Andra världskriget började för min far med att han gjorde lumpen i Skövde 1939. Eftersom han var student i Uppsala så hörde han till I9.

Han balanserar in sig med brickan på en trygg fönsterplats tuggar, dricker och tuggar med fermitet, avlämnar sen brickan själv. Stackars jäkel vid disken. Han måste vara fingerfärdig som en illusionist och samma plocka tallrikana lätt och klatschigt lekande som spelkort ut och volontärmässan på, blick mot takuret: jaså, en halv timmesrast. Matrester på tändernas avlägsnas med naglarna: så, upp till logementet- två trappor- var är spänsten? – Hä hä jaja, nu antar vi oss ett slag medan grabbarna tända sina pipor.
Kvällarna är goda. Man ordnar sig med en viss renlighetens andakt till natten. Måskär ur det som gör en from för lydnad och självövervinnelse tillägnad lättnad skall man strax finna.

Den omtalade likriktningen- för så vitt den med skäl kan sägas förekomma här plågar mig mindre än väntat. När jag först krupit i den munderingen kände jag mig nästan på ett befriat sätt infogad på en allmekanism, som tar och tvingade mig med gångjärn och fjädrar. – Den stora gemensamma matsalen är finfin: en storlinjig organisation förenklad till att fungera så gott som utan bromsar. Man ställer sig i den långa kön- på morgonen bistert halvvaken- tar några steg med de trivsamma lägerskorna, toffelklapprande helskor och markerar sina punkter i framåtskridandets vågrörelse. Vid dörren står vakten- en gubbe med lång på skäggstubb. Han gör formliga tigersprång mot obehöriga- stamanställda som ha andra tider t.ex. – och vräker förbannelser över den felande så att ögonen stå fulla av blod. Något argsintare får man leta efter men han fjäskar en aning för studenter. Hans vaksamhet liknar en schäfers. Vid de sextio korkduksborden stödja just då väl 300 man ner långkorven med långa vattenklunkar ur porslingsmuggarna. Kön delar sig längs väggarna och strävar mot var sin disk. Väl där rycker man åt sig en skamfilad tennbricka, tallrikar och bestick, och skjuter tonen fram till flickan vid blecktunnan, får portionen ur skopan med en snobb efterblick.

Är det riktigt att en armés organisation i sin fullkomning gränsar till religiöslärobyggnad och nådeordning. ”Som jag i detta ögonblick förnimmer saken. Svackan i tvättrummet – blöta cementgolvet och tvättställen av ”cementmosaik” (med marmor flisor) stimulerar alla sinnen. Här finns ingen kropparnas instängda unkenhet. Ingen könsstank. Likkönsäcklet är fjärran. Det är vatten, friskhet och arbetande lemmar, upptagenhet och brådska utan sidotankar, orden kastas bara i småskvättar man och man emellan. Koncentration i skålarna, kylkänsla och tvålenergi och snatter och spolande kranar. Kyskhet av en direkt oprövad art.

( Bäddningen kommer sen med sina prövningar. Filtvaret skall sträckas hårt som en varp. Och inga flinar under sängen för fan. Man ska kunna ta med handen över väven utan att få en rynka i fingrarna. Ja, och så mjölkadrängsblusen över axlarna och ner till frukosten- Inne i bastun låg en kaptens uniform utbredd till tork, Scheller göteborgaren lyfte på ”svidringen” titta killar så här mycket är det kvar av stackarn) – Kvällarna var det: högtid över förberedelserna efter taptot: man kryper ner mellan lakana i sin undersäng. Eller äntrar till överdäck. Jag ligger därnere och tittar upp i det bukiga korstandstaket. Rättar in huvet och väntar sömn. Men när tystnaden gått blir det faktiskt fort på kamraterna och logementsbefälhavarna tjatar. Frisksportarn Henriksen döpt till Kalle Anka håller snacket i gång. Han ligger naken ovanpå sängen och reser, tar på sig hjälmen och improviserar en smärre krigsdans. Han har alltid så gement roligt. Står vid sängkanten och vädrar efter ett skämt och ett skratt. Han grinar stort med mops trynet, riktigt hugger åt sig komikens fläskben vandrar runt med det och fröjdar sig åt godbiten. När humöret börjar sjunka i luckan klämmer han i med historier på ett förtrolig viskande så språk med norrbrytning. Just den lilla melodien i rösten gör gamla historier som nya. Men rudianiej en sån reklam för frisksporten.

Göteborgaren lirkar in samspråket på vitsas: Varför e alla kanalbåtar röa i bottnen? – Jo, det beror på Vänermo reglering. Och vidare i den stilen. Vi trivs ihop. Ingen bryter av. Och finns det nån tråkmåns så är det väl jag. Torsdag vid midnatt fick logementet tillskott av två försenade: en liten västgöte med ungdomskorset på rockuppslaget och en stockholmsgrabb: Faustman presenterade han sig. Javisst, tyckte jag inte jag sett det ansiktet. Faustman, vagabondens son med Gösta Chatham (faderslikhet). Student hette tavlan på utställningen i Konstakademin angående förra sommaren. Olja Lila. Blått, grönt, signerat Mollie Faustman. Cigarett i högra mungipan, silande ögon. Joodå.

Måndagen den 12 juli.
”Ni därute till vänster. Edvardsson eller va ni heter. Jag har märkt att ni har en dålig hållning och aldrig intar ordentlig enskild. Det måste inverka menligt fränar den hetlevrade Jörne. Inverka menligt. På va fan då? Det visste inte Jörne, som kanske har rätt. Den starke soldaten 571 Johansson – linlugg, fast käke, tummar- anser att jag näste’en viss skum figur, sa Isacson, är avdelningens slöaste. Omdömet retar mig inte. På sätt och vis smickrar det: här ser ni en som inte krusar befälet. Förresten är jag antimilitarist och låt dom försök.
Det psykiska motståndet är för stort: tankarna fladdra åt alla håll åtminstone är den ofta fjärran från Jörnes instruktioner (tanklöshetsslummern med blicken på strået eller lillfingernageln). Det kan väl kvitta om den här tomkvarnen som inget vatten och ingen vind driver mal med eller utan mitt understöd. Högst fyra fem gånger har jag under övningar råkat, snudda vid krigstanken, att man går i krigets elementarskola. Kriget förverkligat glömmer nog enskild ställning och för fot gevär. Enskild ställning intar man lämpligen under kistlocket. ”Nån mening ska det vara med allting.”

Fredagen den 1 september

I9

Avdelning halt mumlade den blide förbryllade musikanten Nyström. Vi kom från prisskjutningen (den gick åt pipan, eller rättare: pipan gick åt—varthän den ville). Löjtnanten stod där och fingrade knappen i livremmen, tittade ner och övertänkte ett smärre anförande. Harsch-hm! Jo, jag gratulerar er till goda resultatet i prisskjutningen. Det var ju flera som tog det stora priset. Och så (p.s., parantes) kan jag tala om att det är krig ( krig! Var? Krig! Jarå? Jaha! Krig?) mellan Tyskland och Polen. Tio polska städer, däribland Warszawa, är bombarderade. Polen har samtidigt bombarderat Danzig. Danzig tillhör nu Tyskland (Slut). Löjtnantslakonism i historiskt ögonblick—Man trodde det inte och man visste det.

Man anade det och förnekade det. Kriget. Men nu var det. Kriget på gång. Bombplanen ha lyft med laddade små sprängkorneter under vingarna, gåvor till den lidande mänskligheten. Kurs på de stora röda städerna och släppa dem likgiltigt i förbifarten som en fågel släpper sina exkrementer över viktigare, rödare delar. och godsvagnarna ha rullat bort med stojande soldater som 1914. Kriget. Helst undviker man att lägga några saksynpunkter på det. Man kunde vara den yppersta strategiexpert och krigspsykolog utan att veta något reellt om de markmetrar, där krigsdemonerna de stora rötmånadsdrakarna ryta. Förvisso komma rötmånaderna att rada sig tvåsiffrigt framåt i det mänskliga livet.

1942

Inkallad igen några dagar innan 18 Januari 1942. Året då kriget vände skriver pappa:

Jag ser inte- vad jag skriver med det här blindbläcket så det är lika gott att ta till blygriffeln. Kanske kan skriften bli värd ett stänk fixersprit. Till sin natur har mina anteckningar alltid varit blyerts. Och i detta provisorium av en tillvaro borde de vara det alldeles särskilt mer varder mig så förlåtet.
Namn har jag några men de flesta av mina hastigt enrollerade vänner är ännu namnlösa. Det är svårt att göra dem levande då. Utan namn blir ingen odödlig. Jag ska bli chef för en tiomannagrupp, i vilken en finne, permitterade 471 Kauppinen inrymmer. Han är svensk sen tre år. Annars är det några variationer av fosterlandets söner, Alfredsson, Jansson, Thorstensson etc, alla främlingar till imorgon.
Halmen är kostbar som bolster efter missväxten och träullen ersätter nöjaktigt i madrassen. Om någon letande varelse legat på min sängjunta förut skulle jag betala en halv kaffekupong för att se det fenomenet. Jag skulle behöva vara skapt som en snok för att trivas med de här pucklarna. Om man satte sig gränsle över britsen kunde man leka kamelryttare.

Ligga raklång mellan gavlarna det anstår en fakir. Men på trots sov jag, till freds med min ovissa framtid, sov trots striden med madrassen och trots de druckna lördagsgossarnas återvändo. Medan jag satt på en pall och porträtterade karbinen i det riktiga eldskenet stöttes dörren- den västliga av de två gaveldörrarna- upp med obehärskade knuffar och in mellan skrubbarna, ramlade en storvuxen ädling med ett ansikte mer dött än en I9- faldigt och vad frontjägares. Hur han kommit så långt som hitut måste förbli en gåta för honom själv och alla dem som sett en skymt av honom. Golvet skälvde under honom som en spårvagn i en kurva. Han hade inte sig själv att hålla i. han avancerade med törnar mot gevärsställ och bräckliga plywoodskärmar till tvättrummet. Vad som där hände var mig vidrigt välbekant. Har jag sett ut som en sån där döddansare någon gång, har jag verkligen? Ja, förvisso!

Det krossade mycket glas här på söndagsmorgonen. Vi satt några stycken vid pokerbordet. I höjd med kaminen står i vardera ändan av stallet ett långbord, det ena mer kringsuttet än det andra, för där har gossarna en Radiola av god klass åtminstone några klasser över Allas veckotidning som är det litterära inslaget i förläggningen- jag polerade just då en teckning och väckte förvåning med den sysslan, när en figur tumlade fram förbi närmaste knut och uttryckte någon bestörtning med armar och ansikte. Vi hörde knappt vad han ropade men upptäckte i det samma en brunsvart växande väldig rök fors upp över de låga taken. Rock flängdes över bägge armarna på en gång mitt i loppet. Det var några tomter bort. Nr 10. Man sprang inåt, man sprang utåt och bestämde sig för att springa inåt. Energivresiga pionjärer satte redan den första vattenstrålen med handkraft genom en brunbränd, eldsprängd ruta. Det dånade som av underjord i de våldsamma eldsnärtarna. Elden var gripen av panik, den rusade, trampade, högg bet, piskade och klöste. Förundransvärt att en sådan vitalitet kunde utvecklas så rött och grant inne i den oansenliga byggnaden. Elden var ojämförlig när den slog, den försvarade sin ställning som urbild och meterna. Språngmarscherna ordnades. Elskåpens nyckeletuier, krossades, en del med knytnävarna. Posten Johansson sköt tre skott. Rutorna small och röken borrade sig ut överallt mörk som ur en röksvamp. Dussinet småstrålar strilade menlöst som vattenkannor över det ansatta innanmätet. Dagofficerare kom lugnt gåendes. Allt tillgängligt manskap kommenderades hit. Brandhjälmarna blänkte snart och hårda slangar skruvades upp till brandposten vid garagen.

Gasmasker gick oförfärat in i den röde drakens tillfälliga håla och började utrymningen. Vårdslöst vidbrända skåp och sängar ålade sig ut genom gluggarna och svartsvedd träull vällde varvtals ned i snön som småningom isades till. Min vän Gustafsson med det fräcka Olle Bob-ansiktet, stöddes upp på dörren, fick slangpipen i näven men missade ventilen och satte, strålen i ansiktet på den rödfrusne salamandern. Röken pressade ner honom men hade fått ngt att tala om sen. Där kom andra med blodiga händer. Det var de små sprutorna som gjorde susen sa dom. Annars vet ingen men det blir surr om eldvakten. Krigsrätt och allting. Arbete var det gott om ännu och dagmajorn ropade till sig soldathoparna till samling. Vi ordnade gevär och besläktade don i dagrummet. En del kolvar var användbara som gengaskol men de flesta var bara våta och lätt brynta. Mmm, mmm, får ta och torka ev. mekanismerna mmm, mmm. Blir aldrig användbara mer annars menade den lille, blåmunderade fanjunkaren och såg på sätt och verkad ganska belåten. Den civila översten- Nordensvan- tog inte särskilt illa upp heller, han rynkade mun som vanligt och stötte käppen i snön, han såg ut som om han velat pilla lite i brasan och gå sen.
Man undrade vad de söndagspermitterade skulle säja när dom kom i nattmörkret till ett inhyse där golvet var blött som en gödselbassäng och taket drypade som träd efter regnväder. De glasflisorna som kittet kvarhöll tycktes övergjutna med jod, i taket som säckade kraftigt hade yxorna tagit upp en extra rökglugg, väggarna i torkrummet där elden alldeles säkert slitit sig ut var beklädda med persiankaniner och annat var snedvridet och uppbänt och uppfläkt. Man kunde ha trott att elden själv så demolerat sitt internat likt en fånge som i vredesmod välter omkull sin brits innan han rymmer genom det brutna gallret. ( sk. utförd liknelse).
Man var en aning beklämd efter äventyret. Man kan inte tro på makter, man kan bara frukta dem och vänja dem, men elden är en övertygande makt, oändligt mycket mänskligheten till gods, kulturbeteckning duger den till, men en dröjande uppenbarelse av vrede och bråd ondska. Makterna har vi under seklernas lopp lyckats isolera allt effektivare- blott femti år tillbaka i tiden var elden städernas skräck. Den härjade snabbare än bombplan. Den och pesten. Eld och pest. Pest och eld. Dem har vi avväpnat men inte oss själva. Det är löjligt att tala om makter i förbistrade mänskliga förhållanden kriget gör makterna till villiga medel, bakom dem den betvingande, människan. Hon är verkligen mäktig. Hon har tagit makterna i sin tjänst. Något sådant förnam man väl och sörjde smått, kunde inte företaga sig något penna låg viljelös med mot blodet. Smuts i rören, som Karl Henrik sa, bildning i avgasarn annars.

Måndag. Jag hade bara en permis mund- mögonalen- över vilodagen så utrustningen tog morgontimmarna. Den vanliga bleck- och läderbråten. En vindögd korpral lassade på mig och prickade av i rullan. Två fåniga malajer släpade det jag inte orkade till kabyssen. Beklämningen övergick i ”magvånda när jag skulle anmäla mig för Kihlhagen”. Jag förstår att löjtnanten är besviken men jag rår inte för att jag kom hit ”vad säjer han då. Det blev ett snålt och intresserat mottagande. Han kisade både med mun och ögonen när han tog mig i översyn. Han såg ut att få tandvärk av den anblicken. Hur. Ja. Nu känner jag igen korpralen. Har ni fått er utrustning. Ha, gå, då ut till övningarna. Den enkla människan tänkte: han kunde väl ha rest sig och hälsat på en gammal yrkesbroder. Men jag var glad innerst inne att audiensen blev så pass kort. Jag hade svårt med svaromålet och klackarna ville inte gå ihop. Tafatta bugningar och en mössa som skiftades mellan händerna. Hm. Ja.

I Skara hade vi några skidpromenader i kolligietakt, sedan dess har jag inte haft tillfälle att utöva denna folksport. Nu fick jag ett par överlånga läktor under skorna och till dem ett par ojämna grova bambustänger med skamfilade ringar och defekta remmar. Jag kände mig mycket besläktade med 60-årige hemvärnsman H.S. Nyberg när jag släpade mig ned till Kålledalsbrinken. Jag undvek folksamlingar och prövade balansen i ensliga, förrädiska spår. På stora fältet under Röda villan samövade strids trupp och stridsvagnar, som rev upp väldiga spår i snön, ett slags larvande tusenfotingar, komiska, produkter av en rörlig fantasi. När jag hankat mig fram till Dunkehall visade sig adressen vara fel. T2:s skjutbana, nja, det här är väl husarernas, men var fan då. Tillbaks till starten för mig kunde ju inte följa mig lust och avbryta all samröre med Kihlhagen och Co. Bindslen släppte efter vart fjärde steg, jag fick spänna dom över senan som i barndomen men då rev remmarna upp hälarna så att varje ryck i laggarna vållade sveda och hjärtestygn. Ebba här går din hjälte över ett soligt fält, han ser bergen som beständiga julkort västerut, men han ler inte. Varför blir man så ensam med sig själv i snö? Ensam med sig själv. Man kan inte gott lägga sig till rätta och ge fan i allt när kölden är tvåsiffrig och vattnet knappt hinner fram mellan brinkarna.

Ja Tetvås skjutbana den ligger oppaföre Folkets park om du vet var det ligger, löd beskedet från den inropade malajpersedeln. Nu sved hälarna som om jag hade hållit dom över vallningsbrasan vid snickarmagasinet. Jag blev ynka liten, sjönk liksom i nivå med fotknölarna till hälarnas närhet. Lidandets dvärgkrympling lossade tortyrredskapen av fötterna och bar sitt korst förbi stenkåkarna in i stan, men där hittade han några nypor lössnö och begick oförsiktigheten att åter klämma fast tå skruvarna om hälsenan. Kinerisk fotvård. Stegen var den långsamma ålderdomens, sitlen Ada Lewahns minus självironin. Smärtornas man mötte hån i varje gathörn, han tog mycket ogena omvägar men ändå råkade han in i ett getingbo av smädelser. Lättrörliga skolbarn samlades kring de tröga längderna och en flicka undrade vart farbror skulle ta vägen med dom där långa skidorna.
Ni ska inte göra narr av en kronans karl.

Det är rätt. Alla barn i början tröstade en annan. Men då blev den trötte förbannad och klappade iväg som trolla uppåt berget: Jo den, sa barnen i korus, han kunde inte åk, sa han. Det var ju rena spurten. Håj! Men när han stuckit ner bakom närmaste backbula stannade han upp och vinkade åt ungarna som klättrade över bockprofil likt alpjägare och solsiluetter.

Fänrik vkorp. En anmäler sig?
Var har korp hållit hus.
Jag tog fel på platsen. Å så fick jag trasiga bindningar åsså.
Är korp. Skidtränad.

Jag har inte åkt på tie år. Då skakade fänriken på huvet och stampade i snön. Ovanan vid bössknallen gick med andra salvan och sen var man klar för det blåfruset tafatta protokollet. I en vitpäls upptäckte jag strax Bogrens lilla barnansikte. Bogren 40, sedermera tross chef på 72, en intelligent och lugnt beställsam specerihandlare. Nu vpl. Furir. Dessutom femåringskinder, denna flickmun, en svensk soldat i toppklass ändå. kedja förmedlade order upp till markörerna: Det måste vara jäkligt å markera nu, fingrarna fryser väl fast på slädarna däruppe.
Ja, å di kan ju’te blistra tavlera med vantarna på så. Konstigt förresten att di här fälttelefonera allitd ska strejka. Di har då aldrig varit kuranta under den tid jag gått här. Ropen ekade mot det nakna berget. Fågelström huttrade nere i snön, i väntan på sin tur- han hämtade sig kvickt från lördagsfyllan. Han har ett slött sympatiuttryck i ögonen. Hans ansikte är lätt kriminellt men man kan riva loss den beteckningen först som sist. Hans karaktär är säkert rätt slapp men han är lojal med de lojale. Han har ingen hårdhet att sätta in i sitt öde. Gangster obskyren tycks vara utan representanter här.

”Du ska inte skämma bort pojka. Du vet di är rekryter än” manade Bogren förtroligt när jag samlat upp papperet efter skjutningen. Jag var ängslig för störtloppet men det visade sig att jag hade bättre balans än många av de meniga som redan hunnit träna in skidans grundelement. Hade bara snön förekommit rikligare så hade jag tagit sluttningen i ett svep. Jag gladde mig åt denna upptäckt och fräste en smula fräckt nu mellan trådstolparna och över en nedpressad taggtråd. Häsjöstilen var jag bekant med genom tidningarna och den tycktes passa mig bra. Jag är tillräckligt stark i låren för den och glidet smög sig fram ur kroppsvinklen. Det skulle vara roligt om jag fine tillfälle att skaffa mig rutin som rännare. Ett par lätta terrängskidor av min egen längd skulle väl göra övningarna åtskilligt, njutbarare. De här gamla 15 mila- rakorna tillåta mig en forcering att tala om. I täten lopp fänriken undan med mjuka stavhugg. Käpparna pendlade så vackert och obesvärat längs spåret. Mina knubbiga störar utförde motsträvigt sitt grovarbete med klent fäste i det snåla väglaget. Men de ingav den osäkre en slags trygghet. De stöttade bra när jag var på väg över styr. Jag tillhörde inte de olyckliga. En av dem kom med skidspetsen i handen likt souveniren av ett flygplansvrak.

(Maten är fortfarande riklig men kvaliteten skiftande. Man får enbart det nya gula margarinet till mörkt, tät bröd.) Några ord om befälet. Kompanichefens stf, fänrik Kjellqvist är en av alla omtyckt reservare, med ett långt ifrån frapperande utseende. Han har det där uttrycket av lättandfåddhet över munnen och näsborrarna, så ser en vältränad tallflyer ut efter ett upplopp. Han har hela sin själ där. Ögonen blottar dem sällan. Det hör till den sinnesupphöjda tekniska typen. Lugnt seende utmärkbara pupillförändringar. Det talas om en otrevlig pluton sergeant Nordin från Skara. Han firar bröllop och kommer om någon dag. Han är otillgänglig och personlighetsfattig kan jag förstår. Han rör sig i en ilsken och sur periferi kring truppen. Sen är det en frivillig furir, svagt svartmuskig också en bit åt det tekniska hållet, en mellanklassare.
Under nytändningens sprattlande forell gick jag med gubbknän och nedstämda vrister från middagsmålet. Mörkret rann ut under Källedalsbron. Dagkoff. Förde matkolonner till bespisningen. Axelklaffar granskades och en eller annan vante satt i hårfästet och mösskanten. Vakten stod högt på backen vid stridsvägsgallret med vapnet i båda händerna, mindre en bild av det beredda Sverige än av det lugnt betraktande, kalla landet, som är en av de sista åskådarlägrena på världsteatern. Tjärelden fladdrade ännu smått nedanför vägen. Eldkronan lyste egendomligt blodrött mot den violetta grunden och ansikten i närheten fick kopparglans. Romantiskt motiv. Eldsjälens miniatyr.

I morse vakande jag sida vid sida med en främling, korpral Adamsson, målare från Varnhem. Yrket kunde man avläsa i ansiktet, menade Petterson. Det är möjligt att hyn är kittaktigt vitgul på honom, om det var det den klarvakne, fräcksskökenske P. avsåg. Adamsson liknar prof. Erland Hjärne. Utstående ögon, rak panna, trubbig näsa, snedskuren haka och något för breda kinder. Hans läggning beskriver sig tämligen uttömmande i omkvädet:
”Jag vet allri”.
Ska vi ha gördlar nu?
Jag vet allri. Han förlänger på ett märkbart sätt sitt jakande och nekande. Jaha. Hä. Nähä. Hä.
Redan härute märks det hur friheten tillväxer med avståndet från kansliet. Avlämningen tillgår så att vederbörande utan att släppa ett ljud ifrån sig fäster nattlistan på dörren. Har det redan varit avlämning, undrar Adamsson, då kanske det är tid för en att klä sig. Adamsson tycker att det är barnslitt alltihop. Hun nu den, käre dagkorpralen…Visst påminner mycket härom om barnavård och abx. Vantarna har t.ex. en ”snoa som man drar åt om handleden alldeles som barn brukar ha det ordnat för att inte tappa sina små ullhandskar. När har pälsen och vantarna på känns de senare otympliga och skarvade som proteser.

20 januari 1942
Äntligen en gammal vän på backen. Vem mötte jag i morgondiset, jo 242 Carlsson, löjtnant Dahlstrands och den övriga officerskaderns skyddsling. Han var jämmerlig att skåda i modell tie, bred och skrynklig och tafatt. Fy fan Edvard, vad man känner sig ensam, håhå, att man skulle möta dig här. Å Kihlhagen sen! Kommer du ihåg vad han sa när vi skiljdes sist?
Mmm.
Du skulle ha varit med borte vid expeditionen förut. Jag fick hinna på glasögonen och såg inte ett dygn. Jag gick rätt grå. Kihlhagen utan hälsa. Ser ni inte karl? gastade han. Nej, vem är ni frågade jag? Spex förstår du.
Det blir ett lindande för hr amanuensen i detta år. Tänka sig denne löslemmade säl på ett par skidor. Han skulle tas si snabbare fram på snöskor för at nu inte tala om i vattnet. Som skåning har han en dunkel uppfattning om allt vinterligt. Det är knappt att han vet vad rimfrost är. Han sammanfattade sina känslor inför prövningarna med ett hjärtligt fy faen. Men förslagen som han är så dröjer det nog en eller två dagar innan han övertar sitt befäl.

”Du förstår Edvard, jag säjer bara att jag kompletterar utrustningen, grinade han och slafsade med händerna på äkta sälmanér. Om några dygn tillstöter den lilla terriern Westgren. Jag kan inte påstå att jag längtar efter honom.
En Johansson från Gullspång som tycktes trivas mindre väl bland sina likar trevade sig försiktigt fram mot mig och prövade samvaro. Han är anställd i Gullspång- Munkfors och har förlorat et gott hull sedan ifjol mars. Tände en cigarrcigarett hade råd till det, bolaget betalar halva lönen.
Han sökte gemensamma vänner och vi fann några. Det var något tillbakadraget och enformigt finkänsligt över hans uppträdande.
Han gick inte groft fram med duordet som de andra. Skall jag mina honom ett specialIntresse? Jag inbillar mig att han väntat på en person att tala dämpat och torrt förtroligt med. Varje kväll byter han kläder även om inte statsbesök motiverar permis läggning. Han skyddar sin lille civilisation genom att iakttaga pressvecken och ha sin egen skjorta med slät slips när kväller kommer. Jag överdriver hans självpietet. Han vågar inte alltid underlätta den. Han försöker ett slutord då och då för jämvikten men han skäms i ansiktet sedan. Under dagsslitet ler han diskret och fogar sig i kuren- i likhet med alla jag haft beröring med här är han förvånande tålig. Oppositionen och strejkanden är obefintlig.

Vad hinner man inte allt glömma under några års tjänstledighet- man måste betrakta krigsinternatet som den normala vistelseorten nu.

Gevärsexercisen i grund snö satte minnesreaktonen på ett prov om den bestod till hälften blott. Jag presterade en ganska, oregelmässig bajonettfäktning. Vid ett kolvslag flög förresten böljan i en vid båge bortemot stridsvagnarna.
”Inte tänker- a göra nån exett mer” försäkrade Adam. ”Nää, Hä”.
En olägenhet med den här tomten är den långa vägen till maten. Vi går väl en halvmil var dag till och från taffeln. Backen vid Källedal är otrevligt hal, ”slätt” som pojkarna säger och tunga lastbilar komplicera trafikproblemet över isgatan. Någon fick dödsstöten av en stänkskärm där i natt, hörde jag. Döden statuerar ett exempel heter det. När olyckan är framme. Guds finger var någon annanstans i det ögonblicket förmodligen.
Filmdetaljen, ömhuldas. Vi har två föreställningar den här veckan. Den första i dag. Men menigheten hade helst velat se Kvinna ombord. Hundtjänsten och den avvärjande striden var visserligen instinktiv och delvis förbluffande säkert regisserad med starkt naturalistiska effekter. En pansarstrid utspelades vid grävningsfältet. Men den var inte avsedd att granskas av lokalkännedomen. Framryckningen var skenbar. Dom rotade kring Kråkberget från basen till fiendenästet, där de döda låg väldisciplinerat kringströdda utan att dra fingrarna åt sig när den resande fästningen strök förbi med god landsäkerhet över eldgravar och trådhinder.

Soldater i pappas krig

• Kriget