Att vara på en fäbod i Dalarna i mitten på sextiotalet var som att bli förflyttad till en annan tid. Gårdarna på sätern var några av dem från 1600- talet. Familjen Grå hade hyrt in sig i Prästgården under sommaren, en vacker röd gård tvåhundra årig utan indraget vatten, avlopp och värme. Det blev att gå någon kilometer in i skogen till en liten brunn för att hämta vatten, diskvattnet vattnade vi buskarna med, dass fanns på gården. Det var pittoreskt och spännande under sommaren, men så behövde vi mjölk.

En gård längre ned mot samhället med brunn mitt på gården, byggnaderna var grå, ladugården där djuren stod inne året om var nedgånget rent förfallet. Stugans förstukvist var halvt nedrasad Britta och jag gick försiktigt för att inte rasa igenom.

När jag klev innanför den höga tröskeln till det enda rummet i storstugan möttes jag av en enorm eldstad, där en gryta hängde i krokar över elden.
En trebent kaffepanna i koppar stod på härden där en kvinna satt på en kubbstol, gråklädd i huckle med klabbar på fötterna och rörde om i grytan full med korngröt. Gubben satt på en vacker kurbits dekorerad sliten soffbänk och sörplade kaffe med bit som han hällt upp på ett kantstött fat. Det luktade gammalt, unket och instängt. De hade knappast tvättat sig den här sidan jul svårt med att få in vatten för de gamla.

– Pittoreskt, sa Britta liksom andra storstadsbor. Dalarna skulle bevaras som ett museum för turister verkade de anse.

Jag undrade om de brydde sig om det gamla paret som tvingades leva så här året runt. Det var nog kallt och mörkt på vintern. Hade de inga barn som åtminstone kunde hjälpa dem att få värme i huset, el och vatten så att de inte behövde bära vatten från brunnen på gården. Det påminde mig om livet i Vasastan som för mig hade varit helt underbart. Nu förstod jag att det hade varit jobbigt för mamma och undrade lite om pappa som ju inte var den som hjälpte till med att diska och tvätta förstått. Han var en gammaldags poet som väl inte hade sånt i tankarna.

Kent hjälpte inte direkt till med hushållsbestyren heller. Britta hade inget annat att göra hela dagarna än att städa, tvätta och laga mat, men hon hade modernt med vatten, avlopp, kyl, tvättmaskin, dammsugare hade nu fått frys och diskmaskin.

Gamla hus var ofta vackra, men om det gick ut över människorna och djuren som skulle bo där så var det fel. De stugor som turisterna hyrde kunde få vara lite gammaldags även inuti, men de där människor bodde året om borde moderniseras åtminstone inuti.

I prästgården hade Ann den första dagen funnit att kyrkorgeln som var inhyst i ett hörn en trappa upp gick att spela på. När hon spelade på den kikade jag i smyg på hur hon gjorde. Hon försvann ut och jag satte mig spänt vid orgeln och lyckades med Gubben Noak, men en eftermiddag lite senare när jag satt vid orgeln och försökte få till något skrek Britta åt mig.

– Sluta med det där oljudet, vet du inte att du är omusikalisk, dumma jänta, hördes hennes hårda dom.

Det hade varit juluppvisning i matsalen, tjejerna hade sytt dräkter till skådespelarna och mammorna hade bakat bullar, bryggt kaffe. Jag hade varit med och sjungit i kören under uppträdandet. Uppvisningen hade varit en succé och det beslöts att vi skulle göra om det till våren. Vi hade fått en vikarie till klassen för nästan alla lärare och flera elever hade fått magsjuka av leverstuvningen som serverats en fredag. Vikarien var operasångerska, så när jag skulle sjunga upp ensam inför klassen hade hon börjat skratta rått och sagt att jag sjöng falskt. Jag hade blivit utslängd ur både kör och musiktimme för hon menade att jag hade fuskat mig in i kören.

Nu gjorde Brittas slutliga dom över min musikalitet att det knöt sig varje gång jag försökte spela på orgeln, var inställd på att jag inte kunde. Sorgset gav jag upp, men teckna och måla fortsatte jag med i hopp om att rocken kunde behöva den sortens konst också. En trana på ett skivomslag under tiden i Dalarna tecknade jag av de fåglar som jag såg, tyvärr inga tranor, men mesar, finkar och en hackspett fick duga.

En röd Ford Escort rullade in på gården till Prästgården spänt hade jag packat hela morgonen och gjort mig i ordning för resan glad över att slippa Britta för ett tag. Morbror och jag skulle till Stockholm för att fira mammas femtioårsdag. Hans som hade glatt sig då han slagit moster i bouletävlingen var läkare i en stad här i Dalarna boule var inte hans paradgren utan golf som av någon outgrundlig anledning var läkares favoritsport. Morbror Hans var yngst av mormors fyra barn men Hans barn var redan vuxna och jag hade aldrig haft mycket att med dom att göra. Mamma och jag hade mest tillbringat somrarna i Brastad och Göteborg där mina andra kusiner och mormor bodde.

Det var lite spännande att kanske lära känna honom, men lite svårt blev det för som alla i familjen var vi båda blyga så tyvärr blev det inte mycket prat i bilen. Sent på kvällen parkerade vi inne på tomten till en stor villa i Bromma. Fru Sjöström arbetade som kurator på sjukhuset och hade blivit vän med mamma och det var hos hennes familj som festen skulle vara.

I salongen satt en av två systrar, Gunnel i en skön tung fåtölj från sent 1800-tal. Hon bjöd mig att sätta mig bredvid henne i en gul soffa av Carl Malmsten. Hennes grönbruna ögon lyste varmt välkomnande, näsan var liten och spetsig, håret ljusbrunt och pageklippt. Gunnel var bohemen i den borgerliga familjen klädd i raka bruna bomullsbyxor och vit kortärmad blus. Senare skulle hon bli hippie och bryta totalt med familjen ännu var hon en av de där ofarligt pittoreska inslagen i den borgerliga idyllen som kallades svarta får.

Medan vi väntade på att fru Sjöström och mamma skulle komma med den äldsta systern som hade flugit med eget flygplan till Bromma Flygplats plockade Gunnel fram en papperskasse med böcker som hon hade gömt bakom fåtöljen.

– Du får inte titta efter vad det är för böcker förrän du kommer hem, viskade hon konspiratoriskt när hon räckte över kassen till mig.

– Okej, tack för böckerna vad de än är för några, svarade jag, glatt överraskad över att få en present trots att det var mammas födelsedag.

Så, var alla på plats, men under middagen satt mamma långt ifrån mig oh hela tiden tyst och frånvarande. Ibland möttes våra blickar och vi log tveksamt mot varandra. Efter steken, ärtorna, brysselkålen, den stekta potatisen och svartvinbärsgelén var jag mätt på gränsen till tung, sådan här mat fick alltid min lilla mage att svälla blev det kaffe, tårta och de vuxna fick något annat i de små glasen än jag som drack Pommac. Gunnel som lyckats bryta med bordsplaceringen och satt sig bredvid mig viskade att det var likör för damerna och konjak för herrarna.

En av herrarna Herr Ung hade flytt från Ungern efter revolten 1959, nu släppte alkoholen loss en politisk diskussion. Som alla därifrån var han allergisk mot allt som kallades kommunism.

– Arbetarnas krav på medbestämmande är ett kommunistiskt hot som måste bekämpas, sa fru Sjöström.

Allt som arbetaren önskade sig ansåg vissa borgerliga personer i sin trygga och välmående värld där inga hot fanns utom från just arbetarna. Sovjets kommunistiska regim användes ofta som knep för att tysta folkets önskan om mer självbestämmande.

– Absolut, sa Herr Ung på bruten svenska. Kommunism måste bekämpas för i mitt land tvingar de människorna i slaveri och tystnad.

Han hörde inte hur ologiskt han resonerade, för det var ju önskan om medbestämmande som Sovjet krossat och det var det som arbetarna krävde även i vårt land och som av representanter för 1800-talets borgerlighet ännu försökte kväsa med hot om kommunism.

– Hade inte revolten i Ungern varit en önskan om medbestämmande som regimen tystat ned, inflikade Gunnel. Det kunde väl inte vara fel av arbetarna i vårt land att önska medbestämmande.

– Tyst, med dig Gunnel, replikerade fru Sjöström fränt. Du begriper inte vad du talar om. Kommunismen är en farlig pest som inte får sprida sig till våra arbetare. De ska hålla tyst och arbeta som goda samhällsmedborgare.

Oroligt undrade jag varför alla verkade bli ovänner och tyckte inte om att Gunnels mamma var elak mot henne som var så snäll. Fru Sjöström talade lika nedlåtande till henne som Britta brukade göra. Mamma satt tyst som i sin egen värld, födelsedagen var hennes men hon var visst inte deltagande. Morbror Hans hade försvunnit efter middagen för att hälsa på sin bror som bodde i Danderyd.

Jag bad att få gå från bordet för att lägga mig. En kort kram fick mamma innan jag tog den långa vindlande trappan upp på översta våningen. Papperskassen hade jag med mig tänkte inte hålla löftet till Gunnel, var för nyfiken på vad det var för böcker hon gett mig. Den första bok jag fick i handen hette Svarta Hingsten kommer tillbaka skriven av Walter Farley.

Jag började läsa boken och så spännande var den, särskilt den delen när Alec tog sig genom öknen i Arabien i sitt sökande efter Svarten att jag inte kunde lägga undan den förrän den var slut. Det var spännande att läsa om en så annorlunda värld mot min egen men samtidigt lik. En kille som var förälskad i en häst var ovanligt annars brukade det oftast vara en tjej som Jill i Sadeln som jag lånat på skolbiblioteket.

Sent inpå småtimmarna somnade jag vaknade först av att Gunnel vänligt men bestämt ruskade om mig.

– Du ska inte tillbaks till Dalarna, sa honl. Jag ska skjutsa dig till bussen vid Norra Bantorget för du ska till Gräddö och träffa Maud och Tomas.

– Jippi, sa jag och skyndade mig att skvätta lite vatten i ansiktet för att vakna, klädde mig och gick ned för att äta frukost.

Dagen var het och bussen hade ingen fläkt, svetten rann och det kändes obehagligt instängt. Spänt tittade ut genom bussfönstret för att inte missa Maud som skulle möta vid hållplatsen vid infarten till vägen mot sommarstället vid Roslagens kust.

Maud hälsade med en varm välkomnade kram vägen mot stugan passerade en gammaldags handelsbod där handlade vi godis och glass. Bakom boden längs grusvägen låg den ena stugan bredvid den andra, Maud berättade om de som bodde där på sommaren och det visade sig vara den ena kulturpersonligheten efter den andra som ett svenskt Saint Tropez.

– Tage Danielsson bodde en tid granne med oss, berättade hon medan vi fortsatte vandringen längs vägen som smalnade av blev mindre och mindre sista biten kunde knappt en bil få plats. Han knackade en sen eftermiddag på min dörr där stod han i ösregnet med en leksak i handen.

– Tomas önskade sig en likadan som mina barn hade, sa han där han stod med lera upp till vaderna.

– Han är inte bara rolig, sa jag som hade sett revyn Gröna Hund på Gröna Lund och Tage var definitivt en av mina favoriter. Tage måste vara en av de snällaste människorna på jorden.

– Det är han, konstaterade Maud, men jag blev lite avundsjuk på Tomas som fått leka med honom.

När vi passerade hans sommarställe var det igenbommat. Stugan intill där Tomas stod i dörren var inte oäven. Trädgården var magnifik med flera äppelträd, rosor och berså. Det här var ett helt underbart fiskarställe, varje onsdag fick vi pinfärsk strömming av en av de få kvarvarande fiskarna. De flesta husen var som i Dalarna uthyrda till sommargäster, men inte vilka som helst. Det var en oas för Stockholms kulturelit, journalister, författare, konstnärer och vissångare.

Den här dagen var det onsdag och jag hjälpte Maud att fjälla och rensa strömmingen, persilja fanns på tomten och grannen hade färsk potatis. Vi åt den tillsammans med grannfamiljen Gren som hade sjötomt ute vid ett långbord.

Sen ville Tomas ha med mig ned till bryggan där låg två ekor med utombordare. Tomas och hans kompis Svenne båda brunbrända tolvåringar körde dödsföraktande fram och tillbaks till en långsmal holme några kilometer från bryggan. En mörkblond tjej Liza kom ned till bryggan och så fick hon och jag hänga med endast iklädda baddräkt. Vi satte oss som galjonsfigurer i varsin för med benen saxade runt den. I hög fart gav vi oss ut, killarna ville imponera på oss tjejer så dödsföraktande passerade de holmen och ut på Ålandshav. Det stänkte uppfriskande i våra ansikten, vågorna gick höga och ekorna hoppade upp och ned skummet yrde. Vi tjöt av glädje hänförda av känslan av frihet som upplevelsen gav oss.

En timme senare var det middag. Mauds spaghetti med köttfärssås och sedan blev det bad. Solen stod högt och värmde trots att det var sent. De andra var redan vana, men jag storknade när jag stoppade tån i vattnet som inte var mer än 170 snart vande jag mig och till min förvåning lyckades jag simma en bit. På land väntade Maud och Aina vid en brasa de hade med sig en stor bunke med deg. Tomas hittade två medellånga tjocka pinnar. Den ena gav han mig så visade han hur man gjorde.

En bit av degen knådades så virade han den runt sin pinne. Jag gjorde likadant och som Tomas stoppade jag in pinnen med degen på ett ställe där elden lugnat sig och träkolet glimmade rött och gult så långt ifrån lågorna det gick. Efter tjugo minuter var pinnbrödet klart. Det lossnade lätt från pinnen mycket smör i hålet som blev efter pinnen och det var himmelskt gott. Sofia och Tommy som redan var sjutton år hade varsin akustisk gitarr med sig samtidigt spelade och sjöng de:

Tom Doolie/ The Kingston TrioHang down your head Tom Doolie, poor boy you’re bound to die…

I natt jag drömde/sv. Text Beppe WolgersI natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut. Jag drömde det var fred på jord och alla krig var slut.

Where have all the flowers gone/, Pete Seeger/Joe HickensonWhere have all the flowers gone, long time passing, gone to soldiers graveyards everyone…

Vem kan segla/ finsk tradVem kan segla förutan vind vem kan ro utan åror, vem kan skiljas från vännen sin utan att fälla tårar.

Jag hängde med så gott jag kunde ingen retade mig för att sjunga falskt. Det närmade sig midnatt en bit utanför passerade Ålandsfärjan. Den gick från Kappelskär mot Mariehamn. En stund senare nådde svallvågorna klipporna och vi visste att det var midnatt. Sofia och Tommy var djärva nog att ta sig ett dopp innan det var dags att krypa i säng

De där kvällarna vid lägerelden var helt underbara men jag undrade lite varför låtarna vi sjöng handlade om folk som hängde sig, krig och olycklig kärlek. Fanns det något som hette lycka och glädje eller var det bara något som vi inbillade oss. I natt jag drömde var det bara en fånig dröm som aldrig skulle kunna förverkligas därför att vänner skiljdes och blommor hamnade på soldaters gravar.

Men en del av oss unga var naiva nog att tro att det gick att ändra på något som pågått under tusentals år. Musiken runt oss, lägerelden, gemenskapen på klippan och kanske också att vi genom TV såg att det fanns unga människor som hade samma dröm gjorde att vi började tro att fred på jorden inte bara var en utopi.

Jag såg och mötte människor från till synes olika världar, och det var uppenbart för mig att även om de verkade leva olika liv så var de ändå alla människor med liknande behov av arbete, gemenskap, konst och nöjen.

Det borde vara möjligt att ge alla människor en dräglig tillvaro på jorden eller var det skillnad på den gamla gumman i Dalarna, mamma, Britta, Fru Sjöström och Maud. En skillnad som gjorde att vi värderade dem och deras livsvillkor olika. Jag så ung jag var såg det inte så. De var alla intressanta somliga var ogina som Britta och fru Sjöström, men de flesta verkade ha något gott inom sig även kanske de två.

D
en sista söndagen i augusti satt Tomas och jag åter i mitten i biosalongen, men den här gången i tolfte raden för att se Beatles andra film. Vi hade kommit hem från Roslagen och Tomas som nu hade samma längd på håret som John och bar samma skepparmössa hade klätt sig i en arméjacka från utskottslagret, svart polo, utsvängda jeans och ökenkängor. Han var ett tolvårigt Mod egentligen lite för ung för de flesta var minst femton, men han var riktigt tuff tyckte jag som önskade att jag åtminstone hade utsvängda jeans. Jag kände mig tråkig i de slitna kaki byxorna, den fula jumpern och de slitna bruna skorna.

Men snart försvann jag in i filmens och Beatles värld. De var fortfarande lite galet roliga, men där fanns också två tokiga vetenskapsmän, Scotland Yard och några indier som gjorde bort sig. Ringo hade fått en ring av en beundrarinna med något som såg ut som en stor rubin, ringen användes i en rit som hade något att göra med en indisk gudinna Khali. Jag visste inte mycket om hinduismen än, men tyckte det var en kul historia. Min favorit var ändå den där dykaren som dök upp lite då och då och frågade efter vägen till Dover.

När vi kom hem satt Maud, pappa och Markus i vardagsrummet och drack té. Tomas och jag slog oss ned med varsin kopp och Maud undrade vad jag tyckt om filmen.

– De är lika roliga som bröderna Marx, svarade jag, tycker de är riktigt duktiga skådisar nästan lika duktiga på det som på musiken.

– Bröderna Marx, sa pappa, jo det är väl ett gott betyg. Jag är lite omusikalisk så om musiken är bra kan jag inte avgöra, men de skriver intressanta texter och Johns böcker är stor poesi.

Jag njöt av respekten från pappa att han och också Maud tog mitt och Tomas intresse på allvar som hade försvunnit in i köksalkoven där det numera inte bara fanns en radio utan också en stereo. Snart hördes skivan med musiken från filmen.

– Du, Tove, de där killarna är dina, hade Tomas sagt till mig när vi gått hem från bion. De är dumma om de inte gör det.
Jag hade sett glatt positivt på honom och tänkt att eftersom han hade Johns skepparmössa på sig var det nog John, han menade.

HelpJag behöver någon inte vem som helst, du vet att jag behöver någon, sjöng John.

Vill du veta en hemlighet, viskade jag till John. Är det någon som jag du behöver, Tomas säger att du borde gilla såna som jag. En konstnärlig tjej som vill tända din fantasi med hennes. Jag är visst lika omusikalisk som pappa, men du verkar gilla att teckna och skriva historier, så du kanske kunde gilla hennes och mina bilder. Det vore kul att veta om du gillar samma sorts kärlek som jag, det där om fantasi som jag tänkte på när du sjöng Can’t buy me love.

HelpJag öppnar dörren hjälp mig om du kan jag mår dåligt, jag tycker om att du finns.

Det gör jag också, tycker om att du finns, jag gillar öppna dörrar, om man stänger dörren blir det inte ensamt då som den där dörren som låstes varje gång jag hälsade på mamma, är det inte roligt att vara stjärna längre?

HelpMitt oberoende verkar försvinna

Men, John behöver inte vi konstnärer vårt oberoende, om hon är en oberoende konstnär kanske hon kan hjälpa dig att bli oberoende.

Tell me what you seeSe mig i ögonen och säg mig vad du ser

Ja, jag vill se dig i ögonen och säga att jag ser dig, fortsatte jag viska till John, men ser du dig själv, hur är det att vara stjärna, ser de dig eller någon annan.

På väg tillbaks till Hässelby läste jag en tidning som jag fått med mig. I den stod det att några fans hade brutit sig in i huset där Ringos mamma bodde i Liverpool och stulit saker. De där fansen trodde visst att de kunde göra vad de ville om det var så att vara stjärna förstod jag att de skrek på hjälp. Det stod också att de byggt murar runt sina hus för att skydda sig och sitt från fansen. Jag tyckte det var hemskt att de inte kunde lita på fansen, beslöt mig för att jag inte ville vara något fan.

Jag tänkte på mamma som levde sitt liv bakom den där muren på Beckomberga Mentalsjukhus. The Beatles ville öppna dörren, men världen tvingade dem att stänga den. Fans ville jag inte vara för jag ville inte vara en sån som tvingade dem eller mamma att leva bakom murar.

– Tycker inte du att det är fel att sno deras saker, frågade jag Estrid som var ny i klassen och som jag blivit lite vän med då hon också gillade hästar.

– De är stjärnor begriper du inte det, menade hon. De har väl råd att köpa nytt.

– Men stjärnor är väl också människor och att stjäla är väl alltid fel, försvarade jag min ståndpunkt, skulle du gilla att tvingas bygga murar för att få vara ifred.

– De får skylla sig själva om de blivit stjärnor, sa hon, du är lite fånig tror du inte att de gillar att vara populära.

– Jo, men det verkar inte vara lika roligt längre, sa jag bekymrat.

– Du är larvig, inte spelar det där väl någon roll, sa hon gick ifrån mig och sällade sig till de andra coola tjejerna som ännu inte accepterat mig. Jag var fånig som inte var som de hur nu de var fans som inte brydde sig om något annat än sig själva.

Vid mitt skrivbord tecknade jag en bild av John och viskade till honom att jag aldrig ville behandla honom och de andra illa.

”Jag tycker om er och kanske är jag larvig men för mig spelar det roll att ni inte får leva som ni vill. Det sa ni när jag lyssnade på albumet hos Tomas att ni inte heller gillar stängda dörrar och murar som den i Berlin. Folk blir dödade för att de försöker fly till friheten utanför muren.”

När jag ville ha roligt fanns alltid Tomas. En lördag åkte jag samman med honom, Pia och David till Karlaplansstudion för att rösta fram en Tio i Topp- lista. Jag röstade på Hep Stars, Sonny & Cher och mitt svenska favoritband Mascots. Tyvärr fanns inga av Beatles låtar på listan den gången, men det var spännande att få vara med och se hur det gick till att spela in ett radio- program. Tomas flörtade mest med tjejerna innan programmet startade, Leif H Andersson testade mikrofonen. Det blev en test med mentometrarna så lyckades han få oss ungdomar att vara helt tysta när sändningen började. I ett hörn fanns ett plakat som talade om för oss när vi fick börja skrika och applådera. Låtarna spelades upp alla tio plus de nya som skulle få en chans att ta sig in på listan.

När röstningen började Tomas klättra omkring bland de tomma sätena och tryckte på mentometerknapparna. Det fanns en regel som sa att vi bara fick rösta på tre låtar, men han ville pröva om det gick att rösta på flera. Om det gick kunde man undra hur pass man skulle lita på de där listorna. Det var en kunskap hur det gick att lura lyssnarna som jag skulle ta med mig.

För mig spelade inte listorna någon roll, rock och pop var kul och jag valde inte alltid de populäraste låtarna när jag spelade in något från radion. Men när det senare upptäcktes att en del popband reste till de städer de fått nys om skulle vara en röstning blev det så att juryn valdes ut av radion vilket var synd för det gjorde att några av oss inte tilläts vara med. Ännu 1965 bestämde vi om vi ville vara med eller inte, en jury vald av radion kunde resultera i att de som hade föräldrar, släkt eller vänner som hade anknytning till radio och TV prioriterades. Det var orättvist.

Vuxna tog vissa saker på för stort allvar och deras beslut blev ofta odemokratiska. Var det inte så att om showen banden gav på orten där tio i topp skulle sändas var dålig så åkte de ur listan. Det gjorde åtminstone mig sur att de vuxna inte trodde oss fans om förmågan att välja själva vad vi tyckte om. Vi var dumma som gick på vilka finter som helst från popbanden påstod de, men de svenska band som fanns med på listorna under sextiotalet var inte dåliga och kanske var det för dem enda sättet att synas och kunna konkurrera med de brittiska och amerikanska banden. De visades alltid på TV och fick så fri reklam.

Namnen på några svenska band som var i farten 1965 var Shanes, Mascots, Tages, Ola & The Janglers och Hep Stars.