• 31.10.1952

I verkligheterna

Rymden är full av supersoniska ljud hade jag läst om i en tidningsartikel. Människoörat fångar in dem men hörseln slår ständigt också mot de levandes kroppar. Den november då hon var havande ville inte sluta att regna. Från gatlyktan utanför halvslocknad i fukttjockan trängde bara ett svagt blåvitt sken genom gardinlösa fönstren. Tung och ovig vandrade hon fram och åter i de båda råkalla rummen.
Hon hade inte ordnat upp än efter inflyttningen i det dragiga rivningshuset. Det var som att snubbla i kalhygge om natten jag var klumpig av fostret parasiten som självklart suger i sig kvinnors blod och nerver. Det otvättade håret hängde klibbigt i fula stripor. Dom hade sagt att hon aldrig skulle klar av det. Inte utan nödvändigheterna. Dom kunde inte bo annorlunda utan badrum, centralvärme, tvättmaskin. Inte hon heller. Dom ville inte att hon skulle klara av det att hon skulle komma tillbaks. Ambulans körde förbi vrålande, kanske till förlossningskliniken. Visst var hon rädd nödtvånget det häftiga drama då en till ska fram.
Men minnet tänder lampor i skumrasket den huttrande rädslan förmer sej. Hon färgade in det blåklintsblå bohaget blommade. Ängen växte ur det dammiga bordet tobaksaskan i snäckskalet äppelskrotten grodde med äppelblom bland fruktresterna i bastkorgen på byrån.
Otaliga tecken då fostret sparkade i buken. Den spruckna kakelugnen en varmblodig katt att smeka med stelfrusna fingrar. Den brunbetsade bokhyllan lyste röd & gul volymerna surnade stormades men de gamla väggarna började kallsvettas knarrade genom gistna fogar. Kakelugnen slocknade och teg. Djupfrysta orörliga lämnade ingen frivilligt sängarna jag måste. Torrvedständaren in i den rostiga järnspisen tände den nya värmen. Heta lågor flammade upp i ett utvakat ansikte. Björklövsböljor från sommarloven slog över händer och kinder. I den blå skålen på köksbordet lyste mandarinens guldäpplen. Jag hade köpt alldeles för mycket av den dyra frukten. Lockande den gnolat ned livsmedelsaffären och fostret var tungt att bära. Dom hade sagt att hon inte kunde hushålla.
Alla vaknade i lampsken medan morgonljuset förgäves silade i fuktmörkret. Dagen hade inte börjat än men jag hade tillverkat värme fyllde rummen med sommarvågor. Det värmde blodets ström i frusna händer. Dödstysta för alla ljud utan människorna.

Gunilla Bjerner