A hard day’s night!

Biografen var packad med ungdomar mellan elva och fjorton. Tomas och jag satt som vanligt i mitten av elfte raden. Ridån drogs isär samtidigt som George, John och Ringo kom springande nedför en gata med ett koppel flickor efter sig började flera tjejer framför och bakom oss hoppa uppochned i stolarna, gapa och skrika hysteriskt.

Jag försökte koncentrera mig på filmen trots de öronbedövande skriken från publiken. En känsla som kunde kallas förälskelse omslöt mig, och jag ville ha den för mig själv. Jag stördes om och om igen särskilt av en tjej framför mig som hela tiden ställde sig upp för att skrika. Tomas försökte få tyst på henne genom att slå henne så hårt han kunde i huvudet med en hoprullad tidning, utan att det hjälpte.

”Är ni inte knäppa, det är en film är det inte”, tänkte jag surt. ”De kan liksom inte höra er hur mycket ni än ropar på dem.”

Jag var rätt nöjd med att lämna bion. I soffan i köksalkoven kunde jag samman med Tomas sjunka ned och i lugn och ro lyssna till skivan. Några bitar ur filmen hade jag tagit till mig och tyckte om som scenen där John drunknade i badkaret. När de flydde nedför brandtrappan till låten Can’t buy me love och scenen när Ringo promenerade vid strandkanten och pratade med en ung kille som var i min och Tomas ålder. Pauls morfar var en kul typ.

Can’t buy me love, sjöng Beatles på skivan, nu förstod jag lite bättre den engelska texten och funderade på den.

”Köpte jag er kärlek om jag köpte era skivor, funderade jag det var inte ringar eller pengar som jag köpte utan er musik, humor och fantasi när jag köpte en skiva eller köpte en biobiljett för att se er film. Var det dålig kärlek?”

Jag hade alltid älskat människor som hade fantasi som berättade historier som HC Andersen, Maria, Tomas, såna som målade och skulpterade som mamma och pappa. De berättade ju också historier i sin poesi. Poesi och en text som den i Can’t buy me love var samma. Det kunde vara kul om någon som ville sätta musik till något som mamma eller pappa hade skrivit. Jag hade hört och sett på Hylands Hörna någon som sjungit en sång med poesi som Nils Ferlin skrivit.

”En kärlek som tände fantasin eller fantasi som tände kärleken är det en kärlek som inte går att köpa,” funderade jag. Det var komplicerat för, för att få del av the Beatles fantasi som behövdes för att skapa texter och musik måste jag köpa deras skivor. Tänkte att de väl kunde behöva pengar för de behövde något att äta, någonstans att bo och det kostade nog pengar att göra skivor som det gjorde att måla tavlor. De sa i texten att de inte ville ha ringar eller pengar för det kunde inte köpa dem kärlek. Men var det inte med pengar som man värderade vad något som skapats var värt.

En ring som någon gav till mig inte för något annat än att han tyckte att det var något han ville ge mig var inte det också en kärlek som inte köpts för pengar. En köpt kärlek var kanske då du gav mig ringen för att genom den få min kärlek eller om jag ville ge dig min kärlek inte för att det var dig jag älskade utan ringen, tänkte jag och tyckte att det lät ganska bra.

Jag berättade för Thias hur jag tänkt och han skrattade jakande. Skönt att jag tyckt något som inte var dumt. Det var spännande tyckte jag att fantisera och fundera kring Beatles låtar ibland var det inte nödvändigt med något rätt svar bara att tillåtas ha olika funderingar som när pappa, Maria och Martin diskuterade politik eller något annat som filosofi. De började med en fråga som de hade funderingar kring och pratet dem emellan ledde till andra funderingar. Det var kul att lyssna på dem. Än ville jag inte ge mig in i deras diskussioner. Lärde mig ändå mycket mer av den fria diskussionen än av de tvärsäkra uttalanden om saker som mina fosterföräldrar gav uttryck för.

Såg alltid på Aktuellt för jag tyckte det var spännande att veta vad som hände i världen även om allt inte var så särskilt roligt. Det var hemskt med krig och barn som inte fick mat. Som barn i alla tider undrade jag varför det var så, men vuxna som Maggie, Lilly och Kent så var det kanske normalt att somliga hade och andra inte hade.

Min mamma var inte normal det var därför hon satt på Beckis, hon som aldrig gjort mig illa. Vuxna som ansåg sig vara normala såg sig som mera värda än andra. Det var något som varken Maria och pappa som alltid pratade om hur det skulle bli fred samman med Martin tänkte. Martin ville att det skulle vara fred i Israel precis som hans mamma Dela som längre fram skulle skriva artiklar om att det var något som även palestinierna behövde.

Det var 1964 det här året när jag såg och lyssnade på A hard day’s night. Jag var 11 år och Beatles och de andra popgrupperna påstods alla komma från Mersey som Gerry & The Pacemakers liv och leverne var på tapeten. Varje vecka i programmet som hette Lilla journalen presenterades de. Ingrid Schrewelius var ändå mest intresserad av modet från Paris.

Kläder var ett måste och Maggie tyckte att Anns avlagda kläder som tyvärr inte passade min färgskala var tillräckligt för mig. Mörkgrönt som visst var Anns favoritfärg passade inte en blondin, men familjen Grå hade väl inte råd att köpa nytt åt mig. Kjolar, kalasbyxor, blusar och tröjor, skor som det blev hål i, även Anns avlagda underkläder fick jag. I de kläderna kände jag mig som en barnunge hatade kalasbyxorna, men det fanns ett par kakifärgade byxor i högen som jag nu fått och det var ändå något när de inte tyckte att jeans var något de ville kosta på mig.

Men det var inte alls roligt när jag gick in i en butik och någon frågade vad jag hette.

Jag heter Edit, svarade jag vänligt

Är inte du en pojke, svarade den snorkiga tanten ohövligt.

Varför tror du att jag är pojke, undrade jag

Du har byxor och kort hår, sa hon. Det är omoraliskt att gå klädd så där.

Jag gick ut från butiken arg och kränkt. Det var inte alls roligt att tas för något man inte var. Men jag hade hört på TV att några retade de pojkar som lät håret växa för att få samma frisyr som Beatles blev kallade flickor. Jag förstod hur de kände sig för om man var kille ville man nog tas för pojke precis som jag som flicka. Numera kallade vi oss för killar och tjejer det var bara gamla människor som använde pojke och flicka.

När det där hände mig undrade jag om det var så det kändes när någon dömde dig för att du hade en annan hudfärg. Jag bestämde mig för att jag skulle försöka att aldrig komma med påståenden om någon som jag inte kände. Det var bättre att fråga vem du var och låta den personen berätta själv. Jag beslutade mig för att så skulle jag försöka göra med alla människor även de där popstjärnorna. Det var något som en del av oss förstod, men som alltid inte alla. Hade jag privilegiet att ha olika sorters vuxna omkring mig som gjorde att jag skulle förstå att vi var individer?

Det var musiken som förändrade mångas liv och P3 sände ett program varje lördag som hette Tio i topp och på tisdagskvällarna klockan åtta var det Kvällstoppen. Den där radiogrammofonen som Britta hade brukat använda hade placerats i mitt rum en söndag när jag kom hem från Kungsholmen. Britta hade fått en transistorradio naturligtvis från elektronikföretaget. Den stod i köksfönstret och hon kunde lyssna på den när hon arbetade i köket med maten och bakade bullar. Hon älskade Svensktoppen.

Jag var glad för nu kunde jag lyssna på de program jag önskade och helst var det Kvällstoppen för där spelades de tjugo mest sålda låtarna även sånt som fanns ännu längre ned på listorna. De populäraste låtarna var inte alltid bäst tyckte jag, men mina favoriter bland banden var ändå rätt populära som Gerry & The Pacemaker, The Troggs, The Tremelous och The Merseybeats förutom The Beatles.

Tänk att få höra något av de där banden på riktigt, men om Britta fick som hon ville skulle det aldrig bli så. Jag älskade Freddie and the Dreamers show till You were made for me. Freddie var en sån som vågade bjuda på sig som Tomas, inte som de där i min klass som var snorkiga och verkade tro att det gjorde dem intressanta när de låtsades vara tuffa och fånade sig om tjejbaciller. De sa ofta högt vad de ansåg om mig för de ansåg att jag som barn till en galen morsa var legitimt mobboffer. Det kändes så även om andra tjejer upplevde det samma, den otäcka delen av mobbing att man tror sig om att vara speciellt utvald och därmed mindre värd än andra.

– Vem vill ha en äcklig tjej som hon? Jag skulle inte vilja ta i henne med tång, sa Klasse till de andra killarna tillräckligt högt för att jag skulle höra när jag gick förbi dem på väg hem från skolan under våren. Han var själv tanig såg ut som ett skelett och var själv inte särskilt snygg, men killars utseende var visst inte viktigt. Hans kompisar tittade nedlåtande på mig och skrattade rått.

”Tomas gillar mig och tycker inte jag är äcklig, tänkte jag upproriskt,” han är roligare och sötare än någon av er. Det finns väl andra än ni. ”

Flertalet tjejer i skolan tog till sig bilden som kablades ut genom TV och tidningar om hur ett Beatles fan skulle vara. De ville vara ett riktigt fans något som var viktigt var att tycka, tänka och klä sig efter den stil som de trodde att fansen från England och USA hade. Om de hade tur hade de pappor som hade råd att kosta på dem det som för tillfället var inne. The Beatles var deras här var det inte tillåtet att ha egna tankar och drömmar om dem. De av oss som inte hade råd eller inte ville behandlade de efter eget tycke och de kände sig starka för att de hade en svans av beundrare som svassade kring dem.

– Hur vet ni, vågade jag fråga en dag i skolan, hur ett riktigt fan är genom att se på TV. De där i England och USA som vi ser på TV är väl inte alla fans bara några stycken. Det jag såg när Beatles återvände till London på flygplatsen var att fansen såg olika ut allihop.

– Men, det är viktigt att vara inne och därför vill vi vara det begriper du inte, sa Lisbeth och vände demonstrativt ryggen åt mig. – Du ser helt ute ut. Ful och så har du en galen morsa också.

– Hon är konstnär precis som Stu Sutcliffe var och han var Johns bästa kompis, sa jag surt.

– Stu är ingen riktig Beatles, sa Karina, Paul är förresten sötast och jag tror inte att han vill ha något med fula tjejer som du att göra. Stick härifrån kom inte här och snacka om våra killar.

De andra skrattade rått samman med Lisbeth och Karina även om de inte hade rätt modekläder på sig och inte var ett dugg vackrare än jag. Jag gick ledsen, men också lite arg därifrån trodde de verkligen att de var mer intresserade av tolvåringar än av mig som bara var elva.

”De ville nog ha äldre tjejer alla fyra”, tänkte jag, ”Pia och jag som bara är elva är klokare än de, för vi visste att Beatles var för gamla för oss”.

Vi ville gärna träffa någon som dom och Tomas var faktiskt en kille som var lika spännande, rolig och konstnärlig som dom. Han hade skaffat sig en liten trumma som han försökte spela på och än lät det väl inte bra, men om han verkligen ville så skulle han nog också bli popstjärna om han ville. Tyvärr för mig var han min styvbror och jag kände för honom som man kände för en äkta bror, men optimistiskt kunde man hoppas på att det fanns fler som han. De där från Mersey hade ju också bevisat det.

Tomas och jag hade sovit till långt inpå kvällen för att orka titta på en direktsänd show som började efter tolvslaget på nyårsafton där the Beatles skulle uppträda.

Det började med att Ringo sköts ut ur en kanon. Sedan kom de andra tre in på scenen för att spela upp en parodi på Romeo och Julia. John var Julia och hade klätt ut sig i ett par tjocka långa blonda flätor. Han påminde mest om en bastant tysk Gretchen och blev förbannad på publiken som störde uppträdandet med att vråla. Han vände sig mot den och skrek:

– Shut up!

”Du gillar visst inte heller de där, tänkte jag nöjd för jag hade undrat om jag kanske var en tråkig person som inte tyckte om dem som skrek.

The Beatles var deras och de skulle dansa efter fansens pipa. Jag undrade när de skrek så där om det var bandet de var intresserade av eller var det bara deras egna röster. Det verkade som i skolan mest handla om att vara en del av gänget och inte om The Beatles. Just nu var det inne att vara Beatles fans och då var de det oavsett om de tyckte om musiken eller inte. Vi som var förtjusta i deras musik, humor och ville se dem uppträda var vi i minoritet.

Det trodde jag var fel för när jag såg en konsert på TV så satt de flesta fans lugnt och lyssnade till musiken. De som skrek sig döva fick mest uppmärksamhet av kameran och eftersom tjejer som Karina och Lisbeth levde på att vara populära så apade de efter allt de såg på TV. Pia och jag som tjejer uppträdde annorlunda inte för att vi var unika utan för att vi tillhörde majoriteten av fans.

Jag kände personligen att jag behövde The Beatles för annat än musiken. De gav mig något som hjälpte mig att hantera min egen livssituation. Fans som hade en trygg uppväxt kunde kanske inte förstå vad de betydde för mig. Jag hade samtidigt svårt att förstå deras intresse. Det jag undrade över mest var om någon av mina klasskompisar ville bli min kompis. För en kompis i klassen kunde vara kul.

• Biografi