Stockholms förorter brinner och de styrande begriper lika lite idag som de gjorde när ett gäng ungdomar från söder på femtiotalet, några mods på Hötorget på sextiotalet ställde till det.
Det etablerade samhället har aldrig egentligen brytt sig. De vill ha lugn och ro, lag och ordning, ordentliga tysta snälla välanpassade arbetare. De som gör uppror är bara några bråkiga ungdomar som behöver jobb.
Kanske de behöver någon som ser dem och lyssnar till dem utan att de måste tutta på bilar. Det är en önskan att bli sedd kanske att inte ses som ett problem utan som en resurs på deras villkor och inte etablissemanget.
Känns det tryggt för er som inte drabbas att ni inte bor i de där “dåliga” områdena. Se upp snart drabbas även ni om ni ingenting gör mer än att ropa på polis, straff för de där.
Lugn det kommer tyvärr bli lugnt så småningom så de som styr kan återgå till sin törnrosasömn, för egentligen bryr vi oss om det inte drabbar oss personligen.
Kul med de där tjejerna. Tjejer ser längre än killar. Vi kan men hur får vi dem som styr och har resurserna att lyssna att sluta tro att det som händer är ett invandrar problem. På femtio- och sextiotalen var det blonda blåögda arbetarbarn från Söder, från Vällingby och Rågsved.
Av modsen från sextiotalet i Stockholm dog hundratals av droger och aids. Ska de här ungdomarna som bråkar i dag gå samma väg. Protesterna har samma rot. Så ni kan ju alltid se Stefan Jarls “Modstrilogi”.
Vårt land har inte gjort upp med vårt förflutna, för att det etablerade samhället ska ändra inställning behöver de lära sig vilka det var som i första hand hade de rasbiologiska värderingar som institutionen i Uppsala är ett bevis. Det var liksom akademiker många av dem, liberaler, socialdemokrater. En del av ideologin handlade om att människor tillhörande sk. lägre samhällsklasser ansågs vara rasmässigt undermåliga individer. Den bedömningen kan man fortfarande ta del av i politiska värderingar och inte bara inom SD. Fattiga människor är lata, missanpassade. Arbetslösa är lata och behöver piskas för att skaffa sig ett jobb.
Förorterna har sedan tidigt 1900 tal befolkats av mindre bemedlade och Östermalmseliten har alltid sett de som bor där som undermåliga. Deras kultur ( melodifestival, svensktoppen), deras mat (hamburgare), deras kläder (H & M), deras möbler (Ikea).
Att de och deras barn i dag ofta bytt hudfärg, hårfärg, språk, religion ändrar inte egentligen värderingarna i grunden. De med annan hudfärg, hårfärg, språk, religion som numera bor i Danderyd har ofta samma värderingar när det gäller förorten.
Min släkt har en så kallat borgerlig överklassbakgrund, men många av oss har försökt bryta med deras värderingar av ideologiska skäl. Vi tillhör dem som tyckte att det var något omänskligt med att uppfatta vissa människor som mindre värda än andra. Det gällde ju heller aldrig du själv, bara de där andra på andra sidan spåret.
Några av oss har under seklerna försökt att mötas vid spåret, i vägkorsningen för att gå samman och försöka få de där som tror att de är bättre än andra för att de haft tur i livet. Jo, tur för det finns dom som arbetar livet ur sig men ändå inte har råd att bo i en lägenhet på Östermalm.
Mycket i livet handlar om tur. Hur många maoister från arbetarklassen lyckades med sin karriär därför att de fick hjälp av deras rika kamrater.
Få lyckas trots att de har fått kämpa i underläge från födseln. Mycket handlar då om hårt slit, men en del om tur. Så de som inte lyckas kan vi inte bara trycka ned och betrakta som ovärdiga människor, kanske de också behöver tur. Tur att träffa en människa som tror på dig och din förmåga.
Trevlig helg
This is my life 