Month: August 2013

En gammal bok

Är just nu i flyttagen och då om inte förr tvingas man titta igenom allt man sparat och gömt undan i mitt fall under 30 år. En gammal bok tryckt 1789 på latin av den romerske författaren Vergilius.  Tre namn fanns i boken. Den sista hittade jag genom att goggla en komminister och skolinspektör som hette Anders Fredrik Elfgren.

Fanns det någon koppling till min släkt eftersom boken som använts som skolbok fanns i bland min mammas tusentals böcker.  På sidan http://www.solace.se/~blasta/herdamin/degerfors.pdf  fanns Anders Fredriks föräldrars namn hans hustru och barn. Det visade sig att Anders Fredrik var född i Ölme därifrån kom min mormor Saras farmor Maja Andersdotter gift Carlstedt.  Det kan vara ett spännande detektivarbete att finna ut via bouppteckningar hur boken hamnat i mitt knä.

Den är antagligen inte värd någonting ekonomiskt eftersom folk har skrivit sina namn i den och gjort anteckningar i boken, men jag tycker det är kul att det finns anteckningar i boken det gör den personlig.

Jag hittade också en bok skriven av Elbert Hubbard tryckt 1905 i New York med en dedikation till en Maja Carlstedt och jag vet ännu inte vem hon är för även om min mormor hette Sara Maria kallades hon ju vid sitt första namn. Saras farmor hette  Maja Andersdotter men hon avled redan 1887 så nu har jag en anledning att försöka  hitta någon Maja bland Saras kusiner eller sysslingar för att hitta en Maja som kan ha känt Elbert Hubbard och vad de hade för relation till varandra.

I boken om Axel Oxenstierna skriven av Gunnar Wetterberg fann jag en del intressant om min anfader Johannes Rudebeckius.  Kul att han vågade ifrågasätta Gustav II Adolfs leverne i talarstolen. Att han när han kom till Västerås först startade en skola för pojkar sedan 1630 också en skola för flickor. Hur många av oss känner till att det fanns skolor för flickor då.

Skillnaden då och nu är väl att nu får alla gå i skolan då var det några få förunnat som hade turen att ha progressiva föräldrar och en utbildningsintresserad biskop i närheten.  Det är en intressant tråd att nysta i. Många i min släkt genom tiderna har sett utbildning som viktig även för flickor och det ser jag som spännande och intressant tråd att nysta i.

Några ord så här sent på fredagskvällen och nästa gång vi hörs bor jag inte längre i Bro.

Farmors far Claes Herman Beckman, Sörbylund

Bild

Skaraborgs läns tidning

onsdag den 28 augusti 1929
CL. H. Beckman

En av norra Västergötlands mest kända män, godsägaren Claes H, Beckman på Sörbylund, har avlidit, 77 år gammal den 25 augusti.
Samma år övertog han fädernesgården Sörbylund, norr om Skövde, vid vars brukning hans framstående insikter i såväl jordbruket som dess binäringar kommit till sin fulla rätt. Jorden har bragts i högre kultur och genom att lägga sotra skogsmarker under egedomen har han framgångsrikt befrämjat skogsskötseln. Kran, såg och elektricitetsverk ha vidare varit anläggningar, som rört hans omsorg. Utre i länet han hans målmedvetna arbete, livnligt understött av maka och söner, utgjort ett vackert föredöme.
I allmänna värv har Beckman under många decennier intagit en ledande ställning icke blott inom sin egen kommun Frösve, utan i hela Skaraborgs län, var in institutioner av skilda slag vetat att taga vara på hans arbetsförmåga och duglighet. I kommunen var han under många år ordförande i såvål stämma som nämnd, vice ordförande i kyrko-och skolråd etc. Vadsbro häradsrätt, som ledamot av landstinget och brandsällskapet samt på en mängd förtroendeposter har han nedlagt ett synnerligen engagerat och osjälviskt arbete.
Under sin långa husbondetid har Beckman strävat efter att efterlikna forna tiders patrialkaliska förhållanden mellan husbonde och folk och på grund häravö åtnjutit stora sympatier, bland sina underordnade.
Hans insatser ha vunnit uppskattning på flera olika sätt. Sålunda har han tilldelats bl. a. Patriotiska Sällskapets stora guldmedalj, Sällskapet Pro Parias första guldmedalj och Hushållningssällskapet Stora silvermedalj.
Som människa var Beckman en sällsynt fin och nobel personlighet, ivrigt uppkattad för gästfrihet och hjälpsamhet. Hur efterlämnar som närmast sörjande maka, född Torstensson, samt fem söner ohc tvenne döttrar.
Av sönerna är Sune kapten vid Älvsborgs regemente, Einar försäkringstjänsterman i Stockholm, Karl Herman innehavare av Dahlins järnhandel i Skövde, Sten inspektor på Sörbylund och Nils försäkringstjänstteman samt döttrarna gifta, Brita med kyrkherde K.E. Karlsson i Mariestad och Gullan med kapten Otto Virgin.
——————————————————-
31 augusti 1929

Begravningar

Godsägare C. H.Beckmans jordfästning ägde på lördane rum i Frösve kyrka. Samlingen skedde i Sörbylund utanför Skövde där kontraktsprosten i Leksberg, K. J. Svarén höll ett minnestal. Under tonerna av Händels Largo inbars kistan i koret och härefter sjöng löjtnant E. Dahlberg. “Jag lyfter mina ögon upp till bergen.”

Biskop Hjalmar Danell höll en vacker dödsbetraktelse och förättade jordfästningen. Från orgelläktaren sjöng därpå löjtnant Dahlberg. 

Vid graven talade bl a kontraktsprosten Svarén, rektor Lundblad, kapten Rhenström å Rånna gård, domkyrkosyssloman Beronius i Skara, kyrkoherden Bengt Svarén i Horn, sekreterare i renhållningssällskapet Endenstein mfl. En oerhörd blomsterskörd hade sänts till båren från såväl institutioner som enskilda.

Det här fanns att läsa i Skaraborgs läns tidning om farmors far. Hans dagbok bekräftar mycket av vad som står i runan om hans person. Men jag skulle vilja kopiera in det han skriver om sina aktiviteter från 1890.

1:o Först och främst har jag att ss. Landtbrukare, (alldenstund jag är utexaminerad från Ultuna har jag rätt att låta kalla mig Agronom, men titeln tycker jag ej om, lika litet so Pensionat. Godsegare tituleras jag väl på bref och det är ju en “stiligare” titel än “Hemmansegare”, hvilket väl är min egnetiligaste titl ss. jordbrukare, men eftersom “landtbrukare” skall låta lite mer än hemmansegare och “godsegare” förutsättes att man eger större jordagods, hvilket jag ej eger, så föredrar jag och vill helst tituleras “Landtbrukar”)- sköta mitt eget älskade Sörbylund, som består af ?? mtl.Sörgården Klia och ?? mtl.Åkleby.

2:o har jag att ss.affärsombud sköta B. S. von Zweibergsska Sterbhusets affärrer med de tre gårdarne: Kroken och Askentorp ( båda unde eget bruk) samt Fägerviken ( utarrenderadt). Denna befattning blir jag snart qvitt, enär Tor L övertar det allt.

3:o är jag hyresvärd för vårt hus i Sköfvde och dertill kan jag äfven räkna att jag hjelper Mamma något litet med henner affärer och bokföring. Af enskilda affärsuppdrag har jag att:
4:o ss. förmyndare för Stud. Harald Grenander sköta hans affärer. – och är jag:’
5:o Revisor i Skaraborgs Läns Enskilda bank.
6:o Revisor i Skaraborgs Läns Brandstodsbolag.
7:o Revisor i Skaraborgs Läns Hushållningssällskap.
Då jag talar om mig såsom revisor, så må tilläggas att jag i flere år valts till och nu omvalte till:
8:o Revisor af Frösve kommunalräkenskaper och
9:o Revisor af Frösve kommuns kyrko-och skolräkenskaper.
Kommunala uppdrag har jag därjämte:
10:o Ledamot i Frösve kommunalstyrelse
11:o Ledamot i Frösve kyrkoråd
12:o Ledamot i Frösve skolråd
13:o ss. Ordförande i Horns Brandstodskommitté
14:o ss. Ordförande i Horns Sparbankskommitté och
15:o ss. Förmyndaregodman i Frösve
16:o Egodelningsrättsledamot sedan år ??
17:o Ordförande i Styrelsen för Häradsallmänningen Östra Stöpen. Sedan 1 jan 1986 omvald ledamot fr. 1/1-90 för 4 år.
Slutligen är jag suppleant till Landstingsman sedan i somras. 

En mycket upptagen man och tänk på att det inte fanns vare sig bil, flyg, mobil, dator, skrivmaskin, ja, knappt någon elektricitet. Järnväg och telefon var nymodigheter som kanske hjälpte något. Men det var inte lätt att ta sig från Skövde till Horn tog sin tid med hästdroska. 

 

 

Egentligen har vi som lever nu det rätt bra, men alldeles för många av oss vill bara ha mer och mer. Ingen vill betala skatt samtidigt vill vi ha sjukvård, barnomsorg, föräldrapenning, sjukförsäkring, a-kassa, bra skola. 

Det går inte ihop kan vi inte nöja oss med det vi har rent materiellt och se till så att det där som vi behöver och som få kan betala fullt pris för betalas via skattsedeln. Jag tror att vi som människor mår bättre när vi bryr oss om varandra än bara egoistiskt tänker på oss själva.

Det som genomsyrar Claes Hermans dagbok är en känsla av otillräcklighet när det gäller andras väl och ve. Han vill att företaget ska gå bra, barnen ska lyckas precis som vi människor i alla tider har bekymrat oss om sånt, men han tar sig också tid att engagera sig i kommunen och landstinget.

Vi är människor när vi bryr oss om varandra inte när vi bara tänker egoistiskt på vår egen vinning. Claes Herman var naturligtvis en man av sin tid, men han såg det som viktigt att hans två döttrar fick en ordentlig utbildning. När farmor Brita önskar bli husmor funderar han på vilken skola hon kan gå för att lära sig  sånt.

Sörbylund Midsommardagen den 25 juni 1895.

“Brita har under Mammas sjukdom varit en liten snäll och dugtig hjelp. Hon förklarar att intet skulle vara roligare än att få bli hushållerksa. Godt vore om vårt kära barn kunde få en god utbildning till ett sådant kall, ty det är vigtigt för hvarje blifvande husmor.”

Det var något från en tid som varit som inte var så väldigt annorlunda från vår. De grundläggande mänskliga är sig likt. Vad skiljer då från nu kanske mindre än vi tror. Är de tekniska prylar vi omger oss med något som döljer det faktum att vi inte förändrats så särskilt mycket. 

Det vi har i dag av mänskliga rättigheter var något som Claes Herman och många i hans generation och deras barn slogs för. Tappa inte bort det som vi har för att du tar det för givet.

 

Ett kort besök i Mariestad

Bild

Min bror och jag besökte Mariestad och prästgården där min far växte upp samman med sina syskon. En bild från altartavlan berättar hur länge farfar Karl Edvard var kyrkoherde i domkyrkan som aldrig blev något biskopssäte vilket var anledningen till att man byggde den för Mariestad överdimensionerade domkyrkan.

Bild

Tomt på kvinnliga kyrkoherdar i en trakt där motståndet är som starkast. 

Fler gamla tidningar.

Läste i Mariestads tidning från 1936 om OS i Berlin, valet där nazisterna vann. Ingen verkade oroa sig över hövan. Skulle vi känna på oss om någon var på väg att starta ett nytt världskrig. Då fick inte judarna delta i valet i Tyskland. Har någon av de främlingsfientliga partierna i Europa  föreslagit att muslimer inte ska få rösta. Då 1936 var det judarna som anklagades för allt ont idag är det muslimer. Är vi egentligen så särskilt annorlunda och vad har vi lärt. 

Under vad farfar kyrkoherden Karl Edvard Karlsson vars dödruna fanns införd i slutet på året hade tänkt. En fin runa som jag återkommer till. Vill söka reda på så mycket jag kan om hans liv först. Särskilt det som var i början av hans liv. Hur mycket betydde införandet av folkskolan för de mindre bemedlade. Hur många av mina anfäder var egentligen lärare. Det går tillbaks på båda sidor av släkten till biskopen i Västerås Johannes Rudebeckius som var med om att återinöppna Uppsala Universitet, men också startade en skola redan 1623 och även en flickskola 1630 i Västerås.

Karl Edvard undervisade i kristendom i flickskola, morfars far Nils såg till så att alla hans barn oavsett kön fick en utbildning. Morfars barn studerade alla i Uppsala. Mormors far var folkskollärare. Det var vanligt att präster också tog hand om undervisningen av barnen. Kunde vara spännande att ta reda på hur långt tillbaks i historien som även kvinnorna i släkten kunde läsa och skriva. Fick en utbildning av något slag utan att bedöma det utifrån vårt moderna kassa skolsystem. Eller kanske ska man det. 

Kunskap är makt. Om nedmonteringen av vår skola är ett sätt ta makten ifrån vanligt folk. Hur lärde jag mig läsa och skriva? Tack vare att jag hade föräldrar som fann en glädje i att läsa och skriva och valde bra barnböcker till mig. Kanske också lyckan att det inte fanns någon TV i min värld förrän jag var 7 år. 

Kapitel 13- Vem behöver gamla ting?!

Pryo handlade om att pröva olika arbeten. Eftersom jag sagt till mina  fosterföräldrar att det var läkare jag ville bli så blev det något som hade med vård att göra. Under hösten fick vi undervisning i hur man bäddar sängar och en guidad tur på Sankt Göran. All fin väl plastinpackad mat patienterna  skulle få att äta.  Jag tyckte det var lite tråkigt och undrade om sjukvård egentligen var något jag ville ägna mig åt. 

Bildterapin var i källarvåningen.

Men under våren fick jag en möjlighet att pryo på en arbetsterapi så en slaskig aprildag klev jag ut från Odenplans tunnelbanestation det var som att komma hem men när jag gick förbi där huset jag bott i skulle stå var det borta allt var nedrivet. En parkeringsplats bakom ett plank men jag stannade vid tvättinrättningen som ännu fanns kvar, för första gången sen jag lämnat det hus och hem som nu var borta stod jag åter där och såg skjortornas parad. Det kändes som om min barndom sopats bort att den aldrig existerat att den ansågs ovärdig att bevara. Ville också staden att jag skulle glömma det där och rätta mig efter den moderna välfärdsstaten och känna lycka och glädje över att ovärdiga ting som gamla hus, fattiga människor som tant Maja inte längre fanns. Jag borde känna något annat än jag gjorde fy skäms på mig som saknade hemmet i slummen. Det gick inte att komma ifrån att det funnits något där en atmosfär en värme som jag inte riktigt kunde förklara.

Norrtulls sjukhus arbetsterapin hade det stått på lappen jag fått. En skylt visade vägen till en dörr vid sidan om huvudingången. Vid en vävstol satt en gammal kvinna och vävde. Jag hälsade men hon var djupt inne i sin egen värld. Jag följde doften av kokkaffe förbi ett stort bord med sysaker, dukar med korsstygnsbroderier väntade på de gamla. In genom en öppen dörr där möttes jag av en ung kvinnas röst äkta södersnack. Den andra kvinnan vid bordet såg mycket äldre ut kunde faktiskt vara lika gammal som mamma. Hon svarade med ett tonfall som påminde om mamma och mosters norrländska dialekt. 

– Ta, dig en kopp kaffe och slå dig ned, log kvinnan.

Jag log blygt tillbaka och betraktade nyfiket dem som jag förstod var samiska av det de talade om. Det är många av oss som inte vet att det finns samer som inte är renägande och som har migrerat till Stockholm precis som många andra norrifrån. De här två hade uppenbarligen inte glömt sin samiska tillhörighet.

– Min morfar var lappmarksdoktor och han hette Bror, tänkte  jag högt,  nyfiken på att höra om han var känd bland samerna.

– Ja, svarade den äldre jag har hört om honom. Jag heter Laila och hon där är Kjersti, du ska vara välkommen och vi kommer trivas bra hoppas jag. 

Och det gjorde åtminstone jag. Jag lärde mig korsstygn, kedjestygn och langettstygn. Det var spännande att se de vackra mönster som skapades, men det roligaste var när jag fick sitta vid en vävstol och sätta upp den. Ett jobb som de flesta 14- åringar kan uppfatta som tråkigt. Men jag tyckte det var skönt att sitta där och stressfritt och dagdrömma medan jag skapade grunden för att en fin matta eller duk skulle bli till.

Det jag gillade mest var de gamla som vid klockan 9 på morgonen kom struttande in i lokalen. De var klädda i brunrutiga eller smutsgröna rockar för att det inte skulle synas om de kladdade lite. Jag satte mig samman med en av dem och småpratade. Hon hade sitt gråa hår uppsatt i en knut i nacken, hela ansiktet täckt av små fina rynkor. Eva hörde nog inte vad jag sa utan mumlade för sig själv eller kanske hade hon en hemlig vän. De var senila alla damerna på terapin, men några kom ihåg hur man broderade, vävde och deras alster visades på en utställning i terapin och såldes.

Jag trivdes med de gamla och ibland följde jag Leila några trappor upp i sjukhuset. Där delade vi ut olika tyger och garner för att de som var för svaga för att ta sig till terapin också skulle få något att pyssla med. En dörr intill var det mörkt någon låg för döden inte kändes det hemskt som många tyckte för hon hade levt sitt liv och nu somnade hon sakta in. I en pinnstol satt en hoppsjunken kvinna. Beundrande berättade Ulla att hon var över 100 år.

Var jag känslokall som tyckte att det var meningslöst att bli så gammal bara för att sitta i en stol och inget göra att hon i sängen hade det bättre för varför skrämmas av döden. Det var värre att leva som en tom grönsak bara för att människorna runt dig räddes döden som vi inbillade oss inte fann oss förrän hjärtat slutade slå. De hölls vid liv med alla möjliga piller så snart någon fick lunginflammation skulle de kureras med alla möjliga medel. Tänkte vi på dem eller oss själva och vår egen dödsskräck.

Den våren missade jag Blackemässan. Jag hade kul med Maud och Tomas det veckoslutet. Såg en film av Lasse Hallström som sa att “Livet är stenkul”. Ska vi gå hem till mig, till dig eller var och en till sitt blev en slogan som det dröjde årtionden att bli av med. Att Lasse skulle bli Hollywood regissör var det ingen av oss som hade i tankarna, men att han var en duktig regissör var klart.

Veckan efter beslöt Gitte, Sanna och jag att göra ett besök på Moderna Museet där de visade en utställning med verk av Edward Kienholz. I en amerikansk buss från femtiotalet satt Rosa Parks som hade fängslats för att hon vägrat lämna sin plats i bussen till en vit man 1955. Utanför den fanns en bil, en svart man låg ut fläkt utanför och hade blivit kastrerad.

Jag hade hört Martin Luther Kings tal i Washington flera gånger under sextiotalet ett tal som alltid rört vid djupet av mitt hjärta hade sett våldet mot svarta i USA på TV och undrat över varför de inte kunde se att de var människor med samma värde som vi. I ett rum fanns en bordell med en bordellmamma. Kienholz bilder visade på ett Amerika där drömmen om frihet, livet och sökandet efter lyckan inte involverade alla människor.

Livet var inte alltid stenkul. Det var mycket i vår värld som kunde få även en fjortonåring och hennes kamrater att tvivla på budskapet i Lasse Hallströms film, men kanske skulle vi tänka att så länge det fanns människor som King och Rosa Parks som vågade ta upp kampen för att livet skulle bli stenkul för oss alla fanns det hopp. Människovärde, lycka fanns det utan det blev livet inte särskilt kul.

Det var spännande med en värld där vi var olika till utseende, förmågor och drömmar men ändå så lika. Gitte, Sanna och jag tyckte att det var det som gjorde världen så spännande och att den utvecklades. Vi var inte alltid överens eftersom dagen var varm avstod vi från bussen och tog en promenad från museet vid Skeppsholmen till Hötorgets tunnelbanestation.

Den berömda gropen i City hade bebyggts men det var ännu svårframkomligt på vissa ställen på grund av rivningarna. Hela sextiotalet var stan en stor byggplats. Grävskoporna verkade aldrig få nog av att äta upp det ena huset efter det andra. Gitte vars far var skulptör funderade över meningen medan vi satt på en av sofforna i Hötorgets tunnelbanestation i  väntan på tågen.

– Har ni hört den där skrönan om gropen i City, sa hon utan att vänta på svar fortsatte hon, en delegation från Vietnam kom på besök till Stockholm. Bekymrat tittade vietnameserna på det enorma hålet som de såg i mitten av vår stad. Har amerikanerna varit här också undrade de bekymrat för gropen påminde dem om de bombkratrar som bombade Vietnam ner till stenåldern. Nej, svarade Hjalmar Mehr, det här har vi själva gjort. Vi svenskar behövde varken nazister, ryssar, japaner, britter eller amerikaner till att förstöra vår stad. Det fixade vi alldeles på egen hand, avslutade hon bittert.

Tåget mot Bagarmossen kom just in och den kortväxta ljusblonda Gitte försvann in i tåget mot Gullmarsplan. En kort stund senare kom tåget mot Vällingby. Sanna och jag satte oss ned mittemot varandra på de mossgröna sätena.

– Det gör väl inget att de river och bygger nytt, sa Sanna. Jag tycker det är bra att de gör sig av med det där gamla. Vi behöver nya och fräscha bostäder och annat nytt. Det är romantiska fåntrattar som gillar gammalt och omodernt skräp.

– Men, Sanna bara för att Gitte undrar över varför de river allt det gamla behöver det väl inte betyda att hon inte tycker om nya saker. Hennes pappas skulpturer är faktiskt moderna. Den där skulpturen vid teckningssalen har han gjort. Jag tycker att flera av de där husen är vackra och de kanske kunde modernisera dem med toalett, badrum och elektricitet. Jag föredrar en blandning av gammalt och nytt. Det är något alldeles speciellt att gå in i ett gammalt hus att uppleva atmosfären i en miljö där människor har levt under flera hundra år. Med den där historien menade nog Gitte att vi inte bryr oss om vår historia att vi ser de som levt före oss som mindre viktiga. Tyskar och britter har försökt att bygga upp det som förstördes under kriget och det vill nog vietnameserna också göra.

– Det är bara romantiskt fjant, menade Sanna. Historia handlar bara om kungar och krig. Jag tycker det är bra att de river det där och bygger nytt.

– Det är inte husen vid Strandvägen eller slottet de river utan vanligt folks hus, sa jag. Sanna fnös och tittade demonstrativt ut genom fönstret.

Inget mer blev sagt mellan oss, men jag satt i egna funderingar under resten av färden och tänkte med sorg i hjärtat på den stad som jag fötts i. På Norrtullsgatan och slumkåken som visst inte heller var värd att bli något annat än en parkeringsplats. Det var inte Sannas hem som förstördes för hon var född och uppväxt i Blackeberg ett område som var ganska nytt. Samman med Tomas och Pia hade jag strövat omkring i Stockholm och trivts kände mig alltid av någon anledning mer hemma där det fanns en blandning av gammalt och nytt. Atmosfären i staden påminde om det hem jag förlorat som sjuåring. Det var väl så att det var där som allt varit som det borde vara för ett barn därför kände jag speciellt för de äldre delarna av staden.

Det var arbetarna, kulturarbetarna och pressfolket som med rivningarna kördes ut ur City för att ge plats åt bankpalats och shoppingcentra. De som jag levt med och som sett mig och respekterat mig för den jag var deras tillvaro förändrades nu drastiskt. Jag hade börjat läsa Fogelströms böcker och älskade alla de olika människor som bott här och skapat vår stad och den relativt trygga tillvaro de flesta svenskar nu hade. Det kunde väl inte vara så svårt att bygga om husen så att människor som Emilie kunde bo i stan om de ville. Blev det inte tråkigt om det bara fanns en sorts människor och en sorts hus där liksom i förorten? Tyckte inte politikerna om de som sysslade med konst och journalistik ville de inte att turister som kom till Stockholm skulle lära känna våra konstnärer. Arbetarna var inte de socialdemokraternas folk ville de köra ut dem ur stan passade inte de samman med en ny modern värld var det bara banktjänstemän och stora varuhus som gällde skulle alla de där trivsamma små butikerna försvinna och ölfiken.

Sanna tyckte illa om det som var gammalt av den enkla anledning att det inte var nytt. Om något var lite rynkigt, torkat slängde hon bort det då, om hon ändå kunde se de vackra ting som Maud skapade. Hon hade börjat torka blommor och olika sorters gräs till eterneller med en bit lera formade hon en rund boll och stack de torkade blommorna i den. De blev till vackra mobiler som hon hängde i taket. Jag hoppades att de aldrig skulle förstöra den delen av Stockholm där Maud bodde för med det gamla försvann den speciella atmosfär som var mitt hem på jorden.

Vilhelm Mobergs böcker om Utvandrarna handlade om den svenska utvandringen till USA. De hade lämnat fattig Sverige, men det hade vi som nu bodde i Sverige också gjort. Det betydde inte att allt det som påminde om vår historia skulle föraktas. Historien var våra rötter om vi kapade dem föll livets träd och dog.

In God we trust stod det på västvärldens starkaste valuta. Det var mammon som var vår Gud. Men både Gud och Jesus var enligt vetenskapen död. Nelly och Sanna ansåg att människor som trodde på Gud var galna och obegåvade och fick stöd av regering och riksdag. De politiskt intresserade ungdomarna stödde deras åsikt. Det var tryggt att följa rådande ståndpunkt. Vi som inte var så säkra på någonting ansågs som obegåvade idioter för det var de som för närvarande hade rätt åsikt som var de kloka. Darwin och en del filosofer hade bevisat påstod de att Gud inte fanns därför att det inte behövdes någon Gud för att skapa jorden och allt det som levde där.

Ack, klokheten är en gubbe så framsynt och klok att rosor och akvileja förfrysa, hade Nils Ferlin diktat i När skönheten kom till byn.

 

Våran prost

För dem som aldrig läst dikten som Gustaf Fröding skrev och som sägs ha något med en av våra anfäder att göra. Min syn på det hela berättar jag om i blogginlägget: Jonas Unger, var det han som var Gustaf Frödings prost?

Våran prost
är rund som en ost
och lärd som själva den onde,
men gemen likväl
och en vänlig själ
och skäms ej, att 
far hans var bonde.
Han lever som vi
och dricker sitt kaffe med halva i
som vi och ratar icke buteljen,
älskar mat
som vi
och är lat
som vi
-men annat är det vid helgen.

Så fort han fått prästrocken på,
vi andra känna oss ynkligt små,
men prosten likasom växer,
för då är han prost från topp till tå
och det en hejdundrande prost ändå
i stort pastorat med annexer.

Jag glömmer väl aldrig i all min dar,
hur vördig han var
här om sistens i kappan och kragen,
hur världens barn
han malde i kvarn
och läste för köttet lagen!
Och prosten grät
och tacka för det,
han talte om yttersta dagen!

Och alla gräto vi ymnigt med,
ty köttet sved
och själen var allt satt i klämma.
Och kyrkrådet smög sig med ryggen i kut
vid tjänstens slut
efter prosten ut,
ty rådet var kallat till stämma.
Men det förståss,
vi repade oss,
när prosten klarade strupen
till sist och sade:”välkomna
till smörgåsbordet och supen!”

Jonas Unger, var det han som var Gustaf Frödings prost?

Tidningar säger inte allt men en del om gårdagen. Vad påverkade gårdagens vardagsmänniska. Särskilt annonser säger en del. 

Igår läste jag några tidningar från 1851-1854 och 1860. Det annonserades aromatiska medicinska tvålar som definitivt skulle ta kål på fräknar, finnar och andra hudproblem. Det som idag kallas spa hette då hälsobrunnar.  Porla var en. I Gustavsberg fanns en med havsbad och hälsobrunn.  Söker vilken av dess hälsobrunnar som morfar Brors morfar Per Niclas Mylén kan tänkas ha varit på enligt Selma Lagerlöf. Hon nämner inte namnet.

Men det var Värmlands tidning från 1851 som jag var intresserad i just den här regniga dagen. Hur tar man rykten utan källor på allvar. Kan man lita på det som skrivs på internet undrar en del men samma personer litar ofta på vad tidningar som DN och Svd skriver om. Så en tidning från 1851 kan ju ha tagits på allvar av de som läst den och fört historien om hur Jonas levde och dog.

Man kan gå till urkällan som ibland är en tidning. En sak var hur kunde Gustaf Fröding som skrev dikten “Våran Prost” ha känt till prosten Jonas Unger som var död före Gustafs födelse. Någon hade på nätet avslöjat att dikten var om Jonas. 

I Värmland under hela 1800 talet var flera av Jonas söner prostar varav en gifte in sig i släkten Lagerlöf som ju var släkt med Fröding. Det kan ha funnits något skrivet i någon tidning om honom något som Gustaf kunde ha läst.

Det första var att ta reda på vad som skrivits när Jonas Unger avled den 5 september 1851. En prost och om han dött vid altaret borde vara av intresse för en värmländsk tidning. 

Det här är ett utdrag: 

“Förliden söndag hördes för sista gången ordet från den älskade lärarens läppar. Årets nattvardsungdomar skulle denna dag konfirmeras. Han ämnade förrätta denna heliga handling, och likasom för att pryda sig till sin död, iklädde han sig full mässkrud, och hann med att namngifva ungdomen, hwaribland han räknade en af sina egna söner (Adolph Fredric), religionens heliga förmaningar, då han ögonblickligen kallades till en bättre werld, död nedfallande vid det altare från wilket han så många gånger tolkat sanningens och nådens ord, Det war en wacker, en prestelig död, Den var och en sann prest som dog.”

Vad det här har med Gustaf Frödings dikt kan man undra, men att prosten var populär bland församlingsmedlemmarna talade texten om. Han och hans hustru minns man fortfarande i församlingen enligt hembygdsföreningen.

Men sådana där runor är ofta överdrivet positiva. Det kunde vara intressanta att titta i en tidning från när Gustaf Fröding levde om det stod något om prosten som kunnat inspirerar Gustaf.

Han kan ju ha träffat på Jonas tio barn som sagt. De berättade säkert om sin far, men Gustaf fick en del om bakfoten. Så särskilt tjock tyckte varken jag eller mina barn han varBild

och inte var han son till en bonde. Det var hans svärson Per Niclas Mylén som var det. Men Per Niclas var aldrig prost.

Kanske är det som med Selma Lagerlöfs karaktär i Gösta Berlings Saga inte fråga om en enda präst utan flera olika som skapar en bild av en värmlandsprost. Så skriver man ändå en saga, en dikt.

Att berätta historia enbart med hjälp av fakta blir lika tråkig som gamla skolböcker där bara kungar och årtal skulle läras in förekom. Man behöver använda sånt som kanske inte berättar den verkliga sanningen om ett skeende genom att läsa just tidningar. Genom att läsa en dikt, en saga, en myt.

Det var ju sånt som påverkade och fortfarande påverkar människors vardag, verklighet och får människor att agera.  Nu måste jag ut i verklighet och hitta några tomlådor och packa ner några till böcker.