fredag den 3 januari 1890 skriver min farmors far Claes Herman Beckman på Sörbylund i sin dagbok:

Så vill jag nu börja en ny dagbok, eftersom min älskade hustru Märtha gifvit mig denna trefliga bok och den gamla lilla är slut.
Nyårsrevy har jag försummat skrifva på nyårsafton, därför må den nu följa här. Jag borde egentligen skrifva brev till Svärfar ( Anders Otto Torstensson), hans födelsedag är i dag, men som jag blott har en half timme tills vi skola, kl 2:15, i sällskap med pastor Stenström och Georg von Zweigbergk ( Brita får följa med) resa till Hans Beselin i Råstad, så blir ej mycket skrifvet. På f. m. har jag varit på Kroken och Dunshult. Ellen och Tor reste kl 11 fm för att “taga ut lysning”. Gud välsigne deras förbund! (Den 21 skall bröllopet stå på Kroken och jag är ombedd att bli värd).
Jag har nu tänkt öfver hvilka befattningar jag har att sköta:

1:o Först och främst har jag att ss. Landtbrukare, (alldenstund jag är

utexaminerad från Ultuna har jag rätt att låta kalla mig Agronom, men titeln tycker jag ej om, lika litet som Pensionat. Godsegare tituleras jag väl på bref och det är ju en “stiligare” titel än “Hemmansegare”, hvilket väl är min egentligaste titel ss. jordbrukare, men eftersom “landtbrukare” skall låta lite mer än hemmansegare och “godsegare” förutsättes att man eger större jordagods, hvilket jag ej eger, så föredrar jag och vill helst tituleras “Landtbrukar”)- sköta mitt eget älskade Sörbylund, som består af 1/3 mtl. Sörgården Klia och 1/4mtl. Åkleby.

2:o har jag att ss.affärsombud sköta B. S. von Zweibergsska Sterbhusets affärrer med de tre gårdarne: Kroken och Askentorp ( båda under eget bruk) samt Fägerviken ( utarrenderadt). Denna befattning blir jag snart qvitt, enär Tor L övertar det allt.

r 3:o är jag hyresvärd för vårt hus i Sköfvde och dertill kan jag äfven räkna att jag hjelper Mamma ( hon avled 1900) något litet med hennes affärer och bokföring. Af enskilda affärsuppdrag har jag att:
4:o ss. förmyndare för Stud. Harald Grenander sköta hans affärer. – och är jag:’
5:o Revisor i Skaraborgs Läns Enskilda bank.
6:o Revisor i Skaraborgs Läns Brandstodsbolag.
7:o Revisor i Skaraborgs Läns Hushållningssällskap.
Då jag talar om mig såsom revisor, så må tilläggas att jag i flere år valts till och nu omvalte till:
8:o Revisor af Frösve kommunalräkenskaper och
9:o Revisor af Frösve kommuns kyrko-och skolräkenskaper.
Kommunala uppdrag har jag därjämte:
10:o Ledamot i Frösve kommuanlstyrelse
11:o Ledamot i Frösve kyrkoråd
12:o Ledamot i Frösve skolråd
13:o ss. Ordförande i Horns Brandstodskommitté
14:o ss. Ordförande i Horns Sparbankskommitté och
15:o ss. Förmyndaregodman i Frösve
16:o Egodelningsrättsledamot sedan år ??
17:o Ordförande i Styrelsen för Häradsallmänningen Östra Stöpen. Sedan 1 jan 1886 omvald ledamot fr. 1/1-90 för 4 år.
Slutligen är jag suppleant till Landstingsman sedan i somras.

Hur hann han med 1890 fanns inga bilar, bussar och järnvägen passerade visserligen Skövde men det är en bra bit från Skövde till Stöpen. Hur reste Claes Herman mellan alla dessa möten, kanske bodde han i Rosa huset i Skövde ibland. Egen Hästskjuts var troligtvis det vanligaste.

Sörbylund den 22 januari 1901
Nyår äro öfver. Brita reste i torsdags till Upsala att fortsätta Husmodersutbildingen vid Ida Norrbys skola, der Brita intogs 1 september. Brita är inackorderad hos Fru Torell, der hon röner mycken vänlighet och moderlig omsorg.
Studenter äro ofta inbjudna till Fru Torell och Brita gör värdefulla bekantskaper. Mycken sång och musik har hon fått höra under hösten.
Hur mycken nytta hon har af sin kurs vet jag ej riktigt. Jag önskar att hon kunde få ta musik el. sånglektioner i vår.

Farfar Britas blivande make prästvigdes 23 december 1900. 1 Januari började han som präst i Varnhem.

När och var träffades de. Kanske i Uppsala där de båda studerade runt sekelskiftet, I vilket fall, 1904 förlovade de sig på Sörbylund. Ett vackert par var de som syns på förlovningsbilden.

Ur Hildegard Beckman- Lundblads minnesanteckningar. Hon var Claes Hermans storasyster.

Dagen för nyårsafton, d.v.s. 30. Dec. 1864, reste vi från Väring med tåget, låg över natten i Hallsberg i baptistkyrkans predikantbostad och fortsatte följande dag till Stockholm, till Södra Station. Någon annan station fanns inte.

Vagnarna voro inte uppvärmda: vi voro klädda i pälsar, ryttarstövlar av läder och hade dessutom en fäll.
Det var mycket kallt.
Anblicken av Stockholm i gasbelysning imponerade mycket! Farbror Carls bodde då vid Drottninggatan 82, Warodellska huset. ( Enligt min – Sunes- åsikt, helt visst uppkallat efter ”Morbror Lasse Warodell, död 1863, yngste bror till syskonen Warodell i Flistads komministergård. Donator bl.a., till sina 3 syskon, syskonbarn och deras barn den s.k. Bergstrahlska Räntan)och så kärleksfullt öppnades hemmet för brodern hans klena flicka. Å, vad både farbror Karl och faster Matilda, född Berg, voro goda mot mig, som om jag varit deras eget barn! Faster tog mig som en yngre syster. Till supé voro alla bjudna till Morfar Berg. Fasters far, jag erbjöds stanna hemma, men ville naturligtvis vara med!
Ingen trötthet kändes inte!!

Om
Nyårsdagen 1865 var släkten samlad till middag hos Farbror Carl. Gästerna voro: Gullbergs med tre barn, moster Ebba Temptander, löjtnant Robert Temptander o. familj, barnbarn till Petronella Warodell, gift Temptander, 1787-1855 och hennes make justitierådet Sven Temptander, 1779-1848. Robert blev statsminister och sedan landshövding i Stockholms län. De voro morföräldrar till Wilhelm Lundvik, skådespelare m.m. samt till Ebba Lundvik, gift Westling och till Herman av Kullberg, reg. Int. Vid 2. Livgardet m.m. Bergs familj med 2 döttrar, fru Kindberg med tant Berta och hennes son Carl Warodell och moster Stava. Ebba Lundvik var barnbarn till Pella Temptander. Berta och Carl är Lasse Warodells.

1 januari 1872 Värmlands läns tidning
Nyårs-visan
af “Löpar-Nisse”

Ett gott nytt år jag önska nu
åt hela Sveriges rike,
ty på vår jord, vet du
finns ej det landets like!

Löpar- Nisse ur “Värmlänningarna” som skrev 1846.

Ur pappa Ragnar Edvardsons dagbok

Farfar Karl Edvard avled 21 december 1936. Begravningen 1937.

Pappas begravning blir på onsdag i nästa vecka. En enkel middag för den närmaste släkten. Och vänkretsen sedan.

Nyårsdagen. Den där nya siffran i årtalet vållar en alltid förtret i början. Innan den blivit självklar och något som verkligen inte kan vara annorlunda. 1937 heter det nya året. 1937 efter Kristus. När vi kommer upp på 2000, – det finns en chans att jag får vara med däruppe- så får vi väl börja med något annat som utgångspunkt än stjärnnatten i Betlehem. Det för otympligt att säga år 2011. 2tusen11. 20hundra11. Det går inte alls det. I synnerhet som vi väl då har dubbelt bråttom mot nu. Kom an 1937. Du är välkommen du också precis som alla de andra.
Pappas begravning i onsdags Det började med kaffe på middagen. 150 personer. Tog i hand. Undan för undan. Man kände sig på sätt och vis suverän av det. Kungligt uttröttad av allt hälsande. Men det blev tråkigt också, varmt att stå där som en pinne för att inte trampa ihjäl någon. Tapetsera väggarna. ”Kullis, brandkapten”, stod helt spänstigt i en dörr hela tiden och hälsade med vanlig militär brio. Ingen kände gamla skolkamrater. David Lindholm t. ex. Omklappningar. Höga röster. Joel. Kaffe. Med tårta. Ett guldkors glimrade i rampljuset. Biskop Ljunggren hälsade sig fram utefter väggar och bord. Fladdrade lite med de grå förtjusarlockarna lugn och likgiltig. Han skulle begrava pappa. Gärna för mig. Till kyrkan kommer vi så småningom. Efter en andaktsstund uppe vid kistan innan den bars ut. Domprost Berglund talade. Varmt och fint. Han borde vara vår biskop. Det vore Sveriges enklaste och ädlaste biskop. Något att böja sig för. I kyrkan. Chopins sorgmarsch ledde oss in. Efter den av stadens vanliga gamla kistbärare på starka axlar burne Karl Edvard Karlsson. Vid altaret var en oerhörd kransmängd utplacerad. Psalm. Körsång. Jordfästning av biskop Ljunggren. Präktigt. Kransnedläggning sedan. Långrandigt. Åslebornas hyllning imponerade och rörande. Lexman voro de. Åsle kyrkovärd. ”skomakarn”, stod vid altartrappan lugn, oerhörd, oberörd. Ett monument över gott minne och lång kärlek.
Församlingen därnere brydde han sig inte om. Pappa var hans kyrkoherde. Det kunde kvitta vad det där var för några. Men här står Åsle kyrkvärd. Han minns allt en del tider han, en del år. Då Åsle hade en kyrkoherde som dom ville behålla så länge han levde. Men han svek dom. Ja, han skulle till staden Mariestad. Fast jag ska säga, att det blev minnen kvar där. Sånt som man inte glömmer på landet där man har tid att tänka efter lite vad som varit, var på den tiden. När kyrkoherden ..
Tal sedan i många upplagor. Plötsligt stod fyra unga präster däruppe, fd. adjunkter, och böjde sig för körkeherden. En verklig präst sade små, fina, godord – Ivar Nilsson. Ord riktigt letar sig fram ur hans mun. Anspråkslöst. Men det är meningsfulla ord. Han gör inte som di flesta ”själasörjare”, de som forma truten till en bälg och bälgar ur sig en massa luft, dörr, ord med anskrämliga proportioner, missfoster, som inte orkar bära sina uppsvällda kroppar. Heders Ivar! – Sven Johansson ”tack käre farbror” tyckte vi om. Det var stiligt talat av den hederlige Sven. Ingmar dundrade slutligen fram sitt tack älskade pappa.
Man hörde att han inte ofta sagt något så högt inför så många. Det var därför som han sa det så kolossalt, häftigt, hårt, skrämmande nästan. Ljud från bondestrupe. Tåget ut till körrgårn var ganska imponerande- 30 bilar på 300 meter minst. Vi tre bröder, alla utom Karl H., gick efter kistan ditut. I stormhatt, rakryggade, imponerade av vår egen taktfasthet. Natten hade redan fallit ned, när vi hunnit målet för pappas sista färd grav hålet på den stora kyrkogården. Där lyste kistbärarna med ficklampor och strimmade upp mörkret med sitt menlösa ljus. En strålkastare saknade vi. Mamma hade svårt skiljas från sin gubbe men bispen var angelägen om att komma hem till middagen. Inge. Gravölet blev förstås rätt stilla och återhållsamt. Biskopen råkade jag få mitt emot mig vid bordet. Han frågade mig en del om Upsala och jag svarade uppriktigt vad jag menade om teologerna där o.s.v.
Han drog bara ner vänstra mungipan då och då. Till svar. Det retade mig. Gubben verkade utlevad eller som om han aldrig orkat leva riktigt på skorpan. Bara läsa lite i böcker och bli lärd och dra ner mungipan. Gå upp på en predikstol ibland och tala om vad man har läst om Luther och Jesus och andra och lyfta lite på ögonlocken bara därför att det ser vackert ut. Låta det gråa håret lysa. Säga prostinnan och le ett lätt och orkeslöst leende mot en ståtlig dam, för gammal tyvärr. Men för all del. Tänka på att man är biskop och att man har en flisa av Jesu kors hängande i ett snöre på magen, men egentligen inte märka ung man, som talar illa om västgötateologer i Upsala. Dra ner mungipan.
”Jag är biskop Ljunggren. Alla tycker att jag ser gudomlig ut. Tja, guds gåvor. Här sitter jag nu. Jag har jordfäst en människa som jag aldrig vetat vem det var – Karlsson kyrkoherde- sagt några vänliga ord om hurudan han var och hur han har det nu. Bju till. Lägga lite jord på kistlocket. ”Av jord är du kommer..” symboliskt. Man är biskop. Det är symboliskt det också på sätt och vis. Om inte Petri efterträdare så då åtminstone. Ansgars efterträdare symboliskt. Jag också kanske. Jag har verkligen mycket hår. Prostinnan kommer här vid min vänstra sida. Hon var nog söt i sin ungdom. Ja, jag kan lyfta lite på ögonlocken också. Jag är ståtlig då. Eller dra ner mungipan. Jag ser ut som om jag visste något då, något stort och fint som inte kan sägas till sådana här djur. Jag är verkligen en stilig biskop i Skara stift. Danell han var väl snarast ful. Men nu har Skara verkligen en biskop att se på, mindre höra kanske. Jag är egentligen ingen talets man. Men det jag säger är välmenat och tämligen väl tillrättalagt. Nu kan jag säga några blod tack och minnesord. För nu har visst den där ynglingen som inte gitter …
Vid mammas sida satt domprost Berglund, Emil. Han hade inget kors på magen och inga stora ögonlock med mycket skönhet under, inget vackert grått hår, ingen sådan mungipa som det passade sig att dra ner emellanåt. Men när han ser på den lidande Kristus då sticker en flisa av jesuskorset smärtsamt och kvalfullt i hans hjärta. Emil Berglund är en god gudstjänare.
Garbo har fått litteris et artibus. Det kan ju inte skada för henne få lite ris hon som fått så mycket ros i sin dag. Detta kallas att vitsa. Nå artibus? Vitsa på det du! Artibus. Kal XII var ingen artibuss. Han hälsade inte på skön Königsmarck. Där förspillde han sitt livs chans att visa sig mänsklig. Jag tror inte han varit artigare om det varit Garbo som stått där nere i Polens land, skön och frestande. För den unge hjältekungen han hade ju 5-6 liter is (-vatten) istället för blod i sina ådror. Och förakt för fruntimmer det hade han ju liter(vis)-is. Förlåt mig min vitsighet, kära dagbok. Men du måste erkänna att jag inte särskilt ofta prövar dig med en sån här sida. Därför inspekterar jag dig alltför mycket då.

1948- Pappa Ragnar och Martins mamma Dela.

Nyårsnatten hos Margareta och Harry. Vi dansade och drack sockervatten ( Hans lät sig inte övertala att spela). Deras ”tallgran”. Den verklige Harry talade saktmodigt i radio om klockor, tid och tidstecken. Varefter malmen tungt hamrade ut tolvslaget. Ståplats- Harry lyfte armarna över huvudet till någon sort blind åkallan. ”Posören” viskade Dela. Och sedan andades vi igen och skålade med den ljumma glöggen. Sista Lidingö- tåget fick gå ifrån oss, och de ville att vi skulle stanna till morgonen men Dela envisades med motsatsen. Jag stod en halvtimma nere i Sveavägen för att hejda en taxi. Hundratals knattrade förbi men ingen var ledig. Vi tog då risken och gick ut i den bistra kylan för at ev. finna en ledig droska någonstans. I reserv hade vi ju redaktionen. De uttryckslöst gråa nattströgen vacklade fram berusade- jag lyfte upp en man som fallit vid en annonspelare på Roslagstorg. Han följde sedan med oss uppåt Malmskillnadsgatan med sina förklaringar, sina vädjande ursäkter genomfrusna och tog ingen notis om stanken.
För oss hade inte något nytt år börjat. Vår tideräkning hade inte hunnit längre än till sin fjärde månad. Det tyckte vi var en nästan oöverskådlig rymd.

Jul 1969

Mamma skriver första julen utanför mentalsjukhuset Beckomberga på Brännkyrkagatan 95.

Annars skriver jag brev. Min längtan efter konstnärlig verksamhet är stor men de materiella möjligheterna tyvärr små. Lägenheten är mörk och jag äger intet bord att sitta vid och måla akvarell som är mitt material.

Visst får man glädjas åt denna nådatid då julen blåses in i radio. Vi äro ju dock människor som ännu luktar känner hör och ser. Det är ingen flykt utan att fortsatt liv så länge sång doft och toner finns.

            Juldagen 1969

Jag har legat på min säng och lyssnat till Händels Messias. Visserligen är det kristna budskapet svårt för mig att smälta. Men tonerna talar till alla, som kan lyssna. Mitt okoncentrerade sinne genomsyrades av dem och gjorde mig hel och lugn. Så är människans känsla, så är träden då saven stiger i dem om våren. Man säger att träden inte har någon känsla. Hur kan man veta det?
Idag har jag varit ensam och många dagar skall vara så. Jag gick till Skinnarviksberget och såg på utsikten över Riddarfjärden. Luften var fuktig grå och tung med smutsiga snökladdar här och var. Men träden stod där kala, och jag kände mig gå bland dem och tecken, då vårsolen börjar värma. Hur underskönt skall här inte vara, när löven börjar spricka ut och jag får se mitt älskade Stockholm.

Jag har ringt många, men ingen utom Edith var hemma. Vi hade en lång pratstund. Jag skall ringa henne varje dag om också bara för att höra hennes stämma.
Igår var en stor dag. Ragnar kom, jag tyckte först att jag såg en främmande man, men när han steg in och tog mig i famn vaknade mitt långsamma minne. Det fanns intet tvunget mellan oss orden rann fram utan hejd. Jag ringde till Edith att pappa hade kommit, och vi fick veta att hon åkt för en timme sedan. Vi pratade vidare, tills det ringde på dörren och den lilla var där. Ja, hon är liten än. Vår gemensamma kärlek var naturlig och öm utan frågor och undran. Vi satt sedan tillsammans glömska av allt utom varandra. Edith är så varm öppen och god. Hon är en av oss, fastän hennes fosterföräldrar söker göra henne till sin. Edith lär sig känna olika världar, men jag ville så gärna bereda henne en tillflykt hos mig. Mina materiella bekymmer hindrar mig, och allt blir korta ögonblick. Så kommer det att vara Edith bereder sig snart en egen värld.

Orden flödade ur oss. Vi kände intet tvång vilka flera bevis behövs för vår samhörighet. Intet oroar mig längre inte ens det att jag glömt så mycket. Undrar om doktorerna kan säga varför så mycket är höljt i mörker för mig. inte visste jag att jag målade mycket? Om jag återsåg dem kanske jag skulle påminna mig dem men nu vet jag ingenting. Jag har glömt att jag kunnat engelska och franska att jag läst böcker ja till och med gjort fina översättningar av Baudalaire. Nu kan jag inget språk. Det är bara att samla ihop resterna och ordna de materiella förutsättningarna för det jag har. Nu väntar jag bara på att kunna fortsätta mitt akvarellmåleri, som ger mig så mycket av livsnärhet.