”Några dagar in på 1952 gjorde jag Gunilla Bjerners bekantskap. Konstnärinna. 37 åt. Tafatt och skarpsynt. Försummad och levande. Hon var utsvulten och hade inte kunnat avstå. Tre självmordsförsök, därav ett som nästan lyckats. Hon talade nästan som en dövstum. Hade också tidvis varit oförmögen att forma ord. Den som hjälpt henne att övervinna svårigheten var Bernt Eriksson, som hon sökt kontakt med brevledes från Karolinskas psykiatriska.

Jordens tyngd fattar jag inte
Inte heller flugans lätthet
Sprängvärk utan nåd
En gång bad jag till himlarnas Herre
Stjärnsystem blinkade
Vågorna skvalpade sakta mot enslig strand
Ljög sig bort från frågorna

Jag ville vara ensam utan ord
Vetskapen har tystnat
Det ofattbara är
Viskande kärlek att leva och dö
Allas gemensamma lag
persikonötens blommor (Ragnar Edvardson).

Hon visade mig en djupare hängivenhet än jag någonsin erfarit.
Hur detta skall utveckla sig vet jag inte. En viss sorglöshet hålls vid makt. Jag målar mera sällan nu men lär mig mycket om färger av Gunilla. Vi studerar gemensamt hennes samling av reproduktioner, bl.a. Joan Miro. Hon har tålamod med mig. Hennes känslighet i konstproblem är högt utvecklad. Hon tillhör en begåvad släkt, mest läkare. Fadern ödemarksläkare (Bror Bjerner) i Lappland- tungt ansikte lite åt Nietzsches håll, en broder nervläkare morbror Bo) och förtrolig vän med Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren. (en bror Bengt prov. läkare, syster Majt Steinwall, läkare).

Slagregn vart tionde år
Och kaktusviljan blommar
Intet kan vara utan åtminstone en droppe
Ur livets överflöd

Tåliga revor väntar sunnan
Isig nordan blåser bort
Sankmyren flödar av hjortron
Mänskans osynliga hopp
Frösådden som lever (Gunilla Bjerner)

Gunilla har en liten våning vid Pontonjärgatan på Kungsholmen, cirka 200 m från Delas bostad. Modern bor en trappa ned. Jag har inte träffat henne. Jag försöker undvika det. Jag vill absolut inte dras in i familjen.
Vi lever ytterligt enkelt tillsammans. Har ungefär samma behov och brist på behov. Något tvång åläggs mig inte. Jag får vara den jag är. Ibland bjuder Gunilla på pommes frites och ett glas rödvin. Ibland går vi ned och äter i matsalen till ett kollektivhus i samma . Här har de just flyttat till Norrtullsgatan.

”Utanför är höstnatt och dimma. En gatlykta står i fukten och sprider ett osäkert ljus. Den liksom blinkar med ögon av tårar. Innanför de gardinlösa fönstren är bara bordlampan tänd. Hon vandrar i de båda torftiga rummen av fostret. Självklart som en parasit suger det åt sej av nerver och blod. Den gamla varelsen föder motsträvigt upp den nya.
Men som att knäppa på lampan i mörkningen skingras det sjuka skumrasket för det Blåklintsblå ljuset den stilla glädjen någonstans ifrån. Liksom fostret inkapsla i hennes själ. Tingen lever bara i människans sinne. De många sagorna. Brasglöden knäpper i kakelugnen. Ett varmt djur. Kalla händer smeker det. Ömhet glöder obestämd utan att göra ont.”