Svarvargatan
Så här såg gatan ut 2010.
Det var eftermiddag lördag två veckor senare jag huttrade i snålblåsten på Hässelby Gårds högt belägna tunnelbanestation. Maggie hade i förbigående sagt att jag skulle in till stan för att hälsa på pappa. Jag skulle gå av vid Fridhemsplan och hon lämnade mig ensam på perrongen.
Jag hade nästan glömt att jag hade en annan pappa än Kent. Minnet var det lite si och så med. Det verkade sortera ut sådant som det inte orkade med just nu var det mesta. Mycket hade hänt på alltför kort tid rädsla, ensamhet och osäkerhet hade jag aldrig förr upplevt.
Varför är du alltid så dum? Du har ju inget vett alls om du inte gör som jag säger blir du som din tokiga mamma. Ann och Berit de är minsann kloka och Berit som är yngre än du klarar allt, sa Maggie med förakt i rösten.
Den enda tröst jag hade var nallen, filten och tummen. Jag skämdes över mig själv, rädslan för att vara dum var värre än den värsta mardröm. Gömde mig under filten och hoppades att jag skulle försvinna. Tänkte att mamma nog inte vile ha mig samtidigt som jag önskade komma hem igen. Det här var bara en hemsk mardröm. Snart skulle jag vakna upp hemma igen, men dagarna gick. I skolan klarade jag inte det enklaste tal eller bokstäverna trots att jag kunnatt skriva innan jag börjat skolan. I den här nya världen var allt annorlunda. Huslängorna såg likadana ut. Ingenting verkade äkt som de där kopiorna av tavlor som hängde på väggarna. Maggie menade att den var den enda rätt och riktiga. Allt annat var fantasi och det var farligt.
Min fostersyster Ann hade kommit hem från sina kusiner och fått för sig att hon skulle leka damfrisörska. Jag var hennes försökskanin och protestera gick inte för sig då hade jag väl blivit inlåst i badrummet och inte fått träffa pappa. Ann hade satt papiljotter i mitt hår. Den frisyr hon skapade kunde ha passat en tonåring. en hög frisyr perfekt för en halvvuxen person inte en sjuåring. Jag kände mig ful och obekväm när jag sett resultatet i spegeln.
I väntan på det gröna tunnelbanetåget önskade jag desperat att blåsten skulle få frisyren att försvinna och mitt hår som ju var kortklippt skulle rakna och bli som jag var van vid. rullade tåget från Hässelby Strand in på perrongen stannade tvärt. Tillsammans med övriga blåfrusna resenärer klev jag in i värmen.
Slog mig ned på ett av de gröna plastiga lädersätena och smålog förnöjt. Det var skönt att ha ett hår där inga lockar i världen höll en längre tid utan ordentlig permanent. Nu kändes det bättre och önskade att jag fick stanna hos pappa.
Pappas famn, var varm, trygg och hemlik ändå tvekade jag lite när jag tog hans hand. Var drömmen sann var det han och älskade han mig. Såg han att mitt hår var rakt och tyckte han om mig även utan hästsvans. Jag kunde inte vara helt säker på honom för när mamma och jag hade varit i Göteborg och vi sent på kvällen trötta efter den långa tågresan klivit över tröskeln hemma i Vasastan hade en föraning, en känsla av tomhet som fick det att knyta sig i maggropen tagit tag i mig. Det hade varit något som borde ha funnits där men som nu var som bortblåst. Där skulle finnas en lukt som sa att nu var jag hemma! Ett gnisslande ljud hade hörts från spåvagnen som svängt in på gatan. Mamma såg jag hade funnit någonting på köksbordet innan hon snabbt hade skickat in mig till tant Maja.
Hon hade som vanligt suttit vid sitt sminkbord och som alla kvällar skött sitt ansikte med olika skönhetsmedel, graciöst som en ballerina lyckades hon den där kvällen som alltid trots sina av ledgångsreumatism söndervärkta fingrar vira in det tunna grå håret i de snusbruna mjuka papiljotterna för att till sist sätta ett florstunt hårnät över det hela. Hennes omsorg om sin egen person var hennes sätt att inte bara överleva i slummen utan också genom att sköta sitt yttre bevara sin värdighet. Allt verkade normalt.
Det hade känts tungt, tomt och ledsamt och förstrött hade jag tittat ut genom fönstret mot det motsatta gårdshuset. Där på väggen mittemot hade den gulbruna putsen flagnat så att bilden av en ensam gammal gumma sittande på huk tonade fram. Så ensam och gammal kände jag mig, som trashanken Chaplin, som hade trillat ned i ett svart hål som han gjort i filmen jag sett i Göteborg tillsammans med kusinerna Aino, Stefan och Inger.
Den dagen för två år sedan hade pappa samman med min bror lämnat mig och mamma. Det var för att han lämnat mig utan att säga varför som jag inte var säker på att han verkligen ville träffa mig. Han kramade mig när vi möttes på perrongen vid Fridhemsplan. Så för en stund försvann den sugande oron i maggropen. Vi promenerade hand i hand längs Fleminggatan. Aldrig ville jag släppa taget om honom och trots det ljudliga trafikbullret och snålblåsten växte värmen och trygghetskänslan inombords samtidigt som pappa vänligt, men bestämt visade vägen. Vi tog en gata till vänster och så till höger och så till höger igen. Det var lång väg att gå för en kortbent sjuåring, men det var en underbar stund. Om jag fått som jag velat hade jag gått och gått med min hand i pappas sträva näve hela livet.
”Mamma kanske väntade på oss”, tänkte jag upprymt. Vid slutet av gatan fann pappa en tvärgata ned mot Kungsholmsstrand. I ett fönster skymtade några keramikmuggar, i ett annat några dammiga ögonkakaokartonger och ljusblå burkar med bilder av syrliga karameller. De verkade ha stått i skyltfönstret sedan mitten av femtiotalet. Så kände jag igen mig. Ett funkishus stod ensamt för sig själv, i bakgrunden syntes den magnifika utsikten över Karlberg, och Norrmalm. Ett stort träd stod liksom ett vårdträd vid husets sida invid en sandlåda och en grön parkbänk. De rostbruna och gula löven låg utströdda som en krans vid dess fot plötsligt tog en stark vind tag i dem och de flög rasslande iväg över gatan.
I spänd avvaktan följde jag pappa in genom porten. Vi tog en liten järngallerförsedd hiss tre trappor upp. En ytterdörr stod på vid gavel. Vi var väntade. En liten rundnätt, mörk kvinna slöt mig välkomnande i sin varma, mjuka famn.
Maria
Det var Maria, pappas nya fru och där var Thias som var en månad yngre än jag. Han satt slappt nedsjunken i en av de bruna läderfåtöljerna. Hans cendréfärgade hår var kort men ostyrigt rufsigt. Han vände sina vänliga spjuveraktiga ljusbruna ögon mot mig.
– Mors, syrran, sa han och log med hela ansiktet.
Tomas var den mest spännande kille jag träffat. Jag hade hört Maria berätta om alla gånger han med hjälp av sin ohöljda charm fått polisen att köra honom hem när han varit ute på stan. Han ställde sig vid trottoarkanten och låtsades gråta. Den svartvita polisbilen stannade.
– Och hur var det här då, undrade en bekymrad polis.
Jag har gått vilse och hittar inte hem, grät Thias.
Så fick han skjuts ända till porten. Det var lustigt tyckte jag att han lyckades med det där varje gång. Inte hade han gått vilse han var bara trött och orkade inte går hem så smart att ordna gratisskjuts.
Några minuter senare satt jag lika härligt nedsjunken i den snusbruna läderhörnssoffan för att inta mitt thé, som Thias i fåtöljen bredvid. Maria thé smakade godare än något annat, gjort på Hornimans och kaffegrädde istället för mjölk. Jag prövade själv längre fram i tiden, men det smakade inte alls lika, så det var nog något mer kanske en hemkänsla. Här var jag accepterad åtminstone kände det så.
Théet smakade gott för att atmosfären var så gästfri. Inte alls som hos mina fosterföräldrar där jag kände mig som en inträngling i deras perfekta lilla familj. Här fanns sånt som jag mindes från Norrtullsgatan som böcker, tidningar, tavlor, byster i lera som pappa hade skapat som denna byst av Maria.
Till Edith/Ragnar Edvardson/ 1954
Fem majskorn i en rad är dina tår
Och hälen spetsig, utan spår
av detta första runda år.
Nu öppnar sig din lilla hand,
Som ännu ingen knoge har
en sjöstjärna på fjordens strand.
Förtorka skall den
Ganska snart
Och ligga gömd i silvrig sand
då öppnar du
En annan hand
Då vandrar du på trubbig häl
och griper vant
Om föremål som mening har
Men ingen själ
En trasig knapp
Ett äventyr!
Ja, skynda dig före knappen flyr
Och blir ett glädjelöst bestyr
Maria var från Sundsvall och hon arbetade som frilansande socialreporter för den kooperativa veckotidningen Vi. Hon satte sig nu i fåtöljen mitt emot mig och tände en Minden mentolcigarett. Den speciella doften av mentol skulle följa henne genom livet som ett oersättligt karaktärsdrag. Precis som pappas piptobak, Tiedemanns gula skulle följa honom och mig. När jag kände några av de lukterna i tunnelbanan mindes jag dem och det här hemmet.
– Det var krig, berättade Maria med sin djupa lite hesa röst, Sundsvallsdialekten var uppblandad med stockholmska. – Jag fick en snabbutbildning till elektriker. Alla karlar var upptagna med att öva krig, så vi kvinnor behövdes för att sköta sånt som de inte hade tid med. På den tiden fanns det bilar men vägarna var inte alltid farbara och vi måste spara på bensinen. Det var restriktioner på allt och de hade placerat mig vid en förläggning högst upp i Lappland vid Riksgränsen.
Det var mitt i vintern, och du ska veta att det var kallt, sa hon och tittade menande på mig. – Snön täckte nästan taknocken och det var -40 och snöstorm. Jag var totalt ensam ingen telefon, ledningen hade rasat. De enda som höll mig sällskap var vättar, vargar ylade och en järv rörde sig runt knuten. På kvällarna hade jag och killarna ibland seans. Det är något man gör om man vill tala med andar, vet du. Andarna fick fnatt och lyfte hela bordet och det flög över golvet.
Marias berättelser var totalt olika Maggies som ju ansåg att fantasier var farliga. Sånt skulle barn lära sig av med för det var fult att ljuga, därför kunde hon inte pynta sin livshistoria med olika bilder som Maria gjorde, för det var fult, och det skulle jag lära mig. Men utan att blinka ljög hon för Lilly grannfrun när hon låtsades tycka om henne för ofta berättade hon för Kents syster om vilken obegåvad lantlolla Lilly var. Det menade Britta var okej och kallade det för vita lögner.
Fantasier var lögner som man inte fick ha, men låtsas som att man gillade grannfrun gick bra. Marias fantasier var sånt som Britta ansåg oanständigt som konstnärer och sångerskor sysslade med som ofta pyntade sina bilder och sånger med bilder. Vättar och andar som fick bord att flyga som Maria berättade om fanns inte. Hennes berättelse var därför inte sann. Pappa kallade henne senare för mytoman med en fnysning, men hur skapade man en spännande historia om man inte fick svarva lite.
”Varför gick hon gärna på Operan, lyssnade på Snoddas och sjöng ibland själv om hon tyckte sånt som konstnärer och sångerskor sysslade med var omoraliskt skräp som vettiga människor inte sysslade med”, undrade jag.
Det var fult att ljuga, visste jag, men det fanns visst olika sorters ljug. Britta hade sagt till mig att vita lögner var hennes och många andras sätt att inte göra andra alltför illa, genom att avslöja vad de egentligen ansåg. Det var en bra strategi att inte vilja göra sig osams med grannfrun. Mina lögner var aldrig vita även om jag ibland försökte för att inte råka illa ut precis som Britta då hon inte ville bli ovän med grannfrun. “Var det kanske bara hon och hennes familj som fick gör vissa saker som inte andra fick.”
Jag älskade Marias fantasifulla historier. Hon beskrev ensamheten vid riksgränsen och rädslan för att kriget skulle komma till henne. Det var därför den befolkades med vättar, andar, vargar och järv. Kylan och snön beskrev hotet från världen utanför. Och hon bevisade att hon var duktig på elektriska saker som hon lagade som en expert.
Marias berättelser gjorde hennes liv spännande och jag ville hellre våga fantisera som hon än vara tråkig som Britta.
Häng med, Edit, ropade Thias från ytterdörren. Han hade redan jacka och stövlar på sig. Snabbt fick jag på mig mina ytterkläder.
Stadens gatlyktor lyste upp tillvaron så att det inte var helt beckmörkt då vi kom ut genom porten för att förenas med några barn från kvarteret. De hade samlats vid sandlådan under trädet en mörklockig söt pojke med en korkskruvslinga i pannan och en tanig pigg brunögd flicka i samma ålder som jag. Jag närmade dem lite blygt men flickan tog initiativet.
– Du är Edit, undrade hon och jag nickade. Jag heter Pia. Thias har berättat om dig, kul att du är här. Vill du vara min bästis?
Visst vill jag det, svarade jag och sken upp. Vad ska vi göra nu?
Interiör 
Interiör
Vi drar, hojtade Thias, och så drog vi fyra iväg i full galopp till Beates keramiska verkstad runt hörnet.
Den var spännande så där stannade vi en stund först tittade vi i fönstret och beundrade de fina muggarna som alla i kvarteret drack sitt te eller kaffe ur. En tunn liten kvinna med kort spetsig näsa, rakt råttfärgat kortklippt hår och ljusgrå ögon vinkade in oss. På bruten svenska hälsade hon oss välkomna. Hon var tyska precis som Martins mamma som var från Berlin. De hade båda överlevt koncentrationslägren under kriget.
Pia, Thias och pojken som var mörkhyad och kom från Marocco som hette David sprang runt i lokalen och tittade på allt fint, men innanför dörren stod en enorm drejskiva och den drog mig till sig som en magnet. Jag kravlade upp på träbänken framför den och så försvann nuet och jag var hemma i Vasastan.
Det var en vinterkväll och kallt så det knakade i de gamla väggarna, och jag satt vid ett stort bord i den av kokskaminen och vedspisen uppvärmda lägenheten. För mitt inre såg jag mamma, pappa, moster Sirpa en storvuxen finska, min kusin Nina som var hennes dotter, Martin och Bernt som var poet. Vi satt alla vid bordet och pappa arbetade med en byst i lera. Matin satt modell skrattade i drömmen för att han måste sitta alldeles stilla. Han ville hellre ge sig iväg och leka med sina indianer. Mamma koncentrerade sig helt på en egyptisk relief också i lera. Jag gjorde vad jag kunde ormar i alla storlekar. De vuxna småpratade och det var allmänt mysigt och hemtrevlig trots att det ibland knäppte otäckt i de gistna fönstren.
Bernt läste en av sina dikt.
se världshjärtat/ bernt eriksonMumien vaknar
Bredande månljusfasa på
sinnenas äng
Se den stela mekaniserade
Ondskan
Nalkas livets skärhet
Som inte vågar vara trygg
Var god vänd
Ty också på andra sidan finns
beaktansvärdhet
Var god läs alla baksidor
såväl som framsidor
Det var den speciella atmosfären som lukten av lera, oljefärger och kreativiteten i keramikverkstaden som framkallade minnet av den gemensamma stunden. Skapandet, fantasins och drömmarnas värld var mitt hem på jorden, hur mycket Britta än försökte få mig att välja hennes realistiska värld. En värld utan fantasi och drömmar blev tråkig kände jag, vid drejskivan kände jag lite välbehövlig stolthet över att tillhöra den värld som var konstnärens.
– Edit, vi drar, hojtade Thias igen.
Han kunde absolut inte stanna en längre stund och även om jag helst ville stanna hos Beate kunde jag inte låta bli att följa med honom och de andra för att se vart vi nu skulle. Det kanske fanns något minst lika spännande runt hörnet och så fortsatte färden i vild galopp mot en liten gungpark.
De som bestämde i staden hade börjat byta ut gungorna av trä mot bilringar, ännu så länge nöjde sig parkförvaltningen med två bilringar. Vi tyckte att de i trä var mer spännande för man kunde göra våghalsiga saker med dom. Tomas ställde sig på en av dem och tog rejäl sats snabbare och snabbare gungade han. Högre och högre och så plötsligt fick han gungan över huvudstången. Han skrattade högt stolt som en mycket liten tupp som klarat något riktigt farligt. Utan att veta om det trotsade han faran för varken han eller vi andra hade vett att förstå att man kunde slå sig ordentligt om man trillade av. Tomas gjorde om konststycket flera gånger och vi andra var rätteligen imponerade.
Jag försökte och Pia också, men vi lyckades inte få upp farten tillräckligt och snart hade Tomas tröttnat på gungorna. Han gav sig iväg utan varning. David följde snabbt med och så småningom också Pia och jag. Det skulle dröja något år innan vi skulle göra om samma trick som Tomas. Vi hittade snart killarna i godisbutiken. Bekymrat viskade jag att jag inte hade några pengar men Tomas var snäll och sa att jag fick dela hans påse som snabbt fylldes med geléråttor, sega gubbar, chokladnallar och piaster.
Pia och David lämnade vi av i grannhuset, så var Tomas och jag inne i köket där vi hittade Mauds läckra spaghetti med köttfärssås, ännu varm väntade den på oss på gasspisen. En stor tallrik fylld med läckerheten så satt vi i soffan i köksalkoven och lyssnade till Klas Klättermus på radio. Maud och pappa tillhörde dem som ännu inte köpt någon TV, men vi nöjde oss ännu med radions barnprogram. När den var slut tänkte vi oss in i sovrummet bredvid, men Markus hade kommit hem från ett besök hos sin mamma och nu gömde han sig med en bok i sitt eget avskärmade krypin av rummet intill köket. Han tyckte vi var fjantiga småglin och ville vara för sig själv. Vi tyckte han var tråkigt vuxen och Tomas kunde inte låta bli att reta honom tills han gav upp och tog med sig boken ut i vardagsrummet.
Vi tog över rummet i ett skåp hade Tomas fullt med serietidningar Stålmannen, Fantomen, Kalle Anka, Dennis, 91: an, Lilla Fridolf och snart också Mad. Det var ett paradis fast jag inte kunde läsa än, gjorde jag så gått jag kunde. Bilderna gjorde det lätt att gissa vad som hände, men ändå ville jag veta vad som stod. Läsa kunde man lära sig i skolan kom jag på. Äntligen något som gjorde skolan nödvändig hade tappat intresset för den och det hade varit därför jag haft svårt att lära mig något där.
T
idigt på söndagsmorgonen när det ännu var tyst i lägenheten och mörkt ute satt Tomas och jag åter i den trivsamma alkoven i köket, drack te, åt rostat bröd med marmelad och lyssnade på barnradions morgonprogram. Gösta Knutsson berättade om Pelle Svanslös upptåg i Uppsala. Jag njöt av den lättsamma morgonstunden med Tomas. Det var härligt att sitta där i nattlinne samman med honom och trots att han inte var min bror så kändes det så.
– Vill du se Tarzan apornas son på Draken, eller Kalle Anka på Roxy, undrade han samtidigt som han gäspade.
I stan fanns det många biografer och flera av dem visade matiné på söndagarna. Draken låg vid Fridhemsplan och Roxy längre bort. Tomas avundades jag mycket för han hade möjlighet att gå på matiné varje söndag. Ibland hann han om han sprang mellan biograferna med tre stycken för det var ofta föreställningar på olika tider fram till klockan tre. Han fick ofta pengar av sin pappa som arbetade med att skriva manuskript till deckare för TV.
– Tarzan, svarade jag för Draken var närmast. Jag hade aldrig sett Tarzan snabbt klädde vi oss. En halvtimme senare satt vi i mitten på 11: e raden. De platserna skulle komma att bli våra favoritplatser. Vi var lite sena men hann precis slå oss ned med varsin godispåse för att höra bröllopsmarschen, en galen stumfilms bit och så sa en käck röst att ”nu blir det reklamfilm”.
Cocacola, Marabou mjölkchoklad och tuggummit Toy med slogans som vi aldrig skulle glömma visade sina reklamfilmer så föll ridån. Ett tag ljusnade det något. Det prasslades från godispåsarna och blåstes i biljetter så att ett vinande ljud hördes.
Sakta mörknade det igen och Twenty Century Fox svartvita lejon röt. Tarzan vrålade och träffade Jane brottades med lejon och krokodiler, red på elefanter, svingade sig mellan lianerna med Jane i famnen till sin trädkoja högt upp bland träden. De kysstes och ridån föll. Vi sprang ut via en dörr längst ned vid scenen och så var Tomas och jag åter hemma.
Nu var det slut på det roliga för Markus följde mig till tunnelbanan. Pappa hade cyklat till jobbet på en av stans största morgontidningar. Markus gick tyst vid min sida min mörka vackra halvbror. Det mörka hade han fått i arv av sin mamma som var judinna från Tyskland men med spanska rötter. Hon hade när hon var ung försökt fly från Berlin till Spanien, men nazisterna hade fångat henne i koncentrationsläger där hade en av Bernadottes vita bussar hittat henne halvdöd och fört henne till Sverige.
Jag var ledsen för att jag var på väg tillbaka till fosterhemmet och för feg för att våga be att få stanna hos pappa rädd för att han skulle säga nej. Min brors liv var inte heller lätt. Han hade följt pappa från det ena hemmet till det andra. Hans mamma hade upplevt det värsta tänkbara och hon var bara en veckoslutsmamma. Först hade mamma tagit hand om honom och nu var det Mauds tur. Vi var två oerhört ensamma syskon fångna i vår egen ångest utan förmåga att trösta varandra.
På tåget mot Hässelby tänkte jag att jag aldrig skulle avslöja att jag helst ville stanna hos pappa. Jag var övertygad om att de vuxna skulle straffa mig för min önskan så att jag aldrig fick träffa Tomas och Pia mer. Och redan under julen träffades vi och Pia blev för en tid min bästis. Så länge den här möjligheten fanns kunde jag överleva resten.
Var är hemma
Lördagen den 24 september
This is my life 