Month: October 2021

Kapitel Sex

The Beatles och världen

Några år hade gått jag hade växt några centimeter. Året var 1963 på våren fick jag mitt första betyg. B i alla ämnen, så det var väl godkänt.

Det blev så att jag kunde hälsa på Pia och Thias även om det inte blev ofta.. Min fostersyster Ann och jag hade inte kommit närmare varandra, skillnaden i temperament, smak och intressen var för djupa. Nu hade hon blivit förtjust i Lill Babs vars skivor hon spelade på sin monogrammofon som hon fått i födelsedagspresent. Klas Göran och Izy Beetzy teenie weenie yellow polka dot bikini hördes om och om igen från hennes rum.

Jag var nu 10 år och skrev i min skrivbok om Lill Babs och Tarzan som levde tillsammans i djungeln. Alla djur var deras vänner som de räddade från Skansen och Köpenhamns ZOO. Isbjörnen som hade gått runt, runt på Skansen i många år tog de med sig norrut till Arktis för han ville hem och fritt springa omkring där, simma och fånga fisk och kanske någon säl till middag. Lejonet tog de från ZOO till savannen i Afrika.Ann hade nog blivit fly förbannad om hon visste att jag skrivit en fånig historia om hennes stora idol. Det fick man inte göra för hennes idoler var inte alls sådana. De var vackra, välklädda och levde i slottsliknande hus med en massa tjänare, körde sportbil i Franska Rivieran och gick på bal. Lill- Babs skulle gifta sig med en prins inte med en vilde från djungeln. Jag tyckte att prinsar ofta var tråkiga man ville ha en kille som tog med en på äventyr och som brydde sig om de som kanske inte hade det så lätt som djur i bur.

De har galler för fönstren på Beckis för att förhindra att de där dårarna hoppar ut och slår ihjäl sig, sa hon, det kunde de gått göra så blev vi av med dom.

Jo, hade Lilly svarat, önskar ibland att de hämtade Kjelle och låste in honom för gott. Jag står inte ut med att ha honom hemma längre. han går mig på nerverna är inte alls lika snäll, klok och duktig som Berit.

– Det är likadant med Edit, men hon är väl egentligen inte besvärlig bara dum och lögnaktig, men så blir man väl om man har en sån mamma, hade Maggie avslutat samtalet.

”Var det något som mamma tänkte göra”, undrade jag bekymrat, ”hoppa ut genom fönstret, var det därför de hade galler för fönstren, tur att inte alla tänkte som Maggie.”

Så satt hon där min mamma i stolen bredvid mig. Hon såg på mig med trötta ledsna frånvarande ögon. Håret hade grånat påtagligt trots att hon ännu inte fyllt 50. Det var tre år sedan vi träffats den här stunden var viktig, men svår.

Hur går det för dig i skolan, undrade hon.

Bra, svarade jag kort och tydligt avvisande. Situationen var omöjlig att försöka bygga upp en naturlig samvaro på så kort tid och i en offentlig miljö som den här. Människor sprang upp och ned i trappan, sköterskor skramlade med de tunga nyckelknipporna när de öppnade och stängde dörrarna mellan avdelningarna. Vi hade behövt träffas utanför sjukhuset i en naturlig miljö där vi kunnat vara för oss själva.

Jag har börjat sy på en rya, berättade mamma efter en stunds tystnad, medan hon nervöst vred på sina tunna rynkiga händer.

Jag har varit hos Thias. Det var roligt, sa jag.

Det var väl trevligt, mumlade mamma. Du har det bra hos Maggie.

Ja, det är jättefint allt, mumlade jag snabbt och så övertygande jag kunde ville att mamma skulle tro det. Hon blev nog glad av att höra att allt var bra så att hon inte behövde oroa sig.

Sköterskan kom och tog med mamma in på avdelningen. Det otäcka ljudet när låset i dörren klickade var en mur mellan mamma och mig. Jag vände åter till Hässelby tom på tankar och känslor. Det skulle bli fler korta besök.

Hela vägen hade det regnat så det var en blöt jacka som jag hängde upp på en krok i hallen. Jag gick in i köket för att ensam äta middag. Ann var hos sina kusiner som bodde en bit ifrån det lilla torget. Den här kvällen hade familjen Grå bjudit in några nära vänner till middag.

I rummet där jag numera höll till hade jag ett litet skrivbord och en säng. Resten täcktes av ett matsalsbord längst in i ett hörn invid fönstret stod ett vitrinskåp fyllt med sprit. Efter min ensamma middag kröp jag i säng känslomässigt trött efter besöket på Beckis. Jag ville vara i vägen för främmat som gästerna kallades. De kom indroppande runt sextiden.

De där fyllefester var hemska. Då sökte jag mig till fantasin och sagans värld. Jag kände mig lite som HC Andersens fula ankunge. En som inte passade in i den vanliga grå, fantasilösa värld som verkade vara familjen Grås.

Blev mitt folk TV-folk!?

Det fanns något i fosterhemmet som intresserade mig Hade sett en sådan hos en grannpojke på Norrtullsgatan. Det kallades TV första gången och han hade ser en västernserie som hette Rawhide på amerikanska och Prärie i Sverige. Pelle och jag var då båda sex och hade tyckt att järnvägen han hade i sitt rum med berg, skog och ett litet samhälle med station där tågen susade förbi var mer spännande än den svartvita TV bilden där några suddiga figurer red omkring och passade kossor. Leken med järnvägen kunde vi styra själva något som barn alltid tyckt om.

Det var 1960 som TV innehavet steg till en miljon. Var det kanske OS i Rom som var anledningen. Fosterhemmets apparat var ett stort som ett vanligt mahognyskåp. Bakom dörrarna fanns TV bilden.

Det var alltid lika spännande när testbilden på Stockholms stadshus försvann. En TV hallåa visade sig i rutan. Det blev Aktuellt med Sven Lindahl, vädret med Curry Melin och ibland fick vi en tipsrad av Putte Kock. Hallåan var nästan alltid blond med den i början av sextiotalet moderiktiga svinryggen. Det var hennes arbete att berätta om kvällens program som alltid började med en halvtimmes barnprogram. Sigges Cirkus och Kapten Beckdals skafferi med Humle och Dumle var mina favoriter. På lördagarna stannade numera hela Sverige av ett par timmar då Hylands Hörna sändes.

Som de flesta barn undrade jag fascinerat hur det hela gick till, men att de där bodde i TV apparaterna den tanken kom aldrig för mig. Men TV tyckte Maggie var farligt för barn och vecklade in sitt resonemang i förklaringar som gjorde att jag mer och mer tappade respekten för henne. Det måste en dum flicka som jag lära mig att hantera att det där jag såg på TV

Jag tyckte att de såg ut som riktiga människor de där hallåorna och de som pratade om sånt som hänt i världen och vädret. Men Maggie var säker åtminstone påstod hon det. Trodde hon att det skulle hjälpa oss barn att förstå vad det var för sorts apparat. Kanske att en del nyheter var ganska otrevliga som det där som hänt i Soweto i Syd Afrika. Men enligt Maggie var de annorlunda, primitiva inte som oss. För mig och Maria journalisterna på Svarvargatan var de människor som behandlades illa av dem som styrde. Jag tyckte bättre om Marias syn på saken.

En kväll efter barnprogrammet för något år sedan hade jag sett en man i rullstol. Han berättade för svenska folket att det var viktigt att barn blev vaccinerade mot polio annars kunde de råka lika illa ut som han.

”Det är ju morbror”, tänkte jag, hej morbror Bo hade jag vinkat, för även om jag förstod att han inte såg mig så var han ändå min livslevande underbara morbror. Jag tänkte att TV var som när någon filmade dig och filmkameror hade jag sett pappa och hans journalistvänner använda.

Nästa kväll under sportsändningen hade en reporter intervjuat en lång smal man på cykel. Han var chef på den tidning som min pappa hade arbetat på när jag var liten. Han kallades för TT och son till Alice Tegnér. Jag hade träffat honom när mamma och jag var i Ormaryd i Småland en sommar. I en annan nyhetssändning berättade Martins mamma Dela om Israel.

Det är visst riktiga människor på TV, hade jag bestämt sagt till Maggie vid frukosten en morgon.

Hur vågar du ifrågasätta mig, svarade hon. Det du ser på TV är bara påhittat begriper du inte det. De är inte riktiga människor som du ser där, dumma jänta.

Men TT känner jag ju, svarade jag. Han träffade jag på landet och han var visst pappas chef ett tag. Dela är Martins mamma och de kan väl inte vara påhittade. Morbror Bo är väl inte heller påhittad.

Hur vågar du ifrågasätta mig, sa Maggie argt. Varför var hon så arg och varför var det så viktigt att inte bara inbilla mig utan också andra barn att allt vi ser på TV är påhitt.

Jag tittade ned i grötskålen för att undvika kontakt med hennes arga blick men inte kunde hon få mig att tro att det var hon som var klok. Hon visste väl inte att det fanns filmkameror som man använde för att filma folk, funderade jag. Det visste jag att Adam Cartwright var en påhittad figur och att i verkligheten hette han Pernell Roberts och var skådespelare. Maggie var lite korkad gick hon som andra vuxna på att allt de behövde var en strumpa att dra över TV:n så skulle det bli färg TV. Jag var dum enbart för att jag var barn, men jag begrep att man måste ha färg i kameran, men att kanske TV var som en av de där filmprojektorerna som vi hade i skolan att det behövdes något annat i apparaten för att det skulle bli färg. Tekniskt magasin hade nu när jag blivit 10 och ett halvt och fick vara uppe lite längre blivit ett av mina favoritprogram. Det var spännande med alla de där tekniska uppfinningarna som Erik Bergsten berättade om. Han lärde mig att förstå att det behövdes teknik för att TV en dag skulle få färg och Fråga Lund som också var en favorit svarade professorer av alla slag också på sånt och annat spännande.

TV tog mig ut på resa i en för mig fascinerande värld något jag behövde i den inskränkta familjen Grås hem. Så en deprimerande mörk novemberkväll ropade Ann helt oförmodat på mig. Hon hade satt på TV: n för att hennes idol Lill Babs var med i Drop In. Sveriges första TV sända popprogram närmade sig slutet när jag slog mig ned i en av fåtöljerna.

Nere på scengolvet stod tre unga killar, sjöng och spelade gitarr. Den fjärde satt bakom ett trumsätt på en avsats lite högre upp. De sjöng på ett språk som jag precis börjat lära mig så inte förstod jag texten, men det räckte med deras positiva livsbejakande livsglädje när de sjöng Please, Please me.

”Vilka underbara killar”, kände jag i djupet av mitt hjärta och de stal mitt och tusentals andra unga hjärtan i vårt land liksom de redan gjort i England och senare skulle göra i resten av världen. Det var fantastiskt men inte helt lätt att dela förälskelsen med miljontals andra eftersom förälskelser i vanliga fall var privata och mellan två parter.

Jag var förtjust i dem och eftersom jag ännu var i en ålder där sex inte påverkade mina känslor handlade det om fyra roliga, spännande killar och deras musik. Drömde om att berätta för dem vad de betydde för mig liksom andra undrade jag hur man gjorde. De bodde inte i Sverige, deras adresser fanns inte i vår telefonkatalog, till sist tog jag mod till mig och frågade Britta. Jag fann henne som vanligt i köket där hon som bäst penslade kanelbullarna och kanellängderna med äggula.

Jag vill prata med The Beatles, hur gör man det?

Var inte dum Edit, kommenterade Maggie. De är popstjärnor och såna kan man inte tala med. Det borde du begripa. Varför är du alltid så dum? Förresten är de dåliga människor som du inte ska bry dig om. De är lata, omoraliska, dumma och opålitliga som alla konstnärer.

En gång till visade hon att det som betydde något för mig inte var viktigt för henne. The Beatles var alltför viktigt för mig för att jag skulle sluta intressera mig för dom och resultatet blev att jag mer och mer vände mig till andra vuxna som Maria och ibland pappa om jag behövde någon vuxen. De lyssnade sa inte att jag var dum när jag frågade dem om något.

En liten bok kom med posten från Maria som sa att hon utan att jag behövde fråga förstod vad som var viktigt för mig och brydde sig. Boken handlade kort om The Beatles början i Liverpool och i Hamburg fram till genombrottet, i mitten fanns bilder på dem.

I boken berättades att de hade haft det ganska besvärligt när de var barn särskilt John, Paul och Ringo. Johns mamma och pappa hade försvunnit när han var liten så hade hans mamma kommit tillbaks bara för att helt plötsligt dö när någon körde över henne. Pauls mamma hade dött när han var liten. Johns moster verkade inte förstå honom precis som mina fosterföräldrar.

”De hade haft det lika svårt som jag nästan,” funderade jag. Min mamma andades visserligen men levande var hon inte och hon fick inte ta hand om mig även om hon ville, Vad pappa ville visste jag inte att det fanns en barnavårdsman som borde ha brytt sig om mig visste jag inte och undrade lite om min mamma var död eller levande. Min mamma skapade saker precis som Johns mamma som hade givit honom en banjo. Mammas vän hade gett mig en cittra men den hade jag inte fått spela på för det lät så illa enligt Maggie.

De hade haft det nästan likadant som jag. Kul att de hade lyckats och det med något som jag också tyckte var kul. Det gav mig tro och hopp om att jag också kunde lyckas, kanske med att bli popstjärna. Tyckte det verkade vara kul konst. Som andra också blev glada av.

Det var väl inget dåligt jobb att göra andra glada.

Tji fick Maggie, som tyckte att såna som vi som gillar att måla, skriva, fantisera och göra musik var lata onödiga typer som inte ville jobba. Det tog en hel del jobb att lyckas som Beatles och de andra från Liverpool. Det Maggie inte förstod sig på var dåligt eller var hon kanske avundsjuk för att de hade lyckats när inte hon hade gjort det. Maggie hade en vacker sångröst. Hade hon kanske lärt sig av sina föräldrar samma moral som hon om och om igen försökte tvinga på mig.

Jag läste vidare och grät över Stu som dött och tyckte synd om Astrid som förlorade honom. Hon verkade vara lite som Aino min kusin som också gillade jazz och var duktig på att fotografera. Det hade varit kul att se någon av Stus bilder, men det gick lika bra med Astrids. Fotografera verkade kul men Maggie ville nog inte ge mig en kamera, kanske Maria någon gång för hon tyckte inte som Maggie att konst och sånt inte var något för tjejer.

Tjejerna i skolan pratade lika upphetsat om The Beatles som alla andra, men de ville ännu inte att jag skulle vara med i deras gäng. Den klass jag hamnat i hade varit vänner sedan de var barn. Jag betraktades kanske som en inkräktare. Det skulle ta några terminer till innan det löste sig något. Nu gick vi i 4:an. Hade bytt lärare, hon hette Frk Hilman. Jag var ännu för blyg och osäker för att våga kräva att få vara med. Jag kunde inte heller riktigt dela Beatles med någon. Det var för känsligt för nära mina egna personliga upplevelser. De var min första förälskelse och ärligt hur många av oss vill egentligen dela våra innersta känslor med andra.

Det som tjejerna talade om i skolan kunde jag inte förstå mig på. Det viktigaste var visst vem som var sötast. The Beatles handlade för mig om mer än hur de såg ut och jag ville gärna berätta om det jag tänkt på när jag läst boken. Det gick ju inte att bli popstjärna om man inte hade en grupp, men tjejerna verkade inte vilja dela bandet med någon som tyckte något annat än det som de tyckte. Var det verkligen så eller blev vi alla itutade från poptidningar och annat att ett fan var på ett visst sätt och att vi tjejer enbart skulle bry oss hur de såg ut och också hur vi själva såg ut.

Men, jag kunde inte göra något åt det där för ingen trodde mig och jag kunde inte bevisa att hon slängt den. Maria hade sagt att hon tyckte att Maggie var snäll och duktig så det var väl jag som inte förstod bättre. Det som skedde i fosterhemmet fick inte pappa eller Maria reda på. Jag hörde för ofta positiva kommentarer om det från dom för att kunna dela med mig av mina upplevelser. De skulle antagligen inte tro mig.

Ibland var Maria som andra vuxna lite väl blåögda. En vuxen person som Maggie visste hur hon skulle uppträda korrekt och ge intryck av att vara en trevlig rättskaffens person i förhållande till andra vuxna vann de oftast över barn. Vuxna trodde oftast att den vuxne visste bättre än oss barn.

När något skedde i fosterhemmet som sårade mig vände jag mig till mina vänner från Liverpool. En viss tröst var det att känna att jag inte var ensam om att bli orättvist behandlad.

”Kanske såna vuxna som Maggie och tant Mimi var onödiga”, sa jag upproriskt på låtsas till John , ” för ni är det inte, vem kan leva utan er och er musik.”

Thias skulle få vänta på sin TV, till nyårsafton 1963 innan pappa som alltid lite excentrisk och svår att övertala när något som luktade kommersialism skulle ta plats i hans liv föll till föga pressad av Maud. Han fnös men upptäckte till sin förvåning att det inte var en helt dum burk. OS, fotboll och dokumentärserien Panorama var inte så dumt att kunna se på TV. Pappa var lite fånig en sportjournalist som behövde övertalas för att förstå att det kanske kunde vara något det där med TV.

En lördag tittade Tomas pappa Lennart, som arbetade med att skriva manus till olika deckare som visades på TV, in genom dörren och undrade om vi ville följa med honom. Dagen var varm men jag tog ändå med en tunn kofta vilket visade sig vara bra. På gatan utanför stod en vit Porsche cabriolet.

”Det här skulle Ann och klasskompisarna se de som tyckte de var coolare än jag”, myste jag.

Tomas och jag satte oss i baksätet och Lennart som ville styla lite tog en omväg ut till en motorväg där han kunde öka farten. Livslusten som tog tag i mig och förde mig vidare på den livsresa som just hade börjat tog tag i mig då vinden blåste ljum och len i mitt korta blonda hår var det. Det var känslan av total frihet, inga stängda dörrar fartvinden på motorvägen.

Lennart hittade så småningom en avtagsväg mot Djurgården förbi Skansen och så stannade han vid en vit bungalow som låg en bit ovanför en strand som stjärnornas i Hollywood och i Nice. Där bodde han med sin nya fru och en dalmatiner. Men för mig hade det inte varit målet utan resan som varit den häftiga upplevelsen.

I den moderna världen stängde vi in oss i bilar, i tåg och i Stockholm kröp vi under jord för att resa med tunnelbanan för att ta oss från ett mål till ett annat på kortaste och säkraste tid. Förlorade vi inte den livslust som infann sig när vi bara gav oss iväg utan tanke på målet.

Jag hade försökt berätta för Ann om min upplevelse men hon hade tyckt att jag var mallig, och jag hade undrat om hon inte var avundsjuk.

– Äsch, det tror du bara, hade hon svarat och smält igen dörren till sitt rum.

Det var dumt av henne för om hon hade önskat så hade jag frågat Lennart om hon någon gång fick följa med. Avundsjuka var en dum egenskap som jag inte tänkte lära mig. Jag tyckte det var kul om andra också fick ha kul ibland. Det blev Pia som fick hänga med i Porschen nästa gång.

Kapitel Fem

1961- Murar byggs

Det var i augusti 1961 som Berlinmuren byggdes, men för mig var en annan mur värre. Mamma skulle flyttas från Karolinska Psykiatriska till Beckomberga Mentalsjukhus. Att en vän till familjen var den som beslutade om flytten talades det aldrig om. Hur det skulle påverka mig som barn var det ingen som egentligen tog hänsyn till. Det var bara att bita ihop och acceptera att jag inte skulle få komma hem igen.

Jag hade ännu inte någon kompis bland klasskamraterna. Maggie hade bjudit hem några av dem på min födelsedag. Det blev bara värre av det för de hade inte tyckt om henne och frös därför ut mig totalt. Hon hade skvallrat för en av pojkarnas pappa att min mamma var inlagd på Beckis och det behöll han inte för sig själv. Snart visste alla klasskamrater om det och de kallade mig dum, ful och äcklig. Jag var så osäker på mitt eget värde när jag var i Hässelby att jag inte vågade bryta in och ta plats.

Vår lärarinna tyckte att jag var lite bakom eftersom jag hade svårt med matematiken. Läsningen kämpade jag med men eftersom jag läspade och fortfarande stammade lite var jag enligt tidens dom dum. Stamningen gick över så snart jag träffade Tomas och gänget i stan där jag kände mig trygg efter ett tag försvann stamningen helt, men läspningen tog längre tid, till slut skickades jag till en talpedagog. Det var aldrig någon av de vuxna inte heller i skolan som undrade över att mina svårigheter hade andra orsaker än rent mekaniska. Läspade gjorde jag inte heller inne i stan. Det kunde inte vara något som hade med fosterhemmet att göra myndigheterna kunde väl inte fatta fel beslut. Maggie och fröken Karin var goda vänner sedan länge så det måste vara mig det var fel på vilket de aldrig glömde att påpeka för mig.

I Hässelby var jag otrygg och därför osäker på Kungsholmen var jag trygg och därför säker. De båda hemmen borde ha samarbetat bättre, men det beslöts över mitt huvud att jag skulle betraktas som mina fosterföräldrars barn när jag var där. Hos dem skulle jag följa deras normer när jag var i stan fick jag följa deras det hjälpte inte gjorde mig bara mer förvirrad.

Det var enligt expertisen möjligt att ett barn kunde förändras genom att omplacera. Miljön var det enda viktiga för ett barns utveckling. Den ursprungliga, att gener faktiskt gjorde att även barn inom en och samma familj var olika och därför reagerade olika på samma uppfostran vågade man efter nazisternas raslära inte ta i sin mun. Rasbiologin var ju också en skamlig svensk uppfinning att Darwin hade misstolkats av dem som inbillade sig vara överlägsna andra kom att ställa till det för många barn och deras föräldrar.

Var vi utsatta för expertisens experimentlusta? Framtiden fick utvisa det. Nu några bilder på Loviselundsskolan från 2010.

Som nybliven 8 åring på Loviselundsskolan i Hässelby fanns annat som ett vinterlov att se framemot. Fosterfamiljen reste till Funäsdalen där de hade hyrt en stuga hos en getbonde. Jag fick följa med.

Vinterlov

Skidorna var ännu av trä, kringlorna runt stavspetsarna var inte fullt lika stora som på äldre modeller, men stora nog. Ordentliga pjäxor på fötterna av läder, som sattes fast på skidorna med hjälp av stålbindningar. Marinblå skidbyxor av stuprörsmodell hade jag fått ärva, tjock islandströja, anorak och vita Lovikkavantar. Skidor hade jag lärt mig åka i en skidskola i Vanadisparken när jag var 6 år så lappkast, ploga nedför och saxa uppför en backe kunde jag, men det var skillnad på backarna i parken och fjällen i Härjedalen. Jag skulle senare göra som Maggie och sätta mig på skidorna, när det blev för brant. Efter skidfärden bjöd bonden på knäckebrödsmacka med äkta messmör gjord på getmjölk över en öppen eldstad mitt i lillstugan, surströmmingsklämma och skrönor.

Gruvlaget var uppe och höll rast. Då fick de se en hög med ormar. Det var en hel möja som låg på gruvvarvet. Och då var det en i gruvlaget som tog en stång och skulle slå till mitt i ormhögen. Men då sa gruvförmannen: ‘Gör inte så där! Det är inte bra!’ Men inte brydde sej karln om det, utan slog till med stången bland ormarna. Och i det samma var alltihop borta! ‘Det där skulle du inte ha gjort!’ sa gruvförmannen. ‘Det är inte bra att röra sånt!’ sa han. Och han fick rätt för sen fick karlen en stor sten i skallen där i gruvan samma dag, så han låg länge för döden. Och det där var rådande, och det är farligt att rå sig om tocket.

Maggie viskade till Kent hörde jag när jag kröp i säng trött efter skidåkningen att bondens son var efterbliven som man blir i de här tassemarkerna. Jag undrade varför vissa personer aldrig dög i hennes ögon. Men Edvin tyckte jag om för han hade blivit imponerad av mig som var den enda av de där dryga stockholmarna som åt surströmmingsklämma. Någon dryg stockholmare var jag inte för surströmming hade mamma och moster Hillkka lärt mig äta en vana de fått med sig ifrån barn- och ungdomstiden i Stensele, Byske eller Lövånger. När det under vintrarna hade funnits att köpa klämma i en av bodarna på Skansen hade de, jag och kusin Inger.

Murar byggdes inte bara av betong och murbruk utan också mellan människor som ansågs ha olika värde. En del av oss barn som unga kämpade för att riva ner dem. Var det kanske det som var skillnaden mellan mitt ursprungshem och som ju fortfarande fanns på Svarvargatan och mina fosterföräldrars hem i Hässelby.

Sommarlov

Duvorna kuttrar i dag
mild luft har blåst hit från havet
Våren börjar alltid
för dem som märker tecknen.
Duvorna kuttrar en vinterpaus (G. Bjerner)

Snön smälte och majbrasan tändes. Studenterna sjöng på den svart/ vita TV:n från elektronikföretaget på Lilla Essingen, att vintern rasat ut bland våra fjällar. Det var juni och skolavslutning mitt första skolår.

Värme hade vi ingen ännu men det var gymnastikuppvisning i gymnastiksalen bakom skolan. Efter uppvisningen tog sig elever, föräldrar och lärare nedför de långa branta trapporna för att samlas på skolgården i ordentliga rader sexorna till vänster, de övriga klasserna i rader efter dem och ettorna längst ut till höger, med näsorna vända mot huvudbyggnaden och i bokstavsordning, efternamn från A-Ö. Det hade varit förvirrande i början av skolåret för min del, för vems efternamn hade jag, pappas, mammas eller fosterföräldrarnas. Den där bokstavsordningen hade gällt både när det ringde in efter rasten då vi skulle ställa upp oss utanför klassrummet och när vi skulle till matsalen. Jag kunde välja på B, E eller G, men till slut bestämdes det att eftersom pappa och mamma varit trolovade så gällde pappas efternamn som började på E. Och det var ju rätt mamma ville att jag skulle ha pappas namn Edvardson.

Det var bra tyckte jag för det var tredje plats i kön mitt emellan Nelly och Bettan. De var de enda i klassen som inte retade mig för det där med mamma. I början var inte placeringen så viktig eftersom ettorna alltid kom in sist, men i sexan var vi först och då var vi tre först in. Och först var väl alltid bäst.

Rektorn kunde hålla sitt tal som handlade om FN och Dag Hammarskiöld som innan året var slut skulle vara död, men som ännu var generalsekreterare och ett bevis för att vårt land och folk ännu var att räkna med. Talet liksom de sånger vi sjöng som, Man och morske män finns i gamla Sverige än, luktade beundran för den nordiska rasen. Bara för att “kriget“var slut innebar det inte att sk. nazistiska eller som jag hellre menar rasbiologiska värderingar kvar bland äldre i befolkningen och ofta de i skolan, vården och kulturen.

En orkester spelade upp och så sjöng vi “Du gamla du fria” och “En blomstertid nu kommer”. Den blå/gula flaggan vajjade för blåsten några mörka moln hade tornat upp sig i fjärran, men visst skulle vi hinna med alltsammans innan åskknallen och störtskuren kom.

Fröken Karin samlade oss med våra föräldrar i klassrummet där hon hade skrivit några ord på svarta tavlan som egentligen var grön.

Trevlig sommar

Välkommen åter i höst

Låt stå!!

Karin fick en blomsterkvast och en ask choklad så lämnade vi skolan för vårt första sommarlov och utan betyg. Det var andra året i skolan som vi skulle få ett sådant. Det viktigaste som skett det året var att det blivit förbjudet för läraren att använda våld, men tyvärr var det okej för föräldrar.

Dagen därpå sken solen och jag stod färdigklädd i hallen. Den här dagen hotade att bli varm så jag var klädd i shorts, kortärmad blus och tygskor. Familjen skulle på semester utan att tala om för mig vart. Mamma hade skrivit ett brev som jag aldrig fick. Det var sällan under åren jag fick läsa dom.

Maggie idkade censur, så att mamma hade skrivit att jag skulle leta upp mina kusiner eftersom hon hört att vi skulle till Brastad visste jag inte. Varför det var censurerat kunde man undra, men Maggie hade väl sina skäl.

Spännande kändes det att resa iväg någonstans vart det än ledde. Ann kom in i hallen låtsades leta i trådkorgen där vantar och mössor förvarades så vände hon sig ilsket mot mig och spände sin stålgrå blick i mina ljusblå.

Du har tagit min handske, Edit, du har haft bort den, det vet jag nog, skrek hon och pekade upprört på mig medan hon rörde runt i korgen. Hon var duktig på att spela teater.

Jag har inte tagit den, försvarade jag mig överraskad av påhoppet, undrade för mig själv vad hon behövde handskar för. (om jag nu hade tagit dom varför bara en)

Det har du visst det. Det vet jag nog, bjäbbade Ann.

Jag har inte haft några handskar, svarade jag med osäkert darrande stämma.

Pang! Blodet sprutade från min näsa, läppen hade spruckit. Kent hade slagit till hårt och utan pardon.

Du ljuger, röt han ursinnigt. Naturligtvis gjorde jag det inte kunde det vara hans välartade dotter.

Resolut och utan krusiduller knuffade Maggie in mig i badrummet. Ilsket muttrande med hårda händer tvättade hon mig ren från blod. Hon var lika övertygad om att jag ljugit som Kent. Jag var alltför groggy efter den perfekta högern mitt i ansiktet för att göra annat än att stumt motta den hårdhänta behandlingen, underligt att jag inte hade stupat i backen.

”Jag var dum så det var antagligen något jag hade gjort som jag glömt”, tänkte jag, en timme senare satt jag bekvämt nedhasad i baksätet på den fullpackade bilen. En tjock väska mellan mig och Ann gjorde att jag fick vara ifred för hennes elaka blickar och nyp. Jag hade gott läkkött och solen sken glatt från en klarblå försommarhimmel, så snart hade jag glömt händelsen.

Spänningen och nyfikenheten inför resan smög sig sakta på och med fantasins hjälp red jag i lugnt trav på Bellman längs med vägrenen. Han hade blivit min favoritponny när jag under våren då Ann av någon anledning ville ha med mig hade följt henne en eftermiddag efter lektionerna genom skogen från skolan mot ett slott där det fanns ett stall med 10 hästar. De flesta var gotlandsruss, men där fanns också två små bruna shetlandsponnyer. En ponny var blandad med arabiskt blod lite vild ofta skenade hon med någon ung ryttarinna desperat hängande sig kvar tills hon plötsligt stannade. Två halvblodsskimlar stod också stallade i det trånga stallet. En svart ponny med vågig man som hette Bellman hade blivit min favorit.

Inne i skogen fanns vättar, tomtar och annat sådant småfolk som det funnits bilder av i “Bland tomtar och troll”. Hur de såg ut hade ju både John Bauers och Einar Norelius bilder visat mig. De blandades med Elsa Beskows bilder och Ernst Josefssons bild av Näcken. Han som spelade i forsen som vi passerade och där såg jag florstunna älvor dansande vid skogstjärnen med de vita näckrosorna. Det såg jag så absolut.

En stund stannade vi för rast vid ett vandrarhem någonstans mellan Gränna och Göteborg. Det var nödvändigt för att Kent inte skulle somna vid ratten. Det var få om inga motorvägar på den tiden så det var inte förrän sent på eftermiddagen nästa dag som vi körde in på en bred, grusig avtagsväg innan Brastad. Jag hade sett skylten och blivit glatt överraskad för här hade jag varit på somrarna det mindes jag.

Det var veckan innan midsommar solen stod högt på himlen och små lätta sommarmoln rörde sig lojt över nejden. När vi passerade en avtagsväg som ledde in mot i en stor, tätvuxen skog rös jag till av spänning. Jag undrade om det fanns älvor, skogsrå eller småtroll i skogen eller kanske något annat. Annars var det lika idylliskt fridfullt som bara en svensk sommardag på landet kunde vara. Sex kor låg i gräset lättjefullt utspridda och idisslade. De flesta var röda med vita magar, någon hade en stjärna i pannan, en av dem var svart och vit. I Skåne brukade det vara tvärtom. Någon viftade undan några påflugna flugor med svansen annars var det kolugnt.

En sommardag i juni innebar bara ytterligare en tung arbetsdag med mjölkning, lagning av stängsel, arbete i skog och mark för bonden. Inte ens på helgerna var han helt ledig, eftersom djuren alltid måste skötas och inte gick det ihop ekonomiskt heller därför hade han tvingats hyra ut ett av de ljust gula tvåvåningshusen och övervåningen där vi skulle bo, till två förhatliga stockholmsfamiljer.

Jag tog mig snabbt upp till översta våningsplanet på huvudbyggnaden och föll huvudstupa i säng. Det var tröttsamt att resa, men här kunde det bli en riktig drömsommar, hann jag tänka innan jag somnade i sängen längst in i hörnet. Tidigt på morgonen vaknade jag alltför uppspelt för att kunna sova längre, inte ens den stolta tuppen med påskfärger hade vaknat. Klockan var sju och det var redan ljust, så tuppen var en lat typ.

”Det måste vara massor av spännande saker att upptäcka”, tänkte jag, modigt utan att tänka på att jag kanske gjorde något som Maggie skulle bli arg för klädde mig så tyst jag kunde, utan att väcka den övriga familjen smög jag nedför trappan och ut på förstukvisten. Ett kortklippt klövergräs mjukt och fuktigt, kittlade under mina bara fötter.

Jag tog mig ut genom grinden mot ladugården där mitt på ladugårdsbacken vid den låga sneda dörren in till den på kossor redan tömda ladugårdsbyggnaden, spärrade jag upp mina blå i pur häpnad inför åsynen av en alldeles otroligt stor fuxfärgad ardenner. Hon för det var ett sto hade en vacker vit bläs som täckte hela den långsmala näsryggen. Lykta skulle jag senare i livet lära mig att det hette.

Hemma på Vasastan hade jag brukat mata den bruna häst som drog lumpkärran jag hade inbillat mig att det var Kalle Punt, som det stod om i Mio min Mio. Den här ardennern var mycket större än Kalle som antagligen varit en nordsvensk, brun med lång tjock svart man.

Bonden en mager lite kutryggig i blåställ klädd man placerade just ett ok över bogen på stoet. Det såg lätt ut när han vant och snabbt backade in henne mellan skacklarna framför en räfsa som sattes på plats med hjälp av remmar och stroppar. Han satte sig tillrätta i den enkla sitsen bakom hästen smackade åt Saga som i maklig skritt rörde sig ut från bondgården.

”Det här kunde bli kul,” tänkte jag och smög efter för att se vart bonden tänkte sig. I Småland hade jag sett hur de använde en sådan där när de räfsade hö, men de hade haft traktor istället för häst. Det var mer spännande med en häst. Ekipaget svängde in på en gräsbevuxen väg och upp på en höjd bakom boningshuset. Bakom ett buskage av tätvuxet sly gömde sig ett potatisland. Bonden tänkte visst använda räfsan för att plocka potatis. Var han för lat att göra det för hand eller tyckte han att hästen behövde motion. I vilket fall började bonde och häst räfsa upp färskpotatis ur jorden som väl skulle vara till sillen vid lunch.

Jag sträckte mig lojt ut i det morgondaggsfuktiga gräset en bit ifrån och njöt av solen som värmde alltmer. En sotsvart katta med gräddvita tassar kom på kattors vis försiktigt smygande genom gräset. Hon ålade sig upp i min famn, där hon snart började spinna.

Mina tankar förde bort mot den där sjumilaskogen vi hade passerat på vägen hit. Den hade kommit närmare och jag kände att det var något särskilt med den. Vad dolde sig där bakom något roligt eller farligt man visste aldrig med sjumilaskogar.

”Brastad, hade det stått på skylten så tänk om det var här någonstans som Inger var på somrarna”, och bara tanken att min bästa kusin fanns någonstans i närheten fick mig upprymd.

I rasande fart rusade jag tillbaka till gården. Det här måste jag berätta om. Familjen satt vid frukostbordet när jag i vild galopp, rosig om kinderna, kom instörtande med kattan i hasorna. Hon kunde springa hon trots att hon var tung med kattfoster i livmodern.

Var har du varit? muttrade Maggie ilsket, men eftersom vi var på landet och måste uppföra oss bland bondfolket så kunde hon inte straffa mig hur som helst.

Jag har bara varit med bonden när han plockade potatis, hasplade jag ur mig med andan i halsen. Vet du, jag tror att mina kusiner Inger och Ulla finns här någonstans. Tänk om vi kunde hitta dem.

Vi får väl se, svarade Maggie undvikande, sätt dig och ät. Du springer inte i väg så där något mera. Och dagarna gick och inte hittade jag mina kusiner trots att jag kikade i varje buske. Jag var ända nere vid badstranden och letade, men inte hittade jag minsta tånagel av Inger.

Maggie kallade mig lögnhals och sa att jag skulle sluta fantisera ihop sånt som inte var sant. Det var sorgligt att jag inte hittade dem. Kände mig dum så dum, som inte begrep att mitt öde var att sitta hela sommaren på en filt samman med Maggie.

Men den svarta kattan födde till sist sex stycken små blinda ungar som hon försökte gömma på höskullen. Bonden hittade dem, la dem i en säck och med mig smygande i hasorna gick han djupt in i skogen där stötte han på en slät bergvägg. Han tog en unge i bakbenen och slog den hårt mot väggen flera gånger tills den slutade andas. Jag stod helt tyst utan minsta rörelse utan några som helst känslor och såg på medan han avverkade kattunge efter kattunge.

Ann busade ihop med Lasse, pojken med det morotsröda stubbade håret som bodde tillsammans med sina föräldrar i huset mittemot höskullen. Han kom från Abrahamsberg som var en västerförort en bit med tunnelbanan från Hässelby Gård. En dag hittade de en skatunge som de matade ihjäl. Så blev Ann halvt ihjälstångad av en ko, men inte fick hon stryk eller gå och lägga sig utan middag om hon gjorde något dumt. Det tyckte jag var orättvist och var något som skapade en distans mellan henne och mig som aldrig skulle brytas.

En het julidag då vi alla gick omkring och svettades och vi borde ha gett oss av till stranden kom Lasse och Ann på den ljusa idén att de skulle hjälpa bonden med att mota tjurarna. Oskar och Ruter gick för sig själva i en stor hage i skogen tillsammans med en ung kviga. Varför de fick för sig att de skulle flytta dem speciellt som Oskar var en riktigt elak typ vet väl ingen inte ens de själva. Men om de vuxna aldrig stoppade deras upptåg så ledde det till allt farligare upptåg.

– Vi flyttar tjurarna, Oskar och Ruter, från hagen i skogen till hagen på andra sidan vägen, hojtade lintotten Lasse när han och Ann passerade förbi mig och Maggie som sov tungt.

– Du får stå vid vägen och mota över dem, ropade han. Maggie sov ännu när jag smet iväg eller ens när djuren passerade bara några meter från henne. Lasse och Ann hade skaffat varsitt spö av sälj och jag fick också ett. Det kändes pirrigt och spännande att äntligen få vara på de stora barnens upptåg.

Vi tjejer ställde oss på varsin sida om vägen för Lasse var kille och han gick modigt och stolt bakom tjurarna och motade dem mot grindöppningen. Kvigan var snäll och gjorde som vi ville, men när det gällde tjurarna ingav inte mina 8 eller Anns 11 någon tillräcklig respekt. Oskar och Ruter upptäckte korna som gick och betade på en äng längre ned invid grusvägen. Doften av dem vibrerade så upphetsande i näsborrarna och fick åtrån att vakna.

Snabbt och utan vidare betänkligheter forcerade de det el-försedda stängsel som Kalle och hans dräng Anders jobbat med större delen av sommaren. Gissa om de var glada och Kalle måste ge sig iväg med en av korna till tjuren i granngården. Det gick inte för sig att hon parade sig med Oskar eller Ruter som var födda på gården. Och hon hade blivit tossig så hon behövde tjur, menade han, suckande över tossiga stockholmare. Ångrade antagligen att han hyrt ut sina hus till de där som trodde sig vara bättre än han.

Jag undrade oskyldigt vad han menade, med att kon behövde tjur men Maggie blev arg och ville inte avslöja det för mig. Snuskig fantasi hade hon muttrat.

En dag på stranden

Vi tar med oss barnen till stranden, menade grannfrun. Maggie nickade instämmande och istället för att straffas fick vi en belöning. Det var omöjligt att förstå sig på vuxnas idéer, men glad var jag när deras beslut gick den vägen.

Grusvägen ned till stranden var lång och grovkornigt grusig. Det hade tagit flera veckor för mina storstadsfötter att vänja sig vid att gå barfota på den. Nu i mitten på juli sprang jag liksom resten av barnen på lätta fötter.

Väl nere gick jag och plaskade förstrött längs sandstranden. Den var ytterst normalt bohuslänsk med blåstången liggande i raka strängar längs vattenbrynet. I bakgrunden höjde sig en hög rak rödskimrande bergvägg över nejden. På ena sidan av stranden gick bergskammen enda ut i vattnet och avskärmade effektivt det som eventuellt fanns på andra sidan. Jag såg nyfiket dit undrade vad som fanns bakom den.

”Var är Inger”, tänkte jag, medan jag sökte mig lite längre ut i det långgrunda vattnet. Halva sommaren hade gått utan att vi träffats, ville hon inte det, eller hade jag haft så fel. Det kändes som om hon fanns i närheten, även om den här stranden var fel strand så var det något som lockade. Ett plask fick mig att lyfta blicken och titta ut över vattnet. En liten flicka med kort mörkblont hår stod där ute med ryggen vänd mot mig. Hon kunde inte vara mycket större än jag och ett dovt pirrande i magen av spänning när hoppet tändes rörde upp mina känslor. Hennes fräkniga ansikte vändes plötsligt mot mig.

En kort sekund som kändes som lång stod vi båda alldeles stilla utan att våga andas, rädda för att det skulle vara en hägring och såg avvaktande på varandra. Plötsligt som på kommando började vi samtidigt först i slow-motion röra oss framåt så sprang vi mot varandra med vattnet stänkande i kaskader kring våra brunbrända ben. Skrattande tog vi varandra i händerna och dansade runt tills vi överlyckliga föll omkull på tillräckligt grunt vatten för att inte våra huvuden skulle hamna under vattenytan. Hand i hand kilade vi i väg mot klipporna där Inga viskade att moster, morbror och Ulla var.

Maggie och Kent undrade surt vart jag tagit vägen, men så upptäckte de mig bland klipporna och kom ilsket muttrande efter. De hälsade på de där personerna som tydligen kände mig.

Trevligt att råkas, sa moster. Jag är doktor Majt Stenvall och det här är min man doktor Oskar. Vi är Edits moster och morbror.

God dag doktorn, svarade en förstummad Maggie. Hon var tydligen väldigt förtjust i titlar inte ovanligt på den tiden. Hon bara måste titulera sin man civilingenjör.

Får vi ta med oss Edit för att hon ska få hälsa på sin mormor som också är här, frågade moster uppfodrande.

Det går alldeles utmärkt, doktor Stenvall, svarade Maggie utan tvekan. Hon får stanna så länge ni tycker det passar.

Doktor var ännu på sextiotalet en titel som gjorde att vissa kröp inför överheten en högre titel än ingenjör. Brittas uppträdande inför mina släktingar fick henne att krympa lite framför mina ögon för ögonblicket betydde det lite för mig, men ändå skulle det göra att jag så småningom kunde kasta av mig hennes nedbrytande behandling av mig och min mamma.

Jag, Inger och Ulla hoppade runt på stranden jublande av lycka när vi förstod att vi skulle få vara tillsammans under resten av sommaren.

Morgonen därpå när daggen ännu fuktade gräset kom morbror Oskar körande i sin stora gula herrgårdsvagn. Den mörktigrerade boxern Akja hoppade glatt ur bilen för att hälsa på mig glatt viftade hon med hela kroppen som bara en boxer kunde. Den korta stubbade svansstumpen snurrade som ett helikopterblad. Tillsammans klättrade hon och jag efter hälsningsceremonin in i det stora utrymmet bak i vagnen där jag, hund och kusiner trängde ihop oss på de mjuka kuddarna som låg utströdda över hela golvet.

Hundra meter från gården svängde morbror in på avtagsvägen vi passerat på väg till gården. Den förde rätt in i den mörka skogen. Morbror körde säkert upp och ned för den ena backen efter den andra med den täta mörka skogen på var sida vägen. Så genom ett trollslag tog den och vägen plötsligt slut. En vildvuxen stor äng framför en bergvägg uppenbarade sig i all sin glans. Solen sken varmt och det surrade i luften av olika insekter, fjärilar i olika färger fladdrade lätt omkring bland något utblommade midsommarblomster och hundkex. En slända svirrade förbi och jag visste genast var jag var.

Sommaren innan pappa hade försvunnit ur våra liv hade jag och mamma promenerat runt på vägarna som korsade ängen som jag nu såg framför mig. Vid en dikesren inte långt bort invid den röda klippan som reste sig lodrät över nejden med en spretig martall klängande sig desperat fast vid ett klipputsprång, hade vi funnit en död tornsvala. Nu tänkte jag att det kanske hade varit Tummelisas svala som vi hade hittat. Den kanske inte var död utan bara låg i dvala och en dag skulle den vakna och då skulle jag, mamma och pappa vara tillsammans igen.

Morbror verkade dödsföraktande köra rakt mot klippan. Han tänkte väl inte krascha rakt mot den, men nej det var en synvilla för en bred grusväg skymtade mellan det högt vajande gräset, lugnt och vant vred han ratten ett halvt varv så att den tunga bilen svängde åt höger och fortsatte längs vägen som smalnade av mer och mer tills den tog tvärstopp, men strax innan vred morbror ännu en gång på ratten och så var vi på den lilla gräsbevuxna stigen den sista biten mot den sommarstuga där jag tillbringat så många sommardagar tillsammans med Inga, Ulla, moster, mamma och Martin. Det var som att komma hem även om mamma naturligtvis inte var där, men moster hade sagt att mormor var på besök.

Jag, Martin och min kusin Stefan

Innan vi var framme vid stugan passerade vi Jonas Alströmers hus. Han var barnbarns barnbarn till originalet och bodde under vintrarna i Alingsås precis som Inga. Hon och jag lekte ofta att han var samma Jonas Alströmer som hade försökt införa potatis i vårt land på 1700-talet. Den Jonas som bodde i huset visade sig aldrig så han blev ett perfekt mål för fantasier om att han var vampyr. Han sov i en kista i jordkällaren bredvid huset om dagarna och på natten flög han omkring och letade desperat efter potatis i potatisåkrar och i matkällare. De vuxna menade att det var råttor eller skogsmöss som varit framme, men det gick inte vi på.

Herrgårdsvagnen saktade in så att barn och hund kunde hoppa ut på den välklippta gräsmattan, invid ett av körsbärsträden stod morbror Hans lutad över något. Han bodde i vanliga fall i Dalarna så han var långt hemifrån. Det pågick en diskussion mellan honom och moster Ingvor om ett svart klots position. Morbror suckade besviket när Ingegerd tycktes få rätt. Han gick muttrande till en pinne en bit ifrån som de lagt ut som visade var de skulle börja kasta. Kastet blev perfekt klotet nuddade nästan ett mindre rött klot en bit ifrån och han log i mjugg. Spelet hette boule och det var Prins Bertil som gjort spelet som ännu så länge mest var överklassens tidsfördriv här i Sverige populärt. Morbror Bengt var nöjd att ha spöat moster som var en mycket skicklig boule spelare var gott.

I skuggan av ett annat träd som till hösten skulle ge fina päron lite närmare det vita tvåvåningshuset med rödvinsbuskarna vid husknuten, satt en rundnätt vithårig gammal dam i en vilstol med en florstunn violfärgad sjal om sina gamla trötta, värkande axlar. Mormor Sara, för visst var det hon fick snart ett glädjestrålande barnbarn i sin famn.

Jag hade just nu inte tid att stanna i hennes famn för Inger var på väg runt stugknuten där morbror just parkerat bilen. Bakom huset fanns en liten mycket gammal lada, inne i den fanns en tom höskulle, en rostig kokskamin och rester av en svinstia. Där lekte vi ibland mamma-pappa- barn, men nu hade Inga tänkt sig förbi ladan mot en liten stuga nedbäddad i en grönskande slänt som ett skyddande täcke mot vind och rusk. Det var gäststugan där det fanns två tvåvåningssängar och Inga som klättrade upp i den översta slafen på den ena viskade att vi skulle få ha stugan alldeles för oss själva. Förtjust kravlade jag upp i den andra överslafen. La mig som Inger på rygg och betraktade ett par tranor som graciöst dansade vid en skogstjärn i taket och visste att det var mamma som hade målat det där vackra. Tranorna verkade leva på riktigt, jag såg ju hur de rörde sig i cirklar runt varandra.

”Varför tycker Maggie så illa om dem som gör sånt vackert”, undrade jag där jag låg i djup förundran över vad min egen mamma hade skapat. ”Kanske var det synd om henne, som inte förstod att det var viktigt med vackra saker, kanske hade hon aldrig haft någon mamma som kunnat måla, berätta sagor eller en mormor som kunde vika tranor och såg ut som en sagomormor, fantasi som gjorde såna bilder var lika vackert och skönt som tranorna i taket. Moster kikade nyfiket in genom dörren och ropade att det var saft och bulla i trädgården. Inger och jag hoppade vigt och snabbt ned på golvet och sprang nästan omkull henne för att komma först till bordet där moster och hembiträdet Ritva från Litauen hade dukat fint precis som Mumins mamma hade gjort.

Det var en ovanligt varm sommardag och därför många ettriga getinger som gjorde vad de kunde för att få sig en slick av den söta saften. Inte gjorde vi som man enligt regelboken skulle göra sitta stilla utan vi slog efter dem och sprang undan. De blev till sist så arga att de gav sig på inte Inger och jag som var de som mest retat upp dom utan Ulla som alltid av någon outgrundlig anledning var deras älsklingsoffer. Hon fick svårt att andas så tyvärr måste morbror ge sig iväg till sjukstugan med henne.

Det var synd att hon inte fick följa med och bada, tyckte jag, men Inger tyckte det var bättre att slippa sitt påhäng till lillasyster. Och medan mormor gick och la sig för att sova middag hämtade vi våra badkläder och moster en korg med lite mer dricka, frukt och bullar.

Inga ledde oss in genom snåren vid vägkanten för den som inte visste att det fanns en stig här skulle den aldrig upptäckas, växterna dolde den effektivt. Det var lite spännande att känna till en hemlig stig som lång och ringlande förde nedför och in i skogen. Där var det nästan alltid fuktigt och gyttjigt. Som vanligt kittlade och svalkade det skönt under fotsulorna, när geggan letade sig in mellan tårna. Så mötte vi en bredare grusväg som kom långt ifrån. De flesta badgäster tog den omvägen till stranden. Vi kände oss malliga över att ha vår egen.

Vid vägens slut fann vi som vanligt samma gamla eka som låg halvt nedsjunken i vattnet omgärdad av vass. Stranden vi gick på var i början täckt med fint smågrus som blev något finare ju längre vi gick. Jag såg vattenbrynet en bit bort och blåstången vajade sakta för de lätta vågorna som slog mjukt mot stranden. Inga stannade för att plocka upp något nyfiket kikade i hennes hand vad det var för något hon hade hittat. En liten blåmanet var det den hjälpte vi att ta sig ut i vattnet igen också en sjöstjärna. Längst bort mot bergssidan där den enda bryggan stack ut i vattnet hade familjen Steinwalls sitt tillhåll. Moster bredde ut filten och medhavd matsäck på den välpolerade klippavsatsen.

Jag försökte våga mig ut längst ut på den långa träbryggan. Det var lite farligt eftersom den var hal av sjögräs på vissa ställen men lyckligen framme vid bryggans yttersta gräns förstod jag varför jag hade känt mig så nära Inga då jag varit på den strand jag varit vid dagen innan. Det var bara att hoppa i havet och simma några meter, ta sig runt udden så skulle jag kunna nå den badstrand som Ann och Lasse kanske just nu badade vid.

”Spännande”, tänkte jag, ”att man bara med känseln kunde känna närheten av någon annan”.

När jag tittade ned i vattnet vid bryggan såg jag hur brännmaneter svärmade runt hela bryggan. Det var omöjligt att bada här så Inga och jag beslöt oss för att dela utrymmet på filten med moster. Vi kunde leka sakletare längs stranden som Pippi, Tommy och Annika. Det fanns en hel del olika sorters snäckor, blåmaneter, döda sjöstjärnor och fina stenar att hitta. De plockade vi med oss för särskilt snäckorna och stenarna var fina och man kunde ta med dom hem som souvenirer. En sjöstjärna ville jag ha med mig där fanns en såg jag. den var stor och vackert orangefärgad torr och död sedan ett tag.

En vecka senare packade vi in oss tillsammans med de större barnen Britt Marie och Elisabeth som kommit på besök i Britt Maries nyinköpta blåa Saab. Moster tog sin egen ljusblå Opel Kadett, Inger och mormor ville också med till Fykan. Det blev att mormor fick åka säkert med moster och vi kusiner i Saaben. Många mil ut mot havsbandet reste vi, men den sista biten ner mot stugorna måste vi gå nedför en lång smal ringlande stig, balanserade på en smal spång förbi ett mörkt vatten. Långt ned i dalgången syntes klungan med ett par slitna fiskarstugor som desperat tycktes söka skydda sig från de salta höststormarna. Nu var det högsommar och de badade i solskenet.

Mamma hade berättat om ett besök här för längesedan någon gång på fyrtiotalet om Fykan och som låg vid Soten mitt emellan Gravarne och Hunnebostrand. Det fanns bara tre gamla fiskarstugor där. En bebodd av några oeniga syskon som vägrade att sälja den för mindre än 9000 kronor. Stugan var förfallen redan då, skorstenarna föll ned och trädgården växte igen. En annan stuga låg närmare havet vid en smal vik som sköt in i de hårda klipporna. Den var mer välskött kärleksfullt vårdad av Jenny.

Den Jenny vi nu mötte var en grå och av hårt slit krokig kvinna, men lika vänlig och kärleksfull som mamma beskrivit henne. Men stugan där vi skulle bo var inte längre lika välskött ganska förfallen. Kanske hon ändå skulle få mycket mer betalt för den än de 9000 som de hade begärt då. Hon bjöd på kaffe och bulla och en hiskelig historia om hur några kor hade gått ner sig i vattensamlingen som vi på den rangliga spången just hade passerat.

– Det ska ni veta, barn, sa hon med en finurlig uppsyn, att det inte finns någon botten så trillar ni i hamnar ni hos hinhåle. Det är lika visst som det är sant.

Aino och Stefan kajkade förnöjt omkring på marinblå badmadrasser i viken. De var våra äldre kusiner morbror Bo och moster Hilkkas barn som bodde i Göteborg. De var redan i tonåren, lite yngre än Britt Marie och Bettan. Inger, jag och Ulla småkusinerna hittade några madrasser som vi pumpade upp med en rostfärgad rund mjuk luftpump innan vi tog oss ut på det halvdjupa vattnet. Stefan försökte knuffa ned oss i vattnet, men det var han själv som tappade balansen och föll i. Han fick brått upp igen för på botten kravlade hundratals krabbor, som mer än gärna ville knipsa av en tå. De hade tur de var inte matnyttiga, Jenny och moster hade lagat till en västkustssallad på fisk och skaldjur från havet utanför.

Sommaren var snart slut och därmed det roliga. Jag avlämnades hos Maggies pappa i Kungälv. Han var en gammal snuskgubbe upptäckte jag så snart jag kom in i den lilla lägenheten. Jag kände mig obekväm och lite rädd. Det var något i luften i atmosfären. Jag var glad när vi stuvade in oss i peugeoten för resan tillbaks till Stockholm. Hit ville jag aldrig mer. Gubben hade försökt knipa ihop om mig med sina ben när jag hälsat på honom.

Maggie som hade skrutit om sin pappa vad dolde hon för sig själv. En mur mellan henne och sitt kanske inte så fläckfria förflutna.

Kapitel Fyra

Svarvargatan

Så här såg gatan ut 2010.

Det var eftermiddag lördag två veckor senare jag huttrade i snålblåsten på Hässelby Gårds högt belägna tunnelbanestation. Maggie hade i förbigående sagt att jag skulle in till stan för att hälsa på pappa. Jag skulle gå av vid Fridhemsplan och hon lämnade mig ensam på perrongen.

Jag hade nästan glömt att jag hade en annan pappa än Kent. Minnet var det lite si och så med. Det verkade sortera ut sådant som det inte orkade med just nu var det mesta. Mycket hade hänt på alltför kort tid rädsla, ensamhet och osäkerhet hade jag aldrig förr upplevt.

Varför är du alltid så dum? Du har ju inget vett alls om du inte gör som jag säger blir du som din tokiga mamma. Ann och Berit de är minsann kloka och Berit som är yngre än du klarar allt, sa Maggie med förakt i rösten.

Den enda tröst jag hade var nallen, filten och tummen. Jag skämdes över mig själv, rädslan för att vara dum var värre än den värsta mardröm. Gömde mig under filten och hoppades att jag skulle försvinna. Tänkte att mamma nog inte vile ha mig samtidigt som jag önskade komma hem igen. Det här var bara en hemsk mardröm. Snart skulle jag vakna upp hemma igen, men dagarna gick. I skolan klarade jag inte det enklaste tal eller bokstäverna trots att jag kunnatt skriva innan jag börjat skolan. I den här nya världen var allt annorlunda. Huslängorna såg likadana ut. Ingenting verkade äkt som de där kopiorna av tavlor som hängde på väggarna. Maggie menade att den var den enda rätt och riktiga. Allt annat var fantasi och det var farligt.

Min fostersyster Ann hade kommit hem från sina kusiner och fått för sig att hon skulle leka damfrisörska. Jag var hennes försökskanin och protestera gick inte för sig då hade jag väl blivit inlåst i badrummet och inte fått träffa pappa. Ann hade satt papiljotter i mitt hår. Den frisyr hon skapade kunde ha passat en tonåring. en hög frisyr perfekt för en halvvuxen person inte en sjuåring. Jag kände mig ful och obekväm när jag sett resultatet i spegeln.

I väntan på det gröna tunnelbanetåget önskade jag desperat att blåsten skulle få frisyren att försvinna och mitt hår som ju var kortklippt skulle rakna och bli som jag var van vid. rullade tåget från Hässelby Strand in på perrongen stannade tvärt. Tillsammans med övriga blåfrusna resenärer klev jag in i värmen.

Slog mig ned på ett av de gröna plastiga lädersätena och smålog förnöjt. Det var skönt att ha ett hår där inga lockar i världen höll en längre tid utan ordentlig permanent. Nu kändes det bättre och önskade att jag fick stanna hos pappa.

Pappas famn, var varm, trygg och hemlik ändå tvekade jag lite när jag tog hans hand. Var drömmen sann var det han och älskade han mig. Såg han att mitt hår var rakt och tyckte han om mig även utan hästsvans. Jag kunde inte vara helt säker på honom för när mamma och jag hade varit i Göteborg och vi sent på kvällen trötta efter den långa tågresan klivit över tröskeln hemma i Vasastan hade en föraning, en känsla av tomhet som fick det att knyta sig i maggropen tagit tag i mig. Det hade varit något som borde ha funnits där men som nu var som bortblåst. Där skulle finnas en lukt som sa att nu var jag hemma! Ett gnisslande ljud hade hörts från spåvagnen som svängt in på gatan. Mamma såg jag hade funnit någonting på köksbordet innan hon snabbt hade skickat in mig till tant Maja.

Hon hade som vanligt suttit vid sitt sminkbord och som alla kvällar skött sitt ansikte med olika skönhetsmedel, graciöst som en ballerina lyckades hon den där kvällen som alltid trots sina av ledgångsreumatism söndervärkta fingrar vira in det tunna grå håret i de snusbruna mjuka papiljotterna för att till sist sätta ett florstunt hårnät över det hela. Hennes omsorg om sin egen person var hennes sätt att inte bara överleva i slummen utan också genom att sköta sitt yttre bevara sin värdighet. Allt verkade normalt.

Det hade känts tungt, tomt och ledsamt och förstrött hade jag tittat ut genom fönstret mot det motsatta gårdshuset. Där på väggen mittemot hade den gulbruna putsen flagnat så att bilden av en ensam gammal gumma sittande på huk tonade fram. Så ensam och gammal kände jag mig, som trashanken Chaplin, som hade trillat ned i ett svart hål som han gjort i filmen jag sett i Göteborg tillsammans med kusinerna Aino, Stefan och Inger.

Den dagen för två år sedan hade pappa samman med min bror lämnat mig och mamma. Det var för att han lämnat mig utan att säga varför som jag inte var säker på att han verkligen ville träffa mig. Han kramade mig när vi möttes på perrongen vid Fridhemsplan. Så för en stund försvann den sugande oron i maggropen. Vi promenerade hand i hand längs Fleminggatan. Aldrig ville jag släppa taget om honom och trots det ljudliga trafikbullret och snålblåsten växte värmen och trygghetskänslan inombords samtidigt som pappa vänligt, men bestämt visade vägen. Vi tog en gata till vänster och så till höger och så till höger igen. Det var lång väg att gå för en kortbent sjuåring, men det var en underbar stund. Om jag fått som jag velat hade jag gått och gått med min hand i pappas sträva näve hela livet.

”Mamma kanske väntade på oss”, tänkte jag upprymt. Vid slutet av gatan fann pappa en tvärgata ned mot Kungsholmsstrand. I ett fönster skymtade några keramikmuggar, i ett annat några dammiga ögonkakaokartonger och ljusblå burkar med bilder av syrliga karameller. De verkade ha stått i skyltfönstret sedan mitten av femtiotalet. Så kände jag igen mig. Ett funkishus stod ensamt för sig själv, i bakgrunden syntes den magnifika utsikten över Karlberg, och Norrmalm. Ett stort träd stod liksom ett vårdträd vid husets sida invid en sandlåda och en grön parkbänk. De rostbruna och gula löven låg utströdda som en krans vid dess fot plötsligt tog en stark vind tag i dem och de flög rasslande iväg över gatan.

I spänd avvaktan följde jag pappa in genom porten. Vi tog en liten järngallerförsedd hiss tre trappor upp. En ytterdörr stod på vid gavel. Vi var väntade. En liten rundnätt, mörk kvinna slöt mig välkomnande i sin varma, mjuka famn.

Det var Maria, pappas nya fru och där var Thias som var en månad yngre än jag. Han satt slappt nedsjunken i en av de bruna läderfåtöljerna. Hans cendréfärgade hår var kort men ostyrigt rufsigt. Han vände sina vänliga spjuveraktiga ljusbruna ögon mot mig.

– Mors, syrran, sa han och log med hela ansiktet.

Tomas var den mest spännande kille jag träffat. Jag hade hört Maria berätta om alla gånger han med hjälp av sin ohöljda charm fått polisen att köra honom hem när han varit ute på stan. Han ställde sig vid trottoarkanten och låtsades gråta. Den svartvita polisbilen stannade.

– Och hur var det här då, undrade en bekymrad polis.

Jag har gått vilse och hittar inte hem, grät Thias.

Så fick han skjuts ända till porten. Det var lustigt tyckte jag att han lyckades med det där varje gång. Inte hade han gått vilse han var bara trött och orkade inte går hem så smart att ordna gratisskjuts.

Några minuter senare satt jag lika härligt nedsjunken i den snusbruna läderhörnssoffan för att inta mitt thé, som Thias i fåtöljen bredvid. Maria thé smakade godare än något annat, gjort på Hornimans och kaffegrädde istället för mjölk. Jag prövade själv längre fram i tiden, men det smakade inte alls lika, så det var nog något mer kanske en hemkänsla. Här var jag accepterad åtminstone kände det så.

Théet smakade gott för att atmosfären var så gästfri. Inte alls som hos mina fosterföräldrar där jag kände mig som en inträngling i deras perfekta lilla familj. Här fanns sånt som jag mindes från Norrtullsgatan som böcker, tidningar, tavlor, byster i lera som pappa hade skapat som denna byst av Maria.

Till Edith/Ragnar Edvardson/ 1954

Fem majskorn i en rad är dina tår
Och hälen spetsig, utan spår
av detta första runda år.
Nu öppnar sig din lilla hand,
Som ännu ingen knoge har
en sjöstjärna på fjordens strand.
Förtorka skall den
Ganska snart
Och ligga gömd i silvrig sand
då öppnar du
En annan hand
Då vandrar du på trubbig häl
och griper vant
Om föremål som mening har
Men ingen själ
En trasig knapp
Ett äventyr!
Ja, skynda dig före knappen flyr
Och blir ett glädjelöst bestyr

Maria var från Sundsvall och hon arbetade som frilansande socialreporter för den kooperativa veckotidningen Vi. Hon satte sig nu i fåtöljen mitt emot mig och tände en Minden mentolcigarett. Den speciella doften av mentol skulle följa henne genom livet som ett oersättligt karaktärsdrag. Precis som pappas piptobak, Tiedemanns gula skulle följa honom och mig. När jag kände några av de lukterna i tunnelbanan mindes jag dem och det här hemmet.

– Det var krig, berättade Maria med sin djupa lite hesa röst, Sundsvallsdialekten var uppblandad med stockholmska. – Jag fick en snabbutbildning till elektriker. Alla karlar var upptagna med att öva krig, så vi kvinnor behövdes för att sköta sånt som de inte hade tid med. På den tiden fanns det bilar men vägarna var inte alltid farbara och vi måste spara på bensinen. Det var restriktioner på allt och de hade placerat mig vid en förläggning högst upp i Lappland vid Riksgränsen.

Det var mitt i vintern, och du ska veta att det var kallt, sa hon och tittade menande på mig. – Snön täckte nästan taknocken och det var -40 och snöstorm. Jag var totalt ensam ingen telefon, ledningen hade rasat. De enda som höll mig sällskap var vättar, vargar ylade och en järv rörde sig runt knuten. På kvällarna hade jag och killarna ibland seans. Det är något man gör om man vill tala med andar, vet du. Andarna fick fnatt och lyfte hela bordet och det flög över golvet.

Marias berättelser var totalt olika Maggies som ju ansåg att fantasier var farliga. Sånt skulle barn lära sig av med för det var fult att ljuga, därför kunde hon inte pynta sin livshistoria med olika bilder som Maria gjorde, för det var fult, och det skulle jag lära mig. Men utan att blinka ljög hon för Lilly grannfrun när hon låtsades tycka om henne för ofta berättade hon för Kents syster om vilken obegåvad lantlolla Lilly var. Det menade Britta var okej och kallade det för vita lögner.

Fantasier var lögner som man inte fick ha, men låtsas som att man gillade grannfrun gick bra. Marias fantasier var sånt som Britta ansåg oanständigt som konstnärer och sångerskor sysslade med som ofta pyntade sina bilder och sånger med bilder. Vättar och andar som fick bord att flyga som Maria berättade om fanns inte. Hennes berättelse var därför inte sann. Pappa kallade henne senare för mytoman med en fnysning, men hur skapade man en spännande historia om man inte fick svarva lite.

”Varför gick hon gärna på Operan, lyssnade på Snoddas och sjöng ibland själv om hon tyckte sånt som konstnärer och sångerskor sysslade med var omoraliskt skräp som vettiga människor inte sysslade med”, undrade jag.

Det var fult att ljuga, visste jag, men det fanns visst olika sorters ljug. Britta hade sagt till mig att vita lögner var hennes och många andras sätt att inte göra andra alltför illa, genom att avslöja vad de egentligen ansåg. Det var en bra strategi att inte vilja göra sig osams med grannfrun. Mina lögner var aldrig vita även om jag ibland försökte för att inte råka illa ut precis som Britta då hon inte ville bli ovän med grannfrun. “Var det kanske bara hon och hennes familj som fick gör vissa saker som inte andra fick.”

Jag älskade Marias fantasifulla historier. Hon beskrev ensamheten vid riksgränsen och rädslan för att kriget skulle komma till henne. Det var därför den befolkades med vättar, andar, vargar och järv. Kylan och snön beskrev hotet från världen utanför. Och hon bevisade att hon var duktig på elektriska saker som hon lagade som en expert.

Marias berättelser gjorde hennes liv spännande och jag ville hellre våga fantisera som hon än vara tråkig som Britta.

Häng med, Edit, ropade Thias från ytterdörren. Han hade redan jacka och stövlar på sig. Snabbt fick jag på mig mina ytterkläder.

Stadens gatlyktor lyste upp tillvaron så att det inte var helt beckmörkt då vi kom ut genom porten för att förenas med några barn från kvarteret. De hade samlats vid sandlådan under trädet en mörklockig söt pojke med en korkskruvslinga i pannan och en tanig pigg brunögd flicka i samma ålder som jag. Jag närmade dem lite blygt men flickan tog initiativet.

– Du är Edit, undrade hon och jag nickade. Jag heter Pia. Thias har berättat om dig, kul att du är här. Vill du vara min bästis?

Visst vill jag det, svarade jag och sken upp. Vad ska vi göra nu?

Vi drar, hojtade Thias, och så drog vi fyra iväg i full galopp till Beates keramiska verkstad runt hörnet.

Den var spännande så där stannade vi en stund först tittade vi i fönstret och beundrade de fina muggarna som alla i kvarteret drack sitt te eller kaffe ur. En tunn liten kvinna med kort spetsig näsa, rakt råttfärgat kortklippt hår och ljusgrå ögon vinkade in oss. På bruten svenska hälsade hon oss välkomna. Hon var tyska precis som Martins mamma som var från Berlin. De hade båda överlevt koncentrationslägren under kriget.

Pia, Thias och pojken som var mörkhyad och kom från Marocco som hette David sprang runt i lokalen och tittade på allt fint, men innanför dörren stod en enorm drejskiva och den drog mig till sig som en magnet. Jag kravlade upp på träbänken framför den och så försvann nuet och jag var hemma i Vasastan.

Det var en vinterkväll och kallt så det knakade i de gamla väggarna, och jag satt vid ett stort bord i den av kokskaminen och vedspisen uppvärmda lägenheten. För mitt inre såg jag mamma, pappa, moster Sirpa en storvuxen finska, min kusin Nina som var hennes dotter, Martin och Bernt som var poet. Vi satt alla vid bordet och pappa arbetade med en byst i lera. Matin satt modell skrattade i drömmen för att han måste sitta alldeles stilla. Han ville hellre ge sig iväg och leka med sina indianer. Mamma koncentrerade sig helt på en egyptisk relief också i lera. Jag gjorde vad jag kunde ormar i alla storlekar. De vuxna småpratade och det var allmänt mysigt och hemtrevlig trots att det ibland knäppte otäckt i de gistna fönstren.

Bernt läste en av sina dikt.

se världshjärtat/ bernt eriksonMumien vaknar

Bredande månljusfasa på
sinnenas äng
Se den stela mekaniserade
Ondskan
Nalkas livets skärhet
Som inte vågar vara trygg
Var god vänd
Ty också på andra sidan finns
beaktansvärdhet
Var god läs alla baksidor
såväl som framsidor

Det var den speciella atmosfären som lukten av lera, oljefärger och kreativiteten i keramikverkstaden som framkallade minnet av den gemensamma stunden. Skapandet, fantasins och drömmarnas värld var mitt hem på jorden, hur mycket Britta än försökte få mig att välja hennes realistiska värld. En värld utan fantasi och drömmar blev tråkig kände jag, vid drejskivan kände jag lite välbehövlig stolthet över att tillhöra den värld som var konstnärens.

– Edit, vi drar, hojtade Thias igen.

Han kunde absolut inte stanna en längre stund och även om jag helst ville stanna hos Beate kunde jag inte låta bli att följa med honom och de andra för att se vart vi nu skulle. Det kanske fanns något minst lika spännande runt hörnet och så fortsatte färden i vild galopp mot en liten gungpark.

De som bestämde i staden hade börjat byta ut gungorna av trä mot bilringar, ännu så länge nöjde sig parkförvaltningen med två bilringar. Vi tyckte att de i trä var mer spännande för man kunde göra våghalsiga saker med dom. Tomas ställde sig på en av dem och tog rejäl sats snabbare och snabbare gungade han. Högre och högre och så plötsligt fick han gungan över huvudstången. Han skrattade högt stolt som en mycket liten tupp som klarat något riktigt farligt. Utan att veta om det trotsade han faran för varken han eller vi andra hade vett att förstå att man kunde slå sig ordentligt om man trillade av. Tomas gjorde om konststycket flera gånger och vi andra var rätteligen imponerade.

Jag försökte och Pia också, men vi lyckades inte få upp farten tillräckligt och snart hade Tomas tröttnat på gungorna. Han gav sig iväg utan varning. David följde snabbt med och så småningom också Pia och jag. Det skulle dröja något år innan vi skulle göra om samma trick som Tomas. Vi hittade snart killarna i godisbutiken. Bekymrat viskade jag att jag inte hade några pengar men Tomas var snäll och sa att jag fick dela hans påse som snabbt fylldes med geléråttor, sega gubbar, chokladnallar och piaster.

Pia och David lämnade vi av i grannhuset, så var Tomas och jag inne i köket där vi hittade Mauds läckra spaghetti med köttfärssås, ännu varm väntade den på oss på gasspisen. En stor tallrik fylld med läckerheten så satt vi i soffan i köksalkoven och lyssnade till Klas Klättermus på radio. Maud och pappa tillhörde dem som ännu inte köpt någon TV, men vi nöjde oss ännu med radions barnprogram. När den var slut tänkte vi oss in i sovrummet bredvid, men Markus hade kommit hem från ett besök hos sin mamma och nu gömde han sig med en bok i sitt eget avskärmade krypin av rummet intill köket. Han tyckte vi var fjantiga småglin och ville vara för sig själv. Vi tyckte han var tråkigt vuxen och Tomas kunde inte låta bli att reta honom tills han gav upp och tog med sig boken ut i vardagsrummet.

Vi tog över rummet i ett skåp hade Tomas fullt med serietidningar Stålmannen, Fantomen, Kalle Anka, Dennis, 91: an, Lilla Fridolf och snart också Mad. Det var ett paradis fast jag inte kunde läsa än, gjorde jag så gått jag kunde. Bilderna gjorde det lätt att gissa vad som hände, men ändå ville jag veta vad som stod. Läsa kunde man lära sig i skolan kom jag på. Äntligen något som gjorde skolan nödvändig hade tappat intresset för den och det hade varit därför jag haft svårt att lära mig något där.

T
idigt på söndagsmorgonen när det ännu var tyst i lägenheten och mörkt ute satt Tomas och jag åter i den trivsamma alkoven i köket, drack te, åt rostat bröd med marmelad och lyssnade på barnradions morgonprogram. Gösta Knutsson berättade om Pelle Svanslös upptåg i Uppsala. Jag njöt av den lättsamma morgonstunden med Tomas. Det var härligt att sitta där i nattlinne samman med honom och trots att han inte var min bror så kändes det så.

– Vill du se Tarzan apornas son på Draken, eller Kalle Anka på Roxy, undrade han samtidigt som han gäspade.

I stan fanns det många biografer och flera av dem visade matiné på söndagarna. Draken låg vid Fridhemsplan och Roxy längre bort. Tomas avundades jag mycket för han hade möjlighet att gå på matiné varje söndag. Ibland hann han om han sprang mellan biograferna med tre stycken för det var ofta föreställningar på olika tider fram till klockan tre. Han fick ofta pengar av sin pappa som arbetade med att skriva manuskript till deckare för TV.

– Tarzan, svarade jag för Draken var närmast. Jag hade aldrig sett Tarzan snabbt klädde vi oss. En halvtimme senare satt vi i mitten på 11: e raden. De platserna skulle komma att bli våra favoritplatser. Vi var lite sena men hann precis slå oss ned med varsin godispåse för att höra bröllopsmarschen, en galen stumfilms bit och så sa en käck röst att ”nu blir det reklamfilm”.

Cocacola, Marabou mjölkchoklad och tuggummit Toy med slogans som vi aldrig skulle glömma visade sina reklamfilmer så föll ridån. Ett tag ljusnade det något. Det prasslades från godispåsarna och blåstes i biljetter så att ett vinande ljud hördes.

Sakta mörknade det igen och Twenty Century Fox svartvita lejon röt. Tarzan vrålade och träffade Jane brottades med lejon och krokodiler, red på elefanter, svingade sig mellan lianerna med Jane i famnen till sin trädkoja högt upp bland träden. De kysstes och ridån föll. Vi sprang ut via en dörr längst ned vid scenen och så var Tomas och jag åter hemma.

Nu var det slut på det roliga för Markus följde mig till tunnelbanan. Pappa hade cyklat till jobbet på en av stans största morgontidningar. Markus gick tyst vid min sida min mörka vackra halvbror. Det mörka hade han fått i arv av sin mamma som var judinna från Tyskland men med spanska rötter. Hon hade när hon var ung försökt fly från Berlin till Spanien, men nazisterna hade fångat henne i koncentrationsläger där hade en av Bernadottes vita bussar hittat henne halvdöd och fört henne till Sverige.

Jag var ledsen för att jag var på väg tillbaka till fosterhemmet och för feg för att våga be att få stanna hos pappa rädd för att han skulle säga nej. Min brors liv var inte heller lätt. Han hade följt pappa från det ena hemmet till det andra. Hans mamma hade upplevt det värsta tänkbara och hon var bara en veckoslutsmamma. Först hade mamma tagit hand om honom och nu var det Mauds tur. Vi var två oerhört ensamma syskon fångna i vår egen ångest utan förmåga att trösta varandra.

På tåget mot Hässelby tänkte jag att jag aldrig skulle avslöja att jag helst ville stanna hos pappa. Jag var övertygad om att de vuxna skulle straffa mig för min önskan så att jag aldrig fick träffa Tomas och Pia mer. Och redan under julen träffades vi och Pia blev för en tid min bästis. Så länge den här möjligheten fanns kunde jag överleva resten.

Var är hemma

Lördagen den 24 september

Kapitel Tre

Dumma unge

Lördagen den 17 september

Granaths låg här någonstans. Garagelängorna på höger sidan om huset.

Kent verkade försvinna under flera timmar under veckosluten men det fann jag ut längre fram var han i garaget som låg cirka fem minuters gångväg från radhuset där familjen bodde. En grusad väg gick förbi en gungpark mot livsmedelsbutik som ägdes av familjen Granath. Bakom den fanns garagelängan. Där älskade han att hålla till och snickra riktigt duktig var han som hade skapat dockskåpet i hallen med de fina stolarna, borden, sofforna och lamporna även elen hade han kopplat. I garaget fanns förutom snickarhörnan en grå Peugeot av äldre modell 403. Namnet Grå passade familjen perfekt de tyckte mycket om den färgen. Träden hade börjat skifta i olika höstfärger, ett lite kylslaget höstregn dolde färgerna när Kent parkerade bilen på parkeringsplatsen uppe vid Maltesholmsvägen.

Hon placerade mig i framsätet på den utan att spänna fast bilbältet. Sådant var det inte så noga med i början av sextiotalet. Det var bara föraren som behövde skyddas mot olyckor så Maggie satte ordentligt på sig det nyinsatta trepunktsbältet. Efter en stund svängde hon vänster vid första rondellen. En timme senare stannade bilen vid huvudentrén till Karolinska Sjukhuset. Vi gick en slingrande lång väg i kulvertarna under sjukhuset innan vi kom fram till några trappor som tog oss en halv våning upp och stannade framför en tung dörr som en barsk sköterska med tung imposant nyckelknippa i näven låste upp med en dyrk.

Innanför fanns ett stort rum med symaskiner och vävstolar. Ett stort runt bord belamrat med tyger, garnnystan, saxar, en liten rund dyna med synålar och en med knappnålar i olika storlekar. I ett hörn satt en ensam kvinna och sydde. Maggie puffade mig uppfodrande mot henne. Kvinnan log stumpt och gav mig en stor teddybjörn gjord av vit fårull. Tveksamt log jag oengagerat när jag förstod att den där trötta frånvarande kvinnan var mamma. Hon fick ingen kram istället drog jag mig undan. Kände mig osäker på om hon ville veta av mig. Krampaktigt höll jag om nallen tryckte ansiktet mot den för att dölja skamkänslorna, tårarna som även om de fanns där någonstans inte ville komma ut.

Jag andades ut när jag ett par minuter senare tilläts lämna avdelningen. Ute störtregnade det och jag gömde nallen under jackan för att den inte skulle bli blöt. Den var en kär vän som jag inte ville mista och hela vägen tillbaks till Hässelby kramade jag den hårt, knep ihop ansiktsmusklerna för att slippa gråta. Det gjorde änglarna åt mig.

– Varför får jag inte vara med mamma, vågade jag till sist fråga Maggie när bilen snurrade runt i den sista rondellen. Det hade slutat regna och molnen började spricka upp en solstråle tittade trevande fram.

– Din mamma är trött och måste vila upp sig, svarade Maggie undvikande den svåra sanningen. Att mamma var det som kallades sinnesjuk var tabu, att hon försökt ta sitt liv var ännu skamligare. Vilket hon senare berättade något som barnavårdsnämndens papper inte bekräftat.

”Det var väl mig hon var trött på och jag hade varit stygg när jag gav mig iväg till det där museet med de uppstoppade djuren”, tänkte jag där jag satt i bilen. ”Mamma hade lämnat bort mig därför att jag varit stygg,”

Var det för att jag tillsammans med några andra barn från Norrtullsgatan hade gett mig av till museet med en massa uppstoppade djur. Vi hade inte vågat gå över vägen, men mamma hade blivit jättearg. Jag var för liten för att förstå att mamma varit orolig och trodde att blivit trött på mig.

Vara ifred ville jag helst låtsas som om jag inte brydde mig orkade inte känna något annat. Det hade varit för många svåra upplevelser på så kort tid. Jag låtsades vara oberörd och inbillade mig att jag skulle kunna undvika konflikter på det viset. Verkade för okunniga som Maggie som om jag var känslokall.

Men familjen Grå hade regler som jag enligt Maggie borde känna till på förhand. Familjens sätt att tänka och leva var det enda normala ansåg de och därför borde varje vettig människa veta att bete sig som dem. Det kunde väl inte behövas några förklaringar. Hon Edit var väl dum.

Din mamma är omoralisk, sa hon i bilen tillbaks mot Hässelby. Hon har inte haft vett att gifta sig med din pappa. Så är hon konstnär också inget jobb för någon, särskilt inte för en kvinna. En kvinna ska gifta sig innan de får barn och sen ska de sköta om hemmet inte hålla på med sånt där som att måla tavlor. Du ska vara glad över att du fått komma till mig så att jag kan ge dig en god ordentlig uppfostran.

Inte för att jag förstod vad omoralisk betydde men det var nog inget fint att vara. Varför det var dåligt att måla tavlor hade jag svårt att förstå. Det var underbart med tavlor och mindes mammas som jag sett på väggen där hemifrån. Och alla gånger jag varit med på Nationalmuseum och Liljevalchs där det hängde många tavlor som folk betalade för att se. Några var målade av kvinnor det visste jag bättre än hon. Jag blev obstinat och ledsen samtidigt.

Maggie värmde risotton när vi kom hem. Vi slog oss ned vid köksbordet. Hon berättade om sitt moraliskt felfria liv.

Du måste lära dig av med att fantisera för fantasier är inte vad normala människor sysslar med. Din mamma har blivit galen för att hon fantiserat för mycket om du inte lär dig av med sånt blir du som hon. Du ska lära dig av mig och min familj. Min pappa var glasblåsare och vi var fattiga, men anständiga människor. Mamma slet med tvätt vid klappbryggan, vände och vred på slantarna för att få det att gå ihop. De var minsann inga latmaskar utan ambitioner som de flesta arbetare är utan såg till så att både jag och mina två bröder fick utbildning. Efter skolan arbetade jag på bank och för min första lön köpte jag ett lexikon. Jag träffade Kent när han kom på besök till Kungälv. Han läste per korrespondens till civilingenjör. Vi cyklade mellan Kungälv och hans hem i Lidingö. När vi gifte oss slutade jag på banken för gifta kvinnor får inte jobba där och Ann föddes. Vi flyttade till Hässelby Gård i slutet av femtiotalet och jag blev hemmafru på heltid. Min äldsta bror Nils är byrådirektör. Du har mycket att lära dig av mig och min familj. Min pappa är 85 och frisk och klokare än de flesta. Din mamma är en skam för vårt samhälle, tänk att leva samman med en man utan att vara gift, ojade hon sig och snörpte på munnen.

Jag förstod inte hälften av den uppbyggliga historia hon försökte delge mig en sjuåring, men utan att svara på hennes berättelse med något annat än låtsat intresse undrade jag för mig själv om hon tyckte att min pappa också var det där ordet omoraliska. Han hade barn med andra än min mamma, men av någon anledning talade hon aldrig illa om min pappa.

Det blev konflikter av det mesta jag tog mig för med som den eftermiddag då jag fann några dockkläder i en röd leksakslåda i rummet jag sov i. Jag tvättade dem i handfatet i badrummet, blandade naturligtvis färgerna utan att förstå att de skulle färga av sig på de vita plaggen. Maggie upptäckte naturligtvis det hela. Jag försökte komma undan genom att neka till att det var jag som hade gjort det. Panikslagen inför straffet som skulle komma så snart Kent kom hem. Fel naturligtvis, men jag var rädd för att få stryk, vem var inte det. Aldrig att Ann fick stryk vad hon än gjorde. Det skulle jag på ett smärtsamt vis lära mig..

Jag blev skickad i säng utan mat eller inlåst i badrummet i väntan på att Kent skulle komma hem och daska mig på min bara stjärt, Det sved och gjorde ont men jag knep ihop för att inte skrika. Det skulle han inte ha. Maggie uppfattade mig som en förhärdad lögnare som inte vare sig grät eller skrek.

Att det var filten och nallen som fick ta emot mina tårar begrep hon tydligen inte. En eftermiddag efter en bestraffning hörde jag genom filten skrik från grannens lägenhet, en pojkröst. Skriket skrämde. Han fortsatte skrika av smärta samtidigt hördes något som lät som en piska vina. Rädd somnade jag ändå till sist och drömde om den elaka styvmodern i Snövit som för ovanlighetens skull var gulblonderad som grannfrun som jagade mig med piska.

Vad var det för hemsk värld jag hamnat i. En hemsk värld där man inte använde sina händer till att kramas utan till att göra flickor och pojkar illa. Å, vad jag längtade hem till Norrtullsgatan som mamma hade tecknat med pastellfärger.

Så har den där lymmeln fått vad han är värd. Den pojken behöver verkligen veta hut, mumlade Maggie vid frukostbordet. Det är då underligt att de där barnen är så olika till läggningen. Berit hon är den mest begåvade, väluppfostrade och kloka flicka jag mött. Hennes bror är ett riktigt rötägg. Lilly som är alldeles ensam har ett himla sjå med att få pli på honom medan hennes man är ute på affärsresor.

Kent grymtade jakande till svar medan rakapparaten som vanligt surrade över hans kantiga haka. Det var lördagsmorgon och han hade dagen ledig och försvann som vanligt till snickarboden i garaget. Det var bara en timme skola på lördagarna efter den var Ann och hälsade på sina kusiner som bodde i närheten och jag satt en stund i gungparken bredvid. En stunds gungande så kände jag att jag behövde gå på toaletten.

Dörren till lägenheten var låst för Maggie var ute i ett ärende. Panik, utelåst, inte ens här hade jag ett hem. Utestängd, jag kommer aldrig in igen och så kissade jag på mig. Maggie kom samtidigt i trappen, upptäckte att mina byxor var blöta.

Dum och äcklig unge du är, att du inte hade vett att ringa på hos Lilly, att du inte kan vara lika klok som Berit. Gå och lägg dig och skäms i eftermiddag ska du åka och hälsa på din pappa, hasplade hon ur sig i samma andetag. Att jag kanske var rädd för Lilly och hennes mattpiska begrep hon inte. Hon, Maggie verkade ha svårt med empatin.

Kjelle var i ett värre helvete än jag, men vem lyssnade på oss ingen ändå hade jag på måndagen efter skolan stått och tänkt att jag kanske skulle gå till rektorn, för att be om hjälp, men så vände jag om. Vågade inte, min tilltro till vuxna hade sjunkit ned i botten. Kjelle och jag fick försöka överleva bäst vi kunde i en värld som tyckte att vissa barn behövde veta hut trots att det egentligen var de vuxna som borde “veta hut”.

Kapitel Två

En annan värld

Stora måsar flaxar skränande omkring de moderna husen. Ska man någon gång följa med så man verkligen kan leva andligen fri i nutiden? Jag lever liksom i den fruktbara perioden efter ett vulkanutbrott. Men vem kan avgöra om vulkanen är slocknad? Gunilla Bjerner

Maltesholmsvägen i Hässelby 2013

Lördagen den 10 september

En svart taxi modell Ford 1955 svängde tvärt in på en parkeringsplats långt västerut från Stockholm. Tanten som hämtat mig på fredagen sig till mig. Tog ett stadigt tag i min arm och drog mig ur bilen. Jag huttrade till i den höstgrå, lite kyliga luften sent på lördagseftermiddagen. Hade i all hast fått väldigt lite kläder med mig faktiskt bara det jag haft på mig när jag kom från skolan på fredagen.

Tyst reagerade jag liksom mamma, som pappa berättat i sin krönika, med ett dovt pirr i magen följde jag tanten nedför en lång vältrampad trappa kantad med taggiga vita höstsorgsna rosenbuskar. En regndroppe som en tår vätte min kind innan vi nådde andra porten av de sex portarna i det smutsgula radhuset, i funkisstil hade det börjat dugga. Tre våningar högst upp stannade tanten vid en brunbetsad dörr närmast trappan. Hon ringde på och dörren öppnades, så puttade hon in mig genom den lämnade bagen, hälsade kort och gick utan att säga adjö. Det var lördag så hon måste väl hem och se på TV kanske Bröderna Cartwright inte hade hon tid eller ens lust att bry sig om ett barn som ändå enligt tidens tro glömde traumatiska upplevelser vilket väl var bekvämt för de vuxna. Vad stora kvinnor som Ellen Key och Selma Lagerlöf ansåg var barnets rätt togs inte hänsyn till.

I en långsmal hall stod tre främlingar min fantasi skapade om dem till stora och farliga bergatroll såna som kunde tänkas vilja äta små flickor till frukost. Slocknade i en säng.

”Solen sken in genom ett välputsat fönster när jag slog upp mina ljusblå, några gröna växter stod på fönsterbläcket raka mörkgröna som vassa svärd sköt de i höjden. Jag låg en stund alldeles stilla och undrade om jag skulle våga kliva ur sängen, mindes de där bergatrollen. Men hade inte den där dikten som mamma läst Ibland tomtar och troll sagt att troll hade för vana att försvinna när solen gick upp, mindes jag, en försiktig känsla av optimism och rädslan försvann, nyfikenheten på vad det här var för ett ställe och vilka de som bodde här var tog över. Jag ville vara lika modig som prinsessan, modigt satte jag ned fötterna på golvet och lämnade därmed sängens trygga värme. Det hängde en mörkblå kofta på en stol den satte jag på mig över det tunna ljusgula knälånga nattlinnet.

Ett par steg så var jag vid dörren höll andan gjorde jag medan jag tryckte ned det plastiga vita dörrhandtaget. Dörren knarrade lite när den gled upp. Utanför lyste det från en liten lampett bredvid en guldfärgad hallspegel. Kusten verkade klar vare sig troll eller spöken syntes snabbt kilade jag ut i hallen. Brorsan hade lärt mig hur man smög som en mohawk på lätta fötter. En orangeröd bredrandig wiltonmatta dämpade mina steg som saktade in.

Invid ena långsidan stod något stort och spännande. Ett skåp i falurött med vita knutar som jag ville titta närmare på. Upptäckte till min förtjusning att det var ett dockskåp i två våningar med fyra stora rum i varje under taknocken fanns en skum vind. Ett av rummen i första våningen var ett modernt kök med elspis. I varje rum lyste lampor över de fint ihopsnickrade möblerna. Tre dockor bodde där. De satt i vardagsrumssoffan, två vuxna och ett barn och såg på TV. En lång stund fantiserade jag om att krypa in i det för tänk om den där skogen som Astrid Lindgren skrivit om i, Inga rövare finns i skogen, fanns utanför vardagsrumsfönstret. Skogen kanske ledde hem till mamma. Men det var bara drömmar och fantasier för inte gick det ta sig in i dockskåpet och ingen gren fanns att sätta fingret på och säga killivippen så man blev liten som Nils Karlsson Pyssling.

Dämpade röster någonstans ifrån gjorde att jag så småningom gick vidare för att ta reda på var de kom ifrån. I en öppning syntes ett kylskåp i väggen som hade samma storlek som det Ture Sventon förvarade sina temlor i. Ett kök, förstod jag, så klev jag över en platt tröskel två steg in till vänster fanns elspis, diskbänk och längst bort vid det kvadratiska fönstret med blåprickiga köksgardiner ett skafferi.

Vid ett köksbord med smala furuben täckt av en småblommig beige vaxduk satt en man, en kvinna och en liten flicka. Framdukat var tekoppar och djupa tallrikar fyllda med havregrynsgröt, mjölk och lingonsylt. (Scenen var som klippt och skuren för en reklamfilm ”1960 moderna kök”). I min fantasivärld hade dockorna från skåpet fått liv. Kvinnan i det korta, tjocka självlockiga mörkröda håret satt framför det öppna skafferiet så att hon kunde förse familjen med olika saker ur det. Hon upptäckte mig där jag stod tvekande vart jag skulle ta vägen.

– Du ska säga God morgon, sa hon utan att se på mig på äkta bohuslänska med ett tonfall som inte tålde motsägelser med en nick mot mannen framför sig fortsatte hon.

– Det är vi som är dina nya föräldrar och du ska kalla oss mamma och pappa. Sätt dig så får du frukost.

– God morgon, pep jag blygt, gick fram mot den lediga pinnstolen i brunbetsad furu, med avtagbar blommig dyna i samma beiga färg som vaxduken. Jag satte mig till rätta på stolen bredvid henne. Kvinnan la upp några slevar gröt på tallriken, hällde mjölk ur den trekantiga tetrapacken och några klickar lingonsylt från den lilla kristallskålen. Oron jag hade känt la sig till ro medan den lena varma goda gröten dämpade hungern.

”Varför måste jag kalla dem för mamma och pappa? Jag är väl inte deras barn, heller. Är hon lika gammal som jag,” tänkte jag och betraktade nyfiket flickan som satt framför mig.

Hennes ansikte var lite avlångt som en hästs med en pikant uppnäsa översållad med fräknar och stålgrå blick. Hon såg fientligt på mig, men jag log så vänligt jag kunde så länge jag var här kunde vi väl vara vänner. Snart kom ändå mamma och hämtade mig. Det hade hon alltid gjort hittills.

– Minns pappa den där konstnären, han som kom till den där festen och gick direkt och la sig på soffan. Är det inte typiskt? De har då ingen hyfs alls sådana där latmaskar. Aldrig har de gjort någon skapandes nytta. Konstnärer är riktiga samhällsparasiter, eller vad tycker pappa, sa frun i huset och stönade uppgivet.

”Han var nog trött den där konstnären”, tänkte jag. ”Fast å andra sidan skulle man på fest så borde man väl inte gå och lägga sig. Men kanske det var en tråkig fest. Samhällsparasit! Vad betydde det, men det var visst inget bra att vara. Varför kallade hon han för pappa förresten? Var inte han hennes man?”

Herrn i husets tunna färglösa hår skapade horn i pannan, men någon djävul var han säkert inte då han nickade i samförstånd åt sin hustrus historia samtidigt som han plockade fram en rakapparat. Min pappa poeten journalisten hade helskägg som jag ibland sett hur han masserade in med raklödder för att sedan använda en hyvel för att ansa sitt fina mjuka skägg och mustaschen klippte han med mammas nagelsax. En rakapparat hade jag aldrig sett, nyfiken på nyheter följde jag med blicken den surrande tingesten som herrn som jobbade som ingenjör på ett elektronikföretag (Philips) i stan där han fått rakapparaten för reducerat pris, förde den fram och tillbaka över haka och överläpp.

– Ann ta med dig tallriken och lägg den i vasken innan du går, bad frun som hette Britta sin dotter.

Så, hon heter Ann tänkte jag eftersom jag också ätit färdigt reste jag mig från bordet för att lägga tallriken i vasken. Ingen av dem tyckte det var särskilt nödvändigt att tala om vad de hette. Det tog många veckor innan grannar och hans syster som inte bodde så långt ifrån avslöjat att hon hette Britta och han hette Kent.

Britta stoppade mig tog mig hårt i armen och sa att jag måste be om lov innan jag gick från bordet. Sedan ledde mig in i det lilla badrummet vid ytterdörren. Där fanns badkar, toalett, tvättfat och även en toppmatad tvättmaskin också från elektronikföretaget. Väggarna var målade i ljusblått, badkarsväggen hade vitt kakel och ett litet fönster bara som en liten fyrkant släppte in sparsamt med ljus. Också toppmodern 1960.

Det var andra grejer än hemma i Vasastan. Den enda toaletten fanns på vinden och var gemensam för alla hyresgäster. Jag hade aldrig behövt gå dit för mamma hade skaffa en ljusgul plåtpotta som stod gömd bakom vedlåren i köket. Det var tur för det hade var lite läskigt däruppe på vinden inte alltid bara grannar utan ofta en inte helt nykter uteliggare som fann ett tillfälligt nattkvarter där. En gång i veckan hade mamma kokat vatten på vedspisen för att min bror och jag skulle bada i den stora tenngjutna tvättbaljan i köket. Det blev alltid bråk mellan oss om vem som skulle bada först, för det var kallt efteråt. Vi ville helst slippa. Men brorsan kunde bada när han var hos sin mamma. Några gångertog mamma och jag spårvagnen förbi Stadsbiblioteket för att hälsa på morbror Fred( mammas morbror) som hade ett fint badkar med lejontassar.

Det hade varit spännande och efteråt hade han berättat att han hade ägt ett lejon som han gått omkring med på gatorna i Göteborg. Jag fick en lejongul pyjamas av mamma så jag kunde leka lejonet Leo som försökte hitta hem till Afrika. Han saknade nog sin mamma och pappa och att kunna ströva fritt med sina kompisar.

Medan jag drömt mig tillbaka till en värld, hade Maggie fyllt det moderna badkaret utan onödiga dekorationer som lejontassar med varmt vatten och sa med bestämd röst åt mig att kliva i. Hårdhänt skrubbade hon mig med en rotborste från topp till tå så att skinnet glödde. Hon luggade det långa, tunna håret så att jag ville skrika, tårar vätte ögonvrån. När hon var färdig gav hon mig ett rosa badlakan knuffade lätt in mig genom dörren till rummet där jag sovit. Hon plockade fram en dammsugare naturligtvis från elektronikföretaget och började städa, skrubba och rengöra den lilla lägenheten lika noggrant som hon nyss rengjort mig till tonerna från en radiogrammofon typ finare mahognyskåp. Melodiradion hade inte börjat sända ännu, men Snoddas underhöll Maggie med en visa.

Jag blev sittande på sängen badlakanet värmde min rödflammiga kropp och medan jag sakta torkade rotade jag på måfå i den vita bagen. Kunde behöva något för min sargade själ, men min bruna nalle som hade haft ett jack i ena örat och tappat ett av ögonen var borta. Min svarta docka som jag älskat så var också borta. Men med bilderboken “Vad hände sen” sträckte ut mig på sängen för att följa äventyret med Mumin och hans vänner. De som hade följt mig i vardag som på fest under hela mitt korta liv. Den här boken handlade om Mumins väg hem med en mjölkkanna. Mamma hade läst den så många gånger att jag även om jag ännu inte kunde läsa, kunde följa sagans text.

Ingång till huset där jag bodde med mina fosterföräldrar i 6 år.

På vägen mötte Mumin sina vänner Mymlan, Lilla My och Sniff och tillsammans tog de sig igenom det ena hålet i boken efter det andra. Bakom varje hål fanns spännande äventyr som de råkade ut för, bland annat åkte de rutschkana inuti slangen på en dammsugare. Brittas brummade just förbi dörren och gav ljud åt Hemulens. Hålen de tog sig igenom blev mindre och mindre, men när de tog sig igenom ett hål som nästan var för litet stod muminmamman på en blomstrande äng framför Muminhuset i sitt randiga förkläde och tog emot den glädjestrålande Mumin. Mjölken hade hunnit surna, men visst var det tur för i stället ordnade hon med saftkalas.

Minnet av en gång som verkade vara för allt för längesedan vaknade. Tillsammans med några barn mindes inte vilka de var hade jag en sommarmorgon hade hämtat mjölk i en bondgård. Jag såg bilden av en grusväg som slingrade sig fram mellan ängar och vetefält och som blockerades av grindar. Mindes hur vi tyckte det var för besvärligt att öppna och stänga dem istället klättrade vi över. En tavla på väggen i rummet där jag satt var en av de många kopiorna av ”grindslanten”.

”Är det jag som ska leta rätt på mamma, kanske pappa också och då blir det saft och bullkalas,” tänkte jag. Men var fanns det kor så jag kunde få en kanna med mjölk att ta med på vägen hem till mamma. Kanske gick det bra med en tetrapak.

Kapitel Ett

Livet vänder

_Jordens tyngd fattar jag inte
Inte heller flugans lätthet
Sprängvärk utan nåd
En gång bad jag till himlarnas Herre
Stjärnsystem blinkade
Vågorna skvalpade sakta mot enslig strand
Ljög sig bort från frågorna

Jag ville vara ensam utan ord
Vetskapen har tystnat
Det ofattbara är
Viskande kärlek att leva och dö
Allas gemensamma lag
persikonötens blommor

Pappa berättar i det han kallar sin krönika om hur han mötte min mamma. ”Några dagar in på 1952 gjorde jag Gunilla Bjerners bekantskap. Konstnärinna. 37 åt. Tafatt och skarpsynt. Försummad och levande. Hon var utsvulten och hade inte kunnat avstå. Tre självmordsförsök, därav ett som nästan lyckats. Hon talade nästan som en dövstum. Hade också tidvis varit oförmögen att forma ord. Den som hjälpt henne att övervinna svårigheten var Bernt Eriksson, som hon sökt kontakt med brevledes från Karolinskas psykiatriska.
Hon visade mig en djupare hängivenhet än jag någonsin erfarit.
Hur detta skall utveckla sig vet jag inte. En viss sorglöshet hålls vid makt. Jag målar mera sällan nu men lär mig mycket om färger av Gunilla. Vi studerar gemensamt hennes samling av reproduktioner, bl.a. Joan Miro. Hon har tålamod med mig. Hennes känslighet i konstproblem är högt utvecklad. Hon tillhör en begåvad släkt, mest läkare. Fadern ödemarksläkare i Lappland- tungt ansikte lite åt Nietzsches håll, en broder nervläkare och förtrolig vän med Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren.
Gunilla har varit en sparv i tranedans, alltför osäker och bräcklig för de stadgade turerna. Ensam. Hade tidigare bara haft ett förhållande till Birger Vikström, den rustike humoristen ( av medlidande mest en gång för ngt år sedan i Paris).
Gunilla har en liten våning vid Pontonjärgatan på Kungsholmen, cirka 200 m från Delas bostad. Modern bor en trappa ned. Jag har inte träffat henne. Jag försöker undvika det. Jag vill absolut inte dras in i familjen.
Vi lever ytterligt enkelt tillsammans. Har ungefär samma behov och brist på behov. Något tvång åläggs mig inte. Jag får vara den jag är. Ibland bjuder Gunilla på pommes frites och ett glas rödvin. Ibland går vi ned och äter i matsalen till ett kollektivhus i samma kvarter.
Nu har jag råkat i en period av dysterhet och Gunilla irriteras inte av det, frågar aldrig.”
Det var 10 februari 1953 två dagar före pappas födelsedag som jag föddes en flicka på Karolinska KK i Solna. Mamma var ogift och tilldelades barnavårdsman omgående. Att pappa Ragnar godkände faderskapet och att de flyttade ihop på Norrtullsgatan 25 räknades inte eftersom det inte fanns någon sambolag.

De hade tillsammans med min halvbror Martin bott där sedan 10 december och enligt pappa trivdes de trots att det var kallt, halvmodernt och för mamma tungrott. Men det hade ju en man på den tiden inget problem med.

Det året avled Stalin, konflikten i Korea avslutades ett stilleståndsavtal slöts. Den lilla familjen i slumkåken Norrtullsgatan 25 lyssnade ofta på radion som spelade jazz när kusin Aino kom på besök. Mamma lyssnade gärna på P1 och Dagens dikt, teaterspel. Pappa lyssnade på den klumpiga men välljudande radions sportutsändningar när han inte var på Idrottsbladet.
Pappa berättar om de första dagarna i lägenheten:
”De första dagarna hade vi det mycket kyligt i våningen, knappast mer än 12 grader, men intensiv braseldning gav småningom resultat, och väggar och golv utstrålar inte längre någon kyla. Märkvärdigt nog har Martin aldrig sagt sig frysa och han har inte blivit förkyld, fast han setat på golvet och lekt hela dagarna. Det verkar som om kakelugnsvärmen gjorde luften hälsosammare för honom än centralvärmen. Vi har en täljstenskamin, tydligen täppt i rökgången. Kan vi få fart på kaminen behöver vi inte bekymra oss, när den verkliga vinterkylan sätter in, om den nu alls gör det.”

Mamma som inte var särskilt sportintresserad förundrades över pappas förmåga att beskriva en diskuskastare i auktion som hon läste om i Idrottsbladet. Torsten eller TT som han kallades och pappa syntes ofta cykla i Klara kvarteren som ännu var Stockholms Times Square.

Det hade varit fred i 8 år i Europa. I vårt land blomstrade ekonomin tack vare att Europa behövde bygga upp sina länder efter det förödande Världskriget. I Stockholm fanns många slumkåkar som den familjen bodde i.

Ur mammas dagbok:

februari 1953

Utanför är höstnatt och dimma. En gatlykta står i fukten och sprider ett osäkert ljus. Den liksom blinkar med ögon av tårar. Innanför de gardinlösa fönstren är bara bordlampan tänd. Hon vandrar i de båda torftiga rummen av fostret. Självklart som en parasit suger det åt sej av nerver och blod. Den gamla varelsen föder motsträvigt upp den nya.
Men som att knäppa på lampan i mörkningen skingras det sjuka skumrasket för det Blåklintsblå ljuset den stilla glädjen någonstans ifrån. Liksom fostret inkapsla i hennes själ. Tingen lever bara i människans sinne. De många sagorna. Brasglöden knäpper i kakelugnen. Ett varmt djur. Kalla händer smeker det. Ömhet glöder obestämd utan att göra ont.

”A Dom tror att jag ska klara vadet här. Mitt hår är okammat och stripigt. Jag ser förfärlig ut. Men jag är bara lite nervös för att jag snart ska föda vårt barn. Tryggheten i det gamla boet fjäskar med badrum och fåtöljer. Visst är jag rädd. Fostret sparkar mej ofta i magen så det gör ont. Snart ska jag iväg till något värre. Jag måste vara försiktig med den lilla tills det är dags. De är klart att jag är rädd”

De ålderstigna väggarna kallsvettas, knarrar hotfullt de gistna fönstren glor. Kakelugnen är kall och tyst. Om morgonen är allt bottenfryst. Ingen som slipper lämnar sängarna. Till slut ger den rostiga järnspisen upp motståndet och sprider björkvedsvärme. Som ensamma över kinder och hud I den blp0 skålen på det skrangliga köksbordet lyses mandarinens guldäpplen. Varför köpte hon så mycket av den dyra

1956 slog en ny musikfluga från USA igenom rock’n’roll. Det året startade också TV- sändningarna. Många var också förtjusta i jazz och läste Jean Paul Sartre. Vi närmade oss 1960 då något alldeles särskilt skulle ske.

Den 1 september 1959

Barnavårdsman fru Marianne,

Eftersom jag och min dotter Edit Elisabet Edvardson nu lever under ändrade förhållanden vill jag härmed komma med en del upplysningar.
Ni vet att jag och min man lever ogifta. Min man Ragnar Edvardson journalist vid Idrottsbladet har tagit sin son med sig och bildat ett hem på annat håll. Eftersom vi är ogifta och inga löften om äktenskap finns är han inte skyldig lämna mig något underhåll. Han är lågavlönad och är beredd bidra med 100 kronor i månaden åt Edit. För övrigt råder ingen ovänskap och han hjälper mig så gott han kan tills vidare. Edit och pappa träffas så ofta det finns tillfälle.
I mitt bekymmersamma läge har jag vänt mig till Socialbyrån i Gustav Vasa där jag fått att gör med assistent B. Vegelius. Eftersom jag under hela min uppväxt lidit av ”dåliga nerver” ända till jag flyttade samman med Edits pappa är jag rädd att jäktet på den allmänna marknaden åter kommer att riva upp mig. Jag försöker därför med ett intyg från min läkare docent Börje Cronholm få ett understöd från socialvården tills jag hunnit se mig för. Arbetet med Edit här i vår obekväma våning är fullt tillräckligt.
Ni kan säkert om det behövs intyga att jag vårdat mina båda barn med kärlek och omsorg och att det inte finns någon anledning att bryta sönder Edits miljö mer än nödvändigt

Hälsningar från Edits mamma
Konstnärinnan Gunilla Bjerner

PS Edit kommer fortfarande behålla sin pappas namn vilket ur alla synpunkter är bäst. Tänk när hon börjar skolan då är det ett skydd.
Jag har inte fått mitt barnbidrag för tredje kvartalet än fast jag reklamerat det och stått på med telefonsamtal.

Stockholm 20.1 1960

Kära fru Marianne!

Beklagar att jag råkade vara ute då Ni gjorde ett besök hos Edit o mig i går. Jag vill därför skriftligen meddela Er Edits förändrade villkor.
Våra usla bostadsförhållanden bland annat har gjort att min man jag nu lever skilda. Vi har kommit överens och min man betalar 100 kronor i månaden för Edit. Under hösten har jag vårdats på Psykiatriska kliniken Karolinska sjukhuset. På grund härav har jag fått bidrag för mitt uppehälle från socialvården får sjukpension under ett år. Kurator Mörner vid sjukhuset håller på att ordna en bättre bostad och vi har hopp om en inom närmaste framtiden. Vi reder oss alltså tills vidare.
Edit behåller sin fars namn Edvardson. Jag kallar mig Bjerner.
Hälsningar
från
Gunilla Bjerner

Ps ursäkta blyertsskriften! Skrivmaskinen är trasig och bläckpennan förkommen här i röran.

Kurator Mörner, psyk av Karolinska sjukhuset har denna dag meddelat att modern Bjerner s.d. intagits på sjukhuset för depression. Man räknar med att så snart moderns bostadsförhållanden ändrats, hon skall kunna utskrivas. Bostadsförmedlingen är inkopplad och har lovat att snarast ge modern en mera människovärdig bostad.
Under moderns sjukhusvistelse anhålls att hennes minderåriga barn flickan Edit E. omhändertas för samhällsvård och placeras i fosterhem i Stockholm i dag.

Stockholm den 9 september 1960.
Marianne
Barnavårdsman

Den här berättelsen är delvis fiktiv och tar sin början av hösten 1960. Pappa berättade att han och hans nya hustru Maria inte visste vad som hänt. Vi, jag och mamma skulle besöka dem på Svarvargatan den dagen. Det skulle ta dagar att hitta oss.

En bild tagen hos fotgrafen ngt år innan livet vände.

Järn, Guld och Silver

VALLONER

Smeder i Bunäs

En bild på min fars bröder Ingmar och Karl Henrik två av smedernas ätteläggar vid arbetsbänken.

Märtha Catharina Hagelin föddes i Bunäs 18 januari 1787 i Värmland. Pappa Bengt Hagelin var klockare och hade samman med sin hustru Maria Johansdotter Lander flyttat in till Kroken i Skee redan 1801.

Bengt var född 28 februari 1751 i Ölme vilket var samma församling som mormors far Jan Petters mor Maja var född i Edesviken. Han var 17 år äldre än Majas föräldrar Anders och Cherstin som var bönder i Sanna, Ölme och Bengt var född i Östra Ulvsjö där hans pappa var bonden Lars Bengtsson och mamma Märtha Caijsa Råbock. Det var Bengt och hans bröder Peter och Olof som tog namnet Hagelin.

Bengts hustru Maria Johansdotter Lander var född 20 september 1744 i Edesviken i Bunäs. Hennes far var smeden Johan Lander och farfar Jon Lander båda från Edesviken och med epitetet Mästersmeder. Var de valloner?

Maria var först gift med Erich Hertz. Någon släktskap till megahertz kanske? Med honom fick hon tre barn Lena Stina, Johannes och Sven Reinhold. Erich avled 1785 och 1786 gifte Maria om sig med Bengt och de fick enda gemensamma barnet Märtha Catharina innan de flyttade till Bohuslän.

Far och son Mästersmederna Jon och Johan. Vad smidde de bara järn eller kanske var det silversmide eller kanske till och med guldsmide? Troligtvis om de tillhörde de under 1600talet invandrade Vallonerna var det järnsmide. De kom oftast från Liége. Jon hustru h. ette Annika Månsdotter Carlander.

Smeder från Vallonien var det bara Louis de Geer som lockade dem hit och hur många var de egentligen. Det är också tydligen en myt att de alla var smeder. Lennart Touissaintsson var Brukspatron och sonson till Vincent Toussaintsson Touffar född 1615 i Vallonien troligen Gent varifrån hans farfar Vincent Touffar kom. De dyker upp i Filipstad. En del dök upp i Sverige redan på 1500-talet.

Paquet Gilson och Velam de Besche var valloner. De kom till vårt land i slutet av 1500-talet. Var de vänner eller kanske släkt. Att Paquets namn blir till Påke okej. Hans son Dionysius tar namnet Chenon kan ha den enkla förklaringen att präster ofta tog namn efter sin födelseort. Både Paquet och Velam verkar ha haft titeln Jerndragare. De transporterde järn och var alltså inte smeder. Vellam de Besches bror Gillis var Slottsarkitekt och kom till Sverige och Nyköping ca 1608. Han var med om att bygga om Nyköpings Hus till ett slott. Både han och Paquet gifte sig med varsin dotter till Peter Dionysius som var Byggmästare i Nyköping.

Präster och byggherrar

Pastor Petrus Warodell

En av Rusthållare Magnus Arfwidsson och Ingeborg Swensdotters söner utbildade sig till präst. Man kan gissa att var kyrkoherde Temptander som var en viktig faktor i sammanhanget.

Och det var en av hans söner Petrus som blev pastor och komminister i Flistad 1780 till 1781. Han verkar ha varit den första i släkten som tog namnet Warodell efter Skattehemmanet Varola som på 1700- talet stavades med W. Enligt Petrus herdaminne studerade Han i Uppsala där han blev student 1767 och prästvigdes 1771. Samma år blev han vice komminister i Böne. Pastorsadjunkt i Larv 1776, komminister i Flistad 1780 och pastor 1781.

Den 7 Apr 1782 gifte Petrus sig med Prosten Petrus Tegneus i Lidköpings dotter Caijsa. I Götlunda föddes alla utom ett barn. Maria Elisabeth (1783-1785), Ingeborg Margareta (1786-1851), Lisa Petronella (1787-1861), Per Magnus (1790-1863). Lars Johan(1790-1863) föds i Prästgården i Flistad. Maria Elisabeth blev bara ett år. Hon avled i kopporna en sjukdom som man snart med hjälp av vaccin vilket resulterat i att många människor överlevde en sjukdom som skördat alltför många genom seklerna.

Ingeborg Margareta kallad Inga Greta gifte sig med Prosten Fredrik Beckman och blev farfars mor till min farmor Brita Karlsson född Beckman. Inga Greta blev och Fredrik bodde på Waholm där fyra pojkar föddes Anders blivande biskop, August bruksförvaltare och byggherre, Carl vart Handelsman och Farfar till Anders grundare av Beckmans, Claes som blev kyrkoherde.

Augusts fulla namn var Per August han var byggherre för Rosa Huset i Skövde men bosatte sig på en gård i Frösve församling en bit därifrån. Den hette ännu i mitten på 1800 talet Sörgården men slogs samman med gården Kliened och fick namnet Sörbylund. Inga Greta sägs ha skapat trädgården. Hon hade blivit änka tidigt och arbetade hårt med Bredgården som låg i Horns församling.

Bruksförvaltare Per Magnus gift med Hedvig Sofia Branzell flyttade till Forshaga i Värmland vilket gjorde att de blev värmlänningar. Magnus byggde inga hus men hans dotter Pella och kusinen August blev förälskade och gifte sig. De var de första som bodde på Sörbylund. När Pella blev ensam bosatte hon sig i Rosa Huset i Skövde samman med systern Hedda.

Det fanns ännu en byggherre och det var lillebror Lasse Warodell som tidigt flyttade till Stockholm köpte Drottninggatan 82 och byggde det som ännu kallas Warodellska huset.

Drottninggatan 82, Warodellska huset i Stockholm

Prosten Petrus Warodells hustru Caijsa född Tegneus. Var dotter och dotterdotter till Petrus dä (1681-1755) och Petrus dy (1727-1793). De var båda präster Petrus dä blev domprost i Skara.

En bit ur herdaminnet är lite väl spännande. Men också en berättelse om att det gick även under sent 1600-tal och 1700-tal för en fattig bondson att nå långt och uppleva spännande färder utan att bli soldat.

Peter kom till Skara 1693 där han genom flit och sparsamhet stannade i 13 år. Då han skulle till Lunds akademi 1706, hade han inga respengar, så i sällskap med sin far vandrade han dit till fots. Om han och fadern gick 7 km per dag tog det 54 dagar.

I Lund uppehöll han sig först med möda under ett år sedan blev han av domprosten Ihre antagen som informator åt hans unga son Mathias. Genom sitt berömliga uppförande vann han snart domprostens bevågenhet, så att denne skaffade honom ett kungligt stipendium och satte under hans handledning greve Carl Oxenstierna och hr Nils Palmstjerna, som sedan blev riksråd. Med dessa sina unga elever företog han år 1709 en resa till Köpenhamn, och uträttade då även ett hemligt uppdrag åt greve Magnus Stenbock till denna herres nöje. Peter kände nog löjtnanten Per Olofsson Elbing som ju i ett skede var knuten till Oxenstierna.

Danmark hade invaderat vårt land och ockuperat stora delar av Skåne. Magnus retirerade i november 1709 till Växjö. Det här skedde efter Poltava och danskarna trodde att det skulle gå lätt att återta det de förlorat 1657.

På återresan misstänktes han att vara spion och var nära att kastas i sjön af danska roddare. När han samma år hastigt måste lämna Skåne, i på grund av danskarnas infall, blev hans kläder och böcker kvar, och dem återfick han aldrig.

Warodells väg?!

När jag flyttade till Falköping på hösten 2013 tog jag en buss upp till Ålleberg för att handla på ICA Maxi. upptäckte jag att det fanns en väg uppkallad efter Warodell. Eftersom farmor Britas farmor hette Petronella Warodell ( Pella) och pga av att Pella gift sig med sin kusin August Beckman vars mamma hette hette Inga Greta Warodell och var syster till Pellas pappa Magnus Warodell undrade jag.Namnet är ju så pass ovanligt att man tänker att det har något med tjocka släkten att göra. En gata som bär ens namn inte illa oavsett vem som är upphovet.

Hem och släktforska. Hittade en bok om Falköpings historia på biblioteket. I boken fanns en garvare som hette Johan Peter Warodell och som hade en gård på torget som kallades Warodellska huset. Han hade köpt en gård som fick namnet Vilhelmsro döpt efter hans son Leopold Vilhelm.

Det visade sig att Johan Peter var född i Forsby där hans far var rusthållare (en rusthållare var oftast en skattebonde som för skattelättnader höll en ryttare med häst och viss utrustning). JP:s pappa Peters mammas Catharinas far eller mor var syskon till Petrus Warodell ursprunget till både Inga Greta och Magnus Warodell.

Johan Peter Pettersson som han från början hette hade lite tur trots att hans far dog tidigt mamma Catharina flyttade tillbaks till Axtorp i Varola som var hennes födelseort. Här fanns en skola. Han bör ha studerat där och då skråväsendet avskaffats var det fritt att välja yrke.

1857 dyker JP upp i Falköping och möter familjen Lundgren möter blivande hustru Maja snart ger han sig iväg till Skövde 1858 för att lära sig sin blivande svärfar sämskmakare Lundgrens yrke. 1860 återvände han till Falköping som garvare och hade då tagit namnet Warodell.

Garvare Johan Peter Warodell - kopia JP Warodell

En ladugårdskarl Per Johan Hasselberg, född 1850 berättar:

” Far, som hade litet skomakeri, brukade köpa läder av Warodell. Han köpte hel skiva eller halv eller kvart, eftersom det lämpade sig och när han var i stan.
Warodell hade sin affär just där Rådhusgatan mynnar ut på Torget. Han såldebara läder där. Där var alltid sån ordning i affären- lädret var märkt med ägarens namn när det var garvat färdigt för hämtning. Var och en fick ett nummer, när de lämnade in skinn de och sket, och det fick stå kvar på skinnet tills det blev färdigt.
De lämnade in alla sorters skinn. Det gick väl an att handla av Warodell själv, men frun hans- det var ströt omöjligt att göra några affärer med henne. Hon var så svår att handla av, dyr och led på alla sätt”.

Hasselberg fortsatte berätta:

“Nedanför gasverket och Ellet låg garverierna förr. Där var 1) Kalle Lundgrens och 2) Johan Lundgrens garveri, och sedan tog Warodell vid där.

Där stod de och sköljde och skrapade sina skinn i bäcken, om det så var 25 grader kallt. Där var en 8-9 kar, vill jag minnas, och var och en hade sina. Jag vill minnas att Kalle Lundgren tog hand om alltihop på 60-70 talet.

Nedanför låg Engströms färgeri. Där fick de lämna in både garn och tyger.

Warodell hade sin verkstad uppe vid nuvarande Köttorget, men karen fick han inte ha där, utan de lågo nere vid Ellet.

Han hade själv gått gesäll ett år, och då kom han tillbaka både trasig och lusig, det minns jag. Jag gav honom en krona då. När han då kom tillbaka, tog Lundgren emot honom, och där fick han stanna, och han styrde om att han tog hans syster till hustru, och så kom sig Warodell upp på det viset. Lundgren överlät sedan garveriet åt honom.”

Det var alltså Lundgrens som gav JP Warodell det stöd som han behövde kanske för att han skulle bli godkänd som svärson i huset.

LUNDGREN

Kalle och Johan var Majas bröder. Kalle eller Carl Gustaf som var hans dopnamn var en av de första i Stadsfullmäktige 1865. Han fick som varande illtorale rådman 150 rdr. Han var ledamot i Drätselkammaren var bla Carl Gustaf Lundgren år 1865.
Den släkt som Johan Peter gifte in sig i 15 juli 1865 var gammal i Falköping. Den första kända var sämskmakare Jörgen Lundgren som kom samman med sin andra hustru Annika Lindstrand från Strömstad till Falköping 1770. Sonen sämskmakare Gustaf Lundgren gifte sig med skomakarmästare Johan Mobergs dotter änkan Maja Lisa. Deras enda son Nils Lundgren gifte sig med soldatdottern Maja Ericsdotter.

När Nils tog över efter fadern fanns bara 2 sämskmakare 1849 o 1850. Nils avled 1858 men tack vare bl a två söner och att Johan Peter Warodells uppdykande växte antalet 1860 till 5 garverier och 7 arbetare.

Det var under den här tiden ett lukrativt om än ohygienskt arbete. Få garvare blev särskilt gamla. Det användes mycket kallt vatten så reumatism var nog vanligt

Blötläggning i kallt vatten	2-3 veckor
Skinnet läggs i kalkvatten
Avkänning med kniv	2 veckor
Blötläggning i kalkbad	2 dagar
Bortskrapning av hårbotten
Blötläggning i kalkbad	4 dagar

Garvningsprocessen

För att skinnet skulle få sin slutliga mjukhet krävdes en omfattande mjukgöring med en kraftig mekanisk bearbetning. En process som sker fortlöpande. Hudarna och skinnen köps in i konserverat skick och ”vekningen” påbörjas i stora roterande trummor sk. valkar av trä. Genom att skinnen och den lösning de ligger i ständigt är i rörelse underlättas garvämnena(exempelvis kateku från det ostindiska katekuträdet som troligen importerades) inträngande i huden. Dessutom finns ingen risk att lösningens koncentration ska bli ojämn med efterföljande missfärgning.

Lundbergs garveri som togs över av Johan Petter Warodell. Hur viktigt skinn var för både bönder och kanske även järnväg och längre fram bilar. Stolsäten. Så att garvaryrket var ekonomiskt luckrativt är inte svårt att tro.

Logarvare:	Tillverkade sul-och ovanläder av grövre hudar
Karduansmakare:	beredde lätta lädersorter från skinn av kalv och get
Skinnare:	körsnär
Sämskskinnmakare:	beredde sämskskinn

Olika typer av garvare

Man kombinerar olika garvämnen så att de kompletterar varandras egenskaper. För vegetabilgarvat läder användes från början en metod där krossad bark lades på hudarna. I slutet på 1700 talet upptäcktes det att det gick att utvinna garvämnet som koncentrat. Bark från olika trädslag innehåller olika mycket garvämnen den sk garvsyran. I vårt land användes förr bark från ek, gran eller sälg.

.”Det var två Lundgrenar, som hade garveri i staden, den ena vid Ellet och den andra på Warodells gård vid Köttorget. Där brukade bönderna garva. För ett kalvskinn betalades i garvning 75 öre, och ett fårskinn fick man garvat för 50 öre.

Fårskinn bereddes både på landet och i staden. Där finns gott om garvare å landet också. En bodde i Tunhem, som särskilt beredde fårskinn. Han kallades “Skinn-Per”.

Ället, eller Ellet, var förr ett mindre vattendrag med vattningsställe för stadens kreatur. Vattendraget upptog vatten från den omkring 1200 m norr om Ellet belägna Ballerstenskällan vid Ranten.”
Ellet var för garveriarbetet i Falköping en viktig plats. Men också för Falköpings vattenförsörjning.

Det fastlogs 1822 rörande gaturenhållning i stan att varje tomtägare varje lördag klockan 2 skulle sopa sin gatubit och de fattiga torget. För att få bättre ordning vid vattenhämtningen vid Ället beslöt man 1824 att dela upp detta i två avdelningar, en för vattenhämtning och en för vattning av kreaturen.

Genom en mur från södra gaveln av brännvinsbränneriet skulle en damm läggas, så att ingen orenlighet kunde flyta ut från bränneriet. De längs landsvägarna stående garverihusen spred en dålig lukt, som till och med kommit hästar att bli skrämda. I juni samma år förordnades därför, att alla dörrar åt vägen skulle sättas igen och nya upptas på södra sidan. Dessutom skulle ägarna tillse, att orenlighet från garverierna inte täppte till vattengången från fallet, och i den vid Ället liggande kvarnen skulle dammluckan sänkas, så att vattnet fick bättre avlopp. Samtidigt utfärdades ett förbud vid 32 skillings vite att skölja eller rengöra tarmar ovan den för vattenhämtning gjorda anordningen vid Ället eller att på tvättkaret kvarlämna tarma, halm eller annan orenlighet.

”För att bereda staden tillräckligt och gott vatten” beslöt man 1848 att vidtag vissa ”kajbyggnader” i Ället. Året därpå uppmanades vederbörande att skyndsamt uppgöra förslag rörande lämpliga åtgärder, men av det blev intet åtgjort förrän hösten 1850, sedan Fredric Österberg förordnats att vidta de nödiga förändringarna ”för beredande av ett sunt och hälsosamt vatten” vid Ället.

Froms kvarnar lågo nedersta för Ellet, där färgeri och garveri sedan fanns. När jag kom till stan 1883, låg vattenkvarnshjulet ännu kvar, men hade börjat ruttna sönder. Det var säkert en underfallskvarn.

Falköping började växa tack vare industrialismen men också väldigt mycket då det bestämdes att Falköping skulle få en järnvägsstation som det diskuterades om 1865. En liten tabell över folkmängden i stan under de här åren.

1864	1442
1900	3135

Innevånare i Falköping

Att järnvägen kom till stan och dess betydelse visar folkmängden. Behovet av skinn var ännu stort.

Upptecknat 1934 efter skomakare C. Karlborg, f. 1852.

“Lundgren och Warodell hade garveri ihop nere vid Ellet. De beredde egentligen skinnen hemma, men där nere lågo skinnen i bark
Skomakarna köpte av dem från bygden. Sullädret betalades med “2 riksdaler marka” Det priset stod sig länge.”

Vid Ellet hade garvare Lundgren sina kar, däri hudarna lades. De luktade, så han fick inte dem i staden. Sin läderhandel hade han i hörnet Av Prästgårds- och Storgatan, mittemot Silfvéns fastighet.
Garverikaren stodo nedanför banan och synas nog ännu i marken, men fyllda med jord numera.

Upptecknat 1936 efter förre lantbrukaren Sven Abrahamsson, född 1842.

“Det var två Lundgrenar, som hade garveri i staden, den ena vid Ellet och den andra på Warodells gård vid Köttorget. Där brukade bönderna garva. För ett kalvskinn betalades i garvning 75 öre, och ett fårskinn fick man garvat för 50 öre.

Upptecknat 1943 efter änkan Hulda Norén f. 1868

Warodell köpte nog varenda stock och bräda på Trätorget, när han byggde huset där han hade sin läderaffär- dvs huset vid Rådhusgatan mittför Rådhuset. Bönder kommo in på marknadsdagar och annars med hela stockar eller sågade bräder, så där på torget köpte både stabor och bönder sitt virke.
Warodell hade nog garvkar hemma på gården också. När slaktare Eriksson ändrade om här på gården för sin affär och för verkstad, hittades resterna av de Warodellska karen, eller kanske från något äldre garveri.

Det äldsta kända postkontoret låg på 1840-talet i “Warodells gård” vid Rådhusgatan med ingång från Stora torget. Stora Torget 13 fanns det, ägdes och uppfördes av Johan omkring 1888 då bokhandeln flyttade då in. Johan ägde också fastigheten Stora Torget 15, där torghuset byggts ungefär samtidigt med eller möjligen något före Stora Torget 13; omkring 1876. Här invid Brunnstorget, nuvarande Köttorget, låg gamla Brunnsgården. Johan beskrevs som en framgångsrik företagare och bedrev både garveri och läderhandel vid den tiden. Han intresserade sig även för jordbruk som son till en skattebonde och inköpte flera tomter. De flesta i och omkring Stora Torget. Utanför stan fanns flera tomter till salu som han köpte in och skapade egendomen Vilhelmsro.

Varola socken

Socknen är ett konsistoriellt pastorat (också kallat domkapitel) av första klassen, som hörde till Kåkinds kontrakt, Skara stift. Pastoratet omfattade förutom Warola också Värsås, Ljunghem och Edåsa. Anteckningar om de socknarnas befolknings födelse, dop, död, äktenskap finns i Varolas kyrkoböcker. I prästgården under den tid som vi intresserar oss för fanns en Theophilius Temptander. Han var farbror till Sven Temptander som gifte sig med Petrus Warodells yngsta dotter som var döpt Pella.

Varola egendom låg vid Ösan, med 471 tunnland skog innehöll 600 grova sågblock, 4000 timmer. Axtorp, Hallom, Törnestorp, Lanna och Warola byar, den senare på 4 ¼ skatte. Svenstorp med mjölkvarn och säg.

De flesta skattehemman i socknen var rusthåll och majoriteten av Petrus bröder, farbröder och morbröder var rusthållare. Det var ofta svårt att finna hemman som var tillräckligt stora för att kunna åta sig rustningen. Därför förekom det att ett rusthåll tillerkändes räntan även från närliggande hemman, så kallade augmentshemman, vars bönder således blev ränteskyldiga till rusthållet. Till skillnad från indelshavare var rusthållarna ofta bönder. Särskilt gällde detta Skåne och större delarna av Götaland. I fredstiden, då omsättningen på ryttare och stridshästar var låg, tycks skattebefrielsen väl ha täckt kostnaderna för rusthållaren i åtaganden, innehavet av rusthållet var då en lönsam affär.

Men i krigstider, då ryttare och deras utrustningar gång efter annan gick förlorade, riskerade rusthållaren att lönsamheten vändes till förlust. Rusthållaren var alltså gynnad skattemässigt, men tog också en risk.
Det var en titel som gav status vilket inte ska förglömmas. Något som ännu idag är viktigt. En titel kan öppna dörrar oavsett om titelhavaren är rik eller fattig. De som tog sig namnet Warodell kom alla ifrån de här rusthållen.

Den förste Warodell

Anfader till pastorn i Flistad Petrus Warodell, kyrkoherden i Stora Mellösa Andreas Warodell och Garvaren Johan Petter Warodell hette Magnus Arfwidson och föddes i rusthållet Hallom där hans far rusthållaren Arvid Månsson och dennes andra hustru, mor Karin Svensdotter då arbetade med jordbruket samtidigt var rusthållare först på gården i Hallom som hans hustru Karin kom ifrån. Magnus farfar var Måns Olovsson Månsson från Skattegården Warola som skulle bli den släkt Warodell som stavade namnet med dubbel-v:s ursprung.

Arvid finns som rusthållare i Västgöta-kavalleriregementes generalmönstringsrulla för 1695 i Varola. Hans första hustru hette Annika Arfvidsdotter. Hon avled redan 1690. Ett överlevande barn fick faderns namn Arvid och dottern Christina. Rusthållare Arvid gifte om sig 1691 med Karin dotter till kavalleristen och kyrkvärden Sven Larsson i Hallom där deras barn föddes Johan 1692, Annika 1694, Elisabeth 1696, Sven 1699, Magnus 1704 och Maria 1708. Två av barnen avled som spädbarn Annika 1694 och Sven 1699. Det här var slutet på Karl XI:s tid och början av Karl XII.

Arvid själv avled 1733 i Brattgården enligt dödbok från Varola. Karin skulle överleva honom med många år. Alla sönerna blev rusthållare så också den yngste sonen Magnus blev men på Skattegården i Warola. 1700 talet var Karl XII i farten och även om han avled 1718 var inte kriget slut. Det fortsatte fram till 1721 och eftersom Skaraborg ligger där det ligger i gränstrakterna till Norge var det inte de bästa tider att vara rusthållare kanske därför som kvalitén på en av hästarna som Magnus tillhandahöll inte var särskilt god.

Ett kort ryskt krig 1741- 1742 och sedan var det kring 1746 krig i Pommern. Katastrof för rusthållen så borde det ha varit en katastrof för Magnus att det var så många krig och särskilt det katastrofala i Pommern, men det verkar som om Magnus och hans hustru Ingeborg klarade sig bra. De fick tillsammans sju barn endast två avled som spädbarn Sven 1740 och Catharina 1754. Tre söner Arvid, Hindrik och Lars blev rusthållare i Warola. Hindrics dotter Catharina blev anmoder till garvaren i Falköping. Arvid blev anfader till släkten Warodell/ Beckman. Och Lars till kyrkoherde Anders Larsson Warodell i Stora Mellösa.