Month: November 2021

Pappa Ragnars krig

Andra världskriget började för min far med att han gjorde lumpen i Skövde 1939. Eftersom han var student i Uppsala så hörde han till I9.

Torsdagen den 14 maj 1939.

Vpl nr 440 Edvardson erhöll denna dag order att inställa sig vid Infanterikasernen i Skövde måndagen den 19 juni kl. 9.15.

Söndag 18 juni 1939

Vid kaserngårdsporten mötte vi majorn och majorskan- vakterna- gemensamt dragande en belagd barnvagn. Flickan in på kaserngårdsarealen gav ytterligare illustrationer till den hundraåriga freden: Bossarna släpade över gårdsöknen med en kedjefånges tunga rasslande steg. Utrustningen jävade inte likheten: någon hänsyn till passform fanns tydligen inte på det här stället, hänsynslös manufaktur. Nästa intryck: hälsningslarvet. Även inne mellan bataljonskomplexen gjordes honnör så ofta blickar tangerade varandra. Ungefärligen som viktiga och förlägna skolbarn för sed hava att inge djupt och svepa med mössan för farbror lärarn (så ofta att farbrorn till slut blir generad). Men här ser ingen generad ut för dumheterna! Genast alltså en omisskännlig infantilitet över miljön.

Det är inte lönt att redogöra för skosnörenas detaljer första dagen. Det dröjde förresten till kvällen innan hela skocken inräknats. Och först i dag- tisdag- vet jag ungefär vad för individer som blir mitt dagligdags- rötslukar- och tåtrampar- och vädersläppar-umgänge.

Det är några bekanta från Skara- lille atleten Anderson, som alltid har ett frågetecken hängade i näsan, svarthårige Jonson- förebild till tre små grisar- och pygmén Westergren, på vars haka man börjar skymta pubertetssymptomerna. Ett par officersbarn Dahlstrand och en till ordentlig som om pappa stod med rottingen bakom slafen. Dessutom en grupp göteborgare, dito stockholmare.

De senare är i särklass: snygga blekfräcka jäklar- särskilt en kille med vackert belägna ögon halvtums långa ögonhår och för lång- överläpp-ljusigt skönhetsfel skulle flickorna tycka om dom begrep något- och en lång kutryggig man- Fristadius ungefärligen- dom skrattar så överlägset säkert – generar sig inte, men bra kamrater, riktiga grabbar, kvicka, ärliga, summa_ en bra ny människotyp som ännu inte erövrat svenska landet. Från Mariestad (se ovan om landet) kommer förutom Westergren och jag den lille haklappsordentlige pilten Dyhrberg, garderoben med en flickas tålamod. Mer individuell är inte avdelningen än.

Ekiperingen skedde efter ögonmått och kompaniets vadmalsuppsättning torde vara tre gånger större än den nödvändiga. Staten har råd. Livet präglas i rätt hög grad av dofter: här slog lukten av olja och arsenal emot en vid inträdet i korridoren.
Därtill kom snart en från naftalin-och halmdoft, i vilken den personliga odören ännu- lyckligtvis- inte gjort sig gällande.
Här inne i logementet lever vi i två däck, över- och undersängarnas däck. Det gillar jag. Man är i fred under däckstaket. Det trånga, och belamrade trivs jag med. Fria ytor bringar mig ut fattningen- jag mister sinnesbalansen- en slags själslig torgskräck –
Första dagen födings- och longör tristess är lyckligtvis över. Väntetiden försökte man iakttaga men slöheten tog ideligen överhanden och själen sjönk ner i läderbottnarna. Man beklagade både den ensamma efterblivna och den som gav honom separatlektion i ”för fot gevär” och ” i remmen gevär”. Den nye löjtnanten eldade på, spatserade, tittade på skolpojkarna, rätade upp sig och röt. Två fanjunkare gamlingar skrattade vid kanslidörrn. ”Den du!”- ”ja, det var en jäkel” (skrivet log 4. Tisdagen den 20. 6)

Första natten ville gossarna visa sin gentlemannabörd och var väldigt fina av sig. Lättade bar med läsa s.k. braskitar och höll käft. Avlämningsövningen gav till resultat bl.a. flin, stamningar samt darr på leder och vakalber.
Nr 440. En soldat tittar inte ner. Han ser rakt fram, menade befälhavern furir Heneskog, som ser knipslug ut, militärt inrättad bondslughet. Han är bondbrun i ansiktet och har en bred fåra i kinden ( hårdbrödsbettets kindfåra)

Han småskämtar så mycket som reglementet tillåter, vrider bort mundragningen och ser inte böjena här och var i ledet. Aspiranterna och de ambitiösa skrattar riktigt och efter föredöme förstås.

Under exercisen är vi indelade i 4 grupper. Jag tillhör första, vars ledare är furir Mårtensson- liksom Heneskog tydligen också ”bondpojk”. I varje fall utstrålar rustik redbarhet med sina arbetande käkmuskler, sin raka, naggade brunnacke, med sina utspretande armar och lätt skrevande ben. En tredje furir- den här veckans dagkorpral- Tjäder är mörklagd, brunögd, med skäggstubbskuggning runt läpparna och hakan- busig kille säger tredje gruppen. Den fjärde- Gromer- har inte lämnat något intryck.
Exercisen uthärdar jag rätt bra eller värmen är plågsam och svetten ettrar i ögonen när man kastar sig på magen i klövern, salvie- och smörblomsvackorna. Sen ter dricker man hästhoar med håtvåo.
Det är inte fråga om några Bergstedtsrättningar eller Bergstedtskommandon. Inget snack i ledet ropar furiren så att hårstråna spreta i näsborrarna. Här offras timmar på precision. Aldrig är det riktigt bra. Kolonnen har ännu inte blivit en organism. Går det för galet tar sergeanten ledningen. Han korrigerar furirernas fördomar och eldar på kraftigt. Visserligen har han elaka ögonvinklar och ett par retliga tänder genom rytgluggen, men skrattet, som han illa försöker dölja, förtar intrycken. Han är långt ifrån någon född manskapsplågare. När han lekt streberrommen av sig blir han säkert en helt behaglig människa. Kompaniets chef- löjtnant Fallin- är en kunnig och torr gymnasttyp av hyggligaste slaget. Han tackar några tiondelar före beslut och befallningar och är ingen vältalare (furirerna därvidlag bättre skolade) men avancerar nog till generalstabsofficer vad det lider. Befälet är prima den saken kan redan fastslås.

Han balanserar in sig med brickan på en trygg fönsterplats tuggar, dricker och tuggar med fermitet, avlämnar sen brickan själv. Stackars jäkel vid disken. Han måste vara fingerfärdig som en illusionist och samma plocka tallrikana lätt och klatschigt lekande som spelkort ut och volontärmässan på, blick mot takuret: jaså, en halv timmesrast. Matrester på tändernas avlägsnas med naglarna: så, upp till logementet- två trappor- var är spänsten? – Hä hä jaja, nu antar vi oss ett slag medan grabbarna tända sina pipor.
Kvällarna är goda. Man ordnar sig med en viss renlighetens andakt till natten. Måskär ur det som gör en from för lydnad och självövervinnelse tillägnad lättnad skall man strax finna.

Den omtalade likriktningen- för så vitt den med skäl kan sägas förekomma här plågar mig mindre än väntat. När jag först krupit i den munderingen kände jag mig nästan på ett befriat sätt infogad på en allmekanism, som tar och tvingade mig med gångjärn och fjädrar. – Den stora gemensamma matsalen är finfin: en storlinjig organisation förenklad till att fungera så gott som utan bromsar. Man ställer sig i den långa kön- på morgonen bistert halvvaken- tar några steg med de trivsamma lägerskorna, toffelklapprande helskor och markerar sina punkter i framåtskridandets vågrörelse. Vid dörren står vakten- en gubbe med lång på skäggstubb. Han gör formliga tigersprång mot obehöriga- stamanställda som ha andra tider t.ex. – och vräker förbannelser över den felande så att ögonen stå fulla av blod. Något argsintare får man leta efter men han fjäskar en aning för studenter. Hans vaksamhet liknar en schäfers. Vid de sextio korkduksborden stödja just då väl 300 man ner långkorven med långa vattenklunkar ur porslingsmuggarna. Kön delar sig längs väggarna och strävar mot var sin disk. Väl där rycker man åt sig en skamfilad tennbricka, tallrikar och bestick, och skjuter tonen fram till flickan vid blecktunnan, får portionen ur skopan med en snobb efterblick.

Är det riktigt att en armés organisation i sin fullkomning gränsar till religiöslärobyggnad och nådeordning. ”Som jag i detta ögonblick förnimmer saken. Svackan i tvättrummet – blöta cementgolvet och tvättställen av ”cementmosaik” (med marmor flisor) stimulerar alla sinnen. Här finns ingen kropparnas instängda unkenhet. Ingen könsstank. Likkönsäcklet är fjärran. Det är vatten, friskhet och arbetande lemmar, upptagenhet och brådska utan sidotankar, orden kastas bara i småskvättar man och man emellan. Koncentration i skålarna, kylkänsla och tvålenergi och snatter och spolande kranar. Kyskhet av en direkt oprövad art.

( Bäddningen kommer sen med sina prövningar. Filtvaret skall sträckas hårt som en varp. Och inga flinar under sängen för fan. Man ska kunna ta med handen över väven utan att få en rynka i fingrarna. Ja, och så mjölkadrängsblusen över axlarna och ner till frukosten- Inne i bastun låg en kaptens uniform utbredd till tork, Scheller göteborgaren lyfte på ”svidringen” titta killar så här mycket är det kvar av stackarn) – Kvällarna var det: högtid över förberedelserna efter taptot: man kryper ner mellan lakana i sin undersäng. Eller äntrar till överdäck. Jag ligger därnere och tittar upp i det bukiga korstandstaket. Rättar in huvet och väntar sömn. Men när tystnaden gått blir det faktiskt fort på kamraterna och logementsbefälhavarna tjatar. Frisksportarn Henriksen döpt till Kalle Anka håller snacket i gång. Han ligger naken ovanpå sängen och reser, tar på sig hjälmen och improviserar en smärre krigsdans. Han har alltid så gement roligt. Står vid sängkanten och vädrar efter ett skämt och ett skratt. Han grinar stort med mops trynet, riktigt hugger åt sig komikens fläskben vandrar runt med det och fröjdar sig åt godbiten. När humöret börjar sjunka i luckan klämmer han i med historier på ett förtrolig viskande så språk med norrbrytning. Just den lilla melodien i rösten gör gamla historier som nya. Men rudianiej en sån reklam för frisksporten.

Göteborgaren lirkar in samspråket på vitsas: Varför e alla kanalbåtar röa i bottnen? – Jo, det beror på Vänermo reglering. Och vidare i den stilen. Vi trivs ihop. Ingen bryter av. Och finns det nån tråkmåns så är det väl jag. Torsdag vid midnatt fick logementet tillskott av två försenade: en liten västgöte med ungdomskorset på rockuppslaget och en stockholmsgrabb: Faustman presenterade han sig. Javisst, tyckte jag inte jag sett det ansiktet. Faustman, vagabondens son med Gösta Chatham (faderslikhet). Student hette tavlan på utställningen i Konstakademin angående förra sommaren. Olja Lila. Blått, grönt, signerat Mollie Faustman. Cigarett i högra mungipan, silande ögon. Joodå.

Måndagen den 12 juli.
”Ni därute till vänster. Edvardsson eller va ni heter. Jag har märkt att ni har en dålig hållning och aldrig intar ordentlig enskild. Det måste inverka menligt fränar den hetlevrade Jörne. Inverka menligt. På va fan då? Det visste inte Jörne, som kanske har rätt. Den starke soldaten 571 Johansson – linlugg, fast käke, tummar- anser att jag näste’en viss skum figur, sa Isacson, är avdelningens slöaste. Omdömet retar mig inte. På sätt och vis smickrar det: här ser ni en som inte krusar befälet. Förresten är jag antimilitarist och låt dom försök.
Det psykiska motståndet är för stort: tankarna fladdra åt alla håll åtminstone är den ofta fjärran från Jörnes instruktioner (tanklöshetsslummern med blicken på strået eller lillfingernageln). Det kan väl kvitta om den här tomkvarnen som inget vatten och ingen vind driver mal med eller utan mitt understöd. Högst fyra fem gånger har jag under övningar råkat, snudda vid krigstanken, att man går i krigets elementarskola. Kriget förverkligat glömmer nog enskild ställning och för fot gevär. Enskild ställning intar man lämpligen under kistlocket. ”Nån mening ska det vara med allting.”

Fredagen den 1 september

Avdelning halt mumlade den blide förbryllade musikanten Nyström. Vi kom från prisskjutningen (den gick åt pipan, eller rättare: pipan gick åt—varthän den ville). Löjtnanten stod där och fingrade knappen i livremmen, tittade ner och övertänkte ett smärre anförande. Harsch-hm! Jo, jag gratulerar er till goda resultatet i prisskjutningen. Det var ju flera som tog det stora priset. Och så (p.s., parantes) kan jag tala om att det är krig ( krig! Var? Krig! Jarå? Jaha! Krig?) mellan Tyskland och Polen. Tio polska städer, däribland Warszawa, är bombarderade. Polen har samtidigt bombarderat Danzig. Danzig tillhör nu Tyskland (Slut). Löjtnantslakonism i historiskt ögonblick—Man trodde det inte och man visste det.

Man anade det och förnekade det. Kriget. Men nu var det. Kriget på gång. Bombplanen ha lyft med laddade små sprängkorneter under vingarna, gåvor till den lidande mänskligheten. Kurs på de stora röda städerna och släppa dem likgiltigt i förbifarten som en fågel släpper sina exkrementer över viktigare, rödare delar. och godsvagnarna ha rullat bort med stojande soldater som 1914. Kriget. Helst undviker man att lägga några saksynpunkter på det. Man kunde vara den yppersta strategiexpert och krigspsykolog utan att veta något reellt om de markmetrar, där krigsdemonerna de stora rötmånadsdrakarna ryta. Förvisso komma rötmånaderna att rada sig tvåsiffrigt framåt i det mänskliga livet.

1942

Inkallad igen några dagar innan 18 Januari 1942. Året då kriget vände skriver pappa:

Jag ser inte- vad jag skriver med det här blindbläcket så det är lika gott att ta till blygriffeln. Kanske kan skriften bli värd ett stänk fixersprit. Till sin natur har mina anteckningar alltid varit blyerts. Och i detta provisorium av en tillvaro borde de vara det alldeles särskilt mer varder mig så förlåtet.
Namn har jag några men de flesta av mina hastigt enrollerade vänner är ännu namnlösa. Det är svårt att göra dem levande då. Utan namn blir ingen odödlig. Jag ska bli chef för en tiomannagrupp, i vilken en finne, permitterade 471 Kauppinen inrymmer. Han är svensk sen tre år. Annars är det några variationer av fosterlandets söner, Alfredsson, Jansson, Thorstensson etc, alla främlingar till imorgon.
Halmen är kostbar som bolster efter missväxten och träullen ersätter nöjaktigt i madrassen. Om någon letande varelse legat på min sängjunta förut skulle jag betala en halv kaffekupong för att se det fenomenet. Jag skulle behöva vara skapt som en snok för att trivas med de här pucklarna. Om man satte sig gränsle över britsen kunde man leka kamelryttare.

Ligga raklång mellan gavlarna det anstår en fakir. Men på trots sov jag, till freds med min ovissa framtid, sov trots striden med madrassen och trots de druckna lördagsgossarnas återvändo. Medan jag satt på en pall och porträtterade karbinen i det riktiga eldskenet stöttes dörren- den västliga av de två gaveldörrarna- upp med obehärskade knuffar och in mellan skrubbarna, ramlade en storvuxen ädling med ett ansikte mer dött än en I9- faldigt och vad frontjägares. Hur han kommit så långt som hitut måste förbli en gåta för honom själv och alla dem som sett en skymt av honom. Golvet skälvde under honom som en spårvagn i en kurva. Han hade inte sig själv att hålla i. han avancerade med törnar mot gevärsställ och bräckliga plywoodskärmar till tvättrummet. Vad som där hände var mig vidrigt välbekant. Har jag sett ut som en sån där döddansare någon gång, har jag verkligen? Ja, förvisso!

Det krossade mycket glas här på söndagsmorgonen. Vi satt några stycken vid pokerbordet. I höjd med kaminen står i vardera ändan av stallet ett långbord, det ena mer kringsuttet än det andra, för där har gossarna en Radiola av god klass åtminstone några klasser över Allas veckotidning som är det litterära inslaget i förläggningen- jag polerade just då en teckning och väckte förvåning med den sysslan, när en figur tumlade fram förbi närmaste knut och uttryckte någon bestörtning med armar och ansikte. Vi hörde knappt vad han ropade men upptäckte i det samma en brunsvart växande väldig rök fors upp över de låga taken. Rock flängdes över bägge armarna på en gång mitt i loppet. Det var några tomter bort. Nr 10. Man sprang inåt, man sprang utåt och bestämde sig för att springa inåt. Energivresiga pionjärer satte redan den första vattenstrålen med handkraft genom en brunbränd, eldsprängd ruta. Det dånade som av underjord i de våldsamma eldsnärtarna. Elden var gripen av panik, den rusade, trampade, högg bet, piskade och klöste. Förundransvärt att en sådan vitalitet kunde utvecklas så rött och grant inne i den oansenliga byggnaden. Elden var ojämförlig när den slog, den försvarade sin ställning som urbild och meterna. Språngmarscherna ordnades. Elskåpens nyckeletuier, krossades, en del med knytnävarna. Posten Johansson sköt tre skott. Rutorna small och röken borrade sig ut överallt mörk som ur en röksvamp. Dussinet småstrålar strilade menlöst som vattenkannor över det ansatta innanmätet. Dagofficerare kom lugnt gåendes. Allt tillgängligt manskap kommenderades hit. Brandhjälmarna blänkte snart och hårda slangar skruvades upp till brandposten vid garagen.

Gasmasker gick oförfärat in i den röde drakens tillfälliga håla och började utrymningen. Vårdslöst vidbrända skåp och sängar ålade sig ut genom gluggarna och svartsvedd träull vällde varvtals ned i snön som småningom isades till. Min vän Gustafsson med det fräcka Olle Bob-ansiktet, stöddes upp på dörren, fick slangpipen i näven men missade ventilen och satte, strålen i ansiktet på den rödfrusne salamandern. Röken pressade ner honom men hade fått ngt att tala om sen. Där kom andra med blodiga händer. Det var de små sprutorna som gjorde susen sa dom. Annars vet ingen men det blir surr om eldvakten. Krigsrätt och allting. Arbete var det gott om ännu och dagmajorn ropade till sig soldathoparna till samling. Vi ordnade gevär och besläktade don i dagrummet. En del kolvar var användbara som gengaskol men de flesta var bara våta och lätt brynta. Mmm, mmm, får ta och torka ev. mekanismerna mmm, mmm. Blir aldrig användbara mer annars menade den lille, blåmunderade fanjunkaren och såg på sätt och verkad ganska belåten. Den civila översten- Nordensvan- tog inte särskilt illa upp heller, han rynkade mun som vanligt och stötte käppen i snön, han såg ut som om han velat pilla lite i brasan och gå sen.
Man undrade vad de söndagspermitterade skulle säja när dom kom i nattmörkret till ett inhyse där golvet var blött som en gödselbassäng och taket drypade som träd efter regnväder. De glasflisorna som kittet kvarhöll tycktes övergjutna med jod, i taket som säckade kraftigt hade yxorna tagit upp en extra rökglugg, väggarna i torkrummet där elden alldeles säkert slitit sig ut var beklädda med persiankaniner och annat var snedvridet och uppbänt och uppfläkt. Man kunde ha trott att elden själv så demolerat sitt internat likt en fånge som i vredesmod välter omkull sin brits innan han rymmer genom det brutna gallret. ( sk. utförd liknelse).
Man var en aning beklämd efter äventyret. Man kan inte tro på makter, man kan bara frukta dem och vänja dem, men elden är en övertygande makt, oändligt mycket mänskligheten till gods, kulturbeteckning duger den till, men en dröjande uppenbarelse av vrede och bråd ondska. Makterna har vi under seklernas lopp lyckats isolera allt effektivare- blott femti år tillbaka i tiden var elden städernas skräck. Den härjade snabbare än bombplan. Den och pesten. Eld och pest. Pest och eld. Dem har vi avväpnat men inte oss själva. Det är löjligt att tala om makter i förbistrade mänskliga förhållanden kriget gör makterna till villiga medel, bakom dem den betvingande, människan. Hon är verkligen mäktig. Hon har tagit makterna i sin tjänst. Något sådant förnam man väl och sörjde smått, kunde inte företaga sig något penna låg viljelös med mot blodet. Smuts i rören, som Karl Henrik sa, bildning i avgasarn annars.

Måndag. Jag hade bara en permis mund- mögonalen- över vilodagen så utrustningen tog morgontimmarna. Den vanliga bleck- och läderbråten. En vindögd korpral lassade på mig och prickade av i rullan. Två fåniga malajer släpade det jag inte orkade till kabyssen. Beklämningen övergick i ”magvånda när jag skulle anmäla mig för Kihlhagen”. Jag förstår att löjtnanten är besviken men jag rår inte för att jag kom hit ”vad säjer han då. Det blev ett snålt och intresserat mottagande. Han kisade både med mun och ögonen när han tog mig i översyn. Han såg ut att få tandvärk av den anblicken. Hur. Ja. Nu känner jag igen korpralen. Har ni fått er utrustning. Ha, gå, då ut till övningarna. Den enkla människan tänkte: han kunde väl ha rest sig och hälsat på en gammal yrkesbroder. Men jag var glad innerst inne att audiensen blev så pass kort. Jag hade svårt med svaromålet och klackarna ville inte gå ihop. Tafatta bugningar och en mössa som skiftades mellan händerna. Hm. Ja.

I Skara hade vi några skidpromenader i kolligietakt, sedan dess har jag inte haft tillfälle att utöva denna folksport. Nu fick jag ett par överlånga läktor under skorna och till dem ett par ojämna grova bambustänger med skamfilade ringar och defekta remmar. Jag kände mig mycket besläktade med 60-årige hemvärnsman H.S. Nyberg när jag släpade mig ned till Kålledalsbrinken. Jag undvek folksamlingar och prövade balansen i ensliga, förrädiska spår. På stora fältet under Röda villan samövade strids trupp och stridsvagnar, som rev upp väldiga spår i snön, ett slags larvande tusenfotingar, komiska, produkter av en rörlig fantasi. När jag hankat mig fram till Dunkehall visade sig adressen vara fel. T2:s skjutbana, nja, det här är väl husarernas, men var fan då. Tillbaks till starten för mig kunde ju inte följa mig lust och avbryta all samröre med Kihlhagen och Co. Bindslen släppte efter vart fjärde steg, jag fick spänna dom över senan som i barndomen men då rev remmarna upp hälarna så att varje ryck i laggarna vållade sveda och hjärtestygn. Ebba här går din hjälte över ett soligt fält, han ser bergen som beständiga julkort västerut, men han ler inte. Varför blir man så ensam med sig själv i snö? Ensam med sig själv. Man kan inte gott lägga sig till rätta och ge fan i allt när kölden är tvåsiffrig och vattnet knappt hinner fram mellan brinkarna.

Ja Tetvås skjutbana den ligger oppaföre Folkets park om du vet var det ligger, löd beskedet från den inropade malajpersedeln. Nu sved hälarna som om jag hade hållit dom över vallningsbrasan vid snickarmagasinet. Jag blev ynka liten, sjönk liksom i nivå med fotknölarna till hälarnas närhet. Lidandets dvärgkrympling lossade tortyrredskapen av fötterna och bar sitt korst förbi stenkåkarna in i stan, men där hittade han några nypor lössnö och begick oförsiktigheten att åter klämma fast tå skruvarna om hälsenan. Kinerisk fotvård. Stegen var den långsamma ålderdomens, sitlen Ada Lewahns minus självironin. Smärtornas man mötte hån i varje gathörn, han tog mycket ogena omvägar men ändå råkade han in i ett getingbo av smädelser. Lättrörliga skolbarn samlades kring de tröga längderna och en flicka undrade vart farbror skulle ta vägen med dom där långa skidorna.
Ni ska inte göra narr av en kronans karl.

Det är rätt. Alla barn i början tröstade en annan. Men då blev den trötte förbannad och klappade iväg som trolla uppåt berget: Jo den, sa barnen i korus, han kunde inte åk, sa han. Det var ju rena spurten. Håj! Men när han stuckit ner bakom närmaste backbula stannade han upp och vinkade åt ungarna som klättrade över bockprofil likt alpjägare och solsiluetter.

Fänrik vkorp. En anmäler sig?
Var har korp hållit hus.
Jag tog fel på platsen. Å så fick jag trasiga bindningar åsså.
Är korp. Skidtränad.

Jag har inte åkt på tie år. Då skakade fänriken på huvet och stampade i snön. Ovanan vid bössknallen gick med andra salvan och sen var man klar för det blåfruset tafatta protokollet. I en vitpäls upptäckte jag strax Bogrens lilla barnansikte. Bogren 40, sedermera tross chef på 72, en intelligent och lugnt beställsam specerihandlare. Nu vpl. Furir. Dessutom femåringskinder, denna flickmun, en svensk soldat i toppklass ändå. kedja förmedlade order upp till markörerna: Det måste vara jäkligt å markera nu, fingrarna fryser väl fast på slädarna däruppe.
Ja, å di kan ju’te blistra tavlera med vantarna på så. Konstigt förresten att di här fälttelefonera allitd ska strejka. Di har då aldrig varit kuranta under den tid jag gått här. Ropen ekade mot det nakna berget. Fågelström huttrade nere i snön, i väntan på sin tur- han hämtade sig kvickt från lördagsfyllan. Han har ett slött sympatiuttryck i ögonen. Hans ansikte är lätt kriminellt men man kan riva loss den beteckningen först som sist. Hans karaktär är säkert rätt slapp men han är lojal med de lojale. Han har ingen hårdhet att sätta in i sitt öde. Gangster obskyren tycks vara utan representanter här.

”Du ska inte skämma bort pojka. Du vet di är rekryter än” manade Bogren förtroligt när jag samlat upp papperet efter skjutningen. Jag var ängslig för störtloppet men det visade sig att jag hade bättre balans än många av de meniga som redan hunnit träna in skidans grundelement. Hade bara snön förekommit rikligare så hade jag tagit sluttningen i ett svep. Jag gladde mig åt denna upptäckt och fräste en smula fräckt nu mellan trådstolparna och över en nedpressad taggtråd. Häsjöstilen var jag bekant med genom tidningarna och den tycktes passa mig bra. Jag är tillräckligt stark i låren för den och glidet smög sig fram ur kroppsvinklen. Det skulle vara roligt om jag fine tillfälle att skaffa mig rutin som rännare. Ett par lätta terrängskidor av min egen längd skulle väl göra övningarna åtskilligt, njutbarare. De här gamla 15 mila- rakorna tillåta mig en forcering att tala om. I täten lopp fänriken undan med mjuka stavhugg. Käpparna pendlade så vackert och obesvärat längs spåret. Mina knubbiga störar utförde motsträvigt sitt grovarbete med klent fäste i det snåla väglaget. Men de ingav den osäkre en slags trygghet. De stöttade bra när jag var på väg över styr. Jag tillhörde inte de olyckliga. En av dem kom med skidspetsen i handen likt souveniren av ett flygplansvrak.

(Maten är fortfarande riklig men kvaliteten skiftande. Man får enbart det nya gula margarinet till mörkt, tät bröd.) Några ord om befälet. Kompanichefens stf, fänrik Kjellqvist är en av alla omtyckt reservare, med ett långt ifrån frapperande utseende. Han har det där uttrycket av lättandfåddhet över munnen och näsborrarna, så ser en vältränad tallflyer ut efter ett upplopp. Han har hela sin själ där. Ögonen blottar dem sällan. Det hör till den sinnesupphöjda tekniska typen. Lugnt seende utmärkbara pupillförändringar. Det talas om en otrevlig pluton sergeant Nordin från Skara. Han firar bröllop och kommer om någon dag. Han är otillgänglig och personlighetsfattig kan jag förstår. Han rör sig i en ilsken och sur periferi kring truppen. Sen är det en frivillig furir, svagt svartmuskig också en bit åt det tekniska hållet, en mellanklassare.
Under nytändningens sprattlande forell gick jag med gubbknän och nedstämda vrister från middagsmålet. Mörkret rann ut under Källedalsbron. Dagkoff. Förde matkolonner till bespisningen. Axelklaffar granskades och en eller annan vante satt i hårfästet och mösskanten. Vakten stod högt på backen vid stridsvägsgallret med vapnet i båda händerna, mindre en bild av det beredda Sverige än av det lugnt betraktande, kalla landet, som är en av de sista åskådarlägrena på världsteatern. Tjärelden fladdrade ännu smått nedanför vägen. Eldkronan lyste egendomligt blodrött mot den violetta grunden och ansikten i närheten fick kopparglans. Romantiskt motiv. Eldsjälens miniatyr.

I morse vakande jag sida vid sida med en främling, korpral Adamsson, målare från Varnhem. Yrket kunde man avläsa i ansiktet, menade Petterson. Det är möjligt att hyn är kittaktigt vitgul på honom, om det var det den klarvakne, fräcksskökenske P. avsåg. Adamsson liknar prof. Erland Hjärne. Utstående ögon, rak panna, trubbig näsa, snedskuren haka och något för breda kinder. Hans läggning beskriver sig tämligen uttömmande i omkvädet:
”Jag vet allri”.
Ska vi ha gördlar nu?
Jag vet allri. Han förlänger på ett märkbart sätt sitt jakande och nekande. Jaha. Hä. Nähä. Hä.
Redan härute märks det hur friheten tillväxer med avståndet från kansliet. Avlämningen tillgår så att vederbörande utan att släppa ett ljud ifrån sig fäster nattlistan på dörren. Har det redan varit avlämning, undrar Adamsson, då kanske det är tid för en att klä sig. Adamsson tycker att det är barnslitt alltihop. Hun nu den, käre dagkorpralen…Visst påminner mycket härom om barnavård och abx. Vantarna har t.ex. en ”snoa som man drar åt om handleden alldeles som barn brukar ha det ordnat för att inte tappa sina små ullhandskar. När har pälsen och vantarna på känns de senare otympliga och skarvade som proteser.

20 januari 1942
Äntligen en gammal vän på backen. Vem mötte jag i morgondiset, jo 242 Carlsson, löjtnant Dahlstrands och den övriga officerskaderns skyddsling. Han var jämmerlig att skåda i modell tie, bred och skrynklig och tafatt. Fy fan Edvard, vad man känner sig ensam, håhå, att man skulle möta dig här. Å Kihlhagen sen! Kommer du ihåg vad han sa när vi skiljdes sist?
Mmm.
Du skulle ha varit med borte vid expeditionen förut. Jag fick hinna på glasögonen och såg inte ett dygn. Jag gick rätt grå. Kihlhagen utan hälsa. Ser ni inte karl? gastade han. Nej, vem är ni frågade jag? Spex förstår du.
Det blir ett lindande för hr amanuensen i detta år. Tänka sig denne löslemmade säl på ett par skidor. Han skulle tas si snabbare fram på snöskor för at nu inte tala om i vattnet. Som skåning har han en dunkel uppfattning om allt vinterligt. Det är knappt att han vet vad rimfrost är. Han sammanfattade sina känslor inför prövningarna med ett hjärtligt fy faen. Men förslagen som han är så dröjer det nog en eller två dagar innan han övertar sitt befäl.

”Du förstår Edvard, jag säjer bara att jag kompletterar utrustningen, grinade han och slafsade med händerna på äkta sälmanér. Om några dygn tillstöter den lilla terriern Westgren. Jag kan inte påstå att jag längtar efter honom.
En Johansson från Gullspång som tycktes trivas mindre väl bland sina likar trevade sig försiktigt fram mot mig och prövade samvaro. Han är anställd i Gullspång- Munkfors och har förlorat et gott hull sedan ifjol mars. Tände en cigarrcigarett hade råd till det, bolaget betalar halva lönen.
Han sökte gemensamma vänner och vi fann några. Det var något tillbakadraget och enformigt finkänsligt över hans uppträdande.
Han gick inte groft fram med duordet som de andra. Skall jag mina honom ett specialIntresse? Jag inbillar mig att han väntat på en person att tala dämpat och torrt förtroligt med. Varje kväll byter han kläder även om inte statsbesök motiverar permis läggning. Han skyddar sin lille civilisation genom att iakttaga pressvecken och ha sin egen skjorta med slät slips när kväller kommer. Jag överdriver hans självpietet. Han vågar inte alltid underlätta den. Han försöker ett slutord då och då för jämvikten men han skäms i ansiktet sedan. Under dagsslitet ler han diskret och fogar sig i kuren- i likhet med alla jag haft beröring med här är han förvånande tålig. Oppositionen och strejkanden är obefintlig.

Vad hinner man inte allt glömma under några års tjänstledighet- man måste betrakta krigsinternatet som den normala vistelseorten nu.

Gevärsexercisen i grund snö satte minnesreaktonen på ett prov om den bestod till hälften blott. Jag presterade en ganska, oregelmässig bajonettfäktning. Vid ett kolvslag flög förresten böljan i en vid båge bortemot stridsvagnarna.
”Inte tänker- a göra nån exett mer” försäkrade Adam. ”Nää, Hä”.
En olägenhet med den här tomten är den långa vägen till maten. Vi går väl en halvmil var dag till och från taffeln. Backen vid Källedal är otrevligt hal, ”slätt” som pojkarna säger och tunga lastbilar komplicera trafikproblemet över isgatan. Någon fick dödsstöten av en stänkskärm där i natt, hörde jag. Döden statuerar ett exempel heter det. När olyckan är framme. Guds finger var någon annanstans i det ögonblicket förmodligen.
Filmdetaljen, ömhuldas. Vi har två föreställningar den här veckan. Den första i dag. Men menigheten hade helst velat se Kvinna ombord. Hundtjänsten och den avvärjande striden var visserligen instinktiv och delvis förbluffande säkert regisserad med starkt naturalistiska effekter. En pansarstrid utspelades vid grävningsfältet. Men den var inte avsedd att granskas av lokalkännedomen. Framryckningen var skenbar. Dom rotade kring Kråkberget från basen till fiendenästet, där de döda låg väldisciplinerat kringströdda utan att dra fingrarna åt sig när den resande fästningen strök förbi med god landsäkerhet över eldgravar och trådhinder.

Soldater i pappas krig

Alingsås

Brev

Sommaren 1953

Efter midsommar reste Gunilla med Martin och Edit till Alingsås. Steinwalls (Maj en frökenflicka, klar i huvudet, ganska ordinär) hämtade dem i en liten taköppen bil. Ett under att de lyckades pressa in sig i den. Med Edits korg och allt. Martin njöt av resan och gjorde livliga observationer, skrev Gunilla sedan.

Ett brev till pappa Ragnar från mamma Gunilla

Älskade vän! Nu sitter jag här och vill så gärna skriva till dig och berätta. Fast penicillinet gör mig litet däven. Resan gick fint Martin var ytterst stillsam och litet dyster Edit var också snäll men klängig som sådana små alltid är. För mig försiggick allt på ett behagligt avstånd. I Göteborg var Hilkka och mötte och körde mig till Sahlgrenska och till Martins skräck måste han följa med till Riksdalersgatan ensam. Nåja det skadar inte jag var ju snart efter sedan jag fått en penicillinspruta av Oskar.

Nu kommer lilla Edit krypande hon är allas favorit särskilt Stefan kan sitta tyst och beundra. Han har blivit så smal och stilig men har ännu svårt att tala. Polyper i näsan som ska opereras. Han och Martin leker ihop mycket bättre än förra sommaren. Igår var de ute hela dagen i det vackra vädret Martin fick en strålande aptit till middagen åt inte mindre än sex ordinära bitar fläskpannkaka förutom en tallrik nyponsoppa. Det är allt fint för honom att få vara ute i skogen.

Hur det blir vet jag ingenting om. Hilkka är alltid hos Bo. Det går långsamt med förbättringen och de får beräkna år då de är hårt bundna till varandra. Hilkka ser redan sliten ut mycket vaka och jäkt hit och dit. Ma-farmor orkar nog inte riktigt med visserligen säger de att det går bra men det ser jag att hon är mycket trött, Bos ekonomi är alldeles nere så någon hjälp kan de inte få. Jag kryar nu raskt på mig så jag kan sätta igång och jogga. Får se hur allt är vid påsk-tiden då jag hoppas du kan komma och ligga med mig i den sköna franska säng som har en framträdande plats i våningen. Ma kommer nog att flytta till Göteborg och har Pontonjärvåningen att byta med. Den chansen är således ur vägen och ingenting att säga om. Först tyckte jag det var…

Käraste vän, du kanske tycker jag gör mig många bekymmer. Men jag har levt i ett frånvarande tillstånd. Jag har liksom värjt mig för att vara i fred. Velat göra mig likgiltig så jag slipper. Men jag är inte sådan jag vill deltaga. Jag tänker så mycket på dig i kväll, du tänker nog också på oss och vi längtar båda efter varandra.

På måndag läser du kanske vad jag skrivit. Edit snusar lugnt i sin lilla säng och Martin sover i rummet bredvid tillsammans med de andra pojkarna (Stefan, Bror). Jag är oändligt trött som om krafterna smälte bort. Jag längtar så att åter känna livslust jag kan det så intensivt, jag tycker inte om denna dova olust. Käraste kom till påsk om du kan jag älskar dig innanför det mulna.

Så är det söndagsmorgon och vi har vaknat till en ny kulen dag. Vi väntar invasion från Alingsås. Barnen försonar en med tillvaron. Jag blir allt mer främmande i vanliga borgerliga sammanhang. Det är skönt att ha dig att tänka på. Tillsammans med dig skulle jag kunna leva var som helst och skulle kunna ordna miljön trivsam också i Vällingby. Så är det ju var och en får ordna sitt bo efter sin egenart. Visst ska jag hjälpa Hilkka men nog vet jag var jag har mitt. Jag ska nog se till att vi snart är tillsammans igen. Nu sätter jag i alla fall punkt för krämporna.

Bo och Hilkka har mängder med böcker som jag inte läst så jag antar nätterna blir läsnätter litet trist för jag tänker med avsky på att vi nog får vara en vinter till i vårt kyffe. Denna vinters alla sjukdomar har liksom förtagit charmen. Men det tjänar just inte till att tänka på det nu när sommaren snart kommer. Man pratar här så mycket om att det lättat på hyresmarknaden. Du skulle verkligen göra mig ganska glad om du ville gå till bostadsförmedlingen och tala om familjens förändrade läge. När jag var där hade vi ju bara den lilla enrummaren. Säg åt dem att vi bytt oss till en tvårummare men att den är hälsovådlig. Försök att få dem att ge oss en halvmodern i stället. Vem vet kanske det lyckas. Vill de ge oss en som vi inte gillar behöver vi inte ta den ingen kan tvinga oss. Går inte det tänker jag försöka tvinga värden att reparera kakelugnen och täta fönstren om vi också måste vända oss till hälsovårdsnämnden. Jag vet nog att du tycker det är obehagligt att göra det men tänk också att inte är det roligt med sjuka barn. Ja det är litet invecklat en del men du kan glädja dig att barnen är i fin form de är så fina och trevliga båda. Jag har aldrig hört någon annan än Dela säga att Martin är outvecklad. Överallt dit han följer med blir han ansedd som begåvad för en femåring och att han är trevlig och rar som gärna får vara med kamraterna. Alla som sett honom förut säger att han verkar så harmonisk.

Göteborg

Funderade på att ta dem med en rundtur med Paddan något som Aino får berätta om. Du må tro jag var litet högfärdig hela utflykten. Martin sa innan vi åkte :”du ska ta ”häft” stift på munnen då tycker jag att du är söt.” Sällan har jag känt mig så smickrad det lönar sig tydligen att göra sig prydlig. Jag har också permanentat håret och det är han mycket förtjust över. Han är riktigt charmerande ska jag säga. Fast naturligtvis har han alla sina tråkiga egenskaper kvar ändå. Det är inte mycket att göra åt.

Igår kväll var jag ute med Majt och Oskar och hörde en underbar sångkonsert av den afroamerikanska (“negersångerskan” i originaltexten) sångerskan Mathilda Dobbs (Mattiwilda 1925-2015). Hon sjöng inte några märkliga sånger utan sådana som jag hört otaliga gånger men inte så fint och personligt tolkade. Hon liksom lyssnade till sina drillar lika barnsligt lycklig som Edit då hon förtjust hör de märkliga ljud hon kan frambringa. Är inte detta det väsentliga i konstnärskapet? Att ha något av barnets glädje över den egna prestationen. Vad får man ut av det? Att den skapande människan är infantil. Men det är ändå stor skillnad på spädbarnets och den vuxnes förmåga endast glädjen över tingen är gemensamma. Glädje utan habegär.

Inte kan jag skriva ett brev utan att utgjuta mig om Edit. Hon är verkligen bedårande. Hur mycket kan hon inte redan uttrycka bara med det livliga minspelet i det näpna ansiktet? Av någon anledning var hon särskilt hungrig idag. Hon skrek förtvivlat så att jag trodde hon var sjuk först. Men när hembiträdet tog henne tystnade hon och bara såg liksom resignerat på mig, så tog jag henne då skrek hon igen och jag förstod att det var något annat än sjukdom jag visade henne flaskan och hon började fäkta vilt med armar och ben. När jag la henne i korgen gallskrek hon. Men jag måste ju laga i ordning babysemper. Å du skulle sett vilket uttryck av fullkomlig tillfredställelse då hon äntligen hade nappen i sin mun. Sedan ville drillarna aldrig ta slut tills hon var sår trött att hon skrek av det jag tog och vyssjade henne till ro. Fy! Så får man inte göra barnet blir bortskämt och vill alltid vaggas. Men tänk om jag tycker det är så trevligt att jag gärna för mig besvär till bådas lust! Några minuter av kvinnans ”dyrbara liv” som borde ägnas åt ”själsutvecklande” sysselsättningar kurser bridgejuntor mannekänger.

Käraste vän så är vi då snart tillsammans igen alla fyra den femte är bare en längtan än! En lång kyss från din käraste detta är ojämförliga begrepp.

Nå i varje fall har mitt förhållande till Martin blivit ett annat. Om jag också skäller på honom ibland då han visar sina sämsta sidor känner jag en allt starkare ömhet för denne egendomlige gosse. Jag tycker han alltmer börjar visa drag som liknar dig. Fast Edit kanske visar en ännu tydligare likhet. Särskilt partiet kring ögonen har du givit henne. Hon är så snäll den lilla utan att vara det minsta slö. Hon möter livet full av godhet och förtroende. Jag blir nästan rädd ibland då jag ser henne och tänker på hur det i allmänhet brukar gå för sådana. Hur som helst en sådan grund är den säkraste.

Ja nu ska jag väl se till att kvickna till så pass att barnen får middag. Martin kramar dig kyssa dig sova i din famn älskade.

P.S. Edit kan sitta på magen och rida hon också! Så du får nog ett arbete med dina barn.

En poet i Vasaparken.

En dag i femtiotalets Stockholm

Vasaparken är ett draghål. Över den stora gräsplanen har västan fritt fält, den snurrar och snor mellan träden. Jag blev förkyld där en dag före påsk, influensa, bröt ut på söndagen, då jag hade uppdraget att göra ett reportage på Bosön, tacksam få slippa. Stannade hemma. Gunilla ringde till tidningen. Olustkänslan minskades av att jag hade påskledigheten framför mig. Dessutom var jag sjuk, nära 40 grader, ledvärk som när fönen spolade in över Rheinzabern 50. Men på måndagen bara snuva. Kunde nog gått till jobbet trots motighet men gav fan i det. Inte heller på onsdagen och så var det påsken. Som drygade ut med stillaliggande på Pontonjärgatan. ”Svärmor” hade följt med Hilkka och ungarna till Göteborg. Naturligtvis trivdes vi inte i hennes våning trots värme och det där. Frankenstein med skyffeln irriterade. Vi delade en halvliter Skåne på det att Edit blev lite dimmig när hon när hon fick bröstet sedan. Flickan missprydes en smula och slog på kinderna men är annars … och älsklig att se på. Har inte någon gång under sina första två månader… starkt barn som utvecklas harmoniskt och lättskött. Martin tycker om henne och visar ömhet, vill att hon ska ut och få frisk luft.

Kapitel Åtta

A hard day’s night!

Biografen var packad med ungdomar mellan elva och fjorton. Tomas och jag satt som vanligt i mitten av elfte raden. Ridån drogs isär samtidigt som George, John och Ringo kom springande nedför en gata med ett koppel flickor efter sig började flera tjejer framför och bakom oss hoppa uppochned i stolarna, gapa och skrika hysteriskt.

Jag försökte koncentrera mig på filmen trots de öronbedövande skriken från publiken. En känsla som kunde kallas förälskelse omslöt mig, och jag ville ha den för mig själv. Jag stördes om och om igen särskilt av en tjej framför mig som hela tiden ställde sig upp för att skrika. Tomas försökte få tyst på henne genom att slå henne så hårt han kunde i huvudet med en hoprullad tidning, utan att det hjälpte.

”Är ni inte knäppa, det är en film är det inte”, tänkte jag surt. ”De kan liksom inte höra er hur mycket ni än ropar på dem.”

Jag var rätt nöjd med att lämna bion. I soffan i köksalkoven kunde jag samman med Tomas sjunka ned och i lugn och ro lyssna till skivan. Några bitar ur filmen hade jag tagit till mig och tyckte om som scenen där John drunknade i badkaret. När de flydde nedför brandtrappan till låten Can’t buy me love och scenen när Ringo promenerade vid strandkanten och pratade med en ung kille som var i min och Tomas ålder. Pauls morfar var en kul typ.

Can’t buy me love, sjöng Beatles på skivan, nu förstod jag lite bättre den engelska texten och funderade på den.

”Köpte jag er kärlek om jag köpte era skivor, funderade jag det var inte ringar eller pengar som jag köpte utan er musik, humor och fantasi när jag köpte en skiva eller köpte en biobiljett för att se er film. Var det dålig kärlek?”

Jag hade alltid älskat människor som hade fantasi som berättade historier som HC Andersen, Maria, Tomas, såna som målade och skulpterade som mamma och pappa. De berättade ju också historier i sin poesi. Poesi och en text som den i Can’t buy me love var samma. Det kunde vara kul om någon som ville sätta musik till något som mamma eller pappa hade skrivit. Jag hade hört och sett på Hylands Hörna någon som sjungit en sång med poesi som Nils Ferlin skrivit.

”En kärlek som tände fantasin eller fantasi som tände kärleken är det en kärlek som inte går att köpa,” funderade jag. Det var komplicerat för, för att få del av the Beatles fantasi som behövdes för att skapa texter och musik måste jag köpa deras skivor. Tänkte att de väl kunde behöva pengar för de behövde något att äta, någonstans att bo och det kostade nog pengar att göra skivor som det gjorde att måla tavlor. De sa i texten att de inte ville ha ringar eller pengar för det kunde inte köpa dem kärlek. Men var det inte med pengar som man värderade vad något som skapats var värt.

En ring som någon gav till mig inte för något annat än att han tyckte att det var något han ville ge mig var inte det också en kärlek som inte köpts för pengar. En köpt kärlek var kanske då du gav mig ringen för att genom den få min kärlek eller om jag ville ge dig min kärlek inte för att det var dig jag älskade utan ringen, tänkte jag och tyckte att det lät ganska bra.

Jag berättade för Thias hur jag tänkt och han skrattade jakande. Skönt att jag tyckt något som inte var dumt. Det var spännande tyckte jag att fantisera och fundera kring Beatles låtar ibland var det inte nödvändigt med något rätt svar bara att tillåtas ha olika funderingar som när pappa, Maria och Martin diskuterade politik eller något annat som filosofi. De började med en fråga som de hade funderingar kring och pratet dem emellan ledde till andra funderingar. Det var kul att lyssna på dem. Än ville jag inte ge mig in i deras diskussioner. Lärde mig ändå mycket mer av den fria diskussionen än av de tvärsäkra uttalanden om saker som mina fosterföräldrar gav uttryck för.

Såg alltid på Aktuellt för jag tyckte det var spännande att veta vad som hände i världen även om allt inte var så särskilt roligt. Det var hemskt med krig och barn som inte fick mat. Som barn i alla tider undrade jag varför det var så, men vuxna som Maggie, Lilly och Kent så var det kanske normalt att somliga hade och andra inte hade.

Min mamma var inte normal det var därför hon satt på Beckis, hon som aldrig gjort mig illa. Vuxna som ansåg sig vara normala såg sig som mera värda än andra. Det var något som varken Maria och pappa som alltid pratade om hur det skulle bli fred samman med Martin tänkte. Martin ville att det skulle vara fred i Israel precis som hans mamma Dela som längre fram skulle skriva artiklar om att det var något som även palestinierna behövde.

Det var 1964 det här året när jag såg och lyssnade på A hard day’s night. Jag var 11 år och Beatles och de andra popgrupperna påstods alla komma från Mersey som Gerry & The Pacemakers liv och leverne var på tapeten. Varje vecka i programmet som hette Lilla journalen presenterades de. Ingrid Schrewelius var ändå mest intresserad av modet från Paris.

Kläder var ett måste och Maggie tyckte att Anns avlagda kläder som tyvärr inte passade min färgskala var tillräckligt för mig. Mörkgrönt som visst var Anns favoritfärg passade inte en blondin, men familjen Grå hade väl inte råd att köpa nytt åt mig. Kjolar, kalasbyxor, blusar och tröjor, skor som det blev hål i, även Anns avlagda underkläder fick jag. I de kläderna kände jag mig som en barnunge hatade kalasbyxorna, men det fanns ett par kakifärgade byxor i högen som jag nu fått och det var ändå något när de inte tyckte att jeans var något de ville kosta på mig.

Men det var inte alls roligt när jag gick in i en butik och någon frågade vad jag hette.

Jag heter Edit, svarade jag vänligt

Är inte du en pojke, svarade den snorkiga tanten ohövligt.

Varför tror du att jag är pojke, undrade jag

Du har byxor och kort hår, sa hon. Det är omoraliskt att gå klädd så där.

Jag gick ut från butiken arg och kränkt. Det var inte alls roligt att tas för något man inte var. Men jag hade hört på TV att några retade de pojkar som lät håret växa för att få samma frisyr som Beatles blev kallade flickor. Jag förstod hur de kände sig för om man var kille ville man nog tas för pojke precis som jag som flicka. Numera kallade vi oss för killar och tjejer det var bara gamla människor som använde pojke och flicka.

När det där hände mig undrade jag om det var så det kändes när någon dömde dig för att du hade en annan hudfärg. Jag bestämde mig för att jag skulle försöka att aldrig komma med påståenden om någon som jag inte kände. Det var bättre att fråga vem du var och låta den personen berätta själv. Jag beslutade mig för att så skulle jag försöka göra med alla människor även de där popstjärnorna. Det var något som en del av oss förstod, men som alltid inte alla. Hade jag privilegiet att ha olika sorters vuxna omkring mig som gjorde att jag skulle förstå att vi var individer?

Det var musiken som förändrade mångas liv och P3 sände ett program varje lördag som hette Tio i topp och på tisdagskvällarna klockan åtta var det Kvällstoppen. Den där radiogrammofonen som Britta hade brukat använda hade placerats i mitt rum en söndag när jag kom hem från Kungsholmen. Britta hade fått en transistorradio naturligtvis från elektronikföretaget. Den stod i köksfönstret och hon kunde lyssna på den när hon arbetade i köket med maten och bakade bullar. Hon älskade Svensktoppen.

Jag var glad för nu kunde jag lyssna på de program jag önskade och helst var det Kvällstoppen för där spelades de tjugo mest sålda låtarna även sånt som fanns ännu längre ned på listorna. De populäraste låtarna var inte alltid bäst tyckte jag, men mina favoriter bland banden var ändå rätt populära som Gerry & The Pacemaker, The Troggs, The Tremelous och The Merseybeats förutom The Beatles.

Tänk att få höra något av de där banden på riktigt, men om Britta fick som hon ville skulle det aldrig bli så. Jag älskade Freddie and the Dreamers show till You were made for me. Freddie var en sån som vågade bjuda på sig som Tomas, inte som de där i min klass som var snorkiga och verkade tro att det gjorde dem intressanta när de låtsades vara tuffa och fånade sig om tjejbaciller. De sa ofta högt vad de ansåg om mig för de ansåg att jag som barn till en galen morsa var legitimt mobboffer. Det kändes så även om andra tjejer upplevde det samma, den otäcka delen av mobbing att man tror sig om att vara speciellt utvald och därmed mindre värd än andra.

– Vem vill ha en äcklig tjej som hon? Jag skulle inte vilja ta i henne med tång, sa Klasse till de andra killarna tillräckligt högt för att jag skulle höra när jag gick förbi dem på väg hem från skolan under våren. Han var själv tanig såg ut som ett skelett och var själv inte särskilt snygg, men killars utseende var visst inte viktigt. Hans kompisar tittade nedlåtande på mig och skrattade rått.

”Tomas gillar mig och tycker inte jag är äcklig, tänkte jag upproriskt,” han är roligare och sötare än någon av er. Det finns väl andra än ni. ”

Flertalet tjejer i skolan tog till sig bilden som kablades ut genom TV och tidningar om hur ett Beatles fan skulle vara. De ville vara ett riktigt fans något som var viktigt var att tycka, tänka och klä sig efter den stil som de trodde att fansen från England och USA hade. Om de hade tur hade de pappor som hade råd att kosta på dem det som för tillfället var inne. The Beatles var deras här var det inte tillåtet att ha egna tankar och drömmar om dem. De av oss som inte hade råd eller inte ville behandlade de efter eget tycke och de kände sig starka för att de hade en svans av beundrare som svassade kring dem.

– Hur vet ni, vågade jag fråga en dag i skolan, hur ett riktigt fan är genom att se på TV. De där i England och USA som vi ser på TV är väl inte alla fans bara några stycken. Det jag såg när Beatles återvände till London på flygplatsen var att fansen såg olika ut allihop.

– Men, det är viktigt att vara inne och därför vill vi vara det begriper du inte, sa Lisbeth och vände demonstrativt ryggen åt mig. – Du ser helt ute ut. Ful och så har du en galen morsa också.

– Hon är konstnär precis som Stu Sutcliffe var och han var Johns bästa kompis, sa jag surt.

– Stu är ingen riktig Beatles, sa Karina, Paul är förresten sötast och jag tror inte att han vill ha något med fula tjejer som du att göra. Stick härifrån kom inte här och snacka om våra killar.

De andra skrattade rått samman med Lisbeth och Karina även om de inte hade rätt modekläder på sig och inte var ett dugg vackrare än jag. Jag gick ledsen, men också lite arg därifrån trodde de verkligen att de var mer intresserade av tolvåringar än av mig som bara var elva.

”De ville nog ha äldre tjejer alla fyra”, tänkte jag, ”Pia och jag som bara är elva är klokare än de, för vi visste att Beatles var för gamla för oss”.

Vi ville gärna träffa någon som dom och Tomas var faktiskt en kille som var lika spännande, rolig och konstnärlig som dom. Han hade skaffat sig en liten trumma som han försökte spela på och än lät det väl inte bra, men om han verkligen ville så skulle han nog också bli popstjärna om han ville. Tyvärr för mig var han min styvbror och jag kände för honom som man kände för en äkta bror, men optimistiskt kunde man hoppas på att det fanns fler som han. De där från Mersey hade ju också bevisat det.

Tomas och jag hade sovit till långt inpå kvällen för att orka titta på en direktsänd show som började efter tolvslaget på nyårsafton där the Beatles skulle uppträda.

Det började med att Ringo sköts ut ur en kanon. Sedan kom de andra tre in på scenen för att spela upp en parodi på Romeo och Julia. John var Julia och hade klätt ut sig i ett par tjocka långa blonda flätor. Han påminde mest om en bastant tysk Gretchen och blev förbannad på publiken som störde uppträdandet med att vråla. Han vände sig mot den och skrek:

– Shut up!

”Du gillar visst inte heller de där, tänkte jag nöjd för jag hade undrat om jag kanske var en tråkig person som inte tyckte om dem som skrek.

The Beatles var deras och de skulle dansa efter fansens pipa. Jag undrade när de skrek så där om det var bandet de var intresserade av eller var det bara deras egna röster. Det verkade som i skolan mest handla om att vara en del av gänget och inte om The Beatles. Just nu var det inne att vara Beatles fans och då var de det oavsett om de tyckte om musiken eller inte. Vi som var förtjusta i deras musik, humor och ville se dem uppträda var vi i minoritet.

Det trodde jag var fel för när jag såg en konsert på TV så satt de flesta fans lugnt och lyssnade till musiken. De som skrek sig döva fick mest uppmärksamhet av kameran och eftersom tjejer som Karina och Lisbeth levde på att vara populära så apade de efter allt de såg på TV. Pia och jag som tjejer uppträdde annorlunda inte för att vi var unika utan för att vi tillhörde majoriteten av fans.

Jag kände personligen att jag behövde The Beatles för annat än musiken. De gav mig något som hjälpte mig att hantera min egen livssituation. Fans som hade en trygg uppväxt kunde kanske inte förstå vad de betydde för mig. Jag hade samtidigt svårt att förstå deras intresse. Det jag undrade över mest var om någon av mina klasskompisar ville bli min kompis. För en kompis i klassen kunde vara kul.

Kapitel Sju

Klass och poesi

Det hade varit under vinterlovet som jag första gången mött Maggies bror Robban utanför Flen. Han var så tunn och smal att han nästan försvann bakom sin välväxta, bastanta matronan till hustru Elsa. Den vintern hade det varit så mycket snö att den även i Sörmland täckt taknocken till tvåvåningshuset. Ann och jag hade byggt en snölykta samman med kusinerna Kerstin och Anton medan Elsa och Maggie lagade middag. En timme senare hade blöta Lovikkavantar, mössor och byxor hängt på tork över den öppna spisen. Kåldolmar, kokt potatis med lingonsylt hade smakat himmelskt. Elsa var bonddotter och kunde allt det som en bondmora borde kunna. Maggies bror var nog inte rätt man för henne, hörde att hon ofta muttrade om att han var en lat typ som sällan hade arbete.

Robban hade dragit sig undan med fem pilsner i rummet intill, medan Maggie och Elsa satt vid det runda vitmålade köksbordet och skvallrade om hans tillkortakommanden.

– Det är Nils Ferlins fel att min bror strular omkring på vägarna super och lämnar dig och barnen vind för våg, hade Maggie sagt. Där kom det hennes negativa syn på konstnärstyper. Det kunde ju inte vara hennes bror som tyckte om att luffa samman med Ferlin. det hade jag tyckt om.

Ann hade gett sig ut med sina kusiner igen, men jag tittade nyfiket in till Robban. En av Nils vänner. Han vinkade mig till sig. Han höll något i handen och med en vänlig gest gav han mig det. En liten statyett i brons med de tre aporna, en höll för öronen, en höll för munnen, en höll för ögonen samtidigt gav han sin syster en menande inte helt vänlig blick.

Jag hade hört Nils läsa sina dikter från radion många gånger och tyckt om hans djupa, varma värmländska stämma:

Jag kunde ju vara…

En luffare är jag- vad mera,
Jag kunde ju vara en präst,
Jag kunde ju vara en brukspatron
En bonde eller en häst…

Det kändes stort att få en så fin present av en vän till honom. Tyvärr kom Maggie och Elsa in och störde. Jag hade velat höra någon historia om vad de gjort på vägarna. Samma natt drömde jag om att jag gav mig ut på luffen. De kunde kanske följa med, som zigenarnas(numera har de fått sitt riktiga namn romanes) och cirkusfolket gjorde. häst och vagn tyckte jag var spännande mindes hur jag fått köra Saga ardennern på landet i Brastad.

Vad var det för sorts familj jag hamnat i där Maggie önskade framstå som den välartade kvinnan utan problem. Hon ansåg visst att de problem som fanns var någon annans fel. Det var inte hennes bror som hade alkoholproblem och som inte tog ansvar för sin familj utan Nils Ferlin som tvingade honom att göra sånt han annars inte skulle ha gjort. Dömde hon alla poeter efter samma mått för att en hade tvingat hennes stackars bror att göra något som fick hennes fina familj att framstå som inte fullt så fin.

Fasaden av oantastlighet hade gått så långt att hennes egen familj hade bytt namn från Larsson till Grå därför att polisen en dag hade kommit och knackat på deras dörr. De hade gått fel det var grannen de sökte som också hette Larsson. Vad skulle grannarna tycka om det hände igen, så bytte de snabbt namn för inte gick det för sig att bli förväxlade med lågklassiga individer med namnet Larsson. Kents syster var inte heller någon som riktigt dög i hennes ögon. Hennes man var visst bara banktjänsteman på ett litet kontor söder om Stockholm. Gretas man var fin ingenjör på ett stort och välkänt elektronikföretag. Kents föräldrar, hette visst Larsson ännu.

Hon skröt ändå med att hans mamma hade ett adligt namn men egentligen var de också några hon ansåg var konstiga. När jag träffade Lilian för första gången mötte jag en gammal kvinna som var lite som min mormors lite viktorianska släkt. Vi blev snabbt vänner även om hon var så senil att hon för det mesta var i sin egen värld. I lägenheten vid Odengatan fanns mycket fina antika möbler, tavlor och böcker, en atmosfär som kändes hemtam för mig. Det var den kulturella atmosfären som påminde om min egen mormors. Människor med hennes bakgrund verkade ofta trygga i sin miljö och hade därför råd att vara generösa. Maggie som gift in sig i en borgerlig familj var osäker på sin roll. Hon hade tagit klivit från arbetarklassen till medelklassen genom att gifta sig till det. Var det därför hon gjorde som hon gjorde.

Den enda i hennes egen biologiska familj som hon oupphörligen höjde till skyarna var hennes egen pappa som trots att han var 85 år var både klar och redig. Han som för den som inte var blind var en försupen, snuskgubbe. Det var hennes självförnekelse som gick ut över mig och andra. Hon måste för att uppehålla en oantastlig fasad låtsas att hennes bakgrund inte var så underklassig som den enligt henne var.

Jag som hade kommit in i hennes fina familj från slummens Vasastan hade hon försökt stöpa om så att jag skulle passa in i hennes världsbild. Hon hade trott att jag var ett socialt underklassigt barn. Men hur skulle det gå när ingen utom hennes lilla familj dög. Kents syster dög inte, hennes familj var inte lika fin som hennes.

Fundersam blev hon när hon träffat min morbror, moster, mormor i Brastad. Något måste väl vara fel när det verkade som om min mamma hade brutit med den i Maggies ögon fina borgerliga miljö som hon kom ifrån. Jag hade hört henne prata särskilt med grannfrun om vad hon ansåg om kvinnor som skaffade barn utan att vara gifta.

Så snart jag bytte miljö blev jag mer aktiv i kamratgänget, tog egna initiativ och deltog i lekarna. Maggies beslut att inte längre försöka fostra mig enligt hennes egna normer och värderingar skulle till sist visa sig vara ett gott beslut för mig, bland barnen på Maltesholmsvägen i Hässelby Gård.

Sånt förstod jag inte, inte heller varför de som hade mer pengar, utbildning också ansågs vara bättre människor än andra. Jag saknade min släkt därför att de inte bara med ord utan med sitt sätt att vara hade lärt mig att döma människor som Martin Luther King hade önskat utifrån karaktär och inget annat. Vi har alla en karaktär och värdefull personlighet och att lära känna alla de olika typer av människor på vår jord tyckte jag var spännande. Min fostermor och jag skulle aldrig kunna förstå varandra så när jag en dag hörde ett samtal mellan henne och grannfrun drog jag efter andan:

– Hon är helt omöjlig att uppfostra, så nu har jag gett upp, sa hon till grannfrun så att jag hörde henne och lite av rädslan släppte taget. Jag blev bara osäker av att tvingas anpassa mig efter hennes regler.

”Tack för det. Jag kan leva utan dig och din snobbiga lilla familj. Din pappa är en sån där som folk kallar snuskgubbar och varnar sina barn för. Den enda som är värd något är din bror han som varit luffarkompis med Nils Ferlin.”

Det visade sig att hon menade allvar hon lät mig vara och det var skönt. Den uppfostran och vägledning jag trodde mig behöva fanns på Svarvargatan.

Där i stan tillsammans med Thias, Pia och de andra kunde jag dela min glädje inför den nya musiken. Här fanns ingen avundsjuk. Pia hade skaffat ett twistband som hon och jag samman med några andra tjejer trevande började lära oss hoppa. Chubby Checkers hit hade skapat nya lekar, kjolar, en dans och en godispåse. Godispåsen Twist var den som höll längst fanns ännu att köpa även om något ljushuvud har bytt ut det gamla mot något nytt. Under sommaren hälsade jag på i Ingas hem en bit utanför Göteborg. I vardagsrummet i tegelhuset ställde vi två stolar en bit ifrån varandra och band twistbandet runt. Inga och jag hittade på flera olika trick som jag tog med mig till stan. Pia blev förtjust.