Dumma unge
Lördagen den 17 september
Kent verkade försvinna under flera timmar under veckosluten men det fann jag ut längre fram var han i garaget som låg cirka fem minuters gångväg från radhuset där familjen bodde. En grusad väg gick förbi en gungpark mot livsmedelsbutik som ägdes av familjen Granath. Bakom den fanns garagelängan. Där älskade han att hålla till och snickra riktigt duktig var han som hade skapat dockskåpet i hallen med de fina stolarna, borden, sofforna och lamporna även elen hade han kopplat. I garaget fanns förutom snickarhörnan en grå Peugeot av äldre modell 403. Namnet Grå passade familjen perfekt de tyckte mycket om den färgen. Träden hade börjat skifta i olika höstfärger, ett lite kylslaget höstregn dolde färgerna när Kent parkerade bilen på parkeringsplatsen uppe vid Maltesholmsvägen.
Hon placerade mig i framsätet på den utan att spänna fast bilbältet. Sådant var det inte så noga med i början av sextiotalet. Det var bara föraren som behövde skyddas mot olyckor så Maggie satte ordentligt på sig det nyinsatta trepunktsbältet. Efter en stund svängde hon vänster vid första rondellen. En timme senare stannade bilen vid huvudentrén till Karolinska Sjukhuset. Vi gick en slingrande lång väg i kulvertarna under sjukhuset innan vi kom fram till några trappor som tog oss en halv våning upp och stannade framför en tung dörr som en barsk sköterska med tung imposant nyckelknippa i näven låste upp med en dyrk.
Innanför fanns ett stort rum med symaskiner och vävstolar. Ett stort runt bord belamrat med tyger, garnnystan, saxar, en liten rund dyna med synålar och en med knappnålar i olika storlekar. I ett hörn satt en ensam kvinna och sydde. Maggie puffade mig uppfodrande mot henne. Kvinnan log stumpt och gav mig en stor teddybjörn gjord av vit fårull. Tveksamt log jag oengagerat när jag förstod att den där trötta frånvarande kvinnan var mamma. Hon fick ingen kram istället drog jag mig undan. Kände mig osäker på om hon ville veta av mig. Krampaktigt höll jag om nallen tryckte ansiktet mot den för att dölja skamkänslorna, tårarna som även om de fanns där någonstans inte ville komma ut.
Jag andades ut när jag ett par minuter senare tilläts lämna avdelningen. Ute störtregnade det och jag gömde nallen under jackan för att den inte skulle bli blöt. Den var en kär vän som jag inte ville mista och hela vägen tillbaks till Hässelby kramade jag den hårt, knep ihop ansiktsmusklerna för att slippa gråta. Det gjorde änglarna åt mig.
– Varför får jag inte vara med mamma, vågade jag till sist fråga Maggie när bilen snurrade runt i den sista rondellen. Det hade slutat regna och molnen började spricka upp en solstråle tittade trevande fram.
– Din mamma är trött och måste vila upp sig, svarade Maggie undvikande den svåra sanningen. Att mamma var det som kallades sinnesjuk var tabu, att hon försökt ta sitt liv var ännu skamligare. Vilket hon senare berättade något som barnavårdsnämndens papper inte bekräftat.
”Det var väl mig hon var trött på och jag hade varit stygg när jag gav mig iväg till det där museet med de uppstoppade djuren”, tänkte jag där jag satt i bilen. ”Mamma hade lämnat bort mig därför att jag varit stygg,”
Var det för att jag tillsammans med några andra barn från Norrtullsgatan hade gett mig av till museet med en massa uppstoppade djur. Vi hade inte vågat gå över vägen, men mamma hade blivit jättearg. Jag var för liten för att förstå att mamma varit orolig och trodde att blivit trött på mig.
Vara ifred ville jag helst låtsas som om jag inte brydde mig orkade inte känna något annat. Det hade varit för många svåra upplevelser på så kort tid. Jag låtsades vara oberörd och inbillade mig att jag skulle kunna undvika konflikter på det viset. Verkade för okunniga som Maggie som om jag var känslokall.
Men familjen Grå hade regler som jag enligt Maggie borde känna till på förhand. Familjens sätt att tänka och leva var det enda normala ansåg de och därför borde varje vettig människa veta att bete sig som dem. Det kunde väl inte behövas några förklaringar. Hon Edit var väl dum.
Din mamma är omoralisk, sa hon i bilen tillbaks mot Hässelby. Hon har inte haft vett att gifta sig med din pappa. Så är hon konstnär också inget jobb för någon, särskilt inte för en kvinna. En kvinna ska gifta sig innan de får barn och sen ska de sköta om hemmet inte hålla på med sånt där som att måla tavlor. Du ska vara glad över att du fått komma till mig så att jag kan ge dig en god ordentlig uppfostran.
Inte för att jag förstod vad omoralisk betydde men det var nog inget fint att vara. Varför det var dåligt att måla tavlor hade jag svårt att förstå. Det var underbart med tavlor och mindes mammas som jag sett på väggen där hemifrån. Och alla gånger jag varit med på Nationalmuseum och Liljevalchs där det hängde många tavlor som folk betalade för att se. Några var målade av kvinnor det visste jag bättre än hon. Jag blev obstinat och ledsen samtidigt.
Maggie värmde risotton när vi kom hem. Vi slog oss ned vid köksbordet. Hon berättade om sitt moraliskt felfria liv.
Du måste lära dig av med att fantisera för fantasier är inte vad normala människor sysslar med. Din mamma har blivit galen för att hon fantiserat för mycket om du inte lär dig av med sånt blir du som hon. Du ska lära dig av mig och min familj. Min pappa var glasblåsare och vi var fattiga, men anständiga människor. Mamma slet med tvätt vid klappbryggan, vände och vred på slantarna för att få det att gå ihop. De var minsann inga latmaskar utan ambitioner som de flesta arbetare är utan såg till så att både jag och mina två bröder fick utbildning. Efter skolan arbetade jag på bank och för min första lön köpte jag ett lexikon. Jag träffade Kent när han kom på besök till Kungälv. Han läste per korrespondens till civilingenjör. Vi cyklade mellan Kungälv och hans hem i Lidingö. När vi gifte oss slutade jag på banken för gifta kvinnor får inte jobba där och Ann föddes. Vi flyttade till Hässelby Gård i slutet av femtiotalet och jag blev hemmafru på heltid. Min äldsta bror Nils är byrådirektör. Du har mycket att lära dig av mig och min familj. Min pappa är 85 och frisk och klokare än de flesta. Din mamma är en skam för vårt samhälle, tänk att leva samman med en man utan att vara gift, ojade hon sig och snörpte på munnen.
Jag förstod inte hälften av den uppbyggliga historia hon försökte delge mig en sjuåring, men utan att svara på hennes berättelse med något annat än låtsat intresse undrade jag för mig själv om hon tyckte att min pappa också var det där ordet omoraliska. Han hade barn med andra än min mamma, men av någon anledning talade hon aldrig illa om min pappa.
Det blev konflikter av det mesta jag tog mig för med som den eftermiddag då jag fann några dockkläder i en röd leksakslåda i rummet jag sov i. Jag tvättade dem i handfatet i badrummet, blandade naturligtvis färgerna utan att förstå att de skulle färga av sig på de vita plaggen. Maggie upptäckte naturligtvis det hela. Jag försökte komma undan genom att neka till att det var jag som hade gjort det. Panikslagen inför straffet som skulle komma så snart Kent kom hem. Fel naturligtvis, men jag var rädd för att få stryk, vem var inte det. Aldrig att Ann fick stryk vad hon än gjorde. Det skulle jag på ett smärtsamt vis lära mig..
Jag blev skickad i säng utan mat eller inlåst i badrummet i väntan på att Kent skulle komma hem och daska mig på min bara stjärt, Det sved och gjorde ont men jag knep ihop för att inte skrika. Det skulle han inte ha. Maggie uppfattade mig som en förhärdad lögnare som inte vare sig grät eller skrek.
Att det var filten och nallen som fick ta emot mina tårar begrep hon tydligen inte. En eftermiddag efter en bestraffning hörde jag genom filten skrik från grannens lägenhet, en pojkröst. Skriket skrämde. Han fortsatte skrika av smärta samtidigt hördes något som lät som en piska vina. Rädd somnade jag ändå till sist och drömde om den elaka styvmodern i Snövit som för ovanlighetens skull var gulblonderad som grannfrun som jagade mig med piska.
Vad var det för hemsk värld jag hamnat i. En hemsk värld där man inte använde sina händer till att kramas utan till att göra flickor och pojkar illa. Å, vad jag längtade hem till Norrtullsgatan som mamma hade tecknat med pastellfärger.
Så har den där lymmeln fått vad han är värd. Den pojken behöver verkligen veta hut, mumlade Maggie vid frukostbordet. Det är då underligt att de där barnen är så olika till läggningen. Berit hon är den mest begåvade, väluppfostrade och kloka flicka jag mött. Hennes bror är ett riktigt rötägg. Lilly som är alldeles ensam har ett himla sjå med att få pli på honom medan hennes man är ute på affärsresor.
Kent grymtade jakande till svar medan rakapparaten som vanligt surrade över hans kantiga haka. Det var lördagsmorgon och han hade dagen ledig och försvann som vanligt till snickarboden i garaget. Det var bara en timme skola på lördagarna efter den var Ann och hälsade på sina kusiner som bodde i närheten och jag satt en stund i gungparken bredvid. En stunds gungande så kände jag att jag behövde gå på toaletten.
Dörren till lägenheten var låst för Maggie var ute i ett ärende. Panik, utelåst, inte ens här hade jag ett hem. Utestängd, jag kommer aldrig in igen och så kissade jag på mig. Maggie kom samtidigt i trappen, upptäckte att mina byxor var blöta.
Dum och äcklig unge du är, att du inte hade vett att ringa på hos Lilly, att du inte kan vara lika klok som Berit. Gå och lägg dig och skäms i eftermiddag ska du åka och hälsa på din pappa, hasplade hon ur sig i samma andetag. Att jag kanske var rädd för Lilly och hennes mattpiska begrep hon inte. Hon, Maggie verkade ha svårt med empatin.
Kjelle var i ett värre helvete än jag, men vem lyssnade på oss ingen ändå hade jag på måndagen efter skolan stått och tänkt att jag kanske skulle gå till rektorn, för att be om hjälp, men så vände jag om. Vågade inte, min tilltro till vuxna hade sjunkit ned i botten. Kjelle och jag fick försöka överleva bäst vi kunde i en värld som tyckte att vissa barn behövde veta hut trots att det egentligen var de vuxna som borde “veta hut”.
This is my life 