Livet vänder

_Jordens tyngd fattar jag inte
Inte heller flugans lätthet
Sprängvärk utan nåd
En gång bad jag till himlarnas Herre
Stjärnsystem blinkade
Vågorna skvalpade sakta mot enslig strand
Ljög sig bort från frågorna

Jag ville vara ensam utan ord
Vetskapen har tystnat
Det ofattbara är
Viskande kärlek att leva och dö
Allas gemensamma lag
persikonötens blommor

Pappa berättar i det han kallar sin krönika om hur han mötte min mamma. ”Några dagar in på 1952 gjorde jag Gunilla Bjerners bekantskap. Konstnärinna. 37 åt. Tafatt och skarpsynt. Försummad och levande. Hon var utsvulten och hade inte kunnat avstå. Tre självmordsförsök, därav ett som nästan lyckats. Hon talade nästan som en dövstum. Hade också tidvis varit oförmögen att forma ord. Den som hjälpt henne att övervinna svårigheten var Bernt Eriksson, som hon sökt kontakt med brevledes från Karolinskas psykiatriska.
Hon visade mig en djupare hängivenhet än jag någonsin erfarit.
Hur detta skall utveckla sig vet jag inte. En viss sorglöshet hålls vid makt. Jag målar mera sällan nu men lär mig mycket om färger av Gunilla. Vi studerar gemensamt hennes samling av reproduktioner, bl.a. Joan Miro. Hon har tålamod med mig. Hennes känslighet i konstproblem är högt utvecklad. Hon tillhör en begåvad släkt, mest läkare. Fadern ödemarksläkare i Lappland- tungt ansikte lite åt Nietzsches håll, en broder nervläkare och förtrolig vän med Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren.
Gunilla har varit en sparv i tranedans, alltför osäker och bräcklig för de stadgade turerna. Ensam. Hade tidigare bara haft ett förhållande till Birger Vikström, den rustike humoristen ( av medlidande mest en gång för ngt år sedan i Paris).
Gunilla har en liten våning vid Pontonjärgatan på Kungsholmen, cirka 200 m från Delas bostad. Modern bor en trappa ned. Jag har inte träffat henne. Jag försöker undvika det. Jag vill absolut inte dras in i familjen.
Vi lever ytterligt enkelt tillsammans. Har ungefär samma behov och brist på behov. Något tvång åläggs mig inte. Jag får vara den jag är. Ibland bjuder Gunilla på pommes frites och ett glas rödvin. Ibland går vi ned och äter i matsalen till ett kollektivhus i samma kvarter.
Nu har jag råkat i en period av dysterhet och Gunilla irriteras inte av det, frågar aldrig.”
Det var 10 februari 1953 två dagar före pappas födelsedag som jag föddes en flicka på Karolinska KK i Solna. Mamma var ogift och tilldelades barnavårdsman omgående. Att pappa Ragnar godkände faderskapet och att de flyttade ihop på Norrtullsgatan 25 räknades inte eftersom det inte fanns någon sambolag.

De hade tillsammans med min halvbror Martin bott där sedan 10 december och enligt pappa trivdes de trots att det var kallt, halvmodernt och för mamma tungrott. Men det hade ju en man på den tiden inget problem med.

Det året avled Stalin, konflikten i Korea avslutades ett stilleståndsavtal slöts. Den lilla familjen i slumkåken Norrtullsgatan 25 lyssnade ofta på radion som spelade jazz när kusin Aino kom på besök. Mamma lyssnade gärna på P1 och Dagens dikt, teaterspel. Pappa lyssnade på den klumpiga men välljudande radions sportutsändningar när han inte var på Idrottsbladet.
Pappa berättar om de första dagarna i lägenheten:
”De första dagarna hade vi det mycket kyligt i våningen, knappast mer än 12 grader, men intensiv braseldning gav småningom resultat, och väggar och golv utstrålar inte längre någon kyla. Märkvärdigt nog har Martin aldrig sagt sig frysa och han har inte blivit förkyld, fast han setat på golvet och lekt hela dagarna. Det verkar som om kakelugnsvärmen gjorde luften hälsosammare för honom än centralvärmen. Vi har en täljstenskamin, tydligen täppt i rökgången. Kan vi få fart på kaminen behöver vi inte bekymra oss, när den verkliga vinterkylan sätter in, om den nu alls gör det.”

Mamma som inte var särskilt sportintresserad förundrades över pappas förmåga att beskriva en diskuskastare i auktion som hon läste om i Idrottsbladet. Torsten eller TT som han kallades och pappa syntes ofta cykla i Klara kvarteren som ännu var Stockholms Times Square.

Det hade varit fred i 8 år i Europa. I vårt land blomstrade ekonomin tack vare att Europa behövde bygga upp sina länder efter det förödande Världskriget. I Stockholm fanns många slumkåkar som den familjen bodde i.

Ur mammas dagbok:

februari 1953

Utanför är höstnatt och dimma. En gatlykta står i fukten och sprider ett osäkert ljus. Den liksom blinkar med ögon av tårar. Innanför de gardinlösa fönstren är bara bordlampan tänd. Hon vandrar i de båda torftiga rummen av fostret. Självklart som en parasit suger det åt sej av nerver och blod. Den gamla varelsen föder motsträvigt upp den nya.
Men som att knäppa på lampan i mörkningen skingras det sjuka skumrasket för det Blåklintsblå ljuset den stilla glädjen någonstans ifrån. Liksom fostret inkapsla i hennes själ. Tingen lever bara i människans sinne. De många sagorna. Brasglöden knäpper i kakelugnen. Ett varmt djur. Kalla händer smeker det. Ömhet glöder obestämd utan att göra ont.

”A Dom tror att jag ska klara vadet här. Mitt hår är okammat och stripigt. Jag ser förfärlig ut. Men jag är bara lite nervös för att jag snart ska föda vårt barn. Tryggheten i det gamla boet fjäskar med badrum och fåtöljer. Visst är jag rädd. Fostret sparkar mej ofta i magen så det gör ont. Snart ska jag iväg till något värre. Jag måste vara försiktig med den lilla tills det är dags. De är klart att jag är rädd”

De ålderstigna väggarna kallsvettas, knarrar hotfullt de gistna fönstren glor. Kakelugnen är kall och tyst. Om morgonen är allt bottenfryst. Ingen som slipper lämnar sängarna. Till slut ger den rostiga järnspisen upp motståndet och sprider björkvedsvärme. Som ensamma över kinder och hud I den blp0 skålen på det skrangliga köksbordet lyses mandarinens guldäpplen. Varför köpte hon så mycket av den dyra

1956 slog en ny musikfluga från USA igenom rock’n’roll. Det året startade också TV- sändningarna. Många var också förtjusta i jazz och läste Jean Paul Sartre. Vi närmade oss 1960 då något alldeles särskilt skulle ske.

Den 1 september 1959

Barnavårdsman fru Marianne,

Eftersom jag och min dotter Edit Elisabet Edvardson nu lever under ändrade förhållanden vill jag härmed komma med en del upplysningar.
Ni vet att jag och min man lever ogifta. Min man Ragnar Edvardson journalist vid Idrottsbladet har tagit sin son med sig och bildat ett hem på annat håll. Eftersom vi är ogifta och inga löften om äktenskap finns är han inte skyldig lämna mig något underhåll. Han är lågavlönad och är beredd bidra med 100 kronor i månaden åt Edit. För övrigt råder ingen ovänskap och han hjälper mig så gott han kan tills vidare. Edit och pappa träffas så ofta det finns tillfälle.
I mitt bekymmersamma läge har jag vänt mig till Socialbyrån i Gustav Vasa där jag fått att gör med assistent B. Vegelius. Eftersom jag under hela min uppväxt lidit av ”dåliga nerver” ända till jag flyttade samman med Edits pappa är jag rädd att jäktet på den allmänna marknaden åter kommer att riva upp mig. Jag försöker därför med ett intyg från min läkare docent Börje Cronholm få ett understöd från socialvården tills jag hunnit se mig för. Arbetet med Edit här i vår obekväma våning är fullt tillräckligt.
Ni kan säkert om det behövs intyga att jag vårdat mina båda barn med kärlek och omsorg och att det inte finns någon anledning att bryta sönder Edits miljö mer än nödvändigt

Hälsningar från Edits mamma
Konstnärinnan Gunilla Bjerner

PS Edit kommer fortfarande behålla sin pappas namn vilket ur alla synpunkter är bäst. Tänk när hon börjar skolan då är det ett skydd.
Jag har inte fått mitt barnbidrag för tredje kvartalet än fast jag reklamerat det och stått på med telefonsamtal.

Stockholm 20.1 1960

Kära fru Marianne!

Beklagar att jag råkade vara ute då Ni gjorde ett besök hos Edit o mig i går. Jag vill därför skriftligen meddela Er Edits förändrade villkor.
Våra usla bostadsförhållanden bland annat har gjort att min man jag nu lever skilda. Vi har kommit överens och min man betalar 100 kronor i månaden för Edit. Under hösten har jag vårdats på Psykiatriska kliniken Karolinska sjukhuset. På grund härav har jag fått bidrag för mitt uppehälle från socialvården får sjukpension under ett år. Kurator Mörner vid sjukhuset håller på att ordna en bättre bostad och vi har hopp om en inom närmaste framtiden. Vi reder oss alltså tills vidare.
Edit behåller sin fars namn Edvardson. Jag kallar mig Bjerner.
Hälsningar
från
Gunilla Bjerner

Ps ursäkta blyertsskriften! Skrivmaskinen är trasig och bläckpennan förkommen här i röran.

Kurator Mörner, psyk av Karolinska sjukhuset har denna dag meddelat att modern Bjerner s.d. intagits på sjukhuset för depression. Man räknar med att så snart moderns bostadsförhållanden ändrats, hon skall kunna utskrivas. Bostadsförmedlingen är inkopplad och har lovat att snarast ge modern en mera människovärdig bostad.
Under moderns sjukhusvistelse anhålls att hennes minderåriga barn flickan Edit E. omhändertas för samhällsvård och placeras i fosterhem i Stockholm i dag.

Stockholm den 9 september 1960.
Marianne
Barnavårdsman

Den här berättelsen är delvis fiktiv och tar sin början av hösten 1960. Pappa berättade att han och hans nya hustru Maria inte visste vad som hänt. Vi, jag och mamma skulle besöka dem på Svarvargatan den dagen. Det skulle ta dagar att hitta oss.

• Biografi