Författaren Hjalmar Söderberg utanför kungliga biblioteket i Stockholm där han föddes. Under vår/sommaren 2013 besökte jag en släktforskares paradis. Behövde praktisk vägledning hur man hittar bland tidningarna djupt under jord. Spännande att läsa en Svd från sommaren 1957 och minnas att mina föräldrar antagligen läste den tidningen en gång. Det viktigaste för mig som femåring var mumintrollet.
När jag kom ut efter 14.00 tog jag bilden på Hjalmar och tänkte på att det finns en anledning till att det känns speciellt att vara författare, skriftställare, journalist för det skrivna ordet är lättare att bevara än det som visas på TV. De bilderna förgås av tiden ganska snabbt om vi inte finner ett sätt att bevara dem lika bra som en tidning, en bok. Surfplattor och datorer är fantastiska saker men om du har något att säga som du vill bevara skriv ned det i en svart bok som min mamma och min pappa har gjort.
Eller knacka in texten på en sten som de som skrev runor. Varför undrar du kanske är det så viktigt att bevara våra ord?
Det är det som skiljer oss från andra varelser på vår jord att vi kan kommunicera med varandra långt efter att vi avlidit.
Inte bara jag står framför Hjalmar Söderberg och känner något ogripbart andakt och inte inför personen utan inför en som gav oss ord i form av berättelser som Doktor Glas och Den allvarsamma leken. De kan vi ännu ta del. De har blivit teater och film.
Nu ska jag resa tillbaks till Kungliga för att se om de har Mora tidning från 1923 och kanske en runa över min morfar Bror Bjerner.
Det ser ut att bli perfekt väder idag.
This is my life 