss ur. En hjälp som jag inte kunde ta emot. Och jag var rädd att mista henne och lät henne få ett för starkt grepp om mina principer, min ofrihet. Det var en omanlig roll jag spelade, den underkuvades.
Sen att hon hela kvällen på dyschan med benen uppdragna och såg mig plocka förstrött med korrekturlapparna och tyckte jag var helt överflödig vid redaktionsbordet. Redan vid 11 försvann vi och skildes i närheten av Gropsten, halvvägs till Lidingö. Vi hade gått hela vägen dit. Och det var ingen riktigt harmonisk kväll och jag tror hon var ganska missbelåten med mig.
(26/9)
Inget spökslott det här pensionatet- som jag trott av de sorgliga rösterna- ligger vackert ovanom järngrinden (Lidingö ett skogsvillasamhälle, labyrintiskt förbryllande) gammelsnidade dörren med det lilla gluggvisiret glider där ut, står öppen hela dagarna med panelmörker innanför: en mörk liten älva drar mig in genom en möbelfylld matsal till dubbelrummet, hon delar med rullstols- kvinnan Heidenblod, Yvonne. Som rullat till biografen och låtit oss ensamma vid lilla lampskärmen.
Jovisst måste jag stanna tills Yvonne kommer. Hon skulle bli så besviken annars. Hastigt slätas sängöverkastet ut- dörrarna skjuts isär för en springa just lagom åt rullstolen. Ja trissar sig en mellan ung, blondsträv dam, tyskt leende. Brunbandagerade ben, rätt tung gestalt.
Hon börjar genast sprudla- ett ironiskt referat av den svenska filmen ”Det vackraste på jorden”. Blir en mycket flödande revy- novell i hennes breda, stor tandlysande käft. Dela spelar upp känslan, när sorlet upphört: älskade lilla Yvonne (jodå, jag tycker om henne, det kan du tro, men), ordningsfull, otillfredsställd livshunger leker fram ett mångordigt behaglig konversation.
Träffar den lilla varje kväll, vi fortsätter att kalla varandra in, tippar gatorna fram hand i hand- hon bannar mig när jag kysser henne på kinden mitt i vimlet, örfilar mig då och då och spelar min förnärmelse så skickligt att jag tar den på allvar. Vi har mycket svårt att skiljas, och tiden upphör att fungera i vår tillfälliga verklighet.
( något så ovanligt som en roman, där jag inte slarvade bort någon sida: Lawrences Söner och älskare- Pauls och Miriams subtila kärlekssaga. Egentligen en bok om modersbindningen, säkert starkt självbiografisk).
(28-29)
Näärå, något rafflande har jag inte att berätta och nog kunde jag låta minnet av den här upsalaresan försvinna lika omärkligt som rimfrost på ett fönster vid blidväder. Men den lätt neurotiska omsorgen om förrådet av livsintryck bjuder mig att göra en så tydlig rekonstruktion som möjligt även av detta torftiga förlopp. Nordiska Akademiska mästerskap på Studenterna. Och det anses här att jag har förhandsrätten på resor till två platser, Upsala och Jönköping. Det innebär en viss begränsning, ger mig ett tycke av landsort, som kollegerna gärna unnar mig. Jag misstycker strängt taget inte till det men protesterar häftigt, när Wolf eller Bassen säger: ”Det är fint Edvard då reser du till Jönköping. Det kan väl vara kul att komma hem ett slag”. Egentligen är jag å andra sidan inte speciellt road av den akademiska idrotten, som Sven kanske tror. Men det är ju en rätt intrikat historia det där. Nu har jag emellertid Flodéns i Upsala och det ökar behaget av en resa ditupp.
Sovsäcken hade jag med mig Camus förnämliga utredning ”Myten om Sisyfos”. Alltså kunde jag lika gärna ha stigit av i Krylbo. Men Flodéns väntade mig ju. Jag hann inte ut till dem förrän efter lördagens tävlingar som var överdrivet kalla och blåsiga – Stureåsen vinglade skatorna i trasiga förband tillbaka från härjningarna på åkrarna. Höstens karaktär av stök och storstädning. Men, förstås, inte en regndroppe. Det råder förbud mot det i år.

Späda, klarögda Kristina svor mig vänskap: ”Du är alltid välkommen här”. Hon är mera rak än Hans, som hummar och knixar sig fram genom livets trängsel, trivs med det och avskyr tomrummet, som inte lämpar sig för intriganta kombinationer och pedagogiska utläggningar. Hans behandlar sina medmänniskor som garnhärvor. Han nappar alltid åt sig en ända och törs jag reda ut trådarna. Klåfingrig på människor. jag antar att han många gånger med sin metodiska sävlighet, sin tidiga senilitet irriterar den otåliga Kristina.

Hans hade skaffat en mogneur-burk av tobaksmärket George Washington, en privatimporterad lockelse, som jag förälskat mig i men som nu är ute ur handeln. Vi satt och påtade i våra pipor hela lördagskvällen, mumlande om böcker och vänner. När det blev läggdags ville de hindra mig att krypa ned i säcken. Nej det skulle bäddas ordentligt, men jag fick som jag önskade och var till mindre besvär på så sätt. God sömn med drömdialoger kring ett brunnskar och en lätt, behaglig frukostpicknick sedan på delikata rester ur ett sorglöst skafferi, innan jag lät säcken dingla söderut igen.
Söndagskvällens möda var inte slut i och med att jag fullbordat den sandtorra rapporten från Studenternas. Söderström hade inte tid att ta emot T.T.: från Paris. Och som sed blivit på sista halvåret fick jag lov att rycka in och slipa vaxrullarna och vänta i den lilla mottagningsfåtöljen. Strax efter midnatt kom T.T. med sitt första samtal. Men hans distinkta telefonröst dränktes av ett makalöst oväsen: som om Paris alla flygplanssirener varit inkopplade på linjen. En orkan av nålborst ylande missljud. Ibland hörs det lättare på rullen än i dosan. Jag hoppades på det men vrålade genom stormen: Jag kan inte garantera att det går å ta fram det här. Medan jag väntade på Paris-il nr 2 prövade jag rullen: nejdå, absolut hopplöst att försöka uppfånga ordbubblorna i stormbruset. T.T. tog om allt från början och jag gjorde blixtsnabba anteckningar som stöd, men när jag spelade upp de nya rullarna kunde jag bara ana mig till en viskning här och var, något som liknade en döendes stilla jämmer. Det blev en ångestfullt lyssnande natt. Till slut sköt jag instrumenten åt sidan och skrev i full desperation ut ett referat i T.T.:s stil. Jag visste att han skulle komma hem på måndagen och gick hela dagen i ängslan för hans dom. Men moderligt nog tackade han mig för rekonstruktionen, lovade t.o.m. påökt (”du arbetar så flitigt numera”). Bassen tyckte att min version var bättre än T.T. skulle kunnat åstadkomma. Så den gången vändes en katastrof i triumf. ( Magnus ansåg sedan att det var snobberi då jag förstod att framgången äcklade mig).
Jörgens oro: Plötsligt meddelar han sin avsikt att slå sig ned på 56:e breddgraden Skåne? En vecka senare kommer adressen. Karlskrona. Stadsbiblioteket. En chef ”som skiter med Hitlers porträtt i famnen.” Lena följer honom. Var ska det sluta

OKTOBER
4 okt. Lördag.
Omöjlig att berätta utan uppbjudande av mycket robusta krafter är episoden Lejon. Lilla älskade Dela och jag upplevde den tillsammans och halvt oansvarig regissör var Forslund.
Han gav mig adressen Roddargatan 3 (Först var det meningen att vi skulle träffas hos honom men han gled undan det bekymret). Jag är där vid sjutiden, sa han, och hinner du inte upp till mitt dessförinnan, så kan du gå direkt till Lejons. Det är en genuin söderfamilj och du är välkommen där, du och din ”lilla fru”. Rätt mycke besvär och många omvägar kring Katarina- kyrkan kostade det oss innan vi hittade den grind som Forsslund talat om.
Jag hade nog tänkt mig något torftigt småborgerligt, men de gamla skröpliga träkåkar vi hade att välja på gav mera intrycket av proletär miljö. Skulle det vara möjligt att den trots allt en aning komfortälskande Forsslund hade vänner här. Ja, spriten hade kanske lurat honom förbi de sociala fördomarna. Jag äntrade en liten murken trätrappa och knackade på en vit knappt manshög dörr. När den öppnades såg man in i en grotta av gult, härsket ljus. Ett kök med två flickor sittande snett med verktyg på soffan. De sneglade knappt på mig, men en fyllig, burrig medelålders kvinna kom ramlande ut från rummet innanför. Finns hr Forsslund här. Jodå. Och så hörde jag honom själv några gräligt: Kliv du bara Edvard.
Dela såg inte det minsta brydd ut när vi makades in i rummet och Forsslund föreställde oss med skuldmedveten min för värden.
”Lejon, en hedersknyffel av första ordningen”.
Vi tittade överraskat på det stora ovala bordet, som var bräddfullt med karotter av alla typer- fläskkotletter på ett kantstött fat, pilsnerflaskor, både tomma och sparade, och en helliter aqua vite- gul etikett-. Lejon satt bred på sin stol och grinade sömnigt. Grinade så godmodigt brett som jag aldrig sett en människa gör förr. ( Jag tänkte bekymrat vad Dela skulle tro om detta men hon syntes känna en omedelbar sympati för den vulgära frodigheten). Forsslund skyfflade bort alla sidoburkar med abrupta skratt och fru Lejon var strax framme med ett frimodigt bjudande.

Vi drack försiktigt men gick intensivt upp i samtalen. D.v.s. Dela var bara så där stillsamt naturlig att Lejon med chevalereska huvudvridningar kallade henne ”Lilla damen”. Hon slog märkbart an även på den fylliga halvdruckna lätt skelögda värdinnan, som efter en timma eller så la bort titlarna med oss. Forsslund började efter en stunds apati- och sedan han tre gånger tömt alla tomma ölbuteljer- att konversera flickan på sin ”formellt alldeles oklanderliga tyska”. Min folkliga intill kom mig väl till pass men överdrifterna observerades nog av den i själva verket, ganska klarsynta fru Lejon.
Den bottenlöst törstige Forsslund började undersöka skänkskåpet och hittade en flaska öl till. När han skulle svepa glaset fick han ett hostanfall och spottade vita skumslattar, ett ögonblick av förnedring som han själv inte riktigt kunde fixera. Men det var symboliskt för hans belägenhet. Lejon, som supit tre dagar utan uppehåll, blev filosofisk och karvade till orden på det dråpligaste sätt. Vi kunde inte styra vår munterhet och Forsslund utropade Lejon till ”kungen i Stadsgården”. Forsslund lutade sig intill mig och viskade: ”Du måste vara rädd om det lilla livet. Tänk på att hon behöver värme. Du får inte snåla med det”.
Han sa det oändligt veligt, bräddat av det ömhetsbehov som plågar honom själv. Jag tycker mycket om honom i sådana ögonblick, då han skänker i av sin bedrövelse. När han riktar blicken ut från sig själv lyser han av frihet och med känsla. Om han inte finge göra det någon gång skulle han väl alldeles förtvina. ( Ibland resonerar han utan givet underlag om mina förmenta svagheter. Ibland provocerar han en ynkedom hos mig som jag inte längre känner, som är så avlägsen genom det under som träffat mig, att den kan te sig prenatal).
Vätskorna samlades efterhand och jag blev pissnödig. Fru Lejon tog ut mig i köket och pekade på en hink vid spisen. Ja, det gick bra sa hon- flickorna hade gått för den delen.
”Du får inte tala om var i har varit för någon. Jag vill ogärna att kontoret får reda på’t”, sa Forsslund, när vi gick Katarinavägen ned. Dela och jag rynkade ögonbrynen för manschettproletärens ord.

6/10.
Dela följer mig till Stadion, där vi ser akademikernas SM. Hon finner halvmilslöparnas ansiktsuttryck groteska. Hon har snabb uppfattning och gläds barnsligt när hennes tips slår. Jag irriteras inte av hennes frågor.
Ja, jag ser för var dag tydligare hur innerligt vi hör samman. Denna mörka, temperamentsfulla, mårdmjuka flicka är den enda jag har varit 100-procentigt lojal mot. Jag tror hon betecknar något definitivt i mitt liv: en slutpunkt och en början. Utan att jag märker det förvandlar hon mig från egocentriker till gemenskapsmänniska. Hon har erövrat mig fullständigt. Jag har kapitulerat utan villkor.
Det är ju ingen de stora förändringarnas värld jag lever i och verklighetens spår kan vara svåra att upptäcka och följa. Allt är någorlunda väl betsat och bonat och ibland kan det vara en njutning att karva lite i bordskanterna för att får fram färskt ljust kött under patineringen. Jag skär i mjuka, döda föremål och hoppas kanske att få se bod sippra fram ur dem. Mina händer, min kropp tror på mirakler medan min själ betvivlar t.o.m. sin egen existens.
8/10
Varje ledig timma ägnar jag nu åt Dela. Vi är ju nästan hemlösa och den gråa säcken och Pubson ger oss nödtorftigt skydd mot kylan. ”Skaraborgstyrannen” fru Göransson spökar i morgondammet, rycker i dörren ”gillrad” med 5 meters snöre till fönsterglaset. Men Dela knotar inte över torftigheten. Hon har sett värre. Hon har legat obekvämare. Vore inte bara den förbannade slaskhinken där.
Hand i hand, dansar vi genom gatorna och är nog det yngsta man på länge sett i denna stad. Inte någonsin stannar vi och undrar: varför. Ni och jag här? Vilka är vi? Hur kan det komma sig? Nej, som om vi varit utkorade redan i vaggan till detta. ibland förstås, när jag vill kyssa henne på Engelbrektsplan eller utanför biografen Rigoletto drar hon undan munnen och vill örfila mig: Jag får så dåligt rykte. Ni demoraliserar mig. Men ingen ser oss ju. Vi är alldeles osynliga. Vi finns inte. Vi älskar varandra.
10/10
T.T.- artikeln till Vecko-Journalens ledarsida. Renskriver den åt honom, har skrivmaskinen med till Bragevägen 1, mycket bråttom, Stig Ahlgren väntar uppe på Å & Å. Bil dit. Han ser blek och forskande hygglig ut, lite uttråkad. Ler han inte invärtes mannen åt spektaklet eller är han redan så fördärvad. ( Rätt proper atmosfär i toppen av den balanserade pyramiden ändå. En flicka som flinar bakom hårslinga. Trevåningar under dunkar och stönar pressarna: födslovåndor. Miljoner missfoster. De födda förhoppningarnas barnsängar. Och han står inför en urplågopenna, en flintskallig cyniker)
Jag satt hela tiden och sneglade på klockan hemma hos T.T. Skulle ju träffa Dela och hennes väninna Hannelore (sjuksyster här och i Jönköping) för att se Kranes konditori (efter Cora Sandels roman) på Dramatens Stora Scen. Vi möttes på trappan. Den stora väninnan verkade på något vis förkrossande. Tung, vit. Judisk på det överlägsna sätt som en svag vicken människa som jag inte vet något försvar mot. Särskilt förstämd blev jag som jag hela dagen haft en släng av den ohjälpliga melankolin. Den trasiga, bittra pjäsen med sin konjakstristess suggererade mig ytterligare (eller jag lät min ynkedom gömma sig i styckets trasor). Och efteråt gick jag vid de båda muntert tyskpladdrande väninnorna stum som en vålnad. Det var mycket plågsamt men Dela visade sin ojämförliga taktfullhet och lämnade mig helt utanför tills vi var ensamma, då hon tog min arm, som om ingenting förekommit och smög sig intill lika ömt och tillitsfullt som någonsin. Hon är obeskrivlig denna lilla genomäkta människa i sin förståelse och solidaritet. Hon har sett några prov på min naiva komplexitet och bara blårs bort dem, knappt ens förundrat sig.
11/10.
Rätt många detaljer nu: en bostad t.ex. ”Församlingen” gav Dela en chans. Någon, en dam, vilade upp sig 3 månader på Beckomberga. Enrummare, Söder. Dela fick den med möbler, husgeråd och allt. Hon ansåg det självklart att vi skulle dela utrymmet. Var låg det? Hon visste inte besked. Skulle möta en dam med nyckel, missade klockslaget, ringde mig förtvivlad, visste inte adressen till den gåtfulla. På söndagsmiddagen ringde hon mig. Jag sitter på tidningen. Hon ringer från våningen. Bergsundsstrand 23. Jag kommer genast. 10:an Hornsgatan ned till ändstation. Förträffligt läge vid Liljeholms kanalen. Den ordinarie heter Croner, Nelly Croner, fil.dr. Nationalekonom och socialpedagog kan jag se av hennes litteratur (en halv vägg med prima mest tyskspråkigt, även spanskt och franskt). Enkla inventarier, lättskött, en tältsäng, blåa pappersrullgardiner, utmärkt alltsammans (men inte kunde jag bo i köket- en meter brott i som Dela nästan upp som villkor).
Vattnet nedanför fönstret (bottenvåningen) gladde oss. Liljeholmsbron, cementsilot den gula kasernen där borta, de rodnande lönnarna och det mörkröda planket. Båtar- pråmar mest- som gled flodsävligt förbi. Men bara 3 månader. ( Hoppas hon blir sämre lät Dela undslippa sig)
Vi byter med henne sedan.
Tror du, du är mogen för det efter 3 månader?)
Lite oroligt det hela: strängt taget hade jag ju ingen rätt att bo där. Hemlig hyresgäst. Hon gömde mig helt enkelt. Och på ”församlingen” visste dom väl ingenting om min existens. Illegalt. Som att gå under jorden. Men det gav ett behagligt tycke av äventyr åt förslaget. Infallet tematiskt kringbyggt.

13/10
Nyckelfarsen fortsätter. Lämnar vår enda för kopiering hos en smed på Norrlandsgatan. När jag kommer för att hämta den är verkstaden låst. Under tiden är Dela på Söderby sjukhus (Uttran) för behandling. Vid Södra spärren:
Hej, nu ska du få höra en ny katastrof har inträffat—
Ja, jag vet.
Vet du? Hur fan kan du veta något om det här?
Jovisst. Fröken Croner var hemma, när jag ringde. Du har förstås också ringt.
( Så lättade det i alla fall. Farhågorna för något annat gjorde det bekvämare att avslöja sammanhanget).
Stackars Rosinante, aldrig får hon vila. Den svenska filmens väderkvarnar har utmanat den bålde riddaren Tegnér. En dråplig dust. ( Och nog gör vi gemensam sak med honom, kanske på andra grunder. Det är inte olustigt med filmerotiken på våra grader. Den saknar pornografisk finess. Precis som litteraturen. Den eggar inte).
19/10.
”Utj”, vad vi frös på Zinkensdamm Dela och jag denna narblåsiga oktobersöndag. Och så grälade Rådisen på mig sedan för att jag hade glömt ena målgörararen. Upprörande, ansåg han (hade inte varit på ”Dammen” än).
Första veckan på Bergsunds strand efterlämnar inga faddheter i minnet. Allt är klart och rent från de blå sängöverkastet till himlen över gamla stearinljusfabriken. Jag målade redan på måndagen en akvarell av utsikten. Försökte med djärva tag men tvingades överarbeta, skissen- ingen flykt över den. I väntan på Dela- måndagar, onsdagar och fredagar- klarade jag disken och fröjdade mig åt att hinna undanröja det bekymret för lilla husmor. Städade så gott jag kunde och bäddade. Triviala sysslor, som fick ett skimmer av verklig lust och glädje. I alla fall är det Delas sak att laga maten och det måste i längden bli rätt betungande. Men hon har det oförfärade improvisatoriska tag som jag saknade hos den grundliga i all sin rasklist tungrodda Ebba. dela (hoppsan där om de båda ansikte mot ansikte!) har en fri dag i veckan förutom sabbaten- lördag, då ”församlingen” enligt biblisk tradition vilar. ( De är i förbigående sagt religiöst indifferenta hela bandet). Jag har lite svårt att komma ihåg det där-liksom att hon blir 19 på nyårsdagen.
En olycka har inträffat i en av fräulein Croners dyrbara kinesiska kaffekoppar skattade genom min ovarsamhet åt förgängelsen. Dela konstaterade det med förfäran. Men jag antar att listan på likviderat porslin hinner bli ganska lång under de 3 månaderna. Gud beskydde våra olyckliga händer.

25/10
”En natt att leva”, plågsam skildring av en irländsk sabotageledares passionsspel. Dela blev hård av den. Ja, bara den som sett människor digna i snö och lera kan göra sig en föreställning om hur riktig denna filmiska mardröm var.

Gudrun lägger nu c:a ett ord om dagen till sitt förråd. Bildar ännu inga meningar men fasthåller intrycken med minnet och läpparna, med läpparnas erinring.
Naturligtvis borde jag dagligen förgås av längtan efter ungen. Men, herregud, hon finns där ju och jag kan uppsöka henne när jag vill. Jag har inte förlorat henne.

26/10
I veckor har man knappt talat om annat på Tunnelgatan: bulletinen har inlöpt: kommer? Kommer inte? Tillkom någonting annat än det som skulle komma. Dynamo kom.

Kom välrustat som till en längre expedition. I den borgerliga djungeln. Alla medlemmar vaccinerade mot pesten. Lådor fyllda med ormsera, sambandsmän, övervakare, experter av alla slag. Tystnad anbefalld. Obs! allt är här förbjudet, allt nedsmittat. Så levde de i karantän tills ögonblicket hem, då de släpptes fria inom synliga och osynliga stängsel.
Hela landet greps av hysteri: en Dynamo-biljett betalades med champagneluncher, äktenskapsanbud, hela förmögenheter. Alla galor vältrade sig i Dynamo-feber när biljetterna salufördes.
Man kunde inte annat än vända hela detta spektaklet ryggen och nämna det vid dess rätta namn: Masspsykos.
Man ville vara blaserad däruppe på pressläktaren men knän skälvde och händer darrade så här tedde de sig, de hemlighetsfulla mandarinerna.
Maria och Nils- Tomas Höjer, Delas vänner från karantän- och sanatorietiden. Linjelösa varelser, blekt frimodiga, ingenting att hugga riktigt tag i, tyckte jag (kaffetåren en dag). Båda är färdigutbildade läkare och praktisera nu på Gotland.
9 nov.
Dela fick inte följa med på Dynamo- matchen, fast hon propsade på det så ivrigt (Det var verkligen ingen överdrift att pressläktaren skulle från diverse byråer och pressorgan. Själv satt jag i trappan och Jules Berman satt bredvid mig), men idag hade jag henne vid min sida på IB-bänken. Det var en helt alldaglig svensk tillställning (Wolf skrev av någon anledning inte referatet, överlät det på mig) men den lystes upp i mina ögon av den älskliga mörkrödbandade flickan och aldrig har jag trivts så bra med min roll som nu. Dela tycktes också njuta barnsligt ogrundat och gjorde ideligen båda lustiga och träffsäkra anmärkningar om spelet. När 10 min. förflutit av andra perioden skrattade hon till:
”Vet du först nu upptäckte jag att lagen bytt sida”.
I pausen drack vi en kopp kaffe i pressbaren och Peter var framme med näven och en glad ramsa. Bakom oss hörde vi Långens lite syrliga påpekade: där sitter paret Edvardson. Men ironin var nog väl menad.

På kvällarna kan båttrafiken vara ganska livlig härutanför. Vi ser osynliga skuggor glida med lanternor över fönsterkarmen, ser bara värdigt skridande ljussken, det är en fängslande syn. Klaffbron stiger ofta i höjden för masterna och liknar en himmelsbrygga och månbro.
Hösthimlarna glöder till då och då i kanalvattnet, som är tjockt och mörkt. Vi båda, vårt fönster och en stapel av himmel, ett snitt av jorden.
Eftersom vi lever ända ute vid ”das ganx andere” känner vi oss fria och medlemmar av en ständigt på nytt bildad förening. Vårt samliv är i de yttre detaljerna primitivt. Vi iakttar inte några ordningsregler och bortser från bekvämlighetssynpunkter, lever strängt taget som på en djungelmatta. Sover i varandras armar som två vilsegångna, ja utstötta varelser, ja utstötta varelser, sover som den sista natten innan havet uppslukar oss.
Men denna ständiga klamrande närhet ger oss en sällsynt, svävande ro. Tanken på morgonen kan inte plåga oss. Framtiden är en oviss och egentligen är en oviss och egentligen oviktig landstrimma. Vi drivs bara med andetagens dyningar bort mot den, förseglade och inifrån glödgade till lycklig hårdhet, glädjens glasyr.
Petter, som bjöd in för någon tid sedan blev ingen kontakt. Han uppfattade inte den djupa väsentligheten hos Dela. Han tyckte t.o.m. hon verkade ung, så lite förstod han.
13/11
Hon kom från sanatoriet. Att hon varit betydligt längre bort än i Uttran på Södertäljebanan kände jag genast. Hennes ansikte bar detta drag av smärtfylld integritet, som jag dels inte vill, dels inte förmår upplösa. Det kunde inte enbart bero på att läkaren misshandlat henne vid sonderingen, men den fysiska allts förnimmelse gav henne ensamt tillträde till den verklighet där även jag befann mig. bara i en irritation kunde hon nå eller åtminstone närma sig mig.
Inne i henne fanns andra ting staplade. Hon hade fått brev hemifrån, det första där min existens berördes. Tonen var som alltid bräddad med förståelse, faderligt kåserande (en sorts fyllig underhållande moralisk stil). Men i dessa varma, väl undsamma satser fanns ett vemod dolt. Jag fick läsa brevet och log av en ljus smärta innan det blev riktigt uppenbart för mig vilken tung dragningskraft allt det outsagda och undertryckta måste utöva på den känsliga flickan. Småningom började hon tolka sin situation, hur bittert det måste vara för föräldrarna att mista henne sedan de efter all ängslan återfunnit henne.
Hade det varit rätt av mig att uttrycka besvikelse över detta hennes tänkesätt (Jag hade sagt: Betyder då inte min kärlek mer för dig? betyder den inte allt? Du har ju din familj ändå, den tillhör ju dig och du tillhör den. Ni kan tala med varandra och avståndet är inte stort vare sig i tid eller rum. Jag kunde ha sagt många djupt kända banaliteter), hade det ens varit möjligt för mig att klandra henne. Nej, hur mycke hon än betydde kunde jag ju inte åberopa mig på en förstfödslorätt i min känsla. Långt innan hon någonsin sett mig hade all hennes längtan varit riktad på hemmet, föräldrarna och syskonen. I den region där hon nu sysslade med sina förnimmelser och samlade dem till en självprövning var jag ett icke- existerande, likgiltigt vakuum, inte ens så mycke som en väsenslös önskan. Att där komma med anspråk hade varit orimligt men kanske logiskt enligt kärlekens och lidelsens axiom.
Men utan att känslan miste ett uns av sin substans måste jag låta den rent mänskliga förståelsen ha företräde. Att hon i sin tur där kunde uppfatta en sprickbildning i känslan fick lov att vara min risk och min tribut till det mänskliga på bekostnad av det jagiska intresset.
Denna hållning kunde inte te sig alltför pregnant. Den måste verka vacklande och lös. Den förtvivlan som jag i själva verket hyste måste byta plats med allmän medkänsla av en skenbart lägre intensitet. Tyngden fanns i det jag undanhöll så blev det synliga och framställda en smula kraftlöst. Jag skulle vara stridande part men blev av nödvändighet ordonnans åt en okänd stridsdomare, rapportör åt Delas samvete.
11/11.
Ovanför NK ligger vid Hamngatan en bric-á-brac affär som heter Tokio. Dela hade med en viss naiv trånsjuka talat om ett vackert bröstsmycke hon sett där. En rund sak av gulmetall. Jag letade mig ditupp i dag innan jag reste hem till middag som jag numera alltid gör även redaktionsdagar. En fryntligt, svagt exotisk dam tog emot mig bland mörkröda sidenschabrak, småputtrig handslöjd och österländska gudabilder. Jag fick nästan genast ögonen på en medaljong med små gyttriga relieffigurer. Måste vara den, alldeles säkert. Men jag tyckte inte den var särskilt vacker och fastnade i stället för en något större oval av samma material med en snygg Pallas Athena i ”pärlram”. Den ville jag absolut ha och fick en halskedja på köpet. Damen såg mycket galant ut och var verkligen med på noterna. En lycklig burrig människa, fyllig och förståelsefull utan medelålders salvelse.
Dela såg ut som ett barn som fått något annat än det väntade i julklapp. Bättre kanske, men i alla fall inte just det.
Jag hade inte uppfyllt hennes önskningar på sätt och vis hade jag misslyckats.

16/11.1848
[Det litterära skvallret har kommit på modet och bidrar inte till att höja kulturens nivå.]
Söndag. Vi har stannat uppe vid drakdödaren i Gamla Stan väntar på Delas vänner. Hans Kahn och hans svenska följeslagerska, kloka Margareta. Vilka lovat introducera oss i en diskussionscirkel någonstans i närheten.
Det har snöat i veckan och små revor av det nästan saffransdoftande vita gömmer sig vid den malmgråa medeltidssockelns fot. Vintern är tidigt ute i vår. Vi fryser ganska duktigt, särskilt Dela i sina tunna nylonstrumpor och bräckliga skor.
Adressen är Köpmansgatan 8 och vi går in under ett smalt tunnvalv med gulrappade väggar innan den moderniserade paneldörren glider upp till vänster. En mycket vackert vinklad trappa möter ögat och över dörrens insida hänger en lustigt liten lykta med gulbrunt glas. Hela miljön är ju ”bric-á-brac” hissens blänkande anakronism. Namnskylten Lindberg. Vi står nu i en låg men rymlig tambur och från ett stort rum innanför hör vi några grupper småsorla. Dela har sin gröna klänning med Pallas Athena på och jag tycker hon är alldeles charmant. Vi vet ingenting om sällskapet. Värdinnan- Eva Lindberg, enbart Eva sedan- har goda, fula läppar till ett oregelbundet oskönt ansikte. Ett par underligt formade goggles pressar fram pupillerna på henne- hon verkar så barnsligt vetgirig, något av ambitiös skolflicka med band i håret.
Vid tre bord sitter ett dussin människor, mest kvinnor kring 40. En lärd man med smalt vackert ansikte vackert spörjande ansikte väcker genast sympati medan en annan av rabulistisk skollärartyp framkallar en dunkel aversion.
Nya sällskap stöter till. En Harry Eckenstad (som nyligen debuterat med en självbiografisk roman- ”kanske en ståplats i himlen”). Han tror sig känna igen mitt namn, jag ger honom en ledtråd, som han genast trasslar till och nickar bekräftande åt. Vad heter han egentligen? Bergenstad? Ekenstrand? Jag vet inte riktigt. Och Dela får säga det flera gånger och hon är inte alldeles säker hon heller.
Harry heter han åtminstone och det är Harry som leder diskussionen. Han talar i rätt svävande, konturlösa ordalag ämnet är Ivar Los roman ”Geniet” (Ivar skulle själv ha kommit men fått förhinder). Om jag ville ord för ord redovisa vad som sades skulle det bli ett ansenligt protokoll. Vi pratade utan uppehåll i 4 ½ timma. En psykoterapeut skulle möjligen vara tacksam för den materialsamlingen. Intimiteterna flödade. Vännen Kohn satt och teg i sin grånade livsvisdom och med ibland en stor trött blick runt sällskapet: De avreagerar sig sin oförlösta sexualitet, var hans milt cyniska tanke.
De pedagogiska kvinnorna reagerade särskilt häftigt när vi kom till den livligt harpratade Lo- tesen: ”Vi måste släppa till flickorna”.

Ett typiskt utslag av den hypermaskulina synen på … frågan, menade några. Nu hör det ju till saken att Lo lagt dessa anstötliga ord i munnen på en delvis ganska suspekt person i sin bok. Att författaren skulle vara alltigenom enstämmig med honom utsägs aldrig. Det är bara en av de läsningar som framkommer förslagsvis ur problemkrisen. Harry häll nog för in del troligt att Ivar Lo hade rätt då han hävdar att den naturliga utlevelsens fundamentala betydelse för en sund mognad. Många stora begåvningar, ”genier”, hade säkerligen gått förlorade på grund av övermäktiga prövningar under puberteten. Jag protesterade på den punkten. Snarare är det väl så att rätt många ordinära begåvningar spårar ur genom olyckliga erfarenheter i tonåren. Och det är ju inte mindres viktigt att vanliga enkla människor kan utvecklas till harmoni. Generna hr ju ändå från början genom sina egenartade arvsanlag en undanlagd ställning, att de vanligen upplevelser puberteten våldsammare än ordinarie begåvningar är tämligen självklart, men just den isolering som omger en ömklig själ kan vara en betydelsefull faktor för geniets blomstring. I denna ensamhet upptäcker den överbegåvade sina dimensioner, ser- kanske med skrämmande tydlighet- sin olikart. En driftreglering efter Ivar Lo linje skulle möjligen i förtid verka urladdande, medan känningen medför en energianhopning, som söker sig eruptiva uttryck. Hämningsmomenten ger geniet dess starka pendelrörelser och utan dessa svängningar kanske skapandet bleve ofantligt mycke lamare, kanske helt skulle upphöra.

Liljeholmen

Dela satt ganska nära Harry och mellan dem uppstod genast en kontakt. Det fanns tydliga överensstämmelser med deras anletsdrag, något som jag fastslog med en lätt oro. Deras replikskifte hade den förströdda prägeln av ett vaknade personligt intresse. Tydligast var det på Harrys sida.
Först när vi med värkande pannben letade oss ned genom prången till Skeppsbron fick jag genom Dela veta att den bleksiktigt vissnade damen, som stannade kvar med Harry, sedan de flesta hade troppat av, var hans fru. Jag kunde inte fatta det. Hon verkade att ha kommit ett stycke förbi femti och det fanns inte ett spår av blodfull kvinnlighet kvar i hennes urblekta väsen. Vi diskuterade det egendomliga fallet hela vägen hem, ett par timmar ned mot morgonen och flera kvällar därefter. Ja, hon har pengar förstås och hade tagit vård om honom, men herre gud hur kunde han leva samman med henne. För Dela gav detta anledning till spekulationer.

Dela njuter av att försätta mig i bryderi. Jag köpt Artur Lundkvists nya diktsamling ”Skinn över sten” och vi satt någon kväll och försökte tolka en del hårt pressade symboler. Dela fattade av någon orsak personligt intresse för Artur och eftersom hon visste att jag är flyktigt bekant med honom ville hon nödvändigt jag skulle ringa upp honom och höra om vi inte kunde träffas. Idén föreföll mig närmast absurd men Dela höll därför desto mera hårdnackat fast vid den. Hon intrigerade med mina känslor och satte – kanske på lek, kanske allvarligt- hela vårt förhållande på spel. Om du inte—o.s.v. Jag vägrade enständigt och Dela var ofantligt missnöjd med mig- eller låtsades vara det, vilket i så fall ändå uttryckte ett behov.
Till sist tog hon fräckt nog själv och ringde upp – meningen var att jag skulle ta samtalet, när Artur-, men en kvinna- troligen Karla- svarade nekande på frågan om ”herr Lundkvist” träffas. Infallet blev inte bättre av att det upprepades lite senare. Då var Artur hemma, men jag tog inte luren trots Delas tysta ursinne. Artur väntade förgäves. Efter det kunde Dela med större rätt än förut kalla mig ”Schwäckling”. Och hade Dela varit så där lekfullt och svävande förbannad innan så blev hon verkligt betänksam, när jag ringde upp Ingrid och beskrev episoden. Särskilt orden ”min lilla flicka skulle tjänstgöra som lockbete”, förargade Dela, och det är ju begripligt. Ett typiskt exempel på min oförmåga att beräkna effekten av ord och handlingar mitt bristande sinne för den psykologiska strategin. Det hela illustrerar ganska genuint de konfliktsituationer, som vi framkallar alldeles i onödan kunde man säga och ändå inte helt utan mening- strövtågen på hyresmarknaden har inte lämnat något positivt. Till nyår måste vi ha funnit en våning någonstans, om vi inte ska bli tvungna att flytta isär.
Vi tar egentligen inte upp den senare möjligheten till betraktande. Den ogynnsamma lösningen kan vi helt enkelt inte föreställa oss och därför tror vi liksom a priori att vi ska hitta något i rätt tid.
Vår lycka är så stor att skuggorna inte slipper över tröskeln. Inte den kärva verklighetens slagskugga åtminstone. Denna höstliga historiett har fått en så egendomligt vacker form att den kanske ska te sig som en drömmens ö i framtiden, var vi än befinner då, skilda eller tillsammans i ännu obekant miljö.

Men tanken på att skiljas är ingen tanke för oss, bara en oväsentlig hypotes en det möjligas allra tunnaste persedel. Kanske Dela för ett hemligt protokoll, som jag aldrig får tillgång till och jag borde kanske nöja mig med att tala i eget namn, men gränsen mellan jag och vi är svår att bevara, den blir varje dag omreglerad och de förskansningar vi bygger upp på båda sidor om den är aldrig långlivade. Förbindelsegången finns alltid mellan dem.
Kanske jag borde beklaga min svaghet i förhållandet till Dela. Det är ju den vanliga vitaminbristen i viljan, som jag lider av men som jag hos Dela i bästa fall- dock ofta- får ersatt. Det är mig motbjudande att i större utsträckning göra min vilja gällande. Man kan för all del kalla det en sjukdom men i själva verket innebär det nog en frivillig inskränkning av den normala självhävdelsen. Jag har skjutit undan aggressiva behovet, som var mycket starkt i barndomen. Genom en serie hämningsakter – som jag upptäckte redan, när jag var tolv år (jag minns dagen, det var på höstsidan, och platsen, det var strax nedanför trappan på den gamla begravningsplatsen hemma)- har härsklystnaden pressats samman till något oerhört hårt någonstans i mitt inre. Den har blivit så hård i kärnan att den inte är användbar som material i vardagen med dess praktiska byggproblem.
Både som fenomen och bild är förhållandet nästan av museal karaktär.
Dela finner ofta mitt motstånd otillräckligt. Det räcker inte ens till en brynsten för hennes verktyg. Hon kan kittla min strupe med vassa uddar, och det är en blott skenbart en sadistisk lek för henne (vars grymhet är av ställföreträdande art). Svarar jag på leken med samma medel känner jag mig snart som en potentiell dråpare. Vapnet rest på narr i kommer min hand att skälva, som om en kraft av mig oberoende, ta plats i eggen.
Det vore en onödig och oriktig konstruktion att härleda denna hjälplöshet ur den svindlande hastiga våldshandling jag utförde som liten grabb (kunde väl ha varit en 8 år, då jag borrade in en liten kniv med rött skaft och hästhuvud vid greppet i Birgits arm. Den handlingen framkallade bara en förvåning hos mig inför oväntat faktum, där jag endast otydligt fattade min egen närvaro. Jag vet att handlingen explodera ur en laddad sinnesstämning och jag vet att det fanns något av en plötslig avsikt i den, som överrumplade mig. Men kontinuiteten mellan impulsen och utlösningen, meningsfullheten i handlingen, uppfattade jag inte. Själva den blixtsnabba auktionen dödade handens förnimmelse av verktyget, berövade det substansen) men det förefaller mig oemotsägligt att jag till försvar mot dylika instruktiva, okontrollerbara utbrott byggt upp en censur djupast i mitt medvetande att upprätthålla denna ”myndighet” kostar alltför mycket av min kraft. Det som blir över räcker inte till för en aktivitet av normal styrka. Mina resurser är, om detta resonemang duger (vilket säkert kan ifrågasättas), i alltför hög grad engagerade i en negativ, avvärjande uppgift.
Jag har just nu inte tid att vidare utveckla denna analys, men förmodligen kommer jag återvända till den i en- möjligen fåfäng- förhoppning att komma till klara med mitt problem.
För Dela existerar jag som en helhet, en utbildad ”personlighet”, i vissa avseenden otillfredsställande formad. För henne kommer det ju så gott som uteslutande an på om bristerna i denna helhet uppvägs av andra egenskaper. Jag hoppas det förhåller sig så.
Nu tillägger jag till sist att jag hoppas vinna ökad balans och kunna mildra mina förbud en smula, bli en friare människa genom Dela. Redan som det nu är upplever jag samspelet med henne som något oändligt fascinerande. Men intensiteten kommer att ökas på sagda villkor. Egentligen har jag nog ännu inte riktigt fattat vilken egendomlig, djupt fängslande kvinna jag har funnit. Ingen skulle kunna bestrida hennes mänskliga storhet. Hon sprakar av liv.
Hon skulle kunna profilera på sin sjukdom, men hon avför där den, hon har aldrig accepterat den, hon vet bara om sin lust att leva. Ett sådant grepp om sitt öde har bara den sällsynta, ojämförligt förädlade människan. Det är inte en blind passion som dikterar detta. Även om jag inte älskade henne till den grad att mitt live blev till den grad att mitt liv bleve utan värde om jag förlorade henne, skulle jag uppfatta henne så.
Att aldrig ett ögonblick glömma. Delas stora egenskaper för en charm av mera flyktigt slag blir för mig kriteriet på att jag utan känsla av ovärdighet kan ta emot hennes kärlek…

Det känns lite underligt att transformera sig ned till verklighetens virrvarr av linjer och ledningsstolpar- det är både mycke lättare och mycke svårare att orientera sig där. Man följer bara en riktning tills den plötsligt upphör i tomheten. Ofta trasslar man in sig. Det mesta är svårt att se riktigt tydligt. Man minns beröringarna som små och stora ”stötar”. Ibland liknar de änkestötar som rusar blixtsnabbt igenom en och förlamar en för bråkdelen av en sekund, ibland är de en sekund, ibland är det en seg kramp, som man arbetar sig ur, en smärta, som hela tiden är förvillande nära vällusten. Mycket ofta är det en lust, som nötes till smärta. Man vet aldrig riktigt säkert var man befinner sig och vart man är på väg.

22/11.
Ingrid verkade glad över att vi ville komma men hon var hela tiden barnsligt skygg och spänd. Det blev inte mycke sagt. Vi läste ur Arturs bok. Ingrid ville få förklarat vad det var hon fann otillfredsställande. Dela gled förbi sina invändningar och lät mig försiktigt formulera några fraser. ( Arturs svårigheter är ju den övernaturligt starka medvetenheten utan mål. Hans symbolvärld blir trots den enorma kraften i det enskilda uttrycket på ett underligt sätt statisk. Den surrealistiska dikten blir i hans stöpning groteskt sammanträngd och hjälplöst vädjande som kulisser och dräkter på en teatervind. Artur älskar att röra sig i det kommande men han förmår inte och har aldrig förmått ge sin dikt ett progressivt liv: även i sina mest exalterade ögonblick förmår han bara frambringa en förstenad gäspning. Trots detta kan man inte bortse ifrån att detaljernas utformning är det överlägsna geniets. Men då inget verkligt liv, ingen verklig rörelse för dem vidare mot en fullkomning i det anade förfelar alltsammans sin verkan. Det finns fog för att kalla Artur Lundkvist ett tragiskt diktaröde).
24/11.
Måndag skulle jag tro. Och från Beckomberga ringer Nelly Corner: om hon får vara över natt på Bergsundsstrand, har ordnat permission. Ja, eventuellt då dela rum med frk Hoffman. Där satt vi en stund och glodde fånigt på varandra. Vad menade människan hade hon ingen skam i kroppen ( Jo, men det var ju hennes våning. Fanken heller, vi, d.v.s. Dela hade ju hyrt den året ut. Skandal! Skandal! Att människan vågar…). En timmas varsel var ju nog för mig att hinna undan och rafsa med mig de mera påfallande bevisen för min närvaro ( hatten, pipan- glömde den långa- m. fl. attribut). Dela inväntade den galna kvinnan, fast besluten att vägra henne sängplats. ( I detta sammanhang: Dela hade legat sjuk en vecka, blåskatarr, och var inte fullt återställd, men man har heller inte påstå, att hon skött sig särskilt exemplariskt. Ibland hade hon stigit upp om kvällarna och gått med på bio. Rummet och framförallt köket låg för fäfot). Nelly kom och förklarade med ens att hon omöjligt kunde ligga annat än i sägen, i Delas säng. Man kunde förstå hennes avsikt: att driva hyresgästen med den objudne ur huset. Riktigt på det klara med den saken blev vi först dagen därpå (natten: i Bassens rum en liter vitt vin på Kladerbrän dessförinnan). Jag var tidigt hemma och fann rummet våldsamt tillstökat, fullkomligt upprivet som i hysteri. Bord och stolar på sned, alla lådor fläkta och flådda- mina strumpor och skjortor dråsande över golvet, brevlappar utströdda och nedtrampade – sängkläderna hopbuntade på väggen foton av dr Croners son och älskare. Och en order till lägenhetsinnehavaren att ofördröjligen göra rent efter sig, ersätta demolerat bohag och porslin och därefter packa sig ur huset.
Ampert!
Den vintriga skymningen fullbordade tristessen, idyllens död.
Dela hann ingenting säja, innan hon var klar på sammanhanget. Hennes läppar blev fylliga av stridslystnad, ögonen stumt beslutsamma. Den där sinnesrubbade kvinnan skulle vara våga-
I sorglös vrede beredde sig Dela till strid att försvara sig? Nej! Men angripa. Detta var hemfridsbrott, hon tänkte inte slå till reträtt.
Medan Dela förberedde sin talan- små stormbyar rev upp rynkor över ögonbrynen- blev jag sittande i lässtolen med ett nyinköpt häfte dikter- Erik Lindegrens sviter.
Jag satt där ännu utan att på något fäste i stroferna, när det krafsade i nyckelhålet och dörren slets upp. Där stod Nelly Croner- kyligt ursinnig och stirrande med pupillerna infattade i glasögonen. Bakom henne en lång kvinna i grå socialvårdsuniform. Hemsyster, medsläpar motvilligt vittne. Haket san en mungo högg Dela in på dr Croner, lät ett smattrande tyskt ordflöde kollidera med det croniska strafftalet. En sammanställning, som jag sent ska glömma. Att blanda sig i leken hade varit som att skilja två stridande tuppar. Knivsuddar blänkte på spända klor. Hemsystern vred sig hjälplöst och själv försökte jag lugnt läsa vidare. Croner kastade min ulster i sängen. Dela hängde upp den igen. hemsystern gick med på att det såg grisigt ut, dr Croner hade själv vållat oordningen, svarade Dela. Hemsystern gick, och Croner rusade i expressfart med något, undvek mig, låtsades inte om min tigande närvaro, störtade sedan ut i köket och började med blasfemiskt lugn anrätta en smörgås av Dela smör och bröd och dricka ett glas av Delas mjölk. Då klädde jag på mig och gick till restaurangen i närheten, dit Dela lovade komma om en halvtimme- just i dörren ut hörde jag Croner ringa efter en väninna. Jag skulle ju till arbetet, måste vara där kl. 8, väntade i det längsta, sedan jag med möda pressat ned middagsmålet, väntade tills jag måste hejda en bil, dirigerade den först till 23:an- där jag genom fönstret såg Dela skaka sin nacke i häftig advokatyr mot någon eller några, som tydligen satt i sängen. Jag borde ha ringt på- och bett Dela följa med men gjorde det inte. Framåt 9-tiden kom hon inrusande på redaktionen, förbittrad för att jag hade svikit henne än en gång. Kunde jag inte ha väntat till 8 åtminstone- det där förbannade arbetet. Men hennes ilska hade laddat ur sig så många gånger redan på ett par timmar att hon inte orkade vara arg längre.
Croners väninna hade blinkat samförstånd till Dela och bidragit till en kompromiss. Dela skulle få ha våningen till den 15 dec., då den skulle vara återställd i ”sitt tidigare skick”. Om nu Croner skulle flytta in då eller inte.
Ja, detta är ett summariskt synopsis med många uteslutningar av en kuriös konflikt, späckad med rappa repliker, jäsande av upprörda lidelser. Den lär inte så lätt falla ur mitt minne, så fattigt på dramatik som mitt liv varit ( men en statist, en tyst biroll).

25/11.
Ja i värsta fall skulle vi bli utan tak över huvudet i mitten på julmånaden. Att vi skulle flytta isär, den lösningen räknade vi inte med. Och Dela överraskade med ett tips på middagen. Hon hade ringt runt hos alla hyresförmedlingar och hittat en ledig dubblett på Lidingö. Inte särskilt entusiastiska, men. 160 i månaden, kokplatta badrum. Dyra resor. Något borde ju jag också göra, åtog mig att diskutera saken med förmedlerskan, en kvinna på Sibyllegatan. Det gick fint fast människan ifråga var rätt besvärlig att få grepp om – gemytligt misstänksam som hon var. Samma kväll var vi ute på Bergsvägen 36 i Lidingö. Fru Halldén gjorde inga svårigheter. Vi kom nästan genast överens. Fast Dela ville nog pressa priset. Det blir ju rätt drygt i längden. Vacker dam den där fru Halldén, småborgerligt parant åtminstone och mycket behaglig i röst och åthävor. Om vi var gifta- nej, men det skulle inte dröja så värst länge. För att det skulle se lite mera hyfsat ut bestämde vi att jag skulle flytta in den 1 dec. och fröken Hoffmann vid en senare tidpunkt (vilket inte var någon uppoffring på konvenansens konto, eftersom Dela fått tjänstledigt. 1-18 dec hos en väninna i Helsingborg).
Bergsvägen 36 ligger ganska snyggt i skogsmarken nära Kävlinge golfbana. Det är en treplansvilla med bottenvåningen i källarnivån. Vi har överst och har tillgång till en balkong, som vi kommer att sätta värde på i sommar om vi blir kvar så länge.
Närmaste hållplats är Hersbyholm och det brunlackerade Lidingö-tåget spänner in och ut på knappa 20 min. i lyckliga fall en kvart. Bron över Värtasundet är mycket vacker och Frihamnen med sina väldiga kolupplag transoceana lastångare har en västligt kontinental prägel. Man skymtar en framtid som är större än den staden någonsin kommer att ta i bruk.

29/11.
Delas tjänstledighet började i dag och hon skulle antagligen ha rest till Helsingborg redan i går kväll om inte cirkelträffen i Gamla Stan lockat henne. jag sätter på goda grunder likhetstecken mellan detta var 14 dag återkommande evenemang och dess ledare Harry Ehrenstad. Gravitationen mellan honom och Dela är tydlig och jag iakttar den med en blandning av olust och nyfikenhet. Utan att vara henne intellektuellt sympatisk har den mörkmilde Harry blivit ett stående tema i Delas livslek. Hon vill rycka honom ur hans flegmatiska självbelåtenhet och åtminstone sveda de vackra fjunen i hans mungipor. När hon kallar det ett uttryck för psykologiskt intresse ljuger hon mer eller mindre avsiktligt. Hennes feminina intrig mot kräver denna faktur i sitt spel. Då hon vet om att mannen inte är alldeles okänslig för hennes pejlingar roar det henne att spetsa till en triangel. Hon konsternerar den metodiskt med sin passares cirklar- och ändå öppna förfarande bränner köttet svart i mig. Om jag reagerade annorlunda skulle jag inte älska henne som jag gör.
Den här kvällen talade vi om moralsjukdomar och deras bot. För Harry var det tydligen ett tacksamt ämne, en käpphäst. Men han stördes i sin lugna skritt av en ny cirkelmedlem, den unge akademikern Sjöman, som ideligen korrigerade honom i sakdetaljer (t. ex. beträffande immoralismen hos Gide). Visserligen lät sig Harry in kastas ur sadeln av sådana pekpinnar men han var i alla fall märkbart irriterad. Vi måste övervinna moralen, tjatade han.
Kanske jag kan hjälpa dig med det, insköt Dela stillsamt intrikat, och Harry försökte dölja ett litet leende. Talet föll på offrets betydelse och nödvändighet- hur det letade sig dit vet jag inte- och en häftig ordväxling uppstod mellan Dela och en äldre vithårig, form och varmhjärtad dam av religiös läggning ( fru Montelin?). det ettrade till sig riktigt duktigt: Dela kunde absolut inte gå med på att det låg något positivt i offret. Hon hade sett för mycket av grymt, meningslöst offrande för att kunna se något värdefullt i det. Jag gav henne min tysta men absoluta sympati för det. Världen är verkligen inte meningsfull. Vi kan inte överse med något lidande och påtvingat offer. Vi måste säga nej till en verklighet som måste laborera med sådana medel. Den sanna bejakelsen är liktydig med ett nej till den hårda nödvändigheten. En oförsonlig strid mot livets cynism tillkommer det oss att föra. Genom den pessimistiska insikten om livets dubbelnatur måste vi komma till klarhet om uppgiften, den enda värdiga hållningen: att aldrig ett ögonblick kapitulera inför den bittra meningslösheten- att bekämpa livet!
Liksom för att försvara sin trivsel sökte Harry tillämpa ljusare synpunkter på livsproblemet. Han drog till med en parodisk liknelse, (naturligtvis omedvetet parodisk- den slog hon om som en blixt påstod han. den långsammaste blixt jag har sett exponerad): tillvaron är som en väldig gasklocka med ledningar i alla riktningar. Vi får var och en så mycket av kraften som vi behöver (”Så” att vi kan koka vår soppa på gaslågan” passade Dela in, men ironin undgick den bildsköne ljus- och gasspridaren).
Vid midnatt upplöstes cirkeln och en lite mindre krets drogs samman King kaffebordet. Dela och Harry hamnade – naturligtvis av en slump?! intill varandra och den himmelske biljettfäktaren sågs smeka den lilla flickans handled och armbåge så faderligt, så faderligt. Ack ja, vi fräkniga änglar.
30/11
Veckolångt gråväder. Dimma som filt. Vattnen blänker ändå lite, barnsligt lekande.
Dela verkar oåtkomlig innanför dörren till sovvagnskupén. Hon är redan ett stycke på väg och ser förbi min axel. Inte jag längre, perspektiven snuddar inte ens vid mig. Bara en angöringspunkt som hon lossat linorna från. Därför kan jag lämna henen en stund innan tåget går- hon märker det knappast. Och vi känner inte alls hur trådarna sakta, pinsam skata nötes av i avskedstristess.
Jag ser henne där: med hakan höjd som försökte hon fånga konturen av en mycket avlägsen horisont. Resan isolerar henne och jag vill underligt nog inte bryta loss henne.
Vi har fyllt varandras timglas till brädden. Småningom silas tomheten stor av längtan. Ännu inte.

Spegel och Skugga

DECEMBER
1-12 dec.
Ett stort grepp i almanackan, nästan en dubbeloktav. Dela var borta de dagarna och jag kunde inte förnimma henne som osynligt närvarande. Så mycke vardagsmystik var jag oförmögen att upptinga. Nog stod blicken plötsligt stilla i en ögonblicksfixering av deal här och där då och då. Men betskapen om hennes existens i en annan och obekant, till sina detaljer obekant omgivnings splittrade varje bild innan den hunnit få kontemplationens lasur. Oron stack och klibbade som enris i mig. Och ett brev hon hade skrivit drucken kom riset att brinna ursinnigt: hemfört av sjökapten Andersson, glada Lisas otymplige man, vilket senare kolm till min kännedom, kysste den vackra hunden Ricco och pladdrade lättsinne. Ibland när vi talades vid i telefon- det gjorde vi ofta ända till 3 gånger om dagen- tyckte vi varandra avlägsna och ogripbara. Vi hade avbrutit vår upptäcktsfärd in i varandra. Nya orienteringsproblem tillstötte. Och det nyckfulla undanglidande hos Dela förstärktes på avstånd. Torterade mig.
Ungefär så uppfattade jag läget: Dela fann i sin medelålders men förbluffande ungdomliga väninna en erfaren, otillfredsställd kvinna, med vilken hon kunde ironisera över det manliga följet, där jag gled förbi som något högt och tungt, ett stycke människa utan påtagliga nyanser. Detta var naturligtvis en konstruktion med få hållpunkter. Dela förmådde inte lyfta mig ur vanföreställningarna förrän hon gav mig en noggrann teckning av den trista, människor fattiga miljön i Hittarp. Småningom började hon yttra saknad efter mig och jag återfick den betydelse, som min omåttliga egocentricitet fordrade. ( Just nu förmår jag inte riktigt analysera känslornas sammansättning, ett rätt invecklat konglomerat var det säkert).
Jag kamperade nu åter på redaktionen och gick naturligtvis inte fri från gliringar. Bassen skrattade sitt röda, blodsvänliga skratt: Jaså, du har återgått till ordningen nu. Första veckan var jag ute i Lidingö en gång och jag skämdes nästan för att visa mig för fru Halldén sedan. Men vad hade jag där att göra- sova i en säng, kylig och sträv som på ett hotellrum?
Vänskapsförströelser: Harry ( Ekenstad). Han blev angenämt berörd av mitt initiativ. I gammel hustruns frånvaro kunde vi tala mera ogenerat (Hon, Margareta målar förresten- primitivt visionärt, uppenbart en vaknande talang). Förnämlig bostad vid Saltmätargränd och Tegnérgatan- 5 rums, bekräftande gissningen att det finns pengar i den gamla. Bokhylla, Nordens Atlas, musikinstrument, stort arbetsrum med öppen spis och spegel. Antagligen skilda sovrum. Han skriver på nätterna, framåt fem. Hört åldringen broms, kan inte få den att släppa. För mycket mjuk människovänlighet i Harry- en idealitet på änglamat. Mjuk som förvällda risgryn.
Jonas. Starkt nedbantad, inte så gloende hjälplös längre. Satt och drack med Stig Sjödin och någon mer. Jag såg bordet fullt av glas här som vid ett alkoholistexperiment. Nej ville inte stiga på. Jonas slet lite valhänt och obehärskat- blekt halvdrucken- i min rock. Mot sin egen önskan, av vänskaps ambition.
Vem är det, ta in honom, ropade Sjödin.
Jag drog mig baklänges ut med ivriga hälsningar till familjen som buffert (Hur är grabben?- Ja, jag har, godkänt honom).
Forslund Liggande i obäddad säng, barnsligt oskyddat ansikte. Jämmer, skratt, självömkan, Roséns bröstdroppar, pornografisk tröst. Men han spelar igen. Gud Fader unnade honom det, som ett sista nåde vedermöda. Ärende till Eriksdalshallen, bara en halvtimme, hon grät nästan.
8/12.
Måndag. Sigge och två groggar. Lucia (tre stycken, en snygg), marskalken Ahlbom. Gamle antecknaren Caldin, cynikern Låftman. Årets tio bästa. Storartat parodiskt. Steriliserad skit.
14/12
De hade flyttat fram cirkelmötet en dag, så jag kunde inte vara med. Förresten firades lucia med en del bjäfs, det kunde kvitta. Strax före tolv lovade jag komma för att hämta Dela. Vi satt ännu en stund kvar i kretsen (två mer eller mindre intressanta norskor gästade den). Jag försökte lista ut om Dela och Harry fått något grepp på varandra, men de föreföll särade på ett lämpligt sätt.
Irritationen dröjde i alla fall kvar.

15/12.
Dela drev spelet vidare med Harry.
”Jag ringer och ber Harry komma i morgon, när du är på tidningen”, sa hon illmarigt utmanande. Vad som kunde hända då? Dela skruvade infernaliskt på det. Dela var införstådd mede en opersonlig kraft, en konsekvent nyck. Hon njöt. Jag hatade henne på många sätt men tog innerst inne hennes finter som ett illusoriskt skämt. Vad skulle det tjäna till?
”Förresten har jag inte sagt att jag tänker förföra honom. Man kan väl träffas…”
Du har heller inte sagt vad han tänker göra. Han som är så fri av sig. Åtminstone försäkrar han det jämt.
”Du ska se, han tar mig nog på allvar”.
Det värsta är att han säkert tar sig själv på allvar. Så lite självironi har jag sällan sett hos en människa.
”Jag är bara så nyfiken på hur han har det med Margareta”.
Ett svepskäl flicka, lilla. Du vet precis hur det är med den saken, sämre psykolog är du inte. ”I alla fall ser han rätt stilig ut”, Som en inbilsk tjädertupp, jag. ”Han är en så god vän till dig”. Så där är hårdvaluta att få menar du. Jag tror uppriktigt sagt inte på hans immoralism. Den är bara en inverterad frifräsighet, eller pietistisk sentimentalitet, som etiskt urholkats om du förstår vad jag menar-

Som vanligt är jag hemma några timmar före Dela på måndagseftermiddagen. Hon brukar ringa och säga när hon kommer så jag kan möta henne (förut vid tians ändstation nu vid Hersbyholm). Men klockan blir fem och sex och jag hör inte av henne. strax efter sex ropar fru Halldén ljust och glättigt nere i trappan. Redaktörn har telefon.
Hej, älskling, viskar hon. Jag kommer inte hem i kväll.
Va nu då? Vart ska du ta vägen?
Jag vet inte. Jag väl och lägger mig på Bergsundsstrand.
Du är tokig, ligga där ensam utan mig, kläder och allting, det får du inte. Kan du inte förklara varför du inte vill komma hem?
Jag kan inte. Jag vill inte.
Är det nånting med Harry? Har du ringt honom?
Joo, ja. Jag kan inte säga något nu. Han sårade mig så djupt. Jag hatar honom. Han är så vidrigt självbelåten. Jag frågade honom om han inte ville komma ut och då sa han att han tyckte för bra om dig för att ta ett sådant steg. Precis som om det nödvändigt måste hända något för att det var han. Det är vidrigt alltsammans. Till slut sa han att han inte var kär i mig och han var så klumpig, så klumpig. Och så var han så frigjord förstås och Margareta kände till hans inställning. Och så trodde han förstås att jag var kär i honom. Jag kan inte komma hem, älskling.
Varför det?
Förstår du mej inte? Förstår du inte alls?
Visst förstår jag.
Jag vet inte vad jag gör. Jag tar tian ut så Bergsundsstrand. Jag måste vara ensam nu.
Sluta nu. Du måste komma hem. Jag väntar på dig. Det är mest för min egen skull jag ber dig. Jag kan inte vara här utan dig. Då måste jag resa in och leta rätt på dig. kan vi inte träffas på Vasavägen och dricka kaffe på vårt café där?
Jag vet inte. Jo, om du vill så…
Honom kär i mig sen ska jag vända honom ryggen.
Hämnas på honom för att han motstod dig.
Varför inte? Man får inte uppföra sig så mot en kvinna.
Potifars hustru…

Då skrattar hon hånfullt och hemlighetsfullt. ( Hon gav mig en komplimang för att jag inte som segrare tog emot henne. Jag hade ingen tanke på att förödmjuka henne. Men med det konstaterandet avslöjade hon sina hemliga önskningar. Hon hade kunnat driva leken till sin spets och satt horn i pannan på mig. Hon återvände ju på sätt och vis som en botgörerska. Den saken skulle inte få tynga henne. Orent mjöl i påsen hade hon haft. Jag ville gärna hjälpa till att sikta det. Men många bittra tankar kunde haft sin upprinnelse där.
20/12
Vickning hos T.T. Överväldigande julgåva (c:a 75000 utdelades, min del därav 2000). Mycket nykter tillställning. Några vackra kvinnor (Fru Kjellström, norskfödd, Sverker kretsade kring henne, och Mickes svarta 17-åriga dotter). Fylgiachefen Berglund, en surdeg (disponenten). Jag tände en medförd cigarr innan middagen, vilket baronen anmärkte på. Till min svalda förtrytelse. Kortgänget längst. Palle älskat berättande om sina äldsta tider. Charmant konjak. Lennart med champagneglaset, tickade förtroligheter. Sven paradtalade och T.T. hurrade för IB (T.T.), nedan dottern såg skygg och obstinat ut. Fru Stina log över ett utmärkt bord, och författaren Jules Berman instämde med allt och alla. Galin höll sig i bakgrunden som om han betalat kalaset och ville dölja det till lämplig tidpunkt. Var och en tummade alltemellanåt sin check, kontrollerade siffran. Hur mycket fick Sven? Evert förde ryktena runt och ”chefen är alla tiders i alla fall”.
Vi hade en veckas uppehåll i utgivningen och strängt taget hade jag kunnat resa hem redan måndagsmiddag, men Dela skulle arbeta även på julafton (hon fick ledigt sedan) så vi bestämde att förlägga resan till själva julnatten (alla biljetter till tidigare tåg slutsålda). Sabbatsfirandet tog vi inte särskilt högtidligt. Hannelore kom från Jönköping och fick husrum här. Vi hade en tråkig kväll med torr går tillsammans, på julafton var vi ensamma. Fru Halldén ställde in en lite bordsgran. Dela paraderade hela kvällen i den magnifika svarta morgonrocken med rött foder, som hon själv utsett till sin julklapp. Hon såg så lite ut i dess vaddiga puffärmar, men fint åtsmitande siden kring de späda, älskade höfterna. Rustad som en manslukerska nu. Tills vidare är jag en lagom munsbit åt henen. Resan sköt vi på till juldagsmorgonen (el-bristen har försämrat förbindelserna), ämnade oss till katolska kyrkan, men iddes inte. Synd. Vi får släpa oss dit någon söndag i stället (Skulle Dela önska det får hon gärna uppfostra sitt barn katolskt. Dela kan vara värd en mässa).
25/12
Både av purtrötthet och olust vid tanken på att konfronteras med nya människor gömmer Dela sitt ansikte i en halvslummer. Vi har just glidit över kanalbron vid Lyrestad. Den alkoholiskt rödsvullne affärsmannen frottera sina kindpåsar där längst fram. Han har alltigenom godsinta gula ögonvitor. Vad kan han ha att säga till sin svartpälsade kvinna om det ödsligt vitbäddade åkrarna? Han glanar ut genom fönstret och tomheten i hans ögon har ett vänligt, kanske lite sorgset mönster att vila på. Dela gömmer sig bara undan. Jag försöker inte påtvinga henne någon entusiasm för hembygden. Jag känner dess tristess, dess uttryckslösa varianter men har en fördragsamhet med dem, som kan benämnas kärlek. Hon lyfter knappast ögonen när hon frågar: är vi inte framme än? Nej men det är bara två anhalter emellan. Vi har varit på väg sedan åtta på morgonen. Utan platsbiljetter som vi var- ”inte ens så pass mycket kunde du ordna”- tog vi (fräckt tyckte jag) chansen att smyga oss in i en andraklassvagn. Det var första gången jag befann mig i den komfortablare delen av ett tågsätt och jag skämdes lite (inte så mycket för att jag därmed bröt mot föresatsen att aldrig sätta min fot i en överklass- wagon som desto mer för att vi liksom inte hade hemortsrätt där. Tyckte de ”legitima” passagerarna glodde beslutsamt retur). Hur skulle det gå när konduktören kom? Jag visste inte alls om man kunde göra så där och inbillade mig själv och Dela att vi möjligen skulle bli vräkta, men biljettsynaren muttrade bara beskedligt, det hade skapats ett prejudikat att andra snyltare längre bort i kupén. Sedan sjönk vi ned mot nackdynorna och njöt av den mjuka resans behag.
Sista milen hem blev nästan för kort. Proportionerna krympte till ynkligheter, skogen var bara en glänta, sjön ett stycke av en spegel. Och så den låga, lilla glesa staden.
Kyla hade just nätt och jämnt satt in friskhet efter någon tids dagväder. Det blåste runt om på rent skoj av okynnigt överdriven leklust, när vi stod i sörjiga trottoarkanten och väntade på en bil. Våra resväskor föstes omkull av ett vinkast och smetades klibbiga av blöt smuts, ändå var det redan här som att bli tagen i famn med frisk, spontan hjärtlighet. Vinden vände oss på alla sidor, skrattade och skyndade sig att uträtta något annat, att sopa undan något hinder för oss.

Ja staden tycktes mig så låg, tryckt till marken, som en knappt konturerad relief, på samma gång skär och solid, tillfällig och bestånden.
Vi delade bilen med andra högelidare i tystlåten godmodighet.
Jag hann inte riktigt uppfatta hur familjen väg till sig Dela. Det gick så hastigt- som i en vind just- utan avvaktande värderingar. Gunne slog armarna om ”den lilla gången” och det fanns ett fördomsfritt tempo i detta mottagande som behagade Dela. Hon blev inte granskad, inte registrerad som gäst, inte ombedd att ”känna sig hemma”. Rummen välkomnade, stolarna sade ”sitt här”, borden, dukade sig. Och alla nya ansikten nickade instämmande. Här svallade allting över, här hade man inte på förhand mätt ut något. Här måste Dela känna att man hade behov av just henne, att varje ögonblick var det rätta. Hon tog emot det och gav igen med samma generositet utan att förlora sin stil, utan att tvingas förlora sin stil, utan att tvingas förställa sig. Hon fick vara fullkomligt sig själv. Det hade hon nog inte väntat.

Däruppe står sängarna tätt som på ett sjukhus, allmänna salen, och ett vilohem är det ju, men inte spartanskt utan frodigt och överlastat. Dela skrattar åt bonadsdeviserna ”Vem är en man”, ”Livets högsta lycka”. Så småningom får hon veta hur pass signifikativ den förstnämnda är. Då skrattar hon inte längre, då ilsknar hon till på allvar. Hon talar om familjen i en svagt nedlåtande ton. Den är ju inte kultiverad på det sätt hon föreställer sig i hennes ögon är den väl närmast angenämt småborgerlig. Redan från början tycker hon bäst om Karl- Henrik och Gunne. ”Och så din mamma förstås”. Jag tycker hon betonar min undantagsställning lite för mycke. Trots allt är jag ju en produkt av denna miljö och respekterar hon den inte alltigenom så kommer hon aldrig att riktigt förstå mig. Deras välvilliga oklarhet är alltså också min.
Deras begränsning är min.
Folk kom till oss, inbjudna eller inte, redan första kvällen. Claes Vitting med blekfet fru och syster. Ointressanta människor, menade Dela. De nändes inte tilltala henne och när jag tog Claes en smula avsides för att höra om hans diktning kände sig Dela försummad och uppsökte Karl-Henrik. Självfallet var det inte lätt för gästerna att riktigt föreställa sig Delas roll i sammanhanget. De kunde ju tro att hon var en ungefär lika tillfällig besökare som de. Men naturligtvis hade Dela rätt i att de visade en påtaglig brist på umgängesvett. Deras fliniga stelhet var långtifrån sympatisk. Hos Claes fann jag ett drag av blek belåtenhet, som egendomligt kontrasterade mot det bisarra i hans karaktär. Detta att slå sig till ro med en färglös kvinna som hustru och då och då gnugga sina händer medelålders uppsluppet. Denna alltför plötsliga ”mognad” irriterade mig. Vi kunde bara mötas på ett underlag av studentikost armod. Nu var han redan alltför mycket av en läroverksadjunkt (trots att han visst bekymrade sin mor med att stanna kvar vid akademien och fördjupa sig i litterära studier).
Mest förvånade sig Dela kanske över vår ogenerade pott- mentalitet. Att göra sitt ”tarv” innanför en olåst dörr är ju den naturligaste sak för oss. Att gå in i ett rum där sängen väsnades för älskandes lek, och leta efter något i ett skåp var självfallet för Birgit liksom för mamma att komma med kaffebrickan på morgonen och sätta sig på sängkanten medan vi i gemensam bädd njöt av undfägnaden. Denna naturlighet kom oss till godo och den blodvarma sensualiteten- lättjan och mättnaden- så gott som provocerade ett övermått av kärlek. Det barn Dela nu bär är säkert en frukt av Madlyckan.

Bröderna Ankarsten, Bror och Abel, trodde jag skulle passa Dela bättre, men hon hade inget intresse för våra samtalsämnen, som var alltför lokalt betonade. Några kavaljersinstinkter har ju heller inte herrarna i fråga. Så Dela satt lika sluten som förut och fast jag höll vakt vid hennes stol kände hon sig långtifrån nöjd. Hon förstod liksom ingenting av det hela, därför att det saknade gnista av pikanteri. Det var liksom inte tillräckligt snabbt för henne. Tempot irriterade.

Nej, ska jag behöva träffa alla dom där tråkiga människorna igen, grymtade Dela, när vi inbjöds till Vittings på tredjedagen. Det blev till en verklig pina på den isigt knottriga vägen ned. Hon var upprorisk mot detta kringsläpande till människor, som bara stal tid från oss båda. Utanför hemmets väggar fann hon bara en levande människa: tant Ellen, som låg nedbäddad och tog emot oss med övertygande innerlighet, men kanske accepterade Dela på ett lite för grovt sätt ( genom att ironisera över mitt äktenskap: ”Du släpades ju till altaret som ett offerlamm”, skrattade hon).
Vi stannade bara en timme men Dela hann ändå retas till kokpunkten av fru Claes fjollfnitter. Inte heller var det någon som nändes observera henne. Hon var mycket främmande där. De fick aldrig höra hennes intagande accent. Det kunde inte ha varit mera misslyckat (att höra denna fru Claes ideligen stäcka sig upp i diskanten för att reklamera diverse platta yttranden. Stackars besynnerlige Claes. Jag förstår tant Ellens ovilja mot sonhustrun. Claes votering är begriplig men han misstar sig svårt. Det förändrar ingenting).
Familjenotiser: Gunne och Henry befann sig i lätt uppbrottsyra. ”Sockerbolaget” blir kamrer på en stor elektordistribution i Västerås. En hög kusligt vita papper letades fram ur mapp och förevisades: det var ett enastående språng i karriären förstås. Och ”disponenten var så sympatisk”. Det blir lite för långt hemifrån, men skönt i alla fall att komma bort från en håla som Lidköping”, fastslog Gunne med en knyck på nacken. Karl-Henrik var imponerad och ”Henry är en duktig karl i sitt yrke”. ”Kamrer Hallgren vet inte hur väl han vill. Det blir nästan uppror på Socker när Henry sa upp sig”, tillade mamma och tittade ned i kaffekoppen. Henry befann sig i övergången mellan två driftkalkyler. Han är chef nu, kontorschef och kan lämna grovgörat åt underordnade. Bara kontrollera bokslutet och orientera revisorerna.
Ingegerd har på något mystiskt sätt blivit i grossess. Mammas 12:e barnbarn debuterar i juni. Delas blir det 13:de. I september. En till och vi har – utan Karl Henriks bistånd fördubblat vårt tal. Ynkligt lite, tycker mamma. När jag var i era år…
Kort mönstras noga på Bertils lille gosse. Det är en fin smal grabb med tunna, rena drag och stort intelligent huvud.
Östentorp har funnit en lösning på problemet med den sinnesslöa 8-åringen, som är en halvmesyr. Flickan går i ”skola” på Johannesberg men bor hemma och reser med skolbuss. Hon anses endast betydligt bildbar, talet kan småningom bli någorlunda rent men hon hör till en idiottyp som brukar dö tidigt, vanligen före 20- års ålder.
Gamla Beckman på Sörbylund tacklar av. Det har hon gjort snart ett årtionde. Inget att ärva på år ännu för Brita (40000 apart för gården när den gamla faller ifrån. Karl Herman löser ut syskonen ur arvet, om han inte investerat alltför mycket förstås).
Karl Henrik spelade för oss på det jämmerligt ostämda pianot. Gunne skötte pedalerna. Mamma vaknade upp ibland och mumlade något om kaffe.
Mot fanns överallt. I varje dörr stod någon och inbjöd till bordet.
Dagarna hemma blev så långa och därmed både förnekades och bekräftades Tomas Manns tidsidé ännu en gång. Långa för att ingenting hände och det var så gott om tid för familjeriterna.
Återresan: Rätt prövande. Ingen plats ledig. Vi stannade i restaurangvagnen så länge vi kunde, stod sedan i en andra klasskupé. Dela var trött och förbittrad. (Ögonblicken tynger henen ofta det kommer något trotsigt kontemplativt över hennes ansikte. Hon är inte lätt att regal upp då).

[I min nästan sjukliga motvilja mot ”framåtskridandet” ser jag till att det väsentliga för mig väsentligen blir parentetiskt. Denna benägenhet visar väl också på oförmågan eller oviljan att infoga iakttagelserna i ett löpande sammanhang vilket kanske är sagt redan i den första satsen bara med en annan synvinkel].
Redan någon dag före nyår förstod jag på Dela att hon var i grossess. Jag anade det på en viss ny fasthet i hennes kropp, som bara var en formens förstärkta medvetande om sig själv. Huden levde med en underbar hemlighetsfull visshet.
Dela trodde mig nästan, men väntade ändå på sin menstruation. Den dröjde över normala tiden. Det kunde ju vara fråga om en tillfällig störning av periodiciteten. Alltså dröjde det ännu med bekräftelsen…
Fru Halldén hade huset fullt av julgäster när vi kom. Det var ganska obehagligt att behöva röra sig så överdrivet diskret och jag förnam undrande, kritiska blickar i ryggen. Barnen Halldén, som vi från början kommit på tämligen god fot med – om jag undanta den äldste pojken som tydligt reserverade sig- inte vågade visa oss någon förtrolighet längre och fru Halldén sneddade undan och forcerade, när vi gled ned genom trapporna. Det var inte svårt att uppfatta hur det fördomsfulla agget spirade. På ett lustigt sätt upptäckte vi fru Halldéns bekymmer med att trolla bort vårt civilstånd för ungarna. Vid ett tillfälle när ungarna lekte inne hos Dela frågade den ena av tvillingarna: ”När kommer tants pappa?”

1948
Nyårsnatten hos Margareta och Harry. Vi dansade och drack sockervatten (Hans lät sig inte övertala att spela). Deras ”tallgran”. Den verklige Harry talade saktmodigt i radio om klockor, tid och tidstecken. Varefter malmen tungt hamrade ut tolvslaget. Ståplats- Harry lyfte armarna över huvudet till någon sort blind åkallan. ”Posören” viskade Dela. Och sedan andades vi igen och skålade med den ljumma glöggen. Sista Lidingö- tåget fick gå ifrån oss, och de ville att vi skulle stanna till morgonen men Dela envisades med motsatsen. Jag stod en halvtimma nere i Sveavägen för att hejda en taxi. Hundratals knattrade förbi men ingen var ledig. Vi tog då risken och gick ut i den bistra kylan för at ev. finna en ledig droska någonstans. I reserv hade vi ju redaktionen. De uttryckslöst gråa nattströgen vacklade fram berusade- jag lyfte upp en man som fallit vid en annonspelare på Roslagstorg. Han följde sedan med oss uppåt Malmskillnadsgatan med sina förklaringar, sina vädjande ursäkter genomfrusna och tog ingen notis om stanken.
För oss hade inte något nytt år börjat. Vår tideräkning hade inte hunnit längre än till sin fjärde månad. Det tyckte vi var en nästan oöverskådlig rymd.
3-4 jan. lördagsorder: resa till Västerås. Dela skulle gör mig sällskap. Vi varskodde Gunne ((Lördagskvällen hos Eva. Ingen diskussion. Karls spådomar. Dela borde akta sig för att föda ett barn. Äkta egyptiska kort. Sju svärd). Väckte upp Dela ½ 4, vi klådde oss, trodde klockan var bortemot 7. Från lugn resa sedan. Flinks bodde rätt långt ut från centrum. Dela sov medan Henry och jag frös på Arosvallen. Vi borde ha bytt roller, åtminstone där. Han talade om matchen med sakligt allvar. Gunne skrattade åt läppstiftsfläckarna jag hade vid örat. Vi lånade Lady Chatterleys lover, och läste turvis på hemresan (förlorarna spelade braskande kort på resväskorna. Jag skämdes för deras ohyfsade manér Idrotten föräldrar).
Dela går otålig hela veckan. På måndag har hon beställt tid hos sin läkare.
Den lördagen hoppas vi få för oss själva men nix, de högste har bestämt annorlunda.
”Ja, då säger vi väl att du tar Slottsbron på söndag”, låter det lent. Och då är jag just tillbaka där jag började skriva den här boken. Ja, det var en bister dag. Jag gick 4 timmar i väntsalarna på Kils station. Dagen glödde sakta fram som på en kakelugnslucka. Av en lycklig slump öppnade det lilla hotellet sin servering redan klockan 7. Slottsbron liknade mest en by kring en gästgivargård. 27 grader kallt, när jag kom. Pulsande upp till vägen och pekfinger mot en gavel och en skorstensrök: Dom hade haft fest kvällen före, bröllop, på gästgiveriet men jag var välkommen sitta ned och vänta. Två vinthundar slogs på golvet, medan den tunnhåriga värden ordnade möblemanget, tufflade i strumplästen och stuvade om som i ett lastrum. Gäster, som uppförde sig högeligen hemvant, tumlade in och sparkade snöklumpar av skorna. En äldre man som muttrade väderlekstjänst och dagsspådom. Okammade kvinnor viftade med stekpannor och sopkvastar. Mycket vänliga, toleranta människor som snuddade vid min nässpets doppad i en romanspringa. Och sedan fick jag ett frukostmål så fylligt att jag baxnade. Man glömmer nästan ätandets primitiva glädje uppe i stadssteriliteten.
En sup av en kommunistisk fabriksidkare på det bråkiga kaféet (kvinnan som påminde om Herta i sin starka omedvetenhet. Hon var klubbist också en överensstämmelse).
En stor post i budgeten under rubriken bilresor. Jag kommer nästan alltid en minut för sent till ½ 1. Taxigub
henne. Hon var beredd att ge upp alldeles där hon stapplade med sina ynkliga klackskor fyllda av snö och silkesstrumporna blöta ända upp till knäna. Dela har nära till desperat förtvivlan. Dessutom orkar hon så lite nu. Besvär med lungorna, andas snabbt- häftigt efter minsta forcering. Det är ytterst plågsamt att inte kunna hjälpa henne då. Men i min obotliga robusthet glömmer jag alltför lätt hennes bräckliga status. Vi är ju inga gamlingar, fast vi rör oss som ett åldrigt pensionärspar på våra korta promenader.
12/1
Jo, läkaren fastslog faktum: Livet vidgade sin ort i Dela. Den lilla sjuka kvinnan var havande, och den kvinnliga doktorn tillrådde absolut ett ingrepp. Men Dela vägrade. Om hon inte fick föda det här barnet skulle hon aldrig mer vilja ha något, trodde hon. Risken kunde hon ta. Hon hade ju ändå redan på sätt och vis förlorat sitt liv och återvunnit det. I denna situation var det sannerligen inte lätt för mig att fatta en ståndpunkt och ge uttryck för den. Var jag helt införstådd med Dela kunde det ju uppfattas som en lättsinnighet, en bristande respekt för Delas existens- skulle jag för den händelse att det värsta inträffade kunna stå till svars inför Delas föräldrar och hennes vänner och inför mig själv, var en fråga, som pinade cellerna- och ställde jag mig tvärtom solidarisk med läkarutlåtandet måste Dela tro att barnet inte betydde lika mycke för mig som för henne. Hon kunde tro att jag ville undandra mig ansvaret, att jag inte älskade henne så fullständigt som hon hoppats och föreställt sig. Vi satt på Lilla Paris vid Birgerjarlsgatan- där vi lunchat rätt ofta på sistone- och försökte finna en gemensam dividend. Dela var rätt kantig av sitt fasta beslut och jag försökte inskriva henne i en cirkel av tveksamma slutledningar. Bekymret blev inte mindre av att Dela just blivit uppsagd på Mosaiska församlingen, där stora inskränkningar förbereddes. Ett lika bekvämt arbete skulle hon inte finna utan vidare och förresten kunde det bara bli frågan om några månaders anställning- hon måste ju sköta sig med särskilt stor omsorg. Kloss för kloss staplade vi så ett luftslott- jag skulle måla i sommar och Dela bosätta sig i närheten av väninnan Lisa i Helsingborgstrakten (där Hans och Margareta f.ö. kommer att pröva en experimenttillvaro 4 sommarmånader).
Allting, jag hade en känsla av att Dela skulle klara upp sin barnsbörd mycket smidigare än de sakkunniga föreställde sig och stödde henne i beslutet att låta livet ha sin gång. Jag hade ju stor anledning till det: Inget barn kunde vara mera välkommet än det Dela bar. Ansvarslöst eller inte men vi hade båda velat det. Vi hade önskat oss detta (och jag hade glömt hur ung och späd Dela var och vilket hårt grepp sjukdomen ännu hade om henne) och det var ett adekvat uttryck för den lycka vi berett varandra. När jag tänkt över saken några dagar och betraktat alla konsekvenser fanns ingen tvekan kvar i mig och ingen stark oro längre.
Å fanken! Utlät sig dr Bruce på Söderby, när Dela anförtrodde honom sin hemlighet. Den bryske mannen, som är ansvarig för Delas behandling, var optimistisk: det skulle nog gå bra.
”Alla mina söner” tyckte vi (Dela och jag och Höyers) var en överdådigt skickligt skriven och spelad pjäs- Lilla Scenens föreställning med Holger Löwenadler och Ulf Palme.
Enorma mängder snö yrde ned här en kväll och en natt- en bättre emballerad vinter har man nog inte sett på dessa breddgrader. Renhållningsverket kämpade förtvivlat, manskapet tröt, spårvägsfolk letade efter växlar, vagnarna övergavs, och det rådde kaos överallt. Granarna på Lidingö stod tunga som präster i mässhakar.
15/1.
Jo, redaktörn, sa fru Halldén och vände sig röd från dammsugaren, skulle redaktörn kunna skaffa ett nytt rum. Vi blir så störda om nätterna, sängarna knarrar så, och Jan börjar komma i dom där åren.
Jag skrattade generad å hennes vägnar, och var så undfallande som någonsin. Men Dela tog saken ur min hand och pressade den olyckliga änkan mot väggen: Det är väl inte vårt fel att sängarna knarrar. Förresten så knarrade dom väl också för dom som bodde här förut- Jo, men dom var ju gifta- Det tog väl inte sängarna någon hänsyn till. Desto större anledning hade dom väl att knarra förresten.
”Han är bara alltför fair”, viskade Dela, medan Hans med blyertspenna som bräckligt tillhygge försökte peta sönder Ny Dag- redaktörens humoristiskt bullersamma argument. Publiken var övervägande ”röd” och rätt hårdhänt i sin acklamation till G.J:s salvor, den förstod inte att uppskatta Hans försynta klarlägganden. Kommunisterna hade ett övertag hela kvällen, naturligtvis inte sakligt men genom sina fräcka eller enbart godtrogna förenklingar. Till det naiva får man nog räkna redaktör Johansson själv. Han föreföll verkligen övertygad ända till trosvisshet om rättfärdigheten i sin uppfattning och var med sin agitatoriska motfröjd en övervägande sympatisk uppenbarelse med inslag av faderlig rundhänthet. Fräckheten företräddes i sin mest tillspetsade attityd av den lille judegossen Harald Rubinstein, en född demagog och ett strålande fynd för partiet. Man såg i andanom en inkarnerad Disraeli. Det är inte möjligt annat än att han kommer att spela en observerad roll i svensk politik rätt snart. Han var nu åtskilligt för startsnabb för sina meningsfränder och naturligtvis långtifrån populär, men för en människa av den läggningen betyder ju sådant ingenting. Huvudsaken är att han får härska, och naturligtvis får han det. De 3 ½ timmarna innehöll rätt mycket och jag skulle kunna fylla resten av den här boken med iakttagelser. Inte minst om publiken.
Hans var nog en aning nedstämd efteråt. Kvällen var så långt framskriden att vi inte hann uppsöka något kafé som meningen var, och sedan dess har jag inte hört av den blide pedagogen.
Bonzo och Dela förstod varandra. Pojken med sitt charmerande prisboxartryne uppskattade Delas replikföring och spelade behagligt ut sin inte alldeles banala virilitet. Aversionen mot karaktären Ahlgren förenade dem också.
Skilsmässoåret närmar sig sitt slut och det har så småningom blivit en självklarhet att Ebba och jag ska betrakta vårt äktenskap som något oåterkalleligt. Därför behöver det ju inte ha varit så där alltigenom misslyckat. Det var från början så pass fritt från engagemang att det helt naturligt inte efterlämnat någon fiendskap. Sedan Dela uppenbarade sig i mitt liv har jag inte känt den bittersta saknad efter Gudrun. Månader försvinner utan att jag ser henne. Någon enstaka gång hör jag Ebba berätta i telefon om Gudruns ”lingvistiska” utveckling, det är allt.
Skilsmässoåret närmar sig sitt slut och det har så småningom blivit en självklarhet att Ebba och jag ska betrakta vårt äktenskap som något oåterkalleligt. Därför behöver det ju inte ha varit så där alltigenom misslyckat. Det var från början så pass fritt från engagemang att det helt naturligt inte efterlämnat någon fiendskap. Sedan Dela uppenbarade sig i mitt liv har jag inte känt den bittersta saknad efter Gudrun. Månader försvinner utan att jag ser henne. Någon enstaka gång hör jag Ebba berätta i telefon om Gudruns ”lingvistiska” utveckling, det är allt.
Nyss konsulterade jag advokat Lindgren. Hon var mig långt mera sympatisk än för ett år sedan. Vi kom överens om att jag skulle betala 50 kr. för Gudrun. Jag hade tänkt sätta hårt mot hårt och vägra Ebba varje form av underhåll, men eftersom min budget ändå inte går ihop så kunde det ju alldeles kvitta. Jag anförtrodde advokaten hur jag hade det ställt men hon verkade endast måttligt intresserad. Det viktigaste var att vi fick handlingarna undertecknade. Någon gång i början på mars är Ebba och jag helt fria från varandra. Antagligen tar Dela och jag ut lysning samma vecka, om Dela hunnit få sina papper från Tyskland n.b. (Bevis för att hon inte har en äkta man borttappad i ruinerna någonstans).
Sammanträffandet mellan Dela och Ebba sopade bort de svartsjukemotiv som Dela då och då ältat. Hon fann ”vad kusinen” långt ifrån så vacker som beskrivningen gjort gällande. En helt vanlig, något exalterad kvinna med abnormt sensuell underläpp—Vad jag inte, men Dela måste ha gjort sig mycket bra i sin nätta, skära klänning.
27/1.
Naturligtvis var det på Delas initiativ vi annonserade ”Gift par” etc. Jag lämnade in annonsen på DN:s kontor vid Stureplan men råkade glömma ett par viktiga upplysningar, varför vi gemensamt korrigerade saken (Var har du annonskvittot?). här! Nej det är inget annonskvitto, sa kvinnan vid disken. Det var en nota från Saber tvätt!). Först 3 dagar senare hörde jag om svar, hade inte väntat något men- sällsamt nog- hade två personer fastnat för vår ynkliga 3 gradare. En kvinna i Enebyberg- för långt ut- och en hr Karlsson på Verkstadsgatan 1. Söder upplyste en polis. Nära Reimersholme. Alltså i trakterna av Bergsundsstrand. Det lät lovande. Jag ringde upp Karlsson och en trög gubbröst svarade. Någonting av hantverkare i rösten. Rummet är litet, sa han, 14 m2. Jag tänkte mig en skrubb invid en snickarbod.
Huset såg stabilt och medelålders ut. gubben hälsade tveksamt, liten torr men ynglingaaktig, c:a 70. Rummet tilltalade mig- kakelugn, stor spegel, sympatiskt i sin torftighet, men vad skulle Dela säga? Jag bestämde mig genast. 100 spänn var i alla fall ett hyggligt pris, särskilt som vi ev. kunde få använda gasspisen. Underligt nog visade Dela inget påtagligt intresse för rummet, bara en lätt förvåning över at jag orkat göra så pass mycket. Däremot föreföll fru Halldén ganska lättad, när jag meddelade henne nyheten.
31/1
Dela gav mig ideligen förebrående blickar: vi måste bryta upp nu om vi ska ordna flyttningen och dessutom vara hos Eva kl.8. Magnus ville hålla oss kvar. Han är uppenbart missnöjd med det hårt ransonerade umgänget- När bilen stannade utanför 36:an hade vi knappa 2 ½ timmar till förfogande. I ganska bistert humör packade vi koffertarna och gjorde rent efter oss- Dela var trött och ond och överdrev i mitt tycke vissa städdetaljer. Vi satte oss på väskorna ett slag och glodde ytligt upphetsade, invärtes likgiltiga. Jag sprang ned till vägen för att fånga en bil misslyckades, återvände men nu var Dela lugn. Desto mera upprörd var fru Halldén: ville ha åtminstone 14 dars hyra (jag hade i ett svagt ögonblick lovat henne det), men Dela gensköt henne: skulle hon inte kunna få uthyrt på fläcken om det vore så. Jo men här har ju varit låst jämnt så man inte kunnat visa rummen – Hade det inte gått bra att säga till i så fall. Etc.etc. Slutet blev att jag gav henne en hundring (för att kemiskt tvätta täckena m.m.)och Dela hatade mig ett ögonblick för det. Vi hade sedan bättre gemensam tur med bilen, hämtade våra grejor, som vi staplat innanför dörren- Dela gick inte upp och sa adjö- lassade av inför förvånade ögon på Verkstadsgatan. Medan taxin väntade och stod prick 8 vid Eva Lindbergs dörr.
( Rätt het kväll- Harry sade sig vara ”dimmig”- jag inledde om abortfrågan och embryots rätt till liv, tacksamt stoff för de hungriga- Harry yrade om själavandring).
Med utgången av januari slutade Dela sin anställning hos Mosaiska församlingen. Vi kom överens om att det inte lönade sig för henne börja något nytt heldagsjobb. Men lite pengar behöver vi ju och därför så svarade hon på en annons om modellsittning. Det visade sig vara den kände skulptören Nils Möllerberg som önskade en välväxt dam för små studier. Jag följde Dela upp till Hornsgatan 24. Hon var ganska ängslig. Naturligtvis måste hon klä av sig alldeles och visa sin figur och det hade hon knappast tänkt på först. När jag mötte henne i porten efter en liten promenad såg hon betydligt lättad ut. Det hade gått bra. Möllerberg var en gammal, taktfull kanske en smula kyligt främmande herre, som bad henne välkommen nästa morgon.
Vi gick in på Norma- restaurangen i samma hus och drack en kopp kaffe för att Dela i lugn och ro skulle kunna berätta om upplevelsen. Där blev vi ofrivilliga lyssnare till en ovanlig uppgörelse mellan ett f.d. kärlekspar. Dela försökte tysta ned mig för att höra bättre men jag satt närmast och fick redogöra för sammanhanget åt henne. Kvinnan ville ha förlåtelse för ett trohetsbrott och ville komma tillbaka men mannen stötte envist bort henne i obehagligt rå ton, vilken inte ett ögonblick förändrade kvinnans smeksamt kärlekssjuka jämmer.
Det var inga vackra människor utan rätt vulgära, grova typer båda. Mannen halvviskade svordomar, som lät underligt tama, nästan rutinmässiga och kvinnan upprepade minst 70 gånger: ”Får jag inte komma tillbaka till dig. Det ska bli så bra allting, det lovar jag dig”…
R. Edvardson
8 febr-29 mars
1948

Krone des Lebens
Glück ohns Ruh
Liebe bist Du
Det vackra Goethe-citatet hade Dela kretat med sin barnsligt energiska stil utan att fråga mig om lov. Naturligtvis tyckte jag om det, alldeles som de flesta överraskningar Dela brukar bereda mig. orden stod där bara, så tydliga, och det var som om hon inte rört vid papperet, endast velat att det skulle stå där. Och så fann jag det.
Ett litet styng av smärta kan jag skymta i de orden. ”Glück ohne Ruh”. Jag hör Dela sucka och fnysa bittert i köket. Hon har en besvärlig huvudvärk, som troligen kommer av vantrivsel med trångboddheten och de instängda dagarna utan perspektivisk omväxling. Mycket sällan är hon utanför dörren, ligger helst och läser romaner – bok efter bok i ett tempo om två per dygn (jag lånar åt henen både på stadsbiblioteket och hos bokkvinnan på David Bagares gata alldeles vid tunneln), och jag vet ofta inte vad jag ska ta mig till med henne. planerna på en lantvistelse i sommar börjar forma sig, men det besvärliga är att Dela inte vill bo någon annanstans än i Stockholm vintertid. Jag har bekymmer för detta och kan bara hoppas på en naturlig lösning utan alla provokationer.
11/2.
T.T.;s hemkomst blev ingen skräll. Som man hade väntat. Han var endast trött, i likhet med den sönderbrutna Sven (hade slagit arslet i på den isblanka S:t Mauritzgatan)och Sverker (fullkomligt utledsen på denna vinter redan).
En annan hemkomst: fru Karlssons. Ett litet instängt drama, kanske alldagligt men makabert nog. Gubben hade fört med sig hem en krogvän, en skäggig obehaglig luns, som gick omkring i lägenheten och pissade på golvet och lade sig till i fru Karlssons soffa. Vi kunde avlyssna alla faser i spektaklet. Den tillfällige gästen var obekant för fru K. Hon upptäckte honom genast. Först föll ögonen på gubbens egen nedgrisade säng och den allmänna oredan.
”Är det mänskligt det att ställa till så här?” sa hon i envist tålmodig ton- ”ut med dig, käring! Här är det jag som bestämmer”.
”Du borde skämmas att stöka till så här, bara för att jag råkar vara borta några dar.”
”Tyst med dig du, din sabla tacka. Är det inte mitt hus, kanske?”
”Vem är det som ligger här då. Varifrån kommer ni? Vad har ni här att göra? Har ni inte ett eget ställe ni? ( Inget svar bara rosslingar) och va släpar du hem främmande karlar, tycker du det är snyggt va? Vad i himmelen så här ser ut? Nerpinkat överallt. Och mitt bästa täcke alldeles dyblött. Bära sig åt som svin.
”Vad säger du satans sugga! Tror du en annan inte vet vad en vell eller inte vill. Här är det jag som bestämmer alla dagar. Ut med dig! Ut med dig, bara!”
”Hör ni, kan ni inte säga var ni bor nånstans? Har ni inte nån fru, som kan ta hand om er. Är det anständigt att komma och lägga sig hos andra människor på det här viset och pinka ner som en barnunge till på köpet”..
Vårt pittoreska värdfolk har ett lite oregelbundet äktenskap at se tillbaka på. De levde åtskilda i sex år, varefter barnen lyckades förmå modern att ta vår dom gubben igen. Han är sjuklig och kan i längden inte reda sig själv. Gubben var kostlig at skåda, när han nyktrat till. Han hade tydligen ramlat handlöst. Nästippen var helröd av en utgjutning.
Dela och jag tjänade på det Kallsonska intermezzot: båda parterna vädjade till oss och vi behövde bara stå mitt emellan vågskålarna, inte säga emot den halsstarrige, åderförkalkade K. och beklaga fru K. i samma ordalag. Dela torde utföra manövrerna skickligast. Hon verkar vara omtyckt av både gubben och kvinnan, medan dom tydligen inte riktigt begriper sig på mig.
14/2
Diskussionsklubben går mot sin upplösning. Oraklet Ehrenstad har avslöjats som en bluff och hans grepp om de törstande kvinnosjälarna har slappnat. Några ser med ny kritisk vaksamhet på hans svammel (särskilt den där lilla mörkabitter- muntra ungkarlsflickan, Agnes Brant). I kväll var Vilgot Sjöman närvarande och tog sina små vänligt ironiska snitt. Harry var märkbart irriterad och skyllde småningom på indisposition. Men av ett visst intresse var det onekligen att hör honom beskriva sina uppenbarelser.
I Vilgots ögon kom mina metafysiska utläggningar som en överraskning. När Harry och jag opponerade mot varandra (det skilde ändock en hel del i ett avseende- identitetstanken) tyckte Vilgot att vi var inne på samma enligt hans uppfattning betänkliga spår.
Klart är emellertid, att Harry upptäckt en spricka i mytbildningen kring sin person (Margareta Lekning hade inte måttliga lovord för honom vid vårt första sammanträffande) och klubben har levat i c:a fem år på den. Kvinnorna har byggt sina önskedrömmar på den.
15/12
Jag vet det redan innan jag vaknar: att något fatalt inträffat, rycker till som för ett åskslag och ser sen nu över Delas nakna axel: att klockan är 8. Om en kvart går tåget till Örebro (där jag skall referera B-landskampen i bandy mot Finland). Förkylt alltså! Eller? Taxi nej. Klä mig på 2 min. försök du (Den förbannade väckarklockan, som man inte kan lita på. Hon ser alldeles oskyldig ut). Dela vaknar småningom och undrar vad som står på. hon verkar inte nämnvärt bestört, är kanske nöjd, ger kanske väckarklockan en tyst komplimang: Nu får hon behålla mig hela dagen (Ett ögonblick misstänker jag att hon manipulerat med klockan. Men det kan inte vara så: visserligen, är hon ju obegränsat illojal mot tidningen och mitt jobb men hon vill ju inte sätta mig i sticket. Hon vet hur ängslig jag är på den punkten: minsta anmärkning slår hål på mig). jag rasar inte som jag kunde göra förr i liknande belägenhet, olustförnimmelser och bara ilska. Lugnar mig och klär mig så smidigt som möjligt glida igenom konsekvenserna.
(Det var ju inge som förvånade sig sedan. När Edvard går på en lott är det ju normalt. Om T.T. fick kläm på förloppet blev aldrig tydligt).
Dela och jag har råkat ur askan i elden. Här hos Karlssons på Verkstadsgatan är väggarna så tunna, att man hör minsta knäpp. Vi hör när gubben vänder bladet i tidningen. Vi måste tala viskande om privata ting. Öron bevakar oss runtom, tvingas att göra det. Naturligtvis kan vi därför endast under särskilt lyckliga omständigheter känna någon trygghet och trivsel. Dela sjunker ibland ned i fullständig förtvivlan – havandeskapet blickar ju till hennes labilitet, tynger lite extra. Och hennes misshumör drabbar mig som en bitter förebråelse (att jag inte kunnat ordna det annorlunda). Men vidriga omständigheter kan inte hindra andra innerligt helt och djupt.
Somliga kvinnor brukar ju vara ganska besvärliga, elaka och hysteriska, under grossessen (Ebba hatade mig närmast under en period, när hon bar Gudrun)- inte så med Dela. Någon påfallande förändring i hennes lynne har jag inte kunnat märka. Hon är lika mjuk och behagligt gäcksam som någonsin. Den lynnighet, som då och då framskymtar, är ett konstitutivt drag hos henne. Och havandeskapet bar hittills inte framkallat något missprydande i hennes yttre. Tvärtom är hon sötare än någonsin. Den svagt ökade fylligheten klär henne verkligen. Sin älskliga fåfänga har hon bevarat. Jag tycker ofantligt mycket om henne.
23/2
Vilgot Sjöman bjuder på en film- den frodiga italienska ”Leva i fred”- och följer oss hem. Gubben lär ska debutera med en roman hos Norstedts i höst. Han är säkerligen mycket beläst och ganska oerfaren, men ironin är lite mer än akademisk och lovar något. Han har ett mycket lätt sätt att konversera och saknar nog inte uppfinningsförmåga. Det är något ovanligt balanserat över hans juvenilitet.
Efter de våldsamma snöfallen i januari har vi haft en behaglig bland barvinter. Isen ligger ännu ganska fast under Västerbron, där förvånansvärt små mänskliga figurer ibland i stor mängd flanerar. Jag tröttnar inte på utsikten från brokrönet: inåt stadshuset och Riddarholmen, utåt Mälaren.
Dela har fått något att karda och spinna: Harry Ekenstads och Margareta Selnings lilla ömkliga amour. Det fanns en del enskildheter i intermezzot, som man inte kunde undgå att uppröras av: Harry och Margareta har känt varandra i 5-6 år och Margareta har väl format en liten idol av den hårfagre lekprästen, som emellertid inte tagit ett steg till närmande tidigare. Först nu när Hans Kahn gjort et drygt förarbete och räddat den modersförslavade, nervösa kvinnan till livet och gemenskapen fann Harry tiden mogen att komma med sin spann. I första hand måste man alltså bli förbannad å Hans vägnar. Han menar ju verkligen allvar med Margareta och har haft planen klar att slutgiltigt rycka henne loss ur det livsförlamande beroendet av (den nästan sinnessjuka) modern. Meningen var och är att de båda över sommarmånaderna skulle bosätta sig hos goda vänner i Skåne (nära Hittarp). Det där har jag visst talat om förut. Självfallet råkade Hans genom det inträffade i svårt tvivel om arrangemangets lämplighet och inte bara det utan om meningen i att fullfölja sitt förhållande till Margareta och bygga en ny existens intill det, att Margareta kunde hålla tyst med sitt snedsprång kan bara den hävda som inte alls känner henne. Hennes bottenärlighet påminner mig om Ebbas.
Det är absolut otänkbart för henne att tysta ned sann ingen. Dessutom har hennes liv varit så fattigt på ”upplevelser” att det trots allt måste varit någon självhävdelse och fåfänga i att blotta en sanning av det slaget. Om hennes läggning varit lite mera intrikat skulle hon t.o.m. kunnat fingera hela materialet för att få leva ut något av den komplexitet hon saknat. Men här var det ju frågan om verkliga fakta, bindande fakta. Enligt var vi hört skulle den gamla häxängeln Margareta Ekenstad varit medveten om vad som skulle ske, troligen hade hon t.o.m. stimulerat sin man i beslutet (för att därigenom rädda äktenskapet ur en erotisk kris). Det är den mest infama detaljen i denna historia. Självklart har den naiva Margareta Lekning varit helt ovetande om intrigspelet. Hon har bara sugits med av lockelsen att erfara den fysiska beröringen av en man hon dyrkat under åratal, att hon gav vika kan man inte förundra sig över. Någon sensation lär det emellertid inte ha varit. Harry var henne så gott som likgiltig i intimiteterna (till typen är han inte någon älskare av betydelse- och förresten så kunde väl inte den stora klumpiga exalterade kvinnan utöva någon dragning på honom. Den lilla avspänning han och hans äktenskap behövde uppnåddes troligen, vilket kastar ett ömkligt sken över hans kvalifikationer som människa och man).
Dela var fullkomligt besatt av ”dramat på Saltmätargränd”. Hon återvände ideligen till det med frenetiska kommentarer och beklagade min relativa kallsinnighet (Jag anade ju att Dela äntligen kände hur hon fått tillfället att ta hämnd för den ”skymf” Harry tilldelade henne i vintras. Till varje pris skulle hon nu förödmjuka mannen). I samråd med hans beslöt hon ordna ett sammanträffande mellan de båda rivalerna hos oss. Harry skulle inbjudas utan att varskos om Hans närvaro naturligtvis och så skulle knivarna fram. Min feghet och motvilja mot personliga sammanssökningar höll mig en aning reserverad till arrangemanget och i sista stund vägrade jag att fungera som inbjudare. Dela tog hand om regin. Egentligen förvånade det mig också att människokännaren Hans så utan vidare accepterade Delas plan. Nog borde han i enrum ha kunnat göra upp saken med Harry. Men Hans kände ju inte till de blandade motiv som låt till grund för Delas ”hjälpaktion”. Han föreställde sig väl att den uteslutande inspirerades av vänskaplig medkänsla.
Alltnog på onsdagskvällen (25/2) kom Harry, ovetande om vad som förestod honom, och fann till sin väl dolda överraskning Hans sittande i soffan. Det blev en underlig rättegång. Du förstår nog varför vi kommit samman här, började Hans. Dela och Ragnar känner till hela saken med Margareta, och jag ville gärna veta om du har någon förklaring att komma med. Harry prövade ett par tre möjligheter att glida helskinnad ur rävsaxen- försökte till en början skylla på Margareta- men Dela var framme och skruvade åt lite hårdare, vilket tydligt irriterade Harry (han vände sin ilska mot Dela och bad få fullfölja sina synpunkter ( ett sammelsurium: ”Jag trodde det skulle göra henne gott”. ”Naturligtvis ville jag inte skada dig. Om jag trott att du skulle ta så illa upp hade det aldrig hänt”. ”Margareta sa att hon trodde du skulle förstå henne”. Etc.) Harry blev allt mjukare och bad om förlåtelse- men Hans avvisade den utsträckta handen och konstaterade: ”Jag har försökt att förstå Margaretas handlingssätt, men jag kan inte” Och iskallt upp mot väggen över Harry: ”Så behandlar man bara en gatflicka”. Någon verklig ånger visade inte Harry men han spelade förkrossad efter bästa förmåga, gömde ansiktet i handen och var åtminstone inför våra ögon helt avklädd: en gemen hycklare som bara har alltför lätt att rädda sitt ansikte och gå vidare på det frasande hyckleriets himmelsväg.
Dela föreföll betydligt mera belåten än Hans med resultatet av konfrontationen (För Hans återstod ju det endast väsentliga: att finna en rimlig förklaring till Margaretas otrohet).
Borta på Nedre Gärdet vid Värtavägen finns ett äkta Wienerkonditori (Kettys). Plus promenad tar det en dryg timma fram och åter med 4:an. Dela har plötsligt fått för sig att vi ska köpa vårt tebröd där varje lördag (de har några specialiteter, som jag aldrig smakat, en rätt pikant ostkaka bl.a.). Klientelet består nästan helt av flyktingar. Ibland får jag göra expeditionen ensam och enda ljuspunkten är då att jag brukar träffa Hans Kahn där. Han har prövat en mängd yrken i Sverige och bl.a. varit anställd som ”tårtmästare” hos Kettys. Han sitter där helt allena på lördagseftermiddagen och njuter stilla av bekymmersfrihet och en havanna. Han tittar upp med något av en fågels allvar och värdighet, när jag kommer. Och tycker nog det är oanständigt av Dela att skicka mig så lång väg. I alla knaggligheter i hans brutna svenska lägger sig vänligheten som lasurer.
Från ting till ting: Jag är alltid pinsamt berörd av familjen Karlssons samtalston. De är alltid åtminstone skenbart uppretade och jag inbillar mig lätt att missnöjet är riktat mot ”dom däringa därinne”, som eldar upp så mycket fin björkved. Nästan alltid är det något trivialt ekonomiskt på tapeten. Och de många barnen (10 st) som kommer på besök allt som oftast, drar sitt strå till den toviga stacken. Förtrytsamhet dagen lång.
Den litterära debatten har falnat i brist på nytt, mera brännbart pålägg. Istället har man fått se hur litteraturens stjärnhimmel rämnat i en västlig och en östlig hemisfär. Politiskt förstås. Vid (30-årsfirandet av ryska revolutionen i höstas uppvaktades sovjetambassadören av 33 svenska författares lyckönskningar. Och sen följde ett sabla rabalder. De röda gratulanterna försvarade sin gest med förvånande klena argument. Och ryssarna fick skrovmål. En ny omgång serverades, när kommunisterna företog en statskupp i Tjeckoslovakien och Jan Masaryk mördades (?). Eyvind Johnsson formerade DN:s blandade läsekrets med ett slags upprop till samling kring friheten, studenterna väsnades. Och allt hade och har den obeskrivligt dimmiga prägel som på den tiden då Polens frihet var resolutionisternas samlingspunkt.
Att uttala sin sympati för ett land och ett folk och dess kultur- jag kan inte neka till at jag tycker det är en aning puerilt. Man älskar ett och annat i ett land, en författare här, en människa där, någon stad någon plats- men ett helt land? Jag kan själv inte ens säga att jag älskar Sverige. Sverige som helhet rör mig inte. Men jag urskiljer ett och annat individuellt som jag tycker om, kanske det är representativt för en större krets, t.ex. för Sverige. Det vet jag inte. Jag hoppas att det vi representerar för mänskligheten. Mänskligheten är ett nästan lika ogripbart begrepp som världsalltet men det innebär ingen godtycklig begränsning, därför kan man använda det en tid utan olust.
28/2.
Det gick inte mycket bättre med Jonas än med de andra vännerna: Dela satt hård och tyst och fordrade att få gå efter en timma. Men det blev väl ett par tre. jag hade en skvätt whisky med mig och Jonas var tacksam för den. Först fick vi se halvårsgossen Finn. Ett vackert huvud och en fin vaken känslighet i läpparna. Barnet påminde så behagligt om Jonas, och Eivor är verkligen lycklig att ha sin pys.
Jonas berättade animerat och tydligt om folktyper på Irland (som kom oss att le igenkännande från Synges pjäs i höstas). Dela rörde inte en min, och det blev inte roligare när Jonas började sin hjälplöst generösa lovprisning av mina gamla svarta luntor. Eivor bekräftade, att han var imponerad av skräpet. Jag kan inte gärna tro att han har en allvarlig mening med det där struntpratet.
”Det var roligt att se dig Ragnar. Dela är en tillgång för dig”, sa Jonas fullkomligt tomt vid avskedet.
Jag borde inte plåga honom vidare.
( Jonas sitter i Bonniers stipendienämnd för året. Han talade erkännsamt om Jan Gehlin, som han trodde skulle få arbetsstipendiet. När vi kom avslutade Jonas ett stipendiesamtal med Karl Vennberg. Dom tar 500 spänn för besväret).
Dela har fått löfte att hålla till i Karlssons kök. I början nöjde hon sig med att koka upp kaffet numera lagar hon middag också. Jag tror värdfolket egentligen inte tycker om hennes stök, trots att vi lämnar gaspolletter. Det hela är ganska otrevligt. Vi kan inte stanna här så värst länge till. Torts all deras vänlighet är atmosfären tydligt fientlig. Dessutom är det något fel med kakelugnen så att vi ligger halvt omtöcknade ibland. Delas humör sjunker ofta katastrofalt: Vissa dagar är hon helt apatisk. Vi spanar förtvivlat efter en våning. Vi har det klent med ekonomin också. Stadigt underskott på ett par hundra i månaden. Jag vet sannerligen inte var det ska sluta. Men hellre leva i misär med Dela än ha det ekonomiskt drägligt utan henne, det är min ledsats.
Bara hon kryper upp till min sida och lutar huvet mot min axel, är jag fullkomligt nöjd med allt.
I själva verket finner jag numera aldrig situationen så förtvivlad som jag dagligen gjorde, när jag levde i social trygghet med Ebba och dessförinnan. Dela är verkligen en liten kamrat för nöd och lust. Över de grova och tarvliga tingen i vår vardag ligger ett rent, romantiskt skimmer. Så som det glittrar ur Delas små okynniga, aldrig riktigt vidöppna bruna ögon. Jag känner Dela rätt väl nu men hon kommer ändå att förbli något av ett ogenomskådligt mysterium, en ört man inte kan examinera efter någon känd Flora.
Den örten ger mitt liv en fin och sammansatt krydda.
Ytterligare en gång sökte vi oss till ”cirkeln” (Eva var sjuk och den lilla lucian vikarierade som värdinna i sin jungfruliga våning på Kungsholmen. Kretsen hade smultit ihop och det hela liknade mera ett ordinärt kafferep. Harry & Margareta gjorde vad de kunde för att halstra Dela, men hon är ju en liten salamander så det bet inte alls), sedan upphörde vårt medlemskap helt och hållet. Det är möjligt cirkeln sprängts tack vare den ivriga sabotageverksamheten mot kraften i medelpunkten. Vi vet ingenting säkert om detta och är inte värst angelägna om att veta heller.
Dela hängde kvar vid själva sällskapsidén ganska länge, och det berodde väl på att hon kunde hävda sig så väl i en krets av den storleken.
MARS
De första veckorna i mars kan jag inte erinra mig att några ”händelser” av betydelse inträffade. Jo den 9 mars följde Dela till hennes läkare, ”fru doktor Stein”, i Ulvsunda. Dela hade gått svimningsanfall i affärerna och på gatan och kände sig tämligen svag. Men fru Stein- hon är flykting- kunde inte upptäcka några egentliga brister. Jag blev emellertid inkallad- Dela hade till min förtrytelse avslöjat min närvaro- i mottagningsrummet och utfrågad om Delas tillstånd och levnadsvanor. Jag tyckte inte om kvinnan (hon var för manhaftig och aggressiv) och besvarade hennes frågor med olustmängt vankelmod: Titta på flickan, sa hon, ser hon inte blek ut?
Jo, men det hör till typen.
Såg mig uppriktigt hur många cigarretter konsumerar Cordelia per dag- Kanske 15.
Det är ju på tok för mycket.
O.s.v. Det kändes lite löjligt att säga ”Cordelia” och hela situationen tycktes mig konstruerad. Jag kunde inte låta bli att fråga om det var jag som var patienten. Efteråt fick jag veta att dr Stein trodde Dela dirigerade mig efter behag. Hon hade tillbakavisat insinuationen som en otillbörlig inblandning i våra privata förhållanden. Men Dela var ganska nedstämd över reprimanderna hon mottagit.
(14/3)
Jag kommer tidigare hem än vanligt på söndagsnatten (har lyckats slingra mig undan en telefonmottagning) och där i dörren på Verkstadsgatan redan strax efter tolv. Men Dela finns inte där. Jag vet att hon är på besök hos en gammal bekant från sanatorietiden, en medicinare hon kallar Lennart. Jag lägger mig och läser i S:t Exupéries beundransvärda ”Kamrater på en irrande planet” (en trafikflygares minnen formade till djup moralitet och eterisk poesi om jorden och rymden- en heroism som är svår att värja sig mot). En timma går och jag börjar bli ängslig, fantiserar om olyckor och den stora Olyckan. Jag hör spårvagnarna bullra förbi och väntar, väntar: Nu måste hon komma. En halvtimma mellan varje vagn på natten. Läser, grubblar, väntar, försöker sova, kan inte, – nu är klockan över två- hon kommer antagligen inte, och kommer hon, då-.
Strax efter halv tre hör jag låset knäppa. Det måste vara hon. Klär av sig lugnt därute och äntligen öppnar hon dörren, ler skamset och på något vis avsvalnat. Jag tror vad som helst, antyder bara avvisande till en början (lite stolt över min svartsjuka), men plötsligt rädd, när hon får se hur frossbrytningar skakar mig hysteriskt. Jovisst, jag tror henne men ändå och när jag vänder ryggen från henne utan att ta henne i famn, blir hon rasande och ordnar en bädd åt sig på golvet. Jag kan inte ligga i sängen när hon inte finns där. Jag går upp och sätter mig på golvet. Hon hånar mig för det. Till slut fattar jag humör klär på mig och försvinner. Går ända till Södermalmstorg, en skönt bitter promenad. Ska jag fortsätta in till stan och lägga mig på tidningen? Det skulle betyda en brytning. Dela skulle inte förlåta mig det. Jag vänder och går den långa vägen tillbaka. Dela ligger hopkrupen under filten. Hon är som förstenad. Föreningen blir mjuk och ljuvlig, vi kan inte vara utan varandra. Vi slipper inte undan.
Dela ligger, förkyld. Jag springer i affärerna. Men hon går själv upp och knyter den svarta morgonrocken om sig och tar hand om matlagningen. Stämningen är irriterad.
Och varför ska jag säga: Att jag är trött på alltsammans att jag inte orkar längre. Visst orkar jag, men det är svårt att se glad ut jämnt. Dela vill att jag ska göra det.
Nu har jag sagt något mycket dumt, mycket avslöjande.
Gå då! Gå om du vill. Jag tänker inte hålla kvar dig. Jag vill inte se dig. Gå hör du!
Jag är förbannad, över hennes sammanbitna behärskning. Varför skulle jag inte gå? Då slipper jag stå i butikerna och se löjlig ut. Att det blir ett helvete sen och omöjligt att glömma, omöjligt att leva- vad betyder det när jag är ensam och alldeles utan ansvar (för det är ju där det kniper: ansvaret för en annan människa. Beroendet, att ständigt bli korrigerad och nagelfaren: du är så smutsig under naglarna. Gris! För jag se på näsduken: hur länge har du haft den? Du är hemsk: du måste gå och bada och klippa dig i morgon. Så att du ser ut som en människa. Någon som ställer krav på dig, som bevakar dig, spionerar på dig, som tagit hand om din uppfostran. Att fly från allt det). Jag låtsas packa min koffert, jag klär mig i bästa kostymen. För nu ska jag gå. Jag tror det inte själv ett ögonblick. Jag sätter mig på en kudde på golvet och Dela tycker jag är löjlig: varför går du inte då. Jag har ju sagt att du ska gå. Men hon väntar på mig, att jag ska komma och vara hos henne, smälta samman med henen som i en gjutform helt sluten.
När allt motstånd eller nästan allt upplösts i mig kommer jag.
19/3
En fredagskväll. Vi har låst om oss. Makarna Karlsson diskuterar bostads- och liknande problem med yngste sonen, cykelmekanikern Erik. Plötsligt slår en hård knack mot dörren. Vad nu då? Hjärtat ökar takten: uppsägning? Vi svarar inte. Kan inte öppna så som det ser ut på golvet med madrassen nedsläpad och täcket och vi själva knappt halvklädda. Efter en stund går Dela ut i morgonrocken till toaletten. Jag hör att hon talar med fru Karlsson. Hon kommer in glädjestrålande: Vet du vad! Vi kanske kan få en lägenhet. Karlssons känner en familj som vill överlåta en lägenhet i Solna för 3,500. ja, det är mycket pengar, men vi får nog inte en sådan chans till. Det var det fru Karlsson knackade på för att säga förut. Är det inte underbart, älskling, – en lägenhet. Vi kan få en lägenhet Fru Karlsson har lovat ringa genast åt oss.
( 3500 hur fan skulle man kunna skrapa ihop det? Nä, det blev en senare fråga. Vi skulle på inga villkor låta lägenheten gå ifrån oss).
Dom hette Olovsson och bodde på Albydalsgatan i Hagalund. Ville att vi skulle komma genast och resonera om saken. Vi klädde oss i svindlande fart, och Dela kastade bra en flyktig blick i spegeln. ”Är ni redan färdiga?” sa fru Karlsson, när vi tog på oss ytterkläderna.
4:an till S:t Eriksplan. Buss på Torsgatan. En gul, illaluktande. Några rakor och rund slingor, spärrbockar skymtade, vacklande huslängor, så var vi utanför Norrtull. Vägen tycktes oändligt lång, Hagalunds samhälle krumbuktade i alla väderstreck, en förstad utan slut.
Steg av i en folktom backe med ett virrvarr av staketklädda vägstumpar korsande varandra. Fick fatt i en gårdskarl, som sopade grustrottoaren. Han visste ingenting om Albydalsgatan. Bättre besked av två flicknojsande grabbar, men vi tog ut avstånden, i överkant och såg att så och så skulle vi ha gått. Albydalsgatan 7- en halvmodern gård skamfilad byggnad, gulstruken, torftigt grusinramad och stålstängslad. Olovsson, O.E. illa etsat på tenngrå namnplåt- men ingen svarade vid ringningen. Vi gick gatan fram på måfå-hade ju avtalats om möte vid hållplatsen. Ett ungt par i mörkret, vi försökte. Ja, Olovsson. Inbjudna. Bråtig tambur med rött bord och underligt sirad liten spegel. Husesyn: tarvliga möbler: ”Radion och symaskinen tänkte vi behålla.” Liten, kritblond flicka sov mjukt i kökssoffan. Fru Olovsson (Helga) dukade fram på smala, vaxduksbordet. Tanig människa med beska torra läppar och misstänksam, kall blick. Mannen tveksamt sekunderande- en snäll, blek. Eftergiven karl. Vi talade inte om villkoren för ”transaktionen”, diskuterad bra vissa detaljer, som om en överenskommelse i stort redan var träffad. Jo: 1000 kronor skulle jag skicka snarast möjligt.
De försökte intala sig att det var en välgärning de skulle utföra. Fru Helga pekade på strykjärnet: det får ni behålla. ( Det dyraste strykjärn vi sett, tänkte både Dela och jag. Säkert taxeringsbart till c:a 2,500 spänn). Vi skrattade tacksamt. Ni måste hålla absolut tyst med den här saken, sa fru Helga. För det är ju ett gemensamt intresse fortsatte mannen välment läspande (märkbart skuldmedvetet). Och vi vet inte om värden går med på det. Fast om vi säger att det är ett byte så kan han ingenting göra, återtog fru Helga. Ni ska säga att Ni har en lägenhet på Ellahagsvägen 30, Andersson. Vi har talat vid dom. Det är nog bäst att ni skriver upp det.
Jag kände mig ganska osäker på detaljerna. Dom garderade sig mot en bluff från vår sida. Ville inte skriva över kontraktet förrän de hade pengarna i hand.
Hela tiden var deras ton så där lågmäld, och andfådd som vid en skumraskaffär.
( Och naturligtvis ockrade de på situationen. De kunde begära vad de ville. Summan syntes oss godtyckligt fixerade men motsvarade troligen vissa bestämda syften. Så mycket var säkert som att de tänkte skaffa sig en grundlig reveny).
De följde oss till bussen: Strax före hållplatsen frågade fru Helga i hastigt förbigående: Sa Karlssons hur mycket vi ville ha för lägenheten.
Jo, 3 tusen kronor.
Ja, vi hade tänkt oss det.
Vi var ganska nöjda Dela och jag, tack vare och trots allt. Vi lät oss inte luras med förbundna ögon, vi såg fräckheten i deras anspråk. Men vi hade ett eget hem i öppna handen. Och vi skulle sluta den. Till varje pris.
Alla kloka människor utom Karlssons, som ville få vårt rum ledigt- tyckte affären var dåraktig. Själv reflekterad jag inte så mycket på det, desto mera på problemet med kapitalanskaffning. Låna- av tidningen? Nej, inga underhandlingar med Galin. Gå till någon bank och ta lån med T.T. som borgensman, och ngt namn vilket som helst dessutom. Besvära chefen med en anhållan? Inte lämpligt just nu då jag på sistone svikit hans förtroende ideligen (S:t Mauritz m.m.) och ingalunda han räkna på hans speciella bevågenhet. Till sist: höra med bankkreditorerna hemma, genom mamma, i påsk? Ja, det föreföll lämpligast. Skulle bara ta så lång tid få dem begripa vad saken gällde. Om jag själv är sen i uppfattningen så gäller om mina anhöriga, att de först efter 3-4 repetitioner börjar ana vad stycket handlar om. Dessutom var det bråttom- efter som vi lite senare kom överens med Olovssons om inflyttning redan 1 maj förutsatt att vi lyckats skrapa ihop pengarna till 1 april, då kontraktet skulle skrivas över på oss. K. H. begrep allting vid första tel.-samtal. Vid det andra undrade han om det var ett banklån det gällde. Tredje samtalet hade vi mellan 8 ögon.
24/3.
Avresan från stan liknade en rymning- jag hade en passant upplyst dom om på tidningen att jag tänkte resa hem över påsken, men Bassen- min avlöningschef när jag nu sköter det löpande i fotbollen under Wolfs Frankrike- och Italiensemester- hade nog väntat att jag skulle stanna över torsdagen.
Jag stod halvannan timma i kö och hade ändå ett par hundra resenärer framför mig vid spärren. Dela satt på en restaurang och väntade. Hon vållade mig en del oro genom att inte komma förrän spärren hade öppnats. Tåget grälade hon redan för att jag inte hunnit belägga fönsterplatser men vi satt ändå ganska hyggligt och kunde läsa vår medförda litteratur.
Hon fladdrade igenom Lewisohns handfasta tragedi ”Makarna Crump” och jag inandades den tunga parfymen i D’Ammunzios kärleksroman ”Njutningslysten”- i all sin retoriska lastbarhet bräddad med utsökta psykologiska enskildheter. Eftersom det inte var rökkupé fick vi lov att gå ut i korridoren och tända våra cigarretter. Vi förde ett verserat samtal vid kupéfönstret och njöt på ett inbillat världsvant sätt av resans rytm. Jag underlät inte att med vissa rörelser poängtera mitt unga mörka sällskap, då två skaraynglingar, väl bekanta för ögat från skolår, höll till ett litet stycke bort i korridoren.
Detta var andra gången Dela besökte mitt hem.
En katastrof inträffade. Mamma och Gunne började ösa ur sin äktenskapliga kunskapsbrunn (i köket, vi satt och åt, mamma vid diskbänken). Nej, vi hade inga kuponger med. Inte heller några tvättkuponger. Och: det är så nyttigt med motion, när man ”bär”. Dela kombinerade: jaså, jag borde förstås själv ha tvättat Ragnars smutskläder. Har dom inte minsta tanke på att jag är sjuk.
Hon rusade in i K. H:s rum, satt och grät av ilska och förödmjukelse.
Och mamma mulnade: man ska väl kunna ta råd av en gammal mor: De har ingen ansvarskänsla. Tänk vad en annan får slita. De vet inte vad de ger sig in i. Hon borde tänka på ungen också. Jag minns väl hur mycke jag promenerade för att hålla mig i form. Hon borde verkligen lyssna på oss som har erfarenhet.
Mamma hade också bullat upp sina gamla dumheter om stackars det tyska folket. Vi hade fått nog, mer än nog. Och resten var för min del: hån. För Delas: bitterhet.
Gång efter annan förpassade mamma sin attityd med otymplig ironi och Gunne log skenheligt (hon vacklar mellan frihet och borgerlighet. Kallbranden breder ut sig i henne. Det är snart bara dödkött alltsammans.

Vi reser i kväll, sa Dela. Jag står inte ut längre. Din mamma ser ju ut som om jag försökt mörda henne.
Hon tyckte inte jag hade varit riktigt lojal, därför jag inte omedelbart insåg betydelsen i replikskiftet och därför att jag med kännedom om deras konturlöshet vägrade ta avsiktligheten i deras ord på samma allvar som Dela.

d.v.s. hon uppfattade med större skärpa den halvt medvetna tendensen i deras prat. Och jag ger henne rätt så till vida att meningen inte förskönas av bristen på verbal tydlighet och polemisk skärpa. De bekänner sig verkligen till en livsnålhet, som står i strid med deras åthävor. De är slaviskt bundna vid sina sedemönster och livsregler. Deras har varit och är så flackt att de inte behövt använda sig av några känsligare avvägningsinstrument. De anar inte sina ords innebörd- den tillhör inte dem. Därför gör man orätt i att döma dem efter deras yttranden. Man måste lägga märke till det famlande och avsiktslösa. Bara ngt att låta läpparna forma, vad som helst.
Nu överbetonar jag detta drag, men man måste resonera så om man vill vara rättvis.
Då jag antydde min uppfattning för Dela beskyllde hon mig för illojalitet. Hon har gjort det flera gånger på sistone. Misstagen med besöken hos de borgerliga kärnfamiljerna skulle inte upprepas. Jag vågade i stället försöket att ta med Dela till Skutt. Det slog väl ut. på vägen till hans villa i forna Hästhagen besåg vi prästgården och Dela var rörande intresserad av den förfallna idyllen. Skutt var verkligen den gamla Skytt- en sällsynt underhållande värd. Han visade oss först ateljén i källaren, en lyckad inrättning. Och där såg jag en tavla han målat som verkligen lovade något- landskap i gröngult och mörkrött.
Jörgen lyssnade med gapande mun till Skutts Skeberga- historier. ( Dan efter liknade deras ansikten- ”vissna kantareller” och kläderna såg ut som ”orm fräken”) och Dela satt alldeles tyst men mycket road. Skutt klappade henne på knät och log hjärtligt: Säg något lilla vän! Det var en rar och naturlig gest (han hade hunnit dricka en del då).

Jo, Skutt var en människa i Delas smak, men Jörgen vägrar hon att acceptera. Tycker att han är giftig och obehaglig i sin avmätta excentricitet.
28/3.
I sänkan nedanför banvaktsstugan hade Madlyckans ynglingar släpat ihop till en påskbrasa, som tändes i skymningen. Dela följde lite motvilligt Gunne och mig ditbort. Gräset var sugande blött på den mörka ängen. Pojkarna mixtrade med ironisk hemlighetsfullhet vid buskar och portar: det sprakade till och gnistrade upp små stjärnskott och flickorna ryste ett ögonblick, vände ryggen till och drog kapporna tätare om sig. Från gårdar här och var smög sig raketerna upp i mjuka strålar och splittrades till små glödande, sakta dalande punkter. Bengaliska eldar brann med blödande ljus utanför dörrarna på några ställen. Luften var fuktmättad och tung. Pojkarna tände runt om i riskupolen, det rev till i enbuskarna och gnistraflagen spyddes upp ur de friska grankvistarna. Elden buktade och röken vred sig efter vinden. Men vi fann inte mysteriet som förr inte besvärjelsen och offret. Elden blev bara ett kortvarigt blickfång. Dela frös och längtade in till den jämnt fördelade rumsvärmen.
Vi hade en lugn, långsam återresa (med persontåg). Jag genomfors då och då av lätta frossbrytningar och visste att en häftig förkylning spirade i mig.
På onsdagskvällen tvingade Dela mig i säng. Hon hade köpt en febertermometer och jag hade över 39. Hostade dessutom illa. Det var rätt trevligt att ligga och se hur upplivad Dela blev av detta: hon hade ngn att befalla över, ett barn att mata och mana. Vi delade sängen om nätterna som vanligt. På torsdagen ville jag gå upp, men Dela satte sig emot det. Jag envisades. Då låste hon in mina kläder och gäckade på så sätt mina ansträngningar. Hon ordnade soffkuddarna till en liten sits med rygg- och armstöd vid dörrskafferiet och satt där som en fångvaktare. Hon njöt av hela situationen. Hon hade mig fullkomligt i sitt våld.
Efter påsken har vi haft det mycket harmoniskt tillsammans. Det beror kanske på utsikten att få ett eget hem redan till 1 maj. Lånet ordnades hemma, jag var ute hos Olofssons en kväll och vi bestämde att kontraktet skulle skrivas över den 15. När jag lämnade resterande 2 tusen 5 såg mannen Olof ganska skamsen ut, han bleknade märkbart då jag bad om kvitto på pengarna. Det hade han inte trott skulle behövas något. Nog litade vi väl på dom så pass? Jo, men det rörde sig om en stor summa, och man ville ju vara på den säkra sidan. Skriv et kvitto du, tyckte den mindres samvetsömma och rätt rå hudade fru Helga. Vi kan ju komma överens om att ni lämnar tillbaka kvittot, när kontraktet är klart föreslog mannen och det gick jag med på. ( Naturligtvis trodde han att jag sedan skulle använda kvittot till att sätta fast dem för hyresocker, men fru Helga hade upptäckt vilken människa jag var och tyckte inte det var någon risk). Båda var så ivriga att betona den välgärning de gjorde oss, och de pekade på alla möjliga fördelar: allt var så förträffligt, garderoben- ”den är så rymlig så där ställde vi ungen ibland”- och källaren och så skulle det bli reparerat för det hade värden lovat. O.S.V. han kunde bara förvåna sig över att de ville flytta ifrån en så utomordentlig lägenhet till ett kyffe nånstans ute i Enebyberg (Men där hade dom sommarnöje på samma gång förstås, så det fanns fördelar även för dem).
APRIL
15/4
Nu har jag kontraktet på fickan. Vicevärden Marcusson var en rödhårig stickögd man, som såg mycket misstänksam ut och kastade till oss en del försåtliga frågor, som den bleke men samlade Olofsson besvarade utan en skiftning i rösten. Jag var onödigt nervös och återfann fattningen först när jag satt mitt namn på det dyrbara papperet. Portvakten Andersson, som varit sjöman, kapten på någon mindre skuta förmodligen, och är en knipslug karl, satt i soffan och grinade tvivelsjukt: en ny hyresskolkare. Falk flyttar och far så mycket. Men man blir kanske bjuden på en sup om man håller sig framme. Jag sprang rätt lätt nedför trapporna.
Förkylningen släpper inte. Gröna klumpar i halsen. Något åt lungorna, tror Dela och vill skicka mig till sin läkare (dr Stein). Men jag trivs med att ha det så här: lite högre puls, mera fart på tangenterna- romanen flyter fint fram nu- trötthet ibland. Hostan håller liv i min energifattiga kropp, skakar om den, påskyndar den, laddar upp den. Jag mår verkligen fint. Och så är alla dessutom lite hänsynsfulla mot mig: särskilt Rådström har respekt för allt vad sjukdomar heter och en sorts vårdnad för den sjuke.
Inga allvarliga slitningar mellan Dela och mig på en tid; vi tycker båda att det kommit något fräscht över vår kärlek och kan den frodas här i dessa trånga, ängsliga förhållanden, då vissnar den aldrig. Och när vi hade våra stridigheter förut visste vi ju ändå alltid vi kan inte vara utan varandra. Vi försöker bara skrämma varandra eller oss själva. Ändå har vi väl varit på väg att skiljas, men det har aldrig blivit mer än en timmas bitterhet mellan oss. Sedan en djup god omfamning och fördubblad lycka.
Det ekonomiska ligger och pressar, men vi ska finna en lösning på det och så småningom har det gått upp för Dela att det strängt taget är ett nöje att knappa in lite, att snåla och spara och få budgeten att gå ihop. Ett nöje och en lek. Men naturligtvis blir det ett bistert år den girige Fåfäng.
Någon gång i mars var jag på Nationalmuseum och såg minnesutställningen över Konstnärsförbundet. Det var ruskigt: uppskattade nationella dynghögar. Det enda som föll mig riktigt i smaken: värmlänningen Stefan Johanssons lilla granna porträtt av modern. Akvarell på fin linneduk.
Mera bråte: skilsmässopapperen har äntligen kommit från rådhusrätten (juristjävlarna har ju tagit sig ledigt i år). Först nu ja, sa Dela och jag hinner inte bli vigda innan vi flyttar till Hagalund. Förresten hade vi inte hunnit ändå: Vi har sprungit mellan Högalids pastorsämbete och Mantalskontoret en vecka, fram och tillbaka utan att få definitivt besked om vad som var att göra. Sist vi var där, en fredagskväll, anmärkte pastorn på att Dela hade glömt lägga till Maria på lysningsformuläret. Mantalskontoret hade hävdat, att det bara skulle stå Cordelia enligt passet. Vi kände oss som K. i Processen i ”Papperen har inte kommit från mantalskontoret.” ”Papperen är skickade till Högalids församling. Förresten räcker det enligt lag med inskrivningsbevis (Dela hade ju levat här på sitt pass och inte varit skriven i någon församling. Och mitt betyg måste slås isär- Ebba och jag hade ju gemensamt eller hur det kunde hänga samman. Dessa erfarenheter har emellertid blåst nytt liv i mitt samhällshat.)
20/4
Adenby fick för sig att jag skulle måla ett porträtt av honom, lovade rundhänt 50 kalla. Jag satte baskern på huvet och fällde upp det gamla målarskrinet, kramade tuberna, det fanns lite levande färg här och var, klämde ut det på paletten och tog den lilla svarta tjockisen i ett annonssamtal. Han satt naturligtvis inte stilla, trodde inte det var så noga med den saken och så fick jag lite för bråttom med en del av anläggningen. Ett porträtt blev det i alla fall, mera typiskt än egentligen porträttlikt. Han var nöjd utom på en punkt. Kunde jag inte få med dom fem bollarna på väggen? Sen skulle det vara bra. jag kunde inte förmå mig till att kleta dit de där skitbruna fläckarna men Dela höll (ironiskt välvilligt) med modellen.
Dela och jag har nu firat smekmånad ett halvt år. Vi har inte tröttnat på denna existensform utan är fast beslutna att förlänga den på livstid. Äktenskapet kommer inte att ändra vår inbördes attityd. För oss är kärleken möjlig endast i en passionerad gestalt.
När en slappt njutningslysten människa som Sverker Benson ironiserar det steg jag snart tar beror det på att han inte kan tänka sig äktenskapet annat än som en ytterligare uttunning av en serie mer eller mindre loja njutningsmoment. ( Och bakom detta ligger i hans fall- vilket torde vara typiskt ett stycke blek tragedi. Han hade för några år sedan allt klart för bröllop, då fästmön utan att ange något skäl bröt med honom. I sin cynism tar han nu hämnd med flyktiga ofta brutalt avklippta förbindelser). Vad Peter Brie beträffar så betraktar han sin fru som en utmärkt, lojal livskamrat och ingenting annat. Flyktingödet är för honom ett brokigt äventyr med lösa angöringspunkter var det faller sig. Naturligtvis ställer han sig kritisk till alliansen mellan Dela och mig. Först på sistone har han verkat mera tveksam i sitt omdöme.

30/4
Det är ganska regntungt nu på kvällen, när vi tagit vår lägenhet i besittning. På dåligt papper slänger jag med akvarellådans hjälp ned denna gråtonade skiss av utsikten genom södra rumsfönstret. Solna kyrka reser sin lätta kupol och spira nere i vänstra hörnet: och KIFA:s (hålfotsinläggfabriken) dominerar med profana vitsjukliga väggar. Rostbruna järnvägsskenor konturerar en öppen sandplats. Tall- och lövskog i mörklätta dekorationer bakom.

Vi hjälper Olofssons att flytta i morse: en otrolig massa skräp staplades på ett lastbilsflak. Det är lite kalt härinne nu: vi hade själva bara några kappsäckar med kläder, som försvann in i garderoben och ned i skåpen. Tapeterna är ganska fläckiga och golvet smutsigt. Vi har ingen matta (Karlssons fick en i ersättning för den så smort ned till oigenkännlighet- Dela protesterade men jag ville ha det så) och ingenting att hänga på väggarna ännu. Men Dela har arrangerat små blomsteruppsatser här och var och gett ett visst liv åt rummet. F.ö. gjorde vi rätt vidlyftiga inköp av husgeråd på Tempo och återvände, tungt lastade, med en taxi.( Man är alltid nära kollaps vid dess shoppingronder och kan inte nog förvåna sig över medmänniskor oberördhet i trängseln. Stackars Dela får verkligen utstå perser var gång hon ska ha en sillburk och en salladsknippa. Jag förstår inte hur hon ska klara av inköpen i sommar). Av de väntade fataliteterna har hittills drabbat oss: vi har kommit lyckligt över den lilla avgrunden och sitter här nu i trygghet- undras bara om grannarna iakttog flyttningen vill inte gärna de ska veta att vi övertog möblerna. De skulle på sätt och vis ha greppet om oss då.
Dubbelsängen är av en föga raffinerade men invecklad konstruktion: Dela orkar inte ensam fälla upp och ihop den. Bädden får stå öppen hela dagarna- vi ids inte göra något åt den. Ännu ser vi inte på inventarierna som om de vore vår tillhörigheter. Bordet och skåpet är av gediget material men stilmässigt tillhör de ”Sveavägen”. Jag har svårt att förlika mig med de maskrosblodiga och konformade ornamenten på skåpdörrarna och bordsbenen. Men jag hyser en viss respekt för dem- de representerar ju en lika förmögenhet.
Hur ska vi klara budgeten? Det ständiga problemet. Jag får lov att kräva Claes på de 500, en rätt obehaglig historia.
MAJ
1/5
Vår första egentliga dag som bofasta. Framåt kvällen grips Dela av spleen. Jag ställer mig oförstående och läser lugnt vidare i min tidning, ligger på sängen och sneglar ibland undrande åt hennes håll, säger ungefär: ”Hur ska det gå i längden om du tycker det är innehållslöst redan”.

Hon måste motivera känslan. På något sätt. Drar upp temat om mina försummelser av det yttre. Igår på Pub. Hon vilade på restaurangen – PUB:s bar- ringde till tidningen bad mig komma och ”hämta liket” (dödstrött av allt spring i varuhusen). Beredvillig som alltid skyndade jag dit, kom smutsig om naglarna, lite svettig, rätt ovårdad, steg fram till hennes bord utan att först lägga av den klumpiga svarta vinterulstern (som jag tyckte var ganska elegant i höstas). En väninna arbetskamrat från Mosaiska-delade bord med henne. kvinnan föreföll ganska brydd över mitt uppdykande, passade på att försvinna fortast möjligt. På Dela märkte jag inget. Hon hade inte beställt ännu, jag uttalade missnöje med lokalen och uppsökte i stället ett enkelt kafé bakom Tempo.
Detta drog hon fram, min nonchalans mot skick och seder, min bristande aktning för hennes önskningar: vad, skulle väninnan säga? Du kunde väl åtminstone ”rensat” naglarna först. Kylig principanalys från min sida. Dela såg något ohjälpligt i detta. Vi hjälptes åt att bryna svärdet som hängde i en smal tåt över oss. Plötsligt klättrade vi var sin sida av ett isberg. Plötsligt gled vi ifrån varandra som på var sitt isflak förda av strömmen isär. Dela kastade sina ringar i toaletten, skrev till väninnan- doktorn om råd för ogift blivande mor med främlingspass. Dödskyla i mitt hjärta. Kudden blev fuktig under Dela. I ett ögonblick var alltsammans lite suddig ond dröm.
R. Edvardson
1 maj- 16 juni 1948
3/5
Fjorton dagars semester nu: vi stannar hemma och lever oss in i hemmet och miljön. Jag kan gå upp på tidningen ibland och tycka det är förbannat skönt att slippa passa tiden, kan betrakta rummet som mitt lilla privatkontor och nyttja telefonen i helt personliga ärenden: fråga Karlsson Erik hur långt han hunnit med cykeln, som han lovat greja åt mig, ordna en del detaljer för vigseln, som vi har tänkt oss ska äga rum på pingstafton- släkten är inte varskodd, men Gunne kommer kanske.
Våra väggrannar hör vi aldrig av, väl isolerat åt det hållet, men ibland uppfattar vi tydligt nog takgrannarnas röster. Det är någon som bryter på dansk-tysk-polska. Jag känner igen satsmelodin: är det inte fräsaren Klein från Alefors? Nej, men tonfallet är exakt hans, och jag härleder den obekantas ursprung med hjälp av det.
6/5
Hans Kahn och Margareta Lehning på visit, det är Himmelsfärdsdagen, och de tänkte kanske med saknad på det hemmet de borde haft själva nu, om inte vidriga omständigheter lagt sig hindrande i vägen. Vi vet inte riktigt hur man underhåller vuxet folk i eget bo, har inga vackra ägodelar att peka på men tärningsspelet, som Dela besegrar mig i flera gånger om dagen, blir ett ironiskt nöje för dem liksom ordlekarna sedan.
7/5
Manuskriptet färdigt nu- jag lämnar in det hos bokbindare Wahlström på Klara norra Kyrkogata: jo ett vanligt blått häfte skulle han i brådskan hinna med på en dryg vecka: luktar ettrigt av syror därinne.
9/5
Dela förtjusande svartklädd bredvid mig på Råsunda IB-bänk. T.T. kommer med lilla trolltyget. Får man hälsa säger han och pekar på Dela.
”Tegnér heter jag”.
Dela skrattar med hela ansiktet och svarar:
”Det vet ju alla”.
12.5
Hämtar lysningsbeviset på Högalids pastorsexpedition och tittar sedan på Nationalmuseums stora Wienutställning. Utan katalog och andra hjälpmedel. Känner igen ett och annat men mitt vetande räcker inte till överallt (Vermeers ”Målaren och hans modell” ger mig den största sinnesglädjen. Som att efter århundraden överraskar två människor i en stund av andaktsfull flit. Ljuset som faller genom fönstret är inte en aning bedagat).
På spårvagnens rökplattform: tankarna får något krasst över sig. Allt är ju affär. Jonas som inte kan sälja sin melankoli och skepsis. Jag själv som tålt nöjet jag inte äger- entusiasm. Luftaffär, en bluff som ännu går. Kanske en mindre förnedrande förbindelse.
Vid 4-tiden på eftermiddagen riktar solen mynningen mot gräs sidan av bergknallen vid Albydalsgatan. Vi letar oss dit med böcker och skissblock under armen och filten i shoppingväskan. Häggen doftar nästan skrämmande, men liljekonvaljen har bara små gryn till knoppar ännu. Naturligtvis finns det myror i backen och trevnaden blir inte särskilt stor, men en utflykt är det i alla en liten parentes av gräs och sol och raffinerad granit.
13/5
Vaktmästaren på Rådhuset- den väldiga borgen vid Scheelegatan- hade redan lämnat ned listan på 36 brudpar till pingstaftonen men lovade foga till våra namna överst. Prick 11. Och två vittnen. Lite oroande tidigt kunde Magnus komma? Ja, och middagen sedan? Gunne sjuk. En dam åt Hans Flodén. Sådana där frågor. Sorglöst sköt vi undan dem tillfredagen, 24 timmar före eller mindre. Fredagens innehåll: proviantering på stadsbiblioteket (för konsumenten Dela), varvid vildmannen Björnström visade sin milt fanatiska guldstifttand och skattade mig på en krona till kommunisternas valfond (bor ännu i plywoodhytten i Huddinge, skaffat en kamin, ”kalas”). Inköp på Pub. En blus åt Dela, en blå fluga åt mig. Solliden och ett mindre långbord ”Ingenting vi ska ställa fram assietter eller så?”
Kl. 4. Inför spikade fakta greps Dela av ängslan på kvällen, förebrådde mig mitt lugn: ”För dig är det ju inget nytt”.
Bävan för formens fasthet. Bli svensk medborgare, nästan avstå sin identitet. ”Fru Edvardson”. ganska underligt efter mindre än 8 månader. Hon är endast 19, alldeles ensam i detta land, snart en del av dess rot och stam. Måste kännas underligt fast hon velat att det skulle bli så nästan från början. Kanske hon tyckte att jag ändå var något ganska obekant, föga utforskat. Just då. På kvällen innan hon skulle somna till den dagen. Förut visste hon det, nu såg hon det. Och det skrämde henne en smula. Så att hon nästan önskade allt ogjort.

15/5

Ett litet mörkt valv och ett stort solsken
Pingstafton. Jag stod en timma framför spegeln och försökte knyta flugan efter anvisning. Då kändes fingrarna som om jag prövat på att fläta dem. Och flugan var fortfarande ett mysterium. Jag stoppade den i fickan och tänkte att Magnus möjligen skulle hinna applicera den innan jag pallrade oss in i vigselrummet. Dela var heller inte alldeles nöjd med knuten på sin vita sidenblus och så hade hon bekymmer för kjolen som inte ville hänga ihop i sidan: figuren har ju hunnit utvidgas lite sen i julas dock ej så att det frapperar. Dessa små ytproblem gjorde oss hetare än vi var invärtes. Ändå hade vi gott om minuter på oss. ( Dela sänkte undan för undan anspråken på min bröllopshabit. Nu i sista stund fick den svart ”konfirmand”- kostymen duga). Bussar kombinerades enkelt och så stod vi på Rådhusets trappa en dryg kvart före utsatt tid. utom Ahlgrens hade Hans lovat (eller hotat med) att komma och bevittna den profana ceremonin. När klockan slog 11 stod vi fortfarande ensamma och väntade. Dela arg och sur, jag en smula olycklig men innerst lugn. I värsta fall fick väl vaktmästaren och någon annan rycka in. Två par anlände i bilar, det ena ett mycket enkelt, ensamt svenskt det andra ett utländskt med uppvaktning. Nästa par var Magnus och Kaj, försenade av stockningar i pingsttrafiken.
Magnus granskade först mina kläder och så trädde vi beskedlig uppför trapporna, mötta av de vackra korsvalvens eko. I väntrummet fick jag svårigheter med ansiktet: visste ju ingenting om ceremonielet. Vaktmästaren teg om det: Gubben Fant- om det var han- förestavade kanske något. Vi ropades upp- några hade hunnit före och var hastigt avspisade- dörren slogs upp. Jag hade rusat lite för hastigt mot den, hörde Magnus korta skratt bakom mig. de hade nätt och jämnt rest sig. Genom dörröppningen skymtade jag en man i broderade kåpa som väntade stelt med blicken riktad mot fönstret. Utan att känna fötterna beröra golvet hankade vi oss fram till bordet- bakom oss antagligen vittnena vid dörren en sekreterare sittande med stort vitt bokuppslag framför sig- jag hade kastat en frågande blick på kvinnan. Första tanken: stod jag inte på fel sida om Dela? Det var Fant, borgmästaren själv. Han gjorde en liten paus så att själva scenen hann bli nästan tydlig: kandelabrarna på den svarta guldbroderade duken, den tunga boken- hade han våra namn där? – och mannen där i en ämbetsdräkt av frimurarprägel. Han började tala i enkelt magistrala vändningar om äktenskapets betydelse i stat och samhälle. Jag stirrade med en sorts öm blygsel in i hans ögon, som något skymdes av undfallna flikar. Slagrörd? Det skulle ha passat så väl. Jag tyckte om honom. Han hade 36 exakt likadana moment att avverka och tusenfaldig rutin bakom sig. Ändå tycktes det som om han hade någon hjärtlig omtanke om just oss. Ett tag skälvde hans läppar till och ögonvitorna fick en glans som om han blivit rörd. Vi måste också ha tett oss mycket hjälplösa. Och när han tillstadde mig att sätta ringen på Delas hand blev jag förvirrad och försökte först slita av mig själv ringen som om det var den Dela skulle ha men ändrade mig i tid. Hon fick bistå mig med en liten knyck och jag kunde inte annat än le åt min fumlighet. Ilymnens tjänare och herre tryckte våra händer och lyckönskade oss. När dörren stängdes bakom oss slapp pladdret löst som hos skolbarn efter en lektion. Dela hade inte vågat se på fader Fant eftersom näsan ville rinna över på henne. Hon tittade i bordet hela tiden för att inte brista i skratt över sin pinande belägenhet. Men vi kom i alla fall överens om att denna civila vigsel hade mycket mer av värdigt allvar än det klerikala hyckleriet.
Dela hade konstaterat i bussen att vi saknade passande känslor för situationen och när vi sedan närmast måste proviantera, föreslog hon följande notis:
”Efter bröllopet gick brudparet till Hötorget och handlade”.
Vilket bättrades på med en del specifikationer? Vi hade en munter respektlös stund och satt i det generösa solskenet på Landelins sommaraltan.
Flugan hann vi inte arrangera före vigseln men jag hade med den i rockfickan till Solliden. Även där lät våra gäster vänta på sig. Hans kom först, med portfölj, vardagligt verserad och mjuk i handen. Dela fick bannor för att hon fimpade en cigarrett i en blomkruka. Jag stod och väntade på de övriga nere mellan rosenbuskarna vid ingången tills jag kände mig alldeles idiotisk. Då fick dom komma bäst dom ville. Hans formade varsamt flugsnibbarna. Magnus berömde dem, när han kom med långa, tandköttsflinande Kaj, halvtimma försenad. Hans Kahn föreföll lite besvärad, medan Margareta var överraskande avspänd. Middagen blev liten, torr och dyr. Bordet stod snett och från väggen och var det största i den våningen. Folk runtom observerade oss utan närgångenhet. Om de förstod att det var ett bröllopssällskap hade de kanske svårare att identifiera brudparet. Jo, den lilla mörka kvinnan i vit yvig blus var förstås brud men brudgummen inte kunde det vara den där slarvigt kammade killen, som såg så trött ut (jag kände mig underligt tillsluten och Dela kände visst på samma sätt. Hon hade ingen riktig närhet till mig, satt liksom bakom mig i den slappnande kvällssolen. Båda var vi rätt ointresserade av sällskapet- där Hans Flodén konverserade förstrött och formade ett prydligt litet tal till chokladglassen. De var alla mycket anspråkslösa och tyckte kanske de haft det angenämt.
Vi skildes på Djurgårdsslätten, där folk strömmade till för att fylla Cirkus och se den indiske dansaren Raun Gorpat. Hans gjorde oss sällskap på Frans spårvagn (vår bröllopsresa) Han ville reda upp ett litet missförstånd som framkallats av en för mig typisk, brysk invit. Han kämpade mycket med detta lilla problem).
Våra hysteriska väggar härute, våra korta fräcka små vägstumpar. Eller detta område kallat Rudsviken, vi bor i nr 7 av den gata som kanske borde kallas Garvis-gatan. Vad övriga hyresgäster är för några vet vi inte och det är ju bra tills vidare. jo: portvakten förstås. En rätt olustig karl och hans oförskämda kärring. Vi ser en del andra av samma suspekta kön i fönstren. De verkar mycket misstänksamma och vi kommer inte att söka undanröja eventuella missförstånd. En kappe småungar lyfter hela dagarna den tungt tråkiga byggnaden på kaskader av skrik och skratt och stoj. De allra minsta håller på ett primitivt för att inte säga barbariskt sätt tjudrade med snören vid fotskrapor och andra fasta föremål. Gatan är farlig förstås. Dela tycker att denna mödrarnas uppfinning, är nästan upprörande, men jag vet inte: ungarna har i alla fall 5-6 meters radie och kan långa stunder tro sig vara försatta i frihet. Snöret kan väl också bli något att umgås med ett lektyg. Kiosken tillhör inte pressbyrån, är oansenlig och privat: Dela skickar mig på ärenden dit. Den opersonliga kvinnan där har telefon till uthyrning, det är vår förbindelse när jag sitter på redaktionen. ( På redaktionen har dom ännu inte vant sig vid att hon som ringer är min fru. Jag har heller inte vant mig vid det).
16/6
Kungens 90-årsdag. ”Är du ölänning?” sa Gurra till stafettlöparen Tegnér.
”Nej, jag är Torsten Tegnér”.
Denna autentiska anekdot har gått runt i pressen och kommenterats muntligt överallt (inte minst på Fylgia sätteri) och överallt framkallat löjen.
T.T. föll inte bara offer för sin fåfänga den gången, han var också direkt oartig mot den gamle mannen.
”Nej, jag är smålänning och stockholmare” hade givetvis varit det korrekta svaret.
Dela och jag gör oss inget omak för evenemanget. Vi firar i stället Hans Kahn, vår förste besökare sen bröllopsdagen.
Han hade så när sökt oss förgäves. Han dröjde rätt långt över avtalad tid och vi gick ut för att om möjligt möta honom vid busshållplatsen. Vi satt rätt länge och bussar gick förbi oss. Då ropade Dela: kan inte det vara han som går därnere! Omöjligt att ta miste på: den starkt konvexa profilen, den vita slängkappan på ärmen. Hans promenerande långsamt bort mot järnvägsviadukten. Han såg närmast smärtsamt överraskad ut då jag sprang efter och hejdade honom. Vi hade mycket att tala om sedan. Hans nya arbete på NK (han tillhör en avdelning, som bl.a. sysslar med exportaffärer) t.ex. och Margaretas ”flykt” till Skåne. Arbetet bekymrade honom mycket, syntes pina honom. Han hade havt det så lugnt och lättsamt på Separator. Kanske han kände sig för gammal nu att höja tempot. Kanske miljön var lite nertryckande mondän, för honom som i sin exil sänkt anspråken till den enkle fabriksarbetarens nivå och funnit trivsel där. På den vecka som gått hade han i varje fall inte känt spår till sån gemenskap som på Separator. Men han talade med undertryckt häpnad om de vackra kvinnorna (Dela försökte reducera dem till paranta dockor). Och Margareta? Jo hon hade blivit som en ny människa därnere. Helt oigenkännlig.
I vårt samliv har Dela och jag ett nästan groteskt sätt att leka med ord. De kan få de mest oväntade betydelser. Jag minns nu inte längre hur ”månsken” kom att vara lösenord för oss. En annan ”härledning” minns jag. Dela frågade mig. tycker du om mig en smula?
Mer ändå, sa jag. Två smulor. Tre smulor minst. Sen började Dela alltid klent: en smula?
Två och halv smula- Tre smulor. Och det räckte inte längre. Hon måste kunna överbjuda mig. 3 ¼, 3 ½ blev det. Och nu har det stannat vid 3 ¾. Längre kan man inte komma, det är högsta värdet på Delas (och min) skala.
18/6
En kort åskby skrämmer bort Dela från Stadion- bänken. Hon försvinner i mängden under läktaren. Vi grälade lite om den här turen. Jag ville gärna se årets första tävlingar. Hon ville ha mig kvar hemma. ”Gå ensam du”, sa hon sedan. Men det var ju omöjligt att lämna henne så i en misstämning. Till sist följde hon med in, men vi var lite retliga mot varandra av tävlingarna förstod hon inte mycket. Hon frågade en del och jag kan inte svara på allt, något var svårt att förklara. Dela trist. Liksom i förbigående sa hon: ”Jag är så trött i ryggen”. Men nu när jag stod där i regnet eller när regnet redan upphört tyckte jag alltsammans var oväsentligt och jag sökte få tag i henne, fann henne i läktartrappan. Hon var ganska uppkastad och misstämd.-
JULI
2/7
För Dela är kvällen bittert trång. Min lediga fredag och jag måste till Stadion och skriva några stumpar på redaktionen sedan om de olympiska proven. Har lovat vara hemma tio men kockan slår elva i Adolf Fredriks kyrktorn när jag äntligen svänger min Crescent ut på Sveavägen.
( Jo, här tog jag i hastigheten ett skutt över sidan och måste använda den till något-horror vaccin, en åkomma som driver mig till många onödiga sprattlingar. Ibland skulle man vilja sätta likhetstecken mellan denna fobi- vanligt ord i dekadenta kretsar och sammanhang numera; Ingrid och Elisabeth använde det nästan kärleksfullt- och den mänskliga aktiviteten. Österlänningarna är inte behäftade med den, påstås det. De ruttnar stillsamt, bort i sin förgiftade dy. Och nu har jag låtit mitt ofridsamma klotter slingra mig ännu ett litet stycke in i framtiden).
( De 3 km till Hagalund känns längre för varje gång lustigt nog, i kväll reducerade jag dem mer än vanligt långsamt). Hon ligger på sidan och trycker i sängen, vill inte lyfta ögonen och glider med låg motsträvighet in i min famn. Men vi vaknar i mildhet och ljus.
19/7
Ordnar med pass, en mycket lättvindig procedur, där man endast fordrade något så besynnerligt som anteckning om identiteten på kortets baksida. Skulle inte tjänstemannen själv kunna fastslå likheten? Den 4 aug. kan jag hämta mitt internationella pass och sen har jag bara 3 dagar att vifta på innan jag sticker över till London.
21/7
Dom ber mig resa ut till Djursholm och skriva om cykeluttagning. Jag åtar mig uppgiften motvilligt. Det är onsdag och tidningen har gått i press och jag vill hem till Dela. Men det här blir en långvarig historia det vet jag nog. Vi gör så att Dela reser in. Och Sverker skjutsar oss båda och Bassen, som bor därute till banan i den stora aristokratiskt lantliga förstaden.
Jag ska aldrig glömma denna dag. Det var ganska hett i solen. Dela plågades av håll och efter en timma lämnade vi den utmärkta posteringen i Burebacken och drog oss ned i backen på andra sidan. Dela, som från början funnit cyklisternas kamp vedervärdig och osmaklig, fattade sedan intresse för tidsavstånden mellan dem.
Nere vid undergången inträffade det. Hon kom från handelsboden med en söt och några bröd och ville fortast möjligt över vägen. Hon såg bara mig. Jag såg henne inte, för nu skulle klungan vilken sekund som helst komma störtande i 60 kms fart (efter backen). Den kom bistert lutad i kurvan, virvlande snabbt och framåtriktad i blind furie. Jag hörde ett vrål från en åskådare, såg blickar med förfäran riktas snett förbi mig. Och där stod Dela- som etsad i ett litet språng, som orörlig i tunn luft. En lätt gir på cyklarnas framhjul, ett vredgat ryck på ögon och läppar av den främste. Kjolen snuddande vid hans hjul. En sekund, en imaginär tid, ett urets egen exponerade glimt, en grupp huggen i ett genomstruket block av rustik overklighet. Försenade ögonblick avklippt osynliga andedräkt: gapande munnar. Och där stod hon min lilla älskade utan att riktigt veta något, att hon tagit ett danssteg i dödens armar, ja stod där just som i en knapp avslutad hakstepp. Bankontrollanten med den röda flaggan rusade till och viftade energiskt och en av åskådarna, en gubbe med långt grovt ansikte störtade över vägen och hytte och svor mot den lilla olycksfågeln, men hon svarade sturskt och bad dem lugna sig. Själv var jag bara häpen och tom och omskakade och när jag återfått balansen tog jag med Dela från platsen fast hon kanske helst velat bli kvar och trotsa förbannarna.
Först halvtimman efteråt förstod hon riktigt vad som kunnat ske men hon föll aldrig ihop. Hon är härdad, hon brister inte.
När vi var nästan hemma vid knuten, stannade vi för inköp vid kiosken. Just som jag vände mig om för att räcka en tidning till Dela, råkade jag stöta omkull en liten flicka, som krupit upp på plattformen alldeles intill mina ben. Jag såg henne inte förrän hon föll baklänges i asfalten. Modern skrattade bara lugnande, när jag sträckte mig beklagande mot henne. Men för mig var de ten pinsam parallell till det som nyss hade hänt med Dela, det fruktansvärda vi snuddat vid exploderade plötsligt i denna ögonblicksepisod.

Var fanns Dela? Hon hade lovat möta mig men fått fel ankomsttid. Jag ringde Västerås. Jo, hon hade rest hem med det och det tåget. Jag funderade en stund. För sent att hinna föra henne till spärren. Kanske…? Javisst. Utan att varsko Lindhagen rusade jag min väg, till Norra Bantorget, kastade mig på en Brommabuss, steg av för tidigt och letade mig i mörkret fram till stationshuset. Fanns inte vid tullen, inte i korridorerna. Kanske på lilla serveringsbalkongen, jo. där satt hon liten och oviss, askande på ett tefat. Ljuvlig att återse, helt välbehållen (jag behöver ju bara vara borta ett dygn för att jag bara vara borta ett dygn för att jag ska inbilla mig att hon gått upp i rök, att alltsammans är en dröm), knispande med ögonen, full av liv och längtan och ömhet. Och alldeles äkta med en glans som inte flagnar. En bil till närmaste hållplats. Hon ville ha med mig hem, men i stället satt jag så länge ja tordes med henne på lilla Tunnelgatans konditori. Med stormande glädje cyklade jag hem efter ett par innehållslösa tidningstimmar. Hem till den varma, mumlande lilla soverskan, till sängens gemensamma alnsbredd, till kärlek och vila och sömn.
8/9
När skall det hända som vi väntat så länge på Dela omtyder något om sitt mystiska tal.
– 9/9.
Redan för ett par månader sedan hade hon lovat dr. Stein ett besök. I dag kom vi äntligen i väg. Då kände hon smärtor i bukmusklerna, hade gjort det redan kvällen före. Skulle kunna skingra ovissheten, men Dela fick beskedet att det lika gärna kunde bli om 14 dagar som i morgon bitti. Mycket trevligt för Dela, som fick brytningar med knappt minutlångt mellanrum. Hon var särskilt svårt plågad på hemresan, då jag nästan fick lov att höra henne.
Jag stenar så länge jag kan hos dig, hade hon sagt och Maria Höjer, som till all lycka tjänstgör på allmänna BB ansåg det riktigt. Res inte förrän vattnet har gått, preciserade hon.
Vi gick tidigt till sängs på kvällen, sedan jag förgäves bett dr Stein i telefon att rekvirera ett smärtstillande medel- det är inte bra för kroppens arbete. Dela var sammanbitet lugn eller så upptagen av själva smärtan att hon inte längre förmådde vara rädd, för det som kanske bara var timmar avlägset. Fast hon snart kämpade som en besatt med sig själv visste vi inte om det definitiva ögonblicket var kommet. Hon kunde inte ligga stilla utan vred sig upp i knästående och vaggade med kroppen under små, bittra stönanden. Smärtorna kom nu efter mera bestämda intervaller, vilket jag trodde var ett säkert tecken. När det blev alltför svårt grep jag henne om handlederna och höll henne i skruvstäd. Jag visste att jag knappt fanns till för henne då, det enda som fanns var den stenhårda smärtan. Vi upptäckte någon blodvattenblandat fuktighet i lakanen och droppar föll på golvet, när hon steg upp. Då visste jag säkert att vi inta hade något att vänta på längre. Jag klädde mig i rasande fart och bad henne göra sig i ordning, medan jag sprang ut i mörkret för att söka hejda en bil. Egendomligt mekaniskt som i kall besinning forskade jag efter billyktor på Solnavägen. Men det dröjde länge innan några ljus sköt fram. Den första bilen stannade inte. Då störtade jag bort mot järnvägsbron, där två vågor möts och skiljs. Mitt tillstånd var inte så uppjagat som det ”borde” ha varit. Men bilen jag efter kanske en kvarts vänta mötte mitt i vägen fick- en fumlig anvisning. Föraren var ytterst lojal men fingerade opersonligt. Jag tog ut Dela, vacklande, och förde henne till bilen, beställde Allmänna BB. Vid en telefonkiosk på Sveavägen hoppade jag ur och ringde upp Maria- privat, hon tjänstgjorde inte den natten- Tomas svarade (klockan var ½ 2- och Maria lovade komma fortast möjligt.
Mottagningsrummet var upplyst men ingen människa sågs till. Jag ringde på en klocka och ett virrigt biträde uppenbarade sig, gav några skumma frågor, som vi knappt nändes svara på. Dela lutade sig, mot ett bord och jag stod där tvehågsen med hennes röda kappa i famnen. Så fördes hon in i en dyster, cementerad gång- som skulle ha prytt ett slakteri- och jag hörde en läkare eller någon annan mansperson hålla ett långt förhör med Dela i ett rum någonstans. Jag hörde rutinfrågorna och de trötta svaren. Sedan hörde jag en kvinnoröst, som jag trodde var Marias (men inte hade hon hunnit upp redan?) och jag hörde Dela jämra sig. ”Men det gör så ont” och det verkade som om de hade försvunnit upp i en hiss.
När jag stod där ensam föll hela tyngden av tomhet och förnedring över mig, mannens ömkligt oväsentliga roll i livsdramats inledande klimax. Aldrig mera, tänkte jag. Detta är ohyggligt. Verkligen som en straffdom. Jag väntade kanske en halvtimma, så bestämde jag mig för att gå. Om någon sökte mig skulle jag ändå inte kunna bidra med något annat än min vämjelse inför smärtan.
Det började smådugga när jag gick i backen ned mot Östermalms Idrottsplats. Och jag fortsatte att gå under upproriska funderingar, avbrutna av kraftlösa försök att i fantasien uppleva vad som nu skedde med min älskade, avlägsna flicka. (Smärtan hade tagit henen ifrån mig. Några timmar tillhörde hon nu helt de hårda skapande krafterna i mysteriets brännpunkt). Jag kastade den röda kappan över huvudet för att skydda mig mot regnet, jag gick och gick, ända tills jag stod vid dörren på Albydalsgatan. Men jag stannade bara en kort stund och cyklade sedan in till tidningen för at ligga där och avvakta bud från BB. Natten blev orolig som en slänggunga, om jag verkligen sov något vet jag inte. När jag steg upp vid 7-tiden visste jag ännu ingenting. Då var Martin redan en halvtimma gammal. Medan jag satt nere på Tre Shi och mumsade på en långsmörgås och bläddrade i en morgontidning ringde Maria två gånger. Tredje gången lyfte jag luren ur klykan: Maria sa torrt moderligt. Dela fick en pojke ½ 7. Han är inte så stor men präktig. Han väger 3.1. Dela var duktig. Vi la tången på henne under det allra sista. Det gick så fint som helst.
Jag kunde inte sitta stilla den morgonen, tog små skutt och skrattade förtjust. En pojke! Martin! Jag ringde till mamma och Gunne och Magnus och en massa andra mer eller mindre behöriga. Och vid 1-tiden satt jag på soffan utanför BB bland en del andra kanske lika nyblivna fäder.
På grund av trängseln fanns det ännu inte något rum åt Dela, varför jag fick söka rätt på henne inne i förlossningssalen. Lite tafatt kände jag mig förstås i själva inträdet, men hon var så enkel och naturlig utan spår av den sublima värdighet som kan prägla en mor. Dela tog allt så behärskat och vi konstaterade ännu en gång att vi saknade passande känslor för stundens allvar. Pojken angick henne inte så där våldsamt. Hon hade bara anat honom, när hon saknade upp ur narkosen, och i fortsättningen skulle hon inte få se honom på rätt länge, i varje fall inte röra vid honom. Mot bröstmjölken hade hon fått en spruta, så att den skulle upplösas och gå i blodet och inte vålla någon stockning. Hon hade med glans kämpat sig igenom. De nya uppgifterna förändrade henne inte och jag fick bekräftelse på det hon försäkrat mig i förväg att barnet inte skulle komma at utestänga mig från henne.
Jag bad få titta på nr 2782 och en sköterska bar fram pojken och lyfte undan filtfliken. Det var ett fint karaktärsfullt ansikte med en självständighet, som redan präglade minspelet. En stark människa med små energiska ögon- han öppnade bara en springa av det högra ögat och slöt den strax. Dela allt igenom tänkte jag med den djupaste tillfredsställelse.
Tillfredsställd, var också Delas övertro. Hennes tal är 9 – det har gått igen i alla sammanhang av betydelse i hennes liv (utom det och det förstås)- och Martin kom den 9/9 och numret på armen gav siffran 19, sammanräknat.
Dela låg ännu på den hårda bädden där hon fött Martin. Scenen var oförändrad men dramat kunde, fick inte återkallas. Det överståndna var redan långt borta – för de vitbrokiga sköterskorna och biträdena, som rörde sig med raska, roterande klackar var det en liten detalj i rutinhändelsernas myller- men flickan som bar Martin till mig log ändå med ett uns av ställföreträdande moderlighet. Den som klarast upplevde Martins framväxt var Maria- för henne innebar den bittra påminnelsen om egen oförmåga – önskedrömmen kanske alltför tydligt etsad. Men Dela, ja detta sista oerhörda som skett med henne förlorade sig i smärtans oändlighet och narkosens spiraler. I hennes ljusa skimmer öppnade sig konst väg, båda lika omedvetna.

Ingenting av det jag fruktat för hade inträffat. Dela hade klarat sig bättre än många utan handikapp. Allt för mig väsentligt hade stått på spel och spelet var numret. Även de sorglösa ansiktena på tidningen (Adenbys, Sverkers) fick ett grubblande drag, när ryktet om Geos död spred sig på redaktionen. Själv kände jag ingenting alls, mannen hade varit mig likgiltig och döden förändrade inte detta faktum. Jag var bara ängslig för TT:s sammanställning av detta med Martins tillkomst. Naturligtvis kunde han inte avstå från den vanliga frihetsharangen. Och jag ber redan nu min som om tillgift för att jag i ett obetänksamt ögonblick blamerade mig själv och honom med detta bidrag till fraseriet. Min tanke var naturligtvis inte att den lilla lappen skulle utnyttjas som underlag för ett politiskt peka, men det var dumt nog ändå (särskilt 9 dagar före valet).
Över den följande söndagen tvingades jag hjälpa T.T. med renskrivning av ett föredrag i det outslitliga ämnet. Ännu på tisdagsmorgonen behövde han min hjälp (föredraget skulle hållas i Upsala samma dag men då hade Dela ringt och bett mig hämta henne från BB, varför någon annan fick ersätta mig hos chefen. Det var tråkigt hopkört i nervositeten uppförde jag mig ganska klumpigt på BB, särskilt när jag skulle betala för Dela vivre.

Innan vi reste tittade vi på Martin genom barnkammarens glasruta, så att vi åtminstone skulle ha en aning om hur pojken såg ut, nu när vi inte fick ha honom hos oss på åtskilliga veckor (Han ska till något hem för barn till tuberkulösa mödrar, men ligger ännu- en vecka senare- kvar på BB).
På lördagseftermiddagen hade jag gjort mig besväret at fernissa golven i våningen, men då jag knappast väntat att Dela skulle få lämna BB så snart var det lite skräpigt här och var och Dela rynkade på näsan åt eländet.
Naturligtvis var hon ganska svag- stor blodförlust- och måste hålla sig i säng minst en vecka. Jag skötte henne så gott jag kunde och det var verkligen mera ett nöje än ett besvär. Min matlagning uppskattade hon, åtminstone de första dagarna. Jag tog halvt om halvt ledigt från arbetet.
”Sköt om din familj du”, sa Sven- men på lördagskvällen ville Dela gå upp och se nån film. Hon hade läst om en bra sak, som skildrade judepogromer- ”Den förlorade sonen”- och protester: hjälpte föga. Filmen var av stor skönhet och intensitet. Och Dela redde sig bra, gick i varje fall inget men av denna ”stadsresa”. Efter föreställningen satt vi en halvtimma på Tunnelgatskaféet och diskuterade programmet. Självfallet var Dela särskilt engagerad, jag hade själv invändningar mot den förenklade psykologin (vanlig i tendentiösa sammanhang).
Jag hör nu en späd genomträngande barnröst- inte Martins tyvärr.
Det var sant, Holmstedts begravning. Sven telegraferade (?) efter mig för at få förstärkning till den magra IB- representationen (där åldringar som Palle, T.T, Bassen, Engdahl och Galin saknades).
Jag infann mig riktigt nog i tid på redaktionen. Där väntade redan bron Fritz i en roligt skuren frack och storm. Nej den där flugan kan du absolut inte ha, sa baronen. Min blåa, vitprickiga, varför inte. Nåja, det var ju ett gott skäl att hålla sig borta från tillställningen. Förresten kom det mer eller mindre periferiskt folk i sådan myckenhet att behovet av mitt bistånd föreföll tvivelaktigt. Jag smet lite skamsen, innan Sven hade tillfälle beordra mig med. Han kom i stället med börd och blommor till sängliggande Dela. ( Synd att jag inte fick se skogskyrkogården förstås).

3/10.
Lågande höstdagar. Följer stockholmslöpare 25 km från tätpackad pressbil, förkylt mig och har feber på kvällen. Dela vill inte släppa mig till arbetet, låser in mina byxor. Jag skriver referatet i sängen på min gamla trasiga skrivmaskin. Dela reser in med det på morgonen. Jag har upptäckt ett enkelt handgrepp på maskinen som ersätter spärrhaken jag slog av för några år sedan. Endast detta har förmått Dela och mig att skriva var sin novell. Vi tänker eventuellt tävla i BLM:s tävling för novelldebutanter. Jag har efter ringa förmåga utvecklat temat Forsslund. Föga troligt att Georg Svensson stannar för ett så torftigt specimen. I septembernumret framträdde Vilgot Sjöman med en versifierad novell ”Möte med Ruth”- utan större egenskaper tycker både Dela och jag. Men Vilgot kommer ju lite senare med en stor Stockholms roman kallad ”Lektorn”. Där väntar kanske överraskningar- möjligen den andra eller tredje stora begåvningen i den glesa umgängeskretsen.

8/10
Dr Stein har bjudit oss, och Dela går till sin frisörska på Birger Jarlsgatan. Jag väntar henne utanför, och hon kommer med håret lagt på ett nytt förtjusande sätt, sammanfört i en knut i nacken. Den vita nylonregnkappan klär henne förträffligt. Luften är fuktig och ingenting av hennes friskhet går förlorat.
Hos Kjellssons kommer vi av någon anledning in på sioniströrelsen och den nya staten Israels problem. Dela försvarar bittert den judiska immigrationen, bittrare allteftersom jag preciserar mitt tvivel. Kan det verkligen vara möjligt för de i skilda länder och världsdelar naturaliserade judarna att finna sig till rätta i en liten österländsk stat av provinsprägel? Ligger inte semiternas verkliga storhet i deras betydelse för den västerländska kulturen. Ponera att de aldrig drivits ut ur sitt land skulle de då inte varit ett längesedan dött folk, som egypterna, grekerna, romarna? Var det inte strängt taget för att bevara som ett egenartat, rikt rustat folk som de gav sig ut på sina vandringar. Blev det inte för trångt för dem i det gamla landet?
Den västerländska kulturen har inte varit värd offret av så många miljoner. Inte heller folkets storhet. Nu har judarna äntligen fått ett tillfälle att försvara sin rätt att leva. Det finns ett fosterland som den kan återvända till och som den kan vädja till, när dom blir förföljda.
Men du menar väl inte att dom skulle söka medborgarskap i Israel, även när dom tänker fortsätta att leva i andra länder?
Varför inte? Då är dom inte rättslösa. Då finns det en beskickning och konsulat att vända sig till. Det är just vad judarna mest saknat.
Så du menar att assimilationsprocessen bör avbrytas?
Javisst. Det blir bara värre för dom som har blandblod. Dom vet inte i vilket läger dom ska ställa sig. Jag har sett många exempel på det.
Men beror det inte på judarnas hårdnackade fasthållande vid sin ras och sin tradition. Om du ser t.ex. på svenskarna som emigrerat till Amerika, dom har helt och hållet uppgått i det amerikanska folket.
Svenskarna, ja. Dom har ingenting av det som kännetecknar judarna. Framförallt religionen. Den kan judarna aldrig uppge, dom har inte rätt att göra det.
Åjo, många har ju gjort det och gör det ju, utan större svårigheter tycks det. Indifferenta judar är ganska vanliga och dom är det på ett så konsekvent sätt som västerlänningar i allmänhet sällan blir. Brandes t.ex. Jag tror inte du ska definitiva slutsatser ur det som inträffade i Tyskland.
Det är inte bara där som judarna förföljts. Det finns stark antisemitism i Amerika, och den kommer alltid att finnas överallt om det nu tar sig direkta uttryck i förföljelser eller inte.– –
Detta samtal gick på ett besynnerligt sätt igen vid debatten hos dr. Klein.
En tysk flykting- numera försedd med svenska papper tror jag- dr. Grass, jude och nationalekonom med svensk fru deltog. D.v.s. den unga, prydliga kvinnan såg bara fin och allmänt förstående ut, medan knivarna kastades mellan den lätt koleriske Grass och den kyligt animerade värdinnan.
Det började lite trögt och olyckligt (för min del) vid supébordet. En hund infördes och matte ville höra vårt omdöme. Jag tycker inte om hundar, sa jag tonlöst. Dela såg förfärad ut och dr Stein väntade på ett tillfälle att ge igen. Det kom några gånger under kvällen och utnyttjades i maskeringar.
Jag hyser ingen nämnvärd sympati för dr Stein. Det finns en perfid härsklystnad i hennes karaktär som hon får utlopp för i beskyddelser, gåvopaket och gästgiveri. Hennes ögon är ett fodrande och hennes tunga en stilett.
I de oroliga skuggorna vid en brasa lyssnade vi till ett förråd av tyska sånger, utförda av mycket vackra för mig okända röster. Men jag längtade efter att få hela talande röster (kanske framförallt min egen). Till en början försökte Grass och dr Stein mästra mig för begreppet ”falsk lojalitet”. Någon sådan skulle över huvud inte existera förklarade de. Ett orimligt begrepp. Varför? undrade jag, det finns ju även något sådant som en falsk sanning. De gav inte med sig. Hur det var så bröt fru Stein upp något som tydligen var en konservburk och hällde ut ett överflöd av filantropiska självbekännelser. Gross skruvade sig. Särskilt förargade blev han när fru Stein framhöll betydelsen av den sionistiska väckelsen.
Det är en ren atavism! sprutade Gross fram. Det kan bara komma olyckor av den som inträffat i Palestina. Det finns inte och det kommer aldrig att finnas någon judisk nationalitet som är så stark att den kan försvara sitt berättigande.
Dr Gross fann följaktligen en meningsfrände i mig men för balansens skull fann jag på en positiv formulering. Kan det inte tänkas att Israel i ideell mening befrämjar judarnas sak genom att deras dröm om ett rike förverkligas. Framtidschimären av ett judiskt rike har hållit judarnas föreställning fången och hindrat dem från att i vissa betydelsefulla avseenden uppge sin egenart.
Dr Gross blev närmast exalterad när han fick höra om Delas härkomst. Dotter till Elisabeth Langgässer, jodå, henne kände han väl till, hade nyss läst en 6 sidors uppsats om henne i någon tidskrift. Våra bekymmer med hennes Sverigeresa. Asch, det skulle han ordna genom Svensk-tyska föreningen. En inbjudan att föreläsa t.ex! Även reskostnaderna skulle föreningen självfallet bestrida.
10/10
Det är någon sorts landskamp. Råsunda? Danmark? Jo, nog är det, det. Dela har visst inte kunnat komma med. Galna människor har belägrat biljettkontoren. Jag sitter ensam bland sportimbecillerna och skriver i rasande fart. Ska bli ett referat under nattens lopp, och ingenting får undgå mig. Jag måste vara allseende. T.T. är det nämligen, och han kommer att spörja sedan och ifrågasätta. Han har sin 10-årige son på knät, en liten kvalificerad fåne. Som nedtystas för sin 10-åriga enfald. Här gäller bara de vuxnas dårskap.
12/10.
Idag är det ett år sedan vi flyttade tillsammans, Dela och jag, på Bergsunds Strand. Vår verkliga bröllopsdag alltså. Den vi kommer att minnas och kanhända fira i framtiden.
Martin är nu drygt en månad gammal. Han finns på barnhemmet i Åkersberga och får väl stanna där kanske en månad till. Ibland tänker vi att vi borde ha honom här. Dela säger att hon inte riktigt kan betrakta honom som sitt barn annars. Hon fick inte se så mycket av honom heller, inte röra vid honom. Själv minns jag tydligt nog hans ansikte. För mig blir han ett återseende för Dela mer av en uppenbarelse.
Men kommer hon att orka sköta honom. Jag betvivlar det ibland. Troligen med orätt. Hon kan vara mycket uppoffrande och hon är uthållig i sin hängivenhet.
Så oändligt späd och ung hon är för att fostra ett barn! Nästan med förfäran ser jag henne så tidigt upptagen i mödrakretsen. Men i umgänget med pojken kommer det att finnas tillräckligt mycke lekfullhet för att ersätta hennes ”tapp”.
23/24-10
Vet ju inte hur länge Dela kan göra sig fri för något sånt här. Och därför så reser vi nu tillsammans till Jönköping, en vansinnig idé ur kassasynpunkt. Men Hannelore finns där ju och så får jag ett litet traktamente. En reaslutgift på 50 kronor. Jag sparar in det på hushållspengarna, säger Dela. Åja.
Något borde jag minnas från nedresan mer än det vackra ansiktet i rutan till närmaste halvkupé. Plötsligt börjar hon tala med den långe tjocknäste. De går tillsammans ut, troligen till restaurangvagnen. Hon är inte charmerad men låtsas åtminstone road. Hon låter sig oavvänt betrakta de fina fyrkantig smala örhängena, den lilla diskreta urringningen, den breda kamningen kring mittbenan och spännet i nacken, sätter fram hakan och alltid liksom i en distraktion lyfta ögonen från broderiet. Det är en bild som stannar kvar, som rör sig i näthinnan, som inte vill vara stilla men finns där utan att behöva jagas. Denna okända kvinna kunde ha varit Dela, om inte-Men nu har Dela inträtt i det nästan alltid närvarande. Märkligt då att varje ögonblick tycks kunna avvinna henne nya intryck.
Högt upptornade Hannelore. En alltför massiv kvinnlighet. Jag känner mig som en spinkig blomkäpp. Fötterna slirar inåt på den väldiga kvinnan. Överkroppen gungar mäktigt. En bredd kanske för henne. Vad härskar hon över? Orden är så små, hastiga banala. Vindbron, Östra Storgatan. ”Lymlar” med flatstukade hattar, gula halsdukar och mockaskor. De cirklar runt, med armarna och glirar glåpord: ångest, nej. Märkt redan. Ögats vila, Gunnar Zilo, som vanligt grönt raffinemang, rara- fisklandskap med röd häst av Rosio Normas dömda paradis. Trislott vita som fågelbaj. Kyrkan. Sjöblåst Eklöfs skodon. Här. Akvarium. Operationsbord, mörkrum. Skärmbildkamera. Retartkök. Brita med brun läderslappning. Gammaldags stupande dödstrappa. Lite för ytligt ombonat härinne. Varmt. Vi äter: rått kött. Vi pladdrar. Vi sover. Det främmande rummet för vaknandet en smula skamset: igenkännandet tar längre tid än tillbörligt.
Dela går inte med ut i nakenheten och kylan. Jag vet att jag bör söka samband med semestrande Paris- kurren Will Stålbrand. Han framträder tydligt bland välfödda ledare vid ringside. Men en olust håller mig borta från honom. Jag försöker rädda mitt samvete med några skenmanövrer, sedan följer jag strömmen bort (här igen: Martin Bengtsson med halva pekfingern pekande cigarretten. Jo fint du själv då. Bakfylla. Fotboll. Ungkarl, jajamensan, sviker inte. Sedan.
Den här gången jagar i alla fall Erik, precis som han ska. Och kaffeburken fick dom och var så tacksamma så. Förkylda och gärna en annan gång. Skönt.
Tur och retur 20 gånger, sen stannade: vi tar 11-tåget. Så hann iv med hr tunnväskmannen Will Stålbrand. Vit plomb charmerande värdinnan. Mångordkunnige konversatören Will. Det kunde sett värre ut. Dela var mycket söt.
Sent fick hon rum för fötterna på bänken. 4 bajsar lämnade kupén i Skövde (den andra vägen). Dela hade köpt en barnvagn påstod hon. Papper och penna i korsdraget. Lutad mot min hals. Slummerns omedvetna intimitet överallt i darrande halvmörkret. Stockholm liknade en gäspning med lite frost i.
Var fick Dela sina vita blemmor på benet från? Vi tittade i sängen. Vi tittade under den. Aha! Tänkte jag, ett minne av Skövdegossarna. Dom tycker om mitt blod, sa Dela (gossarna? Asch, lössen). Undra på det.
29/10
Doktorn har konstaterat: Martin svarar positivt på vaccinationen. Alltså ska vi ha hem krypet ofördröjligen. Kvinnan på barnhemmet tycker han är så liten, vill knappt släppa honom: tyngd sig dåligt. Vi bestämmer idag.
En bil väntar oss på Åkers- Runö station. Om mindre än en timma passerar tåget på återvägen. Några lantliga avtag, knappt en kilometer bort, en grusigt brant backknix så ligger hemmet där, blekt och luftigt som flygeln på en kuranstalt. Föreståndarinnan är inget flyktigt hysteriskt fruntimmer, hon har det renhet i blicken som kommer av att män uppvaktat henen förgäves. Letar reda på vår son, tycks plocka fram honom ur något prång ”den svarthåriga ettårs flickan som hasade sig över kärlet, bevakat av en imbecill flicka med underligt smal nos-: en oändligt liten, ömtålig kropp. Vår gula respåse var dubbelt för stor. Vi kunde nästan tagit honom i huven. Vikten vid sista vägningen hade varit 3,450- ynkligt lite efter 7 veckor. Dela kände sig osäker inför sitt pyra. Det är alltför lite kött och ben att röra vid. Bara som ett fjun som vinden kunde ta ifrån oss. Instruktioner medföljde: mjölkmängd och sådant (modersmjölk från MC). Dela såg tveksam ut. Men flaskan med den överblivna mjölkslatten lugnade henne lite. Innan vi försvann med vårt ”byte” undertecknade vi en specifikation på Martins undervikt (så att hemmet skulle vara på den säkra sidan- något jag fick anledning fundera över senare). Som en svag ljuslåga blev oss pojken sedan på hemresan, att skydda, att sakta andas på, att ömt hålla vid liv.
31/10.
Lördag. Oro. Förvirring. Flaskan hade inte kommit till mjölkaffären, som man lovat. Jag måste resa in till MC på Dalagatan och i sista stund rädda tredagars behov, lika många flaskor, guidande mot varandra på pakethållaren. Till ½ 2 skulle jag vara hemma. Men dessförinnan hämta ett stort korrektur på tidningen och möta Birgit och Gunne vid tåget. Det blev ett missförstånd. Trodde dem redan ankomna, kanske på väg till Virgins, råkade in i den ruggigaste trafikstockning i korsningen Vasagatan- Kungsgatan. Tidningsbladet jag virat om korrekturet brast, tummen som sökte klämma fast det oformliga konvolutet mot styrstången värkte krampaktigt. Flaskorna kunde vilket ögonblick som helst störta i stenbeläggningen. En skåpbil kilade in mig mot trottoaren. Vit mardröm, alltför öppen åt alla sidor. Djup lättnad när asfalten mjukt sög ringarna till sig. Fan i systrarna, fast borde förstår ringa Virgins. Dela hade köpt hem en stek o.s.v.
Viskningar hos Virgins: ”Besvikna, jo, det förstås. Kunde inte komma ikväll. Moster Gullan bjöd på middag. Skulle bli för sent också. Ville inte besvära. Du vet hur det är. Tittar ut till er ett slag i morgon. Vi tar lite granna med oss. Dela ska inte ha middag, kommer inte på fråga, förstår du väl.
NOVEMBER

Ett dumt långfransat barn: Georg. Komiskt mogenhetsprov av pladdrande kollektivkvinnor: jaså, javisst, jasorl två timmar.
Skönt att bli av med skräpet. Gunne i dörren: ”Ni är lyckliga tillsammans i alla fall. Det är huvudsaken”.
Så försvann deras flatbröstade förnumstighet. Jag skulle önskat för alltid ur vår syn.
Men det var ju bra med löftet om en badbalja åt Martin.
Jag tyckte rummet var fyllt av dammiga spindelvävar efter dem. Dela vädrade länge ut deras unkna röster, deras mjölbingefaddhet.
1/11
En våg från Stilles. Väldigt emballage på cykeln, vingelfärd.
Var fanns den buktiga liggskivan? Ingenstans. Vi la pojken direkt på det flata underlaget i en filt. Han föll ned på bordet och gastade till men lugnade sig strax. Lite beklämda. Då inne i ett wellpappfodral fann jag skivan. Vi skrattade kort. Och vågens utslag gav oss ett ämne att glädjas åt: 3 800 gram! Skulle han redan på några dagar ha tyngt sig 350 gram?! Det såg faktiskt så ut (Senare förstod vi att han blivit vägd redan på måndagen, men det var bra nog ändå). Ingen fara med krypet eller ”gnyet”, som han fick heta mellan gnälltimmarna, alltså. Förmodligen hade de vårdslösat honom på hemmet. Och förstås: inte hade dom haft tid och sitta 1 ½ timma för att få i honom den stadgade måltidsmängden på 130 gram. Som vi måste göra i cirka tåla oss. Vi blev lite fariseiska i vår föräldratrivsel.
2/11
Försöker den lille mannens drag, men han ser för gammal ut. Delas vanliga anmärkning.
Dela är tapper, men hur ska hon egentligen orka. Så här ser dagordningen ut: ½ 6 vaknar ynglingen i sin säng vid garderobsdörren. Han kväker obetydligt dela hör det och glider upp till ytan, stiger ännu inte riktigt vaken ur sängen, står vacklande vid spisen och värmer upp flaskan, kyler den, tar pojken i en filt och sätter sig till i stolen vid skrivbordet. Håret testar sig sömnigt över pannan, hon är blek med blodlösa läppar och rörande skär att se på. Om jag orkar se riktigt tydligt. Ibland, för det mesta, drönar jag mot väggen. det blir ingen mera sömn för Dela. Måltiderna följer slag i slag. På grund av Martins långsamhet i drickandet (det kan bero på dåligt tillflöde genom nappen) blir det knappa 2 timmar mellan. 5; 9; 12;3; 6;9. Och så en hop tvätt varje dag. Men Martin tål visst cellstoff. Det kommer att underlätta. Maten för oss också. Uppköpen. Städbekymren.
Och det värsta: hon har ideliga blödningar. Så att vi befarar hon måste lägga in sig på sjukhus och bli skrapad. Deprimerande.
Ett och annat handtag från mig hjälper inte stort. Det blir i alla fall likadant i morgon. En oändlig rad av morgnar, mörkare nu, ju redan svartblå rand under rullgardinen.
Knappast något över för böcker längre. Nöjen i fjärran. Slita sig som ett vindfälle? Hon är inte olycklig, men livet suger ut henne, sliter i henne, pressar ned henne i biologiskt slaveri. Det är inte annorlunda än förr. Det gäller en kortare eller längre tids, kanske beständig underkastelse. Någonstans inne i Dela formas en protest, gror ett uppror. Mot livet, enformigheten, jagets död.
Dela tyckte jag hade försummat henne på duellen med Barbro. Jag märkte det inte själv. F.ö. fanns det ju en mansperson till i rummet. Men Dela tittade mig visst hela tiden i nacken. Umgängeskonsten är en trasslig historia.

8/11.
Om inte vågen lurar oss har Martin lagt på 3 hekton sedan förra måndan. Han är ännu mycket finlemmad. Aptiten prima, men ibland suger han förgäves: för små hål i nappen. Vi har ett sabla besvär med att bränna synålar och borra upp hålen. Från Gunne kom en stor badbalja: grabben låter sig med en smula motvilja sänka ned i det varma vattnet, kan ännu inte förmå sig till att plaska något. ett par gråuniformerade barnavårdssystrar besökte oss en dag och gav små vinkar, om sättet att hålla handduken beredd vid badet o. liknande.
Martin skriker aldrig om nätterna men han vaknar ju för det mesta vid 6-tiden. Det passar bra på mina redaktionsmorgnar, då ersätter det lilla gnyet väckarklockan, som var familjens verkliga problembarn hela sommaren och ett under av excentricitet.
För Dela innebar det en stor lättnad när Martin visade sig tåla cellstoff. Han hade en del fula utslag i stjärten, då vi hämtade honom på barnhemmet, men de försvann nästan genast sedan. Nu är han en alltigenom proper liten gentleman med det undantaget att han då och då sparar lite skit under millimeternaglarna. I det avseendet kan han åberopa sin fars föredöme. Naturligtvis är det svårt att vara objektiv inför sin egen avkomma men jag skulle tro att även en utomstående måste finna Martin högst charmerande. Naturligtvis hoppas vi att han ska visa sig mer än vanligt bildbar och göra full rättvisa åt min teori om ärftlighetslinjen: m.a.o. bli en lärd man, exempelvis inom juridiken- morfadern var ju ung juridisk professor. Men vår fåfänga är inte av det slaget att vi någonsin skulle ställa egentliga krav på honom. Visar han t.ex. en speciell kronometrisk begåvning får han i guds namn bli något dags tidsstudieman- fast det är det minst sympatiska yrke jag känner- och bli på lediga stunder tidtagare på Stadion- fast ingenting synes mycket löjligare. Har vi redan på hans andra dag i livet låtit honom bekänna sig till friheten så får vi stå vårt kast.
15/11
En av Delas väninnor från sanatorietiden: ungerska fru Eva Lasulo. Ståtlig smal kvinna med kraftiga mörka, sammanvuxna ögonbryn. Hon talar med varma, mörkglättiga tonfall och en mun som vidgas ideligen till ett leendes frånvaro. Hon medför en 7-årig son, vars tjocka långa ögonfransar ger ansiktet ett egendomligt lojt drag. Talar hotfullt och näpsande till pojken på det ogenomträngliga modersmålet. Pojken har blivit ett ”koncentrat” av den förlorade verkligheten för modern.- det präglar förhållandet.
16/11
Vi har just ätit, någon fiskfilé då det hugger till i strupen och jag får svårt att svälja. Tror att ett ben satt sig på tvären, bearbetar struphuvudet men smärtan kvarstår.
Det är en kortelansvällning troligen orsakad av drag genom örat (stormnatten).
19/11
Vi lämnar in Martin till grannen- Lindqvist heter dom, ett underligt, ljusskyggt anhang, troligen en maskerad bordell: vänligt folk- och går på Bokens vecka i Östermalms bilhall vid Stureplan. Jag känner mig besvärad av förkylning och det är snarast en eftergift att jag följer med. Ensam går Dela inte, och hon behöver förstås komma ut någon gång.
Har utställning med förlagsmontrat. Publiken mest inavel. Långhåriga och baskerbohem. Inga Collins, redan lite bedagad med envist spanande glober. Artur Lundkvist anländer med hållningen hos en invigare vid stapel avlöpning. Sköna Maria hänger honom i sidan. Salen är improviserad. Stoltrångt. Men ser Stig Dagerman smyga sig fram med försynta axlar. Bengt V. Wall lystrar senilt som en läroverksadjunkt anstår- ska visst vara så det passar till ansiktet.
Artur reser upp huvudet likt en minotaurus, ödleaktigt spanande på meterlång hals. Mixtrar lite med loja synpunkter på några författare- inte dagens. Vilgot Sjöman kallar han ” en svensk Dreiser”, det ligger nog ett klander i det. Artur verkar mycket ledig och vaket oengagerad.
Blitt inträngande är Stig Dagerman- ett ansikte med många knappt ärrade känslostyng. Varje ord i det slutkapitel han läser ur ”Bränt Barn” har djup. Han lägger meningarna till varandra med omsorg och omtanke för att man ska begripa. Han är glad över att blir förstådd.
De båda andra: ”Wall och Walter Ljungkvist kan inte alls mäta sig med Dagerman. Walls språk förefaller ganska obearbetat och Ljungkvist har en klädnypa om näsan. Ingenting når fram.
Dela envisas med att jag ska försöka få tag på Artur, men vad skulle jag säga honom, vore ju nästan nödsakad att presentera mig.
Nej, låt deras majestäter om detta och närliggande ting har vi ett svårt gräl på natten. En timmars ”sängskillnad” sedan försoning.
21/11.
Dela förmår mig att stanna hemma för att få bukt med förkylningen. Som alltid känner jag olust över att ge vika för krassligheten. Kroppen vill inte kännas vid några krämpor, vill inte bli ompysslad. Något minne av våtvärmande dukars äckel från barndomens flussvintrar gömmer sig i olusten. Sjukvårdens klibbiga omfamning, fuktbrand vid huden.
22/11.
Men jag gillar att ha lite snuva och hosta i umgänget. Då får jag göra naturliga pauser, kan jag dra mig undan i ett småpyssel, när det passar mig.
Ingrids har en av sina skolynglingar med sig. Varför begriper jag inte riktigt, hon skickar snart iväg den mjuke, nätte ynglingen. Och vi har sedan en rätt trög men passabel kväll. Jag tror Ingrid tycker särdeles mycket om Dela och vice versa.
Några vintriga dagar lät jag cykeln stå och rasta sig gul vid stupröret och bussade in till stan, för att Dela ville det så, men nu har vi milda dagar och jag trampar som förut halvmilen till Tunnelgatan (som Sveavägen just nu borde byta namn med). Det är en rätt vacker slinga med många mjuka kurvor, många saktfärdiga sluttningar och mitt strävande motlut. Försiktigheten har sina givna punkter. Redan där Albydalsgatan häktar på Autostradan som ett senfäste hejdar jag mig, tittar norrut utmed långa snabbrakan till blinkfyren, tittar söderut mot törnrosbevuxna rotundan vid viadukten. Höga hastigheter här. Det gäller att ha god marginal på avståndet till rusande fordon. Just här ser jag ibland de gula Duvbo-bussarna rulla trippel under Västeråsbanans sandvall i fonden. Eller inlandståget i svingen. Om sommaren står starka kryddor emot mig från mejeriet just här. Och ibland tänker jag att jag gärna skulle vilja bo i någon av de vita stenkåkarna på kullen ovanför den grönrostiga skräptomten. En ensam gammal ek står och gestikulerar storartat som en f.d. hjältetenor däruppe.

Dela och Martin har varit hos Ugglas
29/11
Dela har fått en vilja fram: Artur Lundkvist besöker oss. Lotsad av Ingrid och Jonas som extralots eller släplina för bogsertur. Vinkar med en ginslatt i dörren. Hann är propert rustad, Artur, i en ljusbrun, dubbelknäppt ulster. Jonas och han fortsätter ett samtal, sedan de hängt av sig och inför ynglingen Martin med ett ögonkast (”ser ut som en celloiddocka”, tyckte hr Lundkvist). Jag satt för mig själv vid bokhyllan och nynnade en ingångspsalm. Samtalet mellan 30- och 40-talistern rörde sig visst om någon östpolitik. Ingrid och Dela viskade lite förtrolighet i den hopfällda soffan. De blev aldrig riktigt med i resonemanget, som svävade kring diverse samfundsfrågor. Dela slog ned ögonen när hon riktat genmälen till ”hr Lundkvist”- då var det visst något tyskt. Jonas och jag delade gillet för att om möjligt uthärda Arturs undervisning i framtidsdisciplinerna. Kvällen lämnade en rätt besk smak på tungan. För mig var det en stor lättnad när det gick.
”Jag ringer”, sa Jonas och såg skuldmedveten ut.
Mitt ölsinne har avgjort försämrats. Förr när jag hade ständiga livsbekymmer lösgjordes ett skikt av trivsel i ruset. Nu förefaller de vara tvärtom. En sortering har skett i känsloförrådet.
DECEMBER
2/12
December, ingen vinter, vägarna bara lite frostbonade på morgnarna. Jag ställer in cykeln, för att Dela så önskar och köper en månadsbiljett till Råsunda-bussen. Står i halvmörka morgnar och väntar vid en grön skylt ute på vägen. Trasslar mig i en kö uppöver fotsteget och fumlar i fickan, är alltid, nära att tappa portföljen, släpper en handske, böjer mig och rafsar upp den, får äntligen fram kortet och griper i halv svindel om en stödstång, medan sittfolket glor meningslöst. Besvärligare att komma hem från redaktionsnätterna. Den sista bussen har vanligen lämnat startrefugen vid Norra Bantorget, jag måste vänta på en nattlig trea med fördragen liten rullgardin hos föraren. Hoppar av vid Haga Södra och halvspringer förbi kyrkogården hem på en kvart, alltid lyser köksfönstret hos grannen Sundqvist och alltid hälsar mig Dela ur slummern med sitt varma ”kom älskling”. Bädden är obekväm, kudden ett bekymmer, täcket för kort och sängkanten vass mot veka livet. Men Dela omsluter mig med sin sömn och Martin knorrar sällan. Jag ångrar aldrig mödan det kostat mig att sova någon annanstans än hos Dela känns onaturligt. Hennes sömn är min.
Men oron ska vi tydligen inte sakna. Och nu undrar vi: bär Dela redan sitt andra barn? Hon tror så själv, eftersom menstruationen inte kommit på utsatt dag. Jag känner med fingertopparna på hennes bröst och säger: Nej jag tror inte det är så. Det märks genast, kroppen förändras. Bysten blir redan de första dagarna en liten aning fastare.
Jag kunde inte känna något sådant tecken, men misstanken gjorde mig förstås osäker på förnimmelsen. Annars vet jag ju: att jag veckorna efter Gudruns och Martins begynnelse reagerade för synatomen med tämligen stor visshet. Nej, innerst inne litade jag på fingertopparnas utsago även nu.
För att bekräftelse på det ena eller andra gick jag två gånger med urinprov till Riksförbundet för sexuell upplysning, men vid båda tillfällena markerade något, vid det andra visade det sig att prov inte kunde mottas förrän en viss tid efter menstruationens obefintlighet. Något ytterligare försök hann jag inte avlägga, då Dela på sitt förtjusande sätt befriade från alla misstankar. Hon hade sagt i telefon (hon ringer varje dag från kiosken) att hon hade en överraskning åt mig vid hemkomsten. När jag stod inne i rummet räckte hon mig med skrattblandat allvar ett juklappsinsvept paket. Jag vecklade upp det och där låg ett halvt dussin dambindor. Jag förstod inte genast utan associerade felaktigt åt blöjhållet innan tanken vreds rätt.

12/12
Delas infall: att ringa upp nobelprishämtande T.S. Eliot och rekommendera mor Elisabeth. T.S. kände hennes namn och var ytterst vänlig.
”Gnädige Fräulein” kallade han den frimodiga angriperskan, som numera förtjänar att få sitt litterära förnamn korrigerat till Cordeliot! Denna söndag fullbordar vi ett tredubbelt med stor omsorg (vad mig beträffar) och mycket gloende i ordbok koncipierat brev till anförvanterna i Rheinzabern.
18/12
Äntligen har något blivit gjort åt Martins skeva fötter. Men ändå väntar jag inte att finna honom förvandlad till en tredjedels mumie. Invaliddoktorn hade låtit lägga gips om hans fötter och ben. Jag stannar i dörren vid draperiet och ängslas lite: någonting ligger i luften. Dela reser sig ur sängen och går tyst fram till Martins lilla bruna låda vid garderoben och lyfter undan filtarna. Två par grova gipsskenor halvvägs upp på låren. Endast tårna är fria för att benen ska kunna andas. Gossen lyfter de underliga tingestarna utan att ana deras existens. Gipsen är redan lite smutsig. När Martin slår ihop hälarna smäller det som av stövelklackar. En ganska rörande syn att se den lille gipsade bytingen.
Kvällen samma dag: julfest hos T.T. Tror knappt mina ögon 2,700 i julkuvertet. Övermodigt spelar jag bort de fyrtio ur plånboken Lennart ler vist och förundrat. Du har inte ansiktet för det här säger han. grälet med Palle (”paranoia vad är det för något?” Hamberg) Lången: Hur mycket fick du. Evert: Jag vet nog vad ni hade i kuvertet jag. Edvard, vad tror ni han kommer att säga sa T.T. allt som allt skänktes väl 100000 bort. Skatten hade i alla fall tagit 70, tillade eftertanken.
Den stora gula julchecken kunde inte genast trösta Dela för min sena hemkomst. Men på morgonen hade hon huvudet fullt av kalkyler hur pengarna skulle användas.
22/12
En stor dag: långt brev från Reinhold med grundligt svaromål.
-det är nu så gott som bestämt att vi reser till Tyskland på en tre veckors semester i maj (eller möjligen något senare). Tyvärr hade vi inte någon större framgång i försöken att få över Elisabeth. För oss själva går det väsentligt lättare.
Denna förestående resa ängslar mig en del. Det är alltid kusligt att möta nya anförvanter, speciellt då så intelligent folk som familjen Langgässer- Hoffman, något mindre svårt blir det väl genom min obetydliga insikt i språket. Jag har ju rätt att se en smula fånig ut. troligen kan jag räkna på förhandssympatier- men helst skulle jag som alltid vilja dra mig undan bekymret helt och hållet. Ibland tycker jag att det vore nog om Dela reste ensam med Martin. Naturligtvis längtar Rheinizaben- borna uteslutande efter att får återse och hon dem. Mig är dom bara en smula nyfikna på. Som det lär vara i sådana fall.
Dela kommer emellertid inte att diskutera den möjligheten. Och jag ska inte neka till att resan även fyller mig med förväntningar (alltid orosblandade dock)

Den nya danska tidningen Information, som jag här har några polemiska klipp ur, är en rätt laddad företeelse. Den verkar fransk i sin uddighet, sin livliga, okonventionella debatt och sin fräcka nyhetstillspetsning. Färgen förefaller vara borgerligt radikal på ett sätt som i varje fall tycks mig osvenskt.
24/12
I dungarna av stubbade granar på Norra Bantorget fann jag en liten välväxt bordsminiatyr, som jag inköpte till det oblyga priset av 1:50. Västbonden öppnade sin rymliga pung och lät mynten falla där med ett belåtet grymtande (Näriga uplands- och sörmlandsbönder har översvämmat staden med sina skogar. Ännu på julaftonens middag skymdes sikten överallt på gatorna av väldiga lass med granar. På kvällen skulle jag tro att man kunnat släpa hem en gran ur högen utan att någon reagerat. Graninflation). Tyvärr hann jag inte i tid till systemet. I dag ar det stängt där så cacaon får anstå till nyår.
Med små medel gjorde Dela kvällen till en fest. Hon är ljusförälskad och tände små stumpar stearin här och var. Granens taggiga grenar har balanserat 7 ljus och en halvtimma och Martin betraktade dem spänt med tystnaden och ett skimmer över ansiktet.
För första gången hade vi julen i eget ”hus” och den lilla husmodern plockade många goda ting i sin kasse från handlare Jakobssons disk. Stora förskäraren lades i min hand att snitta skivor ur köttiga skinkan. Det spartanskt … julmistel kittlade barnsligt skönt i strupen. Men Dela åt med otålighet för att hon ville bryta sitt julklappspaket. Då tyckte jag att min gåva var ynklig- en brokig akvarellfrisk linnerock som jag på måfå valt hos Pub och anade att hon hade varit mera generös- om inte klänningen som utdelats fick hoppet för,… det hade Dela nappat till sig ett intryck: jag skrattade i förbigående om ett utsökt vackert bokparti. Över Picassos keramik. … hade hon lovat till Fritzes och talat med Jörgen. Och här låg nu de fascinerande reproduktionerna framför mig. Dessutom hade hon låtit färga om min vita sjömanströja i mörkblått och lagt till en liten almanacka. Denna blandning av skönt och nyttigt fann jag smakfull och typisk för Delas fina instinkt, att hon var lite besviken över min gåva förstod jag av hennes sätt att berömma den.
Det hade fallit ett uns snö så att marken nätt och jämt skyldes. Skymningen glödde stormrött, vilket behagade de nätta vaxkritorna även blystiftet var i farten någon timma. Och någon olust förnams inte denna dag.
Sant att säga så var vi inte precis hågade att bejaka grannens kaffeinvit. De är norrlänningar av födseln och på bordet stod en flaska renat. Mannen rörde sig redan i tomme och la bort titlarna tre gånger utan att verka övertygad om att det ”tog”. Vi vet inte vad dom heter- står Sundqvist på dörren, men det är sjuksystern som de är inneboende hos. Den burriga frun knådade sin feta vindögda flickbaby- en dag yngre, två kilo tyngre än Martin-. Dela trugades dricka och sprallade upp sig och hostade en tysk schlager, vaggande höfterna. Trots 3-4 järn var jag inte i humör att njuta av denna tablå.
Martin serverades med extra omsorg och titulerades hela kvällen grosshandlaren. Han tycktes inte ta illa upp. Till juldagen hemlighöll jag en olycklig order. (Om jag hade lust att resa till Sandviken och se någon slags inomhuslöpning. Jaha. Jaha. Det hade jag naturligtvis. Lust? Jag har aldrig lust. En förfrågan betraktar ja som ett direktiv. Alltså.)
Dela flammade till: det fattas bara att du reser på helgen. Ingen annan än du behöver resa. Men alltid ska det vara du. Om du inte vill att det ska bli mässa stannar du hemma. Jag går och ringer Lindhagen och säger att du är sjuk. Det är oförskämt. Hela julen är förstörd. Att du kan vara ett sånt kräk, låta skjutsa dig så där. O.s.v.
Juldagen blev naturligtvis föga stillsam: Dela slet i mig hela tiden. Steglade mig. hellre död hemma än levande någon annanstans. Hon ringde Sven, han var inte hemma. Jag låtsades ge vika och strunta i alltsammans. En impulsernas tvekamp blossade i mig hela dagen och när annandagens morgon kom vaknade jag i förvirring. Jag hade tid att hinna tåget, klädde mig- Dela hotade- tvekade i det sista men rusade till sist ut och fick efter någon stund fatt på en droska. Dä var klockan- visade det sig- åtta och tåget gick fem över. Kurs på Karlberg, tåget gjorde kanske uppehåll där. Kom lagom för att se det ringla bort under viadukten.
Senare lägenhet skulle jag inte nå Sandviken i tid med. Jag lunkade dyster till en hållplats och väntade på buss hem. Dela triumferade en stund, men så ilsknade jag till, reste till Centralen och tänkte på vinst och förlust resa. ( bandymatchen var ju förlorad men inomhuslöpningen kunde jag kanske hinna till), ringde emellertid till Sandviken korrespondenten han var bortrest men frun gav mig säkra upplysningar att jag inställde turen. Jag grämde mig över fallissemanget- tröstade mig dessemellan med att det inte gällde någon större sak-, visste ju att jag skulle reducera mitt tillgodohavande hos Lindhagen på kuppen och önskade att det inte skulle komma någon morgondag, resignerade till sist. För Dela hade jag ännu en gång avslöjat min ynkedom, min oförmåga att tjäna två herrar (vilket är det minsta man måste kunna i min ställning).
28/12
Måndagsnumret utkom inte – för att spara papper- och först på tisdagen nödgades jag visa mig på tidningen. Naturligtvis blev min rapport mindre pinsam än fruktat- Sverker rykte bara på axlarna och förresten börjar dom känna mig nu Tunnelgatan- men den efterlämnade rätt mycket olust som inte har släppt ännu. Ryktet spreds och flinaren Wolf syntes till några gånger, Bassen grymtade ironiskt. Rådström anade som vanligt ingenting av detta lilla spektakel och T.T. var tydligen inte underrättad.
Just på julafton måste Dela resa till Vanföranstalten igen. Martin hade sparkat sönder gipset och nytt bandage måste läggas. Som han brukar skötte sig Martin storartat vid denna behandling. Han skrek ingen gång, men den strängt yrkestorre läkaren observerade inte pojkens goda uppfostran. Dela påstår att han bara hade ögon för de lätt deformerade fötterna. Ögonen, näsan, munnen och det där angick honom inte. Och för att vara rättvis så kan det kanske ställa sig svårt att uppmärksamma något annat än defekterna för en funktionär på en dylik anstalt. Kanske detta i alla fall är den avgörande bristen hos våra läkare att de inte ger något utöver det rent yrkesbetingade. Dela har mycket dåliga erfarenheter av svenska vitrockar och säkert måste man ge henne rätt när hon varnas dem ett högt vitsord. De är påfallande ofta blindbockar i psykologin. Själva klagar de på otillräcklig utbildning, men där ligger naturligtvis inte felet utan i en sinnesfrånvänd uppfostran.
1949

Nyårsdagen fyllde Dela 20. Hon fick ett par klänningar i present, så att nu är inte hennes garderob lika ödslig som förut. På kvällen var vi hos charmanta ungerskan Eva Lazlo och såg sedan en amerikans thriller- Jeffreys bar.
Vad Martin säger vid årsskiftet vet vi inte. Pysen hindrar oss att väga honom. 5 kilo skulle vi betrakta som mycket bra.
Pojken förbryllar oss lite, då han äter glupskt men inte kan omsätta födan i hullet. Han liknar föga en baby med sitt välformade, ej kindsvullna ansikte och sitt revbensmagra bröst. Mest spädbarnsaktig är underläppen med sina snytblåsor.
Möjligtvis kommer Martin att få en rätt originell ögonfärg. Det högra ögat är nu en smula grumligt brun men i det vänstra finns en liten klart markerad brun sektor i en gråblå ring. Jag tror nästan han får behålla denna egendomliga färgsättning, som jag aldrig hört talas om.
8/1
Lördag. Reser inte till Upsala, fast jag lovat Sven (bt-SM) Ternström skulle ju komma. Ögonblicket var lämpligt visa Dela, att jag kunde ”trotsa” tidningen.
”Ni judar är för intelligenta”, tjattrade Barbro storkfågel rävboa. Dela gick ut i köket för att hindra tårarna rinna över. Torwald putsade med hartass. De hade inte råd till en bil hem, snåljåparna. Vi trivs bra med dem- de intresserar oss inte.
10/1
Höjers på kvällen. Korsordslekar. Det barnsliga nöjet. Vi tycker om dem (för att de är så lugna och likgiltiga förstås).
14/1
Grannfrun knackar på: telefon till herr E. ! Hesa Håkansson gnäller: Var har du korret som skulle lämnas idag. Korret? Javisst sjutton. Ligger det inte i min låda på redaktionen? Nej, nu vet jag- jag har det i portföljen. Jag kommer. På sätteriet log de återhållet skadeglatt och tyst klandrande- men Håkansson, den hetsige, som haft hela besväret och lyckats luska reda på den enda telefon som fanns i huset, var lyckligtvis någon annan stans. Och jag tänkte: det hör året håller stilen. Gå på du år jävel, jag ska bara bli lite oförskämdare. Vi kommer nog till en uppgörelse vad det lider. ”Nytt stycke!”
Kjellström).
20/1.
Stark, trotsig och trött
Badrumstrassel, 6 på morgonen väcker oss dörrklockan med dubbelgnissel. Dela ut i morgonrocken. Portvaktens mulna röst: Får jag badrumsnyckeln. Dela undrar varför så mitt i natten. Kran står och rinner därnere. När i inte kan stänga den så. Punktion. Dela rädd- betänksam- halvvaken tillbaks i bädden. Han får ta emot stötarna nästan jämt. Jag hade glömt skruva åt kranen- sedan jag tvättat baljan. Misstanken ilade runt i vindlingarna: skepparjäveln hade arrangerat det hela för att sätta skruv på oss. Men det var nog inte så. ( Några dagar innan hade jag på egen hand försökt ge det förstoppade köksavloppet lavemang och misslyckats. Andersson fick tillkallas han yttrade missnöje över mitt experiment med en klen skiftnyckel. Vantrevnad uppstår ur sådana bagateller. Andersson och hans elaka käring för register över dem).
Till vårt äktenskaps dagligriter hör, att jag inte lämnar huset utan att i dörren ha kysst Dela farväl tre gånger. Vi står på var sin sida om tröskeln och läppjar på varandra. En sista snudd innan dörrspringan sluts.
Om vi en dag inte längre iakttar detta är det tecknet på en ”sättning”.
Sedan Höjers varnade oss för att beröva Martin syre med vår pip-och cigarettrök, bär vi varje kväll ut pojken och hans säng i köket. Ofta ligger han då och smuttar på flasknappen och kikar under ögonen med någon undran upp från flaskan. Martin utskiljer nu det främmande från det vanda: han reagerar uppenbart inför besökarnas ansikten. Han forskar missnöjt efter igenkännligheter hos dem. med oss uppehåller han en energisk grimas- kontakt skrattvidgar nummer mer eller mindre reflexartat, ofta dock utan våra min-signaler. Det finns ingenting dött- dåsigt – tungt hos honom. Han är oavlåtligt vita och intensiv i varje nyans.
Perspektiven i Martins ”rum” har knappast större längd än en parameter. Ljuspunkterna i taket och på skrivbordet är hans fixstjärna. Han betraktar dem oavvänt i minuter. Händerna och fötterna har även blivit sevärdheter för honom, men han envisas med att vara dem ätliga, den lilla ”självkannibalen”. Smaken för sin fars pekfingerled har han heller inte förlorat. Hungern utövar envåldsmakt över hans livsyttringar.
Att komma överens med sin tillvaro är det inte en reduktionsfråga?
21/1

Det blåste upp till snöstorm på kvällen, när vi skulle ta med Martin i bussen till stan. Så jag fick lov at slå upp kragen och störta ut i yran och hejda en taxi borta vid vägkorsningen. Kvällen blev alltså dyrare än beräknat- men vi har ju kammat in en del små klöver på korrekturen och kunde kosta på oss.
Elisabeth har förändrats. Klarare ansikte, stoltare blick och hållning nästan en världsdam med små utsökta guldsmycken i öronen. Ingrid i burrigt kopparfärgat hår drog sig undan till en hörnstol och log från varandra: hon kände inte alls igen sig här (det var bakåt ett års avstånd mellan då och nu för henne även). Hon hade inte hunnit så långt på väg mot ohindrad självhändelse som Elisabeth.
Vi gjorde en säng av två stolar i lilla mellanrummet och där låg Martin alldeles stilla utan gnäll och gråt.
Därinnanför i stora rummet fanns en längre manlig varelse. Nisse Lindvall, konstnär från Norrtälje- trakten, gammal vän till familjen Wahlgren och Studiekamrat med Tore. En skrattande man, som tyckte motsatsen om det mesta, särskilt om teater (mycket hemmastadd där, dekorationsmålare, ofta jäst på generalrepetitioner), men blev tyst och allvarlig, när Elisabeth småningom lämpade fram fyra porträtt (3 i olja och blyerts) av henne och ett av mästaren själv, Arne Nyman. Stora, fasta sorter i skiftande manér men med enhetlig stämning, visionära, vacklande, målinriktade. Självporträttet rätt mycket annorlunda förstås, kalla färger, grövre konturer. Påminde i ansatsen en del om Matisses berömda självbildning i övernaturlig storlek. Han är en kunnig målare, Arne och en kanske ännu händigare grafiker. Sin tanke uttrycker han i svart- vitt. Oljefärgerna registrerar hans studier av människor. En ivrig jägare i vimlet sade Elisabeth, som skämdes obetydligt över utställningen ”Hommage à Elisabeth H.”
25/1

Yrstormen i fredags var en tillfällighet denna gröna vinter. Barmark ännu. Men när jag gick hem i natt fladdrade ett mäktigt norrsken runt himlen och lågorna möttes i en krona i Zenith. Det märkliga var att topparna då. Har skaffat mig en termos och bleckask för smörgåsarna och ”tankar” vid behov.
FEBRUARI
4/2
Första solpromenaden med Martin i vagn. Gräl om ett dyrt tel.-samtal, bitterhet hela eftermiddagen och jag går till bussen med ångest i bröstet, distraheras under tävlingarna i Eriksdalshallen av onda tankar- skall jag som protest sova på tidningen? Det blir som alltid, ängsliga steg till dörren, andhållen väntan vid draperiet. Två armar som ropar.
”Kom!”
Några av de sista kvällarna följde Dela mig till Eriksdalshallen och hjälpte mig med ett par intervjuer. Trippade så nätt och stolt runt det stora rummet och gav med en mjuk handrörelse sitt uppdrag. Jag följde henne med blicken- ett grand skamset- och såg hur hon länge underhöll sig med en grupp österrikare. Plötsligt fann jag henne inte längre på bänken där borta- hon var försvunnen en halvtimma och jag kände den lilla oron av att inte ha henne för ögonen. När hon flöt upp igen hade hon många ting att berätta- jag gjorde sedan en hygglig artikel av dem. Ännu bättre gick det ett par dagar senare- hon gav mig då ett överlägset laddat stoff. Och Dela hade dessutom nöje av uppdragen- och gav henne spänning och stimulans. Hon kunde det här – jag fick bekräftat att hon skulle bli en ypperlig journalist. Hennes impertinens och oförskämdhet är av det slaget.
12/2
Jag får inte fylla 32, möjligen 4×8 år. För Dela, som sparat korrpengar till en gåva: en av Dardels mexikanska teckningar i god reproduktionen.
På kvällen hos Ingrid i hennes nya, charmanta våning nära Mosebacke torg. Vi debatterade ivrigt ett ensamhetsproblem någon timma, den bleke ynglingen med mockaskor och målarintressen lyssnade mycket oberörd samt erhöll det tillfälliga namnet gigolo. Både Dela och jag uppförde oss hyfsat tills Ingrid öppnade spritskåpet. Den pratade vi nonsens och sa många fula ord dock utan att kunna imponera på eller överraska mocka-ynglingen.
18/2
Förbittrad Dela på skrivbordsstolen. Vad är det? Vad har hänt?
Hon kan knappt tala. Jo, någon hade angett henne hos barnavårdsnämnden för vanvård av Martin. Han fick för lite luft och ljus. Vem? Kanske den tjocka käringen våningen över? en hemsyster hade kommit för att kontrollera fallet, men Dela gav henne huden full, frågade varför hon inte kunnat anmäla sig först.
I så fall skulle ju inspektionen förfela sin verkan.
Tror ni verkligen att man på ett par timmar hinner förvandla ett vanvårdat barn till ett välvårdat? Jag vill bara inte ha folk springande här objudna. Det är det minsta man kan begära att ni anmäler er i förväg. Förresten behöver jag inte alls bli socialvårdad, och ni ska inte tro att ni kan påtvinga mig era omsorger. Det går väl så långt snart att man måste skicka in en ansökan för att få gå på toaletten. Kommer ni oanmäld en gång till så släpper jag inte in er, varsågod. Kvinnan lär ha varit tacksam för att komma utom dörren den gången.
På Delas initiativ skrev jag följande meddelande: Den person som haft vänligheten anmäla mig för vanvård av min son uppmanas härmed att på ett mera konkret sätt (med frisk o. dyl.) bidra till hans uppfostran. Bidrag mottas tacksamt tvärs över farstun.
Vi häftade upp lappen på väggen utanför. Efter några timmar var den försvunnen. Och på lördagsmorgonen hejdades jag i trappan av den tjocka, som ondgjorde sig över att misstankar kastades på så alldeles oskyldiga som hon (Måtte ha mycket dåligt samvete) och uppmanade oss att se upp lite bättre med grannarna mittemot, dom enda som visste hur vi hade det. Man får räkna och lägga ihop, se.
Detta samtal åhördes av fru Hörnqvist genom dörren och jag får alltså vara tacksam att jag inte komprometterade mig- vi har fortfarande användning för hennes tjänster, snart flyttar hon tyvärr härifrån och Dela får ytterligare ett problem att slita i.
Den olyckliga fredagsartikeln, förhandsprat om Finnkampen. T.T. ringer på lördagsmorgonen och påvisar 6 svåra sakfel. ”Du får se till att du blir informerad i ämnet”.
Denna februari söker sin like i mildhet. 5-6 värmegrader veckorna igenom. Upprepade vårtecken: lerkulorna i gruset. Alldeles som 1896, då timmermannen Carl Gustaf Andersson i Skövde förde sin meteorologiska mirakelbok.
20/2
Ett litet misstag får sin rättelse: Dessa kalla ögon betyder ingen kyla men en trötthet i sinnet. Bertil, Expressen. Han var junior på IB, före mig, så vi vet vad vi ska tala om. Och jag upptäcker att han bär på en yrkesmigrän liknande min. Han är ingen apostel, bara nödvändighetens motvillige tjänare.
Landskapet rinner förbi: är det i maj? En varm och fin magi. Vi kan med fog betvivla vårt ärende: bandylandskamp i Linköping.
Bertil tar det enkelt: lunch på mjölkbar. Sedan följer jag honom till ett hotell och bekantar mig med några snälla, gultröjade i Galins rum. Jag vet inte vad jag ska fråga dem om.
Landskampen varar i 2 ½ min. Sen försvinner lagen- till större delen- genom … tänker jag, nu slipper jag skriva. Det blir en bankett på Frimurarhotellet.
Toby med hustru presenterar mig till höger och vänster- och vi slipper inte från: några tokiga Nässjöbor ordnar repris på skogssjö vid staden. ”Då reser du med”, blinkar T.T.
Vad ska Dela tycka om detta? ständiga ängslan. Kvällen (banketten)- varför är jag ingen satiriker? Skrek mig hes på en halvtimma telefonbesynnerligheter ännu lite fadd av det sura bankettvinet.
Nässjö, måndagsblöta skör på vattrad is. Vi såg nästan ingenting, kasade på brädstumpar runt av resoluta smålänningar backade vår onkel i kindben när allt var över.
Hos Dela satt en ny Kurt Gordon, f.d. arbetskamrat vid ”församlingen”.
Om du reser bort på söndag blir det mässa, säger Dela mitt i veckan. Jag vet att det bir en resa men låtsas ingenting om förrän i sista stund. För det mesta kan jag ju vänta till söndagsmorgon. Men nu (26/2) måste jag ta ett middagståg redan på lördagen. Adress: Eksjö.
Jag får sällskap med en liten kulögd piprökande man i 55-årsåldern. Vi samtalar en stund om vädret. Plötsligt säger jag. Vi är järnvägsmän. Han nickar bekräftande och frågar vad som ger mig anledning gissa det. Järnvägsfolk har ett visst lugnt vaksamt i uttrycket och en fågelaktig skärpa i blicken säger jag. Dom är på ett särskilt sätt översynta, svarar jag. Hon skrattar blott åt karaktäristiken. När den här sons rum (han är den äldsta i morgondagens SM-final på en tjärn vid Eksjö. Jag minns honom väl från klippåren. Han talar gedigen värmlandsdialekt. Bäckström serverar konjak ur en liten behagfull flaska. Ett tungt takdropp. Dom talar allvarligt om finalen och jag försöker passa in ett och annat sakförståndigt ord. T.T. och bankdirektör Lindgren-bandypamp i Nässjö- väntar med en bil vid porten. På sörjiga vägar letar vi oss upp till friluftsgården Lövhult, ett mindre sporthotell i höglandet. Supé som förbundsherrarna bjuder på- kommer äntligen spaltkoryféerna ”Mr Jones och Ahl-”Bom” inpå livet. T.T. presiderar. Små köttbullar, liten sup. Viktigheter. Adenby. Sen kommer nossjögossarna- den frodiga Lars-Gösta Wetterholm, kusin till Lennart i Falköping. Ogenerade skämten, nervösa piltar före konfirmationen. Det kallas avspänning. Toby har snackat in sig hos dem. han frågar en av dem hur många ”pipor” han tagit i veckan. De är gifta och välbärgade (affärsinnehavare) nästan alla. Smålänningar utan blygsel. T.T. också smålänning, en god del av honom.
T.T. läxar upp en trögtänkt portier i Eksjö. Nattlig idyll. Ryttarstatyn på torget. En vanlig småländsk husar, säger T.T. Den lille ryttaren får liv, blir en vision.
En levande gammal beriden knekt från 30-åriga kriget balsamerad i full mundering, skrittande i mörkret med draget svärd.
Sover ensam i rum för tre, läser 10 sidor i en liten filosofihandbok innan jag släcker den klotrunda mässingshuvade nattdukslampan. Dela är väl hos Ingrid nu, tänker jag, innan mörkret sluter till om mig.
28/2
Måndagsmystik: Dela hade stannat över natten med Martin hos Ingrid. Några skolfrön hade varit där spelat klädpoker. Dela fnissade gåtor. Jag surnade lite och bredde grovt på ibland. Vad hade hänt? Ingenting. Men hon ville känna att hon var fri. ( Ingrid hade sagt att man behövde det. Tores obotliga svartsjuka. Hur hon lösgjorde sig och började leva). Ja, om man betraktade äktenskapet som ett fängelse så. Det blir ett tvång när man inte har känslan av ett visst oberoende. Då har man väl redan tröttnat? På lojaliteten. Inte tar så allvarligt på allting. Kanhända det. du är en riktig puritan (Ingrid har sagt det). Du betraktar mig som din egendom. ( Jag skulle inte avyttra dig för det mest storslagna anbud. Du är mina bopålar. Om jag river huset- kanske).
1 mars- 18 april 1949
”Läge”.
Martin väger vid månadsskiftet 5,9 kilo. Enligt diagram alldeles för lite. Om någon vecka är han ½ år och dessförinnan bör han ha fördubblat sin födelsevikt. Annars är det något galet med honom.
Men det är det nog inte. Han företer alla tecken till hälsa, aptiten sinar aldrig, han jollrar glättigt och är mycket lättskött. Ett behändigare barn kunde vi inte ha skaffat oss.
Somliga påstår att Martin är övervägande lik mig, och det kan nog vara sant men säkert återfår pojken rätt mycket av Dela- dragen, som han visade vid födelsen. Ibland tycker jag att pojken har starkt påbrå ”av halvsyster i Hägersten. En jämförelse mellan ungarna vid lika ålder (6 mån) utfaller fysiskt till Gudruns, intellektuellt till Martins förmån. Martin har en rörligare och samtidigt fastare läggning. Gudrun var lite tungt godmodig. Martin mera lekfullt medveten och snabbt skiftande. Han reagerar ytterligt känsligt för vissa ljud- jag kan inte minnas att Gudrun var sensibel på samma sätt. Martin förefaller på det hela taget mera utåtvänd, mera beroende av yttervärlden. Men Gudrun utvecklades sent och en jämförelse ger inte så mycket att hålla sig till.
MARS
5/3
Nytt uppdrag: Vasaloppet. Dela hotade med en massa förfärligheter om jag reste. Kvällen före var vi hos Ingrid och fick en underlig inblick i hennes lek med sina skolgossar. Den lugne avvaktande dansören Rolf, som Ingrid förförde mot hans vilja. Och den tyskfödde gossen som fasthåller vid hitlerjugendfantasierna. De utnyttjar Ingrid hänsynslöst och respekterar henne inte det bittersta. Är tillräckligt själlösa för att undgå upptäckten av hennes sammansatthet. Själv förlustar hon sig med deras banala juvenilitet ( tecken på hennes oro och otillfredsställelse, hennes självbedrägeri). Ynglingarna tråkade ut mig med sina grammofonpassioner (medan Dela tycktes uppskatta deras friska problemslöa kallblodighet och duellerade roat). När jag blev ensam med Ingrid i köket ett ögonblick kunde jag inte låta bli att säga henne: Jag förstår inte hur du kan finna dig i att vara parktant åt dom där fröna. Hon svarade ingenting.

Det kan tänkas att hon genomskådar gossarna men tycker att hon har en viss behållning av dem- hon är lite nymfoman och tycker om att gruppera dess puerilt anspråkslösa älskare kring sitt slappa sköte- men jag tror inte förstås hur gossebarnen betraktar henne (För Dela avslöjade de sin uppfattning. Ingrid är i deras ögon rätt och slätt en ”hora”. F.ö. lär hon inte var omtyckt i skolan. Dom får göra precis som dom behagar. Hon bara småler åt dem, eller rynkar näsan misslynt när dom är ”för jävliga” ( som hon brukar säga). Rätt intressant.
Ja, Dela antydde sedan att någon av gossarna… om jag reste. Redan kl. 1 på lördagsmiddag måste jag ta tåget (sällskap med SVd:s Rudströmer, det tunga tusendet. Boksamlare skröt han- kulturidiot som alla i yrket). Långsamt ångrök med rökplymen vajande över fälten (Dalarnas knappt snötäckta stubb åkrar; utestående härsstänger med ”stegpinnar”, grövre och större än söderut. Skogarna tillåter detta slöseri med virke. Ålderdomliga korsvirkeslador. Kringbyggda gårdar, gammal grå trivsel i sydlänt landskap). Mörka Sälen : en by bortskämd av turister. Vacker bred dalkista kring älven, stugfönster lysande på båda sidor. Måltid med härliga hjortron. 3 turistsängar i litet rum. Manuset på vägen, lätt knorr. Svedd tjära, läderdofter. Söndagen pratades idrott över 8 mils remsa av landskapet, skogarna svettades, de övergivna fäbodarna andades hektiskt ett ögonblick. Reptilen höjdes ut och fladdrade in i trista myrboet Mora. ( Almegård tärd av gulsot, stillsamma ord- varför möter jag honom?). Fåfäng skrivmaskin- överlastat hemtåg. Natt utan sömn i köket.
[Missförstånd vid Centralen. Dela kom galet, till extratåget. Sven: Hon hade ringt. Jag slog Ingrids nummer. Nisse målare svarade. Ingrid och Dela hade just stuckit ned till Centralen. Jag gensköt dem. Trött och sur. Hälsade liknöjt. Väckte uppseende med min nonchalans, menade Dela. Grums. Bitter hemresa].

18/3
Idag får jag springa upp ur sängen ideligen för att se till Martin, medan Dela är i stan och söker plats hos Bonniers. Pojken brukar alltid bli besvärlig när jag är ensam med honom. Och i dag är han rent för jävlig. Han får häftiga kräkningar och är helt hysterisk. Jag förbannar alla makter och inbegriper Dela i ederna.
Förmodligen har Martin alltför snart fått pröva på varierad diet. Ännu gillar han bara mjölkblandningen, men i ett huj har Dela stoppat i honom apelsinsaft, potatismos och dylikt. Och nu får han upp ideligen. Vad ska jag ta mig till med honom? Det här barkar ju åt helvete. När Dela kommer hemstörtande från bussen- alltid som om en olycka skulle ha hänt- ligger jag sur och tyskt och rör en finger. Småningom får hon läget klart och då beställer hon strax tid, med dr Stein, som petar på gossen och ordinerar något mildare avkok. Nu irriterar jag mig i stället på Delas överdrivna tillit till dr. Steins matsedel.
På kvällen har vi Kurt och Ingrid Gordon här. Kvinnan med vinthundsnos arbetar socialt: övervakning av ”fallna kvinnor” som specialitet (ideellt, det betalar sig inte). Svävande ironisk accent. Antydningar om KFUM- ideal tillbakavisades. De stod bra mot varandra, han med sin semitiska indolens, hon med ett mått av intellektuell skepsis, båda övertygat progressiva utan naivitet.
19/3
Martin inleder utesäsongen i sin vagn vid väggen under köksfönstret. Han sover snart, dövad av den starka solluften och märker inte de äldre ungarna som väsnas i gruset och ibland ställer sig at glo på den nye kamraten. Inte heller det tutande bilhornen eller motorernas morrande stör honom. Martin är inpackad i sin gula bärpåse och har en blå virkhuva över hjässan. Han ser mycket trevlig ut.
Så blir det en vilosöndag och när måndagen kommer, känner jag mig alldeles frisk men jag tycker det är både för sent och för snart att göra mig synlig på reaktionen. Först på risdagsmorgonen, då tiderna varierar, nänns jag resa in till arbetet.
25/3
Marie Bebådelse. Sköt Martin framför oss till Solnadals Värdshus. Men där serverades inga våfflor. Vid Haga Södra Grindar gräddades heller inga. En stor besvikelse för Dela.
28/3
Dela köper ett tunt blått häfte och börjar anteckna i roande nyckfull stil.
APRIL
1 april
Hur blir det med vår Tysklandsresa? Delas föräldrar uppvaktar enträget de franska myndigheterna för att ordna uppehållstillstånd, men Dela dröjer med sin passansökan. De ekonomiska förutsättningarna har försämrats sedan vi beställt en bred specialdyscha, som levereras för påsk. Den kostar oss över 400, avbetalat i 30-kronorsposter. Det blir inte många ören över i postsparbanksboken sedan. Men Dela hävdar att det bara är min neurotiska oro som framkallar bekymmer. Jag undrar det. I sådana ting tänker jag sakligt om än inte sorglöst.
Dela har tänkt ta saken i egna händer och skaffa sig ett arbete. Då uppstår emellertid ett krux: hur ska hon få ledigt för den tilltänkta hem visiten? Förresten är det inte så enkelt att få ett jobb. Arbetsgivarna frågar efter betyg och Dela har bara två av värde- det ena har jag dessutom kluddat bläckgubbar på så att hon knappt kan visa upp det. Och så är hon ganska arrogant i sitt uppträdande och ingalunda så undergiven som den bör vara som söker anställning. Hon finner procedurerna löjliga och ironiserar sina meriter. Ett rätt egendomligt förhållningssätt i de kameralas ögon.
3 april
Med tidningståget ½ 4 till Jönköping ”Farfars” tar emot mig som vanligt. Jag har det gott. Skriver referat på den lilla maskinen under återresan och får sova några timmar från Linköping.
Jag sticker från redaktionen innan tidningen kommit, vill inte se den, får inget ut av detta skrivande längre och är väl snart mogen för en ny utflykt i det omöjliga.
Jag har haft mina korta uppflammande men det som andra kanske skulle betrakta som triumfer har i mina ögon blivit idel förödmjukelser. Utvecklingen har fört mig till en nästan total sterilitet. Jag ser mig som min egen förlorade son, och en som inte kommer tillbaka. Kanske skulle jag inte tycka om att återse honom…
Men du, Dela ska inte förundra dig över att jag oftast är så trött och trög och ovillig till allt. Mitt egentliga jag lever ju inte här.
8 april
Ingrid ringde mig för en tid sedan och undrade om Dela och jag ville fira påsken med henne och Åke i målaren Nisse Lindvalls Roslagsstuga. Jag var inte särskilt entusiastisk, eftersom värden visat mig rätt stor kyla (underligt förresten- han är ju homosexuell och sådana brukar tycka om mig). Å andra sidan är jag lite irriterad över att Ingrid nödvändigt ska släpa stackaren Åke med sig- han omöjliggör en mera apart samvaro.
I kväll kom båda till oss- de hänger ihop dag och natt- och då hade Ingrid ett nytt uppslag: en konstnärinna som hon känner sedan Tore artisttid – den begåvade Maja Braathen- ville ha någon att se till sitt hus uppe i Undersåker i Jämtland, medan hon själv vistades i Stockholm för att bevaka sin utställning på Konstnärshuset. Ett par hundar som är hennes enda sällskap kunde hon inte ta med sig ner, och vi skulle alltså sköta om dom. Det lät inte vidare trevligt, och f.ö. måste resan bli förbannat dyr. Jag ruskade på huvudet men Dela ansåg förstås etc. Nä men Martin då? Ingrid fick ett befängt uppslag (hade nog räknat ut det på förhand- hon är sådan): Kunde inte Ebba ta vård om honom över påsken? Ebba? Nej, det var ju omöjligt. Jag som inte besökt henne på 1 ½ år skulle komma släpande med Martin, en annan kvinnas barn. Tanken var lite löjlig.
Men det finns ju telefoner och Dela och Ingrid försvann på en kvart.
Ebba hade accepterat. Och därmed ansågs nog frågan avgjord, även om jag fortfarande ställde mig tvivlande till företaget.
13/4.
Ingrid har köpt biljetterna. Tåget går vid 9-tiden. Men det blir slagsmål om platserna och vi måste bytas om i spärr-kön. Mycket ska hinnas med. Jag ska avsluta arbetet på morgonen och vara med Martin hos Ebba för 5 helst.
Dela är i stan: proviantering, hårvård. I timmar låter hon mig vänta: detta blir tredje dagen jag inte får någon fast föda. Och vi har 12 timmar att resa framför oss, troligen utan sömn. Det går små sjudande vågor av ilska genom mig. Olusten alstrar nej på löpande bord: jag reser inte, jag kan inte lämna Martin till Ebba (nu när han fått benen gipsade). Jag vill inte.
Kl. är halv fyra. Släpande steg i trappan, duns vid dörren: Dela. Trött med värkande armar: två stora påsar fulla med konservburkar, ägg, en höna, bröd. Ska vi till Spetsbergen? Tänker jag. År du sur nu också? Inget svar, jag läser vidare i tidningen.
Och så småningom repar hon upp den stump av hat och förbannelser som jag virkat. Till sist är det hon som vägrar: Du förstör allting. Nu vill jag inte resa.
Då får jag ordning på mig, ber henen klä pojken, släppa flaskor och små matpaket i vagnen.
( Hon medförde ett stort ägg i guldpapper, bad mig öppna. Där låg en röd, vitprickig fluga. Påsk gåva. Jag hade ingen till henne.)
Skyndade till bussen med Martin i den gula vagnen, vände den galet, när konduktören skulle lyfta den upp på ”plattformen”. En pinsam, stel resa. Fyllo försökte vänslas i tricken till Personnevägen, han grälade med konduktören, trodde först det var mig han ville åt. Folk glodde på mig fientligt som om jag släpat in en soptunna i stå kupén. Hela tiden var jag rädd att någon olycka skulle ske med vagnen. Martin log milt och granskade omgivningen med lugna, ögon (fixerar uthålligt sitt barn sällan gör på det stadiet). I oroar blandade sig- för mig nästan omärkligt- frågan hur det skulle bli att återse Ebba och framförallt (!) Gudrun efter mer än 18 månader. Jag analyserade inte mina förkänslor men de disassocierade sig självmant: olika skikt låg beredda att lägga sig överst.
En del tillkomster i betydelsen planeringar och röjningar gjorde stadsdelen Hägersten i viss mån ny för mig. Här hade jag inte satt min fot på ganska länge och under tiden hade en ny fåra breddats i mitt liv. Här fann jag mitt ”döda fall” i backen upp från Personnevägens ändhållplats (där en yngling beredvilligt hjälpte mig upp med det hjulförsedda kollit) och den uttorkade bädden i gatan fram till porten. Jag ringde på vid en dörr, som bar mitt namn, två tvära rundtrappor upp. Och Ebba föll ut med armen vid handtaget. En flicka vände ryggen åt därinne och letade efter gömme i draperiet, hon ville bara se med ett öga för att inte överväldigas av blygsel inför det främmande, dunkelt föresagda. Gudrun. Hade jag verkligen någon del i henne längre? Så obekant, så definitiv i stället för den vacklande bild jag gjort mig. Hon lät sig inte riktigt fixeras. Hon blev ideligen suddig och helt sin egen, skyddat för bilden. Drog undan ansiktet, vände det liksom inåt och lämnade bara kvar det bleka ljuset av en vemodskygg tanke. När hon gått runt om sig själv och var tillbaka och vågade stanna så en liten stund, vidgade sig utan uppehåll två sällsamt vackra ögon, alltför stora, alldeles värnlösa men med en skälmskhet som förts sista resurs i timmarnas periferier.
Martin var ett ting, som inte genast väckte hennes nyfikenhet. Hon fick ett ärende till sin docka och hade ett samtal med henne.
Under tiden- rummen och Ebba. Allt var uttryckslöst men ej alltför plottrigt, som förut: några minnessaker ( från England) hade klättrat upp på väggen. Sängen stod lite annorlunda, ett yvigt ris i lerkrukan på golvet. Och Ebba, även hon för mycket ögon: uppspärrade av förväntningar. Sjukt kött i läpparna, några blemmor på kinden, utvärkt instängdhet. Hela människan mycket inflammerad. Förstod det kanske inte själv. Hade det bra: ordinarie adjunkt.
Hon strök mig över axlarna och jag kände obehag- mitt enda svara på hennes valhänta vänslan.
Hon yttrade ingenting om Martin (jag har väntat något av förtjusning

Martin charmerar var och en som får ögonen på honom alla leenden besvaras. Och han skrattar godmodigt i 2 timmar, medan några jämnåriga kring honom tappat humöret för längesedan.
Vi ska få gipsbandagen uppklippta. Han ligger nu på den skinnklädda bänken och väntar som en vuxen. Denna gång blir smärtan för svår för honom och han brister i gråt, inte på ett barns utan en vuxens vis. rädslan sitter i honom tills den vitklädde tar en ny modell (för losskenorna som anses tillräckliga nu sen det blivit fason på fötterna) av benen med ”gasbinda blötlagd i gipsvatten. Då är han ett litet barn i sin hejdlösa, hickande gråt. Då gråter han med en kraft en uthållighet, som bara ett barn besitter.
När vi är hemma vid 2-tiden (3 timmar har vi varit borta) ska Martin ha en måltid med fast. Jag rör till lite grönsaksblandning i den lilla kastrullen med grädde, en äggula en klick smör. Och så skedar jag i honom, tills han vrider bort ansiktet, blinkar avvärjande och pressar ihop läpparna. Som efterrätt får han ligga med flaskan en stund. Den förskjuter han snart. Och sedan kan jag ligga på breda soffan och läsa eller bara röka och grubbla tills Dela kommer från stan vid 4-draget. Då frågar hon om jag diskat- och det har jag inte- och så tycker hon att det ser förfärligt nedskräpat ut i köket. Så fint som hon hade gjort det i morse. Det är inte långt till kvällen.
21-22 Två dagar med Jörgen. Han avvecklar den lilla rörelsen på Sandhamnsgatan och sticker norröver till Härnösand, där stadsbiblioteket tar emot honom. Jag lockar honom med hitut och han tycker sängen är bred och bra, rynkor på näsan och skrattar åt vårt barn och petar förstrött i mig en skorpa. Något tänker han väl, men det blir inte sagt. Och hur det nu är: vi har ju redan skilts för alltid han och jag. Vår vänskap har lagts till handlingarna. Det som återstår är igenkännanden av något till hälften bortglömt.
MAJ
1/5
Medan jag funderar på något annat kan jag ju minnas, att vi bott i Hagalund ett år idag. Till bilden av detta år hör i allra högsta grad det nya lilla livsfenomenet Martin. Det är helt och hållet hans år med väntan, uppfyllelse och ängslan. Vi har funnit oss tillrätta i den gröna förstaden, det finns några vänliga människor, som vi tycker om att tala med, och främlingskänslan är ett gråberg som vi håller på schakta bort. Det finns humlor genom det redan.

Verkligheten är rätt sliten härute, just som den brunkala gårdsplanen med naggade kanter av gräs vid stängslen, och själv har jag alltid tyckt om det nätta, det som dagarna använt länge. Dela vill av instinkt se nytt omkring sig, det vanda tröttar henne, men småningom har hon reducerat sina krav och längtar efter glittrat och det blankt förföriska har märkbart avtagit hos henne. Och Hagalund, denna till stad nödtorftigt maskerade lantliga utkant, har t.o.m. funnit en försvarare i henne.
Men vi lever långtifrån en garanterat trygg idyll. Ständigt uppblossande konflikter hotar med avgörande förkastningar. Katastrofen hindras av en oföränderligt varm känsla, en obruten fysisk samhörighet och lika oupphörligt behov av intellektuell ”byteshandel”. I dessa båda avseenden bildar vi en självhushållningscell.
Hela våren har Albydalsgatan legat uppbökad av kommunalarbetarnas spett och spadar. Den flerfaldiga tjällossningen smulade sönder avloppsrännornas cementrör. De måste bytas ut meter för meter. Därvid fann man ett brett skikt av oljig blålera ljusnande i grått upptill.
Jag mindes de små fina lerskivor jag hittade på rörsidan framför trappan i prästgården, när jag var 10 år. Mindes hur jag knådade figurer av den med tummarna och kände mig nu frestad att plocka med mig ett stycke lera och försöka forma något ännu en gång. En svag, länge tillbakahållen instinkt rörde sig i mig. fingrarnas liderliga formbehov.
Martin är en idol för gårdens småjäntor. De står halvtimmar i sträck och bara glor på honom. Dagligen ringer de på dörren och frågar: Får inte Martin komma ut snart. Dom tigger om att få vakta honom. Ibland omges hans vagn av en svärm ungar, som ofta blir rätt närgångna så att vi måste schasa bort dem. Det finns en liten obehaglig grabb bland dem, som roar sig med att strö grus i Martins lakan. Kommer jag på honom ska jag vrida om hans lilla fräcka näsa ett varv.
Martin tål inte sol i ögonen. Vi måste alltid se till att han har skugga över ansiktet, men av reflexerna från den intensivt belysta vitrappade väggen har han fått en stark brun färg. Särskilt är händerna mörka på en mulattunge. Utelivet bekommer honom väl och han strålar av hälsa.
I morgon börjar Dela halvdagsarbete 4 timmar måndag-fredag hos en importfirma, Bäck och Dahlgren på Drottninggatan. Hon får 250, vilket är bra betalt med tanke på hennes ringa rutin. En grannkvinna, fru Flygerfeldt av den ambitiöst småborgerliga arbetarhustru sorten tar han om Martin några timmar varje dag tills jag hinner hem. Det betalar vi 50 kronor för. Dela tror sig om att kunna spara 100 kr. i månaden och på så sätt få ihop pengar till Tysklandsbiljetten (om nu de beskäftiga franska ockupationsmyndigheterna låter tala med sig).
I morgon ska jag också ta Martin till Vanföranstalten för ombyte av gips. Det blir en rätt prövande historia tror jag.
Tyskland
SEPTEMBER
5/9
Det där med tullen och resgodsavgiften hade jag inte räknat med. Taxichauffören gav mig besked, och nu vet jag det för alltid. 20 kr var förbannat mycket för en barnvagn, ett 5 kilos paket cellstoff och en väska om 10 kg. Eller: det var förbannat billigt, men posten fanns inte upptagen i kalkylerna (Delas kalkyler). Så att man skulle väl få svälta när man kom tillbaka. Varför skulle nu Dela nödvändigt köpa presenter för 80 kr. när vi i alla fall fick en tredjedel av resan (Hamburg- Rheinzabern)betald av Reinhold och Elisabeth.
Jag hade glömt nyckeln till väskan, men tullgubbarna, vänligt folk, hittade en som passade, och så blev jag lite torrare på näsryggen och lite mindre het i nacken. Jag fick ett S kritat på godset och skyndade lättad min väg. Nu var kl. (över 9. Om 35 min. gick tåget. Och Dela hade lovat komma med Martin (i en grön bärkorg jag hämtat hos Ternströms) i god tid. Hundra bilar svängde fram vid klockan. Ingen Dela. En kvart av respiten återstod, då hon vinkade ur halvskummet av en taxi. Chauffören sade vänligheten till henne. Martin sneglade med ett öga över filten, lugn och undrande som en sjuk på bår. Ilskan över dröjsmålet (och de oförutsedda utgifterna) bröt fram på perrongen. Ett gräl om väskorna blåste under. Men när vi äntligen pressat oss ombord och hittat sovplatserna återfick jag lugnet. Jag hade underbädd, och därför skulle Martin ligga hos mig (hade Dela bestämt, och hon vek inte undan för mina protester). Det gick inte att ställa korgen i britsen, men den fick just jämnt plats längst in i det tränga kyffet. Och där låg han nu inklämd den lille gossen så stilla och klok, bara tittade och tittade, vaksam på varje skiftning av ljus och skugga kring honom.
Dela fick slåss för sin sängplats. Det hade råkat bli dubbleringar, men allt klarade upp sig. Dörrkyssen fick inte försummas, och den unge friske affärsmannen (på väg till USA) låg redan i sin överkoj. Sent kom den tredje ”gästen”. Och då var det bara jag och Martin som snart somnade ur sin undran. Själv sov jag inte. Jag skulle inte göra det. jag skulle ligga vaken och veta intensivt att Martin sov så nära mig på vår första långa resa genom två dygn till det okända, som väntade oss livligt någonstans i vår aning, som vi närmade oss i vår visshet.
6/9

Liten gård vid bäcken
Kanske jag ändå slumrat till några gånger trots de korta rullningarna som hugger sönder kroppens rytm. Detta ”skanderande” kan jag inte vänja mig vid, inte heller bäddens svala lätthet, alltså blev det inget uppvaknande utan jag var tidigt på fötter, Martin sov ännu, och jag klädde nig i skenet från den blåa lampan. Eslöv och Lund (?) skyndade norrut och Malmö tog emot med skönt synlig morgondimma. Vi ställde Martin längst fram på motorhuven i bussen, som förde oss till hamnen och färjan. Första riktiga visiteringen. En kvinna tog hand om Martin och korgen, och krafsade länge i madrassen. Jag förstod inte genast varför, sen tänkt som jag är. Men någon upplyste mig om att smugglare ofta använder sig just av barn och barnbäddar.
Klockan var något över åtta, när vi steg över trappan och landgången till färjans nedre däck. Martin, som fått en flaska redan på tåget, placerade vi på bänken vid bordssidan. Det blåste rätt duktigt, men han trivdes i sin gula overall. En 11–12-årig belgisk flicka, som vistats ngn månad på Öland och talade en ofattbart felfri svenska, bekantade sig med pojken och lämnade honom inte ett ögonblick ur sikte. Den besvärliga matfrågan restaurangpersonalen beredvilligt åt oss med en bål mannagrynsvälling, men Martin ville inte.
Ljusspelet över sundet var ganska läckert: hur solen punkterade dimman. Det var en uppfriskande tur efter kvalmet i nattåget.
Av Köpenhamn fick vi bara några obetydliga snitt: en cyklande myt par på Lange Linie: Resten var tunneln till Centralbangården.

Vad fanns det för några i vår kupé? Närmast fönstret en tyskfödd norsk fru med liten dotter, en äldre skånsk dam iförd väldiga matkolli, en baptistmissionär från Vetlanda med son. Jag hade inte kunnat gissa mannens profession: ett starkt vackert ansikte, kraftiga karaktärsfulla händer. En affärsman av äldre, gedigen typ? Jag tog upp ett samtal med dem 13-årige sonen ute i korridoren. Han berättade: om en resa längre än den här 25 dagar med långsamt tåg genom Afrika till Kapstaden och en flodångare på Kongofloden sedan. Nu skulle de bara till Bryssel, fadern för att tillträda en 4 månaders tjänst som missionär där. Först skor innan vi skildes uppfångade jag några lätt salvelsefulla tonfall hos den stilige mannen. Självfallet blev Martin dessa människors gunstling, där han stod upp i korgen och glufsade frimodigt eller knaprade på ett kex. Pojken uppförde sig exemplariskt, och allting förlöp utan störningar.
Överfarten till Fyn var glittrande solspunnen, och man gladde sig barnsligt åt att springa i den trånga vinklade trappan ned till vagnarna inne i det flytande garaget.

Hamburg var den första kubiska punkten på vår route. Vi skulle få biljetter där av Elisabeths förläggare och vi var nödsakade att pollettera om bagaget. Missionären vinkade, tåget fortsatte, och vi stod ensamma på perrongen, otåligt väntande på någon, vars utseende vi inte kände- det kunde vara Claasenförläggaren- själv eller han sekreterare. Vi fick vänta förgäves. Perrongen låg tom. Bara en tonårig Gretchen tös och hennes fästman på andra sidan bänken, där Martin stod.
Dela förstod att hon måste ringa till Claasen. Hon skyndade bort, och jag satt där bredvid Martin, som reste sig upp ur korgen, barhuvad, ganska lättklädd, och gungade obekymrad sitt huvud. Kvällen var varm, och det gick ingen nöd på oss, men tankarna for naturligtvis i en massa trassliga spår genom min skalle.

Jag ska inte redogöra för fortsättningen i detalj. Dela kom i alla fall tillbaka med besked, vi väntade kanske en timma ännu och så försvann hon igen. Nu ilsknade jag till på allvar, och när hon blev synlig igen överöste jag henne med hätskheter, hotade att ta tåget tillbaka. När det till sist ordnade upp sig, var det mest tack vare en enbent skrivares bistånd (han fick ett paket kaffe för besväret): den medelålders fylliga sekreteraren lämnade oss 300 mark och krymplingen hjälpte oss till andraklassbiljetter (sovhytter fanns inga lediga).

Två herrar, en c:a 40, liten med ansikte som en kantställd romboid, glasögon verksam och ivrig, en c:a 55, gråhårig, vackert smart huvud, blitt leende. Båda troligen affärsmän, dessa båda gjorde det bekvämt för sig i kupén, när vi kom bärande med Martin. Den lille mannen tog strax hand om pojken, pladdrade energiskt men på ett lustigt opersonligt sätt med pysen, slösade initiativ, och Dela lät honom bestämma. Martin sov snart, och vi började samtala, d.v.s. den lille vidgade pupillen och slängde fram en sas: Vi har allt vi behöver i Tyskland. Vi arbetar för det. Dela opponerade sig på åtskilliga punkter. Frågor bändes. Och till sist avslöjade den lille sin moraliskt med orden: Tyskland investerade intelligens i de ockuperade länderna. Vi byggde järnvägar i Polen… Järnvägar, fnyste Dela sedan hon hämtat sig, från sin förvåning över att mannen kunde låta något så dåraktigt undslippa sig. Hon argumenterade rappt som alltid och den äldre mannen log en smula beundrande. Att han inte tog sin landsman på allvar var tydligt. Helt stillsamt anmärkte han: Vi vet ingenting ännu. Om tio år kanske vi kan lämna besked. Inte förr.
Denne herre, som satt bekvämt lutad i vita skjortärmar och med avtagen krage men likväl alltigenom förnäm, visade sig som kännare av Ivar Kreuger (jag antar vi kom in på det ämnet via tändsticksasken jag köpte av tågbetjäningen- den visade sig obrukbar. Svavlet bet inte), vilken han jämförde med Hitler.
Den lille visste råd, när vi skulle lägga oss. Han drog ut soffsitsarna så att man fick bäddar lagom för två. Och där somnade jag och Dela i varandras armar, medan Martin låg framme under fönstret.
Någon timma innan Frankfurt vaknade vi. Mötet med Reinhold och Elisabeth förestod. Vi hängde i ett fönster och försökte hålla fast landskapssynerna så länge som möjligt: båda nervösa, ville ha långa minuter att dämpa vår oro. Men själv hade jag egentligen väntat en större ängslan i hjärta och inälvor. Den tidiga morgonen sordinerade sinnena, huden levde ännu inte riktigt.
Oändligt vackert böljade bygd norr om Frankfurt (Reinhold är född i dessa trakter hörde jag sedan, i Marburg om jag minns rätt). Kilometerlånga poppelrader ritade ut Mains lopp. Inne i staden såg vi ruiner i dagsljus, tomma fasader kring grushögar, halva hus, där folkdristigt inrett sig vägg i vägg med det förintade. Trossbottnar hängande över avgrunder, klädstreck spända genom utbrända fönster, uppfläkta gångjärn, dörrar som jagade på flykten. Detta var bara en början, det visste vi.
Mötet (det är för nära, ett annat år kanske). Villrådiga stod vi där kring Martin på en perrong med sönderslitna takbjälkar. Varifrån skulle de komma. Det blev ett springande mot oss ur ingenting. En man i basker förbi mig (Reinhold! Inte riktigt som jag tänkt mig. Mindre. Respektlöst såg jag hans likhet med Stolles Beatas Annas Axel, den imbecille gossvännen hemma. Alltsammans på en sekund), leende in mot hakan, tog Dela i famnen- hon var liksom inte medveten där, som om hon lagt en bindel för ögonen- granskade henne med utvakade fuktiga, gula ögon. Och jag såg strax en kvinna komma springande med ett barns rädda skratt, svart hårdiadem, röda högskalmade glasögon, pälsbrämad kappa. Och Dela i denna nya famn. Jag ville se henne men hon fanns där inte riktigt. Känslor och ord hade inte hunnit med. Det var verklighet, och det var bråttom till tåget söderut väntade bara några minuter- Martin och jag fick nöja oss med summarisk hälsning- jag var tacksam för det.
Och sedan fortsatte vi bara i det självklara närvarande, tittade på andra, log, försökte säga något. Och kände att det skulle gå bra så småningom, att vi alla var människor av samma slag.
På Frankfurts station stod mängder av trasiga, uppsuttna person- och godsvagnar. Och den som förde oss vidare mot Rhenlandet var i ett skick, som skulle framkalla jämmer bland enkla persontågstrafikanter hemma. Bristen på smörjmedel gjorde att hjulen tjöt bedövande. Därför betydde det emellertid också mindre att jag bara uppfattade ett och annat i Reinholds outsinliga ordflöde. Jag fick emellertid en föreställning om hans mångsidiga, energiska intellekt, men framförallt fattade jag omedelbart sympati för hans personlighet, den öppna snabba nervöst vädjande människan. Han i sin tur accepterade mig utan omsvep. Vi stod ute på plattformen och då och då kastade vi en blick in i den fullsatta kupén, där Elisabeth fick hjälp med att hålla Martin i korgen. Elisabeth var uppenbarligen mycket trött, hennes bräcklighet framträdde tydligt trots den ganska robusta gestalten med de kraftiga överarmarna. Reinhold ingav mig trygghet och tillförsikt. Jag kände mig i det närmaste jämnårig med honom.

Landskapet efter Frankfurt var mera flackt, ja mil efter mil följde utan en ås över slätten. Skogsdungar med glest stående, ofta lutade och krokiga tallstammar- en sämre sort än den nordiska syntes det-, sköna, svala, klassiskt stilblickande bokskogar och oändligheter av trädgårdar, ser hela slätter som kryddtäppor med kolonner av äppelträd.

Vi gjorde en timmas uppehåll i Ludsvigschafen (tvillingstad till Mannheim- jag minns namnet från bomberna under kriget), nästan helt ödelagd bebyggelse. Bangården övervuxen med skrotrester. Stationshuset till hälften krossat, men trossbottnens kraftiga bjälkar hade hållit stånd och tillät provisoriskt utnyttjande av innandömet. Mittemot låg ett kommunikations palats invändigt bevuxet med björkar, en dunge skymtade genom tomma fönster. Detta var nu källarstad- befolkningen levde nere i jorden. Den bet sig envist kvar och här och var arbetade de kemiska fabrikerna åter, om de nu alls hade upphört med det (jo, vid krigsslutet förstås). Vi hittade en restaurang, men förmådde inte äta mycket av de väldiga faten med starkkryddad pyttipanna. Vi var lite generade för varandra: att sitta så vid bordssidan.
Vi steg av tåget i byn Germersheim och fortsatte sista stycket med bil, en lite grå kärra körda av en kortsnaggad gråklädd man.

En orolig kontur av något som likande en liten stad grep tag om vägen och bockade den: Rheinzabern. Jag hade den svenska bilden av en by, glest liggande små husgrupper, men detta var ett stycke påfallande tät begynnelse, ja sammanträngd som man tänker en ny medeltidsstad inom ringmurar Blekröd sandstenskyrka skymtade, vackra korsvirkesmönster längs bygatan, en bor, en bäck, ett par krucifix på socklar vid gatukorsningar. Starkt patinerat allt, liksom förkrympt. Mera hann jag inte uppfatta. Bilen stannade vid ett tämligen modernt, grårappat hus med en bred skylt, gotiska textbokstäver, på järnstaketet.
Ur den smala grinden störtade sig två flickungar fram, Anette och Barbara och när Reinhold och Elisabeth stigit ur, hängde sig flickorna gallskrikande av entusiasm in i bilen, kastade sig över Dela i glädjefnittrande förtjusning och vände sig sedan mot Martin: Morr- tiin! sjöng de. Maar-tiin! Och där satt jag själv inklämd utan att säga ett knyst.
Barbara var en mycket vacker och fullkomligt explosiv mörk flicka, medan Annette var drömmande mild och elegisk och överkänsligt vek. Hon smög sig snart intill mig, Barbara brydde sig inte om något annat än sina egna kaskader. Hon var ås snabb med infallen att iakttagelsen kom i andra hand, men klipska svar hade hon när man prövade henne.
De bodde på övre våningen- under ett gästgiveri – och i trappan frågade Dela, Barbara vad hon tyckte om Martin. Han var sötare på fotografi, sa hon. Om mig vågade hon inte säga detsamma. Dock! Dock! utlät hon sig.
Ett vackert hem, vars detaljer inte genast lösgjorde sig ur den främmande helheten. Hushållerskan fru Schotz, överspänd, högljudd tog hand om Martin, medan vi åt en bit och sedan fick vi tillfälle vila ett par timmar. Reinhold lade kuddar under mitt huvud. Jag låg under ett stort krucifix. Tungt grönt draperi för fönstren. Hela den första dagen var jag slö- och tyst men kunde ju skylla på resan. Ingen av oss var riktigt till sin fördel de första timmarna (och hos Elisabeth skymtade en viss besvikelse, mig hade hon nog tänkt sig annorlunda, kanske också Dela).
De första dagarna kom den personliga kontakten att stå tillbaka för mångfaldens yttre iakttagelser. För att få lite större reda i dem skriver ja gav den uppsats jag knåpade ihop efter hemkomsten ( och som jag hade tänkt skulle inbringa en del slantar- men tyvärr tycks den inte behaga de analfabeter som ansvarar för redigeringen i landsortspressen, Remeno i tidning för Skarab. Län t.ex.). Alltså:

Genom den stora bygatan slamrar med korta mellanrum ett dammigt följe av långtradare, traktorer med vidhängande tunga släpvagnar, gendarmer på motorcyklar, små arga jeeps, besynnerliga trehjulingar och en och annan civilbil. Huvudvägen går här fram mellan Mainz i franska ockupationszonen och Karlsruhe i den brittiska. Den militärt dominerande trafiken tar ringa hänsyn till civilbefolkningen. Tempot hålls högt genom byn. I den farliga dubbelkurvan vid kyrkan har tre barn dödats i sommar. Det omtalas som ett visserligen beklagligt men inte särskilt anmärkningsvärt faktum.
Byn heter Rheinzabern. Den har anor från romartiden ( Zabern är liktydigt med taverna; värdshuset vid Rhen alltså). Storleken ungefär som Kungsbackas- 2,500 invånare. Dess yttre och inre struktur är sällsamt annorlunda än i Folkhems- Sverige. Gatorna tjänstgör som stallbackar. I rännstenar veckar sig gödselvattnet. Boningshus, ladugårdar, stall, hönshus, kaninburar, lador, gödselkammare och kryddtäppor bildar kvartersarabesker, skilda av krumma, här och var snörpta kullerstensgränder. Korsvirkeshus med fantasifulla mönster, sneda sporrar och stockar formade som timglas eller munkstolar och däremellan fät i kalkvitt, grönt och cinnober, rosa, blått, gult, lila- allt pastellmjukt och skimrande som stoftmoln i solen- alla fönster är försedda med massiva luckor, som hållas tillslutna hela dagarna medan folket arbetar ute på åkrarna. Därför synes byn alltid djupt inslumrad.
Vid de större gatukorsningarna står krucifix i sandsten och däremellan socklar med små pietás i nischer, en del med galler för. Kring den röda sandstenskyrkan, byggd efter senaste stora branden i en lantlig barockstil, som föga avviker från den hos oss vanliga, finner man liksom här och var utmed vägarna en egenartad form av krucifix med endast Kristi händer, fötter och hjärta (alltså sårställena) avbildade. En makaber effekt uppstår då korset någon gång är överdimensionerat och händerna avlägsnats cirka 3 meter från fötterna, allt återgivet i naturlig storlek.
Byn lever i tobak. Det har varit en ovanligt torr sommar och tobaksplantorna med sina lansetter och sköldar till blod står inte mer än meterhöga. Goda år når de manshöjd och drygt det. Bladen huggs från de tums tjocka rabarberstyva stjälkarna med skäror. Överallt på gårdarna sitter gummor och gubbar och trär bladen ett och ett på snören med hjälp av fotslånga, flata nålar, ett arbete som kräver oändlig heller av tålamod. Från fälten forslas plantorna i flakvagnar eller primvagnar liknande dem som svenska barn lekte med förr men högre och kraftigare, ett slags miniatyrskrindor.
De på snören uppträdde bladen hängs i långa klädstrecksrader i ladorna, på väggarna under taken, i portgångar, överallt där ett regnskydd bjuds. För att underlätta torkningen är ladorna mycket luftigt byggda, ofta, ofta åt två och med ordentliga dragspringor mellan bröderna. I tegelhusen har massor av små gluggar utsparats för samma ändamål, och takteglet ligger löst så att det kan lättas upp med pinnar.

Bladen gulnar fläckvis och antar efter några veckor den rätta rostbruna färgen. Först i januari eller februari efter 5-6 månader är de färdiga att skickas till fabrikerna. Delvis bearbetar bönderna själva sin skörd till en svartbrun piptobak, som smakar jord och stinker svårt.
Utmed solväggarna hänger också knippen av brandgula majskolvar och pärlemor skiftande lökar.
Flertalet av Rheinzaberns invånare är samtidigt bönder och bagare. De bedriver handel i en eller annan form som binäring. Ja, krögaren Franz König på värdshuset Zur Krone har inte mindre – än 4 yrken. Hon är också lantbrukare, slaktare och charkuterist. De 16 värdshus, som ännu hålles öppna i byn, vittnas om forna goda turisttider. Alla är emellertid inte förenade med gästgiveri som hos Königs. Det kan mycket väl tänkas att det var i något av de mörka, skeva gästrummen på Zur Krone som Goethe satt och skrev det brev till Charlotte Stein han sände från Rheinszabern under fälttåget mot Frankrike 1792. Huset var gammalt redan då. Det byggdes 1701.
Värdshuset och värdens namn förpliktar, och hans hustru har mycket riktigt en hållning som någon av våra kungamödrar på 1600-talet. Sönerna med sina sällsynt finskurna ansikten ser förresten ut som prinsar. Men Franz König själv är en ganska plebejisk man, som huttrar i den kyla, svar utstrålar från hustrun, när hon fyller bögarna under bier- kranen eller här fram tallrikarna ”Kallt kaffe”, fnyser han, då hon stryker förbi honom. Den grovlemmade pigan ger honom tröst, sägs det. Hon utnyttjar ställningen genom att tillåta sig en demonstrativ lättja. Hon låter rumsgästerna självahämta sitt tvättvatten på gården.
Det är obegripligt att tyskarna någonsin behövt hungra så ofantliga portioner som läggs för en på de i tre fack delade ovala jättetallrikarna- rågade med vit- och rödkål och 5 sorters korv. Och den 12- procentiga bieren, som i sommar åter blivit tillåten, kunde göra den mest principfaste måttlighetssmakare till en bottenlös drinkare. Trakteringen bekräftar alltigenom det första snabba uttrycket, att landet på förbluffande kort tid, rest sig ur misären och drägligt liv. Men på landsbygden var nöden aldrig riktigt över tröskeln, och kriget gjorde bara ett flyktigt besök i Rheinzabern. De avdelningar, som tog vägen genom byn, bet sig endast ett kort ögonblick fast här. Två granater briserade. Den ena slet ett hål i gaveln hos Königs granne, den andra raserade en bit av det vackra räcket vid kyrktrappan. Denna gamla tobaks by lyckades gömma undan idyllen, och man kan här utan svårighet återuppleva, stämningen i t.ex. Gottfried Kellers novell ”Romeo och Julia i byn”. Någon av de små brunögda flickorna, som redan vid 7-8 år pryder sig med örhängen, går i ens fantasi hjältinnans tragiska- idylliskt tragiska- öde till mötes.
Många pittoreska enskildheter i det dagliga livet väcker turistens uppmärksamhet. Kakdegen, som bärs i bastformar till bagaren för att gräddas, namnlappen som klistrats på degen, affärerna som hänger ut svarta tavlor med dagens specialiteter kritskrift, gässen som sammanträffar i gathörnet och näbb i näbb utbyter synpunkter på dagsläget. Man kan också förvänta sig över den ofelbara artighet varmed främlingen hälsas över allt. På den mjuka, mestadels obegripliga dialekten ( som även för t.ex. en berlinare är abrakadabra) låter det: u’ Morschen, u’Tasch, u’aben. Eller inne i värdshuset: Zum wohl, Mahlzeit, Prost ( Prosit!)

Den som fått sin verklighetsbild bestämd av den alltmer rationaliserade tillvaron hemma i Sverige med en landsbygd, som till stora delar erövrats av den s.k. motokulturen, förundrar sig väl över dess smådrag liksom över det förhållandet, att bönderna här inte låter sina kor vegetera i ladugårdar eller på betesmarker utan nyttjar den som dragdjur- deras mjuka klövar vidrör gatstenen ytterst diskret- och han finner väl det hela behagfullt efterblivet, men rätt snart upptäcker han ändå, hur dovt atmosfären ligger över byn.
Den är i själva verket ett hårt flätat samhälle med inpyrda fördomar och segt fasthållna tabuföreställningar. Livet regleras strängt av en ritual som på förhand utstakar individens väg fram till graven. Man iakttar de kyrkliga sedvänjorna utan undantag, och prästen måste hålla tre högmässor varje söndag. Över alla sängar hänger Kristus- och Mariabilder och ingenstans saknas husaltaret med radbandet och vaxljuset. Men den sakrala rekvisitan får sällan liv av en personlig fromhet allt är bokstav och beläte. Den obrutna traditionen förlänar heller inte det kyrksam till gästvåningen bestod av ekplankor och sedan löpte en gång, satt med meterbreda sandstenshällar. Det var trångt, smutsigt och lågt till taket, och gången slutade i en primitiv klosett med avlopp ned i ett rakt rör till gården. Vårt ruin hade starkt lutande golv med 2 dm breda plankor. De låg i mörker så gott som hela dagen: utanför fönstret rostade en vacker kastanj. På de tunga sängarnas dubbelmadrasser pöste väldiga dunbolster, som vi först inte förstod hur vi skulle begagna och sedan släpade bort, då vi kom underfund med att de skulle användas som extra täcken. Deras degighet äcklade mig en smula. För Martin var en himmelssäng iordningställd. Den var så djup att han nätt och jämnt nådde upp med ögonen över kanten då han stod i madrassen.

Första natten glömde vi att lägga en gummiduk under pojken. Han pissade förstås en djup fläck rakt genom madrassen- därmed fick vi pigan och värdfolket (hemligt) emot oss. Då vi dessutom kastade smutsiga cellstoffblöjor i toaletten så att hålet täpptes till tyckte fru König och hennes piga att de i fortsättningen inte behövde respektera oss (Fru Scholz lyssnade till skvallret och gottade sig i det).
Varje morgon kl. 8- 7 svensk tid- fick vi lov att vara klara för tidig frukost hos E o. R. Där serverades kolossala äppelkakor, säkert en dryg meter i omkrets, tills stora koppar kaffe, är Elisabeth var detta ganska spartanska morgonmål dagens viktigaste. Hon njöt av att skära sina brödskivor i mindre och mindre bitar och hon gladde sig barnsligt – sinnligt åt björnbärsmarmeladen. Lapp- starkt kaffe i stora mängder gav henne energi för uppsats- och brevskrivningen som upptog hennes dag (den nya romanen vilade). Från början hade hon gjort ett spänt, att inte säga överspänt intryck på mig, något av onaturligt målmedveten tackfisk, men först så småningom upptäckte jag mer pressande arbetsbördan var henne, hur hennes nerver skriade och sved under den. Reinhold, om vilken mycket förtal cirkulerade i byn- fru Scholz spred det nästan systematiskt erfor jag senare-, underlättade genom att renskriva henne manus (”Jag är Elisabeths sekreterare” sa han blygsamt) och det var varje gång ett tålamodsprov. Elisabeth tappade ideligen besinningen, och han slagit ett komma fel eller något annat. Då skrek hon som en erinnye med en sinnessjuks råa röst. Ändå uppfattade man det inte som elakhet snarare som hjälplöshet.
Men det vore oriktigt att skyla över: hon var besatt av sin strömmande fantasi. Rasande i sin lidelse att uttrycka.
Medan hypersensibiliteten hos Elisabeth försörjes av en ursprunglig fysisk sundhet, plågas Reinhold av ett alltigenom destruerat nervsystem. Han lider stundtals svårt av migrän, kan inte få någon del av sin kropp att falla till ro och ligger sömnlös om nätterna. Därav de gula, glansiga ögonen, den febrila intellektuella livaktigheten (sambandet mellan nervös utmattning och cerebral över aktivitet skulle jag bra gärna ha utrett av en sakkunnig), aggressiviteten, kriticismen, begreppsfanatismen.
Någon gång syntes han stilla. Då satt han in munkstolen vid sitt arbetsbord och grubblade över Augustinus. Från väggar vände Kristus sitt medlidande mot hans och från bordet blickade honom den patinerade aztekiska solguden med sträng likgiltighet i ansiktet. Sakta kammade de vackra händerna håret upp över hjässan: Reinhold borrade sig ned till kineskapen och sammanhangen.
För honom var det sedan den finaste vederkvickelse att gå ut på den cementerade tegelbalkongen vid köket och nojsa med Martin, som satt där och grinade i solen, gungade, grinade, reste sig, gnällde, log. Även Elisabeth kom, avbröt sig ofta, lämnade det tätskrivna manuskriptet och ställde sig i köksdörren, utbrast:
”Oh! Du bist doch ein goldenes Kind! Oh! Wie goldisch du bist. Ein entzüchendes(bedårande) kleines Ding bist du.”
Deras förtjusning visste inga gränser, men det kom aldrig in ett jobbigt tonfall i deras jubel. Om Martin kan man inte använda överord.
Sedan han övervunnit sviterna av resan utvecklade den älskade bylingen hela sin charm, och om jag något ögonblick kunde misstänka, att Reinhold och Elisabeths irriterades av Delas och min närvaro så var det aldrig något närvaro så var det aldrig något tvivel om att de skulle velat behålla Martin hos sig för alltid. Mer eller mindre medvetet blev han för dem den son de velat ha.
En liten ”intrig” uppstod emellertid redan andra dagen kring Martin. Det var så att fru Scholtz hade sin egen uppfattning om barnvård och då Dela tyckte hon for ovarligt fram med Martin reagerade hon surt och gick sedan ostentativt ur vägen. Denna 50-åriga kvinna, änka efter en byggmästare i Schlesien, skulle väl närmast fungera som husföreståndarinnan men var snarast genom sin förmåga till initiativ, om bekvämlighet och sår omständighet egentligen en belastning för familjen. Mannen hade skämt bort henne i en svår psykofysisk kris och fortfarande red den otillfredsställda åtrån marritter över henne. klimakteriet förvärrade situationen och hon blottade dagligen en lustbitter svartsjuka mot Elisabeth (Reinhold framställde hon som en flicksvärmare och drog sig inte för att öppet uttala det vid matbordet i värdshuset).
Att lyssna till henne (naturligtvis gjorde jag det ofta med spelad sympati, falsk som jag är) var att höra den tyska folksjälen avslöja sin egenart. En orubblig självtillräcklighet färgade alla hennes yttranden. Och varannan mening började hon med orden ”Bea uns war es imurer so” ”Och så utbredde hon sig om sina småborgerliga dygder. Gott om meningsfränder hade hon över allt i byn ( den bondestolta, judefientliga fru König, vårt sällskap vid måltiderna, skolläraren, alltid höviskt kallar ”Her Lehrer”, f.d. nazist och typisk sydtysk med skrockande gemyt och tjurnacke, och gendarmen), hon putsade sina näsvingar och hostade ivrigt, flinade maliciöst. Naturligtvis höll Reinhold henne kort med ganska beska repliker, men ett ständigt hot mot trevanden var hon.
Lilla Franzie låg inne hos fru Scholtz i ett rum med allsköns småkrucifix och färgtryck av helgon och banala souvenirer. Omvårdnaden om barnen gav henne i egna ögon en viss maktställning och tydligt nog lät hon påskinna att det hela fungerade uteslutande tack vare hennes uppoffringar.
Strängt taget gjorde hon inget annat än skötte sig själv. Således fick Elisabeth lov att städa sitt eget rum, vilket måste förefalla varje mer eller mindre tillfällig besökare fullkomligt horribelt. Fru Scholtz kunde sitta i timtal och snurra med stoppnålen över sina gamla bomullsstrumpor, och mitt på dagen tog hon sig regelbundet att sova ett par timmar. Ändå klagade hon över sina anställningsförhållanden och sin lön och hon var fräck nog att göra anspråk på kläder ur de gåvopaket som amerikanska beundrare och vänner med rätt stor regelbundenhet skickade.
Varför skickade inte Reinhold henne på porten? Ja, vart skulle hon ta vägen då och hur skulle hon kunna klara sig på sin lilla livränta. Men hon hade ju sin avgudade son i Darmstadt. Kunde hon inte slå sig ner hos honom. Den! han var i det närmaste imbecill efter en skottskada i barndomen (och skulle varit det ändå förresten). Nej, det är otänkbart, hon gick ju halvt som nådehjon i ett kafferosteri. Men det fanns nog andra motiv som spelade in, mera egennyttiga.

Reinhold har en utomordentlig, outtröttlig talang att muntligt berätta (däremot förstår han tydligen inte att omsätta i skrift) och jag kan bara beklaga att jag sällan hann få sammanhangen klara i hans snabba, temperamentsfulla kåserier om livet i Rheinzabern och annorstädes. Men han upprepade flera gånger sina stycken- det var ett trötthetssymptom- och småningom fastnade en del i min grumliga hjärna. Jag fick en inblick i byns förhållanden, och bybornas tänkesätt som jag aldrig skulle kunnat skaffa mig på egen hand (dialekten var inte det minsta hindret). En viss i mina ögon sympatisk egocentricitet visade Reinhold genom att nästan aldrig övertyga sig om att jag förstod vad han sa. Han nöjde sig med några här och var instuckna ”nicht wahr? ” och kastade sig vidare i den ofta branta tankebanan.
Det förvånade mig hur lätt det föll sig att umgås som en broder och jämnårig med Reinhold. Trots den fundamentala olikheten i livslinjerna (han en f.d. klosterrovs, sedermera framstående filosof och parentetiskt en skicklig organisatör och jag, tja, en trestegshoppare med litteratur vurm och dilettantambitioner i sju väderstreck)förstod vi varandra på basis av en mental överenskommelse: han har lyckligt övervunnit de neurotiska svårigheter, som jag ännu för en ojämn och till synes hopplös kamp mot (själva denna kamp är ju en del i neurosen). Kanske förstod Reinhold att han gjorde mig gott genom att acceptera utan förklaringar och fullkomligt öppet spela ut sig själv och därmed visa ett oförbehållsamt förtroende. Han gjorde aldrig en insats att direkt tränga sig inpå livet: han snuddade bara vid mig, och detta snuddande var den varmaste omfamning jag har känt.
Elisabeth, den mera anspråksfulla, fick jag vänta längre på. Hon fordrade en smula tillbedjan av mig och jag kunde först sent förmå mig till den. i hennes sammansatta, delvis hårt fogade, klart demoniska väsen fann jag lyckliga strimmor av högmod, som betingade en påtaglig nedlåtenhet mot medmänniskor. Denna tog sig bl.a. i uttryck däri att hon otillräckligt värderade. Delas intelligens och mognad, att hon betraktade oss båda som oansvariga ungdomar med nätt och jämt ”normalskolekompetens”. Hon tog liksom förgäves att jag inte skulle kunna uppfatta glättiga och artistiska valörer. Eller rättare: hon ville inte (till en

Början) sysselsätta sig med oss som faktiskt existerande utan som ett tillfälligt inallinal för hennes inbillning. En smula tyranniskt konstruerade hon en bild av oss: den var ofullständig, därför att vi enligt hennes sätt att se bara löst skisserats.
På en enda punkt gav hon klart besked: när det gällde ordningssaker. Hon ville bibringa oss principer utan- att inse hur lite hon hade att ge i den vägen (som de flesta fantasimänniskor överskattade hon sina praktiska resurser och verkningarna av sin vardagliga ambition). Sanningen var att hon mindre ville åstadkomma reda än undanröja störningar i blickfältet. ( Dela liknar henne i det.)I sin oförmåga att ”utvändigt” organisera sin verklighet sökte hon betvinga den halvt magiskt: man kunde föreställa sig henne stampa i golvet som ett barn inför något omedgörligt. Denna naivitet, som även innefattade en förtjusande svaghet för smicker, var självfallet den viktigaste kontaktpunkten. Men mot naiviteten stod uppskjutande isiga kulisser: en stundom förbluffande känslokyla, ett obarmhärtigt iakttagande och en satanisk lust att vrida om näsan på allt inom räckhåll (= ett behov att karikera och därmed låta naturen dra konsekvensen av minsta oregelbundenhet).

Med stoisk beredvillighet öppnade Reinhold dörrar åt mig till den för mig nästan helt främmande kulturvärld, där han rörde sig obehindrat. Hans bibliotek var inte överväldigande stort men allt hade sitt värde grundmurat. Den store rariteten var Augustinus Opera Omnia i 15 kolossalband, från början ett verk av medeltida klosterfilosofer. Denna förkrossade mäktiga samling skrifter hade Reinhold grundligt interpreterat under sin tid som novis, och sannolikt hör han till samtidens främsta Augustinus- kännare. Från den store lärofadern utgår, om jag förstod Reinhold rätt, en tradition av vetenskaplig sanningslidelse som ännu är i hög grad aktuell. Nutidens katolska filosofer av den friare, benediktinska skolan, Heidegger, Jaspers, Scheller m.fl. bygger i mycket på honom.
En överraskande stor betydelse har Kierkegaard haft för tankedisciplinen och trosföreställningen i den katolska universitetsbildningen (Reinhold rekvirerade just ett par av hans arbeten från något förlag). Särskilt Heidegger har korresponderat med den märklige dansken.
Litterärt intar Elisabeth numera en dominerande ställning i denna sfär. Hennes stora roman ”Das unanslöschliche Siegel” jämföres av kritikerna med Divina Comedia. Tyvärr torde den vara i det närmaste otillgänglig för svensk publik. Men översättningen till franska, som just nu pågår, och den planerade överföringen till engelska bör kunna bereda henne väg till världsberömmelse. Den nya romanen har ett mera näraliggande ämne (sammanbrottets Tyskland) och när den nu blir färdig, kanske om ett år kan det tänkas att hennes rykte sprider sig hit (tillsvidare har namnet Langgässer bara skymtat i tidskrifternas smånotiser- och i en liten passus i ett dagstidningsreportage från Tyskland- ”Bang” Dagens Nyheter, juli eller augusti).
På fjärde dagen hade jag hunnit förse mig med tillräckligt visuellt stoff i byn. Jag kunde sedan endast med små drag komplettera bilden. Elisabeth märkte att jag slappnade och satt likgiltig på balkongen hos Martin timmar i sträck. Hon förmodade att jag längtade hem, men godtog min förklaring: jaja, tre dagar är nog för att samla impressionistiska intryck, sa hon. Och jag fastslog, att jag inte hade kommit till Rheinzabern i reportagesyfte utan att för att lära känna dem.
Ritblocket bar jag alltid på mig, av Franzi fick jag låna vaxkritor och Elisabeth köpte mig ett linjerat skrivhäfte i folioformat. Småningom gick jag rätt mycket ensam utåt fälten för att upptäcka nya intressanta synvinklar mot byn, och Dela klagade ibland för att jag inte tog med henne, men vi grälade aldrig där- söckenbekymren hade vi lossat för några veckor. Betraktad som semester kunde vistelsen hos svärföräldrarna (det känns inte naturligt att kalla E. o R. så) omöjligt ha varit mera lyckad. Själv vann jag genom Reinhold och Elisabeths dagligen visade förtroende åtskilligt i säkerhet och lugn. Inga alltför märkbara perioder av trötthet och kyla grumlade samvaron. Men därför fick E.o.R. en förskönad bild av Delas och mitt samliv, att Dela enbart gladde sig åt den retuschen säger sig självt.
Det byte jag hemförde från Rheinzabern var så omfattande att jag ännu inte på länge kan överblicka det och jag har varken tid eller utrymme att sortera det här. Jag får nöja mig med några souvenirer.

Efter en vecka flyttade vi över från värdshuset och fick sedan begagna Reinholds arbetsrum som sängkammare. Några timmar efter kvällsmålet brukade vi sitta inne hos Elisabeth, som ofta gick tidigt till sängs. Franzi sov då redan hos fru Scholtz och Martin i gröna korgen vid Reinholds munkstol. Ett par gånger drack vi vin i magnifika gröna glas. Så gott som alltid kom samtalet att röra sig om religiösa spörsmål. I dem liksom i andra övertygelsemässiga ting var Elisabeth och Reinhold varandras ”synonymer”, och ett starkt auktoritärt drag hos dem båda framträdde. Deras in i minsta detalj organiserade tankeliv medgav inga som helst kompromisser. För det mesta lyssnade jag lojalt till deras högröstade ( och ganska neurotiskt färgade), argumentering. Vid ett par tillfällen vågade sätta in en smula kritik- naturligtvis skedde det utan häftigare engagemang eftersom jag för längesedan funnit sakskäl vara utan värde i en debatt om tro och tvivel. Reinhold och Elisabeth uppfattade de loja användningarna som begreppsmässiga förirringar. För dem innehåller den religiösa upplevelsen en lika gripbar verklighetshalt som de fem sinnenas fenomvärld. Ja, medan den senare inte minst i modern vetenskaps ljus mister sin identitet stannar den förra i orubbat bo. Allt tal om psykologisk relativitet slog de bort som något föråldrat, en följdföreteelse till naturalismen. Säkert plågades de svårt av att Dela avsvurit sig trosgemenskapen och tillägnat sig en modern- i deras ögon omodern och grundlös skepsis. Sitt behov att trygga ”successionen” riktade de – kanske av hänsyn till mig- mindre mot Dela än Martin. Redan tidigare i brev hade de uttryckt önskemålet att Martin skulle döpas i den allmänneliga kyrkans namn. Nu framställde de saken halvt som ett hot. Dela vacklade och lämnade åt mig att ta ställning till saken. Därigenom utövade hon indirekt ett lätt tryck. Naturligtvis hade hon själv invändningar, hon skulle ju inte kunna ta ansvaret för hans kristna uppfostran o.s.v. men i hemlighet (kanske också för sitt eget medvetande avbördade hon sig en svag skuldkänsla gentemot föräldrarna, om Martin alltså med mitt godkännande upptogs i den kristna nåden.
Det blev så, och nu är Martin formellt katolik (jag vet inte om förhållandet kommer till kännedom pastorsämbetet i Solna, men det är väl antagligt att en attest skickas hit). Dopet hölls i sakristian av den lille, lugne byprästen och ceremonin var vacker i sin utförlighet med enkelt raffinerade rituella åtbörder och texter delvis på latin. Det fanns något ömmande personligt i prästens anföringar. Reinhold bar Martin och angav bekännelsesvaren som hans pater in spirito tills pojken återlämnades med en sorts gudomlig anvisning till den köttslige under själva akten oansvarige fadern.
Martins hållning och minspel präglades av en lycklig blandning av nyfikenhet och ointresse.
Några gånger gjorde vi sällskap, Reinhold och jag, utåt byns omgivningar. En eftermiddag tog vi vägen norrut- där bergen vid Karlsruhe skymtade på två mils håll (utlöpare av Schwarzwald). Här och var tobaksfälten stod klungor av skördare, de sänkte sina skäror och glodde lantligt misstänksamt. Men bara någon kilometer bort vid tog en ödslig, betesmark, odränerad och sommartid översållad med färggranna blommor.

Stora arealer låg där för fäfot och vi såg varken människor eller kreatur. En tjusig lövskogsdunge lik ett stort ekotempel stannade vi en stund vid. Jag frågade efter Rhen men den låg drygt 7 km bort, upplyste Reinhold, som f.ö. hela tiden jämrade sig över fru Scholz. Vi kom till en väg översållad med röda äpplen, sådana vi hade i trädgården hemma och en smula föraktade, tyckte de var vulgära. Vi hoppade över ett dike in i ett ”nordiskt” skogsparti, där det legat trampminor dolda ännu för ett år, och fortsatte ut på landsvägen vid tegelfabriken, varifrån en betraktade de många, till formen ständigt skiftande kullarna i Hart.
Några dagar senare tog Reinhold med mig till ”Undermålen” och den förvildade trädgården där. Jag såg f. f.g. i mitt liv en äkta kastanj, men dess gröna, törniga frukter var inte fritt utbildade på grund av bristande befruktning ( trädet var en enstöring) i landskapet). Ännu en nyhet för mig: humlebusken med sina mjuka blekgröna ”kottar”. Just som vi svängde in över bäcken på baksidan av trädgården överraskade vi en skock gäss i vattnet. En av dem lyfte vingarna över de andra, det var en magnifik syn.
”Untermålen” var byns romantiska reservat, Elisabeth har skrivit många färgglödande dikter efter besöken där.
Söndagen den 18 reste Reinhold och jag till den gamla biskopsstaden Speyer. Anette och Barbara skulle besökas i internatet. Reinhold ville inspektera förhållandena där. På så sätt blev jag i tillfälle att sätta min fot i ett kloster. Det bestod av en kapell liknande kyrka och ett antal imponerande profanbyggnader med en stor trädgård till. Flickorna levde kollektivt med 9 bäddar i tre rader. Det gjorde ett inte helt behagligt strängt intryck. Men föreståndarinnan, syster Ludovika, var en intelligent, behaglig kvinna med sällsynt fin blick för barn. Annette hade lugnat sig lite och Barbara pladdrade i ett. Reinhold fördelade en smula despotiskt chokladbitar mellan dem och sedan klängde ungarna i våra knän tills det var dags gör dem att rusa till måltiden.
Vi besåg redan den berömda domkyrkan i Speyer, vars förskepp och fasad alltsammans (romansk stil) är en sen tillbyggnad, som skämmer det hela. Detaljer. Den romerska kejsarkronan under taket, ”nasarenernas” bleksiktiga överdimensionerade al fresker, kryptan med kejsargravaran och skåpet med de tusenåriga relikerna. Det var en tydlig dunst av medeltid. En kort stund hann vi också betrakta Rhen och färjstället där, ett promenadmål för Speyer- borna.
Några dagar före min avresa gästades ”vi” av en bekant från Berlin, Schellman och hans fru. Mannen hade just återkommit efter års fångenskap i Ryssland varom han berättade många delvis sympatiska ting. Han var till yrket industriman, intellektuell, from katolik. En av de mest älskvärda och vinnande människor jag någonsin träffat.

R. Edvardson
22 sept- 13 okt 1949
22/9
Elisabeth och Reinhold hade inte längre fått något tillskott i kassan. Det närmade sig en ekonomisk kris för dem. Ändå ville de inte ta tillbaka löftet att kosta på mig den längre resan genom Rhendalen över Köln. I kraft av sin starkare vilja slog Reinhold bort mina betänkligheter, och när vi stod vid biljettluckan på stationen i den lilla byn Wörth- dit vi bilat med samma lilla grå familjebil som första dagen- löste han biljett över Mainz- Köln etc. För att slippa protestera längre stod jag vänd mot fönstret- utanför rastade en grupp franska soldater på flaket och fotsteget till en lastbil; allierad storman- över pågick – och sedan tvingade han på mig hela 30RM som reskassa. Han vägrade att avstå från sin generositet.
Ute på perrongen, Dela klängde sig fast vid mig, men jag var redan på väg och log endast distraherat. Dock skall jag aldrig glömma henne där på perrongen, springande med barnsliga växelsteg så långt den räckte vinkande, skrattande utan att se, stigande uppåt som i en liten himmelsfärd. Och så drogs hon in i det hela och byn gömdes i sin avlägsenhets vinkel. Norrut vidgade sig världen åter.
Egentligen hade jag inte rätt att sitta i den här vagnen. Den var reserverad för ockupanterna, d.v.s. fransmännen. Men jag visade konduktören mitt pass och han gjorde ett undantag för mig.
Två franska kvinnotyper att då och då låta ögat snudda vid den ena, blåsvart, bred och tung med sinnligt grov cynism i läpparna och ögonlocken, mustaschfjun armar tungt vilande på en fet mage, grova ben. Alltför stor ringar på de svullna fingrarna. Den andra ljus som mässing, alltigenom vek och undergiven ( kubiska kännetecken), med ytterst sensibla tunna läppar och sval blick. Den tunga en face den bleka profil, mitt emot varandra, alltför olika att öppna ett samtal eller ens öppna ett samtal eller ens observera varandra. 2 meter mellan dem och en oändlighet. Franska kvinnor.
Överallt i landskapet sprängda bunkrar stora stupade betongflak. Sigfriedlinjens bakre bastioner. Ett slags efterkrigstidens demolerade stenrös. Upp genom Woreus till Mainz, där jag bytte och steg på ett överbelamrat trätrist 3-klasståg. Ingen sittplats. Hängande i korridor och på plattform. Sevärdheterna började riktigt allvarligt vid Bingen, staden vid lilla Rhenkröken. Mitt ute i floden en riddarborg.
Samtal med en holländare och en rödhårig ungrare, kommunist. Den senare på väg till Belgien. Han inte ett ord tyska eller engelska. Vi blir kamrater på vår primitiva dialog.
Niederwalddenkmal på östra flodstranden, liknar Frihetsstatyn. Vingårdshyllorna bildar en bred trappa till stranden. Blücker gick över med sin armé här på väg till Waterloo. Lorelei kan jag inte skilja ut ur mångfalden romantiska berg. Från Köln gick Nordenexpressen mot Hamburg först nära tre på torsdagsnatten. Jag hade sex timmars väntan framför mig. Den fylldes av händelser för ögat.
Jag släpade mina väskor ut under hälsningsbanderoller till hemvändande krigsfångar och stod framför dörren. ( som ligger tätt vid bangården eller omvänt). Formacht överväldigade inte. Den stora konsten verkar alltid så fulländningen tar ner formatet. På sin 5-6 meter höga hylla låg den alldeles fritt och tycktes mig som en miniatyr. Ögat gick runt den. Ett tjog bomber har raserat stycken av väggen men inte träffat själva ryggraden och inte reducerat helheten. Mångfalden av korsblommor: en katedral, av mörk korall! Orgelmusik hördes genom ett stort hål i väggen, nödtorftigt lappad med bröder. Bara steg upp och ned i dubbla trappor allt blev här litet, torget, gatorna spårvagnarna. Bara människorna förkrymptes inte.
Några steg bort i närmaste gata hittade jag en enkel restaurang. Döm restaurangen torr jag namnet var. Där serverade en kortsnaggade butter äldre man från en grill. Besökarna: närmast till vänster två ståtliga blekslappa herrar i 40-årsåldern, representant- typer, cyniska, kallt lyssnande på varandra och deras kvinnor utan skönhet, ignorerade: 4 stora glas öl. Längre bort vid motsatta väggen en kvintett från landet, värdigt imponerande av att bjuda varandra på något så förstklassigt, uttrycket svävande mellan skygghet och bonddryghet. Nästa bord: två äldre självförsörjande damer. Sedan ett par förstrött pedantiska ungkarlar, ensamma i ögonen, förtroliga endast med tallriken och gaffeln, kurtiserande sina snapsglas. Och där vid kortväggen: den rustikt bredblommiga friskt rödkindade kvinnan med sammetsband kring brunspräcklig hals och guldmedaljong på lärftvita urringningen. Hennes kavaljer en 50-årig stubbmustasch, en statsbetjänt, postiljon kanske. Som underhöll sin sentimentala blick hängivna dam med utdrag ur sitt reglemente och några sakroniska anmärkningar.
Jag satt där en kvart och petade köttstrimlor ur tänderna- maten var utmärkt och billig- en spetsig student satte sig mittemot mig, jag blev irriterad av hans ”förfinade”, förmodligen teologiska världsfrånvändhet, hans fågelaktiga nappande i denna världens godbitar, och betalade med en hård brådska, som kom kyparen att stirra frågande på mig.
Kölns huvudbangård sträcker sig djupt ned i jorden. Man finner där ett par väntsalar, III o. I. klass, som på samma gång är restauranger. Först gick jag in på det sämre stället och fick en bägare bier. Lokalen var glest besatt. I ett hörn såg jag en svartskäggig ung man med fuktiga ögon. Han satt länge stilla och jag tänkte bara, att så kunde Ernst Josephson ha sett sig vid något kafébord i Paris på 80-talet.
En av de grabbarna vid grannbordet bakom hans rygg tar upp ett cigarrettpaket och bryter det. Av någon anledning går han först fram till den skäggige och slappar en pinne i ansiktet på honom för en tacksam blick. Och nu ser jag: båda arenorna är borta. Örnen hänger tom- han döljer det skickligt. Eld till cigarretten får man hos en underligt skrattande, brevskrivande man vid annat bord att röka en cigarrett är för honom ett tålamodsprov och konststycke. Han drar ett bloss viker ned huvudet och lägger cigarretten på bordsknuten, rätar upp sig, blåser ut röken och njuter en stund av eftersmaken i munnen, tittar i taket, innan han åter kastar ned huvudet och läppjar till sig den lilla vita hyllan. Slutligen släpper han den i golvet och dödar den med klockan. Reser sig och går osäkert med krängande axlar mot dörren. Vart, till vad?
Sannolikt en okomplicerad själ utan kraft att fördjupa sin smärta till inre tragik men därigenom på sitt sätt mera skrämmande, girigt jagande minsta chans att återfå något av de normalas privilegier.
När III klass slängdes flyttade jag över till I. klass, drack en kopp illasmakande kaffe och påföljd.
De dubbla träbänkarna på perrongen: där låg några pojkar och sov med bagaget i fickorna. Danskan och svenskar. Enkla äventyrare och konstnärsgesäller. En konduktörer visiterade dem: kanske hemlös? De drog fram sina biljetter och fortsatte att ”slagga”.

En ofantlig människa av hankön låg och sömnguppade i den kupé, där jag möjligen kunnat vila benen ett slag. Jag hade ändå tur för i Düsseldorf- tror jag- steg en dam av och lämnade plats åt mig mittemot människoberget.

Detta berg vaknade så småningom och framsläppte ur sitt djup en råtta, d.v.s. en liten svensk medelklassjäl- miniatyrgolfbaneägaren Oskar Olsson från Göteborg, på återresa från 4 dagar i Paris med sitt getingbo till hustru- det minst bildsköna par jag sett. De var så enormt missbildade att man måste betrakta dem som en idealisk kombination.
Oskars ena ben var 20 cm kortare, än det andra. Det hade, skarvats med en 5 kilos järnfot liknande ett stöd. På varje station släpade sig boken av tåget och hämtade ett par liter friskt vatten. Under tiden satt hustrun och gruvade sig för att han inte skulle limma. Med oroliga musögon spanade hon i korridoren och irrade runt frågande alla hon mötte: Var är Oskar.
Men Oskar skyndade över perrongen stödd på en käpp med två flaskor i den lediga handen. Sedan drack han i väldiga klunkar, torkade svetten ur pannan och lät kroppen svälla ut över bänken.
Oskar var lite misantropisk och surheten höll stånd med den naturliga flegman hos en man på 145 kilo. Han ringaktade sin hustrus intelligens, vilken ursprungligen inte legat mycket över 5:5:ans nivå och det lilla som fanns hade raserats av flitigt alkoholbruk.
Detta utomordentliga sällskap åtnjöt vi mellan Hannover och Köpenhamn- jämte en norsk student, som varit i Arles och skördat vin.
På färjan till Malmö tog man mig för en sjöman som skickats hem på konsulatets bekostnad efter förlisning- vilket smickrade mig åtskilligt. Några räddade från en katastrof utanför Guldkusten medföljde verkligen på turen. Där sågs också en italiensk arbetarfamilj, som varit på semester i Milano. Fadern och de äldsta sönerna arbetar i Asea, där familjen vistats ett halvår utan att lära sig mer än ett par svenska glosor, jag äldste sonen 19-åring, kunde inte ett enda ord besynnerligt nog, men alla trivdes de här, enligt vad fadern försäkrade mig på italienska, när vi hamnade i samma kupé på sista sträckan, till Stockholm.
25/9
De två resdagarna var jag inte ur kläderna och även om jag sovit mer än man kunnat begära utan sovbiljetter, susade tinningarna av utmattning och jag kröp genast under filten här hemma.
Jag fann våningen illa nedstökad. Målarna hade bestrukit fönsterbågar och golvlister och därvid rivit ned alla gardiner men tillbehör vilket låg hoptrastalt i sängen och på skrivbordet. Jag iddes inte mer än maka undan skräpet så att jag fick plats i sängen.
Tyvärr var väggarna inte omtapetserade och några dagar lät jag oredan fortvara, då jag tänkte mig att tapeterna skulle sättas upp när som helst. Men därom hörde jag ingenting sedan.
OKTOBER
10/10
Drygt 14 dagar har nu förrunnit sedan jag lämnade Rheinzabern. Jag skriver så gott som varje dag och får svar ungefär varannan stundom varje, ibland var tredje.
Uppsatsen om tobaksbyn vid Rhen kostade mig ett par kvällar. Jag har skickat den hem och till Skara tidning, troligen får jag den inte antagen någonstans. Den är för lång och skriven utan journalistisk känsla för det aktuella.
Kamraterna på tidningen har fått för sig att jag behöver bli omhändertagen. Således inbjöd mig i tur och ordning Evert, Broman och Peter Brie. Hos Evert blev jag kraftigt berusad och Lennart forslade hem mig, hos Broman blev jag trugad att äta och dricka i det oändliga, härsknade till och besvarade knappast tilltal (där ur också Bassen, Evert och Salberg, den sistnämnde strålade av småborgerlig trivsel), hos Peter trivdes jag heller inte- hans fru är dock en dämpade och tämligen klok människa. Jag kan vara säker på att inte bli inviterad till någotdera stället i fortsättningen och det betraktar jag som en vinst. Jag gick varje gång motvilligt bort.

Vacker brittsommar med halv julivärme avbröts av en köldoffensiv som sopade bort allt utom minnet av en torftig sommar.
R. Edvardson
13 okt- 12 nov.
1949
På väggen över sängen har jag nålat upp tre av de utsökt vackra fots, som onkel Heinrich, det tekniska snillet tog av Dela före de onda, ofattbara åren. Det största visar Dela som 10-årig i en bahyttliknande hatt med band om hakan. Bilden är utsökt vackert sållad med sommarvita ljusfläckar. På en annan är hon något år yngre och sitter parad i en mer än fotsid sidenklänning. Ansiktet påminner där mycket tydligt om Martins- sådan pojken ser ut om morgnarna. Det tredje kortet, av vyformat, tycker jag bäst om av alla- där är Dela 7 år och har vit klänning och ett band med vita blommor om håret. Hon skulle till sin första kommunion den dagen, och ömma- mormodern – betraktar henne med illa dold beundran och ett slags sträng förälskelse. Mormodern med sitt stora yviga hår och sin mäktiga öronprofil bredvid henne har ett djupt intagande allvarligt och gossaktigt trots betonat ansikte. Jag stirrar som förhäxad och jublar sedan som på julafton för längesedan.
Ur Reinholds och Elisabeths lösa fotosamling fick jag välja ut en del dubbletter och har nu en mindre portfölj med mestadels konstnärligt fångade ögonblick från Delas barndom och småflickornas oroliga uppväxtår. En stor brun ateljébild på Delas köttslige far, den ganska gåtfulle judiske juridikprofessorn Hermann Heller, betraktar jag som en raritet. Jag grubblar ofta över hans ansikte och gestalt, denne, lärde libertin, vars ögon har en så oavvisligt förförisk charm. Dragen är slappa, lojt accepterade, retfullt kritiska- men i den behagfulla cynismen skönjer jag med rätt eller orätt en bottensats av orolig, plågad självprövning.
Särskilt fascinerande tycker jag hans mjukt formade, lite dekadenta händer är. De hänger så nonchalant ned som om de just avvisat varje tal om en inre mening med det hela, som om de just utan ansträngning förhastat ett argument.
Vad de mörka bilderna på Dela beträffar har det kanske något att säga, att hon bara på en endaste av dem ser riktigt glad ut. Annars håller hon huvudet sänkt i bekymrade skuggor och när hon närmar sig puberteten tillkommer något som liknar bitterhet. Tanken att hon skulle haft föraningar om Auschwitz-plågorna och sjukdomen måste förstås avvisas. Jag får låta det bero vid en stilla undran. Fotoportföljen och det slarviga montaget på väggen fördriver en smula av tomheten ur rummet. Det är som alltid själva trycket som förändrats. I början kunde tomhetskänslan ge mig svindelchocker, nu har jag någorlunda lärt mig att andas jämnt och lugnt men tomt är det ändå och en stor saknad för ögonen. Jag beställde ett tel- samtal till Rheinzabern en dag, fick vänta ett par timmar över den utsatta tiden, och när Dela äntligen kom hörde jag henne så svart att beklämning högg tag om strupen. Jag måste ryta kärleksfullheter och blev alldeles hjälplös av det ansträngda lyssnandet. Någonstans djupt nere i ett gruvhål förnam jag Delas med sporadisk lika tydlighet. Det värsta var att jag inte visste om nåra ord nådde henne. Efteråt sjönk jag ihop alldeles och tomheten slog igen över mig mycket tätare än förut. Det var en dyster dag. Dela skriver så sällsynt soliga brev med lekfullt spirituella tonfall och ett lätt anslag som inte ett ögonblick är likgiltighet. Jag försöker å min sida vara detaljsaklig för att inte hamna i patos. Många gånger blir resultatet torftigt och förstrött.
Det flyter så sällan till hos mig, men möjligheten påtvingar mig ambitioner.
En viss lättnad bereder det att man just nu kan vistas på tidningen utan att förföljas av energi djävlar som Sven- han är i Paris- och T.T., som också är i Paris eller åtminstone i Frankrike nånstans allting fungerar ju ändå. Tidningen blir snarast bättre. Palle sitter och krafsar stillsamt i sina almanackor och skriver läsbara ting, Bassen dirigerar en del och producerar mindre hinner dock nu tidiga morgontimmar och fiskar sistahandsnyheter utan jäkt vid telefonen i korrekturrummet, Lången ler man sällan, han ägnar sig företrädesvis åt att redigera den nystartade skolidrottstidningen vilken jag redan berikat med en medelmåttig slump. Etc. Etc.
Men djävlarna nalkas ur skyn också splittras idyllen.
Hans påpekar, att jag tycks finna mig bättre i arbetet då jag är ensam. Det stämmer. Jag stjäl då ingen tid från mig. Jag har inga blockslag som vakar på mig och så som behöver mig. Jag har inga klockslag som vakar över mig och tjatar över arbetet är för ungkarlen inget straff utan tvärtom hans enda tillflykt.
Jag lånar givetvis hem lite böcker från stadsbiblioteket, men det mesta förblir oläst, i synnerhet de tyska filosofer, som Reinhold rekommenderade mig (Schiller, Heidegger.) Jag har lovat att försöka bättra på min tyska i vinter- för att ledigare kunna konversera med de kära anförvanterna- men fan vet om jag ids.
Veckor av torr värme igen. Men söndagen den 23- bröt ett oväder löst på middagen. Jag skulle följa med Stockholmsloppet en tur på oskyddat lastbilsflak 1 ½ timma. Eftersom Dela behöll regnrocken hemma hade jag inget att skyla mig med i spöregnet. Jag blev fruktansvärt blöt- nålvasst ettrigt duggblåsten i ansikten och vätan trängde in till kroppen. Visserligen hade jag en smula ombyte på redaktionen och störtade mig dit fortast möjligt, drog på mig gammal kvarglömd lump, som Dela med säkerhet skulle slitit av mig. Men råkade på hemvägen ut för ett än värre oväder- fräsande regnbyar och gick i fuktig vadmal ett dygn. Att jag klarade mig från de strapatserna utan minsta tecken till förkylning måste betraktas som ett mirakel, i all synnerhet som var tredje person dras med snuva och influensa bekymmer. Så ännu är det gott virke i den gamla gossen- Från Elisabeth någon gång i veckorna ett ganska långt brev, huvudsakligen rörande Dela, som i föräldrarnas ögon är högst
Problematisk. Hur ska det bli en människa, en hel och mogen karaktär av henne, undrar allvarsamma E. Kanske menar hon egentligen: hur ska vi kunna få Dela att bekänna som vi. Detta sätt att betrakta en (så gott som) vuxen människa som ett embryo, förargar mig. delas personlighet har redan tydliga konturer och till den hr en viss skepsis. Hon faller inte undan för övertygelse försök innan hon tänkt igenom eventualiteterna och fått ett personligt grepp om detaljerna. Denna hennes självständighet och stridbarhet ting för E o. R. De för gärna maktspråk i andliga och intellektuella frågor.
Själv uppfattar jag ett dilemma av annat slag hos Dela: hur ska hon riktigt få tillfälle att spänna ut vingarna och besöka sitt Nillcend. M.a.o: står inte jag på sätt och vis hindrande i vägen för hennes personlighetsexpansion. Det finns något tragiskt över en så ovanlig kvinna ska vara instängd i småförhållanden. På något sätt måste frågan besvaras, hur Dela ska kunna utnyttja sina anlag, som finns där redan medvetet iakttagna.
E. ser bara ett flyktigt drag hos Dela och uppfinner namnet Kolibrin åt henne, vilket i och för sig är ett fynd men bara beskriver en liten och ytligare sida av hennes väsen.
29/10
Delas biljett gällde till den 5 nov., men vi hade varit skilda i drygt 5 veckor och det började kännas kusligt. Genom vissa arrangemang – med sovvagnstillägg bl.a.- fixerade jag själv hennes hemsreas till den 27:e på kvällen. Jag gruvade mig mycket för hur hon skulle klara av den långa färden ensam med Martin, hoppades att vänliga människor skulle bistå henne, men det var en stor lättnad att rusa emot henne där hon väntade med Martin nedbäddad i korgen- han hade nätt och jämnt vaknat och låg så ömkligt och sneglade med huvudet putande ut mellan två pinnar i den gröna korgens galler. Han hade vuxit ur resesängen på två månader.
Dela förebrådde mig att jag mötte klädd endast i sportkostymen och med en scarf om halsen, fast det hade blivit kallt på natten. men vid hemkomsten- vi tog bil ut förstås- gav hon mig komplimanger för städningen. Jag hade tagit mig ledigt över lördagen och till söndag kväll- med undantag för några timmar på Råsunda.
Vi hade ofantligt mycket att tala om, trodde vi, men ämnena gav sig först så småningom. För Dela var det nog viktigast att få förevisa skorna och klänningen hon fått av Elisabeths amerikapaket. Mycket prydliga persedlar och en lättnad för vårt klädkonto, det benrangliga.
Martin hade utvecklats mycket och jollrade långt mera avancerat än vad jag mindes. En ton av Rheinzabern var märkbar i hans kvitter. Och Europa hade skämt bort honom med dagliga dansturer, varunder han gnolat någon egen melodi. Han märkte genast, när jag tog upp honom för en sväng på golvet att jag inte hade rytmen som Reinhold.
Dela försäkrade mig att hon i fortsättningen skulle öppna sig helt åt hemmet, hon började laga två mål mat varje dag och trivdes en tid med detta, ja trivs kanske ännu. När ska hon tröttna? När kommer hon på andra tankar?
”Några viktigare livsfakta har jag sedan inte antecknat mig till minnes förrän lördagen den 12, då Elisabeth Bergner reciterade på Dramatens stora scen och Dela ordnat biljetter för oss båda och Kurt Gordon.
Den lilla rödhåriga bleka kvinnan, som man mindes från ”Trånande läppar” stegade in på den stelt dekorerade scenen likt en späd lyceumflicka. Hon satt rakt skolbänks- (eller kateder-) vänd mot publiken, bergkristall- (?) knapparna blixtrade grönt och violett i den svarta, kyskt skurna taftklänningen. Och hon läste och solospelade en novell av Schnitzler, bibelstycken och Skärs Johanna så att man upptäckte nya rymder och omättliga avstånd i den mänskliga…
1950
4/1.
Isig morgon svår kyla (20 grader). Inne på golvet upptäcker Martin tredje dimensionen. plötsligt tar Dela min arm- vi ligger som vanligt bredvid varandra på dyschan och läser-
”Se! Se! han går!”, säger hon. Och där liksom svävar Martin upprätt med händerna lyfta, till den mänskliga … makten. Utan att egentligen ha tappat fotfästet, viker han ihop sig och … springer vidare. Så har fyrfotingen blivit tvåfoting och synes själv inte särdeles imponerad av detta förhållande. Han vågar nu och med några upprepningar blir det vana, ett sätt att förflytta sig bland andra.
Han är knappt 16 månader nu, och är alltså ganska sen i detta avseende. Dock verkar som om fötterna skulle fungera ganska bra, fast de ännu långtifrån rätats ut ordentligt. Vi får vara mycket uppmärksamma på deras anpassning.
Sedan han nu lagt våningens knappa utrymmen under sitt välde vållar oss Martin ständiga bekymmer: han river ned allt han kommer på och tömmer gladeligt bokhyllorna i en blink. Ibland får vi lov att offra någon mindre värdefull skrift till den lilla draken. Han söndersliter den beslutsamt och så är han tillbaka vid bokhyllan. Värre är att han börjat fingra på gaskranarna och vi vågar inte lämna honom ensam i köket utan att ha slagit på gasspärren.
5/1.
Martin går nu tvärs genom rummet utan mellanlandning.
”Jag noterar: Dela och jag har inte grälat på två veckor!”
Trettondagen. Halvt löfte Upsala- resa, för sent till tåget (hemlig avsikt). Bassen var där! Missförstånd på redaktionen. Filmen ”Fönstret”.

Möjligen blir det inte så många tillfällen att fira jubileer för mänskligheten framdeles. Om det nu är sant att vi ska utplånas hela högen. Kanske det är därför som halvsekelskiftet blivit så uppmärksamt.
Ibland när jag gungar Martin på magen och håller hans händer och armar eller matar honom, där han sitter i sin barnstol, önskar jag nog att få fortsätta med honom ett rejält stycke fram emot år 2000. Martin kommer att vara en knappt medelålders man då. En oerhörd framtid ligger innesluten i denna tanke. Någonstans däremellan inträffar mänsklighetens självmord. Jag tror inte på det. Önsketänkande. Jo, allt vårt liv är en önskans tanke- och förverkligande. Naturligtvis kunde och borde fakta tillrättaläggas efter vår bästa önskan.
Men- jag nekar inte till att jag är medveten om det förlorade. Stundom kan jag inte se något godtagbart alternativ för det kommande. Stundom den tanken: att det är en saga, som obönhörligt närmar sig slutet. Berättelsen om människan, med en och samme berättare och lyssnare.
Tragiskt för den som älskar, men ingen trafik blir över, heller ingen smärta. Kanske börjar det någon annanstans i världarna. Den komiska arkipelagen. Jorden en korall ö, som plötsligt försvinner. Myten om elden och floden. Atlantis.
Att se det i ett stort perspektiv.
Men den enskilda människan, jag, försvinnande. Någonstans upphör bara kedjan. Om den första eller sista länken, kan ju vara detsamma.
För Martins skull avstår jag från alla stora perspektiv. Berättelsen om honom- en skapelsehistoria. Hur han genom att dagligen vållar ett litet kaos småningom bringar ordning i sina föreställningar. Upprepade återfinnande gör honom bekant med tingen. De inför begreppslöst i hans sinnens tillgångar. Ännu har han inte gett namn åt något utom möjligen Dela och mig, men ”mamma” och ”pappa” har en obestämd syftning, vilket ännu mera gäller ”Martin”, som han dock uttalar alldeles korrekt men litet ett eko. Enda verbet hittills ”titta”. Det åtföljer gärna en utåtvänd aktivitet och får därmed sin riktiga fixering. Resten är ”skalor”, tungövningar, tjatter. Om ett halvår borde han kunna göra sig förställd någorlunda.
Många karaktärsmöjligheter finns skiftade i den lillas väsen. Iakttagen bara ett ögonblick då och då kunde han ge inlagd av en förvirrande mångfald. Den stillsamme. Den grubblande. Den frimodige. Den skygge. Den tvingande. Den kvickögde. Den lidelsefulle. Den höge. Den kritiske. Den innerlige. Den argsinte.
En nästan kolerisk ilska bryter loss ibland. Han kan stå mitt på golvet och stormskälla, när han blivit förorättad. Det är förtjusande komiskt. Dela tror att antaget till detta ursinne kommer från mig, men det kan ju vara en annan adress också. Jag finner honom avgjort dominerad av Delas bidrag till arvsmassan. Jag skulle inte tycka om att känna igen mycket av mitt eget hos honom.
Underligt vore det om han inte från den Langgässerska- Hellerska sidan fått en överlägsen intelligens.
När han kommer i kontakt med de övriga, barnen i omgivningen uttrycker hans ansikte och hållning en medfödd suveränitet.
De väcker hos honom en stillsam undran, som aldrig övergår till nyfikenhet. Han synes redan med en blick kunna värdera dem. De lämnar honom oberörd förefaller det.
Det jag skulle vilja lägga till bilden av Martin- de mycket små detaljerna, rörelsens alla nyanser- undflyr mig.
Jag hör de mjuka skosulornas lätta oregelbundet rytmiska klapper mot golvet. Cellstoffen och plasticbyxan inskränker hans rörelsefrihet så att man i en smula tvång måste vrida fram benen och ta för mycket luft under foten. Han förflyttar sig med små ”parallella” halvcirklar. Fotfästet är blint som hos en vuxen, som går ned i en mörk trappa. Hans lemmar befinner sig ännu liksom i dunkelt rum.
Lemmarnas mjukhet och till det en ovisshetens eftertryck, en lätthetens trevande tyngd. Att lyssna till det bakom ett draperi, på ett litet gåtfullt fjärran, det blir i mina öron en älsklig melodi.
Bokhyllorna som var hans första verkliga fyndorter på vägen till väggar och trösklar tycks Martin nu ha exploaterat för gott. Med en plywoodskiva skyddade vi de ömtåliga häftade volymerna för hans ilsket verksamhetslystna händer och numera vänder han sig alltid vädjande om, då han gjort halt framför bokraden. Vi behöver inte höja det varnande fingret längre. Martin har situationen klar för sig men han vill liksom försäkra sig om vår medverkan. Han konstaterar sin säkert men hotar samtidigt skälmskt med ett återfall och rycker hetsigt ut en bok så långt kan jag väl gå i alla fall. När vi kastar en tidning eller en värdelös bok som ett drakoffer till honom kan han ofta visa prov på ett kultiverat umgängessätt med de tryckta sidorna. Han pekar på bilder och begrundar dem inte helt utan hållpunkter. ”Titta! Titta!! Utbrister det lilla fruktade pekfingret.
Fortfarande gäller iakttagelsen och reella ting intresserar honom långt mer än ordinära leksaker. I sitt samliv med den uttjänta puderburken, den grönmålade, mässingssprittande läkerolplåtasken, portmonnän, cykelpumpen, silverarmbandet och den röda, stjärntanade lilla ljusstaken är han en nyckfull despot. Han förkastar dem och återskänker sin gunst med påfallande plötslighet. Kastlekarna där riktningen är den mest oberäkneliga, uttrycker ett behov att bringa tingen under hans vilja. Det blir symboler för känslans snabba ombyten.
Uthållig är han bara i sitt entoniga gnäll, som sliter våra nerver och kommer dem att krylla sig. Särskilt Dela pinas till vansinnets gräns. Enda riktigt effektiva boten är att at honom i famnen och gunga honom, vilket alltid är min sak. Då sitter han gränsle över min mage med en mest självklara och obesvärade min, och om bara ritten upphör en sekund, morrar han till manande hotfullt, sannolikt kommer han at få en livslinje med tvära kastningar, maskerade av lidelsefullt bekämpade motstånd. Vankelmod, vekhet och kort lidelse blir nyckelorden för Martin.
Pojkens ögon har nu fått en helbrun färg (något av kanel i den). Blicken är mycket fast och lugn med genombrott av ironi och humor. Näsroten något bred och ytterst lätt intryckt, munnen oändligt ädelt formad med sluttande övre båge och en fyllig mjuk rundning nertill. Ännu träder inget drag fram särskilt ur helheten. Det är en vacker frukt, ett äpple som man gärna vill kupa sina händer för.
Armar och ben saknar alldeles den klumpighet som oftast präglar barn strax efter ettårsåldern. Särskilt armarnas form tröttnar ögat aldrig att följa. Sena han börjat äta med oss vid bordet och gärna sväljer diverse potatismosblandningar har han också fått en smula hull på revbenen, men nättheten försvinner nog inte trots att jag dessemellan ofta stoppar chokladsmulor i munnen på honom.
Det orala är naturligt ingen viktig del av hans vitalitet. Han bits med stor vällust och hugger efter våra fingrar utan förbarmande. Det kan bli ordentliga märken ibland.
På sistone har han börjat med att rusa ut i tamburen då jag kommer hem från arbetet. Han hojtar till med andäktig glädje men grips strax av tacksamhet som om han inte kände till någon fortsättning på sitt glädjeutbrott. En uppvisning framför spegeln burkar ge honom ny impuls men han lämnar sedan inte gärna denna gåtfulla företeelse, där han presenterats för sig själv utan att ännu kanske riktigt ha blivit klar på identiteten.
15/1
Hemmasöndag. Vitgrått. Martins steg på golvet. Dyschan. Tulpaner. Skymning. 7:ans buss svänger ned till Hagalunds torg.
17/1. Dela väntar på besked från Mörby lasarett: det ska bli abort nu. Men det ligger en ovisshet över det hela.
Mamma får vänligt brev och tror jag är kristen.
13/2
Beslutat ge Dela en biokväll. Lägger Martin tidigt, lyssnar med oror i dörren: märker hanknäppen i låset? Ett väldigt vackert yrväder leker kring lyktstolpar. Redan snö över fotknölarna. Alla bilar belagda. Vi går nedåt järnvägsundergången, stannar där i lä, men ett tågsätt åskar i balkarna, skrämmer Dela tål i sista momangen. Sveavägen. De älskande i Verona. Franskt. Ljuv ironi. Och Dela njuter. Jag har varit hygglig för en gångs skull.
1 mars- 8 april 1950
Som vanligt börjar jag med några notiser om Martin- det är rimligt eftersom jag inte har stort att tillägga om mig själv.
Just när jag sätter pennan till papperet har Martin på sitt strövtåg genom rummet hunnit till den lilla breda bokhyllan. Där drar han till hälften ut ett av de ljusblå Viktor Rydbergs- banden, vrider på huvudet för att se om man observerar honom, hör Dela varna: ”Martin! Foj! skjuter ut hela den blå serien. Han har iakttagit all den hänsyn han anser sig skyldig.
Vi trodde han var avvand att röra böckerna, men han har fått återfall, d.v.s. cirkeln har slutit sig igen. böckerna tar ju inte direkt någon skada av att ligga på golvet en stund- han låter i alla fall som regel bli att slita i bladen- men värre är det med stickkontakten och sladden till bordslampan. Där är faran dubbel, främst att han får en slöt- och den skulle han sannolikt inte överleva- sedan att han drar ned den ytterst skrangliga svårt lutade lampan. Vilket hat inträffat flera gånger. Och kostat oss besök i Färghandeln med utlägg för glödlampor.
Svårigheten at uppfostra honom och betinga honom lämpliga vanor består mest däri, att han själv ironiskt genomlyser sina puts- Dela berättade hur han på lek straffade sig själv för ett ryck i sladden genom att klatscha sig på fingrarna. Det skulle ju betyda att han nu insett vad aga är för något. Men man kan också tolka det som en imitation utan ”moraliskt” innehåll. Det verkar nog mera troligt.
Straffet kan också fixera honom vid handlingen, så att han oftare upprepar den än han annars skulle ha lust till det. I regel kallas det väl trotsbeteende men jag tänker mig att det rör sig om ett mera gåtfullt samband mellan lust och olust (alltså tangerande det psykologien etiketterar med masochism) sent omsider fick snickaren färdig den säng insats vi beställde åt Martin i julas. Tyvärr missförstod han vårt önskemål och byggde gallret felaktigt att sängen kom att likna en apbur- Dela ville ha honom till att ändra det för samma pris, men jag lyckades avstyra saken. Gallret är i alla fall så högt att vi sinte når ned till bädden utan måste lyfta bort ställningen var gång vi ska reda upp. Det är lite obekvämt också att manövrera mellan spjälorna.
Martin såg obetydligt konfunderad ut i det nya fängelset men började snart skaka gallret så att det genljöd.
Vi väntar nu bara på att få ta ut honom och låta honom debutera på barmark.
Dela har redan efter drygt 3 ½ månad börjat svälla upp en smula. Hon klagar ofta över trötthet och har dessutom alltsedan Martins förlossning haft ont i svanskotan- eller vad det kan vara- och smärtorna förnims starkare nu. Hur ska vi orka med våren och sommaren?
18/3
Martin tar sina första steg utomhus. Han larvar i väg med sprudlande glädje förbi hopen av mera gårdsvana ungar. De samlas kring honom och han siktar sin glädje mot dem. med armarna högt svängande dinglar han bort mot gatan. Dela håller honom i en skär tyg sele, men han försöker slita sig fri för hjuldonen träna in markstilen.

20 mars på kvällen Kyrkogårdspromenad den 20 mars

Nytta och nöje
Han var ganska grinig, ville stundom varken sitta eller gå och vi tröttnade snart, särskilt som bänkarna ännu var ivrigt kalla och snö ling avser här och var. Daven innan besökte jag en vårkylig premiär i Eskilstuna.
5/4
Vi hade gett återbud till hemresan över påsken men ångrade oss sent och jag lyckades verkligen komma över ett par biljetter. Vi kunde ju ge oss av redan dagen före skärtorsdagen, då de flesta resenärer och påskferiefirare ännu arbetade. Jag skyndade mig direkt från tidningen på onsdagsmorgonen och ställde mig i kö. Dela kan fortare än jag vågat räknamed så att vi hade sällskap i den stillastående karavanen. Men Martin ville inte alls finna sig i att trängas med en massa bagageöverlastat resefolk, han sprattlade sig under gälla skrik ned till golvet. Vi hade sele på honom och han drog iväg med mig över golvets stenrutor ända bort till norra spärren, där han också sökte tränga sig genom. Pojken larvade och stapplade så lustigt envist att jag blev mer och mer förlägen och nätt och jämnt hann fram tills spärren öppnades. Vi valde goda platser alldeles vid restaurangvagnen och Dela tog genast itu med att lägga om pojken.
När Martin vant sig vid tågets besynnerligheter började han promenera omkring i kupén på egen hand. En ung vacker flicka med rakt mörkt hår- mycket förnäm ras, tydligen en smula tonårsneurotisk- frånstal han en broderad portmonnä och den underhöll sig de sedan en god stund med varandra. Ett rent intelligent leende lyste upp flickans gråa, vanvårdade hy och hon påminde mig en smula om Lena Öhrnell.
Knät Hallsberg tog vi med oss pojken till restaurangen. Han satt i mitt knä hela måltiden och uppförde sig till belåtenhet.
Det besvärligaste återstod: bytena i Laxå och Gårdsjö. Dela fasade för dem. Men vi hade inte mycke bagage och allt förlöpte väl tills vi skulle stiga av i Gårdsjö. Då upptäckte Dela att min portfölj saknades. Antagligen hade hon glömt den kvar på perrongen i Laxå eller möjligen hade den följt med snälltåget till Göteborg. Jag lyckades slå ned den uppblossande ilskan (bara två saker att hålla reda på och så glömma den ena men kunde inte erinra mig att det fanns något annat värde än ett par nyköpta handskar och ett etui med rakgrejer i portföljen. Mest beklaglig var förlusten av den senare. Men chansen förelåg ju att jag kunde få tillbaka den. Misshumöret över fataliteten skingrades snart. Ingenting obehagligt hade inträffat med Martin, och det var ju väsentligare.
Vi visste, att Gunne o Henry fanns där före oss i Madlyckan. Där igen visste vi också, att misstänksamhet var utsådd, att vi som familj helhet inte var uppriktigt välkomna.
Jag märkte från första ögonblicket att mamma ville skilja mig ut från Dela och att Martin inte riktigt betraktades som mitt barn. Vis föstes ned i soffan vid låga, runda köksbordet och dryg karotter med kött och annat sitter under näsan på oss. Det dröjde några minuter innan Flincks kom och hälsade. Olust och agg höll dem tillbaka. Gunne sa motvilligt efter en stund:
”Martin är i alla fall söt”.
Som om hon menat, att man ändå inte kunde skylla föräldrarnas vanartighet på barnet. Och Henry betonade dovt att pojken var rar. Men mamma såg ingenting särskilt hos honom. Annat än att han bara ha lite mindre flickaktiga drag. Förresten så ungar, inte ska man tala om dom. Bara 1 ½ år inte är det något att fästa sig vid hur såna ser ut. Nej, men när dom blir äldre och man kan tala med dom (stackars barn, borde de inte få bli födda döva öron i så fall).
Man hinner glömma en del på två år.
Det vill säga man vet ju ännu, men vetskapen har torkat ihop till en skorpa och förlorat volym. Nu blötlägges den och sväller igen och då uppfattar man med ökad tydlighet det mest.
Jag kan säga att först den här gången blev jag riktigt klar på hur tarvligt smått mamma har det inombords, hur standardiserade hennes idéer och ”konstigheter” är, hur enväldigt bestämda av hennes två miljöer, halvherrgården och ”prästtjället, och två idoler, den ursprunglige, fadern, och den utvalde, mannen. Hon hör sannerligen inte till dem, som förmår självständigt tänka sig fri från släkt- och klassföreställningar. Hon är bara en smutsig spegelskärva, där man kan ana idékomplex av en viss avlägsen tydlighet. Desto mera komiskt framträder hennes anspråk på att vara en fritt tänkande varelse (”Man ska inte tor allt vad folk säger”. ”Tänk om jag skulle apa efter den nya tidens tankar”. O.s.v.). Det enda försonande i hennes yvighet finner man i troheten mot det ärvda. Men det löna sig inte att söka dra upp några riktlinjer. Hon trasslar genast ihop till nystan och börjar sticka på en ny tumvante.
En eftermiddag, då hon var på Sörbylund, tog jag ner en av hennes gamla blå dagböcker. Den var från de första åren på 20-talet, och jag kan inte neka till att mycket där utstrålade egensinnig karaktär och ett visst moraliskt oberoende. Dessutom hade stilen överraskande kvaliteter: reda, skärpa och rytm. Med åren har hennes föreställningar bakats ihop till en kompakt, degig klump. Och man måste ta med ålderssymptomen när man bedömer henne. Men den rosiga vitaliteten försvårar det för en. i sina fixeringar verkar hon nu ungdomligt överdriven på samma gång som bittert senil.
Hittills har jag betraktat henne som en idealisk svärmor, men inför Dela tappar hon stilen. Man kunde begära av henne att visa en liten smula takt och inte ständigt ta upp ömtåliga ämnen. Hon tycks tro att hon förmår framlägga sakliga synpunkter men i själva verket avslöjar hon bara sina aversioner. När Dela logiskt går till rätta med hennes funderingar mister hon alldeles sansen, för allergiska röda blaffor på halsen och gnisslar tänderna hjälplöst. I reträtten svänger hon om till självömkan på det vedervärdigaste sätt (”Ni får verkligen förlåta mig, jag är så syndig, så syndig, så syndig. Jag kommer att ligga vaken i natt. Jag lovar att aldrig mer säga något”.) Och man märker hur förtrytelsen jäser under den hycklande förödmjukelsen. Det dröjer också bara en halvtimma tills hon samlat ett nytt fång ulltåtar att spänna med samma härva, samma evigt gnällande spinnrockshjul, som aldrig flyttar sig ur fläcken.
Minst 20 gånger under påsken åstadkom hon högljudda fäktande sammaslitningar. Karl-Henrik, som aldrig blandade sig i det trista handgemänget tappade till sist tålamodet och undrade ”man aldrig kan få fred nån gång”. I första hand var det riktat till mamma, men naturligtvis inneslöts det en hemlig adress till oss, som inte kunde ta den gamla virriga kvinnan med lämpor.
Vid mera dämpade samtal utan obehagliga riktpunkter framkom en del av intresse. Således berättade mamma, att pappa i cirka 15 års tid led av något slags epileptiska anfall. De upphörde kort tid efter flyttningen till Mariestad. Varje gång pappa beträdde predikstolen eller altaret satt mamma och våndades för att han skulle få ett anfall den gåtfulla sjukdomen. Varför? Kanske skämdes de för den? Kanske de fruktade att den skulle komma till församlingens kännedom och därigenom skada honom i hans karriär?). Sannolikt var pappa en långt mera sammansatt varelse än någon i hans omgivning mamma inkluderad förstod. Och jag funderar nu ibland över om det patologiska hos pappa haft någon avgörande betydelse för min egen nervösa konstitution. Egentligen är det märkligt, att mina syskon så helt onyanserat uppgått i massan.
Första kvällen fick jag samtal från Stockholm. En idrottsledare ville ha mig med på en offentlig debatt i Medborgarhuset. Min uppgift skulle vara att bidra med sakligt grundade argument mot idrotten. Jag ställde mig tveksam och betonade min lojalitetsplikt. Fick några dagars betänketid.
Jörgen anmälde sig som vanligt. Dela och han kommer bättre o bättre överens. De roar varandra, men fasthåller en viss pikant inbördes skepsis.
Promenad bortåt vägen med Martin. Vi hinner inte längre än till järnvägsövergången, där möter vi könsaposteln Kyllenstierna och stannar i långvarigt, mångsidigt samtal. Gubben representerar med all sin rationalistiska cynism ett sorts humant evangelium: det skaliga förnuftet, som avvisar det onda. Men det snubblar över gränsen till fariseism och tangerar alltid grymhetens sfärer utan att märka det. Springan mellan rättrådighet och intolerans är inte lätt att passera igenom.
Med min adoptivson på Norra Bantorget
8 april- 19 maj
1950
Vi hade egen radio i köket – Blombergs- disponerade ett litet bibliotek- Blombergs- och i en byrålåda hittade jag en vacker, röd, storbladig butterfly- antagligen Blombergs.
Annandagen fortsatte jag till Jönköping, iförd den ståtliga flugan, beställde där två il till Stockholm för att om möjligt ordna ledighet på tisdagsmorgonen- hur skulle Dela orka med att resa hem i svåraste påsktrafiken? Och hon ville inte komma efter med Martin. Jag fick tag i Palle. Han lät vresig. Dock ville han inte neka mig. De båda samtalen glömde jag betala (vilket väckte larm men sedermera avklarades- rättsliga åtgärder hotade).
Jag ringde in min spalt till Söderström, och först tisdag vi tillbaka i Hagalund (Martin betydligt grinigare den vändan).
Sverker och Wolf var förbannade över min skolkning. Lindhagen semestrade- annars vete gudarna. ( Abel Ankarstens sällskap till Laxå. Läpparna gul av torkad äggsmet. Rolig man). Jag minns sedan hemifrån. Hur den nästan groteskt uppvuxna Ann-Britt, 13 år, längre än Ingmar, satt och läste sagor för lillasyster. Flamröd klänning och kinder. Dela plötsligt (hennes första ord till flickan): Du ska klä dig i pastellfärgat. Det slår bättre mot färgerna i ditt ansikte.
Dela kom för abrupt. Den skygga flickan försökte gömma sig över boken. Och Dela kommenterade hennes bryderi.
Vi märkte att Ann-Britt stod i ett alltför hårt beroende av modern. Hon reagerade kraftigt (men med ett barnsligt instämmande), när vi talade om att ta med henne upp till Stockholm.
Den minsta har nu övertagit Ann- Britts ironi och oberoende. Mellantösen talar fortfarande inte fullt begripligt, men emotionellt står hon över de andra, hon reagerar känsligt i alla lägen ett språng. Men de motoriska vanerörelserna inläres. Han griper tag i teskeden och försäker manövrera den till tallriken. Han tycker inte om att vara passiv och bli behandlad som ett objekt. Lättast fördrar han matningen, då man ger honom något att plocka med.
Martin har stor glädje av att vistas utomhus och få, njuta rörelsen. Han blir desperat när man bär in honom efter en utflykt till gården, gatan och lekplatsen. Ännu kan sitta länge och lugnt i vagnen, men lyfter man ur honom och han får traska runt en stund återvänder han ogärna till sittandet i vagnen. Dörrar och cyklar intresserar honom särskilt. Han kan outtröttligt stänga en dörr, som gläntas. Ju klämmigare desto bättre. Och gårdens cyklar är föremål för hans enträgna experiment. Pedalernas sumerdynor, ekrarna, lyktan, det fingrar han nyfiket på.
Det besvärligaste är att han gärna vill larva ut till autostradan. Alltid eller nästan alltid väljer han riktningen ditåt och stupspringer med nystande armar bort förbi kiosken. Det skulle aldrig falla honom in att stanna hos de andra ungarna. De kommer rusande och petar på honom och famnar om honom, men han skakar dem av sig, rundar dem och fortsätter i sin egen riktning.
Dela har Martin till mannekäng och han gör sig bra i prydliga små klutar. Borta på lekplatsen vill han gärna beröva andra ungar deras leksaker och han ställer till scener varje gång man korrigerar honom. Sandlådan flyr han, med list tar han sig ut genom öppningen mellan cykelställen och vips springer han på asfalten. Jakten är i gång. Ofta avvaktar han, tills han ser att någon förföljer honom, då vänder han och sätter av med högsta fart i förbryllande riktningar.
Han framstår som en extrem individualist vid en ålder av 19 månader.
Dela var trött och ville bli av med oss en stund. ”Kan du inte ta ut Martin på en promenad”, sa hon. Och när hon säger så är det bäst att lyda, för annars gör hon det jäkligt för en alltid på något sätt. Alltså, Martin, satte jag dig i knät och drog på dig den bruna overallen, och du skrek och gjorde dig styv i kroppen som vanligt för att hindra mig men efter en stunds brottning var du i alla fall rustad och jag kunde bära ut dig till vagnen.

Vi hade tur för det var en ovanligt vacker och mild aprildag- onsdagen den 19 för att vara exakt. Och du skrek inte längre, vred dig bara runt och ställde dig på knä och hängde på ryggstödet och höll utkik i alla riktningar.

Vi svängde ut på autostradan och du kisade irriterat med ögonen för en massa bilar rev upp damm, när de rusade förbi. Vi hade inte bestämt oss ännu vart vi skulle ta vägen men fortsatte i alla fall under järnvägsbron och du blev lite vrång för att tåget som just passerade över därute så hotfullt. I stället för att som vanligt ta av mot Kyrkogården följde vi autostradan rakt fram och där såg vi Karolinskas stora skorsten lysa gul över de underliga tegelhusen och några pojkar – de flesta 4-5 år äldre än du – krypa in i och ut ur ett litet sockertoppat tält. Sen tänkte jag som så at Dela tror väl att iv bara stannar ute en halvtimme och så har hon oss på halsen igen, men den här gången ska hon få se på annat. Och så beslöt jag att vi skulle in till stan. Strax före bron till Torsplan stannade vi och fixerade ett par motiv- jag hade hela tiden färgkritorna i tankarna. Och där låg t.v. Vanföranstalten som du har en del både muntra och tråkiga, mest förstås tråkiga minnen av. Till området hör också en fotbollsplan med en smal slinga kolstybb till. Vi tänkte då, att de lama och lytta naturligtvis måste ha dessa målstolpar för ögonen jämt så att de inte ska glömma sin ofärdighet. Löparbanan vid Vanföranstalten fann iv vara en tidstypisk hjärtlös kontrast. Det var naturligtvis alltför ängsligt och angeläget tänkt. Vi får skylla på vår bristande käckhet och rushighet.
Bergknallarna är sargade av sprängskott på båda sidor om vägen och sedan är det ett rätt stort tomtstycke- bangården lastar av däremellan – till kvarteren kring Torsgatan och upp mot Vanadisplan. Staden markerar sig tydligt som om den vore en fästning och husväggarna där har en kompakt dyster prägel.
Ja, sen tog vi 7:an hela vägen till Engelbrektsplan, gick genom Tunneln – där du blev orolig och fundersam igen- och så bar jag dig upp till redaktionen. Den bleka, fräkniga flickan i växeln tyckte du var en ovanligt söt pojke, men hon fick inte hålla i dig ändå. egentligen hade vi ingenting att uträtta, så vi gick ner genom de mörka trapporna igen. och den långa vägen tillbaka hem skjutsade jag dig själv, och du såg inte trött ut någon gång, men du spottade ut den vita nappen och befriade dig från de brungula vantarna och jag märkte ingenting förrän vi stannade vid vår trappa. Då letade jag förgäves efter dem under din gummimadrass.
Vi hade varit ute i två timmar och en kvart och därmed hade vi slagit vårt gemensamma uthållighetsrekord. Dela varken imponerad eller orolig för oss, vilket förargade oss en hel del.

Vidare minns jag hemifrån. Hur det framkom att mamma tagit mycket illa vid sig, då hon fick erfara, att Martin döpts av ekatolks prelat. Men hon låtsades nöjd med mitt påpekande att vi annars inte alls skulle kristnat honom och hans morföräldrar av idel omtanke om hans själv vidtagit åtgärder, som heller inte skett utan vårt medgivande. Men den dumma stackars kränkta människan arbetade väl vidare med sitt bekymmer (Och så det första hon sa, när vi satt oss till i rummet: ”Jaha, Martin, ja, tänk jag har fått för mig att han ska bli en riktig Martin Luther”. Fnissande till detta, som om det varit ett riktigt lyckat skämt.
Där bakom stod Gunne och glanade, tänkte kanske något oändligt fördomsfritt som att katoliker kan väl vara bra människor dom också.
Men inte ville man ha sin unge in där, inte.
Flincks reste förresten samma dag vi kom till Lidköping. Man behövde inte gissa varför.
21/4
Fredag. Diverse irritationer urladdar sig i ett bittert gräl, som slutar med att jag på Delas uppmaning cyklar in till redaktionen för att lägga mig där. Upprinnelsen till det hela var det särskilda förhållandet att jag fått massor med Fylliga- korr (revider på bibliska ordboken bl.a.) och inte kunde hjälpa henne med något och måste sitta timme efter timme över avdragen.
Jag fullbordade kvällens läsning på tidningen- 3 timmar, Palle satt i sitt rum och bläddrade i utländska tidningar fast det var frikväll (när får hans fru se honom?) sedan försökte jag sova i säcken, men kunde inte, klädde på mig och cyklade hem igen. Det var sent, halv två cirka. Jag smög mig in försiktigt, Dela reste sig yr men log inte mot mig ur halvslummern som hon brukar. Dock tog hon mig småningom till sig och vi försonades. Sedan den natten upphörde vi på en tid med att gräla. Luften var rensad åtminstone för en vecka.
1 maj.
Promenad till Hagaparken. Solen framme. Martin långt bort i grusgångar. Utslagen läskedryck hos ”Mor på höjden”. Dela trött, hade rest hem i förväg med bussen.
Detaljer om Martin. Till sitt ordförråd har han lagt nybildningen” bedär” vilket betyder ge mig det. Sedan han ätit reser han sig alltid i stolen- det ser livsfarligt ut med den stora ”fallhöjden”- och sträcker upp armen. Dela ska ta den och säga segrare i 2 ronden. Martin Edvardson. Heja, heja, heja”. Då ler pojken allmänt till fredsställd. Ritualen är genomgången. Stickkontakten använder han numera som telefonlur och vill att man ska ropa hallå då. Detta är ju inte särskilt imponerande tecken på kombinationsförmåga hos en unge som närmar sig sitt tredje år men ansiktsuttrycken präglas av en så stor livlighet och klarhet att jag nog inte misstar mig på hans intelligens. Framförallt förvånas vi över hans våldsamma temperament. Han vredgas, skallas, smeker och kysser med verklig glöd. Jag är rädd för att han kommer att väcka rätt starka lidelser (sym- och antipatier, hat och kärlek) även hos sina medmänniskor så småningom
De lediga eftermiddagarna jagar vi Martin i Lekplatsen. Han har funderat ut olika sätt slita sig ifrån bevakningen och slinka ut på vägen. När han klarat sig igenom någon av öppningarna, stannar han, vänder sig om och kastar en blick efter fångvaktarna.
Märker han då att vi observerat hans utbrytning och när som helst ämnar uppta förföljelsen, ler han roat och jagar i högsta fart mot förbjudet område. Verkar vi likgiltiga kan det hända att han stannar vid de långa cykelställen och leker med en pedal eller en dynamo. Ännu har det inte inträffat, att ngn cykel ramlat över honom, men rätt som det är får vi nog bevittna en dylik olyckshändelse.
Mycket sällan intresserar han sig för lekanordningarna vid den ännu tomma plaskdammen. Då står han och stirrar ett ögonblick på de stora barnen som snurrar runt med miniatyrkarusellen, men det var ingen längtan att pröva på hos honom. Strax hittar han på något som han får vara ensam om. Massor med småflickor försöker göra sig till för honom, kramar honom, lyfter honom, men han besvarar deras handgripliga närmanden med ilskna tjut och avvärjande gester. Plötsligt utan synbar anledning står han där och där häftigt ned med armarna och illskäller på ingen, skakar av vrede och avslutar paroxysmen med några vresiga ramsor, innan han tagit sikte på ngt nytt avlägset mål. Han springer ännu inte, men han går eller helst springer med rent rasande vitalitet, tröttnar aldrig, förrän han blir sömnig, och verkar vara utrustad med stor uthållighet (Dela hade ursprungligen det) och väldig muskelkraft (kan komma från mitt håll, men Delas morbror var atletiskt byggd).
13/5
Försommarvärmen mättas denna lördag och echaufferad då jag forslar Martin, vagnen och mig själv till Hägersten. Halvsyskonen (och halvföräldrarna) ska konfronteras enligt gammal överenskommelse. Vi kommer dryg timma försent och Ebba är lite sur över det (typiskt för honom, menar hon väl). Hon sitter med sin nya jungfru på balkongen. Den nya är lång, sval och vacker (d. v.s. en skönhet i Mellösa och i kyrkokören). De passar varandra så bra. Ebba är också en skönhet (anser hon). Hon bryr sig inte mycke om mitt barn nu, vill bara bevaka sin unge. Och Gudrun sitter på huk i tamburen, tittar ner och säger bara ”Jag vågar inte”. Med en lustigt lyhörd betoning av vågor. Jungfrun försvinner konfirmandvit, och vi går ned med ungarna till en lekplats klämd mellan idiotiska jämntjocka civilkaserner.
Det kunde inte vara mera misslyckat än så här. Gudrun uppgår förtjust i rutschbanans rysning och Martin hittar förstås en krångelväg ut till den fruktade gatan. Jag hinner ta ett par plåtar i allt sprattlet, men Ebba tillåter inga samtal av intresse. När jag sitter bredvid henne på bänken kan jag inte fatta att jag någon gång levat ihop med henne. för mina ögon flyter hon nu helt samman med mängden av ointressanta, uppslupna kvinnor i kollektivets alla väderstreck och centra. Bara när jag talar med henne i telefon kan jag känna igen något av det förflyktigade. Men anblicken av den kantiga människa ger mig rysningar: jag kunde ha varit kvar där. Det är bara 3 ½ år sedan, och så mycket annorlunda: Då kärr och stenbacke, nu flodens slam och sydsluttning med vinrankor.

Martin Gudrun i London ( i åsnesadel 1949)
Men Gudrun, ett vackert, djupt egendomligt barn, som nog bryter sig loss ur kärret, som mångfaldigar verkligheten inom sig, som minns oerhört tydligt och iakttar med skygg skärpa.
Hon satt på sängen och sökte sig undrande, begrundande till Martins ansikte, där pojken stod stilla på golvet och lyssnade, då Ebba spelade några enkla stycken.
Ibland far den groteska tanken för mig att Ebba gott kunde dö och jag finge ta han om flickan. Egentligen är jag inte så angelägen.
Jag kände ett tydligt agg till Ebba, då jag reste hem. Hon är fortfarande rädd för mig och garderar sig på allt sätt. Hon har inte lösgjort sig från bilden av mig som bedragaren, mannen som hon inte lyckades besegra. Nu säger hon sig inte längre ta mig på allvar. Jag undrade varför hon inte hade gjort det lite mindre förr. Nu finns ju ingen anledning att ta ställning på det viset. Men det är hennes möjlighet att värja sig. Hon är bräddfull med ressentiments. Jag tänker inte vidare ta initiativ till sammanträffande. Och Gudrun genom Ebba intresserar mig inte längre. När flickan blivit vuxen kommer vi att ja mycket gemensamt det är jag säker om.
På alla håll ser jag nu avstånd växa och fördjupas – till min tidigare familj, till mitt barndomshem och syskonen, till de forna vännerna. På en smal klippavsats lever Dela och jag med Martin klättrande i skrevorna (ändå är det som sagt en sydsluttning), att lämna dem vore att störta ned i avgrund, tomhet, mörker.
16/5
Efter ett par månaders avhållsamhet vill Dela se en film. Vi väljer en engelsk mordkomedi (ett ganska utdraget tema, en alltför lättfunnen komik), men upptäcker sedan trivseln på Café Lido vid Kungsgatan: naket murbruk, mörkbruna träinventarier, liten bordslampa av järn. The complet. 12 stängning, norsk servitris. Bra ställe.
17/5
Det har varit bestämt (av Dela) sen i vintras. Helst vill jag gå ensam, men ”då köper du första bästa”. På Pub hittar vi en som passar. Den är grön. Och den kostar bara 50. Jag är lite generad sen (särskilt i Hagalund), fast varannan springschas har manchesterrock. Kan ändå inte neka till att den djupgröna färgen är snygg och inte riktigt banal.

Kylan ger vika en smula. Efter en vecka, som han huvudsakligen sökt fördriva inomhus med härjningar i de få fyndgruvorna- bokhyllorna, garderoben, köksskänken, toaletten- får Martin åter röra på sig lite. Jag tar honom ensam med mig till Haga. Medan han larvar omkring på grusgången eller sitter och smörjer kråset med småsten och sand, ritar jag en smula och tar skisser för kritteckningar här.
Mycket långsamt berikar Martin sitt ordförråd. En dag när han är kränkt säger han ”dumme dej” antagligen har han lärt sig uttrycket på gården, men den oväntade plötsligheten ger mig uppfattningen att han nu kommit in i ett mera produktivt språkligt skede. En dagarna senare preciserar han vedermälet till ”dumme Agna”. När vi lämnat honom ensam i sängen hör vi honom ideligen ropa genom den stängda köksdörren: ”Mamma! Komme då!” ( Man, kom med dig ska det väl betyda). Han repeterar inte gärna på uppfordran. I varje fall dröjer han en stund med det, och då mumlar han som om det inte angick oss. Tyst blir i hans mun ett mera subtilt ”tyckt”. Annars håller han mycket långa, agitatoriska anföranden, och det är nog inte tvivel om att han blir en starkt talför och meddelsam herre så småningom.

Vi upptäcker Ingentingskogen. Jag har hört talas om den men inte vetat att den låg så nära (ett citat stycke på andra sidan. Västeråsbanan i kant med Huvudsta). Fru Fridström, den tjocka, ledde oss på spåret. Och sedan vi tagit denna idealskog i besittning kommer vi att överge Haga mer eller mindre. Vi skranglade oss ned med vagnen på en sprucken lerstig, full av hovspår. Alldeles innanför brynet öppnade sig ett ståtligt högkor, genombrutet av solstrimmor som i en katedrals fönster. Martin hade inte sett något sådant förut och dröjde en dryg kvart med att utveckla sin vanliga aktivitet. Sedan snubblade han ogenerat omkring mellan stammarna, vars rötter satte krokben för honom. Det fina var, att vi nu inte behövde känna någon ängslan- här låg bilvägarna på en halvkilometers håll. Här var en naturlig omkrets dragen för pojkens äventyr. Enda bekymmer: myggen, som hade en våldsam aptit på oss.
Vi satt alltså lugnt på filten och läste, forskade då och då efter pojken, hans huvud stack upp än här än där, ibland försummat bakom ett träd.
Några gånger lekte jag osynlighetslek med honom, men han behövde mig inte. Han hade nöje av att larva omkring på egen hand. Så att nu hade vi äntligen funnit det rätta utflyktsstället, och sommaren ter sig betydligt angenämare därigenom. Martin (ja, där kommer han igen) har så småningom skaffat sig en smula hår på huvudet. Det är ganska glest, mycket finspunnet och ännu nästan gräddgult. I nacken springer det ut i 3-4 lustiga krullar så att han bakifrån liknar ett knappt späntat vedträ. Benen är så fulländat puttiskulpterade, att en Rafael skulle fallit i tillbedjan för dem. sannolikt skulle han också målat över den ena keruben nedtill på Sixtinska madonnan och gett honom Martins mindre himmelskt ljuva än världsligt skälmska drag. Vilket avgjort varit en vinst för tavlan. Kanske det är en blasfemisk överdrift att påstå en pojke skulle passat betydligt bättre i armarna på madonnan själv än det håryviga, demoniskt glansögda barn som nu sitter där med en lillgammal världshärskares anspråksfullhet.
Men det är snart, den heliga modem skulle haft ett förbannat sjå att hålla ynglingen stilla bråkdelen av en evighetsminut. Och därmed får det vara slut på de serafiska funderingarna.
Ändå. just nu var jag inne och tillredde en kopp kaffe i det halvmörka köket (vi har ju skymningen först efter 9 nu), jag försökte betvinga mina sulor att inte vålla något knarr. Mellan de höga spjälorna låg den lille utbredd på rygg och en känsla av andakt och ängslig glädjefyllde mig: ett svagt sorgset skimmer över hans panna, munnen med en liten springa öppen, ohörbar andedräkt, blodets korta ebb och flod, lätt dyning under bröstkammen. Han levde ännu, milt förseglad av sömnen mellan två dagars ritualer.
Jag vill nu gärna veta hur det ansikte är format, som snart är färdiggjutet. Delas och mitt andra barn på mindre än 3 år. Ja, mitt tredje. Och samma förväntan som den första och andra gången. Det är alltid att vakna i en oerhörd gryning, i ett ljus som ännu inte kastet sin skugga.
Vidare 22/5. Framåt kvällen gav jag med mig och efter lång fasta fick Dela smaka celluloiden. Vi väntade på buss borta i mynningen av Albydalsgatan, var lite sena. Då gjorde en bil en oväntad manöver mot trottoaren. Och i den satt Åke vid ratten med Ingrid lågt lutad intill. Vi umgås ju inte längre. Jag gav Åke biografadressen – de hade skjutsat Artur och Karla till Olof Lagercrantz i Solna Kyrkby. På vägen pladdrade jag i tomhet för att skyla över likgiltigheten. Och Ingrid mulnade trumpet utan att hinna förstå något (ville det inte heller).
”Saloniki” 15 år gammal franks spionthriller (lite valhänt). Kort återseende med Barrault och Jouvet. Deras bländade tysta spel.
Bekymmer för Martin. Han hostar häftigt om nätterna. Ett tag trodde vi det var kikhosta (finns i huset), men misstag oss lyckligtvis. Luften är rå här i Rudviken. Själv kände jag av luftrörsbesvär i vintras.
26/6
”VM-lunch” på Axen (Wolf ville blidka Bassen för att han intrigerade från Broschen- uppdraget (av T.T., Galin och Sven), men älskligt för hans del, när en präktig lunch erbjudes.

Försök (inte så lyckade) att fånga Martin i rörelse.

Dela ringde från Hötorgshallen. Hon hade Martin med sig, väntade på en höna. Jag lämnade sällskapet. Vakt i solglittret bakom hallen en halvtimma. Någon stod inpå mig och trevade försiktigt fram mitt namn.
Gullan(63 år), blek men ändå utan åldrighet i skogen. Hon såg knappt Martin, när jag presenterade honom. Hon hade bråttom till något och kisade belevat sin ursäkt. Dela hann inte komma med hönan. Det var lika så gott (fast Gullan sade sig förstå min skilsmässa. ”Passade inte ihop”, jaha. Varför jag inte låtit höra av mig? ”avstånd växer”
27/5
Dela till ngn doktor (gynekolog på Sabbatsberg). Martin blöder länge av ett sår i läppen- rakhyveln inom lockhåll på toaletten.

Solstrimma i Ingentingskogen
2/6
Ett av dessa förargliga missförstånd: jag lovar vänta på Dela o Martin på Konserthustrappan. Det är en ganska het dag och efter en stund inbillar jag mig att hon sökt förgäves här och skyndar till tidningen, så fram och tillbaka ett par gånger. Har en olycka skett? Hon skulle köpa ett par skor hos Pira vid Kungsgatan. Jag stannar där en stund. Och Dela kommer uppifrån, rödfläckig av värmen och vreden: varför hade jag inte hållit mitt löfte? Sen är det min tur att rasa: hon dröjer en halvtimma i butiken och kommer sen med ett par ”ballerina-skor”, som efter några steg börjar skava hälen och vållar ny olust. Martin kastar ideligen sin gula mössa i gatan. Vi stiger av vid Haga och stannar där några timmar. Martin jagar bortåt vägarna.
3/6
För att ge en smula andrum åt Dela drar jag iväg med Martin till Ingentingskogen. Jag hittar en ny bekvämare ingång, men just som jag kommit innanför brynet sommar Martin och han vaknar inte när jag släpar vagnen på den steniga och gropiga stigen till ett grönt ställe. Han ligger med benen utanför vagnen släpande mot marken. Myggorna sprider ryktet om hans goda blod och jag får full sysselsättning med att jaga bort dem. pojken är mig oändligt kär där han slumrar i det lätta skogsdunklet.
5/6
Dela hos doktorn på Söderby. Hon vill jag ska hämta henne vid Centralen, men jag blir inte färdig med Martin i tid. Åtskilligt försenad kommer hon tillbaka med syrgas i lungorna. Hon är besviken: ”Du mötte mig inte ens vid bussen”.
7/6
Tre små klot- Martin, apelsinen och bollen
I kväll har vi svårt att skiljas från Martin. Han sitter i sin helpyjamas (med fötterna inneslutna i ett stycke) på vår breda säng och leker med sin skugga som han nyss upptäckt och förgäves bringa under sitt välde. Den gäckar honom med sin skenbart slaviska följsamhet. Han vill slita sig loss från den, och är samtidigt förtjust över att den tillhör honom.
Ett nytt uttryck har han lärt sig just: idag- ”acke dej” (akta dig).

29/6
Långens sådd ger redan skörd. På lönekvittot står att jag i fortsättningen har att lyfta 900 kr/mån. Men det retroaktiva kryper i skinnet (Galins). Senare erfar jag att löneförhöjningen kanske bara är illusorisk att julpengarna fördelats över året. Det ger sig hur det förhåller sig med den saken. Tidningens ekonomi ska väl förbättras något då extra pappersaccisen upphör från 1 juli (det gör c:a 30,000 till årets slut).
Dessutom verkar det som om man tänkte reda sig utan en ersättare för Lången (= ytterligare bortåt 10,000 inbesparade). Vidare har det dåraktiga projektet med utsiktstornet vid Gränna avskrivits, och det kan ju tänkas att det förskotterade beloppet har avsatts till julpengar. Skatten tager ju ändå merparten.
JULI
3/7
Dela är på Söderby för gas idag. Och Martin har skaffat sig en ny besvärlig förkylning med feber och svettningar. Antagligen är det en tand som vill fram igen. Han har hela tiden reagerat mycket känsligt i den processen.
7/7
Martin ska skärmbildas på Serafimern. Jag tar honom med i buss och spårvagn och är hela tiden mycket stolt över honom. Men inne i sjukhuslabyrinten känner jag stark oror, blandad med ilska över den släpiga tågordningen. Martin besväras mindre. Han sitter och pratar ute på stengolvet i väntsalen. Inne i registeringsrummet blir han mera besvärlig, ska nödvändigt krypa på stol raden, tappar fotfästet och fäller på rygg i golvet- hans förskräckta blick rakt upp som ur ett litet skrämselur schakt. Sedan letar vi oss i långa, backiga korridorer fram till avdelningen för skrämbildningen. När Martin läggs under apparaten – med ryggen pressad mot en kylig centimetertjock plåt skriker han hjärtskärande, men sköterskorna tycker om honom och är behagliga på alla vis. De blir genast Martin med honom, och bakom en skärm hör jag en bit av en mening: – Ett sällsynt vackert barn.” En befrielse är det ändå för oss att slippa ut i solljuset. Särskilt för Martin, som förtjust springer på betongrännan en meter över marken vid Stadshuset, medan vi väntar på spårvagnen.
Martin går som vanligt illa i par med lekkamraten och Dela och jag får lov att sysselsätta honom. En boll och ett tåg kommer till kortvarig hjälp. Utifrån vägen anländer ett par halvgamla, solrödkindade ungdomar, familjens tillfälliga, mycket entusiastiska barnsköterskor. De uppgår så fullständigt i sin dyrkan av det krullhåriga barnet Torbjörn att vi inte har några bekymmer med dem. de tillhör den retsamma beredskapstypen som helt förlorat sig i glättig ambition och inte existerar som enskilda varelser, vilket är en avgjord vinst för oss.

24/7.
Ett problem löses. Vi visste inte var vi skulle göra av Martin under sista tiden av Delas havandeskap och vid och efter förlossningen på (som nu efter funderingar på kejsarsnitt och annat ska ske normalt- som vi hoppas). En pater på Katolska församlingen har lovat hjälpa. Församlingen driver nämligen ett barnhem på Ekerö, och där får vi nu lämna pojken om en vecka.
29/7
Lördag. Åke skjutsar oss ut till Ekerö. På en smal, svartgropig väg hankar vi oss fram till Mariedals barnhem. På en bred slänt fladdrar stora vita dok över gråa fotsida klänningar, men det rätta stället ligger ngt i backen ovanför. Ett gammalt fult, skrangligt träslott på krönet. Härmad idyll. Ingen levande själ. Vi kliver in obedda. Det luktar gammalt, höga skumma rum. En mulattska stiger genom dörren, burrig, lugn, kritiskt klarögd, bakom henne en äldre, pösande fet kvinna- klänningsfållarna bågna- Vi presenterar oss. Jag har Martin på armen, han vill inte ner till golvet. Vi gruvar oss för att lämna honom. Men ute på gården måste vi. Just som jag släpper honom rusar en 8-årig pojke till och rycker tag i honom. Instruerad att göra så. Vi ville vända bort våra ansikten. Vi måste försvinna. Till sist ser jag Martin sitta högt på mulattskans arm borta mellan äppelträd. Han tittar på de lekande barnen.
Han har slutat att gråta. Vi finns kanske inte längre i hans medvetande. Han får det bra här. Han ska ligga i en stor säng bredvid den långa, mörka flickan. Han får härlig frisk luft och långa utedagar med gräs, äppelträd och himmel.

Hela dagen frågar vi oss sedan: Vad gör Martin nu? Vår ängslan återkommer i små känslodyningar. Han är oss oändligt kär. Och när känslan inte upplöser tanken vet vi: det är bra för honom att slippa vår sentimentala omsorg en tid.

Förresten mår vi själva väl av att inte behöva vara oroliga för den lille. Vi kan bekymmerslöst följa med hem till Ingrid, där vi blir bekanta med ett underligt par. En dr Ohlin och hans på Kungsgatan uppfriskande boyfriend, sjömannen Allan. Begåvad karl, Ohlin, men depraverad och alkoholiserad (periodiskt). Inventarierna sönderslagna vid förmiddagsorgier med stadsgårdsslödder. Ingrid allvarligt för en gångs skull. Vi hjälper henne att röja upp, medan Ohlin nyktrar till och blir alltmera underhållande. (Jag tycks ha behagat honom en smula). Dela o jag ändå föga trakterade.

… ute om bostaden fastän Dela… Eriksson på knä med 15 minns intensivt vädjan till hans bättre jag. Damerna Foss hade nog förstört det för oss med opsykologisk behandling av mannen.
Så står vi utan bostad (d.v.s. måste stanna i den gamla). Ytterst beklämmande, särskilt som det väl inte har mer än en vecka kvar. Och hon hade räknat så säkert, planerat allt. Nu klagar hon över att ödet är oblitt mot henne. Och vad ska jag bära fram till tröst?

5/8.
Rheinzabernbrev på mitt red.-bord. Jag bryter det försiktigt. Svart ram kring ett grått vikt papper blir synlig, och det skrämmande står genast klart för mig. Bara sitta ned en lång stund och skaka på huvudet, liksom förneka det. Jag läser gång på gång de vackra smärtsamma orden:
”Godt, unser Vater, nakun rente meine gelischte Frau und unsere gute Mutter
ELISABETH HOFFMANN LANGGÄSSER in das Reich seines Friedens auf.
Rheinzabern Pfalz Stockholm. 25.7.50.
Wilhelm Hoffmann. Dr Philas. Cordelia Edvardsson gel. Hoffman Annette Hoffman, Barbara Hoffmann, Franziska Hoffmann. Die Beerdigning till del am 28. In Darmsstedt statt.”

Ragnar Edvardson

10 aug.-10 sept. 1950

Dagarnas schema. 6/8. Reinhold telegraferar: Herzlischen Glueckmensch. Hur ordnar den ensamme mannen sitt liv? Finns det någon försoning för honom? Jag skriver med stor möda- för att inget ord får vara grovt hugget, för att jag inte får reducera hans kristna tröstegrund och samtidigt inte sudda förbi det smärtsamma – ett kort brev till honom.

Varje gång jag stiger in i Delas rum- hon ligger ensam på isoleringssal- bävar jag för att hon skall rikta en fråga till mig som jag inte kan svara utan att röja sanningen redan innan hon fördes till sjukhuset länge väntat brev hemifrån och nu är hon orolig. Det måtte väl inte ha hänt något? frågar hon. Och: har det inte kommit något brev i dag. Jag har då ett skydd i min allmänna diskussion, min idéflykt. Men ibland måste jag störta upp ur stolen och gå till fönstret då där med ryggen vänd mot Dela. Hon tar som uttryck för min vanliga splittring. Men det är en lättnad för mig att få försvinna.
Edith Elisabet har vi tänkt att nr 2103 ska heta.
7/8
Ringer Ekerö och frågar efter Martin. Fr. Grossman, mulattskan svarar. Hon är lite barsk. Martin ska lära sig äta själv och inte göra motstånd när han kläs på och av. Han äter kolossalt mycket, men han vrider sig oroligt i sängen.
Indirekt förebråelser mot oss: vanvård, släpphänthet.
8/8.
Fru Foss besöker Dela, och har svårt hålla tårarna borta när den lilla säger: ”Det ska bli så roligt att träffa mamma”. Men Delas ord låter som om hon inte riktigt trodde på dem. som om hon dunkelt anade.
9/8
När jag går i dag vinkar Dela från balkongen högt uppe långt borta. Vacklar sedan in till sängen.
På kvällen är jag hos Kahns, dessa snälla men självtillräckliga människor. Hans äter med en egenartad aplik glupskhet, medan Mareta filar sina ängsliga…
10/8
Dela får återvända hem efter en knapp vecka. Vi lämnar Elisabeth tillsvidare åt sitt öde (ngt spädbarnshem, kanske samma som Martins, tar vård om henne 6 veckor).
Dela har flera dagar velat om Reinholds telegram, men jag har ”glömt” det ideligen. Under står endast Vater. Om hon fått se det hade hon förstått. Nu kan jag inte undanhålla henne det förfärliga längre. Men när hon ber mig ta fram telegrammet, som ligger gömt jämte brevet i skrivbordslådan, börjar jag hastigt tala om något annat, och jag gör mig ärende till specerihandlaren.
Kanske, tänker jag, Dela själv letar fram de brännande bittra papperen, medan jag är borta en stund. Jag både vill det och fruktar det (Bäst är ju att Reinhold får tala direkt till henen utan min förmedling).
Ja, redan i dörren känner jag det. Dela ligger framstupa över sängen och snyftar med brevet i den utsträckta, vissnade handen. Vi sluter oss till varandra en lång stund, jag får vara hos henne. Och mellan gråtattackerna får hon mödosamt fram bara detta: ”Det är så gement”.
Men riktigt tydligt blir det ändå inte för henne. och hon har själv en gång varit så nära den gräns som Elisabeth överskridit att hon nästan känner de som något välbekant. Och hon har nyss fått liv och utplåningen kan inte riktigt överväldiga henne.
Själv lever hon och ganska snart är hon tillbaka hos sig själv, hos sina behov, hos sin glädje över en bok, en blomma, en bit bröd.
15/8
En middag på Berns uteservering (dyrt) sedan Dela konfererar med Nyman & Schoultz och resan skrapande väggen (maken – arkitekten kanske. I järnsäng, under tarvlig varg grå filt sover den lille djupt. Ligger naken och hans ansikte är smutsigt och mycket äldre än förut. Trasor, smuts och sundhet omger honom. Jag stannar hos honom, medan de andra går ut. Pojken vrider sitt ansikte bort från mig och ligger oerhört stilla. Någonting övergivet och förebrående finns där, ett sömnens bittra salt i ögonvrån och mungipor. Han kommer inte att känna igen mig, när han vaknar.

3 veckor har gått sen vi lämnade honom här och han vet nu inte av något annat än gården, de 12 gässen, äppelträden, det fasta gruset. Han kanske drömmer om det nu.
Det tar lång tid för att komma tillbaka till de yttre sinnena. Han förblir länge stel av ett främlingskap som är sömnens och nu omfattar oss. Vi tar i honom liksom med bävan. Nej, han igenkänner oss inte. Men fru Lanners drar enkelt en blöt lapp över hans ansikte och där raskt på honom utan att han gör motstånd. Först sedan bilen hunnit upp på landsvägen börjar han pladdra, och det finns en del holländska ljud i, bl. a det tjocka, gutturala sch-ljudet. Och han börjar klättra upp mot vindrutorna och ställa till besvär för oss. Dela lämnar honom till mig och jag till henne.
Golvet hemma i kammaren återupptäcktes han strax, och att han känner sig hemmastadd märker vi när han står vi fönstret och låtsades kasta ut hårborsten och ler menande.
Som helhet är pojken hanterligare nu, gnäller inte vid påklädningen och försöker reda sig själv med skeden vid matbordet. Men rätt snart har vi väl i vår otålighet spolierat den uppfostran han bibringats på barnhemmet.

Elisabeth har nu skickats till samma vårdplats i Åkersberga, där Martin var i 6 veckor.
Självfallet skulle Dela inte orkat sköta båda ungarna nu, och vi är tacksamma för arrangemanget. Den följande veckan, den sista i månaden präglas av förberedelserna till resan. trots de dyra biljetterna- tillsammans c:a 550 kr. fast vi nöjt oss med 3 klass sittvagn genom Tyskland- räcker pengarna hyggligt till och vi kan köpa D-mark för en 100-lapp.
Tyskland
30/8
Hela onsdagen spaning efter den förlorade. Håkan och Brage och Rådis får ingenting veta. Dom kommer att bli vilda. I morgon är jag på väg till Tyskland, och dessförinnan måste det ha klarnat kring gåtan.
Annette
31/8
Men ingen anmäler sig och polisen skakar på huvudet, annonsen utan svar. Min sinnesstämning närmar sig panik. Dela försöker lugna mig. hon kan inte fatta hur olyckan upprör mig, hur den ännu en gång undergräver min lilla hopsnålade självtillit. Om jag kunde skulle jag låta henne resa ensam med Martin. Men resan är ändå min flyktmöjlighet ur en koncentrerat obehaglig belägenhet. Jag rafsar ihop ett brev till faktor Håkan innan jag ställer mig i kön vid spärren. Dela och Martin kommer senare. Jag grubblar envist på min fatalitet nätt och jämt vad som rör sig kring mig den sömnige, motspänstige Martin blir en tacksamt mottagen distraktion för mig. dela och han sover snart i sin trånga koj, själv ligger jag vaken med tankarna riktade bakåt mot en okänd punkt- där det hände ändå måste jag ha slumrat till då och då, så kort som natten var. I Malmö, dimmig morgon, grälade vi om sättet att komma till färjan. Dela ville följa med de genomgående vagnarna, men det blir den mindre bekväma bussen. Lindriga ceremonier i tullen. Kyligt på färjan. Vi dricker vårt kaffe ur termosen. Sol över öarna och sunden. Bara ”herrar” i vår kupé. Sjömannen med den stora vita segeldukssäcken. Han har en viss sömnig charm tycker Dela. Han berättar om äventyr i Frankrike och Afrika. Efter åtskilliga timmar granskar han Dela på ett särskilt prövande sätt, flyttar blicken från öga till öga och säger: Säg, har vi inte setts en gång förr. Var inte ni med i rödakorstransporten till Landskrona. Jag tjänstgjorde som chaufför den gången. Det blir inte mycket talat om det vidare, sedan Dela bekräftat.

Där är också en norsk teolog, en svensk flygare och några andra landsmän- en av dem med slutna läppar och imbecilla ögon, på resa till affärsstudier i Hamburg, fotograferar. Sällskapet med dyrbar kamera och liten lampa.

Resan går fort undan. Vi känner på landskapet. I Hamburg stannar vi över natt. NzS har ordnat ett billigt hotell, Alster- Hof mittemot Centralst. Billigt i helsike – 25 mark för en natt-, mittemot Centralen pyttsan, minst en kilometer därifrån. Lyxhotell. Martin ställer till med fruktansvärt oväsen, gallskriker, jag måste bära ut honom på trappan, medan Dela sköter om registreringen. Smalt långt rum, 3 bolsterdunbäddar. Dela badar med Martin. Tidig sängfrukost. Redan 7 går tåget vidare. eländiga vagnar, tråkiga medpassagerare i trångt kyffe, Martin oregerlig. Lugnt blir det först när Dela kastar alla hänsyn och efter staden placerar Martin och sig i en II klasskupé- reserverad för ockupationsmakten. Där stannar de trots konduktörens invändningar (Dela ställer sig dum och oförstående). Skön parentes, när Martin sover: flott middag i restaurangvagnen. 3 rätter- 3 mark. Ett glas öl. Behaglig servitör. Mörkt i Frankfurt. Vi tvingas byta i en liten plats nära Karlsruhe där Reinhold, om han rätt tolkat telegrammet, ska möta oss. Egentligen vet vi inte om adressen är Rheinzabern eller Speygner men sannolikt det förra.

Jo, där borta har Reinhold hejdat sig spejande i steget. Samme Reinhold med svarta baskern och gråa, fladderlätta kostymen, de skymtande vita skjortärmarna, på något vis en yngling men med tungt huvud och en konstnärs gråa tofsar vid öronen. Stor bondgård lång väg till byteståget. Reinhold berättar utan avbrott, om Elisabeth, sjukdomsarten, sjukhuset, eftermälet, begravningen. Systematiskt i rationell förtrolighet. Jag förundrar mig över denna saklighet, detta sinne för den sorgliga tilldragelsens ”poänger”. Och jag funderar lite om inte Elisabeth bortgång på sitt sätt lösgjort R. från ett tryck att saknaden breder ut sig i en sinnets vila och liksom förlorar sin koncentration. Men ingenting vet ja gom hans kamp med ensamheten, hans ångest i tystnaden. Kanske ändå de många bestyren där honom inte behövt underordna sig en annans vilja, hjälpt honom förbi många smärtkänslans redbarhet härska som omöjliggör att hyckleri, att blott stängande? ’
Det finns ett leende hos honom som visar att han accepterat- vilken del hans kristna tro har i det kan jag inte veta. Tåget går inte längre än till Wörth, en mil från Rheinzabern. Samma lilla gråa bil med samme gråklädde snaggade valkige man möter som i fjol. Och i mörkren ut med vägen igenkänner jag konturer: Martin gnäller oupphörligt, Reinhold fortsätter sin berättelse. Och i dörren ovanför den branta trappan står fru Scholtz. Ungarna sover redan. Vi bäddar åt oss i Elisabeths rum under det vackra mässingsföremålen och med keruben vakande över oss.

kastanjerna på hamburger strasse

SEPTEMBER
3/9
Söndag. Barbara ännu hemma. Hon kör runt med mig i våldsamt tempo, smeks och skolkas karikerar ämnets tillgivna åtbörder.
Hos fru Scholtz kan i iaktta en avspänning. Hon har tagit ansvaret helt på sig och uppgiften har stärkt henne, gett henne ett välbefinnande i nivå med självständigheten. Reinhold har fått ett välbehövligt stöd i henne och uppskattar det efter förtjänst.
Inte heller barnen låter oss märka någon smärta över förlusten av modern. Deras väsens friskhet. En by kvinna hade frågat Barbara om hon sörjde sin mamma mycket.
”Jo, visst sörjer jag”, svarade den naivt sakliga högintelligenta 10-åringen, ”men det är mycket lugnare hemma, nu.”
Man kan föreställa sig hur käringarna tolkat detta.
Dåligt väder. Vi läser mängder av dödsrunor över Elisabeth, några med stänk av kritik, andra paregyniska. Hennes död som den största förlusten för tysk kultur efter Ricardo Husks bortgång 1947.
bäckens gröna grotta
4/9
Vi trotsar det fuktiga vädret och följer Reinhold på en promenad till och bortom untermübleu. Stigen utmed bäcken vimlar av röda sniglar.
Reinhold öppnar Elisabeths garderob för Dela och bjuder henne pröva och behålla. Han tycker om at se sin hustrus vackra saker på dottern. De är inte tabu. Dela smeker stofferna och vrider sig vällustigt framför spegeln, gör upp planer för besök hos sömmerskan. En ulster och en päls, några jumprar, en grå- svartrutig dräkt, det är inte småsmulor. Och Reinhold betraktar flickan med kärleksfulla ögon. Det är lätt att ta emot av honom. Han ger så förnuftiga, praktiska skäl för sin generositet.
5/9
Dela reser till Karlsruhe för att inköpa tyg- en bit svart sammet att pryda den gröna kappan med. Martin och jag möter henne vid tåget, och hon klagar på min buttra uppsyn.
Annette smyger sig ofta i min famn och tindrar med ögonen.
”Du darfst es nicht dem Papa sagen: ich heriate dich im Traush”, viskar hon och nickar därtill.
6/9
Det regnar ständigt. Vi ligger stilla, håglösa på soffan. Jag orkar ingenting läsa. Tyskan bjuder mig för svåra hinder. Men de till trängsel fyllda bokhyllorna håller mitt dåliga samvete i verksamhet. Dock förmår jag t.ex. bilda mig en uppfattning om värdet och arten av Gottfrid Berns diktning. Denne i Sverige nästan okände är en mästare i stringent form och kylig intensitet. Hans motiv vetter gärna åt undergångens raviner, men de är skönt bevuxna och det rinner klart vatten nere i deras botten.
8/9
Klimatsjuk av fönen (den varma, fuktiga blåsten). Som steglad. Även byborna ofta plågade Dela o Martin förkylda efter resan.
9/9
Martin – 2 år denna dag-sover på mitt knä ute i en halmstack. Vädret bättre, soligt några timmar. Vi går till bokskogen på em.

R. Edvardson
10 sept – 2 okt. 1950
10/9
Söndag. Från Wiesbaden kommer fru Scholz- stolthet, den långe sonen Hubert, en beskedlig, ambitiös yngling med tekniskt handlag. Han slösar en filmrulle på oss. Goda soltimmar.
11/9
Åter i bokskogen åt Jockrimhållet. Upptäcker den helt. Bäckens sköna, yppiga förlängning. De mörka svampmarkerna under tät grönska. Spår av krigets slutfas: en rostig kanonlavett, några pistolpatronhylsor bland bokollonen.

Jockegrimmer Strasse
12/9
En dag med kritor på de östliga åkrarna.
Reinholds bittra bekymmer: Mainzen Akademie hade utlovat fortsättning på Elisabeths månadsstipendium (250 mark) men pengarna kom inte, och för varje dag blev det ekonomiska läget alltmera prekärt. Dryga utgifter väntade i samband med den förestående flyttningen till Speyer, som framflyttats undan för undan och småningom fixerades till månadsskiftet sept- okt. vilket innebar, att jag inte skulle få tillfälle utvidga min bekantskap med en gamla kejserliga staden och se den nya våningen, som Reinhold beskrev med entusiasm. Befrielse grubbel fick han väl också; Reinhold, av att planera för våningen. Han lät mig föreslå färger till tapeterna och diskutera möblernas placering i resp. rum. Några gånger lät han ändå undslippa sig hur meningslöst det kändes att ta den nya platsen och bostaden i besittning utan Elisabeth. För henne var allt ansett.
Penningknappheten gjorde mig ängslig och samvetsöm för brödet jag åt. Reinhold märkte det oh förargade sig över min bristande aptit, som kunde likna en demonstration.
Genom att vi bodde och åt hemma hos Reinhold kom vi nu i betydligt flyktigare beröring med byborna. Strängt taget var det endas den enögde träriggen Hamburger, krögaren i våningen under oss, och hans fromma, enfaldiga, ledsvullna käring. Jag hjälpte dagligen fru Scholtz med att hämta upp vatten ur Hamburgers kök och växlade då i regel pliktskyldigt några ord med kvinnan.

Våra fattiga ”deviser” ett 50-tal mark reducerades snabbt. Dela kunde inte låta bli köpa ”bonbons” och Schmärckerundeln. Men planer uppgjordes att förtjäna en smula och Reinhold hörde sig för hos några bekanta vid ”rundfunken”, en fru dr. Clara Meuck angående möjligheten att arrangera en intervju med Dela. Vi hoppades t.o.m. kunna återbetala Reinhold hans utlägg för oss tre.
Martin var ofta till stort besvär, men när vädret tillät detta tog flickorna med honom till sina lekplatser – ”hallen”- i den gamla skamfilade vagnen, som vi lät kvar i höstas. För det mesta grälade de om att få skola pojken men ibland var båda ohågade och då fick vi köpa deras tjänster med små pfennigstycken, som ungarna girigt sparade på. Reinhold gillade den där köpenskapen och bannade ungarna för deras snikenhet (Särskilt Fränki visade ekonomisk uppfinningsförmåga. En gång ville hon sälja en pudding portion, som hon i själva verkar ogärna åt upp, för 10 pfennig till Dela.) Vid matbordet jämförde ungarna sina Sparkassor, försökte hemlighålla summorna för varandra samtidigt som de skröt med dem. då liksom nästan alltid märkte man hur barnslig Annette är. Svenska flickor på 12 år brukar nu förtiden vara nästan kvinnor, men hos Annette har man ännu svårt tro att Annette förrän om 4-5 år kommer att bli häftigt påmind om sitt kön. Länge, länge kommer hon att i sin dragning till män uteslutande uppfatta det faderliga, den obestämda ömheten. Och därför kan hon nu bekymmerslöst leka sig in i rollen av brud. Det är en charm utan sav men med en blekt silvrig gloria.
Ett så absolut rent väsen som Annette ger intryck av vid första bekantskapen har hon dock inte. Man upptäcker snart det avundsamma, stingsliga och skvallriga, som dock självfallet inte kommer att glömma skirheten och sensibiliteten.
Hos Fränzi dominerar draget av fantasisvept oåtkomlighet, gåtfull fördjupning och uddar av överrumplande snabba utfall. Hon är ett ”vilt” barn, som inte låter sig dressera. Hon underhåller sig outtröttligt med halvhöga monologer, där en ständig spaltning i olika identiteter försiggår. Hon dramatiserar sitt pyssel med de anspråkslösaste ting. När hon plockar upp tåtarna ur ett syskrin gränser de levande figurerna i hennes ögon. Hon är utan tvivel ett genialt barn.

Potatisplockning

Mig förföljde från första semesterdagen till den sista tanken på den förlorade portföljen. Jag sov oroligt och drömde ofta om den. Rådström dök upp i en glimt och stod bredbent framför mig och tittade snett anklagande på mig och hon föreföll mig inte ett spår komisk.

Jag ser drömmen uteslutande som ett nyckfullt arrangemang, där jag som drömmare och agerande av en ren slump medverkade i en scen utan anknytning till verkligheten. En önskan av det ena eller andra slaget kan den inte gärna uttrycka. Möjligen härrörde den som sagt ur mitt totaltillstånd av oror och ambivalens. Drömmaren försatte sig helt enkelt i en omöjlig situation korresponderade men endast schematiskt med kritisk verklighet.

För att återgå till portföljen så höll jag kontakt med tidningen genom Benno, som dock inte kunde befria mig från min ängslan. Jag översatte några artiklar och skickade hem för att därmed utan att jag själv riktigt var på det klara med det- rättfärdiga min frånvaro och kanske också helt magiskt befinna mig på den plats i vars närhet fataliteten inträffat. Jag kunde helt enkelt inte släppa Tunnelgatan med omnejd ur tankarna. Tidningen skickades till mig, nr för nr, och jag överraskade mig med att ha nöje av den. Jag förstod då knappast att det var ytterligare ett försök fasthålla det rum jag avlägsnat mig från och hemligt påverka förloppet.
Jag blev naturligtvis mycket disträ, lyssnade knappast på vad Reinhold eller de andra riktade till mig. Ett annat rum omgav mig.
13/9
Vi får en hygglig dag med sol, och på morgonen går Dela och jag till skogen bortom järnvägsstationen. Stora björnbärsbuskar- en del 3 meter höga och kupolvälvda- kantar vägen in mellan bokarna. Vi plockar de vackraste frukterna och bjuder varandra. Ett kalhygge, en solrektangel. Betraktelse av färgspelet i en daggdroppe. Dela: ”Myrornas trafikljus”.
14/9
Reinhold gör oss sällskap bortåt bäcken, han har fått lite pengar på posten (för en postum novell) och köper en jätteklase med stora gröna holländska druvor (den väger ett pund). Varje druva fyller ensam munnen med överväldigande frisk sötma.
16/9
Bär 7 spannar vatten uppför trapporna vi badar i köket. Martin får också en plaskstund bevittnad av husets alla medlemmar.
Porträttet med den gröna locken, en fullträff från mina förutsättningar sett.
Dela och ungarna brottas med Reinhold, och fru Scholtz ryckes med och kittlar Reinholds smalben. Lite smakligt tycker jag, men en distraktion för Reinhold, som besitter tillräcklig inre och yttre vänlighet att inte förlora ngt på leken.
”Das Leben ist nicht zu gemessen”, har Reinhold försäkrat och många gånger vittnar hans ansikte om stor möda att uthärda. När han sitter med Dela vid patiensbordet hänger kinderna, munnen och hakan ned i tung skepsis. När han en dag efter ha lagt ut leken sjönk ned över bordskivan med ansiktet mot armen och sov sittande, kände jag en stark beklämning. Den utbredde skummande mannen orkade inte längre pressa upp sin atlasbörda och hade bara sjunkit rakt ned tills något tog emot honom och huvudets läge mot armen uttryckte total ensamhet. Inkrupen i sin grotta.
Men då han reste upp kroppen efter en halvtimma sa han förklarande ”jag sover ofta så”. I mina ögon: en förtvivlans sömn, ett sökande efter en annan djupare vila, en bön till utplåningen.
17/9
Kallt. Vi eldar i kaminen, hugger upp några vedpinnar på balkongen, häller på en näve kol sedan. Reinhold kos och arbetar i värmen en stund.
18/9
Om jag inte kunde skriva en uppsats över svensk litteratur, lämplig för tyskt forum? Jovisst. Men jag blev för grundlig och tung, och inledningen räckte till 2 ordinära artiklar. Reinhold hade ingen aning och det han fick veta men antydde konsekvent att det borde vara lite mindre belastat med fakta, mer kåserande. Då gav jag upp försöket.
Men Dela skrev vidare sitt utkast till radiointervju och fann flera fina synpunkter på Elisabeth.
19/9
Kyla. Mera eldning. Reinhold diskuterar humanism- kristendom med hetta. Jag igenkänner hans upprördhet men inte hans trosvisshet.
Vi dricker så gott som dagligen ett extra eftermiddagskaffe inne hos oss. Reinhold sitter på det lilla, låga barockbordet, och fru Scholz har bestrukit läpparna. Hon fingrar så nipperfint på strolschkuschebitarna ( mitt favoritbröd).
Annette råkar i olycka på kvällen. Hon har varit ute och lekt i grannens stalla och när hon lagt sig med skorna på Elisabeths dyscha i vårt rum för att läsa sitt dagliga stycke i Bröderna Grimms- har hon haft vagnssmörja vid klacken. Vilket smetar ner det vackra tyget. Reinholds förbittrad, fru Scholz rasande. Och Annette stum med ögon större än någonsin.
20/9
Ösregn. ( Processionen till grannkyrkan i Jochim- Tobaksuppköparna och de många små bytesvarulassen vid hallen).
24/9

Reinhold o Dela föreslår mig att resa och titta på Elisabeths grav i Darmstadt (och träffa en av Delas tanter). Jag vill inte och de låter mig bestämma men Dela är slut en stund.
Martin pratar med Rhenzaberns måne- i köksdörren mot balkongen ”Kom lilla!”
25/9
Flyttning i faggorna. På lördag. Reinhold organiserar med brio. Beundransvärt systematisk i stort och praktiskt i smått. Hjälper honom då paket. ´Tusen lösta knutar. Sveda i fingerlederna av åtdragna snören.
26/9 Dela vill bli av med Martin (för att kunna skriva beställt föredrag). Långpromenad norr om byn. Folk reser sig på fälten och glor.
27/9
Lätt ångest inför resan i morgon och hemkomsten: slå till svars inför Sigge och Håkan. Spänning också av annat slag: Han målarna gjort sitt? Bra att stiga över tröskeln igen, till det förseglade rummet.
Jag sover dåligt på natten. Det möjligas bilder skjutes genom mitt huvud som om det vore en skioptikonapparat. Från sida sin sida. Fel- och rättvända bilder. Rassel bakom. Otåligt dunk av en bambustav i golv.
28/9
På morgonen hjälper jag Reinhold piska stora golvmattan. Ökensandmoln över balkongen. Blöder i händerna. Utpinade muskler. Ett glas öl. Djup tillfredställelse.
7 på kvällen från Rheinzabern. R. har beskrivit tågbytena, men jag känner oro. Väskorna i barnvagnen, som Dela rynkor näsan åt. Brådskan med bilj. Dela har vacker pälsklädda kappan, springer och vinkar. R. syns inte.
Sjunker ned i en mörk kupé. Ingen konduktör. När är Wörth hans del vara här? Ja, säger mannen i svarta vrån. Jag har en halvtimma på mig, men de tunga väskorna pinar fingrarna och ökar min nervösa brådska. Jag halkar över perrongen mot ett tåg sätt som väntar där, men mitt ressällskap från Rheinzabern drar mig i rocken och pekar på nästa perrong. Ökad nervositet. Här väntar en klunga. Där står ett tåg inne. Varför är det så förbannat mörkt? Varför tänds inte cyklarna? Tåget ser snyggt ut (anilintåget sa Reinhold, måste väl vara det här). Jag kliver på, väskorna hasande före. Tänder pipan. Vi går. Bara mörka stationer. Måste vara Karlsruhe, fast det ser så torftigt och dunkelt ut här. Och alla går ju till dörren. ”Ist es Karlsruhe hier?”
Karlsruhe? Ach nei, dann sind sie falsch imgesheben. Hier ist Berg bei franzosische Grenze”.
Vad i glödröda…? Av med väskorna, fram till stinsen. Går det något tåg härifrån till Karlsruhe. Nej, vi har ingen förbindelse med Karlsruhe, men det går ett tillbaka till Wörth om 1 ½ timme. Då hinner jag inte till Karlsruhe och Skandinavexpressen ½ 10. Nej, jag var gråtfärdig och förbannad och ilsket road av situationen om vartannat. 3 km från Frankrike!

Nåja, jag har ju alltid önskat mig dit. Finns ingen lastbil har som går till Karlsruhe. Här är ingen trafik! Mörker utanför dörren, en vägstump mellan några gårdar. Ingenting. Stinsen låste dörren till perrongen, jag drack kaffe ur termosen, svalde en smörgås, korsade rummet diagonalt minut efter minut, slitande i denna olyckliga slump övervägande de mest desperata steg. Hade 2 mark och kunde i alla fall lösa returbiljett till Wörth (Fick väl gå därifrån tillbaka till Rheinzabern eller kanske kunde jag hejda en långtradare). Ensam passagerare tillbaka, tåget rusade i tomning och mörker. Lämnade väskorna till förvaring i Wörth. Gick sedan ut genom byn. Genom det inträffade tycktes mig olyckskorpen, som setat i mitt huvud- denna besynnerliga fågelholk- och kraxat på ett skrämmande sätt ha blivit samspådd, och han teg ännu inte. Mellan äpplena i det suddiga månskenet utanför Wörth hörde jag honom: Fel väg! Fel väg! Käpprätt åt Ryssland. Gick, gick rock på armen, gick, gick (sökt av strålkastare. Om fel, då lägger jag mig i en höstack. Och går tillbaka till Karlsruhe. Slippa återkomma så här snopet. Måste kanske väcka upp dem. nära en mil, nära 2 timmars promenad). Men skogsmörkret bortemot med den storslagna läge på romerska tegelmurar lyste dunkelvit och bekräftande. En sista villrådighet om vägvalet. Sedan var jag på alltigenom känd väg. Torsdag, javisst, och Hamburgers hade kägelgäster, men skulle just slänga (½ 12). Ovantill märka fönster forts.

R. Edvardson
2 okt- 2 nov. 1950.
( forts.). Ringklockans skräll. En gång till. Då vaknar Reinhold, frågar inifrån utan att öppna; vad är det om. Han är sömning, och bara svagt förbryllad: du. fru Scholz näsa och dörrspringa undrar. Men Dela vet genast hur det är: för hon hade sagt att jag skulle komma tillbaka och inte fick lämna henne (ah stanna en vecka till, va?). Hon och Martin en så älsklig grupp på kudden. Jag släpade in extrabädden, och vi flyttade över Martin dit. Men jag kastade mig mellan skimmer och skimmer, jagad av underliga, sega drömmar om det riktigas omöjlighet. Jag kunde helt enkelt inte finna rätt tåg i Wörth. Om jag tog samma tåg från Rheinzabern som i kväll. Nej, jag skulle gå till Wörth ha timmar på mig att foga in allt, stå och vänta just på rätta fläcken- men finns det någon sådan; Måste tåget inte gå någon annanstans: ett flygsandsfält av fataliteter såg mig nedåt, risslande, risslande.
För Dela var detta idel oförnuft. Hon kunde inte förstå mig, här jag framhöll att det var logiskt om jag fick till Wörth och skarvade vid just där olyckan inträffat. Reinhold fann också min reaktion egendomlig, men jag brydde mig inte om deras invändningar. Jag tittade inte på något och jag befarade nya katastrofer (det hade börjat med portföljen? Nej längre tillbaka, jag visste inte var. Överallt en olycklig början), men allt skulle ske på sätt som jag fann följdriktigt.
Så lämnade jag redan eftermiddagsmålet (½ 1) Rheinzabern på 2:a gången. Dela följde mig någon 100 m. ut på Jockgrim straße. Jag vände mig inte om efter henne. Jag märkte att dagsvärmen och asfalten plågade mina fötter (grova stoppar i de svarta strumporna jag lånat av R.), och så kompromissade jag, letade mig ned till stationen i Jochum och väntade in ett tåg där. Balsam av blygt vänlig tjänsteman, yngre, tillfällig, vid inlämningen i Wörth. Rätt tåg till Karlsruhe (de storartade bryggorna över Rhen). 7 timmar vänta där. Stadsporten (20 pfennig entré). Den stora dammen med svarta och vita svanar. Försökte sova på en soffa. Hittade en utsökt liten frukt, 10 klor om frökärnan- ett miniatyrkonstverk i barock, ädlaste lilla naturskulptur- såg björnar lufsa bakom galler, vankade, med på klockan, köpte ett kilo små sötsura druvor, greps av skräck för att den lille mannen med de lömska ögonen som tagit emot mina väskor och paket med Delas kappa i sin privata inlämning skulle lägga beslag på dem (kunde inte glömma hans sluga min och snåla, variga ögon), löste ut dem och flyttade dem till järnvägens egen inlämning. Satt timmar sedan och nötte och nötte, egentligen utan irritation eller ängslan, tyckte mig vid målet, gjort skäl för ”en smula gunst av ödet”. Människostudium, brände in hånfulla och hjälplösa ansikten på näthinnan, samlade röster.
Skandinavexpressen 1 timme försenad, vad gjorde det, då jag visste att jag ändå snart skulle vara på väg dit jag skulle. Resans längd och de två nätterna utan sovvagn fruktade jag inte. Men jag var inte färdig med skräcken ännu, den var inte färdig med mig. Då jag tumlat in i sämsta kupén (förstås), och frågade en person om tåget gick till Stockholm, svarade han. Nej, men vi kommer därifrån. Jag kunde inte tro, jag upprepade frågan. Han kan ha hört fel, trott jag sagt Stuttgart. Lättnad. Alltså bara att glida med nu att sjunka in i vagnens krystande flykt. På väg hem, alldeles säkert hem.

Jag sträckte ut mig på den nybetsade träbänken och försökte inbilla mig att jag sov gjorde det väl också då och då för snabbt nog var det morgon och ödsliga vyer på Lüneburger- heden. Hamburg. Holstein (ett dussin människor letade till synes brukbart i branten av en soptipp – flyktingland, misär).

Ännu i Danmark ryckte jag till invärtes och betvivlade en sista gång att jag verkligen lyckats finna de rätta tågen, att detta var Danmark och inte Holland (och dock hade jag låtit stämpla mitt pass i Flensburg och ätit klarröda pölser där) och jag hade flyttat mina pinaler till en annan vagn eftersom den med träbänkarna stannade vid gränsen, och därvid hade jag glömt min basker- min basker – men det märkte jag visst inte förrän i Köpenhamn). Kall blåst över Bälten. De två unga köpenhamnarna som turistat i Italien, den ena av italiensk härkomst. Ännu kallare blåst över Öresund. En smula plåster i Malmö. Sovvagnskonduktören lät övertala sig att godkänna min biljett, fast den gällde för natten innan. Klen sömn men dock lakan och vila för rygg, vrister, vador och nacke.
Jag lämnade in mina väskor och ”putsade” till tidningen- det var en mild morgon och varmare än i Rheinzabern tyckte jag- för att inventera tidningsförrådet (klippsamlingarna). Naturligtvis träffade jag på Wolf där. Hur skulle han kunna sitta hemma en söndagsmorgon? Han talade med nitisk entusiasm om att han skulle resa ut till Sundbyberg och se en förmidagsmatch där, innan han avnjöt det obligatoriska Råsunda- skådespelet (som jag lovade skriva). Sedan tog jag bil hem. Och där fick jag så oväntat som möjligt en ledtråd till lösningen av portföljmysteriet. Bland en massa valbroschyrer och annan bråte låg ett brevkort under brevspringan, skrivet i en egendomligt öglig bakåtlutad stil (eller snarare framåtlutad- vilket det borde heta). Jag skulle ringa en person vid namn Lindholm ifall jag vore intresserad av att återfå min portfölj- med en del ”papper som kanske är av intresse”. Meddelandet var avstämplat den 9 sept. Hur länge hade det dröjt innan vederbörande gjort sitt fynd? Inte mer än någon- dag väl? Dock för sent nu, men jag skulle åtminstone spara åtskilligt på böckerna, som jag slapp betala.
Så stod jag inför ett nästan komiskt besked: upphittaren var tryckare på Rologravyr mittemot Fylgia och portföljen hade han funnit utanför Fylgias port- det kan inte ha varit mer än någon minut innan jag gav mig ut att leta efter den. Vilken löjlig otur!
8/10.
Rätt ljumt på morgonen, när Dela stod vid kupéfotstödet med Martin på armen och spanade. Pojken var knappt vaken och hans kinder var ännu lite röda av sömnen. Av en slump både rums och tidsligt hade Dela råkat få sällskap från Hamburg med Ahlgrens, som semestrat i Paris. Magnus hade jag inte sedan i januari och han var naturligtvis inte särskilt uppspelt Paris- intrycken var han heller inte angelägen att redovisa. Världen imponerar så inte på honom. Han är ointaglig för den. Och Kaj hör till befästningsanordningarna.
Vi åt frukost tillsammans på Järnvägsrestaurangen, jag var ivrig höra Dela berätta om sina framträdanden i radio och talarstolen, man någon riktigt klar bild av det fick jag inte, knappast heller senare när jag kunde fråga mera i detalj.
Martin hade varit mycke grinig på resan, och jag förstod, att Ahlgrens fann Delas metoder och sätt med pojken felaktiga. Men det diskuterade vi förstås inte med dem. Varken Magnus eller Kaj har ju möjligheter att uppfatta det mera komplexa. I deras ögon var Martin en unge vilken som helst, fast en som man behövde ha lite tålamod med.
Peter var likadan, tänkte de väl fyllda av uppskattning över sin förmåga att ta praktiskt på föräldraskapet.
Bil till hotellet (Clara Larsson med skumt förflutet, ett skökonäste, i ny regi sedan polisen gjort razzia). Rum det tre bäddar, 4:e våningen vacker brant utsikt över gyllenrödfärgade Humlegården. Martin envisades med att vilja stå i fönstret och peka och skratta.
På sätt och vis innebar det en lättnad för Dela att få vila ut på hotellet i st.f. att ta itu med bestyren hemma. Jag hade Råsunda och sen ät vi middag på Brända tomten (Martin upptäcka- ivrig i alla prång).
9/10
Dela reser hem till Albydal för att se hur långt målarna hunnit Martin och jag sover tillsammans i stora sängen hos Clara Larsson. Så kommer telefon: Nilsson och Walle klara med sitt beting. Vi bestämmer oss att flytta hem på kvällen, sedan Dela städat upp. Jag tar en bil med Martin och bagaget. Den tjocka fru Fridström har hjälpt Dela med golvet så att jag äntligen kan fernissa det. Vi bär ut sängen i tamburen och ligger den natten med kuddarna mot ytterdörren. På morgonen hr fernissan hjälpligt torkat och Martin kan nästan spegla sig i korkmattan.
10/10
Att möblera är alltid trevligt. Man förnyar sig själv med det. Och Reinhold har ju skickat med oss en del att pynta de nya ljusa tapeterna med. En liten fin grupp fick vi ihop över låga bokhyllan: Delas mormorsfar i bemålat foto, oval svart ram och vacker dubbel, räfflad passepartout kring honom. Därtill på lämpligt avstånd de båda utsökta tallrikarna med blom- och fruktmotiv. På skrivbordet står en liten förnämlig säkert mycket gammal porslinspjäs: bläckhus ett ställ med 4 hål för fjäderpennan (!) och i mitten ett något längre lockförsett fack till för mig obekant ändamål: kanske för den fina sand som man brukade strö över papperet för att bläcket skulle ”koagulera” lättare. Formen är behagligt kinesiserad och dekoren inblick i blått, grönt, rosa och guld. I pengar räknat kanske den inte är så mycket värd men vi betraktar den som en dyrbarhet och går i ständig rädsla för att Martin ska komma åt den och misshandla de bräckliga delarna i den. En liten gräddsnipa av ras ingår också i Delas senkomna bröllopspresent.
När jag tittar på dessa saker och på de många korten av Dela som Reinhold frikostigt skänkte oss kan jag känna ett vemod: Som om Reinhold med gåvorna skilt, sig från sin styvdotter. ( Vi fick alla kort på Dela av intresse. Jag ville säga Reinhold, att han ändå borde behålla några, men det blev inte sagt). Förmodligen drar jag där som i så mycket annat helt oriktiga slutsatser.
13/10
Vid ett besök i lumpboden i backen upp mot Hagalunds torg fattade Dela tycke för en liten byrå och några stolar med snörsitsar. Vi har reserverat dem nu. Och sedan återstår ingenting mer än den bedrövliga taklampan, strykjärnet och pinnstolarna i köket av det Olofssonska skräckkabinettet.

Denna radikala omvandling är helt och hållet ett verk av Delas initiativ. Utan det hade vi setat i den gamla, smaklösa bråten fortfarande.
För att fylla ett utrymme där krönikan lämnar mig i sticket kan jag ju lämpligen försöka fixera bilden av Martin just nu.

Efter framstegen i våras och den utvecklande parentesen Marielund tycks Martin ha stannat i den inre växten. Vid drygt 2 år talar han nästan ingenting. Han kan inte sammanställa meningar, vilket ju vore rätt vanskligt med ett ordförråd på ungefär ett dussin ord.
Just nu kan jag inte komma på fler än i den här listan (med den ungefärliga tidsföljden i inlärande): mamma, pappa, nej, ja, titta, inte får, Dela, Ragnar, Martin, där, lilla du, dig, dum, akta, kom, komma, tåg, tack, fönster lampa sova.
Det blev dock faktiskt 22 ord, om man räknar avledningar- och varje form är ju ett särskilt ord för barnet. Lustigt nog tycks han ha lättare att lära sig tyska. Han kan en ramsa som ”Hoppe, hoppe Reiter” och uttalar den riktigt. Förmodligen orsaker familjens dubbelspråkighet den tröga utvecklingen.
Men jag antar att Martin språngvis förflyttar sig uppåt, och om några månader kanske listan flerdubblat sin längd, och kanske man då kan börja tala om en enkel grammatik.
Pojken är fortfarande ytterst svårberäknelig. Medan han utan knot, ja under glatt pladder kan sitta flera timmar i sängen sedan han vaknat på morgonen, gnäller han timma efter timma på kvällen då vi lagt honom. Somliga dagar sover han beskedligt middag 2-3 timmar, andra dagar spjärnar han emot och är vaken hela tiden. Någon rimlig förklaring till det kan vi inte upptäcka.
Möjligt är att han får röra sig för lite utomhus. Småjäntorna tar med honom i vagnen till lekplatsen någon timme. Men det mörknar så tidigt nu att han sällan får komma ut efter middagssömnen.
Det går dagar, då han knappast äter något mer än ett par brödbitar. Han sitter i den nedfällda barnstolen vid måltiderna men petar ofta bara i maten modellerar potatismoset och sprider ut köttbitarna på golvet. Det lönar sig inte numera att försöka mata honom. Då gastar han ursinnigt.
Det har inte lyckats oss att lära honom hålla sig ren eller säga ifrån när han behöver sitta på pottan. Ett tag fungerade proceduren åtminstone sporadiskt nu aldrig. Dela har helt enkelt gett upp alla försöka nu.
Ej sällan får Dela för sig att han har för lite leksaker och köper hem några nya grant bemålade dockor, tåg och vagnar. Men pojken har inte mycket glädje av dem och lämnar dem snart för de gamla kära föremålen just nu särskilt albumet, som han håller på att tugga sönder.
Fötterna är precis lika skeva som när vi första gången tog med honom till behandling och vid ett besök på Vanföret häromdagen fick jag veta av en hantverkare där ( en som gör proteser och sånt) att det skulle dröja två år innan pojkens fötter är normala. Ett rätt irriterande kapitel.
Trots alla bekymmer han vållar oss har vi Martin ofantligt kär för de många charmfulla ögonblickens skull.
Att det ännu inte går att prata med honom betyder föga. Den emotionella kontakten är starkt utvecklad redan. Om inga förändringar inträder kommer Martin att få sina första minnen från en mycket inskränkt miljö, en miljö med obetydliga variationsmöjligheter, en liten värld. Det är egendomligt att han inte kommer att minnas något från denna tid, så stadd intryck som vissa ring går på honom, så häftiga affekter som han hyser. Man tycker att det borde bita sig fast i hans medvetande och stanna där.
På sätt och vis har Martin ännu inte börjat sitt liv.
17/11
Medan Dela konsulterar Sociala Rådfrågningsbyrån för problemet Martins räkning far jag Roslagsbanan ut till Åkersberga för att hämta hem Elisabeth.
Föreståndarinnan vill ogärna släppa flickan ifrån sig- det lugna idealbarnet som tittar så troskyldigt förvånat upp. Vi byltar in henne i Martins gula påse och så bär jag henne försiktigt ned till de väntande i bilen. På Åkers- Runöstation börjar hon skrika och jag måste bära henne vaggande över golvet fram och tillbaka. Sur och fullt tåg sedan. Och för mig en trygghet att ha barnet över armarna. Dela har inte kommit hem ännu, dröjer timmar och Elisabeths första måltid hemma får jag lov att reda till efter det medförda receptet. Ungen dricker med ursinnig aptit. Det är annat gry i henne än det var i Martin.
Nu ligger hon i vagnen och håller ögonen i stillsam rörelse med gammelaktig fromhet.
Hon vägen nära 5 kg och inger alls inga bekymmer.
Vi har fått hem Elisabet

Men vad ska vi ta oss till gnällaren Martin?
18/11
Bister vinter redan. Köldgrader. Rimfrost på ännu delvis lövklädda träd.
19/11
Gåsmiddag hos Stechert- Naumann. Elisabeth på soffan.
20/11
Dela på Söderby. Ungarna upptar mig till kvällen. Martin får husera tämligen fritt. Man orkar inte korrigera honom.
Sen blev det en dyster jul. Jag blev förkyld av det hastiga luftombytet och Dela och Martin övertog influensan, som förvärrades hos dem. Således måste jag de tre helgdagarna och fridagarna före ha vården om ungarna. Dela orkade nätt och jämnt gå upp och röra till lite i kastrullerna. Martin fick hög feber och jourhavande tillkallades. Han var torr och stillsam och tittade kallt på oss och skrev ut en räkning på 25 kronor. Martin var det ingen fara med.
Martin, jag, jag glömde, att Dela strax efter min avresa fick ett nervöst sammanbrott (hon uppgav åtminstone det) och inte såg sig annan råd än att lämna pojken till hemmet i Ekerö. Där hämtade jag honom torsdagen före jul, och när jag kom satt han just på pottan, och en främmande stod i dörren, han kunde vara någon Martin sett förr men inte säkert. Pojken var så oändligt förnäm och vacker och på något sätt reslig, nästan som ett kungligt hittebarn bland de många krulliga ungar som krälade kring den oformliga fru Lanners.
Febern var inte det svåraste med Martin, utan våra belägen. Nu blir det en halvtimma eller på sin höjd bekymmer för hans utveckling som nu aktualiserades. Han har inte lärt sig att hållas sig ren ännu, varken vad fast eller flytande beträffar, och det är omöjligt att få honom sitta på pottan. Han förstår inte innebörden av det, trots att man nu kan tala med honom en smula. Det värsta är väl att ingen av oss orkar syssla med honom i den utsträckning han behöva. Vi vågar inte släppa honom ensam på gården och vi borde naturligtvis vara ute med honom i-3 timmar om timma ibland. lite lättare har det blivit att motionera honom sedan jag köpte en liten trevlig rödgul kälke (när gårdens ungar såg den uttryckte deras blickar: ”Martin har inge styre på sin kälke”). Men omväxlingen är ändå alltför torftig för honom, och inomhus jagar han snabbt igenom möjligheterna förbrukar sina leksaksfavoriter alltför fort, är otrogen mot dem. bäst tycker han visst om trähästen, som han döpt till Lappa efter hunden på hemmet. Monotont upprepar han namnet till omväxling med andra ramsor som han ännu icke har något att foga samman med.
Under min frånvaro hade Dela blivit bekant med en judisk flyktingfamilj Neumann, som bor i samma kvarter som vi men intill idrottsplatsen. Jag har lagt mörke till dem, har Gerda, en mörkrufsig, lidelsefullt ryckig och glödögd kvinna i 50-årsåldern, som brukar kränga käft med busskonduktörerna, och mannen som alltid mött mig och oss med ironiskt nedåtglanande kisighet. Så tydliga var det i mitt minne att jag trodde de måste ha lagt märke till oss. Men det hade de inte.
Den närgångna, okonventionella, uppsprudlande Gerda kom sedan ofta på objudna besök och förvirrade sig en smula med sina forskande ögon och nästan hotfulla kommentarer. Hon har varit en mycket vacker kvinna, nu 50 och förbrukad, men det paranta finns hos 14-åriga dottern Anja, en apart unge med trotsiga läppar. Nyårsnatten var vi hos dessa människor och träffade där den imposante Stephen Szeude, politisk skriftställare m.m. som flödande utbredde sig över alla kända kunskapsområden och i varje fällde roliga anmärkningar om svenska förhållanden. Rätt överflödig dock. Mera besynnerlig var hans fru, en liten dam med rullande svarta ögon och ett sätt att fundersamt dra andan, vecka läpparna maliciöst och tänka med näsan. Sällskapet omfattades dessutom ytterligare en tidningsman, en viss Bengtsson, född av svenska föräldrar i Tyskland och korrespondent för en större byrå. Han beklagade sig över att det ingenting händer i Sverige, mer än att 7-benta kalvar göds o.dyl. Man kunde ju ha sagt, att Tyskland och tyskarna borde avundas oss den händelselösheten.
Hemlivet, de små katastroferna. Martin drar lampan i golvet några gånger. En dag när jag är ensam med honom och flickan stoppar han tändstickor i den de plomberade mjölkflaskan, en annan dag håller han ut flaskans innehåll över bordet och golvet, en tredje har han kommit över mitt tobakspaket och rivit sönder det och sitter i sängen med det bruna smulet strött över täcket. I upphetsning över det som kunnat inträffa ger jag honom en brutal aga. Jag visar mig som en dålig far, behärskad av affekter, och sedan Martin äntligen hejdat sin gråt förföljer hans anklagande blick mig. Men direkt på sådana bittra ögonblick kommer ofta en öm försoning, då pojken ligger utbredd i min famn i oändlig åtrå efter ömhet och trygghet. Jag kan ge honom den, och min känsla för honom i en dylik omfamning är mera moderlig än faderlig. Jag breder ut mig för honom och han famnar mig. det är en mild eros jag inte vill avstå ifrån, som skänker mig minst lika mycket trygghet som jag ger.
Förhållandet till Martin är en tydlig parallell till mitt liv i kärlek, innerlighet, agg och ursinne med Dela. Det var ett tag som jag nästan avskydde Martin för hans egenskaper, hans efterhängsna egoism, hans ägandesjuka, hans sadistiska benägenhet. Nu har jag helt besegrats av den charm som förgyller legeringen.
Jag har slagit Dela för första gången! Närmast på lek kastade hon vispen i ansiktet på mig och ilskan tändes dynamiskt, jag rusade upp från stolen och kastade mig över henne och gav henne ett par hårda örfilar (Martin har jag också misshandlat så). Dela stelnade till och lämnade köket hastigt och låg och grät en stund på soffan. Själv var jag länge, tja flera dagar i en egendomligt vag sinnesstämning av tillfredsställd lust. Ångern fick inget bett på mig. explosionen efterlämnade stillhet och ett blekt ljus i mig.
Men vid objektiv eftertanke måste jag ju fråga mig: vad ska det bära hän med detta rent ryska temperamentsutbrott. Är jag nära galenskapens gräns? Något otillräkneligt finns det hos mig, kanske de neurotiska hämningarnas uppbrytande med vulkaniska följder. Jag vet inte, vet bara att jag nu står närmare min barndoms upplevelser, dess förbannelser, överrumplande tattarhugg, dess trotsiga vredeskast. De i sin tur uttrycket för ett uppror mot föräldraauktoriteten, ja mot själva livet. Detta åter betingat av de oförenliga motsättningarna i min karaktär.
Man kan nog säga, att jag i samlivet med Dela fått tillfälle att blotta min splittrade urgrund, den som dolts under ett lager av ljumhet i många år. Men den försoning som borde eller åtminstone kunde följa logiskt på detta skede finner jag nu endast sporadiskt, i Delas famn. Ett stadigvarande tillstånd kan det säkert inte blir förrän på ålderdomen, om ens då. Och ljumheten finns där ännu förresten. I umgänget på arbetet, bland mer eller mindre flyktiga vänner, i det endast skenbart engagerade, i den falska lojaliteten.

1951
Dela hinner sällan läsa något nu längre. Barnen tar all kraften från henne. Martin vill inte somna ensam i köket om kvällarna. Ofta får vi lägga honom på soffan så att han slumrar in där och sedan bära honom till köket. Det lyckas inte alltid. Ibland vaknar han under transporten.
Om han somnat som han ska inträffar det att han vaknar efter någon timme och klättrar ur sängen och gläntar på köksdörren och kommer tassande på mjuka fötter. Då får han förstås stanna hos oss på dyschan. Det blir så trångt att jag ligger fastklämd mellan Dela och pojken, som gärna breder ut sig från väggen, och i det trångmålet kan jag känna en uppåtriktad salighet, en hängivelse i treenighetens skärningspunkt någonstans högt över mig. mitt hjärta svävar då stilla nära taket.
Men Dela klagar över att täcket inte räcker till och vi har en stilla dragkamp om det hela natten, alltefter som vi vrider oss med sömnen.
Så finns där hos oss alla tre även i sömnen något av flyende och skyddssökande, och rummet är så oändligt tillfälligt som en lada med ett sjok hö för en efterspanad rymling.
Vi gömmer oss undan något, vi vet inte vad.
Dela är rätt mycket borta om dagarna, sedan hon börjat hjälpa en ungersk journalist med översättningar till tyska. Han, ungraren har figurerat rätt mycket i IB:s spalter med ”avslöjanden” om tillståndet bakom järnridån. Nu ämnar han förse Sport Zürich (Peter Biceps tidning) med liknande alster och Dela hjälper honom alltså med manuskripten. Om arbetet kommer att betala sig är en annan sak. Dela kalkylerar optimistiskt som vanligt.
Förutom detta tillfällighetsjobb har hon ju sina provianteringsturer till stan, och följaktligen blir jag rätt ofta ensam med ungarna.
22/1
När jag kommer från tidningen möter jag Martin mitt i Albydalsgatan hand i hand med två flickor och en jämnårig pojke. Han ser så skälmskt värdig och förnöjd ut. Så rak med armarna utbredda till de andras händer. Och flickorna är märkbart stolta över att få hålla i honom.
FEBRUARI
1/2
Det har blivit klart med Martin – han ska omhändertas av en familj i Johanneshov. Själv vet jag inte riktigt hur det gått till- Dela bad mig visserligen att följa med och titta på förhållandena innan vi (hon) bestämde oss (sig). Jag var inte intresserad. Jag ville behålla pojken- trots allt. Jag ville ha kvar allting som det var- trots att jag velat spränga det i luften, regisserat en sådan föreställning mellan bleka önskningar. Nu hade det blivit klart, med barnavårdsnämndens bistånd antar jag. Det kan förresten ha varit på vilket sätt som helst, jag skulle ändå inte besvärat mig. Därför all förändringen var Delas sak, inte min.
Och jag tror det är en fredagskväll när vi sitter inne i tunnelbanevagnens mjukt kastade skottspole och ser gröna väggar trängas samman och skiljas åt, den overkligt vackra, lätt submarina underjorden, de tekniska termiternas och triumf i vår kalla värd. Dela har pyntat Martin efter förmåga och drömmer om en stolt entré för honom. Hen har någonting brunt på sig skulle jag tro och man kan inte neka till att det är en vacker gosse med idoga ögon. Hur ska det bli när vi måste gå från honom nu, kan det ske utan svåra ärr? Och jag undrar: var nånstans ska de sätta oss, hur många väggar finns det i rummen, har de något fönster tillräckligt stort att dyka på huvudet i, är det människor som man kan tala med eller blir det stirrigt och pressande tungt. Då har jag fört Martin för ny undran.
Jag vill stiga av på alla stationer och när den rätta står stilla och väntar vill jag inte. Men Martin har inte sett alltför mycket och hans oro är av det slaget som bereder sig att acceptera.
Kvinnans röst: höga, tveksamma lägen, en värme som hon försöker skruva ned, någon dialektal mjukhet – orden sitter långt ut i mungiporna. Hon behåller en del av dem. Någonting flickaktigt ofullbordat hos henne. en yngre man med blicken irrande kring hornbågar reser sig och flyttar sig bakåt- inåt mot en punkt där han kan iaktta en diskretion. Det blir ett buller och små virvlar: två kritigt ljusa flickor, 3 och 6 år hjular över tröskeln och hälsar i en spiral, Martins systrar, helt olika varandra, den ena trolskt frånvarande, den andra dinglande som en spindel med alltför stort huvud. Och hon 6-åringen skrattar tvångsmässigt uppsluppet, ett skratt som är i stället för gråt och lika upplösande.
Så finns också mannen där, ett ansikte som man omedelbart sätter i samband med sekreterarposten i en scoutförening. Torskmästarationell. Hansson. Kanske vid spårvägen tänker jag. Trafikordnare. Han tittar på sin hustru som om hon vore en ledningsstolpe. Och hon fördelar sig kring honom som en ström trafikanter efter kontorsstängning. De accepterar varandra i likgiltighet, och de är barnkära på samma sätt som en del människor tycker om hundar och stimuleras av besväret. Kvinnan har en ömhet, som hon kommer att placera på Martin, hon är tålig, Martin kommer att få sin lilla hundkorg, vänliga klappar och om han gör något opassande inom lens så kommer de att uthålligt leda honom rätt. Barn och hundar är så läraktiga. Man måste
På söndagen (5/2) reste jag till Katrineholm, och när jag kom hem tidigare än beräknat (från ett slarvigt utfört uppdrag) satt K. hos Dela vid bordslampan. Jag fann inget särskilt anmärkningsvärt i det heller utan hälsade gästen som en vän i huset vilken som helst. Men under samtalet med honom blir jag allt osäkrare på mig själv och jag märker att han sonderar mina svagheter som i en hemligt arrangerad konsultation- jag förstår inte varför- och på ett förnimbart sätt börjar jag driva mig ur rummet, som en obehörig vid Delas sida.
(6/2)
Dela har fått sig ett arbete- socialpraktik- anvisat på Karolinska sjukhuset. Kontorsmässigt. Hon börjar i dag. På kvällen förefaller hon nöjd med allt. Hon berättar utförligt om ett fall ur en sjukhusjournal, som hon fått skriva av, en sinnessjuk kvinnas bitterheter och lägger synpunkter på behandlingens brister. Kanske intellektuellt fångad? Kanske en mening? Vi får se.
(7/2)
Ja. på middagen kommer D. helt oväntat upp på mitt IB-rum, sätter sig i fåtöljen, skruvar sig lite och säger som i förbigående (för att det är ganska svårt). ”Jag har fått sparken”.
Nå, det var något om hålkort som hon inte begrep sig på – ingen händighet- och doktorn tyckte det gick för långsamt. O.s.v. Jag var inte förbannad, nej, först och främst glad över att få se henne just då… och sedan – tillfreds över henens misslyckande, eftersom jag inte behövde hys medlidande med henne och stärkt min lömska övertygelse om att hon inte skulle orka skaffa sig ett oberoende. Genomskådade Dela mig? Jag tror inte det. Hon skulle inte ha fruktat mitt missnöje då, hon skulle inte ah valt detta sätt att i undergivenhet blidka mig. och till K. sa hon senare på kvällen: ”Han blev bara glad över att få se mig.”
Men det ekonomiska trasslar förstås till sig och jag kommer hem till middag i grått missmod. Då har redan en stark förändring skett med Dela.
Hon gömmer sina ögon och hon har en turban virad klut om huvudet som gör henne främmande för mig: symbol för en ny fas, en åtstramning, en självständighet med bundna hårslingor. Och det mest avslöjande: hon lägger inte märke till mina smutsiga naglar och min amin skäggstubb, hon bryr sig inte om att anmärka på det åtminstone. Jag formulerar tyst: Mina ytfel existerar inte för henne längre, det är beviset på att hon upphört att tycka om mig, att jag inte riktigt finns inför henne längre. Ceremonien vid tröskeln förtunnas i kyla och likgiltighet.
Dela finns inte hemma vid midnatt. Hon är i stan med K. och först vid ett-tiden knäpper det i dörren. Varför har hon dröjt så länge?
”Det blir så när man råkar träffa en intressant människa”, svarar hon tonlöst, kliver sedan ned i bädden och ska trots allt ha min arm under huvudet.
(8/2, onsdag).
Jag har lovat skaffa biljetter till Dramaten ( Eliots Cocktailparty) åt D. o. K., men kan inte få besked av Evert förrän vid 3-tiden. Då befinner sig D. hos ungraren för att hjälpa honom med renskrivning- har hon uppgivit- varifrån hon tänkt ringa IB för bekräftelse. Utsålt meddelar Evert, varför jag väntar hem. D. framåt eftermiddagen. Men jag får sannerligen vänta. Ensam i 9 timmar med Elisabeth. Långsamt stiger febern inom mig. jag är småningom inget annat än en kokande kittel. Nu tycker jag mig ha fått definitiv bekräftelse på att Dela beslutat lämna mig. var finns hon? Inne i stan med K.- eller hos honom i Bromma. Jag skriver ett brev till avsked och packar en väska, men nyfikenheten håller mig kvar- brevet stoppar jag i plånboken och väskan blir stående i tamburen. Halvtimmar släpar sig tungt bort, en rullstenströg rörelse. Ett ras förestår.
När hon stigit genom dörren vid midnatt har hon inga vänliga ögon, bara bepansrad med trots och beredd att avvisa mina förebråelser utan att syna dem. Vi sätter oss i köket vid en kopp kaffe. Nu vill jag veta sanningen, nu vill jag ha klart besked ( i tron att jag sedan skulle kunna ta mina mått och steg, att jag sedan skulle ha mod att välja). Men D. vill inget säga, vrider sig bara undan med orden.
”Du får vänta tills i morgon eftermiddag. Jag är för trött nu”.
Varför just till i morgon eftermiddag? Varför inte nu, när det bara behövs ett eller ett par ord.
(11/2-söndag)
Här någonting att glädjas åt: Hanssons berättar, att Martin redan efter några dagar lärde sig att sitta på pottan och nu är stolt över att kunna det och demonstrerar sin kunskap. Han håller sig ren helt och hållet. Fr H. brydde sig aldrig om att sätta honom på cellstoff- de första dagarna hade hon fnölås en massa besvär med tvätt, men det lönade sig: pojken tyckte det var otrevligt att gå omkring med blöta och gyttjiga byxor, och ås lärde han sig hur det kunde undvikas. Fostersyskonens exempel inverkade också.
Hans aptit har förbättrats då han får vara ute i snön hela dagarna och han läggs redan klockan 6 och sover lugnt hela natten. Han ser ut att trivas storartat, och han saknar inte sina föräldrar. Ibland säger han bara ”pappa åka tag”, men det ä rett isolerat minne.
Fru H. och hennes man är oerhört förtjusta i pojken. De förstår att uppskatta hans charm och intelligens, och det är nog inget tvivel om att vi gjort ett fynd. Men visst blir det svårt att komma ut med 150 kronor varje månad. Det är i överkant för ett så litet barn, tycker jag, särskilt som vi själva måste kosta på honom kläder (delvis med hjälp av barnbidraget).
I denna kris märker jag, att barnen inte betyder något livsavgörande för mig. Dela betyder allt.
(12/2-måndag).
En likformighet till: Elsa envisades med att min 30-årsdag skulle firas på ett ”värdigt ” sätt. Hon hade då redan slutit till fönsterluckorna men tillfället var lämpligt för henne att låta mig bjuda en smula generöst ännu en gång. Nu gällde det alltså årssumman 34, – och Dela var inte sen med förslag om hur den skulle högtids hållas.
”Vi ska ha en verkligt trevlig kväll tillsammans”.
Så generöst, och tillgivet- Men förstås det blev ju blygsamt i jämförelse med en blygsamt i jämförelse med den gången och månadens ekonomiska balans äventyrades inte. Recensions- och gömde oss i en nisch. Där antastades vi av en storvuxen grann mulattska- kanske studentska- som sjöng till mandoliner med glittrande stolt hållning och ett skratt som högg efter strupen på en.
Vad vi talade om. Förutom filmen människor i källarens klär obskyr: den grovhuggne skådespelaren Erik Hell med en väldig halvglobisk bägare öl i kupade händer, kärvt betraktande blonda, fula kvinna, säkert en tillfällig för kvällen. Jag fick ett sympatiskt intryck av honom absolut, ingen dandy, en rejäl arbetsmänniska, tämligen likgiltig för sin brutala charm.
(13/2, tisdag).
Hemma och äter en bit ibland men bara när jag är säker på att inte kollidera med K. tröstlöst på tidningen, grubblar envist – tarmarna som en ormbunt- finner kortvarig lindring i koncentrationen på arbetet men förmår bara redigera, inte skriva något själv. Bassen märker att jag är deprimerad och undrar men får en allmän fras till svar. Det gäller för mig att så länge som möjligt dölja förändringen, men de kommer att förstå en del av att jag stannar på rummet hela dagarna och de lediga kvällarna. Wolf, som sitter där och misshandlar oskyldiga vita papper långt efter det de övriga stängt för dagen kommer att förstå det och naturligtvis inte förtiga det utan med vanlig skadeglädje sprida sin vetskap.
Det skulle förstås var behagligt att ha ett eget rum någonstans och slippa de idiotiska plakat som Lången kletat väggarna fulla med, men jag har inte råd att hyra mig och hade jag skulle jag ändå knappast orka söka mig ett. Egentligen önskar jag heller inte flytta bort från detta obehagliga tillhåll, det anstår min situation att jag blir kvar där i det kalkvita rummet med dess korta dagsljus.
(14/2 – onsdag).
I kvällens ensamhet samlar sig några ord till en rad som på ett milt sätt antyder min sinnesstämning: Så skall ditt minne nalkas mig som fåglar. Och nya ord letar sig fram och det blir något som liknar en dikt, inte alltför pekoralistisk tror jag. Det hela ruset befriar mig för en kort stund från anfäktelserna.
Jag måste försöka precisera vad Dela betydde för mig och jag kan inte finna annat uttryck för det än att hon varit vetekornet och brödet för mig. Jag kanske halmstrået för henne, och jag vet att i längden kunde vi inte stannat hos varandra. Jag har alltid i hemlighet önskat att bli befriad från henne. Men det bör väl uppfattas som ett fullt naturligt vardagligt självsabotage.
Den bittra sanningen att vårt äktenskap bara varit en parentes för Dela har jag aldrig velat se i ögonen. Men jag har gjort mycket för att söka undergräva hennes förtroende till mig, hennes uppskattning. Som när hon framhållit min kapacitet som älskare. Då har jag alltid velat intala henne att den var en ren illusion. Andra män skulle säkert passa henne bättre (så dubbelironiskt- jag visste ju ingenting om Kurt). En dunkel punkt i det förflutna är de tre veckorna då jag var på medelhavsresan. Vad upplevde Dela då. Vad döljer sig bakom det sammanbrott hon talat om? Jag får kanske aldrig veta det. kanske det inte var något särskilt konkret-kanske bara ett symptom på den kris som snart därefter inträffade.
Ett symboliskt argument: I januari skaffade sig Dela glasögon. Och sedan skingrades den slöja som tidigare omgav tingen. Hon såg mig tydligare och hon skämtade om förändringen. Men en smula symboliskt allvar låg det säkert i den.
(15/2-torsdag)
Dela har fått arbete på Dagens Nyheter? Jag reser hem till henne med det beskedet. K. sitter där och väntar på att bli serverad middag- han har det miserabelt just nu och lever strängt taget på att pimpla te ( men till svag förargelse för mig har han haft råd att skänka D. ett litet häfte med Platons Symposion – jag råkar i ett underligt utmanande bistert humör, behandlar K. ytterst kort och tittar inte åt honom. D. är tacksam för att jag snart nog ger mig av. Efteråt får jag veta att hon tvingades truga i K. maten. Han förstod att jag tyckte illa om hans närvaro, och det krävdes sannerligen inte mycke sensibilitet för att uppfatta det. ( Vid sitt besök på red. För jämnt en vecka sedan förnekade han, att han var särskilt intellektuell men uttalade i stället att hypersensibiliteten var hans bättre resurs).
(16/2- fredag) D. har varit på DN och diskuterat sin anställning och därefter ringer hon och föreslår gemensam lunch. Nej, inte på Tre Ski, där står matoset så kväljande, men till sist får det duga med självserveringen på Drottninggatan ( intill Centralbadet). Trängsel, disharmoni från början, ett tråkigt fönsterbord. Jag blottlägger mig, kan inte tiga längre med mina plågor trots den lojalitetsplikt jag ålagt mig. Och Dela vill inte veta något om detta, vill inte se in i den upplösningsprocess som pågår i mig. hon blir bara obehagligt berörd och hårdnar till för att inte hemfalla åt medlidande för att inte rubbas i sin hållning. Jag blir henne förhatlig under denna halvtimma, hon avlägsnar sig från mig i samma mån som jag låter henne förstå hur jag pinas av att vara skild från henne. Till sist när jag följer henne till bussen brister fördämningarna och jag stjälper ut mig bittra anklagelser mot D. för gemenhet och illslughet. Jag har också svårt att undvika det ekonomiska dilemmat. Dela fortfarande beroende av mig och kommer att var så minst halvannan månad kanske alltid. Men hon värjer sig ursinnigt mot varje beröring med den frågan. Hon betraktar det som en taktlöshet av mig att nämna den.
Nu vet jag också att K har flyttat till D. och ska stanna tills han reser, ovisst när. Han har således trängt ut mig ur mitt hem. Det är beskt att svälja och naturligtvis kan jag inte helt hålla en troligen grundlös svartsjuka i styr. Mera förföljer mig dock tanken på det som varit mellan D. och Curt. Retroaktiv jalusi D. talar om masochism hos mig. Med vad rätt? Tror hon kanske att jag velat driva henne i armarna på Curt för att sedan frossa i den uppslitna självkänslans sår? Ånej, jag är så förbannat tacksam för de ögonblick då dessa dysterheter bara ligger och trycker. Smärtan kommer och försvinner som den vill, jag kallar inte på den och jag försöker inte hålla kvar den, men jag är så illa tätad mot den, jag måste stå vid pumpverket utan uppehåll för att hålla mig flytande.
Masochism har blivit ett vanligt ord och genom sin frekvens missbrukat. De omsorgsfullt täckdikade tycker om att etikettera den ofrivillige känsloorkeslagen med det, att han ofta småningom anpassar sig till sin plågas miljö och t.o.m. synes trivas där betyder bara att det inte finns någon annan möjlighet för honom. Han tvingas att idka samliv med smärtan. Den blir hans hustyrann och till sist ett slags auktoritet för honom. Han tvingas att idka samliv med smärtan. Den bir hans hustyrann och till sist ett slags auktoritet för honom. En långvarig snärjig- process som man bör akta sig för att beteckna kategoriskt.
(17/2-lördag) Med nytt viktigt bud till Dela: hon ska börja på DN på onsdag.
(18/2-söndag) På stadion i snöyra, landskamp, förbud om telefon mitt under pågående spel, 2 förstås, ber henne fatta sig kort: vill träffa mig efteråt, äta en bit- Papegojan, splittring, otrevnad, sedan till Operan, där hon köper biljetter- 12 kronor styck?- åt sig själv och K. Tysk balett (abraxas). Lite häpen men förstår henne. När man nästan ingenting har kan man lika gärna vara generös.
(19/2 måndag) Hemma. Dröjde en stund innan Dela ville säga, att K. satt på Roxy och väntade. Hon följde mig alltså till bussen vid Frejgatan och hon gjorde sig ingen brådska där: Han kan gott vänta, sa hon. Jag gick sedan till Grand och upplevde ”Minnenas strand”, en film vars melankoli stämde väl överens med min egen men därför heller inte suggererade mig som den annars skulle ha gjort. Det var barn tröstlösheten- draperad i dagsregn och höstvintermörker- som förläts några timmar i en serie bilder och i tragiska förvecklingar tämligen avvikande från dem jag nu medverkade i.
( 20/2). K. reser hem till Malmö i dag. Vad ligger bakom detta ganska hastiga beslut vet jag ingenting om, men naturligtvis känner jag lättnad. Även om hans roll i vår uppgörelse närmast varit resonörens har han ändå verkat splittrande som en kil i mina föreställningar.
D. och jag äter lunch tillsammans och vi grälar inte, en avspänning har inträtt. Jag uppvaktar henne som i början av en bekantskap. Dela tycker om det.
På kvällen ringer Torwald och ber mig komma. Redaktionskväll, asch, vad betyder det, kan väl komma på en timma. Det blir en lång timma- konjak- och till sist slår T. IB:s nummer på golvtelefonen och ber få tala med Lindhagen och dillar ngt om 7 ½. Jo, Lindhagen förstår och jag kan stanna.
(21/2-onsdag).
Delas första dag i arbete på DN:s annonsorderkontor. Vi äter lunch på Tysta Mari och D. berättar om kamraterna på kontoret: korta skarpa porträtt, öronmärkt uppfattade. Jag reser till Bollnäs sedan: reportage inför SM-finalen. Bjuder på supé. Mycket sprit och mera sedan privat. Trött, omtöcknad, hopsjunken, dreglande. Men kommer till fullt medvetande ute i det vackra jämna snöfallet när jag rusar till nattåget, där en sovhytt, öppnas åt mig.
Tidigt i stan och ville inte till tidningen, därför att jag uppgivit att jag skulle komma först på middagen, tar bussen hem till D. stället, som just stigit ur bäddar och förberedes sin summariska frukost ( hon lever så enkelt nu, trogen sin inre strävan finner hon behoven mera likgiltiga än förr. Hon är beredd att offra mycket för att sökande efter den stora hemligheten, efter sitt väsens bestämmelse), medan jag tar hand om Elisabeth och bär upp henne till ”fostermodern” fru Sköld, en bred ljus suddig människa från Töreboda.
Käringarna rör vid sina köksgardiner: där går han vars fru haft en annan karl boende hos sig. Nå de glo och förfasa sig och tycka jag är en löjlig figur som fortfarande håller sin fru i hand fast hon är sån, eller kanske han ingenting vet.
Dela å sin sida hälsar med demonstrativ hjärtlighet på grannfruarna: låt dom tro ”det värsta” och låt dom behålla den dubbelmoral som de ärvt av små borgarna i äldre generationer. Arbetarna representerar nu brokighet med stort välbehag.
23/2
Sedan K. reste har vårt förhållande fått en stadigare, mindre uppluckrad grund. I. behöver någon att tala med och med undantag för Neumanns och Hannelore finns det bara jag. Visserligen får jag någon mig med alla vara en Ersatz, men för mig är det en så stor glädje att se och höra D. att det betyder mindre vilken roll Ivar blir min i sammanhanget, ännu har jag inte lösgjort mig ur det fatala beroendet men småningom ska jag nog hinna se med större frihet och generositet på den jag älskar och acceptera det smått av oberoende som hon kräver för att kunna fortsätta sin utveckling mot ett knappt anat personlighetsmål.
(24/2- lördag). Möter D vid DN:s entré hon kommer så behagfullt med kappan kastad över axlarna- hem en stund och så ensam till Ternströms, där jag stannar alltför länge och tvingar Barbro att servera mig en köttbulls- och sardell- vickning.

(25/2- söndag)
SM-finalen, sedan middag hos D. Det börjar åter att brännas mellan oss, men D. hejdar sig i ett farligt ögonblick. Detta kunde för alltid mjuka upp hennes vilja och driva henne tillbaka till det gamla. Jag envisas inte, jag vet att det är nödvändigt det som sker. Väsentligt och oundvikligt. Rent och befriande i sin smärta.
(27/2)
Reinhold skrev för åtskilliga dagar sedan ett brev till mig. Det har inte kommit fram. Varje morgon har jag frågat Evert om det. Obefintligt. Och just det brevet, som jag väntat så ivrigt på.
( 28/2, Onsdag).
Vi möts på N. Bantorget. Jag har biljetter till Lilla Dramaten Christopher Frys ” Damen bör inte brännas”, en komedi i lätt anakronistisk 1400-talsmiljö. Fantasifulla dräkter. Blankvers. Frustande brutal lyrik. Soldaten som vill bli hängd, häxan ” som vill leva, båda förvirrande för anständiga och ängsliga borgare. Stort spex. Lysande trasgrant spektakel, som orkade med en akt för att sedan tappa luften alldeles ( åtminstone föreföll det mig så). Dela och jag var fängslade, medan omgivningen tycktes enbart konfunderad, och räddade sig med att bryta sin, plomberade entusiasm. ”Så intressant, så originellt”. Nåja, publiken har väl i alla tider föredragit den enklare salongskomedin. Det är så överraskande med landstrykare som talar poesi.
Dela vill gärna ha en fortsättning på kvällen, och Bäckahästen ligger närmas. För ½ 1 är vi hemma, och av medlidande beviljar mig Dela en ynnest som det heter. Hon var oberörd, och det skulle ju vara så men hon grät sedan.
MARS
1/3
En dag utan Dela. Vi behöver båda övertänka det som inträffat, D:s ”avfall”. Om K. funnits kvar här hade det inte skett. Hon behövde stödet av hans vänskap. Det räcker inte med brevkontakten ( I början trodde Dela nog att hon var förälskad i K- han trodde också att hon var det. Sedan kallade hon honom föraktfullt en man utan underliv. Och en sådan skulle gå henne på nerverna i längde. Förresten är han för ung för henne säg hon). Ett tag planerade hon att flytta till Malmö och skaffa sig arbete där. Men sedan hon började på DN är det förmodligen inte aktuellt längre.
Hus skulle jag kunna vara förvånad över Delas utveckling? Jag har alltid vetat att det var en orimlighet att hålla henne bunden på vårt torftiga utrymme. Strängt taget har jag anledning att vara häpen över hennes uthållighet. Men vad ska man ta sig till nu när ”hemslaveriet” inte längre är en självklarhet, ja i princip upphävts? På något sätt måste ju en familj fungera och så länge som vi inte genomfört samma eller liknande kollektivsystem som i Sovjet får hustrurna finna sig i sina förpliktelser – eller bryta sig loss.
För Dela är det ju så att hon strävar efter ny erfarenhet, som jag inte kan ge henne. att utveckla sin personlighet innebär ju att såga upp nytt stoff- det är den naturligaste vägen- eller att söka fördjupa det man redan har under och över sig.
Här gör jag en skrivarens parentes. Det är ganska långt efteråt, nära 2 månader som denna rekonstruktion av ett förflutet kommer till. En fredag den 20 april. Klockan är några minuter över 10 och jag sitter här ensam. Jag vet att Dela ligger i armarna på sin älskare förmodligen Tore Wahlgren, Ingrids f.d. man – hon låtsades att hon skulle till en väninna för att ligga över natt där. Mot all rimlighet kan jag nu lugnt tänka på Dela och de möjligen raffinerade njutningar hon hänger sig åt- den lilla satungen betonade att hon hade mens för att avled eventuella misstankar, men jag är viss på hur det förhåller sig; den negligé hon valt avslöjade henne. Tydligen har hon reserverat den för sina älskare. Enligt gammalt talesätt är Dela en hora, men hur skulle jag kunna förebrå henne en tydligen konstitutiv och av anständigheterna stimulerad lösaktighet. Jag har ju själv inte varit särskilt aktsam med sjätte budet och är i mina syskons ögon avgjort en fallen människa, en som de gärna skulle hjälpa in på de rätta vägarna.
När jag nu föreställer mig Dela i sängen hos Tore Wahlgren eller någon annan så blir det till något tämligen likgiltigt mekaniskt. Svartsjukan fördjupar sig inte med vällust i detaljerna. Hon må ha sin sinneslust om den betyder en tillgång för henne.
När hon gick var jag åtskilligt nedstämd, mest därför att jag räknat på hennes närvaro och rummet skulle bli så ödsligt sedan, och hon kände säkert stor lättnad då hon var utanför dörren. Nu kan jag ju fråga mig; hyser Dela verkligen fortfarande en klen smula kärlek till mig och jag tror det är riktigt att besvara frågan så: Just för ögonblicket, när hon kan utöva sin makt och få sitt lystmäte av en annan man är hon relativt oberoende d.v.s. hon suspenderar sin kärlek, men då den nya fascinationen upphör ligger samma känsloplan, där vi älskad varandra så innerligt, orubbat och hon kan ta plats där. Detta är från hennes synpunkt sett en tydlig form av klyvning. De båda halvorna stör inte varandra, och den ena förtvinar inte, medan hon helt låter sitt blod pulsera i den andra. Naturligtvis skulle man kunna förklara Delas behov ur hennes erfarenheter, men jag tror som alltid mera på grundbenägenheten i en konstitution som skulle varit detsamma och skulle tagit sig samma uttryck i ett material av helt andra erfarenheter.
( Jag skulle tro att denna hennes säkra och tvetydiga förmåga att balansera mellan känslo- och behovskikten redan i barndomen var fullt utvecklad och att det var den som framkallade moralisten Reinholds ursinne).
Jag återkommer i sitt sammanhang till den nuvarande situationen, vill bara tillägga att jag först nu riktigt lärt känna Delas väsen, fastän tendenserna från första början ( historien med Harry Ekenstad) oroat mig. om vårt äktenskap ska fortsättas- och jag önskar ingenting hellre, därför att jag verkligen älskar denna lilla farliga människa för hennes egen skull, och trots att jag vet att det kommer att uppstå ideliga sådan här konflikter- så måste jag acceptera Dela med all hennes böjelser, jag måste ha tolerans mot henne ungdomliga livsbegär, jag måste låta henne löpa linan ut, var hon än avgjort den. Kanske jag kan hoppas att ”snedsprången” förlorar något av sin dragningskraft på henen, när hon märker att jag inte längre reagera så neurotiskt på dem.
Kanske den förhoppningen är löst grundad. Framtiden får utvisa det. nu i kväll då jag borde vara lamslagen av förtvivlan märker jag äntligen att jag kan vänta på Dela att jag kan vänta på en utveckling i för mig positiv riktning hos henne. jag kan vänta, därför att jag vet att jag kan avstå från henne.
Kanske den förhoppningen är löst grundad. Framtiden får utvisa det. nu i kväll då jag borde vara lamslagen av förtvivlan märker jag äntligen att jag kan vänta på Dela att jag kan vänta på en utveckling i för mig positiv riktning hos henne. jag kan vänta, därför att jag vet att jag kan avstå från henne.
Innan Dela gick sa hon ungefär som så: ”det är inte just mig du behöver utan en fann att omslutas av. Du kan inte leva i ett fritt förhållande med en kvinna, du måste binda henne och binda dig själv till händer och fötter. Träffar du någon som öppnar famnen för dig så har du genast glömt mig. Det kallar du kärlek.”
Även om Dela kanske misstar sig vad tillämpningen på mig angår så ligger det något väsentligt i hennes ord. D.v.s. jag uppfattar hos Dela ett djupare slag av trohet än den som yttrar sig i spontant handlande. Jag menar en trohet av väsentligare slag än den formella, som utvecklas i moralföreställningar. Dela kan enligt det sättet att se verkligen vara mig torgen även nu i det ögonblick hon ligger med en annan man. Man kunde misstänka att jag med sofistiska medel försökte finna något försonande i en belägenhet som varje normal ”människa skulle sätta sig till doms över, men jag känner att jag är en betydelsefull kärna på spåren. Men jag måste gå djupt under ytan hos Dela för att finna den lojalitet jag behöver och jag tror att den fortfarande kan komma mig till del. Men tålamod kräver det, och kanske jag inte orkar? Vad återstår då annat än att erkänna min kraftlöshet och välja en för mig framkomligare väg.
(2/3 Fredag) Lunch på Tysta Mari. Birger Beckman sitter med ryggen åt oss i rummet innanför. Dela är på gott humör. Vi kommer bra överens. Hem på kvällen ”för att bada”, hos Neumanns en stund, sedan stannar jag över natten och vi äter en behaglig enkel frukost i köket. Det börjar likna en smula hemliv igen. – Tar fram cykeln och klarar mig helskinnad in till Tunnelgatan.
3/3 Dela återfaller i missmod, skickar mig till tidningen sedan jag klarat av disken. Elisabeth är förkyld.
4/3
Mer än en månad sedan vi såg Martin. Vad har skett med honom? Stor förändring? Hur har miljön verkat? Vi har bett få komma på eftermiddagen. Dessförinnan ska jag till Hammarbybacken men Dela lyckas förmå mig att smita. Vi ordna vakt åt Elisabet- en 14-årig, gracilt vacker och förnäm skolflicka Maud, som vi lärt känna genom Neumanns- och äter en behaglig middag med vin på Fatburen. Det är ju så Dela vill ha sitt äktenskap: om möjligt endast en rad utbjudningar, en ständig uppvaktning. Man kan väl säga att hon omedvetet försöker rycka in tonårssvärmeriet i samlivet. Man skall egentligen alltid bara besöka henne, vänta på henne och försvinna någonstans med henne.
Martin hade ett ärr i överläppen, sedan han fallit och kört in en tand där. Det ökade draget av främlingskap. Han hade en hinna över ansiktet och var vacker på ett annat sätt, mycket vacker. Hans mjuka armar ännu så betagande formade – hans armar och Delas, ingenting annat älskar jag så. För mig är de relikskrin av finaste elfenben.
Det dröjde ganska länge innan han blev förtrolig med oss, och då kunde vi ändå inte vara säkra på om han igenkänt något eller bara vant sig vid något alldeles nytt. Han gjorde sig lite till för oss, rullade sig på golvet, kanske för att få tillhöra sina lemmar, att få växa med dem i rörelsen. Småningom satt han hos oss och jag torr att han kände igen värmen från våra kroppar, han låg i min famn som förr och han lät Dela och fru Hansson omväxlande heta mamma.
Vid avskedet måste han ha kommit hemligheten på spåret, då grät han övergivet, och vi kände oss skakade av det. Men vi kunde lugna oss med att pojken tills vidare var i trygghet i den enkla miljön.
Förtjusande var att se de tre ungarna sitta och dricka choklad vid stora matbordet, deras tysta gemenskap i ätandet. Munnarna ett litet stycke över bordsskivan och Martin så fin i maneren så tillfreds med den stora koppen. Det var en högtidlig hemlighetsfullhet i den utspisningen, jag vet inte var jag ska finna ord för att fasthålla synen.
(5/3-måndag). Vi har helt återerövrat varandra nu- åtminstone inbillar jag mig- och känner en större frihet i omfamningen än förr. Men räcker det för Dela i längden. Ofta kommer den misstanken smygande att hon nu nöjer sig med mig uteslutande därför att hon saknar någon annan att fördriva tiden och bespegla sig med.
Hård senvinter. Bitter kyla och väldiga mängder snö, dag efter dag, natt efter natt snar det. på redaktionen fryser vi svårt om kvällarna, och de elektriska elementen torkar ut luften. Svårt att arbeta och sova i den.
7/3 Fortsatt hemliv med Dela.
8/3
Barbro ringer upp och inbjuder mig till lördag kväll. Torwald reser bort på några dagar säger fräckt eller oskyldigt. Han tar tåget till Göteborg kl. 6. Kan du inte komma någon timma senare.
Kanske inbillningen drar iväg med mig, kanske hon bara vill ha lite sällskap i största allmänhet. ( försäkrar alltid att hon inte skulle kunna tänka sig något bredvid). Men bara möjligheten att hon skulle önska något mera inger mig olust- det finns i mina ögon ingenting tilldragande hos henne, enbart frånstötande drag. Att det pågår en kris även i deras äktenskap har jag kunna förstå. Torwald kallar aldrig sin fru för Babbsen som han förr brukade, och han formligen kastar henne på mig när jag ringer upp honom nån gång. Förmodligen skulle han vara tacksam för att bli av med henne. konstellationen har jag alltid uppfattat som mystisk, sammanhållen endast av Barbros nästan pinsamt ambitiösa lojalitet mot den intellektuellt undermåliga mannen.
Hur som helst, nu måste jag be Dela rädda mig från skräcködlan och ta hand om min lördag. Jag har visserligen lovat komma eller i varje fall gett ett halvt löfte och något svepskäl för uteblivandet ska jag väl kunna finna.
10/3 lördag. Jo, Dela förbarmar sig, sedan hon ironiskt utbrett sig om de favörer jag kunde få hos Barbro. Säkert ångrar D. inte den här kvällen. Vi reser ut till Djurgården och går igenom den stora Josephson- utställningen på Liljevalchs, vilken ger oss samtalsämnen för åtskilliga timmar. En del hinner vi lägga ihop och dra ifrån när vi superar på Lindgården i behaglig ensamhet och värmda av ett par glas madeira. Vi kysses ideligen och de lediga servitriserna kastar ogillande blickar mot vårt hörn. Dela rynkar inte på näsan åt sin man: han uppvaktar henne och han sitter inte och räknar sedlarna i plånboken. Numera har ekonomin förlorat sitt intresse och förresten så lever vi billigt båda ( D. får lunch för 1 kr. på DN:s lunchrum).
Sen glömmer vi en väska med mat i 7:ans buss och jag promenerar till ändhållplatsen uppe i Råsunda för att om möjligt få tillbaka den. vankar där 1 timma- 15 graders kyla- men den rätta bussen kommer inte. På söndagsmorgonen får jag göra mig besväret att resa in till ”Banantåget” och hämta väskan med vårt söndagsskafferi.
Jag har lovat Barbro komma ngn timma på söndagseftermiddagen i stället- hon accepterade det utan vidare, men Dela fick ingenting veta. Jag var ytterst trög och Barbro trivdes med sin lyssnare, sedan ringde Dela på kvällen till redaktionen och ville veta var jag hållit hus.( själv fanns hon hos Hannelore just då). hon var inte nöjd med beskedet, ingen tror ju att jag kan vara ensam med en kvinna utan att förföra henne eller bli förförd och hon krävde någon kompensation, varpå jag undrade om jag inte kunde sova hos henne på natten, och det accepterade hon, dock utan entusiasm ( det lilla utbrott av svartsjuka roade mig – det var ganska avslöjande utan att ge anledning till någon tyngre tolkning). Mest förargad påstod Dela att hon var för att hon bakat en sockerkaka som hon tänkt bjuda mig på. Jag beklagade djupt missförståndet.
14/4
Dela är ute med Tore på middag denna lördag, men det stannar inte vid det. vid 9-tiden ringer hon mig (genom gamlingarna Karström) och meddelar att hon är uppe hos Tore i hans våning. Hon kommer först elva och då motvilligt. Ännu när träffas på Gästis ett par dagar senare.
(17/4) finns en svårhet emellan oss och vi talar om vår Parisresa, men dagen efter märker jag i en omfamning att hon är någon annanstans- fast hon försäkrat att hon absolut inte skulle kunna tänka sig ngt med en sinnessjuk människa och påpekat en del frånstötande detaljer hos Tore. Idel rökridåer naturligtvis.
Och på fredagen (20/4) vet jag att hon kommer att vila i Tores armar. Hon lämnar mig ensam- och innan hon går ser jag henne ta på en vacker negligé av svarta spetsar som hon inte förut använt och hon betonar så omotiverat ”att det var väldigt vad mensen har kommit tidigt den när gången. När hon gått kastar sig en våldsam ångest över mig och jag måste gå till Neumanns för att bli lugnad.
21/4
En förtvivlat bitter lördag, men Dela är hemma på kvällen sedan hon först träffat Tore- eller är det inte så, jag orkar knappt minnas längre. Vi sover kyskt i varandras armar, sedan vi först varit på bio- Spegeln men ögonen sjönk och sjönk.
22/4
Tidigt till Örebro, gråtattack på tåget- en dövstum glodde oförstående. En liten mun akvavit hjälper mig några timmar.
Och kl. 12 på natten ringer Dela mig från en kiosk (påstår hon) och ber mig cykla hem och se till Elisabeth, som hon lämnat ensam. Hon ska sova hos väninnan Ruth Wachter i natt (påstår hon). Hon har varit ute med Tore och hans dotter, på Skansen, hela dagen. Får jag senare veta.
De har etablerat sig.
27/4
Några gånger har Dela och jag haft Martin hos oss. Han är en ljuvlighet att se och röra vid men tröttande med sin lynnighet. Säkert vore det bäst för honom om vi inte alls lät höra av oss. När har han svårt att hålla begreppen isär? Hanssons är ju pappa och mamma för honom dagligen och när vi kommer får han dubblera orden. Vid ett tillfälle då vi haft honom över ett dygn, följde jag honom tillbaka till Johanneshov, Blåsutvägen 19. Men innanför dörren fick pojken ett gråtanfall och skrek: Mamma inte röra mig. Den ganska känsliga fru Hansson blev märkbart förstämd och själv hade jag svårt att behärska mig. det var så uppenbart att pojken kände han hörde till oss, var samstämd med oss. Man kunde nog kalla det hans första psykiska kris, och jag är rädd att det blir alltför många sådana i hans liv.
Martin talar ännu ganska dåligt- han har lärt sig att kalla sig själv för lillebror- men han gör annars intryck av stor intelligens och utvecklad sensibilitet. Och ett vackrare barn kan svårligen tänkas. Fosterföräldrarna är också starkt fästade vid honom och bi säkert ha illusionen att han är deras egen.
Vi har kommit överens om att Dela och jag, att jag ska ha Martin och Dela, Elisabeth vid skilsmässan. Alltsammans känns meningslöst särskilt som jag inte ser någon möjlighet att ordna ett hem för Martin. Dela har framkastat förslaget att jag skulle försöka få en kombinerad barnjungfru och hushållerska från Tyskland, modell á (fru Scholtz)- Men först måste jag ju ha en våning och hur ska det gå till. Jag orkar knappt tänka på det.
För att bättra på sin ihåliga ekonomi har Dela tagit en hyresgäst, som hon halverar våningen med, d. v.s. gästen har rummet och Dela nöjer sig med köket. redan första gången jag träffade människan ifråga framkom det att hon var från Mariestad och att vi haft någon flyktig kontakt i barndomen. Närmare bestämt hörde hon hemma i Madlyckan. En annan sak stod omedelbart klar att kvinnan var hundraprocentigt homosexuell. Dela hade f.ö. misstänkt det genast.
Hon var t.ex. konstant svartsjuk när Dela gick bort om kvällarna, utan att dölja att hon tänkte besöka – en karl. Det uppstod diverse spänningar, som irriterade Dela ganska mycket och förvärrade hennes tidvis djupa depression. Dela fann det hela ohållbart och ställde kvinnan mot väggen, förklarade att hon förstod hennes läggning och att det inte längre behövde vara någon hemlighet mellan dem. Varpå den stackars människan bekände att hon inte kunde acceptera sin egenart. Det skulle vara lättare om hon inte led av en kronisk ryggsmärta som tvingar henne till sysslolöshet). Likafullt fortsatte hon med att ge utryck för sin bekämpade böjelse och Dela blev tydligtvis alldeles tvär och osällskaplig mot henne. i varje fall har hon skäl att uppskatta Delas fördomsfrihet.
Midsommaren, den ville Dela fira med mig (liksom vi oftast fördriver de lediga söndagarna i varandras sällskap- Tore har då sin dotter Hedvig hos sig) och hon ordnade så att vi fick komma till Bergholmen, familjen Heilbronns tjusiga lilla ö vid Gustavsvik och Baggensfjärden. Vi hyrde verandarummet till en liten bräcklig stuga vid båtbryggan. Rummet var i två plan, ett i nivå med dörren och så 4 trappsteg upp till golvet med sängarna. Ett stort fönster över hela kortväggen ned och ut mot fjärden. Tarvligt och angenämt det hela. F.ö. var det fönster runtom och blev överhettat rätt tidigt av morgonsolen, avkyldes snabbt i skymningen. När vi vaknade låg vi och lät ögonen smekas av den lätta brisens fina vattning över sjön. Rummet fylldes med sjöblänk.
Alla blev mycket intresserade av Dela. Hon var också särdeles behaglig att se i sin gulgrårandiga solklänning med bar hals och nakna axlar. Det är inget tvivel om att hon utvecklats starkt som kvinna på kort tid. Hon har fått en mogen barm, vilket säkert beror på den frihet hon vunnit och de erfarenheter hon sedan dess gjort. Vid hennes sida kände jag att jag stått stilla att jag var samma neurotiska embryo som förut, hårt inspunnen i min ofrihet. Men naturligtvis var jag där för inte mindre stolt över Dela, tvärtom. Jag kände mig som en av hennes kavaljerer, och säkert var det så hon ville ha mig. Hon irriterade sig inte på mina nycker, t.ex. Då jag avlägsnade mig från lekarna vid majstången. Hon hade helt enkelt inte längre behov av att alltid befinna sig i min närhet.
Dela badade i det ganska kyliga vattnet flera gånger. Själv stannade jag på land. Det var så roligt att se henne varligt smyga omkring i vattnet och njuta som ett litet nosande djur. Det var i sin begränsning en symbol för vårt olika sätt att leva nu. Delas hemlighetsfullt upptagen av en mjuk rytm, jag lite frusen åskådare men inte helt missbelåten åskådare.
Den där smala, sjuka, homosexuella var fortfarande kvar men förhållandet mellan henne och Dela blev allt mera spänt. Hon gjorde anspråk på Delas uppmärksamhet och kunde tydligen inte kontrollera sin svartsjuka, när Dela- och det skedde ju så gott som dagligen – reste till Tore.
Till sist ställde Dela, hjärtlös som hon är, den olyckliga människan mot väggen och förklarade att hon kände till hennes böjelser, att hon hade anat dem genast och att hon måste förstå hur orimligt det var att uppvakta henne med blommor och små behagsjuka smekningar på lappar. Dela hade inga fördomar, nej naturligtvis inte men hon fordrade att få vara i fred. Sedan kände kvinnan obehag också för att träffa mig och småningom vistades hon mycket på annat håll för att undvika sammanstötningar.
Det var en olustig historia som ofta nedsatte Delas humör och ökade hennes snärjighet och grinighet mot mig.
Dela fann sadistisk lust i att avslöja sina erotiska erfarenheter för mig- t.ex. den syndiga glädje hon upplevde med Tore (därom berättade hon vid en middag på Berns: vi satt utomhus men blev överraskade av ett sydländskt brutalt regn och hamnade långt in i den varuhallstora salongen). Jag behöll en neutralt lyssnade rentav intresserad min, medan Dela antydde det fängslande raffinemanget i hennes och Tores erotik men mitt inre blev en isgrotta. Dela tycktes uppfatta sin bekännelse enbart som ett tecken på förtrolighet- ”du är min bäste vän”- och antingen är hon emotionellt förkrympt eller också en utstuderad liten bödel. Mycket tyder på det senare, annat tyder på det förra. Jag antar att Tore med sin våldsamma aggressivitet bringar motsvarande behov till utlösning hos henne- en stimulans som hon aldrig fann hos mig. några andra faktorer bidrar till deras samhörighet, jag anar en del men flertalet är jag förmodligen inte rustad att uppfatta. Det kan ju också göra detsamma.
Dela är alltigenom parasitisk, och förmodligen kommer Tore att upptäcka det, om han inte redan gjort det men finna at han behöver henne som man förr ansåg sig behöva blodiglar.
Vid ett annat tillfälle- då vi superade, som vanligt högst anspråkslöst, på Papegojan vid Vasagatan, avslöjade Dela att hon under påsken av ren slapphet legat med Åke- det var alltså innan hon ringat in Tore – men att hon sedan besinnat sig och förstått att hon var på väg att förklara sin kurs. Ty naturligtvis vill hon vara respektabel, det är sin personlighetsutveckling hon för vidare i samlagen med Tore (lite lätt uttryckt9. Då blev jag emellertid dödligt sårad- påsken när jag var hemma och hela tiden hade en illusion om att hon åter trivdes med mig (så tillgiven hon lät i telefon)!- hon besparade mig ingenting.
Jag moraliserar inte- ingen människa är ansvarig för sin sinnesart- men en annan sak är ju att värja sig mot något, som bryter ned en, och jag kan inte betrakta Delas manöver, på annat sätt än som gemena. Förmodligen kommer hon alltid att drapera sin gemenhet med anspråksfulla intellektuella motiv och lägga försåt med det mått av charm hon besitter.
Hennes taktiska sinne är ju felfritt och hon ser alltid till att hon på någon punkt handlar renhårigt och generöst. Den kretsar hon sedan kring i sitt självförsvar, där det inte räcker för henne med fräcka avböjningar (som det alltid har gjort mot mig, den i grundlurade).
Just när jag skriver betyder detta inte längre något, men jag återupplever reaktionerna, som värkte i mig mer än ett halvår (men småningom framkallade en erosion av känslogrunden).
Av en slump (kanske inte utan avsikt från hennes sida) råkade Dela förmedla kontakten med den kvinna som från mitten av augusti till ett stycke in i december gav mig en ny trygghet. Jag har konsekvent hållit Dela utanför denna affär och fingerat andra, icke namngivna men vagt karakteriserade kvinnor som orsak till att jag sedan för det mesta var upptagen och inte kunde acceptera sammanträffanden när helst hon ville. Jag trodde det skulle vara lättare att hålla Dela på avstånd om jag lät den ena chimären avlösa den andra, och jag räknade tydligen inte fel. Hon riktade aldrig misstankarna åt rätt håll, trots att det kunnat ligga nära till hands, men då vi träffades var jag alltid en smula ängslig att hon skulle treva sig rätt och att jag då skulle kunna hålla masken. Jag minns särskilt den gången i oktober eller var det november då vi varit på s.k. medling hos den inskränkte kyrkoherde Berg i Solna prästgård och sedan drack en kopp kaffe på Solna Värdshus. Hon frågade mig om jag träffat Ingrid. Först trodde jag hon menade ”den rätta” och blev en smula förvirrad, men ögonblicket efter förstod jag att hon syftade på Ingrid Wahlgren, och då fick följaktligen mitt bryderi gälla henne. Dela gick vidare och sporde om jag hade ett förhållande med henne, och jag svarade på ett så svävande sätt att det kunde tolkas som en bekräftelse. Då log hon ganska maliciöst. Tore och hon har ju på sin kant velat hemlighålla sakernas tillstånd för Ingrid – T. har alltid haft motvilja mot att sammanföra sina kvinnor med vännerna, han synes hysa någon sorts rädsla för komplikationer därvidlag- men jag skulle tro att Ingrid redan fått vetskap om fallet.
Det är en kvadrat som bara har det felet att jag aldrig förförde Ingrid (att jag emellertid inte ångrat).
Den andra kvadraten har däremot fullbordats. Jag hade tänkt att välja ett täcknamn för min höstkvinna och t.ex. kalla henne Irma (en sammandragning av hennes båda namn) men det finns ju inte längre, sedan förbindelsen brutits, något skäl för en sådan diskretion.
1952
Sen var det en vår, som jag minns ytterst lite av. Maj är för mig en konturlös månad. Våren ter sig som en tid av upplösning, först som bevisar sin orimlighet, enbart nonsens, som någon enstaka gång kan vara stimulerande.
I slutet av månaden tog jag ett par motiv från Ingentingskogen och konkretiserade dem på pannåer hemma. Resultaten knappast bättre än de tidigare. Lusten sinade lika hastigt som den kom.

Det var kritiskt med Martin. Hansons meddelade plötsligt att jag måste skaffa ett annat hem åt pojken, angav som orsak fru Hanssons sjukdom. Dela spelade en pådrivande roll i sammanhanget. Martins fosterföräldrar har fattat agg till henne på grund av hennes arroganta sätt. En sak ville de ha visshet om, att Martin inte skulle komma under hennes inflytande.
Vi bestämde att jag senast till den 1 juli skulle ha skaffat ett annat hem för pojken.
I början av juni nödgades jag följa med Sverige-loppet från Haparanda. En vecka slingrande sig med vägarna genom landet. I Gard Norbergs (eleganta feminina reklamchef) öppna sportbil. Jag hoppade av i Huskvarna. Många landskap hade då etsat sina konturer i mig och stjälpt sin a ytor över mig. Ångermanland fann jag vackert på ett sensuellt sentimentalt sätt. Ett svindlande parti kring Sandö-bron, monumentalt men inte hjärtlöst. På andra sidan bron satt gubbar och gummor från en ålderdom på bänkar och vägen och glanade med skumma ögon efter cyklisterna. Mer är inte värt att notera.
Vid midsommar var Dela och jag- om jag minns rätt- på ett pensionat åt Södertäljehållet- nej, det var visst tidigare en annan gång hos Ahlgrens i Tullinge. Magnus ligger om ett trähus, där familjen småningom ämnar bo året runt
Några dagar senare mötte jag första gången Bo och Hilkka Bjerner, Gunillas bror och svägerska. Mannen var läkare på ett lasarett i Göteborg, hans … tills vidare med barnen i hemmet. Gunilla ska hjälpa till och Martin får bo hos dem. Så var det planerat och så blev det.

Gunilla hade berättat ¨åtskilligt om den. Hilkka. jag tyckte genast om den bleka, striplånga kvinnan. Hon var nervöst, barnsligt sensibel och en kraftig gestalt. Hon var kusligt nyckfullt och skrattande på ett behagligt storfnittrigt sätt. Bo tyckte jag också om, en mera lugn sympatiskt avvaktande kulturell sort. De behandlade mig … stund vänskapsfullt, men … att jag av deras hygglighet .till att prata en del strunt. De hade kanske överseende med det. Barnen, 8-åriga Aino och den 3-åriga Stefan, blev jag också genast förtrogen med, och jag såg med intensiv glädje hur Martin trivdes i stojet. Det hela var en oväntat god upptakt, och bekantskapen med ett par frigjorda generösa människor lättade det tryck som legat över mig en tid.
Jag kunde vara mycket utförligare här, men det skadar inte att jag sparar på utgjutelserna.
En svår sak blev det till sist att hämta Martin hos Hanssons. I sist stund hade de ångrat sig och ville behålla honom, men det kröp fram att de till sist skulle göra anspråk på att få adoptera pojken- särskilt sedan Dela enligt vad de uppgav vid något tillfälle sagt att Martin kunde stanna hos dem tills han kom i skolåldern då skulle det vara dags för henne eller mig att ta hand om honom. Naturligtvis gjorde jag klart för dem att jag på inga villkor kunde tänka mig att släppa Martin, och så gav de med sig. Fru Hansson betedde sig en smula egendomligt när den dagen kom. hon slog vid avskedet undan min hand- en gest av överspändhet snarast, kanske av otålighet över sig själv- när jag ville tacka henne och grät tyst då hon för sista gången höll om pojken.
För Martin var det kanske en utflykt vilken som helst. Han har blivit så van vid miljöomväxling att han nu inte reagerade över förändringar. Den närmaste veckan sa han bara några gånger att han inte ville resa till Kristina och Birgitta (Hanssons adoptivbarn), och han inrättade sig utan svårighet hos Bjerners.
JULI
I det nya fosterhemmet kunde jag träffa pojken dagligen, det var ju den främsta förmånen. Första juliveckan var varm och fin, och vi besökte ofta lekplatsen i Årstaskogen, där en stor plaskdamm och en gungpark stod till ungarnas förfogande.
Hanssons hade gett Martin en i ytligt avseende perfekt uppfostran. Han hade fått lära sig renlighet och bordsskick och var mycket välskött och hade en massa nypressade kläder med sig. Kraven på hans manér lättades högst betydligt hos Bjerners och Martin tillägnade sig efter ett par dagar ett enklare och friare skick.
Detta blev en anledning för Dela att ställa till med bråk, då hon första gången hon besökte Martin hos Bjerners. Hon passade inte alls där, henens struntfinhet reagerade genast på de lösa formerna och hon uppträdde på ett häpnadsväckande osympatiskt sätt från första ögonblicket. Hon sneddade de mest gemena blickar på den fina genomskinliga Hilkka och betedde sig anspråksfullt, dessutom obildat, då hon stannade över middagen utan att vara bjuden. Jag försökte frysa ut henne men dum som hon är när det gäller sådana ting- hon är ju en människa utan verklig finhet, subtil endast med avseende på sina huggtänder och sin giftblåsa- så uppfattade hon det inte. Jag är inte ens säker på om det senare gått upp för henne att hon vållade förstämning, att hon förskaffade sig nya ovänner. Okänsligheten utgör ju själva förutsättningen för hennes livsstil. Utan den skulle hon inte kunna igla sig fast vid sina medmänniskor, inte göra dem sina falska förespeglingar. Jag möter henne inte moraliskt, jag konstaterar bara att man bör hålla henne från livet till varje pris. Sedan är det en last hos mig att jag inte kan låta bli att då och då förbarma mig över henne och betrakta henne som ett hjälplöst offer för sin ”natur”. Jag skulle ha överkommit min, om jag inte gjorde det.
Den 5 augusti reste jag med pojken hem till Mariestad för att fira mammas 70-årsdag. Vi stannade veckan ut. Martin var utomordentligt trevlig i den lättsamma miljön. Alla mina syskon tyckte om honom. De fann honom absolut inte problematisk och erbjöd sig att ta hand om honom ifall det skulle behövas (ett löfte som det förmodligen lättroget att bygga på) alla var häpna över hans skönhet, hans aristokratiska manér skapade emellertid en distans till kusinerna. Ingegerd betonade att Martin och deras var halvåret äldre, Per var för olika för att förstå varandra. Annars skulle de Rinders, gärna tagit Martin till sig. De var alltså först med en flykt beroende på att de allvarligt, tänkt över saken och att jag hade vädjat till dem.
Martin presenterade sig på ett ganska kostligt sätt. Han gick runt och sa till all ”du är dum”. Och de klokare bland dem (Ingegerd) tog åt sig och blev lite stötta.
Pojken tyckte inte om mamma. Däremot uppskattade han Bertil, som han gav lustiga namn (Gälla, P. Ma), och Bertils flicka Märta.

Vi bodde tillsammans i lilla kammaren däruppe och så gott som varje natt vaknade Martin, klev ur sängen och ställde sig avvaktande vid min bädd. Kanske rörde han vid armarna. Jag väcktes och såg en liten tyst skuggfigur intill mig. Det var ett ljuvligt ögonblick när jag fick bereda honom plats på armen och vi somnade in igen tillsammans.
Ett par kvällar stannade jag därnere och samtalade med Bertil, Ann-Mari och Gunne, de som dröjde kar en tid efter födelsedagen, och då hade Martin svårt att somna. Märta fick lov att ta hand om honom och läsa för honom något.
En eftermiddag var vi ute på vägen och såg tåget vissla förbi i svängen och hörde signalklockan vid övergången ljuda. Den fantiserade Martin sedan oupphörligt om. Han hade föreställt sig att en pojke hade sprungit på tåget. Han svängde om inbillningen till att med imperativ i saklig energisk stil: ”Pojken får inte springa på tåget!”
Som om han så velat hejda sin inbillning, ville gardera sig mot den. Eller härska över dess innehåll.
Hans fantasi har alltid ett starkt despotiskt drag. Han anlägger förbud mot leendet i fiktionen.

Bara ett par dagar efter det vi kom tillbaka till stan fick Martin återigen ”åka långa tåg” – det bästa han vet- då han reste med Gunilla till … vid Tjörn, där familjerna Bjerner och Steinwall var samlade på semester. Det blev när 14 sköna dagar för Martin med utelekar på snäckstranden och fingerad rodd, bilturer och nästan bad.
Sedan har vi levat tillsammans på Pontonjärgatan 1, och det har gått ganska bra även om Martin stundtals tröttat Gunilla med sitt tjat (han upprepar samma mening 20-30 gånger med olika tonfall).

Vi söker nu ivrigt efter en våning i utbyte för Gunillas enrummare överst i huset. Vi hade allt klart i en cirkel på 4 intresserade, men i allra sista stund bröt sig en av parterna, vars våning i Hammarbyhöjden vi skulle haft, ur ringen, och det blev ingenting av.

Dela har varit i Tyskland ett par månader och kom hem i förrgår. Sent på kvällen, vi hade redan lagt oss, ringde hon befann sig uthungrad och utblottad på Centralen, hade skickat ett kort med uppgift om ankomstdagen, men jag hade inte, fått det. Jag var tvungen att kasta på mig kläderna och rusa till Centralen, hon väntade mig på restauranten där. Hon visade mig kort på en teaterregissör från München, som hon träffat hos Reinhold och förälskat sig i. Han såg vekt beslutsam ut, ganska vacker, ganska tysk i skogen. Katolik. Hon trodde han kunde hjälpa henne tillbaka till kyrkan och Tyskland och avkrävde mig min sympati.
Dela ämnar stanna ett år i Sverige för att hinna gå igenom en folkhögskola återvända till Tyskland och upp ”blicka”.
Om hon står ut med vänta

December 1952
”Dom får inte ta bort hela magen på mig”.
Han hade alltså förstått att han skulle opereras. Han visste också att brandkåren skulle komma med en ambulans, men han var förvånad över att finna den vit, trodde den skulle vara röd och grann och att den skulle ha stegar på taket.
Vi for till Kronprinsessan på Lovisas barnsjukhus på Kungsholmen. Där var stor brådska, klockorna ringde nästan utan uppehåll och vi fick vänta långa stunder mellan varje besked. Jag var stolt över Martin. Han gjorde ett vaksamt och intelligent intryck vid undersökningen, skrek ursinnigt när sköterskan överrumplade honom med en spruta i låret. Sedan fick pojken ligga minst en timma utsträckt på ett operationsbord utan att ngn tog notis om honom, ett biträde bad mig se till honom under tiden. Martin hade sin bestämda mening om allt. Han ondgjorde sig över att doktorn aldrig kom och undrade på en massa saker. Jag tänkte med olust på att de kanske skulle skära i den lilla mjuka kroppen. Så hade de äntligen tid med Martin och jag fick lämna honom åt deras okontrollerbara vård. Först vid ½ 3- tiden var jag hemma igen.
På middagen opererades Martin, det förlöpte utan mankemang (en rutinsak för oss, sa läkarn) och idag har jag hämtat hem, något mer än 2 dygn efter det ingreppet gjordes. Han har ett par plåsterlappar över det lilla ärret. Något mer av det hela får han sannolikt inte, men vi måste naturligtvis vara försiktiga med honom en tid, bära honom i trappor och hålla honom under ständig uppsikt.
Vistelsen i Årsta påskyndar Martins utveckling, ordförrådet utökades, han lärde sig tycka om sagor och underordna sig i lekarna. Vi märker nu att han har stora resurser att falla tillbaka på, särskilt ett sällsynt skarpt minne. Hans förmåga att fasthålla små avlägsna detaljer väcker vår häpnad.
Februari 1953
Delas sjukdom har förvärrats. En kris inträffade, mycket allvarlig men streptomycinkur räddar. Hon känner sig mycket ensam därnere, ingen människa som hon anser sig kunna tala med. Det är väl därför som hon nu reflekterar på att gifta sig med Thore. Hon har frågat mig till råds, jag svarade att hon borde bortse från eventuella betänkligheter och binda sig vid Thore, som ju är en utomordentligt fin och högvärdig människa och kanske tillräckligt dynamisk för att hon inte ska tröttna på honom. Men naturligtvis är det ett vanskligt steg med tanke på Thores sinnessjukdom.

Maj 1953
Det är Kristi Himmelfärdsdag nu. Jag återkom i går från två dagars besök hos Dela i Sävsjö. Det var på det hela taget beklämmande dagar. Jag förstod från början att personalen på sanatoriet tyckte illa om Dela. Somliga grälade hon med, andra behandlade hon med en viss nedlåtande inställsamhet, och de var tydligen inte trakterade. Senare erfor jag att Dela kommit på kant även med överläkaren, f.ö. en rätt obehaglig figur, forcerat skrattande utan charm (han skrattade för att skydda sig). Jag döpte honom till Grönsakshandlarn. Som personlighet stod han inte mycke över nasarstandard, så antipatin mellan honom och Dela var förklarligt. Av allt att döma hade Dela från början satt sig över ordningsföreskrifterna. Hon visade nu ingen som helst respekt för dem. Jag försökte övertyga henne om att sjukhus är den enda plats där sträng disciplin är förenlig med humanitet men hon slog bort det och inlät sig som vanligt inte på diskussion med mig.

Det hela har fått till följd att hon vägras dagligen av de förmåner hon annars kunde få, och så stjäl hon dem i stället. När dessutom husmodern klart visat sitt ogillande (och enligt Delas uppfattning intrigerar mot henne) så vill det till en okänslighet, en brist på självkännedom som Delas för att verkligen uthärda en enda timma.

Naturligtvis bidrog oviljan mot Dela till min irritation, men jag förnam olust redan när jag såg den stora klumpiga vidrigt gula sanatoriebyggnaden i skogen strax ovanför omåttligt småstadsödsliga Sävsjö. Dela stod ute på altanen i morgonrock och pratade med några patienter. Hon galopperade ivrigt utför grusgången och berättade att hela sjukhuset ar förberett på min ankomst. Det tyckte jag förstås inte om. I fortsättningen uppehöll jag mig emellertid tämligen obemärkt i anläggningen. Husmodern lär tagit mig för en patient, och det var bara ett 10-tal av de sjuka som jag lärde känna 8 därav en dansk. Skatt, som Dela underhöll en flirt och kanske lite till- med, behaglig, inte alltför klyftig och en göteborgsk pressfotograf, en stor sketchmakare. Jag bodde i ett stort gästrum, tydligen utan att man visste om det; I varje fall förekom ingen stickning.

Dela ville att jag skulle stanna över helgen och ställde till med en ömklig gråtscen då jag envist vägrade. Jag kände stor lättnad då dörren slog igen efter mig. en kvart före tågets avgång kom Dela springande (bristfälligt permitterad), tårarna var glömda, allt bittert bortblåst, och givetvis kändes det bättre så för mig att stiga på tåget, men huvudsaken var att jag kom iväg att jag fick ett ord på den alltför långa vintern (om vilken åtskilligt mer vore att notera i en eller annan form).

JUNI
1/6
Kyla, en smula gråhet i sinnet. Stora blodmassor och regn och en köld som döden i beröringen av blodlös hud.

Jag har inte längre någon isfri hamn. Inte ens om sommaren.

Det är kritiskt med Martin. Gunilla tycker nästan enbart illa om honom och själv har jag på sin höjd vitalitet att leka med honom i 10 minuter. Men ger jag honom ett finger så-
Och det är ju meningslöst att försöka med stränghet. Han blir ändå en neurotiker av den tyranniska typen (vilket ju är bekvämt för honom själv men obekvämt för andra9. Dessutom skulle min stränghet undergrävas av svagheten för pojkens fysiska skönhet. Ett lite sadistiskt drag smyger sig ofta in i min behandling av honom. För kärleks skull njuter jag dubbelt av att aga honom. Det hela är kaotiskt, utan målmedvetenhet, egentligen alltid en uppgivelse.
Ännu för ett halvår sedan kunde Martin omöjligt förmå sig att rita ett streck så upptäckte han äntligen att det fick och nu vill han gärna särskilt innan han somnar ha ett papper och en panna på ritblocket.
19/6
Midsommar enligt nya ordningen, föregången av en vecka fet värme, nu i kvällningen en aning mera svalt. Martin sover i en vacker harmoniskt uppåtvänd ställning. Jag ser utanför blickcentrum skuggor skynda fram och tillbaka över dörröppningen, Gunilla lägger om Edit i skarpt lampljus, efter det sista kvällsmålet. Den lilla är ytterligt beskedlig. Man hör bara ett och annat knorr, för övrigt är hon tyst. Jag har någon sorts dansmusik på, engelsk- amerikanska bitar, som jag knappt märker.

I övermorgon reser Gunilla med barnen till Alingsås och Göteborg. De får medfölja doktorerna Steinvall i bil (de är uppe på en födelsedagsuppvaktning tror jag). Martin ska vara hos Hilkka och Bo.

Det är möjligt att jag får hit Jörgen och hans familj, jag har erbjudit dem mitt logi en månad, men inte hört av dem sedan Jörgen skrev att han skulle tänka på saken (osäkra semesterförhållanden).
Ett par notiser nerifrån familjeprovinsen. Mamma drabbades för ungefär en månad sedan av något som liknade ett slaganfall- flera timmars medvetslöshet- men repade sig sedan förvånansvärt snabbt enligt vad jag kan försåt och är nu som vanligt. Men man måste ju vara inställd på att hon kan bli ”uppsagd till avflyttning” närsomhelst. På något sätt uppfattar vi hennes barn, det som naturvidrigt. Själv måste jag tillstå inför et troligt avsked att jag är djupt fästad vid den ganska egensinniga, grumliga men ändå friska människa, som beredde mig tillträde till livet. I tonåren skulle hennes utplånande varit en outhärdlig förlust för mig. jag kunde då bara betrakta livet som en fast tillhörighet. Nu är det någonting lösrivet, kringdrivande utan ens hopp om att finna en strandremsa någonstans.
Dahlins järnhandel, den gamla tarvliga spikladan, har brunnit. Och Karl-Herman avtecknade sig i förödelsen som en svedd orrtupp. Men affärerna går vidare i tillfälligt reducerad omfattning. Försäkringsbolaget får punga ut med en miljon cirka.

Dela skriver ofta. Hon jämrade sig att tag över en bryskt avbruten amour med dansken, men började sedan dikta (?). begåvade stumpar, delvis alltför starkt påverkad av Edith Södergran, som hon på sistone känt gemenskap med. det förefaller som om hon nu fann sig bättre till rätta med sjukhusrutinen.
15/7
Dela kom så på en veckas permission. Hon förefaller åter lycklig med Thore. Vi lunchade ett par gånger tillsammans. ( Först på Gondolen, då hon plågades svårt av hettan). Nästa gång på Berns uteservering. Plötsligt stod Thore framför mig. Han snuddade skelögt vid mig (en brusten glans i pupillen). Han var frasig och föga tilldragande, pratade energiskt. Jag lyssnade mest. Förstod att Dela arrangerat träffen. Den avlöpte fint. Thore inbjöd mig till sin våning. Där jag inte varit på 6 år. Spelade mycket vackra judiska grammofonskivor. Dela njöt med affekterat behag. Jag lade märke till en viss ignorans från T:s sida visavi D. Han uppfattar den inte. Vi drack rätt mycket. Jag blev inte påverkad men det slutade för min del i den vanliga negativa exhibitionismen. Varför olusten följde mig hem?

Ja, det var några drag i den episoden. I kväll flög han till Köpenhamn.
Dela alltså. Hon återvände till Sävsjö men blev inte länge där, lät skriva ut sig trots att ingen förbättring inträtt i tillståndet, snarare tvärtom. Och en bor hon hos Thore. Ja, sedan ett par dagar är hon förresten i Köln. Hon har äntligen fått det tyska skadeståndet och ska lyfta det, ev. förbereda semesterresa med Thore till Spanien. En komplikation har tillstöt: Dela ska ha ett barn. Hon spelar förtjust på den heroism som kan utvinnas ur det. Hon ämnar föda barnet. Annars skulle hon ju absolut säkert få abort. Nog tror jag hon skulle klara förlossningen, men skötseln av barnet? Thore har visserligen redan förut ”tiggt” henne om att gifta sig med honom men jag undrar om han inte tänker med fasa på framtiden. Han borde göra det. hon kommer att lägga ett övermäktigt tryck på honom- och låta honom förstå att det är han som övar det. Jag märkte hur hon redan nu lät en irritation slippa fram, över Thores manér. Och jag har förut märkt hur Thore undertrycker rätt så starka olustkänslor. Att han älskar sin Maria är uteslutande en suggestion hos henne. Vid behov förstår han att förnya den.
Våra känslor för Martin är splittrade. Gunilla och pojken kommer dock åtskilligt bättre överens än tidigare. Visst tröttar han henne med sitt monotona tjat, sina eviga upprepningar av ett litet antal frågefraser. Jag hinner
Martins femårsdag (9/9) firades med tårta och falukorv, på önskemål av jubilaren som personligen tillbringade högtidsdagen i sängen (39, 8 på morgonen). På masonitflygfältet landade en helikopter från Alingsås och två fyrmotoriga passagerarplan, som företagit en kortare uppstigen från Odenplan. Den starkt ökade trafikfrekvensen satt flygfältet och dess resurser på nästan övermäktiga prov. En låda byggklossar, just anländ, kom till pass. Hangar byggdes i iltempo. Den nyinstallerade telefonen blev alldeles glödröd av de många samtalen.
En talrik menighet hade lockats ut för att bese den nya anläggningen. Bland åskådarna märktes den kända sångerskan Vivien Spetz, racerföraren Johnny och alpinisten Lasse.
Vi lever här hemma i ständigt samma enslighet. En enda människa som låtsas om vår existens är Ingvor (Rohde) Burbeck. Hon kommer för Gunillas skull, men någon verklig förtrolighet uppstår inte. Hon är jagad av sina många impulser och brådskan bryter lustigt mot hennes släpiga, naivt världsvisa infall.

Edith ger oss själva en lugn rytm, eller markerar den vi redan av böjelse följer. Hon är så makalöst godmodig, hon vaknar före 6 på morgnarna blöt och hungrig förstås, men hon gnäller inte. I stället fyller hon rummet med friska halvt frivilliga fågelläten. Hon är inte behagfull men behaglig, stabil utan tröghet, livlig utan otålighet. Hon återför oss ideligen till en varm, älskvärd verklighet. Hon följer oss vaksamt. Hon är mycket levande, öppen och självständig.

Från Dela har jag ingenting hört på länge. Hon reste till Köln och det kom en deprimerad rad därifrån. Sedan tyst. Så fick jag veta på omvägar att hon befann sig med Thore i Paris. Det förklarar tystnaden.
Jag sorterade hennes dikter igår. Sammanförda gjorde de ett starkt intryck. Jag blev verkligt gripen. Jag tror det kan bli en värdefull samling så småningom, fast Thore försöker övertyga henne om att det är skräp. Alla hans värderingar bottnar i en missunnsamhet. Hans exklusivitet är ingenting annat än bristande generositet. Dela måste lära sig att förstå det, om hon inte bara ska förbli ett eko.
30/9
Martin hade glömt ett par sagoböcker på gården. Det började regna och Gunilla fann dem uppblötta efter någon timma. Då jag med en viss stränghet ställde Martin mot väggen för slarvet kände han sig för en gångs skull ansvarig men med en egendomlig dyster värdighet upprepade han: ”Jag svarar ingenting”.

Så kan han plötsligt mitt i allt meningslöst omtuggat pladder samla sig till ett stramt värdigt uttryck och jag minns den gången då han som 5-månaders baby reagerade på en argsint nästan brutal handling- han ville inte ta flaskan, jag var trött och ensam och svepte den över honom eller ryckte den häftigt ifrån honom, det senare var det- hur förebråelse, rädsla och hat blandades i en kusligt mogen, komplicerad blick och en skälvning över läpparna, som inte var ett barns

OKTOBER
1/10
Martin har sedan försommaren hållit daglig leksalong för några kamrater, den ett år yngre grannflickan Vivian, de 2 år äldre pojkarna Lasse och Johnny.

Inte alltför klyftiga ungar, lekvänner som Martin kommer att minnas men som vuxen knappast ha något utbyte av (alldeles särskilt som han nog blir lite intellektuellt högdragen). Trägnaste umgänget idkar Martin med Vivian, men det är föga harmoniskt. De råkar alltid i gräl efter ett par minuters låtsaslekar, Martin blir grinig och den tröga flickan tar småningom sitt parti och försvinner. Men, det dröjer knappt en halv minut förrän hon totalt glömsk av vad som skett, är tillbaka och med ett lamt tonfall inbjuder Martin till en ny lek. För Gunilla kan oväsendet bli irriterande – själv märker jag det knappast- men i stort sett har det hela medfört en lättnad och en avspänning. Hon slipper ha pojken hängande över sig jämt.

Pojkarna går i skolan, och kommer hit på eftermiddagarna, den hesa vulgära Lasse mera sällan, den ganska behagliga Johnny så gott som varje dag. Barnen lever i sin egen värld. De hälsar inte när de kommer utan går rakt på lekjakten. Gunilla har röjt upp ena garderoben och där företar de resor i två däck. Martin är konduktör eller ”lokkörare”, vilket han tills vidare uppfattar som sin kallelse i livet.

Den ogemytliga gården med dess kala insprängda grund ger tyvärr inte mycke fäste för fantasin. Utan lekkamrater- under skoltimmarna- har Martin svårt för at hålla sig kvar där. Längst bort finns en meter hög avsats beströdd med slagg och aska.
Där har ett par magra lönnar rotat sig under den trasiga klippan. Martin är inte djärv nog att klättra upp där och etablera sig som trapper. Det dröjer ännu ett tag innan han är upptagen i äventyrens värld. ( King vid gränspolisen, Blixt Gordon, Stålmannen och vad de heter allt). Jag skulle tro att denna utvecklingsfas kulminerar i 9-10 års ålder.
Läslust har Martin i hög grad. Varje kväll skall Gunilla eller jag dra igenom en sagobok med honom. Han lyssnar med en på detaljen koncentrerad uppmärksamhet. Ensam kan han sedan variera temat med stöd av bilderna.
På sistone har pojken fått smak för s.k. förvärvsarbete. Han hämtar mjölk i Sveabutiken, köper tidningen i Tobaksaffären lite längre bort på gatan, hjälper Gunilla med att duka fram och uppbär ett honorar på 35 öre per dag. Då det serveras fisk gör han extraförtjänster, 5 öre per upphittat ben. Det är i ett lyckat pedagogiskt trick av Gunilla. Martin vägrade förut att äta fisk. Nu gör han det, om än utan nämnvärd aptit. Han är så liten i maten, petar för det mesta bara förstrött i tallriken, kan ibland bli sittande en timme vid bordet och lämnar ändå halva portionen. Han är också fortfarande klen och späd till växten. Delas anlag för fetma har han inte ärvt, tycks det.
Med sin jämnhet, sin goda lust är Edit ett helt annat barn. Hon utvecklas språngvis men ändå harmoniskt. Hon har börjat forma läpparna till ord, det förta är pappa, som jag naturligtvis med nöje förestavar. Det dröjer en stund men hon härmar mig. hon anknyter det tydligt till mig, min närvaro, och då är det ju något meningsfullt, ett ord, nästan ett begrepp, en formel i primitiv mening.
Jag tror man lätt underskattar ett litet barns medvetenhet. Genom igenkännanden organiserar det verkligen kring sig, skapar en sorts kontinuitet. F.ö. bör man nog vara aktsam med att tillgripa sina vanliga abstraktioner i sammanhanget. Man får inte utgå från dem. Man får lägga en större vikt vid bilden, ljuden och känseln. Förnimmelserna, t.ex. av hunger har hos det späda barnet en koncentration som sedan förloras. Differentieringen av känslorna är ännu tämligen grov.
Vi har varit förkylda och Gunilla kunde inte undgå att trots stor försiktighet smitta ned Edit. Den lilla är mycket skrovlig och pipig i luftrören. Men hon ser ändå så pigg ut där hon ligger i hagen (ledarnas ”vardagsrum”) och simmar med armar och fötter. Hennes iver är så älskvärd. Hennes händer är vackra blommor som öppnar sig och sluter sig outtröttligt. Hon har den finaste rosiga hy utan den mjölkbabyaktiga blekfetheten. Blicken är inträngande på ett ömt och angeläget sätt. Hon är oavlåtligt med i det som sker kring henne. Man får ett bestämt intryck av att hon samlar iakttagelser.

”Om jag inte får låna din cykel får du inte komma på min födelsedag”, säger Martin till väninnan Vivian. Det är det senaste hotet. Annars heter det: ”då är jag inte med dig”. Inte ens bevekande: ”Snälla rara Vivian får jag låna din cykel?” men den alltid lika oberörda flickan lägger inte märke till tonfallet. Och så utmynnar det i aggressivitet, ofta handgripligheter.
30/10
Varit hemma med Martin en vecka. Rätt enformigt med pojken hängande vid knäna hela dagarna och prövsam väntan på hans insomnande i det mörka rummet på andra våningen. En kväll fick jag ligga så i 4 timmar, innan pojkens andhämtning blev lång och djup. Några lekkamrater fanns inte utom på fredagen, då Myréns och Östantorparna kom.
Mamma blir alltmera gumlik. Jag mörker som nätt och jämt ser henne ..på året. Minnet har alltid varit klent men nu avtar det ytterligare. Åderförkalkningen fortsätter. Hon har svårt att hålla samman de få tingen i sin lilla verklighet. Men hon är fortfarande ganska rask i steget,, när benen väl kommit i gång. Hennes våglängd är så liten utan att därför vara mera genomträngande. Liten våglängd och låg frekvens, fysiskt grumlighet, psykiskt snarast normalt. Ett oroande symptom är hennes ständiga ryckning, alltid blöt i ansiktet. Vad kan det betyda: Jag tror hon håller ut till cirka …dagen verklig vila får hon ännu inte.
Karl-Henrik kräver henne på daglig vila- . Då han är ensam – Blomberg tar lätt på sin ”anställning”- får hon sitta nere i affären hela dagarna och vara springbud. Den tröge K. H. gör sig inte reda om vad det betyder. Han är snål uteslutande av oföretagsamhet.
En påkänning av annat slag blir det varje gång då Birgit kommer. Hon har mycket att anmärka på. Hon gnatar i en oupphörlig irritation. Hon avnjuter ut sin livsbesvikelse (knappast medveten) i en massa små retliga ord, spinnande av dunkelt agg. K.H. kan inte fördra hennes sätt, men bakom det ligger en olust över att han håller tummen på hans egoism. Birgit är nämligen uppriktig, den enda av oss som inte föredrar eller inte kan hårdra syftet. Hänvisad till att tala oskrymtat i solen.
Hon och jag kom i hårt gräl just på söndagen då alla var samlade kring lampan. Det började med att Lily skämtsamt- eller allvarligt tog mig i örat för min påstådda lösaktighet, mitt i familjens tycke självrättfärdiga och övermodiga leverne. Birgit stack in en grov och dum anmaning, syftande på Dela. Den återställde jag korrigerad. En liten stund gick. Birgit var borta och återkom i häftiga höga steg (stenhöfter) rasande blick och potta i handen. Hon spydde fram en gallsprängd skopa ovett över mg för att jag låtit pottan stå med sitt innehåll under diskbänken i Blombergs rum (lilla köket). Jag försökte dämpa henne med en tämligen kall replik. Men hon forcerade vidare, allt rödare, allt mer uppskärrad. Och till sist självömkande: ”jag vet att jag gör mig omöjlig överallt”.
”Du be borde söka hjälp för det där”, sa jag.
”Då kan du ju anvisa mig en specialist, du som lever i stora världen”.
”Det behövs ingen specialist. Det går bra med vilken provinsialläkare som helst. Det är ett så banalt fall”.

Syskonen satt alldeles tysta, överrumplade av hätskhet i ordskiftet som de aldrig tidigare bevittnat i familjekretsen. Till sist fann jag det rådligt att släta över med några ord om Birgits hederlighet. Det gick hjälpligt men skulle skurit sig i ett mera granntyckt sällskap.

Bästa minnet från denna hemmavecka är en skogspromenad på bortåt 2 timmar som Martin och jag gjorde dagen före återresan. Pojken fick lära sig en del om sjön, båtar, vass, fyrar så mycket jag vet om det och han sög i sig. Skogen upp mot den lilla frisksportarstugan har vuxit till tredubbel manshöjd på de 14- 15 åren sedan jag sprang där i mörkret mellan granarna skrämde pojken en smula. Han ville först inte fortsätta. Allt fick betydelse, mossan var särskilt grön, stenarna mera glatta, dödörterna hissnande med sina många vackra platina grå bladringar, stubbarna var bord och stolar för osynliga, dags skygga skogsvarelser, käpparna vi bröt oss fick en magisk innebörd, gläntan var ett hav av ljus. Därför att en femåring rörde sig i täta steg vid min sida.
Martin var inte nöjd då vi vände hemåt. Han är mycket uthållig trots sina svaga fötter. Det var jag som tröttnade. Och jag tänkte att pojken, väl har en flerfaldigt större livsaptit än jag. Som han kommer att tillfredsställa är han är 10, och Martin kämpar ännu mot sömnen. Han reser huvudet över kudden och övar spårning mot det yttre rummet, där jag ligger och Gunilla sitter och läser.
Martin var ändå sent i säng, halv 9, och hade somnat genast. Vi besökte Ebba och Gudrun i kväll. Rätt misslyckat. Ebba vädrade sin fariseiska misstro mot mig (hur bra skulle hon inte dela sitt bagage med Lily?!) och Gudrun kände sig för gammal för att leka med Martin, varöver hon jämrade sig i muttrig ton.
Martin 5 år
Förra veckan var familjen upplöst. Gunilla fick påssjuka och svullnade på en natt till en rocka. En bekant till Bjerners, dr Gunilla Berglund tog hand om ungarna och förde dom till våningen vid Birger Jarlsgatan. Martin gjorde vilt motstånd. Jag måste följa med för att lugna pojken. I den mycket rymliga våningen möttes vi av – Berglund senior, en c:a 70-årig medicine professor med blida, ängsliga manér, kropp och själ av tunt sammet. Edith började genast orientera sig på det väldiga öppna salsgolvet, men Martin ville inte släppa mig. Ett tyskt tjänstehjon skymtade.
Dr. G. var ytterst formell, koncis och kort. Hon försäkrade att allt skulle gå bra, och jag försökte övervinna min olust med tanken att hon i alla fall är barnspecialist (på Karolinska sjukhuset).

När jag gick uppförde Martin en ny desperat scen. Han måste slitas loss från mig. Jag gick till tidningen sedan, lättade och ändå en upprörd.
Upprördheten blev större då Dela fick grepp om saken. Jag hade redan på dagen berättat för henne hur det låg till och genast hade hon med enträgenhet föreslagit att hon skulle ta hand om barnen. Som det då låg till såg jag ingen annan möjlighet, men när jag kom hem hade problemet lösts av dr Berglunds ingripande. Dela kunde inte smälta det. Hon skapade sig oror över förhållandena hos Berglunds. Hon låg sömnlös en hel natt, dramatiserade hon och jag hade ett förtvivlat besvär att få henne resonlig.
För Gunilla var det välkommet med en veckas vila, men rätt snart började hon längta efter Edit. Själv fann jag det tomt efter barnen, och jag var mycket nöjd då jag äntligen fick hämta dem.
DECEMBER
20/12
Nu ligger Martin i påssjuka, och det spörs om inte Edit har en släng av krämpan. Hon brukar inte gnälla som hon nu gör ibland.
Pojken har varit ytterligt besvärlig den sista veckan. Tanken på julen har gjort honom alldeles besatt av otålighet.
”Kommer inte julen snart. Jag vill inte vänta på julen. Det dröjer så länge. Minst 100 veckor. Det är inget roligt när inte julen kommer nu. förra gången dröjde det inte så läng-” så tjatade han timme efter timme.
Lustigt nog lugnade han sig, då han fick inta sängen – vi vågar nog inte släppa upp honom förrän på annandagen- och han är så stillsam där han sitter med en masonitskiva över knäna och leker med en bil (han vår en julklapp varje dag för att spänningen inför julen ska jämnas ut något). Gunilla gav honom några tomma tändsticksaskar. Dem rev han sönder. Har inte den sortens fantasi att han illudera en funktion hos ändamålslösa leksaker. Han behöver staffaget (tåg, flygmaskiner, bilar, dockstolar etc). Sedan kan han åstadkomma ett skeende. Hans fantasi är episkt- dramatisk.
Om det är så att den trygghet jag i flera månader utan avbrott känt fört mig till ett nytt utvecklingsstadium och blir bestående då har jag säkert Edit att tacka för det. Den lilla flickan är ett mirakel, en glädjekälla som aldrig sinar.

24/12
Ja, Martin firade sin sjätte jul i sängen. Medan han sov en stund dagen före julafton klädde vi granen, trodde att han skulle bli överraskad då han vaknade, men han betraktade det inte som ett trolleri. Det skulle vara så. Han hade själv bestämt det. Allt skedde sedan enligt hans vilja. Det var bara timmarna som inte åtlydde honom utan höll sig envist kvar. Vi kortade pinan genom att låta tomten (den tjänstvillige 12-åringen Lalle) anlända redan efter lunchen. Då han i hastigheten glömt skägg och luva hemma måste han stanna i farstun. Och Martin godtog den ursäkt vi framförde. Två jular i rad har tomten kommit utan att visa sig. Han är tryggt bofast i Martins fantasi, och det var mer än nog at han hade en säcka med sig. Inget tvivel kunde råda om hans identitet. Och det är klart att tomten har bråttom och inte alltid hinner titta in och hälsa på barnen.
Berget av paket vid granen skulle avslöjas medan tomten fick behålla sin hemlighet. En god del av det flyttades över på Martin. Han satt till sist i en väldig kompost av granna papper och sorterade gåvorna. Även Edit blev förstås tillgodosedd. Ett par dockor och en snäll schimpans roade henne dock mindre än fraset av papperet och de snodda snörena. Hon var vagt förbryllad men alls inte bringad ur fattningen. Som kvällens stora attraktion upplevde hon efter … brasan. Då Gunilla tände ljusen i granen stod Edit och gungade ivrigt mot sänggallret. Hon var ganska ogenerad av en begynnande ansvällning vid ena örat (lindrig påssjuka).

1954

JANUARI
En stund efter jag skrev detta blev Martin hastigt sjuk. Ja, han hade förstås 39,3 i förrgår, men det gick ned till 37,6 igår och idag verkade han ganska pigg- jag lärde honom några bokstäver (A,E,L, D,T. F och H) med hjälp av byggklossarna. Vid 8-tiden verkade hans å underlig, ryckig, nervös, exalterad. Vi tog febern- 39,3 igen. Gunilla såg ängslig ut. jag dröjde en halvtimma, så tog jag fram termometern på nytt. Då steg den till 39,5. Lunginflammation, misstänkte Gunilla, kunnig i sådana saker. Jag slog upp familjeboken. Symtomen stämde exakt. Skulle vi vänta till imorgon med att ta hit läkare. Vågade inte. Jag gick till Odenplan och ringde Jourhavande. Väntade en timma vid porten innan en glosögd herre kom. Ganska trevlig. Lyssnade på pojken, bekräftade våra farhågor. Jag hämtade penicillin på nattapoteket. Nu sover Martin i stora sängen. Jag måste hålla mig vaken för att kunna ge honom en tablett till kl. halv fyra. Gunilla sover heller inte. Hon läser Analfabeten. Då och då talar vi om pojken hans fysiska sprödhet, hans egendomliga lynne.
Vad är nu detta för bekymmer jämfört med de som Hilkka och hennes familj har. Bo är visserligen förvånansvärt mycket bättre, dock inte så stark som man ett tag trodde. Hans naturliga andningskapacitet överskattades, då behandlingen i respiratorn helt avbröts. En natt drabbades han av svår andnöd och hade han inte haft Hilkka vid sin sida hade han kanske slocknat. Över huvud är hennes andel i hans tillfrisknande säkert inte liten. Nu får han slippa respiratorn 8 timmar i stöten. Om förlamningen släppt även i den vänstra armen vet vi inte. Vi har fått oklara uppgifter.
Klockan är halv tre på natten. Jag brukar inte ha svårt för att hålla mig vaken på tidningen, där det händer att jag lägger mig först fem eller sex, men här hemma är det mera frestande att krypa i säng. Jag sitter i köket för att Gunilla ska kunna somna till men med sin känsliga sömn kan hon troligen inte slappna av förrän den här nattmedicineringen är över. helt utanför allt detta är Edit med sin korta verklighet. – Stadens puls slår regelbundet men dock ganska tätt: klar och nattspårvagnar i Norrtullsgatan. Puls liknar det för all del inte, snarare en utdragen jämmer. Spårvagnarna låter alltid som om de vore nödställda. – Nu borde jag kunna fundera ut några delar i konstruktionen av den där romanen jag tänkte börja med. Men jag är så avmagrad (som jag brukar vara efter en digestiv slutspurt). Idén var annars att ställa ett drama mellan två människor mot bakgrund av korta koncentrerade händelseförlopp i det hus där de lever, händelser kring människor som de inte känner, vars namn de läst på namnskyltarna. Deras ständer ensamhet som den innersta (yttersta) cirkeln av ensamheter. En miljö där inte ens skvaller uppstår för att genombryta isoleringen, där portvakten bara känner enstaka likgiltiga fakta om hyresgästerna. Här i Stockholm skulle man kunna hitta många sådana hus. – Det drar kring knäna. Kallt kök. Våningen är svår att hålla jämn värme i. Under kalla dygn har vi dels fotogenkaminen, dels elektriska elementet och dels kakelugnen (två brasor per dag). Det blir så pass dyrt att det ekonomiskt skulle komma på ett ut om vi skaffade oss en halvmodern lägenhet. – Finns det f.ö. något att anteckna från årets början? Några sammanträffanden alla besök? Jo, Bernt och Eivor vågade sig hit en dag sedan de försäkrat sig om att det inte fanns någon smittrisk efter påssjukan. Och Bernt är ju ganska vilsam, men ändå som att ha doktorn hos sig. Något umgänge blir det inte, bara en konfrontation. Annars är det veckor som man minns lika otydligt som väder, d.v.s. inte alls minns, inte har anledning uppehålla sig vid, fast de kanske bidrar med en eller annan detalj till en dröm någon gång.
Vi har gått in i FIB:s lyrikklubb, det är en händelse förstås. Vill säga Gunilla har gått in. Jag är för slö även för så lite. Hon köper också tämligen regelbundet BLM. Annars skulle den inte finnas på nattduksbordet.
Nu hostar Martin, tycks vakna lagom för att, motsträvigt, välja den smulade mirakeltabletten à 1 kr. stycket.
FEBRUARI
8/2
En ansträngande natt, 2 gick jag hem från tidningen för att passa Martin med skeden och tabletten, kom tillbaka och fortsatte med arbetet några timmar – i stor oreda vikarierade jag på skidavdelningen för njursjuka Sven. En förvirrad morgon. Nu på kvällen väntar jag in en nattimme igen. Jag sitter grensle över tygfåtöljen vid Gunillas lampa- G. ligger i det yttre rummet för tillfället. Martin verkade rätt pigg idag men han får sina häftiga hostanfall, spottade upp mängder av slem i morse. Sjukdomen sitter ännu kvar i bröstet och det är bara tabletten som håller den nere. Vi är oroliga för att Edit smittats. Hon hostar skrovligt och har feber.
Dela tittade in till Martin i kväll. Hon uppförde sig hyggligt, ville väl släta över sina tidigare oförskämdheter. Martin reagerade normalt på besöket, bråkade inte mycket då Dela gick efter en knapp timma. Gunilla kände lättnad när hon stängde dörren.
13/2
Lördagskväll. Gunilla i fåtöljen, läser den märkliga Tjärdalen, vars författarinna tycks det mig har något av samma friska berättarrytm som Hamsun. Martin är frisk nu, men vi håller honom ännu i säng. Han ligger med en vaddväst om bröstet. Edit är bättre, nästan feberfri, men bronkiten rosslar ännu. G. säger att hon låter som en gammal pekingeser.
20/2
Vintern, kort och långsam, så försvinnande och omöjlig att befria sig från. För en vecka sen blev jag 37, två dagar efter det Edit avrundade sitt första år storögd, häpen och trygg. Man kunde förr och kan väl ha levat ett drygt liv vid 37 år. Och med ett annat sätt att leva än mitt så. rädslan har ju hindrat mig från nästan allt, och det är ett under att jag inte blivit helt utanförställd. Några har haft vetskap om mig, men de blir färre och färre. Sedan ett par år existerar jag i en skonsamhet, utsättes för ett minimum av konflikter. För tillfället har melankolin kommit tillbaka (den periodiska känslan av omöjlighet i arbetet och omöjlighet på det hela taget). I morgon bitti, tidigt, ska jag resa till Gävle och se något, dagen efter till Fagersta. Martin har inlagt förbud mot resan. Jag skulle önska att det gällde. Jag vill ogärna flytta på mig (lyckades efter trassel undgå en resa till Helsingfors nu). Men gärna skulle jag ha tagit emot Aino på Centralen i morgon. Hon kommer för att stanna en vecka hos oss.
Jag har sluppit det mesta i år, förebärande olika skäl. Kamraterna på tidningen, anser att jag vältrar över arbetet på dem. Stämningen är inte bra. Dessutom skriver jag nästan alltid ohågat. Att tidningen går skralt tar jag min merpart av ansvaret för (Naturligtvis hänger det i minsta mån på mig).
Jag känner mig också tyngd av tanken på Martins klenhet. Vi vågar inte släppa ut honom nu i kylan (flera veckors sträng vinter och den vill inte ge med sig). Känslan av instängdhet förvärras så.
Till stor tröst är lilla Edit, min bomullsbuske. Henne behöver jag inte ängslas för. Hon repar sig alltid lätt från krassligheten, lyser nu åter av hälsa och livsglädje.
MARS
12/3
Martin krasslig igen, och vi befarar det värsta. Febern stiger och sjunker nyckfullt precis som senast. Hostar rätt illa om nätterna. Svårt att hålla honom i säng men efter några dagar finner han sig. Det går bra att leka i sängen också. Om man har en låda som kan föreställa ett hus eller en spårvagn.
Vi hade Aino här en vecka. Hon tycktes trivas rätt väl. Den breda starka känsliga flickan har så god hand med Martin. Och hon hjälpte med förtjusning Gunilla att sköta Edit. Tyvärr var vädret inte sådant att ungarna kunde leka på gården. Eller lyckligtvis ska jag säga. För då hade Aino antagligen inte kunnat undgå de obehagliga turkbarnen, denna avkomma av halvorientalistiskt patrask som letat sig hitupp. Där är särskilt en 14-årig pojke, iskall och dumdryg över att han går i läroverk. Någon gång kommer jag att läsa lusen av det kvalificerade ämnet till en bildningssnobb. Han tillhör ju ett folk av tjuvar, landstrykare och analfabeter. Ett folk som jäser av oförlöst aggressivitet, hatiskt mot judar, ryssar och västeuropéer. Fallet Lorentzon var belysande för den avskyvärda turkiska mentaliteten. Den osnutne befälhavaren på Dunkpinar- eller vad ubåten nu hette- skulle skyddas till varje pris, fast det uppenbarligen var han som bar ansvaret för katastrofen. Man ska inte i brådrasket glömma de känslofullt hysteriska utbrott mot Lorentzon som ubåtsmannens försvarsadvokat tillät sig och som rätten tillät honom.
Martin klarade sig den här gången. Förkylningen upplöstes. Nu går han med skorvig näsa men hostar bara sporadiskt om nätterna. För oss alla är det en besvärlig senvinter med den ena lilla snuvigheten avlösande den andra. Själv underblåste jag infektionen genom att i delvis kallfuktigt väder dag efter dag följa den stora ishockeyturneringen i mer än en vecka för att sedan sitta i det dåligt uppvärmda rummet på tidningen och skriva till långt fram på natten. En ljuspunkt var då Gunnar Olssons sällskap. Han kom ner från Upsala och hjälpte en tidning i Östersund med reportage från VM.
Så var också vid samma tidpunkt Jörgen här några dagar och vi samlades en kväll hos Bonzo Rosander på Sportpalatset, och Olle Johnsson stötte till. Ytterligt angenämt. Den varme Bonzo borde jag träffa ofta.
18/3.
Födde Dela en son. Förlossningen gick med nästan komisk lättvindighet. En halvtimma efter det hon intagits på S:t Eriks var pojken framme. Han lär ska kallas Daniel.
I början av april reste Gunilla med barnen till Göteborg för att ta hand om Hilkkas hus några veckor och avlösa den tröttkörda Ma. Jag var därnere över påsken (18-20) och stannade i tre mycket behagliga dagar. Det var åtskilligt varmare än uppe i Öst Sverige, en mildare luft och luftigare atmosfär. Som alltid tyckte jag om människorna där- jag inbillar mig att jag skulle trivas i Göteborg och började fundera på att flytta dit. Jag skulle kunna ta något enkelt jobb, säkert anställde tidningen mig som sin Göteborgs-korrespondent. Många förmåner finge jag: vara nära Bjerners, Bo, Hilkka och barnen och min egen släkt. Men hur ska det gå till att förverkliga en sådan plan; jag vet det ännu inte. Gunilla är i alla fall samförstådd med mig i det stycket. Göteborgs miljö tilltalar henne inte minst genom sina måleriska värden. Jag hade hört berättas om ängen, där barnen höll till hela dagarna. Det var en härlig lekplats, en ödegård högt belägen på klippan mot havet, som flikade in sig under synranden. En dig liten sjö, en infallen lada med nedfällt tak, ruin av ett hus och en trädgård, vackra sjukligt vildvuxna tallar, branta stigar åt alla håll – kunde ungarna inte uppleva äventyr där då måste de ha varit något galet med deras inbillningsförmåga.
Jag ryggade för att hälsa på Bo, men den halvtimma Gunilla och jag satt vid hans sjuksäng var oändligt stimulerande. Han talade mödosamt men det hindrade honom inte från att säga roliga och kloka saker. Det förefaller som om han uppskattade oss.
Nerresan, det höll jag på att glömma, gjorde jag i bil med dr Berglund och hennes far. Hon körde med rask rutin, som man kunde vänta stannade hos Steinvalls i Alingsås, gubben – jag kallade honom av misstag professorn- klarade den kurviga biten till Göteborg. Vi passerade genom Mariestad, tog en kafferast i konditoriet vid bron. Jag satt där nu helt en främling i min barndoms stad och beundrade utsikten över åmynningen och träden bortåt från fängelset. Skymningen. Mörker bort mot Skara. Barnen sov förstås när jag kom. Och på morgonen blev det samling i sängen, Bos och Hilkkas, franskt breda. Stefan med runda ögonen, märkbart utvecklad, vacker, sprudlande. Aino med tummen i mun, intensiv och eftertänksam. Martin förstås, lite benig att hålla om nu. Och Edit på golvet, med håret som krutrök kring huvudet.
Delvis på grund av att Martin blev vattkoppsmittad stannade Gunilla och barnen längre än beräknat i Göteborg. Först i mitten av maj kom de tillbaka till stan. Martin var då frisk och hade bara några små prickar på kroppen som minne av krämpan. Att Edit hade infekterats var ofrånkomligt och efter en vecka började hon få massor av fula utslag. Torts klådan var hon sällan grinig men miste aptiten. Då det kom vackra dagar mot slutet av månaden tog iv med henne till Haga innan hon helt tillfrisknat.
Juni 1954
Dela flyttade för en tid sedan ut till Aspudden, Hägerstensvägen 109. Från början ställde hon sig avog till miljön- ”bara pöbel”- och man kan vara ganska viss om att hon håller grannarna på avstånd. Hur hon kan reda sig ekonomiskt begriper jag inte- men naturligtvis har hon skaffat sig telefon.
September 1954
– Dela har börjat som (oavlönad) volontär på Svenska Dagbladet. Tacksam miljö för hennes ironiska spårsinne. Jag har läst några bitar hon skrivit. Talangfulla. Thore lär vara lite stucken över att Dela producerar sig i spalterna medan han sitter kvar som korrekturgranskare.
Daniel, den vänlige lille gossen, vistas på daghem och tycks inte fara illa av det- På tidningen är hela fotbollsredaktionen (Bassen, Wolf, Westerberg) bortflugen, till Asien och Sydeuropa. Mycket att stå i. Jag känner mig ganska sliten. Ledig tid tillbringar jag i halvdvala på soffan.
Vintern har redan brutit in. Is. Kall blåst. Och snö ska visst komma i natt. Men våningen håller sig varm, sedan vi köpt en ny och bättre fotogenkamin (vi fick den för hyggligt pris av familjen Spetz, när de flyttade).
19/12 1954
Martin har av allt att döma fått kikhosta. Han blev smittad av barnen på Riksdalergatan (tycks inte kunna resa till Göteborg utan att få någon sjukdom med sig hem). Hostar nu periodvis ganska häftigt men sover lugnt om nätterna. Det stämmer inte riktigt med den vanliga sjukdomsbilden. Han har heller hittills inte kiknat. Jag kan tänka mig att det är nån sorts halskatarr. I kväll- två dagar före julafton- tycks pojken fått öroninflammation på köpet. Men även vad den beträffar, saknas de viktigaste symptomen, varflytning, ömhet kring öronsnäckan och feber. Pojken jämrar sig i alla fall svårt. Jag tycker det liknar pappas intensiva ojande sista året han levde. När jag funderar på saken upptäcker jag att Martin i många avläsa julevangeliet för Martin. Det blev istället Hin håles tre guldhår, med Bröderna Grimm.
Januari 1955
Efter högt föredöme borde jag nu anställa en betraktelse över hur det känns att vara 37-årig och snart 38-åring. Jag har inga synpunkter på det ämnet. Om tio år kan jag berätta hur det kändes.
”Martin, du får inte var ute i köket. det för kallt där”, ropar Gunilla ur filten, då pojken larvat upp i pyjamasen för att hämta ett glas vatten.
”Det ska bli kallt i morrn, och jag har skaffat ett par långkalsonger. Pampuscher skulle vara bara att ha på frostiga och snöiga åskådarläktare. Men jag är en fattig man i nyår.
FEBRUARI
Medan jag tämligen obekymrad gick omkring och tänkte på annat inträffade ett litet under: polisen spårade upp skrivmaskinen, och dessutom en kamera, vars frånvaro jag inte lagt märke till. Nu står slagverket åter på utdragsskivan- till förnyad vånda för artikel skrivaren. Men jag har börjat låsa min dörr.
I ett par veckor har det varit idealvinter, som jag ser det. Milt som på Irland med ett par plusgrader, ofta mer, dimma, regn. Men idag på morgonen föll snöblask och det blir kallare.
Martin är över natten hos Dela. Alltså inget gräl vid läggdags. Då klockan närmade sig sex pekade Edit mot sängen. Om en vecka blir hon två år. Vill inte lära sig tala. Gunilla anser att tösen är för bekväm. Hon klarar sig med 3-4 ord. Kikhostan, som nu bedarrar, har kanske försenat utvecklingen något. Det är bara att rycka på axlarna år. Minens uttrycksfullhet, rörelsernas bestämdhet betyder allt.
Den gode vallonen Elis Hellstrand, som för något år sedan lämnade Fylgia och satte upp eget tryckeri i Vallentuna, har sökt mig igen. han ordnade en träff i Hagalund på Gösta Liljedahl lilla ateljé. En rätt så trevlig kväll med rödvin och en skvätt akvavit, som Liljedahls ”lärjunge” och ”beskyddare”, busschauffören Bertil Johansson bestod. Liljedahl är en skygg och vek man med ett närsynt väsen. Han yttrar sig i tveksamhet men ändå med en viss precision. De båda andra förstår väl inte så mycket av konst, men de har en avsevärd ambition och känner sig smickrade av umgänget med en man, som de betraktar som en mästare. Elis tittade upphör några dagar senare, och Gunilla tyckte om honom. Han är rejäl, trofast, tung och en smula tokrolig.
Jag sneglar på den artikel av Malraux, som jag klistrat in här på uppslaget. En sådan hjälplöshet den vittnar om i all sin överblickande och sammanfattande klarsyn. Den är starkt ångestpräglad. Jag tror vi är på god väg att övervinna detta paniktillstånd. Vi ängslas inte längre och vi tigger inte längre om nåd.
Ännu som 4-åring kunde Martin knappast rita ett streck med mening i. Sen har han raskt utvecklat ett formspråk – kanske ett miljonflytande! Han har hoppat över det stadiet då man krutar streckfigurer. Han ger volym åt sina gubbar och en rätt originell, inte så lite uttrycksfull karaktär. Gunilla och jag ser inte hans nästan dagliga och ofta uthålliga lek med kritor och penna som något tecken på konstnärlig begåvning. Men försöken vittnar om iakttagelseförmåga och övervunnen rädsla för att illustrera föreställningarna. Hans kompositioner rör sig tämligen ensidigt kring makabra ämnen, eldsvådor, olyckor med sjuka eller döda på bår- och Gunilla påpekar att han verkligen får de förolyckade figurerna att ligga- och polisers ingripanden. Hus, bilar, träd och sådant tecknar han med avgjord energi.

10/2
Edit 2 år. Börjar dagen med att kissa på sig och titta i bilderbok. Det är nu åter vinter och för kallt för att Edit ska få sin dagliga promenad till Vasaparken.

Edits språklåda innehåller ännu bara några små klossar: pappa, mamma, Mattin ( Martin), goden (docka), kokko ( bok), kaka, babi, babba ( blomma), bampa (lampa), jojom ( mat), bu ( bulle), mu ( ko), totte, koka ( choklad), mö ( mjölk), tätta ( tvätta), bubba, usch ( mycket energiskt), nääämen ( uttryck för förvåning), kocka ( klocka), bumpa ( strumpa), titta ( Edits viktigaste ord), tatt ( tack), ga ( godag), lalle ( nalle), mömö ( också nalle), brum ( bil), momo ( mormor). Summa 28 ord. Med några jag glömt i allt kanske 30. Ännu har hon inte bildat någon mening.
Edit klängde upp i min famn när jag skulle börja skriva. För en gångs skull lyfte jag ned henne på golvet. Hon såg förvånad- förnärmad ut.
Söndagsmorgon. Vi ligger som vanligt länge kvar under täcket. Gunilla har varit uppe en stund och serverat ungarna och mig choklad, bytt blöjor på Edit och tänt en brasa. Nu har hon krupit ihop i sängen igen, lyssnar till grammofonmusik och läser Eivor Boubecks (Rohde) fina diktsamling Skrattmåsens legeringar, som vi fick med en lustig dedikation i går.
Stark kyla rådet ute. Säkert minst 10 grader. Bistert klart och soligt. Jag ska till Stadion om några timmar och se en kamp mot Sovjet i bandy. Gillar inget vidare att behöva stå och glo i en sådan rysk köld. Men rädd för kyla är jag inte längre sedan vintern 42 (den där sibiriska söndagen, den 25 januari).
Dela hade fått för sig att Martin behövde undersökas av en barnpsykolog och beställt tid hos Rådgivningsbyrån på Torsgatan. Då det var dags visade det sig att hon inte hade tid att gå med pojken själv. Jag fick alltså ta hand om det. Vilket jag gjorde motsträvigt? Vi var sent ute och råkade hamna i fel uppgång av skyskrapan (Bonnierhuset), förirrade oss i obehagliga korridorer med stora grå garageliknande dubbeldörrar. Och hissdörrarna hade ett underligt tycke av giljotinknivar. Martin blev rädd och när vi småningom hittade rätt uppgång visade det sig att Dela gett oss fel våning. 7:e var det inte. Inte heller 17:e. då gick vi trapporna ner, 12:e var den rätta. En kvart hade vi letat. Jag rasade invärtes och tyckte jag hade goda skäl att inte fullfölja ärendet. Lättnad och olust. Ringde D. och förklarade att jag inte tänkte ta befattning med något i det där skräckhuset. Hon var förtvivlad, och det misshagade mig absolut inte.
MARS
3/3

Vintern tycks nu erkänna solen igen. Rätt så kyliga morgnar ger efter för solen dagsmeja. Gunilla hämtar sina varsel från duvorna på taket. Om en vecka har vi vår, tror hon.
Edit går på i strumplästen, lär sig ett nytt ord varje dag, ibland två. Bland nyförvärven märks ”ävla”. Sitt egensinne till trots tar hon förstås efter Martin i många stycken. På sistone har hon börjat rita eller jita som hon säger, inte bara rafsa streck tvärs över papperet utan runda figurer som liknar ett slags urceller, en ring inne i den andra. Antagligen ska det föreställa ansikten. Ofta då hon ritar lägger hon sig raklång på golvet, lutar huvudet mot vänstra armen och kretar energiskt över ett av de stora linjerade kassaboksblad som vi ännu har gott om. När hon är färdig med ett blad kommer hon förtjust och visar det. Vi ska ta vra på hennes alster och jämföra dem från utvecklingsfas till utvecklingsfas. Detta är nog det största nöjet Gunilla och jag har av våra ungar.
Samma dag ankom Ma från Göteborg, medförande en symaskin. Martin och jag mötte. För min del trivs jag alldeles utomordentligt med den fina söta Ma. Hennes lugna och klara förstånd tilltalar mig. dessutom är hon så lättsam med att ställa praktiska ting till rätta. Hon hjälper Gunilla att rensa upp i köket, piffar till ungarnas kläder, svänger till en frisyr åt Gunilla, alltigenom omtanke och vänlighet. Trots våningens primitivitet tror jag hon trivs ganska hyggligt hos oss.
APRIL
Långfredag. En ovanligt kall påsk. Tätt snöfall i förrgår natt. Genomträngande blåst. Trots högtryck och sol ingen gång under dagen mer än nollgradigt. För fyra år sedan var det lika sen vår, dessutom mera snö. 1942 var det 20 grader kallt i Göteborg den 1 april, erinrar jag mig. Sådana oregelbundenheter får man ta med jämnmod. Mig stimulerar det på något vis. Jag tycker om att våren fördröjes. Det känns som en frist. Barnen väcker Gunilla redan vid 6-tiden på morgnarna, ibland ännu tidigare. Det är Edit som i sin lätta sömn reagerar på morgonljuset (gryningen kommer nu före 5). Gunilla blir följaktligen mycket trött frampå dagen- det är ju omöjligt att inrätta sig helt efter ungarnas dygnsrytm- och i dag fick hon tillfälle sova en knapp timma medan jag var med Edit och Martin till Vasaparken. Satt där på en soffa med uppfälld krage och solen förnam verkligen, i sina värmevågor, har väderleken roat sig med ett omslag till vår. Is och snö ligger ännu kvar på gården. Sjöarna är bundna. Men i natt förefaller det ganska ljumt. Bara för ett par dygn sedan hade vi 10 graders nattkyla och någon grad över noll mitt på dagen. Pinande nordlig vind. Jag är också grundligt förkyld, snyter blod och hostar blodstrimmat slem om morgnarna. Särskilt i dag har jag varit mycket trött, dock utan att sova för ovanlighetens skull.
Stora ting har inträffat de tre sista dagarna. Martin har skolmognadsprövats i Matteus folkskola. Jag var som sagt åtskilligt ängslig för det där. Det såg också illa ut, då Martin en lång stund vägrade att följa med in på den av ett vimmel rosslande ungar bräddade cementskolgården. Jag tänkte förstås på min egen sorglustiga skoldebut och fann inget lämpligt sätt att övertala honom. Småningom gav han med sig och tog min hand och lät sig föras till en av de väldiga dörrarna. Det var förstås fel ingång. Vi fick anvisning på en annan. Hittade rätt och stod en stund utanför en gråvit klassrumsdörr. Jag var inte mindre plågad än Martin.
Så öppnade lärarinnan. Vi flockades in bland de övriga barnen med mödrar (jag var ensam pappa). Den snälla och lugna kvinnan hälsade och frågade barnen vad de hette. Martin mumlade buttert sitt namn. En stund senare satt han rak och prydlig i sin bänk långt bak och såg knappast rädd ut längre. Han var överlämnad åt samhällstvånget.
Det hela har slagit märkvärdigt väl ut. Martin har lyckligtvis fattat förtroende för lärarinnan. Det verkar som om han svarat beredvilligt på alla frågor. Redan första dagen tyckte han det var något självklart, ingenting att tala om. Asch, skolan, det där… Först sedan han varit hemma ett par timmar berättade han ett och annat. Lärarinnan hade frågat om något av barnen kunde räkna till 100. Martin hade räknat till 111 (han är alltid så exakt). De fick sjunga också. ”Jag sjöng tyst”, förklarade Martin.
Ganska säkert blir han bedömd som skolungen, och så är det bekymret ur världen.
Vi tycker det har kommit något nytt självmedvetet över pojken. Gunilla tror att han blir en exemplarisk skolpojke (säger det med en nypa ironi).
”Jag ska göra allt som fröken ber mig”, försäkrar han.
19/5.
Himmelsfärdsdagen. Den här helgdagen dyker alltid upp som en oväntad anhalt på linjen, en till synes omotiverad vilodag. Men med barnslig tillfredsställelse tar man emot den. jag ligger i sängen på morgonen, medan Gunilla går med barnen till Vasaparken – inte har det öppnat sig en solspringa mellan de täta regnbyarna. Den riktiga våren dröjer. Lövsprickningen och allt annat är försenat minst två veckor. 1941 var det en om möjligt ännu kärvare vår, men annars kan jag inte minnas några jämförlig. Sommaren 41 var i gengäld nästan lika fin som 47. Det kan ju tänkas att historien upprepar sig.
Mot vårt eget enahanda avtecknar sig barnens utveckling med rätt stor tydlighet. Det gäller i samma grad Martins som Edits. Med Martin har en avsevärd förändring inträffat sedan han skoltestades. Han har vunnit i självtillit och går nu ensam den ur trafiksynpunkt riskabla vägen till och från Vasaparken. Jag råkade en dag få se honom på avstånd då han passerade ett besvärligt övergångsställe. Hans vaksamhet och strikta iakttagande av reglerna kom honom att se ut som en mansperson i miniatyr. Det finns en nypa beskäftig målmedvetenhet hos honom. Då han lärt sig något han kan lägga ned en nästan pedantisk omsorg på den. Jag tror han klart anlag att bli en stiltyrann. Det roar mig inte mindre därför att det är så olikt mig (som snarast av anlag och intryck i förening härmat i något som bra mycket liknade en stilanarki). Ännu kolliderar den tendensen hos Martin med en stor fumlighet. Hans klena händer manövrerar ytterligt avigt- matbesticken dinglar vådligt, knappen och knapphålet hittar inte varandra skosnörningen är ett olöst mysterium, tvättningen en motbjudande ansträngning. När det gäller de motoriska schemat står Martin kvar på treårsstadiet. Egentligen är det märkvärdigt att han ritar så pass hyggligt- fast jag tycker han stått stilla vad det beträffar det senaste halvåret.
Punktvis är Martin däremot före sina jämnåriga intellektuellt. Mitt i allt pladder kan han plötsligt visa en mogen logik och formulera sig stringent. Hans uppfinningsförmåga, då han argumenterar, verkar outtömlig. Och mycket talar för att han besitter en matematisk specialbegåvning (eller det är kanske att hans medfödda sinne för det exakta tills vidare blir mest märkbart, då det anlägges på siffror). Jag tog mig för en dag att pröva och jämföra honom med den rätt klyftige lekkamraten Johnny, som går i 2:a klass. Hur mycket blir 37 och 39, frågade jag. Johnny rynkade pannan och kunde inte ta ur det.
”Vi har inte hunnit så långt”, sa han. Martin behövde bara fundera en liten stund ås hade han den rätta siffran. Han räknar verkligen, det är mer än en minnesfunktion.
Lilla Edit blir nog inte så framstående i sådana operationer. Men hon är i gengäld påfallande händig, kan nu faktiskt klä på sig själv och tar både fint och kraftfullt i saker och ting. Hon har sällsynt goda ögon och orienterar sig rätt. Fortfarande föga utvecklad talförmåga. Bara enstaka, suddiga ord, inga meningar. I hennes teckningar kan man börja spåra en form och en avsikt. Det är en bedårande syn då hon ligger utsträckt över ett papper på golvet med huvudet mot den vänstra armen och ritande med den fria handen. Tösen tilldrar sig uppmärksamhet överallt lika mycket för sitt muntra lynne som för sitt temperament. Hon kan ilskan till alldeles våldsamt. Då biter hon sig ursinnigt i fingrarna eller kastar sig framstupa och gnuggar ansiktet i sanden. Som hon gjorde i Haga häromdagen. De flesta tror hon är en pojke, därför att hon beter sig så kraftfullt. Hon har blivit mycket ansträngande för Gunilla. Lättare är det nu, sedan lekhagen öppnats i Vasaparken. Där håller Edit till flera timmar varje dag, och tycks trivas väl. Parktanten har fattat intresse för Edit och hur skulle hon kunna undgå det. emellertid får Gunilla känna sig oberoende en stund på dagen. Och eftersom Martin knappast är hemma mer än när han äter har Gunilla tillfälle till en smula vila. Det kan behövas då Edit väcker henne vid 6-tiden varje morgon.
För en vecka sedan tog jag med Martin på en visit hos moster Gullan. Vi har inte umgåtts på 8-9 år och bara setts ett par gånger under tiden (vid mammas 70-årsdag senast). Det blev en rätt plågsam timma i den borgerligt förnäma våningen vid Ragvaldsgatan (intill Södra latin). Moster talade så gott som utan avbrott om arvstvisten med bröderna. En påstådd oegentlighet av Nils, som mycket väl kan vara begången, har blivit en fix idé hos Gullan. Hennes gnidighet kan inte försona sig med tanken att hon blivit lurad på ett antal tusenlappar. Rättshaveriet föreföll ha gjort henne yngre. Hon är en livskraftig, skarp och stridslysten 65-åring. Lite komiskt är det onekligen att först så sent upptäcka människornas gemenhet. Hon hade inte kunnat tänka sig att bröderna kunde vara så usla att de t.o.m. vid behov tillgrep lögner och falska redovisningar. Om hon från början hade haft en aning om att boskiftet skulle leda till sådana rent ut sagt bedrägliga handlingar—
Hon blev märkbart irriterade då jag fann det hela fullkomligt normalt. Det betydde, konkluderade hon riktigt nog, att jag under inga omständigheter skulle dela hennes indignation. Min tanke måste ju vara att ett liv som utmynnar i en dom av det slaget är förfelat. Kränkt oskuld efter mer än 60 års livserfarenhet, det är framförallt komiskt och i någon mån tragiskt. I sista hand blottar det- men onödigtvis- tillvarons allmänna oförnuft. Det lämpar sig inte att betrakta människors liv finalt. Alltför många avslag blir tilltrasslade även hos en relativt intelligent och klar människa (som Claes-Herman Beckmans yngre dotter).
Det sötaste och trevligaste barn han sett, hade han försäkrat. Han tyckte också att hennes ögon lyste va intelligens. Och han så nog inte fel: Edit är säkert begåvad långt över medelmåttan. Men det är ju knappast det man främst bryr sig om hos henne, utan det sällsynt friska, öppna gemytet. T.o.m. de styva turkarna mjuknar då de möter Edit.
Hon hade knappt hunnit innanför dörren förrän hon började återupptäcka de gamla leksakerna, nu starkare medveten om att de var hennes egendom. Det blev åtskillig strid med Martin om nallarna och dockvagnen.
”Min, min, min”, skrek hon energiskt. Martin talade åter med göteborgsk accent. Det lät mjukt och behagligt, lindrad plågan av hans tjat (som till en början naturligtvis inte hade sin vanliga verkan). Om vistelsen på Riksdalersgatan tillsammans med Bo och Hilkka berättade han ogärna och undvikande, men tydligen hade han trivts bättre än förr med trätobrodern Stefan. Och det verkade som om han mått bra av det hela. Numera misstror han inte en tillfällig miljö av samma skäl som förr. Han vet att han får komma hem igen.
Kanske var Gunilla besviken över att jag inte hade någon födelsedagsgåva till henne. I Göteborg hade de firat henne vid en familjefest och skänkt henne bl.a. ett par snygga klänningar. Nog fann hon det bra påvert här vid den aktuella jämförelsen. Och så var det ju tvånget att genast ta itu med matlagning och städning (jag hade tagit för kort tid på mig för att röja upp, och grundligt gjort hade det väl ändå inte blivit). En tröst bereddes henne av att telefonen nu äntligen stod uppsatt, det skedde i dag.
Om Bo hade jag fått veta det viktigaste i brev, men ett och annat fanns ju att tillägga. En viss sjukdom spleen tycks ha gripit honom, sedan han övervunnit det allra svåraste. Han känner sig också särskilt trist, då han inte orkar resa någonstans i sommar och får vara utan Hilkka i tre veckor- hon behöver min vila upp sig efter det otroliga slitet och den enorma nervpressen. Jag tänker på hur gärna vi skulle ha henne här hos oss.
Bo nänns knappast ens läsa längre. Det vill säga något i hans fall. Detta är mycket vemodigt att föreställa sig.
Gunilla har gjort anteckningar i sin gråa bok under de 14 dagarna. Många fina och intressanta reflexioner. Hon lever så djupt i så mild beröring med sin egna önskningar. Jag uppskattar inte mindre vad hon skriver därför att jag mellan raderna han läsa ett tvivel en kanske obotlig melankoli. Det är ju tvärtom något att förenas med henne i. Hon vill övertyga sig själv om att allt stämmer med hennes vitalaste behov. Det är väl inte så. Det kanske väl under inga förhållanden vara så. Men hon strävar efter gull lojalitet, och det är en storhet i det. trots all brist kan hon vinna personlig klarhet efter den linjen, tror jag.
AUGUSTI
17/8
Den nästan plågsamt vackra sommaren fortsätter. Vad jag kan minnas har det inte regnat mer än en gång- en obetydlighet en natt i sedan juni. Idag sågs inte skymten av ett moln. Vi låg några timmar i Vasaparken. Edit badade med förtjusning, låg framstupa i plaskdammen och grinade glatt, hojtade av välbehag men tog sig också för att doppa ned ansiktet och dricka det smutsiga vattnet. Sen åkte hon vagn med Martin och några andra pojkar, och skrek sig slutligen till en stund i gungan, fast vi redan var på väg att gå hem. Martin fick inte bada då han nyligen vaccinerats. Han gnällde mycket över det. Gunilla har haft ett mer än vanligt arbetsamt dygn. Stortvätt. Och så vaknade Edit redan vid 5-tiden och ville inte somna om. Mörka höst- och vintermorgnar ändrar hon väl sin vana på den punkten. Till den 25 juli stannade Gunilla och barnen i Ormaryd. Gunilla hade en kontrovers med T.T. och trivdes sedan inte, längtade hem. Martin ville stanna på Södra Äng. Han tyckte stan var trist i jämförelse med det härliga landet, där det finns hästar och kor och hölass att åka i. för Gunilla var han också mycket mera lättskött där- här hemma skar det sig genast, och så har det fortsatt. Vi undrar om skolan kan förbättra situationen genom att Martin blir sysselsatt. Den 29 är uppropet.
31/8
Min semester, knappt beviljad av Lindhagen, börjar jag illa sommarförkyld. Alltid snuviga Edit har smittat hela familjen. Martin går nu i skolan. Det var upprop i måndags. Föräldrar, mest mödrar, samlade i skolsalen. En gammal, grågul, långsam kvinna intog i katedern, sorterade en massa papper (formulär av olika slag som av målsman skulle ifyllas), vände sig mest till de vuxna, sedanhon gått runt mellan bänkraderna och tagit barnen i hand. Någon kontakt tycktes inte uppstå mellan lärarinnan och barnen. Martin svarade ett grumligt ja, då hans namn ropades upp. Lärarinnan fångade knappast in barnens ansikten. Jag tror det blir ett opersonligt, trögt förhållande. Då och då grep mig en känsla av något spöklikt, en evig upprepning. Men det var ju oändligt längesedan jag själv satt där trumpen och motsträvig. 1923. Ett evighetslångt band av dagar. Men jag är samma människa och tar spjärn på samma sätt som då. redan första riktiga skoldagen skolkade Martin från en lektion efter frukosten. Gunilla hade inte tid att gå med honom och skickade iväg honom på egen hand. Efter en stund fann hon honom sittande skamsen och trotsig i trappan. Han tordes inte gå de tre kvarteren bort mot Norrtull till den larmande skolgården. Mumlade något om att han var rädd för elaka pojkar på vägen. Sen var han också lite snuvig, och i dag har vi låtit honom stanna hemma, anmält honom sjuk. Troligen blir det nödvändigt att ta honom i hand och leda honom till skolan den närmaste tiden. Saken förenklas väl av att han ska äta skolfrukost i fortsättningen och då inte behöver gå hem på frukostrasten. Får väl dessutom lekkamrater så att han kan förströ sig på rasterna. Mycket ankommer på lärarinnans klarsyn. Tålamod har hon nog.
Den märkligt torra och varma sommaren, utan motstycke sedan 1700-talet eller så långt tillbaka som det finns skriftligt belägg avlöses när som helst av en regnperiod och kyla.
OKTOBER
15/10
Intill idag har hösten varit särdeles mild och lövfällningen är lika mycket försenad som lövsprickningen i våras. Men i morgon, då jag reser till Sandviken för ett reportage, tar jag på vinterulstern (den grå, italienska). Sträng kyla väntas i natt. Redan vinter i norr.
Martin har snart gått två månader i skolan. Det är svårt att av hans ovilliga upplysningar bilda sig en föreställning om hans anpassning. Men han klagar inte längre över motgångar. Jag har förhört läxor med honom och funnit att han ännu inte fattar hur ord bildas. Han ser inte ordbilden utan lär sig utantill. Att bokstäverna står i ett bestämt förhållande till orden tycks han inte ha fått grepp om. Lättast går säkert räkning, där han nog ligger före kamraterna. Skrivningen förbättras långsamt.
21/1
Eller det är visst den 22 nu. jag har haft en omgång, med kaminen, som jag annars låter Gunilla slåss med. Man måste vara envis för att få fart på den. Nu efter midnatt börjar den tveksamt pyra. Möjligen har det blivit högre luft sedan jag var en sväng till tidningen, då det snöade förstrött, och med den högre luften bättre drag. Tände gjorde det i alla fall i de tröga vedträna, men jag var visst för snabbt på med koksen. Om åtta timmar gryr en söndag. Det ska bli kallare på morgonen och sedan åter blaskmilt. Denna januarivinter har inte kunnat bestämma sig. Vacklar mellan köld- och värmeryck. En enda dag i den gångna veckan var klar och frisk. Då rutschade Martin på brädlapp i iskanan i Vasaparken tills det var mörkt och kom för sent till middagen (dessförinnan hade vi fått tjata länge för att få iväg honom, han hade de besynnerligaste skäl mot en utflykt, och så är det alltid till stor pina för Gunilla).
Edit fyller om tre veckor tre år. Det kan man knappt tro. Hennes växt och hela väsen är en tvåårings. Hon talar också ännu högst bristfälligt, vänder till ljuden nyckfullt. Julklappar blev plipplappar. Morbror Fredrik får heta Fåge Fege. Och satsbildningen har sina egenheter. Ligga pappa, pappa ligga betyder båda ligga hos pappa. Inga prepositioner har hon lärt sig. Ett primitivt språk, men hon gör sig förstådd med det. i stort sett skulle hon klara sig med det hela livet. Det intelligenta och omväxlande minspelet fyller ut luckorna. Men visst är ungen åtskilligt försenad i utvecklingen. Hon kan ännu stå på golvet och kissa på sig, kommer sig inte för med att säga till. Det inträffar så ofta när Gunilla har tid med henne.
Värre är dt med Martin som ideligen på sistone bajat i byxorna. Ett svårartat tecken på nervositet och missanpassning. Gunilla orkar inte med honom, ännu mindre ge hon om den ömhet han …
MARS
14/3
Edit har bäddat sin säng själv i kväll. Den lilla stod så behändig och vek upp överkastet och lade kudden till rätta. Vårtröttheten, denna speciella nordiska klimatsjuka, gjorde att hon frivilligt klädde av sig på vanlig tid fastän hon sovit ett par timmar på min arm mellan lunch och middag.
Vi har en tveksam vårbrytning efter den hårda vintern. Kalla nätter och fin dagsmeja, en härlig luft. Edit är nu åter varje dag i lekhagen, så Gunilla har fria händer så länge Martin stannar i skolan. Vad det beträffar har pojken tagit ett ordentligt skutt framåt. Han är road av läsningen och utöver läxan har han varje kväll igenom ett eller annat kapitel i boken om Karlsson på taket. Några få svåra sammansatta ord får han fråga om, annars klarar han sig själv. Vi har satt upp en lampa över hans säng så att han kan ligga och läsa en stund innan han somnar. Sportlovsveckan tillbringade han med Dela på ett pensionat i Rönninge. Blev sjuk sedan och låg hemma ytterligare en vecka. Det han blev efter i skolan då har han snabbt tagit upp. Pojken håller på och ömsar tänder, har tappat en där fram och en till hänger löst. De nya tänderna kommer antagligen att förändra utseendet en del.
25/6
Maja kommer in varje dag och städar och diskar. Hon har nyckel så att allt står finputsat, när jag öppnar dörren. Hon är stolt över sitt ordningssinne och blir lite stucken då jag påpekar, att det inte är någon konst hålla i ordning rummen, då inga ungar skräpar ner. Jag ger henne en tia ibland. Det händer att jag irriterar mig på hennes beställsamhet. Hon gör städandet till en prestigesak, och det ogillar jag. Hon märker det, men rättfram som hon är surnar hon aldrig helt, blir bara lite mer gammalgnomisk, finner mig otacksam och mjuknar inte genast för en vänlig gest.
Brev från Brastad mest varannan dag. Martin skickar med små lappar. Kritteckningar. Lustigt stavade dagrapporter: ”Idag hr jag dopat mig 22 gånger”.
AUGUSTI
Onsdagen den 1 augusti skulle vi intränga i Ormaryd. Hilkka skjutsade Gunilla och barnen, Stefan inräknad, i invalidbilen från Göteborg. Meningen var att jag skulle komma ungefär samtidigt, men det blev lite annorlunda än beräknat. Sverker föreslog mig att göra honom sällskap i hans bil. Han ämnade sig till Jönköping. Svårt att säga nej till erbjudandet. Jag hade helst tagit tåget. Ett par gånger förut i sommar hade jag likt med honom i hans DKW (till Hedemora Grand Prix och tävlingar i Gävle) och överraskat mig med att tyska köpa hastighet Sverker går gärna upp i 185-190 och accelererar i djärva men säkra omkörningar. Det gick alltså ordentligt undan med över Kolmården, trots ordentligt undan med över Kolmården trots ideliga störtregn och hala asfalt- och betongvägar. I Mjölby steg jag ur, tänkte mig att något tåg snabbare skulle föra mig till Nässjö än via Jönköping. Men jag bedrog mig. Det tåg, som kunnat spara mig en eller annan timme i ”resplanen”, hade just gått och sen var det ett fyra timmar långt tomrum på tidtabellen. Väntetiden fördrev jag på Mjölby station, där ett fåtal människor girigt tillvaratog de magra händelserna. Mindre svenska järnvägsstationer har något obevekligt patetiskt över sig. Där finns en tystnad, mera ödslig än i en tom katedral eller tunnel. Då ett ord fälls utbreder det sig i stora ringar fram och åter mellan väggarna och ingår sedan i evigheten. Det är också en plats för tvångsrörelser och tvångshandlingar. De imbecilla har en besynnerlig dragning dit (de har ingenting annat att ta sig för kanske- station räddar dem från den absoluta händelselösheten). Mittemot mig på den gula väggfasta bänken satt en sådan, ett Mjölby-fån med munnen uppspärrad av velighet och snus. Skärmmössa neddragen till öronen. Uttryckslöst klara, enbart speglande ögon, som registrerade utan att se. En viss slughet fanns där. Mannen fick småningom sällskap av två individer, som representerade stadier upp mot det ordinära, den ene rätt och slätt vulgär- dum, den andre knodd- klyftig med fräckt avväpnande ögon. Han ignorerade den dumme och den dumme ignorerade den imbecille, medan de i korta satser med långa fraser tog upp något torftigt samtalsämne. En dvärg med kolossalt stort, köttigt ansikte kom på moped, som han stod rak i, stannande vid stationstrottoaren och studsade som en massiv gummifigur in genom dörren. Manhaftigheten så egendomlig till de stumpkorta benen och armarna. Det var några av de ”händelser” som förkortade timmarna.
Lokaltåget till Nässjö, gruvade mig att cykla till Ormaryd i det täta mörkret och på den tunga, backiga vägen, skulle bli sen dessutom, tog därför en bil. Allt låg i mörker vid framkomsten. Jag gick runt huset ett par gånger, innan jag kände efter om dörren var låst. Den var öppen. Jag smög mig in, lite obehaglig till mods. Men Gunilla och Hilkka låg ännu och pratade. Hilkka svepte täcket om sig och gjorde mig sällskap vid köksbordet, där Gunilla serverade kaffe. Barnen låg alla tillsammans i gästrummet, infattade i hopknölade sängkläder. Jag sov sedan tillsammans med Martin, som bara anade min närvaro, lite ojämnt men i glädje över att vara hos dem allihop.
Här har jag gjort ett par månaders uppehåll i antecknandet. Förmodligen skulle det bli halvårslångt eller mer, om inte en kort resa till Italien – varom mer sedan- återskänkt mig livsglädjen, därmed också på nytt väckt intresset för de yttre och inter händelserna.
Den första veckan i Ormaryd var behaglig, min bästa semestertid, innan Tegnérs anlände till Sola. Vi fick behålla Hilkka över en dag och det förhöjde naturligtvis nöjet. En del av stämningen kring våra samtal dröjde kvar veckan ut. tills herrskapet på Sola tvingade på oss sin uppmärksamhet.
Vädret var i stort sett förträffligt. Det regnade visserligen varannan dag minst, men det blev aldrig så kallt och surt som för två år sedan. Vi gjorde blåbär – och svamppromenader i de vackra skogarna ovanför och nedom gården. Ungarna var sysselsatta utomhus från morgon till kväll, och Martin och Stefan gick hyggligt i par. De hämtade mjölken turvis, och Martin tyckte förstås att han missgynnades. Men han älskar landet och hinner inte uttömma sin vetgirighet på en sommar. Edit höll mycket till i ladugården, nöffade med smågrisarna, lekte med katterna, av vilka den ena klöste henne gång på gång, så att hon var alldeles rödrepig på armar och händer. Katter är Edits favoritdjur, hon umgås kelat kärleksfullt med dem, kan ligga långa stunder med en katt i famnen, jollra och smeka.

Martin får dras med skolleda redan på andra året. Han läser obehindrat och börjar skriva någorlunda nöjaktigt, medan tvånget till långsam inlärning gör att han snarast räknar sämre än innan han började skolan. De får skriva ihop små sagor. Martins blir korrekta utan vidlyftigare fantasi. Jag tror han är övervägande receptiv, summerande begåvning. Kartläsning och geografi, städer och länder, intresserar honom mest. Man kan nästan säga att han bedriver forskningen i Familjeboken, som hunnit blir åtskilligt derangerad. Vi låter honom hållas. Då gnäller han åtminstone inte.
1957

JANUARI
1/1
Martin satt uppe hela nyårskvällen tills klockan var kvart över tolv. Då först gick han och knöt sig, fast märkbart trött var han inte. En blivande nattmänniska, ovillig till allt under morgontimmarna. Vi fattade inga beslut för det kommande året. Vi har liksom glidit ur almanackans försåt. Vi saknade Anders de Wahls ring-klocka. Den brukar ge en lämplig komisk anstrykning åt årsskiftets minut-patos. I stället läste Ulf Palme, hårt och likgiltigt, Tegnés Det eviga, vars retorik knappast får klang ur vår skepsis.
5/1
Barnen håller julgransplundring och Gudrun är med. jag hämtade henne på Odenplan, flickan såg rätt ut som vanligt men hon fann sig till rätta här.
”Julgransplundringar, då ska man visst ha roligt”, konstaterade flickan ironiskt eftersinnande. Hon sa en hel del sådana saker, som bröt lustigt mot hennes barnslighet i övrigt. Gunilla, uppskattade flickan och tyckte hon hade en fin iakttagelseförmåga. Det stämmer nog. Hon är överlägsen sin omgivning. Ebba kan bara betrakta henne med häpnad. Jag räknar henne som helt och hållet mitt barn. Ebba försöker dölja, att Gudrun bestämts till sitt väsen av anlag från mig.
Vi avslutade kvällen med att gå på bio tillsammans. Martin fick följa med också. Vi såg ”Flicka i frack” (Hj. Bergman). Gudrun hade sett den förut och var mycket road. Martin hade lika liten behållning som jag. Hjalmar Bergman är en orimligt uppskattad författare, och filmen framhävde naturligtvis bokens svagheter, dess hjälplösa intrig och juvenila karaktärsteckning.
11/1
Returbesök hos Gudrun. Jag lämnade barnen och hämtade dem några timmar senare. Martin vägrade först att gå in, då han såg en massa obekanta ansikten genom dörren (det är mer än 33 år sedan nu- en tredjedels sekel!), jag lät honom vara en stund innan jag med milt våld motade in honom. Jag hoppas han ska få lättare än jag att övervinna detta livsmotstånd, denna ständiga vägran, betingad av en orolig inbillning. Edit trampade förundrad mer oförskräckt på.
Den 24 fick Dela en dotter. ( Miriam min anteckning). Hennes fjärde barn! Hon hade stark ångest före, men förlossningen gick galant. Barnet är litet (2,6) med ett mycket fint ansikte. Om några månader ska halvsyster Annette komma hit och sköta hushållet och Daniel i den nya stora våningen på Hantverkargatan. Kanske hon orkar med vården av ett spädbarn också. Dela har emellertid hemlighållit sitt havandeskap för Reinhold. Situationen är onekligen tillkrånglad för Reinhold. Situationen är onekligen tillkrånglad, så typisk för Dela.
16/2
Reste jag till Östersund och Gunilla med Edit till Göteborg (Ma 70 m.m.). Martin och jag ensamma. Pojken hos Dela de dagarna då jag hade redaktionskväll.
Martin som jag fann honom hopkrupen i fönstersmygen med en bok i det knappa kvällsljuset.
AUGUSTI
Varje människa är uppriktig, då hon är ensam, säger Emerson. En högst tvivelaktig maxim. Jag önskar inte heller, att den vore sann. Ingenting är ju vanligare än lögnaktighet inför sig själv. Ett hårt omhuldande av önskeföreställningarna uppehåller självtilliten hos genomsnittsmänniskan. Hos mig själv kan jag iakttaga hur de vildaste, ofta retroaktiva storhetsfantasier håller inbillningen fången. Låt vara att jag genast river ned dessa luftiga byggnadsställningar, men de reser sig lika snabbt igen i ungefärligen samma form. Jag upprätthåller en censur som hindrar mig från att med förnuftet identifiera mig med dessa uppsvällda fantasifoster, denna svindelklättring, annars vore jag sinnessjuk. Om den svåra neuros som binder mig, är att föredraga, kan möjligen diskuteras.
Vi har nyss hemkommit från den nu traditionella sommarvistelsen i Ormaryd. Innan Edit somnade i kväll sa hon: ”Jag ska drömma om landet”. Martin grämer sig över att han inte fick stanna därnere. Vädret var skiftande, 5 dagar soligt i följd, resten regn, några gånger rotblöta. Jag läste mycket första veckan, sedan hade jag i stort sett uttömt förrådet. Frederik Schybergs avhandling om Walt Whitman gav den bästa behållningen. Karakteristiskt för skillnaden mellan dansk och svensk akademism att denna gradualavhandling skrevs redan 1932 – vilket svenskt universitet uppmuntrade studiet av en så radikal författare på den tiden.
Medan vi var i Småland hade Dela besök av Reinhold. Jag var inte säker på om han önskade träffa mig, men så var tydligen fallet. Tråkigt nog kunde han inte stanna så länge att ett sammanträffande blev möjligt. Emellertid har jag fått veta åtskilligt om Elisabet, som Reinhold är ”sprickfärdig av stolthet över”. till flickans 7-årsdag den 4 aug. har jag skickat en bok och en blus med vidhängande kjol. Elisabet lär vara ledsen för att vi hört av oss så sällan. Underligt nog har hon fått behålla sitt svenska medborgarskap, fast Reinhold adopterat henne
26/8
Det apokalyptiska vilddjuret har i dag varit verksamt. Edit övade cirkus, medan Jonsson, Ulf, var här. En kakafoni. Efteråt citerade Martin mumintrollet: är det inte underbart vårt stilla familjeliv?
Med Dela lever jag i ett egendomligt ljust förhållande, ett vitt äktenskap, obegripligt för utomstående. Just nu har jag svåra bekymmer för henne. hon hade fått en ny förmånlig anställning på Åhlén och Åkerlunds skulle inträda i redaktionen för Damernas värld. Kontraktet var underskrivet och allt klart, hon hade sagt upp sig på MT. Då ådrar hon sig en svår förkylning vid judisk kongress i Köpenhamn. Efter en vecka tydde symptom på tbc- reci. Prov bekräftade. Och nu ligger hon på Söderby, ovisst för hur länge. Själv tror hon att hon kommit dit för att dö. Och med en rysning hörde jag Martin säga: Jag får aldrig se henne mer. Säkert är det fråga om ett mycket allvarligt återfall, men jag är övertygad om att hon klarar sig. Läkarna vill visst operera henne. Det sätter hon sig emot. Av djupt rotad fåfänga. Jag var ute hos henne för några dagar sedan. Hon ligger privat och patienterna bildar en sluten, halvt familjär krets, typisk för sanatorier, vilka på sitt sätt är umgängesanordningar. Alla har samma sjukdom, en diskret och subtil sådan. Själv skulle jag svårligen stå ut med en sådan intimitet. Dela hade Sven Fagerbergs Höknatt på nattygsbordet. Hon förstod den inte. Nu skriver hon åter lyrik och prosa. Koncentrationen kring sjukdomen gör henne produktiv.

1958
JANUARI
18/1
Så upplöses några månader i ett antal osorterade minnen. Jag tar inte vara på särdeles mycket. Intresset för leran upphörde någon gång i november sedan saknade jag modeller. Det lilla huvudet av Martin får jag väl betrakta som bästa resultatet av den tillfälliga arbetsglädjen. Dela har den i sitt fönster på Söderby. Hon ligger där nu på femte månaden. Genomgick en svår operation med god utgång den 3 januari. Kirurgen tog upp ett väldigt snitt från vänstra axeln i en båge ned under revbenen. Jag var hos Dela några dagar efter ingreppet. Hon hade svåra smärtor av tryckförband. Satt halvt upprätt i sängen med en spegel vid fotändan, hade ett linneband att gripa om och resa sig med. en gudomlig snöblå skymning smög sig in i rummet. Vi var tysta en lång stund. Efteråt sa hon, att hon känt det som den gången med de två ljusen (i Lidingö). Jag kände inte riktigt detsamma, bara en stor svaghet, som vilande i ett blekt blod. Men utan torkan är det en stark gemenskap mellan oss.
Martin blev undersökt av läkare och testad av en expert i höstas. Svåra sensomotoriska rubbningar konstaterades. Han slapp därefter slöjden som bara plågat honom. Testen gav ett lysande resultat. En 14-årings intelligens och ordförråd, var beskedet. För att vila upp sig fick han resa till en skolkoloni i Sörmland (Östra Granhed), stannade där i mer än en månad, kom hem först till skolavslutningen den 19 dec. jag kände stor saknad efter pojken och återseendet var oändligt kärt. Vilan hade gjort honom gott. Han verkade fysiskt starkare och dessutom betydligt lugnare. Nu efter jul är han inne i den vanliga mödosamma trallen igen. tidiga morgnar, upp redan kl. sju. Trög påklädning, minuter av frånvaro mellan varje handgrepp. Gunilla med eldsländska stripiga hår, i går kappan, slänger motsträvigt fram choklad och smörgås- jag vaknar till och ser båda barnen sitta med blå koppar vid morgonbleka läppar. Gunillas nerver nära att brista, då minuterna försvinner och Martin sölar. Han kommer för sent men tycks inte ängslig för det, kan inte hitta skolväskan eller någon av böckerna, letar efter en strumpa, en sko, sin mössa. Blixtlåset i jackan hakar upp sig. Han drar och drar, kommer inte ur fläcken. Jag hoppar upp ur sängen och hjälper honom, där han står rådlös, föser honom genom dörren alltid med en smula oro för att han ska ha för bråttom vid den opålitliga korsningen Norrtullsg.- Frejgatan. Så lägger jag mig och slumrar till igen. – har blivit en smula sömnlös, mist tilliten till insomnandets ögonblick, ligger ofta vaken till fyra och tänder lampan flera gånger, då irritationen vid fotknölarna, knäskålarna och höften, inte vill stoppa, läser en halvtimma, försöker igen.
1960
JANUARI
Söndag.
Maria är med pojkarna hos Dela. Ögonstenen Miriam fyller tre år, och jag skulle gärna vara där. För Miriam är ett litet under av charm. Edit och Gunilla är också där, och jag kan tänka mig att det är en svår stund för Gunilla, som ju inte kan knäppa Dela på näsan när det behövs. Som Maria kan och med förtjusning gör. Det verkar som om Dela och Maria vore roade av varandra. Maria kallar Dela för ”gamla fru Edvardson och Dela hämnas genom att tala om att ”vår man” har ringt, då jag bett henne om en upplysning. Dagen med redigering, tele, och ombrytning och korrekturläsning är en kort affär.
Martin bestämde sig innan han började sjätte klass, att nu skulle han skärpa sig och skaffa sig bättre betyg för att få inträde i läroverk nästa år. Få se om han orkar.
14 september
Martin har problem. Stora, tuffa Bergstrand terroriserar honom, i synnerhet när det är fotboll, som Martin avskyr. Men han vill gå för sig själv men de lämnar honom inte i fred. Han blir så trött av trakasserierna att han inte orkar med läxorna. Jag skulle tro att han har några svåra år framför sig. Eller blir det bättre om han lyckas komma upp i läroverk nästa år?
1963
Onsdag- 9 januari
Schemat anlagt så att jag har ledig onsdag inte mig emot. Jag bråkar aldrig om sådana detaljer, behåller missnöjet för mig själv.
Martin vansläktas. Han har utsetts till ordningsman. Något sådant skulle aldrig ha kunnat hända mig. Maria ser bestört ut. Martin ordningsman, han som aldrig hittar sina strumpor och förlägger ett par gymnastikbyxor i månaden.
Han blir nog statsminister till sist, säger hon, och det låter inte som en glad förhoppning.
Onsdag- 20 februari
Vår son Martin är inne i ett spekulativt livsskede. Han vill gärna ta upp en debatt och jag försöker ta honom på allvar och inte vara didaktisk. Det Martin säger är vida klyftigare än något jag skulle kunnat fundera ut som 14-åring.
Onsdag- 27 februari
Första stora tövädret kallar ut portvakterna att hacka sönder trottoarisen. Martin ligger alltjämt men med obetydlig feber, får sitta uppe i morgonrock och spela något slags bokstavsspel- Alfa- pet är namnet- med Mats och Maria, sedan vi först ätit en angenäm lunch. ( detta ord som jag minns att prästgårdsfolket ännu skyggade för) inne i sjukrummet. Just nu har Maria och Mats gått ut på stan.
1964
Fredag- 22 maj
Edit kommer i dag. Det är troligen sista gången vi ser henne före hösten. Mats vill hon ska komma så fort som möjligt för att hon ska bli bekant med den nya vita musen, som bildat hjonelag med den svartvita i halmhuset i akvarielådan. De har också fått ett ekorrhjul som de springer i om nätterna. Om dagarna föredrar de att sova. Som tidsfördriv äter de upp sitt hus.
När jag sitter i badrummet och snör på mig skorna eller står vid hatthyllan och letar efter min keps eller på annat sätt förbereder min avfärd kommer Martins fråga punktligt: Far, arbetar du idag? Numera parodierar han själv denna retoriska fråga men han värjer sig då Maria vill att han ska ropa genom fönstret, när jag redan sitter på cykel.
Far, ska du arbeta idag?

Lördag – 18 juli
Huset fejas och manfolket drivs ut på backen. Skilsmässopapperen ligger klara att undertecknas. Provocerar Maria. Men slinter med detta. Den röda solstolen kan knappast betecknas som en förvisning. Tre timmar och jag torde ha skaffat mig ett förråd av D-vitaminer för vintersäsongen. Hälsar på Olle Öman som monter en vacker ny dörr, timrad med snedställda bräder. Hans nyponröda skjorta lyser inte men syns ändå vida omkring. En färgklick till arbetets ära.
Mathias har blivit biträdande ladgårdsmajor. Han stiger upp halv fem och hjälper Ternströms med att utforska korna och hjälper korna med att springa i vägen. Han har en eftermiddagsjour i ladugården också. Hinner inte bada för allt detta pyssel. Så det torde vara en tidsfråga att han övertar Björnö herrgård.
Martin springer runt byn, 1,9 km, på åtta minuter, en minut sämre än han kalkylerat med. blossande av ansträngningen går han till stranden och svalkar sig.

Måndag 20 juli
Tisdag 21 juli
Vad pratade du med Olle om?
Om Goldwater, sa Martin
Onsdag – 22 juli

Cordelia har meddelat att hon och Martin reser till Spanien på lördag, en vecka tidigare än beräknat. Följden för Marias del: skjort- och strumptvätt i all hast.

1965
Tisdag- 19 januari
Det var en riksdagsdebatt om statsverkspropositionen i rutan och Martin hördes utbrista: ”Att dom tjockskallarna inte förstår att skatter är en investering!”.
Jag tror att det var hans egen, högst personliga reflektion. Det blixtrar till inom honom i den grå stillhet som omger honom och det står klart för oss av vi har en ganska ovanlig 16-åring i familjen.
Unga cyniker. Martin och hans klasskamrat Per- Ove Engelbrekt uppfinner gemensamt detta rim:
Life is perhaps able.
Death is comfortable.
1967
MAJ
Måndag- 1 maj
Martin ställde upp i demonstrationståget till Stadion trots regnet och kylan. Smärre kontroverser med provies och liktänkande lär ha uppstått. På TT hade vi en vanlig söndag. Min snuva irriterade mig men i stort sett var det en lugn dag och Olle kunde resa hem ganska tidigt.
Patrik Gibson knackade på lika oförhappandes som alltid och bjöd med sig Maria och brynen hem på middag. Våningen såg ut som om den stått obebodd sedan vi var där sist, berättar Maria.
Tisdag- 2 maj
Det låg en decimeter snö i Jakobsberg och i Märsta i morse. Det senare intygar Olle Högstrand, vår trogne Märstarapportör. Vore jag inte förkyld skulle jag bli det då jag kommer upp genomsur på byrån och självtorkar. Det sparkas fotboll på Råsunda i nollgradigt väder och snöglopp. Rune är där och man får förlåta honom att han inte är muntrare än vanligt.
Onsdag- 3 maj
Högstrand har lagt ett Idrottsblad på mitt bord med en lapp som säger att nu tar fan bofinken, T.T. har inlett ett bemötande av min Tidssignal- ”pamflett”, som nog kommer att dra ut över veckorna. Det hela inlindat i vänskapsfulla fraser om den förvillade f.d. IB- medarbetaren. Polemiken innehåller inget i sak väsentligen.
Torsdag- 4 maj
Tolv dagars arbete och så ledig. Jag behöver fristen för att komma över min förkylning. Den har inte märkbart mildrats. Jag skriver emellertid ett brev och ett genmäle till T.T. hållna i så hovsam ton jag kunde förmå mig till. Strängt taget har jag ingenting emot att munhuggas med T.T. i IB:s spalter och det generar mig inte att han kan påräkna sina läsares stöd men det är klart att T.T., ställer villkoren för en sådan polemik och bereder sig själv det ojämförligt största utrymmet.
Fredag- 5 maj
Mats har inlett en stor aktion för att spara till en moped. Han är cykelbud åt Darwins blomsterhandel på S:t Eriksplan 45. Då och då ringer han från stan och frågar: Var ligger Valhallavägen?
Jag hostade ihållande i natt, en besynnerlig torr hosta utan slem och sov dåligt. På kvällen hade jag en pinande huvudvärk och kände mig lite het. Tog tempen. Den visade på 39,2, det mesta jag haft sen sommaren 1941. Maria preparerade mig med penicillin och magnecyl och jag kom i en kraftig svettning.
Lördag- 6 maj
I natt fick jag knappast en blund för de oupphörliga hostattackerna. Men febern har sjunkit kraftigt. 37,6 på morgonen. Och jag känner mig ganska bra men ligger hela dagen, gruvar mig då och då över at Olle får ett hårt dygn med tiomila och det där och det kommer nog att höras åtskilligt gnäll från hans håll. Underliga arbetsförhållanden, då man inte kan vara sjuk utan dåligt samvete.
Söndag- 7 maj
Maria proppade mig med sömnmedel och jag sov nästan ett halvt dygn. När jag slitit tröghetsväven av mig var jag på ganska gott humör och kunde ha ett visst nöje av ledigheten.
Måndag- 8 maj
Äntligen är Martins examensdag spikad. Den infaller på torsdag i nästa vecka, den sista av de tre dagar som anslagits för Kungsholms läroverks räkning. Maria planerar för mottagningen. Nu fick hon idén att dra hem Martin i en invalidvagn, lånad av Stilles. Tja, jag tvekar lite, vore det inte opassande, med tanke på att dom som måste forslas i rullstol? Vi behöver också låna ett par dussin kaffekoppar och lika många glas. Maria tror att vi måste räkna med cirka 45 gäster. Vad gör jag? Vårdar min snuva, som satt blixtfart sedan den torra febern släppt.
Tisdag- 9 maj
Ett nytt och enligt min mening bättre förslag till hemtransport för Martin prövas. Varför inte fråga Pelle Ragg om han kan ordna en bärgningsbil? Jag tänker mig en bil med grävskopa som pojken kan sitta i men det vore nog lite för äventyrligt.
De hade inte väntat mig på byrån i dag. Rune såg mycket förundrad ut då jag kom. Han mörkt också att jag fortfarande var ganska dålig. Så han uppmanade mig att gå hem tidigare och det gjorde jag.
Martin var på examensfest hos någon av sina klassisar i Kungsholms skola. Han blev mycket sen och jag låg vaken och undrade vad som hänt. Kvart över två kom han. Fullt nykter.
Fredag- 12 maj
Martin hann ifatt mig på Igeldammsgatan och hämtade hem mig som Maria brukar uttrycka det. Det gjorde han bra. Och mer säger jag inte om den saken.
Lördag – 13 maj
Med hjälp av de goda intäkterna p sin affärsverksamhet har Mathias kunnat förse sig med en del nyttiga ting. I dag t.ex. ett par fyrkantiga, mässingsbågade solglasögon. Camp heter det.
Vi eldade för kråkorna på TT. Inga tidningar i morgon. Bara radion som behövde materialet. Herr verkschefen Erland Eriksson infann sig av någon anledning. Han var halvberusad och talade en utpräglad värmländska och ville ha mig med hem på en grogg. Vilket plikten förbjöd. Dessutom kunde jag räkna med en tämligen påver konversation.
Måndag- 15 maj
Cordelia är bortrest och Martin lånar hennes våning för att sitta ofredad och repetera svenska, geografi och matte, de ämnen han ska upp i. han är redan nu en fri man som klarat av den långa skolplikten. Vi pratar inte mycket om framtiden- den inger knappast oro för Martins del.
Jag räknar över hur många gäster det kan bli på torsdag kan bli och summerar ett 50-tal. Ändå kommer antagligen inte västeråsarna. Och inte Patrik Gibson. En bred marginal får lämnas för dem som rutinmässigt går omkring och firar och andra tillfälligt attraherade. Hur ska ni få fram glas, tallrikar och bestick för alla? Man kan ju inte sätta upp med ett gästgiveriförråd för en enda dag-
Tisdag- 16 maj

Kungsholms läroverk börjar kläcka i dag. Det betyder att Martin får vara i farten på kvällen. han tittar in hos de närmaste vännerna, som bestått provet.
Maria planerar för pojkens egen hippa. Ola Per är här för att gå igenom transportdetaljerna.
”Klart man ska vara med när man följt grabben sen han var tie bast”.
Onsdag- 17 maj
Hela långa dagen lagar Maria mat som hon hoppas ska läcka till de 40 eller 50 gästerna i morgon. Och jag köper sherry till och vitt vin för 125 kr. det är ingen billig sak med en studentfest men som Maria säger, det hör till det man inte riskerar att göra om. Dyrt och ändå ordnar vi ju inget ståndsmässigt. En av kollegerna på TT kostade på sin son 2000 kr då han tog studenten häromdagen.
Martin fortsätter att uppvakta sina kamrater. I dag förs Lillemor Wennerstrand på en trappa och senare med Mats i sällskap en judisk bekant, Mathias. Det blir sent igen men det tycks inte bekymra Martin att han kommer i säng lång efter midnatt kvällen före provet. Dt är en ren formalitet för honom.
Torsdag- 18 maj
Under på under inträffar denna dag. Plötsligt står en kaffeservis på bordet, hitburen av fru Wennerstrand, lika plötsligt flera dussin glas. Som Andeberg hämtat i sin mack. Stolar finns i överflöd. Och i väldiga karotter som delvis bestås av vänner efter gatan, mat för ett fältmässigt kompani. Mats och jag blåser upp en oräknelig mängd ballonger och Gudrun kommer och hjälper till (fast hon annars mest tar upp tiden för oss). Tidigast strax efter halv sex kan kullen vara klar att släppas har det sagts. Gudrun och jag och Mats ger oss av i god tid (Mats har Finn med sig) tror vi med då vi letar oss in till skolgården står Martin redan och väntar. Jonas är där, ironiskt leende. Och Cordelia och hennes sällskap, patern Jean, en fru Mörner och vad de nu heter. Framför läroverket väntar Olle Per med sin bärgningsbil och sin släpvagn.
Jag tar krattan med plakatet ”Martin, född vänstervriden”, som jag tror Cordelia medfört och förirrar mig in i andra tåg. Olle och någon mer bär Martin i gullstol. Det är en salig röra. Vid vårt ekipage materialiseras på ett oväntat sätt en mängd människor som tränger sig samma på flaket. Olles Helgard blixtrar till och kring det underliga fordonet routar fotografen Ove och söker vinklar. Martin sitter på förarhytten, vänd mot släpvagnen, mössa på sned, ler behärskat. Ola Per tittar ut ur hytten, börjar långsamt backa ut på Hantverkargatan. En polis stoppar trafiken och ett av de stora undren inträffar. Vagnen med en tunga oroliga lasten lyder.

I gångfart styr den mäktiga mannen vid ratten upp mot den komplicerade korsningen vid S:t Eriksgatan. Ove hinner gott med ett dussin knäppningar innan han tas ombord. På Svarvargatan väntar sena gäster som Olle och Nea och många andra. Maria har stannat hemma för att allt skall vara tillreds. Barnen, dekorerade med ballonger, fylls snabbt men det känns inte trångt. De nya samlas i det inre rummet, de medelålders i det yttre. Margit tronar redan i soffan med lysande grått hår, fågelsnabba ögon, impertinent uppsyn. Jonas slår sig ned bredvid henne. Rinders i hörnet vid runda skåpet. Helgard med Gudrun i lilla soffan (överklädd med brunt tyg av Maria i sista stund) på min rekommendation. Vilket tycktes slå väl ut.
Glad överraskning: Eric Thors med fur i åttonde månaden och otroligt charmfull tvåårig dotter, Katarina. Som Åke inte kan ta ögonen från. Skriftställare Björkman på kort titt-in. Sammanföres med Jonas. Var är Eivor? Jaså, har hon återfunnits i alla fall. Vid Jämtérs sida. Det kan inte vara någon livfullare konversation. Får hjälpa till då. Olle och Nea för sig själva. Sambandsman ansluter sig. Hur skall Maria hinna med allt? Ingen tycks ju komma sig för med att hämta glas och servera sig. Åja, Margareta Jämtér, den förslagna, har snabbt gripit in. Och Barbro K är lycklig över att få bistå vid alla trösklar. Per Rinder stirrar fram och säger att det är synd om pappa. Ingen vet varför. En glad överraskning till: Anders Blomberg, nu blygt leende, inte så stolt. Vackra nya flickansikten spanas in. En del förblir namnlösa. Men vackrast är Lotta, min Refsnäsfavorit, alldeles bländande i detta ljus.
Musikanterna kommer, frisörskan Mobergs son, en mörk vacker pojke med honom och så en ståtlig långskäggig yngling, av Ola Per genast kallad Fidel. De medför nödiga instrument och livar genast upp det inre rummet, där fyra vita studentskor ur Martins kull trycker tysta längst in i Mathias sänghörn.
Jag tar en överblick men de är för många för att jag ska kunna sortera dem. Bäste vännen, Per- Ove, och hans stillsamma leende fastnar dock. Och någon att kräva på en kram hittar man alltid. Martin och jag gör en två timmar lång avstickare till Hantverkargatan 45. Åke skjutsar. När vi återvänder har de medelålders i stort sett trappat av, men junioravdelningen bildat front i en FNL-debatt.
En äldre, något beskänkt men försumlig värd på stället, griper in med ett brandtal, yttrar bl.a. att han inte väntar sig något av ungdomen: ”NI blir byrådirektörer hela bunten förr eller senare”. Musikanten Moberg svarar envist: ”Du ska få en krona av mig om jag blir byrådirektör”.
Bästa biten av fester återstår: instrumentations nattiné (Olle Per självutnämnd dirigent och hans kompis Lennart, en egendomlig man med hästansikte vid trummorna, Fidels(. Den varar till halv fem med Finna och Åsa Jonasson och systrarna Cassius och Maria, Martin och Mats som outtröttliga spisare. Då Finn går har han adopterat mig. Så även jag är bärgad.
Ja, där slutade festen, den gladaste vi upplevt. Och jag har bara antytt en del detaljer. Om jag skulle redovisa allt vore dessa pärmar för trånga. Nya intryck infinner sig ännu. När hade vi en så god eftersmak av något? Mitt i alltsammans fanns Martin och han blev alltså inte bortglömd den dagen då han tog studenten. Det torde ta honom en månad att plöja igenom bokgåvorna. Då har blommorna vissnat för längesedan och dagarna antagit sitt normala utseende.
Onsdag- 24 maj
Nu, sex dagar efteråt, minns vi allt från Martins dag i ett slags dunkel tydlighet. Det är omöjligt att få en sammanhängande bild. De flesta bitarna skans. Fiktioner måste tillgripas, andras iakttagelser assimileras. Denna enkla tillställning är historia, någonting att gå vilse i. det fullständiga återgivandets idé är orimlig.
Torsdag- 25 maj
Vi får en eftersmak av studentfesten. De unga maoisterna hitbjudna för en skärmytsling med SSU-arna (Martin, Per- Ove och några till). Fidel leder det hela, drar Vietnam-krisens förhistoria, får hjälp av Per-Ove och Martin och en trosfrände av akademisk typ som jag inte känner namnet på.
Arge Moberg i fårskinnsväst rycker åt sig ordet ibland. det har tänt mellan honom och Ditte. Men någon verklig knivkastning vill det inte bli. Den ”liberale kommunisten” Låftman försöker få igång en hetare debatt men det tycks saknas bränsle. Åsa och den ena systern Cassius sitter avvaktande. Egentligen är det inte mycke som skiljer. Vi skulle behöva en konservativ Jeppe, säger någon.
Fredag- 26 maj
Återigen en smula läsning. Självbiografier av Gustaf Otto Adelborg och Fredrik Böök, norrmannen Erik Krags bok om Dostojevskij, Holmbergs om Almqvist. Krag meddelar åtskilligt (för mig) nytt om bakgrunden till Dostojevskijs verk.
Lördag- 27 maj
Martin hos Cordelia på landet. Han tycks starkt förnimma frihetens behag. Om en månad rycker han i Linköping. Cordelia har lyckats ordna ett rum åt honom för en blygsam summa (25 kr). idén var Marias.
Mats träffar nu åter Björne Eek näsan dagligen. Han gick upp till våningen på Völundsgatan 4 en dag och ringde på och Björne sa hej och så var vänskapen förnyad. Men han avundas barnen denna enkelhet och direkthet. De trasslar inte med prestige och sånt
Tisdag- 30 maj
Allt angenämare samtal med Olle Högstrand. Han låter den kyliga masken falla. Jag håller mycket av honom fast hans åsikter rakt inte konvergerar med mina. Just nu för han arabernas talan i konflikten med Israel. Det ligger något i hans påpekande att Egypten, Syrien etc. representerar uländerna, Israel däremot de högciviliserade. Men vanligen brukar han ta de senares parti.

Moshe Dayan, Israels starke man i Mellanöstern konflikten.
Onsdag- 31 maj
Martin inhandlar ett ganska stort förråd med konserver för en flera dagar lång segeltur med Björn Askerlund inåt Mälaren. Han lovade låta höra av sig någon gång före söndag.

”Några dagar in på 1952 gjorde jag Gunilla Bjerners bekantskap. Konstnärinna. 37 åt. Tafatt och skarpsynt. Försummad och levande. Hon var utsvulten och hade inte kunnat avstå. Tre självmordsförsök, därav ett som nästan lyckats. Hon talade nästan som en dövstum. Hade också tidvis varit oförmögen att forma ord. Den som hjälpt henne att övervinna svårigheten var Bernt Eriksson, som hon sökt kontakt med brevledes från Karolinskas psykiatriska.

Jordens tyngd fattar jag inte
Inte heller flugans lätthet
Sprängvärk utan nåd
En gång bad jag till himlarnas Herre
Stjärnsystem blinkade
Vågorna skvalpade sakta mot enslig strand
Ljög sig bort från frågorna

Jag ville vara ensam utan ord
Vetskapen har tystnat
Det ofattbara är
Viskande kärlek att leva och dö
Allas gemensamma lag
persikonötens blommor (Ragnar Edvardson).

Hon visade mig en djupare hängivenhet än jag någonsin erfarit.
Hur detta skall utveckla sig vet jag inte. En viss sorglöshet hålls vid makt. Jag målar mera sällan nu men lär mig mycket om färger av Gunilla. Vi studerar gemensamt hennes samling av reproduktioner, bl.a. Joan Miro. Hon har tålamod med mig. Hennes känslighet i konstproblem är högt utvecklad. Hon tillhör en begåvad släkt, mest läkare. Fadern ödemarksläkare (Bror Bjerner) i Lappland- tungt ansikte lite åt Nietzsches håll, en broder nervläkare morbror Bo) och förtrolig vän med Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren. (en bror Bengt prov. läkare, syster Majt Steinwall, läkare).

Slagregn vart tionde år
Och kaktusviljan blommar
Intet kan vara utan åtminstone en droppe
Ur livets överflöd

Tåliga revor väntar sunnan
Isig nordan blåser bort
Sankmyren flödar av hjortron
Mänskans osynliga hopp
Frösådden som lever (Gunilla Bjerner)

Gunilla har en liten våning vid Pontonjärgatan på Kungsholmen, cirka 200 m från Delas bostad. Modern bor en trappa ned. Jag har inte träffat henne. Jag försöker undvika det. Jag vill absolut inte dras in i familjen.
Vi lever ytterligt enkelt tillsammans. Har ungefär samma behov och brist på behov. Något tvång åläggs mig inte. Jag får vara den jag är. Ibland bjuder Gunilla på pommes frites och ett glas rödvin. Ibland går vi ned och äter i matsalen till ett kollektivhus i samma . Här har de just flyttat till Norrtullsgatan.

”Utanför är höstnatt och dimma. En gatlykta står i fukten och sprider ett osäkert ljus. Den liksom blinkar med ögon av tårar. Innanför de gardinlösa fönstren är bara bordlampan tänd. Hon vandrar i de båda torftiga rummen av fostret. Självklart som en parasit suger det åt sej av nerver och blod. Den gamla varelsen föder motsträvigt upp den nya.
Men som att knäppa på lampan i mörkningen skingras det sjuka skumrasket för det Blåklintsblå ljuset den stilla glädjen någonstans ifrån. Liksom fostret inkapsla i hennes själ. Tingen lever bara i människans sinne. De många sagorna. Brasglöden knäpper i kakelugnen. Ett varmt djur. Kalla händer smeker det. Ömhet glöder obestämd utan att göra ont.”

• About
  • En blivande moders fundering
• Mitt Sextiotal

Martins familj

194718/9I måndags – det var den 15- upplevde jag något egendomligt. Hade stämt möte med en kvinna, vars enda signalement var en skälmsk röst, som talade bruten svenska, kryddad av lustiga små grammatiska förbrytelser. (anledningen till det hela vill jag utradera. En självironisk impuls med en vag underton av allvar. Från båda sidor, alstrande gemensam…

by edithbjerner February 22, 2026February 22, 2026

Pappas första möte med mamma

”Några dagar in på 1952 gjorde jag Gunilla Bjerners bekantskap. Konstnärinna. 37 åt. Tafatt och skarpsynt. Försummad och levande. Hon var utsvulten och hade inte kunnat avstå. Tre självmordsförsök, därav ett som nästan lyckats. Hon talade nästan som en dövstum. Hade också tidvis varit oförmögen att forma ord. Den som hjälpt henne att övervinna svårigheten…

by edithbjerner December 24, 2025February 22, 2026

Kapitel Nio

Time is on my side The Rolling Stones hade slagit igenom stort under året, “Time is on my side”, hade kommit redan för ett år sedan. Tia gav mig “Get off my cloud” i födelsedagspresent och det kunde väl passa som ett stöd när killarna alltmer började reta oss tjejer. Några av oss började få…

by edithbjerner February 4, 2022August 10, 2023

GOTT NYTT ÅR 2022 och God fortsättning

fredag den 3 januari 1890 skriver min farmors far Claes Herman Beckman på Sörbylund i sin dagbok: Så vill jag nu börja en ny dagbok, eftersom min älskade hustru Märtha gifvit mig denna trefliga bok och den gamla lilla är slut.Nyårsrevy har jag försummat skrifva på nyårsafton, därför må den nu följa här. Jag borde…

by edithbjerner January 12, 2022February 23, 2026

Beckmans historier

Prosten Anders Beckman och Sara Myra Anders var ett mellanbarn, men ändå hade han turen att få studera och skulle inte bara lyckas bli präst utan även prost i Hjälstad, Släkten Myra är en intressant sådan och även om det tog ett tag att hitta vem som var Sara Myras farfar och farmor så var…

by edithbjerner December 29, 2021February 23, 2026

Beckman

Bokhållare Olof Beckman Den första med namnet Beckman i min farmor Brita Amalia Beckman hette Olof och var född 1655 och var född i Bäck i landskapet Närke. Han var troligtvis son till riksdagsman Nils Tolson och bror till prästen Tomas. Olof läste till bokhållare och knöts till Gabriel Gyllengrip som lagman. I domböcker från…

by edithbjerner December 26, 2021February 9, 2022

Time is on my side

The Rolling Stones hade slagit igenom stort under året, “Time is on my side”, hade kommit redan för ett år sedan. Tia gav mig “Get off my cloud” i födelsedagspresent och det kunde väl passa som ett stöd när killarna alltmer började reta oss tjejer. Några av oss började få bröst. De av oss som inte hade såna blev retade för det och de som hade blev jagade för att killarna ville ta på dom. Lärarkåren var totalt ovetande eller också brydde de sig inte. Vi höll oss nära läraren som var ute och promenerade på skolgården.

Det var sorgligt jag som nu hade fyllt 12 år kände mig oönskad. Var säkert inte helt klasskompisarnas fel utan också min fostermammas uppfattning om mig som totalt obildbar. När det blev klassfest var det ingen av killarna som ville dansa med mig. Inte för att jag var förtjust i någon av dem, men det var ändå sorgligt att bli ratad. Var jag verkligen så ful, äcklig och dum som de menade, men varför tyckte Tias och hans killkompisar om att vara med mig och Pi. Det var kanske för att jag kände mig mest hemma i stan. Det var ju inte så himla långt till Vasaparken och Vanadislunden som jag inte glömt trots att det var fem år sedan som jag hamnat i det där fosterhemmet. Varför klaga tilltron till de vuxna var näst intill noll. Jag visste vad jag hade inte vad jag skulle få om jag fått byta fosterhem.

Jag behövde en tjejkompis, i skolan men de ville inte vara kompis med en tjej som killarna ratade. Det viktigaste av allt för tjejer var att bli utvalda av någon kille. Och nu hade det även för dem blivit konflikt mellan Beatles tjejer och Stones tjejer. De tjejer som höll på Beatles gjorde det för att de var sötast, Stones tjejerna för att de var fulast. Jag och Tias och de andra i stan gjorde som många andra och lyssnade på båda. Jag gillade även Kinks, Hollies och Manfred Mann. Det var svårt att hitta något annat en brittisk pop. Några svenska band fanns. Tjejer höll sig ofta till ett band och var bara kompis med de som gillade samma band.

Pi gillade bara ett band och det var Tages som var från Göteborg. De svenska banden hade inte riktigt lyckats vinna mitt hjärta ännu. Henne kunde jag ändå leka med. I skolan måste man välja vilket band som var bäst och se ut och uppträda så att man passade in i gänget. Det var också så att tjejer oftast höll ihop två och två.

If I fell in love with you would you promise to be true and help me understand that love is more than just holding hands, löd den inledande textraden till “If I fell” från albumet A hard day’s night. Jag undrade över vad som var mer än hålla handen vad mer än att spela fotboll, lyssna på musik, gå på matinéer och leka i badkar med killar. Jag älskade den där scenen när John lekte i badkaret.

Inga var förtjust i Mick Jagger och när vi träffades under påsklovet ville hon inte höra talas om the Beatles. Jag kunde väl acceptera det för Stones var minst lika bra som Beatles, men min favorit bland stenarna var Brian Jones och det kunde inte hon smälta. Hon hade en idolbild på väggen över sängen och det var Mick, men hon hade visst också haft sina funderingar på det där även om If I fell var från de där fåniga inte lika coola, tuffa och fula Beatles. Eftersom hennes föräldrar morbror och moster var läkare så fanns det läkarböcker att tillgå.

Det var kanske de gula påskliljorna, men också det att den tigrerade boxern Elsie just hade fått valpar som gjorde att vårkänslorna spritte i våra ännu omogna kroppar. Vi hade rest ut till sommarstugan i Brastad samman med moster, Elsie och de underbara boxervalparna. Spännande hade det varit att få vara med när de föddes.

Ensamma i gäststugan var Inga som hade råttsvansar i sitt mörkblonda hår och ljusbruna okynnig blick, sett lite mallig ut för hon hade något att berätta som hon var säker på att jag som var ett år äldre än hon inte visste.

“Vet du hur man gör barn”, viskade hon, fnittrande och fnissande. Hon hade naturligtvis kikat i läkarböckerna.

Nej, viskade jag, med mammas tranor ännu dansade runt varandra i taket.

“Du vet killar har en sån där snopp som dem kissar med, den växer och blir hård”, sen stoppar man in den mellan bena. Så här ungefär, viskade och stack in ett finger i hålet som fanns mellan benen, nyfiket tittade jag på. Försökte själv, men det kändes inte något särskilt.”Hur tror du att det känns att göra det med någon kille”, fantiserade hon.

Det kanske är som att ligga med örat mot pappas varma håriga bröst och lyssna till hans hjärtslag, viskade jag. En del av dom där låtarna

Det heter knulla, sa hon stolt över vad hon kunde. Jag kände själv att jag nog inte var redo för det där ännu, men det lät spännande.

Kjelle har en kompis som heter Andreas och han är också gullig, fnittrade Inga. Du kan låtsas att han är din favorit.

Hon var snäll Inga, men visiten på landet blev kort moster måste tillbaka till sitt arbete. Det var så om man arbetade som kirurg att semestern blev kortare än väntat. Men moster tyckte att vi kunde sova över vid en bondgård där en av hennes väninnor bodde och det blev en spännande avstickare in på en skogsväg.

Ladugården var tom på kor, men i en hage gick två norska fjordhästar och betade. Sylviasom bondmoran hette, sa att om vi lyckades fånga in dom kunde vi få rida. Inga var mer proffs än jag, men efter en halvtimmes lockande fick vi dem på kroken. Stolta var vi när vi red ut på skogsvägen, men de var lata och ville inte göra något mer än skritta i långsam takt. Det var ändå fint efteråt även om vi blev lite besvikna över att fjordingarna vägrade galloppera klättrade vi tillsammans med Vickan och Sissi, två sextonåringar upp på logen där vi gjorde det bekvämt för oss i höet.

De skröt med hur de hade klättrat uppför väggen på ett hotell och tagit sig in till Stones rum. Det var Vickan som berättade medan hon tufft utsträckt i höet sög ett torrt halmstrå.

– Och vad sa de, frågade jag nyfiket.

– Åh, de tände direkt och vi hamnade i sängen, fnissade båda och knyckte på nackarna och plutade med de vitmålade munnarna.

De hade båda vitt läppstift, hög hårdsprejad blonderad dorisfrisyr, Bardot rutig kortärmad blus och stuprörsbyxor. Det var ännu populärt, men i Stockholm och i Göteborg hade modsen börjat skapa ett gatumode med längre och längre hår, avlagda arméjackor, lite utsvängda jeans, ökenkängor och högskaftade tennisskor, som skulle döda Doris- och Sune som hörde till början sextiotalet. Beatles och Stones hade varit ett effektivt medel mot det. Det tyckte jag var bra för den där hårsprayen och det som användes till att färga håret med gjorde det dött som Lillys.

– Jag vill prata med dem om deras musik, om hur de gör en skiva, sa jag, berättade de inte något om det.

– Så, varför skulle de vilja prata om sånt tråkigt. Är du inte avundsjuk för att vi knullade med dem, tror du att de är intresserade av dig kanske, sa Sissi fränt och låtsades ta ett bloss på ett halmstrå.

– De är dumma om de föredrar tjejer som bara vill knulla, förresten är det väl ingen skillnad på dem och andra killar. Jag skulle vilja träffa någon som inte bara vill knulla utan vill ha kärlek och någon som tycker att det är kul att skapa något tillsammans med en tjej. Han behöver inte vara stjärna, vi kan bli stjärnor tillsammans. Jag är väl inte tolv hela livet. En dag är jag sexton, sjutton år och då kanske det finns någon som är ungefär lika gammal som jag och som gillar det jag drömmer om.Jag med, sufflerade Inga, som var lite avundsjuk på att de hade träffat The Rolling Stones.

Vickan och Sissi blev sura för att de inte lyckades imponera på oss. Det var särskilt Inga som de visste gillade Mick de ville göra sig till inför henne. Störda av att hon inte verkade bli det minsta avundsjuk försvann de från höskullen.

– De kanske bara ljuger för att impa på oss, sa jag till Inga, ville inte att hon skulle bli alltför ledsen. Varför skulle Mick och Brian vilja ha något med dom att göra, tror inte du att de vill ha tjejer som är lite mer i deras egen ålder.

– Jo, svarade Inga så skrattade vi samman, la oss tillrätta i höet viskade om Kjelle och Andreas, somnade nöjda och förväntansfulla inför den dagen då vi blev gamla nog att göra det där med en kille. Det där med sex var spännande, men inte bara det. Vi fantiserade om alla de spännande saker vi ville göra ihop med våra killar som att gå på luffen, spela in en låt, rida genom skogen eller något annat kul.

Inga och jag skilde oss från en del unga i vår tankegång kanske för att vi hade vuxna kvinnor i vår närhet som var självständiga hade egna arbeten och män som verkade finna ett värde i att göra saker ihop med dom. Vickans och Sissis mammor var hemmafruar som Britta. Deras pappor arbetade och när de kom hem var de stupfulla och gnällde över att maten inte var god nog. Mammorna verkade uttråkade så att de inte drömde om att bli hemmafruar själva var klart.

De riskerade att falla i samma fälla som deras mammor hade gjort. Jag och Inga tog det som något naturligt att kvinnor hade viktiga arbeten som moster, Maud och mamma. Det som skulle komma att kallas för en generationskonflikt tog sig olika uttryck beroende på vilken bakgrund vi hade.

Jag tänkte inte alls på vad vuxna gjorde när det gällde sex, och förstod inte att det skulle ha något att göra med att vara cool. Vickan och Sissi revolterade mot sina föräldrars sexmoral. Den revolten ingick inte i min tankevärld. Jag tyckte det kunde vara något underbart att göra det ihop med en kille, men nog fanns det fler saker man kunde göra med dem som det Tomas och jag gjorde. Revolten i mitt fall var mot mina fosterföräldrar, inte mot mina egna. Maud och pappa var väl de av mina närmaste som jag hade mest att göra med och deras liv tillsammans utifrån min synvinkel var intressant.

I sängen i Hässelby testade jag ofta det där som Inga och jag lärt oss, inte mycket hände, men det var spännande att ligga där och fantisera medan jag smekte mig. En eftermiddag när jag höll på kom Britta in i rummet. Hon fnös, kallade mig äcklig och gick ut i köket där Berit var med och bakade bullar.

– Tove är väl den äckligaste flicka som finns, sa Britta till den nioåriga Berit. Hon är snuskig inte som du som förstår bättre än att peta på sig där nere.

Jag kröp ihop i sängen av skam och skuldkänslor. Det värsta var att hon skvallrade för Berit. Min oskuldsfulla nyfikenhet hade dött på ett grymt och okänsligt vis. Inte kunde jag fortsätta med det där, ville inte vara äcklig. I en hög under hyllan intill radiogrammofonen låg högar med stenkakor av dem var det bara Hughie Carmichaels, Stardust och Hong Kong Blues som passade min smak. Ibland fick jag en tia av pappa och för den köpte jag en singel och någon tidning oftast Bildjournalen för bilderna på idolerna kunde jag både dekorera väggen med och använda till att teckna egna porträtt av dem. De satte jag upp på väggen och det skulle till sist utvecklas till ett intressant collage.

Musik och konst hjälpte mig att komma bort från en smygande känsla av att det var fel på mig att jag också skulle låsas in på det där stället där mamma var.

“I’m a moldy moldy man
I’m moldy thru and thru
I’m a moldy moldy man
You would not think it true.
I’m moldy till my eyeballs
I’m moldy til my toe
I will not dance I shyballs
I’m such a humble Joe” ur Johns bok “In his own write”

.

Tias hade köpt boken som John Lennon skrivit. Bilderna och texten påminde om Birger Vikströms. Mamma hade haft flera av hans bilder och dikter och hon hade många gånger läst Dubbelkrut.

“In his own write” kanske “In her own write” också. “In his and her own write” dagdrömde jag ibland.

Pappa gjorde ganska roliga bilder också. Tänk att kunna få människor att skratta. Var det inte en av skillnaderna mellan Stones och Beatles.

fredag den 3 januari 1890 skriver min farmors far Claes Herman Beckman på Sörbylund i sin dagbok:

Så vill jag nu börja en ny dagbok, eftersom min älskade hustru Märtha gifvit mig denna trefliga bok och den gamla lilla är slut.
Nyårsrevy har jag försummat skrifva på nyårsafton, därför må den nu följa här. Jag borde egentligen skrifva brev till Svärfar ( Anders Otto Torstensson), hans födelsedag är i dag, men som jag blott har en half timme tills vi skola, kl 2:15, i sällskap med pastor Stenström och Georg von Zweigbergk ( Brita får följa med) resa till Hans Beselin i Råstad, så blir ej mycket skrifvet. På f. m. har jag varit på Kroken och Dunshult. Ellen och Tor reste kl 11 fm för att “taga ut lysning”. Gud välsigne deras förbund! (Den 21 skall bröllopet stå på Kroken och jag är ombedd att bli värd).
Jag har nu tänkt öfver hvilka befattningar jag har att sköta:

1:o Först och främst har jag att ss. Landtbrukare, (alldenstund jag är

utexaminerad från Ultuna har jag rätt att låta kalla mig Agronom, men titeln tycker jag ej om, lika litet som Pensionat. Godsegare tituleras jag väl på bref och det är ju en “stiligare” titel än “Hemmansegare”, hvilket väl är min egentligaste titel ss. jordbrukare, men eftersom “landtbrukare” skall låta lite mer än hemmansegare och “godsegare” förutsättes att man eger större jordagods, hvilket jag ej eger, så föredrar jag och vill helst tituleras “Landtbrukar”)- sköta mitt eget älskade Sörbylund, som består af 1/3 mtl. Sörgården Klia och 1/4mtl. Åkleby.

2:o har jag att ss.affärsombud sköta B. S. von Zweibergsska Sterbhusets affärrer med de tre gårdarne: Kroken och Askentorp ( båda under eget bruk) samt Fägerviken ( utarrenderadt). Denna befattning blir jag snart qvitt, enär Tor L övertar det allt.

r 3:o är jag hyresvärd för vårt hus i Sköfvde och dertill kan jag äfven räkna att jag hjelper Mamma ( hon avled 1900) något litet med hennes affärer och bokföring. Af enskilda affärsuppdrag har jag att:
4:o ss. förmyndare för Stud. Harald Grenander sköta hans affärer. – och är jag:’
5:o Revisor i Skaraborgs Läns Enskilda bank.
6:o Revisor i Skaraborgs Läns Brandstodsbolag.
7:o Revisor i Skaraborgs Läns Hushållningssällskap.
Då jag talar om mig såsom revisor, så må tilläggas att jag i flere år valts till och nu omvalte till:
8:o Revisor af Frösve kommunalräkenskaper och
9:o Revisor af Frösve kommuns kyrko-och skolräkenskaper.
Kommunala uppdrag har jag därjämte:
10:o Ledamot i Frösve kommuanlstyrelse
11:o Ledamot i Frösve kyrkoråd
12:o Ledamot i Frösve skolråd
13:o ss. Ordförande i Horns Brandstodskommitté
14:o ss. Ordförande i Horns Sparbankskommitté och
15:o ss. Förmyndaregodman i Frösve
16:o Egodelningsrättsledamot sedan år ??
17:o Ordförande i Styrelsen för Häradsallmänningen Östra Stöpen. Sedan 1 jan 1886 omvald ledamot fr. 1/1-90 för 4 år.
Slutligen är jag suppleant till Landstingsman sedan i somras.

Hur hann han med 1890 fanns inga bilar, bussar och järnvägen passerade visserligen Skövde men det är en bra bit från Skövde till Stöpen. Hur reste Claes Herman mellan alla dessa möten, kanske bodde han i Rosa huset i Skövde ibland. Egen Hästskjuts var troligtvis det vanligaste.

Sörbylund den 22 januari 1901
Nyår äro öfver. Brita reste i torsdags till Upsala att fortsätta Husmodersutbildingen vid Ida Norrbys skola, der Brita intogs 1 september. Brita är inackorderad hos Fru Torell, der hon röner mycken vänlighet och moderlig omsorg.
Studenter äro ofta inbjudna till Fru Torell och Brita gör värdefulla bekantskaper. Mycken sång och musik har hon fått höra under hösten.
Hur mycken nytta hon har af sin kurs vet jag ej riktigt. Jag önskar att hon kunde få ta musik el. sånglektioner i vår.

Farfar Britas blivande make prästvigdes 23 december 1900. 1 Januari började han som präst i Varnhem.

När och var träffades de. Kanske i Uppsala där de båda studerade runt sekelskiftet, I vilket fall, 1904 förlovade de sig på Sörbylund. Ett vackert par var de som syns på förlovningsbilden.

Ur Hildegard Beckman- Lundblads minnesanteckningar. Hon var Claes Hermans storasyster.

Dagen för nyårsafton, d.v.s. 30. Dec. 1864, reste vi från Väring med tåget, låg över natten i Hallsberg i baptistkyrkans predikantbostad och fortsatte följande dag till Stockholm, till Södra Station. Någon annan station fanns inte.

Vagnarna voro inte uppvärmda: vi voro klädda i pälsar, ryttarstövlar av läder och hade dessutom en fäll.
Det var mycket kallt.
Anblicken av Stockholm i gasbelysning imponerade mycket! Farbror Carls bodde då vid Drottninggatan 82, Warodellska huset. ( Enligt min – Sunes- åsikt, helt visst uppkallat efter ”Morbror Lasse Warodell, död 1863, yngste bror till syskonen Warodell i Flistads komministergård. Donator bl.a., till sina 3 syskon, syskonbarn och deras barn den s.k. Bergstrahlska Räntan)och så kärleksfullt öppnades hemmet för brodern hans klena flicka. Å, vad både farbror Karl och faster Matilda, född Berg, voro goda mot mig, som om jag varit deras eget barn! Faster tog mig som en yngre syster. Till supé voro alla bjudna till Morfar Berg. Fasters far, jag erbjöds stanna hemma, men ville naturligtvis vara med!
Ingen trötthet kändes inte!!

Om
Nyårsdagen 1865 var släkten samlad till middag hos Farbror Carl. Gästerna voro: Gullbergs med tre barn, moster Ebba Temptander, löjtnant Robert Temptander o. familj, barnbarn till Petronella Warodell, gift Temptander, 1787-1855 och hennes make justitierådet Sven Temptander, 1779-1848. Robert blev statsminister och sedan landshövding i Stockholms län. De voro morföräldrar till Wilhelm Lundvik, skådespelare m.m. samt till Ebba Lundvik, gift Westling och till Herman av Kullberg, reg. Int. Vid 2. Livgardet m.m. Bergs familj med 2 döttrar, fru Kindberg med tant Berta och hennes son Carl Warodell och moster Stava. Ebba Lundvik var barnbarn till Pella Temptander. Berta och Carl är Lasse Warodells.

1 januari 1872 Värmlands läns tidning
Nyårs-visan
af “Löpar-Nisse”

Ett gott nytt år jag önska nu
åt hela Sveriges rike,
ty på vår jord, vet du
finns ej det landets like!

Löpar- Nisse ur “Värmlänningarna” som skrev 1846.

Ur pappa Ragnar Edvardsons dagbok

Farfar Karl Edvard avled 21 december 1936. Begravningen 1937.

Pappas begravning blir på onsdag i nästa vecka. En enkel middag för den närmaste släkten. Och vänkretsen sedan.

Nyårsdagen. Den där nya siffran i årtalet vållar en alltid förtret i början. Innan den blivit självklar och något som verkligen inte kan vara annorlunda. 1937 heter det nya året. 1937 efter Kristus. När vi kommer upp på 2000, – det finns en chans att jag får vara med däruppe- så får vi väl börja med något annat som utgångspunkt än stjärnnatten i Betlehem. Det för otympligt att säga år 2011. 2tusen11. 20hundra11. Det går inte alls det. I synnerhet som vi väl då har dubbelt bråttom mot nu. Kom an 1937. Du är välkommen du också precis som alla de andra.
Pappas begravning i onsdags Det började med kaffe på middagen. 150 personer. Tog i hand. Undan för undan. Man kände sig på sätt och vis suverän av det. Kungligt uttröttad av allt hälsande. Men det blev tråkigt också, varmt att stå där som en pinne för att inte trampa ihjäl någon. Tapetsera väggarna. ”Kullis, brandkapten”, stod helt spänstigt i en dörr hela tiden och hälsade med vanlig militär brio. Ingen kände gamla skolkamrater. David Lindholm t. ex. Omklappningar. Höga röster. Joel. Kaffe. Med tårta. Ett guldkors glimrade i rampljuset. Biskop Ljunggren hälsade sig fram utefter väggar och bord. Fladdrade lite med de grå förtjusarlockarna lugn och likgiltig. Han skulle begrava pappa. Gärna för mig. Till kyrkan kommer vi så småningom. Efter en andaktsstund uppe vid kistan innan den bars ut. Domprost Berglund talade. Varmt och fint. Han borde vara vår biskop. Det vore Sveriges enklaste och ädlaste biskop. Något att böja sig för. I kyrkan. Chopins sorgmarsch ledde oss in. Efter den av stadens vanliga gamla kistbärare på starka axlar burne Karl Edvard Karlsson. Vid altaret var en oerhörd kransmängd utplacerad. Psalm. Körsång. Jordfästning av biskop Ljunggren. Präktigt. Kransnedläggning sedan. Långrandigt. Åslebornas hyllning imponerade och rörande. Lexman voro de. Åsle kyrkovärd. ”skomakarn”, stod vid altartrappan lugn, oerhörd, oberörd. Ett monument över gott minne och lång kärlek.
Församlingen därnere brydde han sig inte om. Pappa var hans kyrkoherde. Det kunde kvitta vad det där var för några. Men här står Åsle kyrkvärd. Han minns allt en del tider han, en del år. Då Åsle hade en kyrkoherde som dom ville behålla så länge han levde. Men han svek dom. Ja, han skulle till staden Mariestad. Fast jag ska säga, att det blev minnen kvar där. Sånt som man inte glömmer på landet där man har tid att tänka efter lite vad som varit, var på den tiden. När kyrkoherden ..
Tal sedan i många upplagor. Plötsligt stod fyra unga präster däruppe, fd. adjunkter, och böjde sig för körkeherden. En verklig präst sade små, fina, godord – Ivar Nilsson. Ord riktigt letar sig fram ur hans mun. Anspråkslöst. Men det är meningsfulla ord. Han gör inte som di flesta ”själasörjare”, de som forma truten till en bälg och bälgar ur sig en massa luft, dörr, ord med anskrämliga proportioner, missfoster, som inte orkar bära sina uppsvällda kroppar. Heders Ivar! – Sven Johansson ”tack käre farbror” tyckte vi om. Det var stiligt talat av den hederlige Sven. Ingmar dundrade slutligen fram sitt tack älskade pappa.
Man hörde att han inte ofta sagt något så högt inför så många. Det var därför som han sa det så kolossalt, häftigt, hårt, skrämmande nästan. Ljud från bondestrupe. Tåget ut till körrgårn var ganska imponerande- 30 bilar på 300 meter minst. Vi tre bröder, alla utom Karl H., gick efter kistan ditut. I stormhatt, rakryggade, imponerade av vår egen taktfasthet. Natten hade redan fallit ned, när vi hunnit målet för pappas sista färd grav hålet på den stora kyrkogården. Där lyste kistbärarna med ficklampor och strimmade upp mörkret med sitt menlösa ljus. En strålkastare saknade vi. Mamma hade svårt skiljas från sin gubbe men bispen var angelägen om att komma hem till middagen. Inge. Gravölet blev förstås rätt stilla och återhållsamt. Biskopen råkade jag få mitt emot mig vid bordet. Han frågade mig en del om Upsala och jag svarade uppriktigt vad jag menade om teologerna där o.s.v.
Han drog bara ner vänstra mungipan då och då. Till svar. Det retade mig. Gubben verkade utlevad eller som om han aldrig orkat leva riktigt på skorpan. Bara läsa lite i böcker och bli lärd och dra ner mungipan. Gå upp på en predikstol ibland och tala om vad man har läst om Luther och Jesus och andra och lyfta lite på ögonlocken bara därför att det ser vackert ut. Låta det gråa håret lysa. Säga prostinnan och le ett lätt och orkeslöst leende mot en ståtlig dam, för gammal tyvärr. Men för all del. Tänka på att man är biskop och att man har en flisa av Jesu kors hängande i ett snöre på magen, men egentligen inte märka ung man, som talar illa om västgötateologer i Upsala. Dra ner mungipan.
”Jag är biskop Ljunggren. Alla tycker att jag ser gudomlig ut. Tja, guds gåvor. Här sitter jag nu. Jag har jordfäst en människa som jag aldrig vetat vem det var – Karlsson kyrkoherde- sagt några vänliga ord om hurudan han var och hur han har det nu. Bju till. Lägga lite jord på kistlocket. ”Av jord är du kommer..” symboliskt. Man är biskop. Det är symboliskt det också på sätt och vis. Om inte Petri efterträdare så då åtminstone. Ansgars efterträdare symboliskt. Jag också kanske. Jag har verkligen mycket hår. Prostinnan kommer här vid min vänstra sida. Hon var nog söt i sin ungdom. Ja, jag kan lyfta lite på ögonlocken också. Jag är ståtlig då. Eller dra ner mungipan. Jag ser ut som om jag visste något då, något stort och fint som inte kan sägas till sådana här djur. Jag är verkligen en stilig biskop i Skara stift. Danell han var väl snarast ful. Men nu har Skara verkligen en biskop att se på, mindre höra kanske. Jag är egentligen ingen talets man. Men det jag säger är välmenat och tämligen väl tillrättalagt. Nu kan jag säga några blod tack och minnesord. För nu har visst den där ynglingen som inte gitter …
Vid mammas sida satt domprost Berglund, Emil. Han hade inget kors på magen och inga stora ögonlock med mycket skönhet under, inget vackert grått hår, ingen sådan mungipa som det passade sig att dra ner emellanåt. Men när han ser på den lidande Kristus då sticker en flisa av jesuskorset smärtsamt och kvalfullt i hans hjärta. Emil Berglund är en god gudstjänare.
Garbo har fått litteris et artibus. Det kan ju inte skada för henne få lite ris hon som fått så mycket ros i sin dag. Detta kallas att vitsa. Nå artibus? Vitsa på det du! Artibus. Kal XII var ingen artibuss. Han hälsade inte på skön Königsmarck. Där förspillde han sitt livs chans att visa sig mänsklig. Jag tror inte han varit artigare om det varit Garbo som stått där nere i Polens land, skön och frestande. För den unge hjältekungen han hade ju 5-6 liter is (-vatten) istället för blod i sina ådror. Och förakt för fruntimmer det hade han ju liter(vis)-is. Förlåt mig min vitsighet, kära dagbok. Men du måste erkänna att jag inte särskilt ofta prövar dig med en sån här sida. Därför inspekterar jag dig alltför mycket då.

1948- Pappa Ragnar och Martins mamma Dela.

Nyårsnatten hos Margareta och Harry. Vi dansade och drack sockervatten ( Hans lät sig inte övertala att spela). Deras ”tallgran”. Den verklige Harry talade saktmodigt i radio om klockor, tid och tidstecken. Varefter malmen tungt hamrade ut tolvslaget. Ståplats- Harry lyfte armarna över huvudet till någon sort blind åkallan. ”Posören” viskade Dela. Och sedan andades vi igen och skålade med den ljumma glöggen. Sista Lidingö- tåget fick gå ifrån oss, och de ville att vi skulle stanna till morgonen men Dela envisades med motsatsen. Jag stod en halvtimma nere i Sveavägen för att hejda en taxi. Hundratals knattrade förbi men ingen var ledig. Vi tog då risken och gick ut i den bistra kylan för at ev. finna en ledig droska någonstans. I reserv hade vi ju redaktionen. De uttryckslöst gråa nattströgen vacklade fram berusade- jag lyfte upp en man som fallit vid en annonspelare på Roslagstorg. Han följde sedan med oss uppåt Malmskillnadsgatan med sina förklaringar, sina vädjande ursäkter genomfrusna och tog ingen notis om stanken.
För oss hade inte något nytt år börjat. Vår tideräkning hade inte hunnit längre än till sin fjärde månad. Det tyckte vi var en nästan oöverskådlig rymd.

Jul 1969

Mamma skriver första julen utanför mentalsjukhuset Beckomberga på Brännkyrkagatan 95.

Annars skriver jag brev. Min längtan efter konstnärlig verksamhet är stor men de materiella möjligheterna tyvärr små. Lägenheten är mörk och jag äger intet bord att sitta vid och måla akvarell som är mitt material.

Visst får man glädjas åt denna nådatid då julen blåses in i radio. Vi äro ju dock människor som ännu luktar känner hör och ser. Det är ingen flykt utan att fortsatt liv så länge sång doft och toner finns.

            Juldagen 1969

Jag har legat på min säng och lyssnat till Händels Messias. Visserligen är det kristna budskapet svårt för mig att smälta. Men tonerna talar till alla, som kan lyssna. Mitt okoncentrerade sinne genomsyrades av dem och gjorde mig hel och lugn. Så är människans känsla, så är träden då saven stiger i dem om våren. Man säger att träden inte har någon känsla. Hur kan man veta det?
Idag har jag varit ensam och många dagar skall vara så. Jag gick till Skinnarviksberget och såg på utsikten över Riddarfjärden. Luften var fuktig grå och tung med smutsiga snökladdar här och var. Men träden stod där kala, och jag kände mig gå bland dem och tecken, då vårsolen börjar värma. Hur underskönt skall här inte vara, när löven börjar spricka ut och jag får se mitt älskade Stockholm.

Jag har ringt många, men ingen utom Edith var hemma. Vi hade en lång pratstund. Jag skall ringa henne varje dag om också bara för att höra hennes stämma.
Igår var en stor dag. Ragnar kom, jag tyckte först att jag såg en främmande man, men när han steg in och tog mig i famn vaknade mitt långsamma minne. Det fanns intet tvunget mellan oss orden rann fram utan hejd. Jag ringde till Edith att pappa hade kommit, och vi fick veta att hon åkt för en timme sedan. Vi pratade vidare, tills det ringde på dörren och den lilla var där. Ja, hon är liten än. Vår gemensamma kärlek var naturlig och öm utan frågor och undran. Vi satt sedan tillsammans glömska av allt utom varandra. Edith är så varm öppen och god. Hon är en av oss, fastän hennes fosterföräldrar söker göra henne till sin. Edith lär sig känna olika världar, men jag ville så gärna bereda henne en tillflykt hos mig. Mina materiella bekymmer hindrar mig, och allt blir korta ögonblick. Så kommer det att vara Edith bereder sig snart en egen värld.

Orden flödade ur oss. Vi kände intet tvång vilka flera bevis behövs för vår samhörighet. Intet oroar mig längre inte ens det att jag glömt så mycket. Undrar om doktorerna kan säga varför så mycket är höljt i mörker för mig. inte visste jag att jag målade mycket? Om jag återsåg dem kanske jag skulle påminna mig dem men nu vet jag ingenting. Jag har glömt att jag kunnat engelska och franska att jag läst böcker ja till och med gjort fina översättningar av Baudalaire. Nu kan jag inget språk. Det är bara att samla ihop resterna och ordna de materiella förutsättningarna för det jag har. Nu väntar jag bara på att kunna fortsätta mitt akvarellmåleri, som ger mig så mycket av livsnärhet.

Bokhållare Olof Beckman

Den första med namnet Beckman i min farmor Brita Amalia Beckman hette Olof och var född 1655 och var född i Bäck i landskapet Närke. Han var troligtvis son till riksdagsman Nils Tolson och bror till prästen Tomas. Olof läste till bokhållare och knöts till Gabriel Gyllengrip som lagman.

I domböcker från Kåkinds härad finns några intressanta exempel på Olofs arbete hos Gyllengrip:

Bokhållaren välbetrodde Oluf Beckman tilltalade vid ht 1720 bonden Jon Eriksson i Stockerhult (Svenstorp) anhållandes 1:o att han för Rätten måtte uppvisa originalkvittens för de år han innehaft berustade säteriet Gammalstorp, välborne herr lagman Gabriel Gyllengrip tillhörigt, 2:do att fulltyga som Jon Eriksson sig sklat påtagit att han arrenderat Gammalstorp för 90 daler smt årligen, 3:o för missbyggnad och husröta på benämnda säteri rusthåld efter dess inlagda husesyns intrument av den 29 maj 1716 bestigande sig till 192 daler 28 öre smt obetald frölön och 4:o för använda expenser, hinder och tidsspillan för alal de år Jon E:n under arrende expenser, hinder och tidsspillan för alla de år Jon E:n under arrende innehaft säterirusthållet Gammalstorp, vartill han påför Jon E:n att vara skyldig för återstående arrende 81 daler

Jon Eriksson nekar sig fått kontrakt om Gammalstorps arrende ehuru han därom gjort ansökan utan berättar att lagman Gabriel Gyllengrip honom det år 1702 för 90 daler smt om året lämnat, dem han förmenat sig hava betalt. Herr Beckman utlät sig intet contract hava utan all sin fordran bestyrker med herr lagman Gyllengrips jordabok, somupför Gammalstorp till 95 daler smts årligt arrende, berättandes härvid Jon E:n det honom sällsamt förekommer att bokhållaren Beckman honom nu på sjätte året sedan han ifrån Gammalstorp avflytt så hårdeligen ansätter för det han icke vet sig skyldig vara. Vid frösön angår som Beckman efter lagman Gyllengrips och Jon Erikssons kontract av den 14 jan. 1701 till 3 tunnor och 3 skäppor och en fjärding rog samt 1 skäppa och 3 fjärdingar hwete pretenderar, så bevister Jon E:n det han levererat samma frölön emot kvittens nämligen den 15 maj 1718 17 3/4 skäppa rog och den 16 juni 1718 5 1/4 skäppor rog, som gör tillsammans 23 skäppor råg.——

Dom: Jon Eriksson befrias från de 81 daler 11 öre, som enligt Beckman skulle fattas i erlagda arrenden. Beckman skall framhava det contract som med Jon E:n är slutet, vilket grunden är att visa såväl vad Jon E:n uti årligt arrende för Gammaltorp skulle giva som ock med vad betingande han hus och byggnad på Gammalstorp emottagit.

smt=silvermynt.

Olof var gift två gånger först med Sara Balk, som avled 1689. Farmors anmoder blev Annika Andersdotter Zenert från Mariestad. Olof och Annika gifte sig ca 1693. Tillsammans fick de 9 barn innan de båda avled på gården Svenstorp i Lindåsen 1734 och1735. Olof och Annikas andra son döptes Gabriel förmodligen efter Gyllengrip.

Förare Underofficer Inspektor Gabriel Beckman

En förare var en gradbeteckning som numera kallas furir hade befälet över trossen. 1718 var han 23 år så att han deltog i Karl XII’s armé är klart.

Inspektor blev han på Svenstorp. Han gifte sig med komminister Johannes Digelius dotter Maria från Lidköping. De fick 10 barn tillsammans varav en hette Anders. Han skulle jag vilja kalla vår förfader då endast en av hans barn överlevde till vuxen ålder. Han och hans hustru vill jag ge ett eget inlägg då även hans hustru Sara Myra har intressanta anor.

Prosten Anders Beckman och Sara Myra

Anders var ett mellan barn, men ändå hade han turen att få studera och skulle inte bara lyckas bli präst utan även prost i Hjälstad,

Också Jacobs far Anders Person Myra var fogde. Anders morfar är intressant för de som finner krigshistoria av intresse. Anders morfar var Kavallerilöjtnant Per Olofsson Elbing. Han kom från Elbing som låg i Pommern som ju tillhörde Sverige efter den Westfaliska freden.

“Elbing, Pehr Olofsson, ryttare vid Gust. Oxenstiernas kav.reg. 1655; ryttare vid Östgöta kav.reg. 1658; korporal därst. 1661; kvarterm. därst. 1674 /7; kornett därst. 1676 1/6; löjtn. därst. 1677 11/6; löjtn vid Vestgöta kav.reg. 1678; fången eller stupad 1709; Slag: Uddevalla, Köpenhamn, Fehrbellin, Landt Rügen”.

I dödboken för Berg står att han begravdes i december 1709. Hans hustru Elisabeth Andersdotter avled i Målilla Bergs församling 1708. Kanske han var fånge i Ryssland och stupade där och togs till Målilla för begravning.

Anders och Sara fick flera barn bara två överlevde barndom. Smittkoppor dödade fortfarande små barn. En av sönerna Per blev bara 21 år han avled av en annan dödlig sjukdom för kallad lungsot (TBC). Fredrik han som gifte sig med Inga Greta var den enda som lyckades föra släkten vidare mot nutid. Det var på hennes och hennes söners tid som Sörbylund kom till som en sammanslagning av två gårdar. Sörgården och Kliened,