1961- Murar byggs

Det var i augusti 1961 som Berlinmuren byggdes, men för mig var en annan mur värre. Mamma skulle flyttas från Karolinska Psykiatriska till Beckomberga Mentalsjukhus. Att en vän till familjen var den som beslutade om flytten talades det aldrig om. Hur det skulle påverka mig som barn var det ingen som egentligen tog hänsyn till. Det var bara att bita ihop och acceptera att jag inte skulle få komma hem igen.

Jag hade ännu inte någon kompis bland klasskamraterna. Maggie hade bjudit hem några av dem på min födelsedag. Det blev bara värre av det för de hade inte tyckt om henne och frös därför ut mig totalt. Hon hade skvallrat för en av pojkarnas pappa att min mamma var inlagd på Beckis och det behöll han inte för sig själv. Snart visste alla klasskamrater om det och de kallade mig dum, ful och äcklig. Jag var så osäker på mitt eget värde när jag var i Hässelby att jag inte vågade bryta in och ta plats.

Vår lärarinna tyckte att jag var lite bakom eftersom jag hade svårt med matematiken. Läsningen kämpade jag med men eftersom jag läspade och fortfarande stammade lite var jag enligt tidens dom dum. Stamningen gick över så snart jag träffade Tomas och gänget i stan där jag kände mig trygg efter ett tag försvann stamningen helt, men läspningen tog längre tid, till slut skickades jag till en talpedagog. Det var aldrig någon av de vuxna inte heller i skolan som undrade över att mina svårigheter hade andra orsaker än rent mekaniska. Läspade gjorde jag inte heller inne i stan. Det kunde inte vara något som hade med fosterhemmet att göra myndigheterna kunde väl inte fatta fel beslut. Maggie och fröken Karin var goda vänner sedan länge så det måste vara mig det var fel på vilket de aldrig glömde att påpeka för mig.

I Hässelby var jag otrygg och därför osäker på Kungsholmen var jag trygg och därför säker. De båda hemmen borde ha samarbetat bättre, men det beslöts över mitt huvud att jag skulle betraktas som mina fosterföräldrars barn när jag var där. Hos dem skulle jag följa deras normer när jag var i stan fick jag följa deras det hjälpte inte gjorde mig bara mer förvirrad.

Det var enligt expertisen möjligt att ett barn kunde förändras genom att omplacera. Miljön var det enda viktiga för ett barns utveckling. Den ursprungliga, att gener faktiskt gjorde att även barn inom en och samma familj var olika och därför reagerade olika på samma uppfostran vågade man efter nazisternas raslära inte ta i sin mun. Rasbiologin var ju också en skamlig svensk uppfinning att Darwin hade misstolkats av dem som inbillade sig vara överlägsna andra kom att ställa till det för många barn och deras föräldrar.

Var vi utsatta för expertisens experimentlusta? Framtiden fick utvisa det. Nu några bilder på Loviselundsskolan från 2010.

• 

• 

• 

• 

Som nybliven 8 åring på Loviselundsskolan i Hässelby fanns annat som ett vinterlov att se framemot. Fosterfamiljen reste till Funäsdalen där de hade hyrt en stuga hos en getbonde. Jag fick följa med.

Vinterlov

Skidorna var ännu av trä, kringlorna runt stavspetsarna var inte fullt lika stora som på äldre modeller, men stora nog. Ordentliga pjäxor på fötterna av läder, som sattes fast på skidorna med hjälp av stålbindningar. Marinblå skidbyxor av stuprörsmodell hade jag fått ärva, tjock islandströja, anorak och vita Lovikkavantar. Skidor hade jag lärt mig åka i en skidskola i Vanadisparken när jag var 6 år så lappkast, ploga nedför och saxa uppför en backe kunde jag, men det var skillnad på backarna i parken och fjällen i Härjedalen. Jag skulle senare göra som Maggie och sätta mig på skidorna, när det blev för brant. Efter skidfärden bjöd bonden på knäckebrödsmacka med äkta messmör gjord på getmjölk över en öppen eldstad mitt i lillstugan, surströmmingsklämma och skrönor.

Gruvlaget var uppe och höll rast. Då fick de se en hög med ormar. Det var en hel möja som låg på gruvvarvet. Och då var det en i gruvlaget som tog en stång och skulle slå till mitt i ormhögen. Men då sa gruvförmannen: ‘Gör inte så där! Det är inte bra!’ Men inte brydde sej karln om det, utan slog till med stången bland ormarna. Och i det samma var alltihop borta! ‘Det där skulle du inte ha gjort!’ sa gruvförmannen. ‘Det är inte bra att röra sånt!’ sa han. Och han fick rätt för sen fick karlen en stor sten i skallen där i gruvan samma dag, så han låg länge för döden. Och det där var rådande, och det är farligt att rå sig om tocket.

Maggie viskade till Kent hörde jag när jag kröp i säng trött efter skidåkningen att bondens son var efterbliven som man blir i de här tassemarkerna. Jag undrade varför vissa personer aldrig dög i hennes ögon. Men Edvin tyckte jag om för han hade blivit imponerad av mig som var den enda av de där dryga stockholmarna som åt surströmmingsklämma. Någon dryg stockholmare var jag inte för surströmming hade mamma och moster Hillkka lärt mig äta en vana de fått med sig ifrån barn- och ungdomstiden i Stensele, Byske eller Lövånger. När det under vintrarna hade funnits att köpa klämma i en av bodarna på Skansen hade de, jag och kusin Inger.

Murar byggdes inte bara av betong och murbruk utan också mellan människor som ansågs ha olika värde. En del av oss barn som unga kämpade för att riva ner dem. Var det kanske det som var skillnaden mellan mitt ursprungshem och som ju fortfarande fanns på Svarvargatan och mina fosterföräldrars hem i Hässelby.

Sommarlov

Duvorna kuttrar i dag
mild luft har blåst hit från havet
Våren börjar alltid
för dem som märker tecknen.
Duvorna kuttrar en vinterpaus (G. Bjerner)

Snön smälte och majbrasan tändes. Studenterna sjöng på den svart/ vita TV:n från elektronikföretaget på Lilla Essingen, att vintern rasat ut bland våra fjällar. Det var juni och skolavslutning mitt första skolår.

Värme hade vi ingen ännu men det var gymnastikuppvisning i gymnastiksalen bakom skolan. Efter uppvisningen tog sig elever, föräldrar och lärare nedför de långa branta trapporna för att samlas på skolgården i ordentliga rader sexorna till vänster, de övriga klasserna i rader efter dem och ettorna längst ut till höger, med näsorna vända mot huvudbyggnaden och i bokstavsordning, efternamn från A-Ö. Det hade varit förvirrande i början av skolåret för min del, för vems efternamn hade jag, pappas, mammas eller fosterföräldrarnas. Den där bokstavsordningen hade gällt både när det ringde in efter rasten då vi skulle ställa upp oss utanför klassrummet och när vi skulle till matsalen. Jag kunde välja på B, E eller G, men till slut bestämdes det att eftersom pappa och mamma varit trolovade så gällde pappas efternamn som började på E. Och det var ju rätt mamma ville att jag skulle ha pappas namn Edvardson.

Det var bra tyckte jag för det var tredje plats i kön mitt emellan Nelly och Bettan. De var de enda i klassen som inte retade mig för det där med mamma. I början var inte placeringen så viktig eftersom ettorna alltid kom in sist, men i sexan var vi först och då var vi tre först in. Och först var väl alltid bäst.

Rektorn kunde hålla sitt tal som handlade om FN och Dag Hammarskiöld som innan året var slut skulle vara död, men som ännu var generalsekreterare och ett bevis för att vårt land och folk ännu var att räkna med. Talet liksom de sånger vi sjöng som, Man och morske män finns i gamla Sverige än, luktade beundran för den nordiska rasen. Bara för att “kriget“var slut innebar det inte att sk. nazistiska eller som jag hellre menar rasbiologiska värderingar kvar bland äldre i befolkningen och ofta de i skolan, vården och kulturen.

En orkester spelade upp och så sjöng vi “Du gamla du fria” och “En blomstertid nu kommer”. Den blå/gula flaggan vajjade för blåsten några mörka moln hade tornat upp sig i fjärran, men visst skulle vi hinna med alltsammans innan åskknallen och störtskuren kom.

Fröken Karin samlade oss med våra föräldrar i klassrummet där hon hade skrivit några ord på svarta tavlan som egentligen var grön.

Trevlig sommar

Välkommen åter i höst

Låt stå!!

Karin fick en blomsterkvast och en ask choklad så lämnade vi skolan för vårt första sommarlov och utan betyg. Det var andra året i skolan som vi skulle få ett sådant. Det viktigaste som skett det året var att det blivit förbjudet för läraren att använda våld, men tyvärr var det okej för föräldrar.

Dagen därpå sken solen och jag stod färdigklädd i hallen. Den här dagen hotade att bli varm så jag var klädd i shorts, kortärmad blus och tygskor. Familjen skulle på semester utan att tala om för mig vart. Mamma hade skrivit ett brev som jag aldrig fick. Det var sällan under åren jag fick läsa dom.

Maggie idkade censur, så att mamma hade skrivit att jag skulle leta upp mina kusiner eftersom hon hört att vi skulle till Brastad visste jag inte. Varför det var censurerat kunde man undra, men Maggie hade väl sina skäl.

Spännande kändes det att resa iväg någonstans vart det än ledde. Ann kom in i hallen låtsades leta i trådkorgen där vantar och mössor förvarades så vände hon sig ilsket mot mig och spände sin stålgrå blick i mina ljusblå.

Du har tagit min handske, Edit, du har haft bort den, det vet jag nog, skrek hon och pekade upprört på mig medan hon rörde runt i korgen. Hon var duktig på att spela teater.

Jag har inte tagit den, försvarade jag mig överraskad av påhoppet, undrade för mig själv vad hon behövde handskar för. (om jag nu hade tagit dom varför bara en)

Det har du visst det. Det vet jag nog, bjäbbade Ann.

Jag har inte haft några handskar, svarade jag med osäkert darrande stämma.

Pang! Blodet sprutade från min näsa, läppen hade spruckit. Kent hade slagit till hårt och utan pardon.

Du ljuger, röt han ursinnigt. Naturligtvis gjorde jag det inte kunde det vara hans välartade dotter.

Resolut och utan krusiduller knuffade Maggie in mig i badrummet. Ilsket muttrande med hårda händer tvättade hon mig ren från blod. Hon var lika övertygad om att jag ljugit som Kent. Jag var alltför groggy efter den perfekta högern mitt i ansiktet för att göra annat än att stumt motta den hårdhänta behandlingen, underligt att jag inte hade stupat i backen.

”Jag var dum så det var antagligen något jag hade gjort som jag glömt”, tänkte jag, en timme senare satt jag bekvämt nedhasad i baksätet på den fullpackade bilen. En tjock väska mellan mig och Ann gjorde att jag fick vara ifred för hennes elaka blickar och nyp. Jag hade gott läkkött och solen sken glatt från en klarblå försommarhimmel, så snart hade jag glömt händelsen.

Spänningen och nyfikenheten inför resan smög sig sakta på och med fantasins hjälp red jag i lugnt trav på Bellman längs med vägrenen. Han hade blivit min favoritponny när jag under våren då Ann av någon anledning ville ha med mig hade följt henne en eftermiddag efter lektionerna genom skogen från skolan mot ett slott där det fanns ett stall med 10 hästar. De flesta var gotlandsruss, men där fanns också två små bruna shetlandsponnyer. En ponny var blandad med arabiskt blod lite vild ofta skenade hon med någon ung ryttarinna desperat hängande sig kvar tills hon plötsligt stannade. Två halvblodsskimlar stod också stallade i det trånga stallet. En svart ponny med vågig man som hette Bellman hade blivit min favorit.

Inne i skogen fanns vättar, tomtar och annat sådant småfolk som det funnits bilder av i “Bland tomtar och troll”. Hur de såg ut hade ju både John Bauers och Einar Norelius bilder visat mig. De blandades med Elsa Beskows bilder och Ernst Josefssons bild av Näcken. Han som spelade i forsen som vi passerade och där såg jag florstunna älvor dansande vid skogstjärnen med de vita näckrosorna. Det såg jag så absolut.

En stund stannade vi för rast vid ett vandrarhem någonstans mellan Gränna och Göteborg. Det var nödvändigt för att Kent inte skulle somna vid ratten. Det var få om inga motorvägar på den tiden så det var inte förrän sent på eftermiddagen nästa dag som vi körde in på en bred, grusig avtagsväg innan Brastad. Jag hade sett skylten och blivit glatt överraskad för här hade jag varit på somrarna det mindes jag.

Det var veckan innan midsommar solen stod högt på himlen och små lätta sommarmoln rörde sig lojt över nejden. När vi passerade en avtagsväg som ledde in mot i en stor, tätvuxen skog rös jag till av spänning. Jag undrade om det fanns älvor, skogsrå eller småtroll i skogen eller kanske något annat. Annars var det lika idylliskt fridfullt som bara en svensk sommardag på landet kunde vara. Sex kor låg i gräset lättjefullt utspridda och idisslade. De flesta var röda med vita magar, någon hade en stjärna i pannan, en av dem var svart och vit. I Skåne brukade det vara tvärtom. Någon viftade undan några påflugna flugor med svansen annars var det kolugnt.

En sommardag i juni innebar bara ytterligare en tung arbetsdag med mjölkning, lagning av stängsel, arbete i skog och mark för bonden. Inte ens på helgerna var han helt ledig, eftersom djuren alltid måste skötas och inte gick det ihop ekonomiskt heller därför hade han tvingats hyra ut ett av de ljust gula tvåvåningshusen och övervåningen där vi skulle bo, till två förhatliga stockholmsfamiljer.

Jag tog mig snabbt upp till översta våningsplanet på huvudbyggnaden och föll huvudstupa i säng. Det var tröttsamt att resa, men här kunde det bli en riktig drömsommar, hann jag tänka innan jag somnade i sängen längst in i hörnet. Tidigt på morgonen vaknade jag alltför uppspelt för att kunna sova längre, inte ens den stolta tuppen med påskfärger hade vaknat. Klockan var sju och det var redan ljust, så tuppen var en lat typ.

”Det måste vara massor av spännande saker att upptäcka”, tänkte jag, modigt utan att tänka på att jag kanske gjorde något som Maggie skulle bli arg för klädde mig så tyst jag kunde, utan att väcka den övriga familjen smög jag nedför trappan och ut på förstukvisten. Ett kortklippt klövergräs mjukt och fuktigt, kittlade under mina bara fötter.

Jag tog mig ut genom grinden mot ladugården där mitt på ladugårdsbacken vid den låga sneda dörren in till den på kossor redan tömda ladugårdsbyggnaden, spärrade jag upp mina blå i pur häpnad inför åsynen av en alldeles otroligt stor fuxfärgad ardenner. Hon för det var ett sto hade en vacker vit bläs som täckte hela den långsmala näsryggen. Lykta skulle jag senare i livet lära mig att det hette.

Hemma på Vasastan hade jag brukat mata den bruna häst som drog lumpkärran jag hade inbillat mig att det var Kalle Punt, som det stod om i Mio min Mio. Den här ardennern var mycket större än Kalle som antagligen varit en nordsvensk, brun med lång tjock svart man.

Bonden en mager lite kutryggig i blåställ klädd man placerade just ett ok över bogen på stoet. Det såg lätt ut när han vant och snabbt backade in henne mellan skacklarna framför en räfsa som sattes på plats med hjälp av remmar och stroppar. Han satte sig tillrätta i den enkla sitsen bakom hästen smackade åt Saga som i maklig skritt rörde sig ut från bondgården.

”Det här kunde bli kul,” tänkte jag och smög efter för att se vart bonden tänkte sig. I Småland hade jag sett hur de använde en sådan där när de räfsade hö, men de hade haft traktor istället för häst. Det var mer spännande med en häst. Ekipaget svängde in på en gräsbevuxen väg och upp på en höjd bakom boningshuset. Bakom ett buskage av tätvuxet sly gömde sig ett potatisland. Bonden tänkte visst använda räfsan för att plocka potatis. Var han för lat att göra det för hand eller tyckte han att hästen behövde motion. I vilket fall började bonde och häst räfsa upp färskpotatis ur jorden som väl skulle vara till sillen vid lunch.

Jag sträckte mig lojt ut i det morgondaggsfuktiga gräset en bit ifrån och njöt av solen som värmde alltmer. En sotsvart katta med gräddvita tassar kom på kattors vis försiktigt smygande genom gräset. Hon ålade sig upp i min famn, där hon snart började spinna.

Mina tankar förde bort mot den där sjumilaskogen vi hade passerat på vägen hit. Den hade kommit närmare och jag kände att det var något särskilt med den. Vad dolde sig där bakom något roligt eller farligt man visste aldrig med sjumilaskogar.

”Brastad, hade det stått på skylten så tänk om det var här någonstans som Inger var på somrarna”, och bara tanken att min bästa kusin fanns någonstans i närheten fick mig upprymd.

I rasande fart rusade jag tillbaka till gården. Det här måste jag berätta om. Familjen satt vid frukostbordet när jag i vild galopp, rosig om kinderna, kom instörtande med kattan i hasorna. Hon kunde springa hon trots att hon var tung med kattfoster i livmodern.

Var har du varit? muttrade Maggie ilsket, men eftersom vi var på landet och måste uppföra oss bland bondfolket så kunde hon inte straffa mig hur som helst.

Jag har bara varit med bonden när han plockade potatis, hasplade jag ur mig med andan i halsen. Vet du, jag tror att mina kusiner Inger och Ulla finns här någonstans. Tänk om vi kunde hitta dem.

Vi får väl se, svarade Maggie undvikande, sätt dig och ät. Du springer inte i väg så där något mera. Och dagarna gick och inte hittade jag mina kusiner trots att jag kikade i varje buske. Jag var ända nere vid badstranden och letade, men inte hittade jag minsta tånagel av Inger.

Maggie kallade mig lögnhals och sa att jag skulle sluta fantisera ihop sånt som inte var sant. Det var sorgligt att jag inte hittade dem. Kände mig dum så dum, som inte begrep att mitt öde var att sitta hela sommaren på en filt samman med Maggie.

Men den svarta kattan födde till sist sex stycken små blinda ungar som hon försökte gömma på höskullen. Bonden hittade dem, la dem i en säck och med mig smygande i hasorna gick han djupt in i skogen där stötte han på en slät bergvägg. Han tog en unge i bakbenen och slog den hårt mot väggen flera gånger tills den slutade andas. Jag stod helt tyst utan minsta rörelse utan några som helst känslor och såg på medan han avverkade kattunge efter kattunge.

Ann busade ihop med Lasse, pojken med det morotsröda stubbade håret som bodde tillsammans med sina föräldrar i huset mittemot höskullen. Han kom från Abrahamsberg som var en västerförort en bit med tunnelbanan från Hässelby Gård. En dag hittade de en skatunge som de matade ihjäl. Så blev Ann halvt ihjälstångad av en ko, men inte fick hon stryk eller gå och lägga sig utan middag om hon gjorde något dumt. Det tyckte jag var orättvist och var något som skapade en distans mellan henne och mig som aldrig skulle brytas.

En het julidag då vi alla gick omkring och svettades och vi borde ha gett oss av till stranden kom Lasse och Ann på den ljusa idén att de skulle hjälpa bonden med att mota tjurarna. Oskar och Ruter gick för sig själva i en stor hage i skogen tillsammans med en ung kviga. Varför de fick för sig att de skulle flytta dem speciellt som Oskar var en riktigt elak typ vet väl ingen inte ens de själva. Men om de vuxna aldrig stoppade deras upptåg så ledde det till allt farligare upptåg.

– Vi flyttar tjurarna, Oskar och Ruter, från hagen i skogen till hagen på andra sidan vägen, hojtade lintotten Lasse när han och Ann passerade förbi mig och Maggie som sov tungt.

– Du får stå vid vägen och mota över dem, ropade han. Maggie sov ännu när jag smet iväg eller ens när djuren passerade bara några meter från henne. Lasse och Ann hade skaffat varsitt spö av sälj och jag fick också ett. Det kändes pirrigt och spännande att äntligen få vara på de stora barnens upptåg.

Vi tjejer ställde oss på varsin sida om vägen för Lasse var kille och han gick modigt och stolt bakom tjurarna och motade dem mot grindöppningen. Kvigan var snäll och gjorde som vi ville, men när det gällde tjurarna ingav inte mina 8 eller Anns 11 någon tillräcklig respekt. Oskar och Ruter upptäckte korna som gick och betade på en äng längre ned invid grusvägen. Doften av dem vibrerade så upphetsande i näsborrarna och fick åtrån att vakna.

Snabbt och utan vidare betänkligheter forcerade de det el-försedda stängsel som Kalle och hans dräng Anders jobbat med större delen av sommaren. Gissa om de var glada och Kalle måste ge sig iväg med en av korna till tjuren i granngården. Det gick inte för sig att hon parade sig med Oskar eller Ruter som var födda på gården. Och hon hade blivit tossig så hon behövde tjur, menade han, suckande över tossiga stockholmare. Ångrade antagligen att han hyrt ut sina hus till de där som trodde sig vara bättre än han.

Jag undrade oskyldigt vad han menade, med att kon behövde tjur men Maggie blev arg och ville inte avslöja det för mig. Snuskig fantasi hade hon muttrat.

En dag på stranden

Vi tar med oss barnen till stranden, menade grannfrun. Maggie nickade instämmande och istället för att straffas fick vi en belöning. Det var omöjligt att förstå sig på vuxnas idéer, men glad var jag när deras beslut gick den vägen.

Grusvägen ned till stranden var lång och grovkornigt grusig. Det hade tagit flera veckor för mina storstadsfötter att vänja sig vid att gå barfota på den. Nu i mitten på juli sprang jag liksom resten av barnen på lätta fötter.

Väl nere gick jag och plaskade förstrött längs sandstranden. Den var ytterst normalt bohuslänsk med blåstången liggande i raka strängar längs vattenbrynet. I bakgrunden höjde sig en hög rak rödskimrande bergvägg över nejden. På ena sidan av stranden gick bergskammen enda ut i vattnet och avskärmade effektivt det som eventuellt fanns på andra sidan. Jag såg nyfiket dit undrade vad som fanns bakom den.

”Var är Inger”, tänkte jag, medan jag sökte mig lite längre ut i det långgrunda vattnet. Halva sommaren hade gått utan att vi träffats, ville hon inte det, eller hade jag haft så fel. Det kändes som om hon fanns i närheten, även om den här stranden var fel strand så var det något som lockade. Ett plask fick mig att lyfta blicken och titta ut över vattnet. En liten flicka med kort mörkblont hår stod där ute med ryggen vänd mot mig. Hon kunde inte vara mycket större än jag och ett dovt pirrande i magen av spänning när hoppet tändes rörde upp mina känslor. Hennes fräkniga ansikte vändes plötsligt mot mig.

En kort sekund som kändes som lång stod vi båda alldeles stilla utan att våga andas, rädda för att det skulle vara en hägring och såg avvaktande på varandra. Plötsligt som på kommando började vi samtidigt först i slow-motion röra oss framåt så sprang vi mot varandra med vattnet stänkande i kaskader kring våra brunbrända ben. Skrattande tog vi varandra i händerna och dansade runt tills vi överlyckliga föll omkull på tillräckligt grunt vatten för att inte våra huvuden skulle hamna under vattenytan. Hand i hand kilade vi i väg mot klipporna där Inga viskade att moster, morbror och Ulla var.

Maggie och Kent undrade surt vart jag tagit vägen, men så upptäckte de mig bland klipporna och kom ilsket muttrande efter. De hälsade på de där personerna som tydligen kände mig.

Trevligt att råkas, sa moster. Jag är doktor Majt Stenvall och det här är min man doktor Oskar. Vi är Edits moster och morbror.

God dag doktorn, svarade en förstummad Maggie. Hon var tydligen väldigt förtjust i titlar inte ovanligt på den tiden. Hon bara måste titulera sin man civilingenjör.

Får vi ta med oss Edit för att hon ska få hälsa på sin mormor som också är här, frågade moster uppfodrande.

Det går alldeles utmärkt, doktor Stenvall, svarade Maggie utan tvekan. Hon får stanna så länge ni tycker det passar.

Doktor var ännu på sextiotalet en titel som gjorde att vissa kröp inför överheten en högre titel än ingenjör. Brittas uppträdande inför mina släktingar fick henne att krympa lite framför mina ögon för ögonblicket betydde det lite för mig, men ändå skulle det göra att jag så småningom kunde kasta av mig hennes nedbrytande behandling av mig och min mamma.

Jag, Inger och Ulla hoppade runt på stranden jublande av lycka när vi förstod att vi skulle få vara tillsammans under resten av sommaren.

Morgonen därpå när daggen ännu fuktade gräset kom morbror Oskar körande i sin stora gula herrgårdsvagn. Den mörktigrerade boxern Akja hoppade glatt ur bilen för att hälsa på mig glatt viftade hon med hela kroppen som bara en boxer kunde. Den korta stubbade svansstumpen snurrade som ett helikopterblad. Tillsammans klättrade hon och jag efter hälsningsceremonin in i det stora utrymmet bak i vagnen där jag, hund och kusiner trängde ihop oss på de mjuka kuddarna som låg utströdda över hela golvet.

Hundra meter från gården svängde morbror in på avtagsvägen vi passerat på väg till gården. Den förde rätt in i den mörka skogen. Morbror körde säkert upp och ned för den ena backen efter den andra med den täta mörka skogen på var sida vägen. Så genom ett trollslag tog den och vägen plötsligt slut. En vildvuxen stor äng framför en bergvägg uppenbarade sig i all sin glans. Solen sken varmt och det surrade i luften av olika insekter, fjärilar i olika färger fladdrade lätt omkring bland något utblommade midsommarblomster och hundkex. En slända svirrade förbi och jag visste genast var jag var.

Sommaren innan pappa hade försvunnit ur våra liv hade jag och mamma promenerat runt på vägarna som korsade ängen som jag nu såg framför mig. Vid en dikesren inte långt bort invid den röda klippan som reste sig lodrät över nejden med en spretig martall klängande sig desperat fast vid ett klipputsprång, hade vi funnit en död tornsvala. Nu tänkte jag att det kanske hade varit Tummelisas svala som vi hade hittat. Den kanske inte var död utan bara låg i dvala och en dag skulle den vakna och då skulle jag, mamma och pappa vara tillsammans igen.

 Morbror verkade dödsföraktande köra rakt mot klippan. Han tänkte väl inte krascha rakt mot den, men nej det var en synvilla för en bred grusväg skymtade mellan det högt vajande gräset, lugnt och vant vred han ratten ett halvt varv så att den tunga bilen svängde åt höger och fortsatte längs vägen som smalnade av mer och mer tills den tog tvärstopp, men strax innan vred morbror ännu en gång på ratten och så var vi på den lilla gräsbevuxna stigen den sista biten mot den sommarstuga där jag tillbringat så många sommardagar tillsammans med Inga, Ulla, moster, mamma och Martin. Det var som att komma hem även om mamma naturligtvis inte var där, men moster hade sagt att mormor var på besök.

• 

• 

• 

Innan vi var framme vid stugan passerade vi Jonas Alströmers hus. Han var barnbarns barnbarn till originalet och bodde under vintrarna i Alingsås precis som Inga. Hon och jag lekte ofta att han var samma Jonas Alströmer som hade försökt införa potatis i vårt land på 1700-talet. Den Jonas som bodde i huset visade sig aldrig så han blev ett perfekt mål för fantasier om att han var vampyr. Han sov i en kista i jordkällaren bredvid huset om dagarna och på natten flög han omkring och letade desperat efter potatis i potatisåkrar och i matkällare. De vuxna menade att det var råttor eller skogsmöss som varit framme, men det gick inte vi på.

Herrgårdsvagnen saktade in så att barn och hund kunde hoppa ut på den välklippta gräsmattan, invid ett av körsbärsträden stod morbror Hans lutad över något. Han bodde i vanliga fall i Dalarna så han var långt hemifrån. Det pågick en diskussion mellan honom och moster Ingvor om ett svart klots position. Morbror suckade besviket när Ingegerd tycktes få rätt. Han gick muttrande till en pinne en bit ifrån som de lagt ut som visade var de skulle börja kasta. Kastet blev perfekt klotet nuddade nästan ett mindre rött klot en bit ifrån och han log i mjugg. Spelet hette boule och det var Prins Bertil som gjort spelet som ännu så länge mest var överklassens tidsfördriv här i Sverige populärt. Morbror Bengt var nöjd att ha spöat moster som var en mycket skicklig boule spelare var gott.

• 

• 

• 

I skuggan av ett annat träd som till hösten skulle ge fina päron lite närmare det vita tvåvåningshuset med rödvinsbuskarna vid husknuten, satt en rundnätt vithårig gammal dam i en vilstol med en florstunn violfärgad sjal om sina gamla trötta, värkande axlar. Mormor Sara, för visst var det hon fick snart ett glädjestrålande barnbarn i sin famn.

Jag hade just nu inte tid att stanna i hennes famn för Inger var på väg runt stugknuten där morbror just parkerat bilen. Bakom huset fanns en liten mycket gammal lada, inne i den fanns en tom höskulle, en rostig kokskamin och rester av en svinstia. Där lekte vi ibland mamma-pappa- barn, men nu hade Inga tänkt sig förbi ladan mot en liten stuga nedbäddad i en grönskande slänt som ett skyddande täcke mot vind och rusk. Det var gäststugan där det fanns två tvåvåningssängar och Inga som klättrade upp i den översta slafen på den ena viskade att vi skulle få ha stugan alldeles för oss själva. Förtjust kravlade jag upp i den andra överslafen. La mig som Inger på rygg och betraktade ett par tranor som graciöst dansade vid en skogstjärn i taket och visste att det var mamma som hade målat det där vackra. Tranorna verkade leva på riktigt, jag såg ju hur de rörde sig i cirklar runt varandra.

”Varför tycker Maggie så illa om dem som gör sånt vackert”, undrade jag där jag låg i djup förundran över vad min egen mamma hade skapat. ”Kanske var det synd om henne, som inte förstod att det var viktigt med vackra saker, kanske hade hon aldrig haft någon mamma som kunnat måla, berätta sagor eller en mormor som kunde vika tranor och såg ut som en sagomormor, fantasi som gjorde såna bilder var lika vackert och skönt som tranorna i taket. Moster kikade nyfiket in genom dörren och ropade att det var saft och bulla i trädgården. Inger och jag hoppade vigt och snabbt ned på golvet och sprang nästan omkull henne för att komma först till bordet där moster och hembiträdet Ritva från Litauen hade dukat fint precis som Mumins mamma hade gjort.

Det var en ovanligt varm sommardag och därför många ettriga getinger som gjorde vad de kunde för att få sig en slick av den söta saften. Inte gjorde vi som man enligt regelboken skulle göra sitta stilla utan vi slog efter dem och sprang undan. De blev till sist så arga att de gav sig på inte Inger och jag som var de som mest retat upp dom utan Ulla som alltid av någon outgrundlig anledning var deras älsklingsoffer. Hon fick svårt att andas så tyvärr måste morbror ge sig iväg till sjukstugan med henne.

Det var synd att hon inte fick följa med och bada, tyckte jag, men Inger tyckte det var bättre att slippa sitt påhäng till lillasyster. Och medan mormor gick och la sig för att sova middag hämtade vi våra badkläder och moster en korg med lite mer dricka, frukt och bullar.

Inga ledde oss in genom snåren vid vägkanten för den som inte visste att det fanns en stig här skulle den aldrig upptäckas, växterna dolde den effektivt. Det var lite spännande att känna till en hemlig stig som lång och ringlande förde nedför och in i skogen. Där var det nästan alltid fuktigt och gyttjigt. Som vanligt kittlade och svalkade det skönt under fotsulorna, när geggan letade sig in mellan tårna. Så mötte vi en bredare grusväg som kom långt ifrån. De flesta badgäster tog den omvägen till stranden. Vi kände oss malliga över att ha vår egen.

Vid vägens slut fann vi som vanligt samma gamla eka som låg halvt nedsjunken i vattnet omgärdad av vass. Stranden vi gick på var i början täckt med fint smågrus som blev något finare ju längre vi gick. Jag såg vattenbrynet en bit bort och blåstången vajade sakta för de lätta vågorna som slog mjukt mot stranden. Inga stannade för att plocka upp något nyfiket kikade i hennes hand vad det var för något hon hade hittat. En liten blåmanet var det den hjälpte vi att ta sig ut i vattnet igen också en sjöstjärna. Längst bort mot bergssidan där den enda bryggan stack ut i vattnet hade familjen Steinwalls sitt tillhåll. Moster bredde ut filten och medhavd matsäck på den välpolerade klippavsatsen.

Jag försökte våga mig ut längst ut på den långa träbryggan. Det var lite farligt eftersom den var hal av sjögräs på vissa ställen men lyckligen framme vid bryggans yttersta gräns förstod jag varför jag hade känt mig så nära Inga då jag varit på den strand jag varit vid dagen innan. Det var bara att hoppa i havet och simma några meter, ta sig runt udden så skulle jag kunna nå den badstrand som Ann och Lasse kanske just nu badade vid.

”Spännande”, tänkte jag, ”att man bara med känseln kunde känna närheten av någon annan”.

När jag tittade ned i vattnet vid bryggan såg jag hur brännmaneter svärmade runt hela bryggan. Det var omöjligt att bada här så Inga och jag beslöt oss för att dela utrymmet på filten med moster. Vi kunde leka sakletare längs stranden som Pippi, Tommy och Annika. Det fanns en hel del olika sorters snäckor, blåmaneter, döda sjöstjärnor och fina stenar att hitta. De plockade vi med oss för särskilt snäckorna och stenarna var fina och man kunde ta med dom hem som souvenirer. En sjöstjärna ville jag ha med mig där fanns en såg jag. den var stor och vackert orangefärgad torr och död sedan ett tag.

En vecka senare packade vi in oss tillsammans med de större barnen Britt Marie och Elisabeth som kommit på besök i Britt Maries nyinköpta blåa Saab. Moster tog sin egen ljusblå Opel Kadett, Inger och mormor ville också med till Fykan. Det blev att mormor fick åka säkert med moster och vi kusiner i Saaben. Många mil ut mot havsbandet reste vi, men den sista biten ner mot stugorna måste vi gå nedför en lång smal ringlande stig, balanserade på en smal spång förbi ett mörkt vatten. Långt ned i dalgången syntes klungan med ett par slitna fiskarstugor som desperat tycktes söka skydda sig från de salta höststormarna. Nu var det högsommar och de badade i solskenet.

Mamma hade berättat om ett besök här för längesedan någon gång på fyrtiotalet om Fykan och som låg vid Soten mitt emellan Gravarne och Hunnebostrand. Det fanns bara tre gamla fiskarstugor där. En bebodd av några oeniga syskon som vägrade att sälja den för mindre än 9000 kronor. Stugan var förfallen redan då, skorstenarna föll ned och trädgården växte igen. En annan stuga låg närmare havet vid en smal vik som sköt in i de hårda klipporna. Den var mer välskött kärleksfullt vårdad av Jenny.

Den Jenny vi nu mötte var en grå och av hårt slit krokig kvinna, men lika vänlig och kärleksfull som mamma beskrivit henne. Men stugan där vi skulle bo var inte längre lika välskött ganska förfallen. Kanske hon ändå skulle få mycket mer betalt för den än de 9000 som de hade begärt då. Hon bjöd på kaffe och bulla och en hiskelig historia om hur några kor hade gått ner sig i vattensamlingen som vi på den rangliga spången just hade passerat.

– Det ska ni veta, barn, sa hon med en finurlig uppsyn, att det inte finns någon botten så trillar ni i hamnar ni hos hinhåle. Det är lika visst som det är sant.

Aino och Stefan kajkade förnöjt omkring på marinblå badmadrasser i viken. De var våra äldre kusiner morbror Bo och moster Hilkkas barn som bodde i Göteborg. De var redan i tonåren, lite yngre än Britt Marie och Bettan. Inger, jag och Ulla småkusinerna hittade några madrasser som vi pumpade upp med en rostfärgad rund mjuk luftpump innan vi tog oss ut på det halvdjupa vattnet. Stefan försökte knuffa ned oss i vattnet, men det var han själv som tappade balansen och föll i. Han fick brått upp igen för på botten kravlade hundratals krabbor, som mer än gärna ville knipsa av en tå. De hade tur de var inte matnyttiga, Jenny och moster hade lagat till en västkustssallad på fisk och skaldjur från havet utanför.

Sommaren var snart slut och därmed det roliga. Jag avlämnades hos Maggies pappa i Kungälv. Han var en gammal snuskgubbe upptäckte jag så snart jag kom in i den lilla lägenheten. Jag kände mig obekväm och lite rädd. Det var något i luften i atmosfären. Jag var glad när vi stuvade in oss i peugeoten för resan tillbaks till Stockholm. Hit ville jag aldrig mer. Gubben hade försökt knipa ihop om mig med sina ben när jag hälsat på honom.

Maggie som hade skrutit om sin pappa vad dolde hon för sig själv. En mur mellan henne och sitt kanske inte så fläckfria förflutna.

• Biografi
• Släkthistoria