Month: May 2013

torsdag 30 maj 2013

Klockan är 11.00 och jag sitter i en av fåtöljerna gatuplanet i Kulturhuset och ser några skådespelare från Stadsteatern åka upp och ned i rulltrappan. Funderar vem är jag?!

Varför passar jag inte in i det normalas norm? Vill jag det kan jag det. Trodde att diagnosen bipolär 2 skulle hjälpa till att få de som är satta att hjälpa mig att se mig som den jag är, men jag känner att de vill tvinga mig att bli normal att fungera normalt i vårt samhälle.

Det samhället är inte mitt. De som fick mig att känna mig lite som en av dom var “Plura och Mario ” som jag stötte ihop vid Centralstationen. De fick mig att minnas 1974, Gugge Hedrenius Big Blues band, min kusin Aino och mamma som då bodde i Blomsterfondens lägenheter vid Ringvägen.

Jag var 21 och Aino 30 och det liv vi ville leva var enkelt. Vi ville ha någonstans att sova, mat på bordet och kläder. Musiken, konsten och den mänskliga samvaron fanns på gatan. I Gugges band som höll till på Bullerbyn vid Kungsholmsbron fanns Christer Boustedt, Janne Schaffer, Sabu Martinez bland annat. Det var atmosfären i lokalen där man fick komma och gå som man vlll.

Varför tvingas vi in i normalitetens bojor? Är det vi som inte passar in i normen som ska anpassa oss och för att få privilegiet att tillhöra normen. Om man som de flesta av oss som har svårt att passa in i normen vill måla, skriva, skapa musik som inte nödvändigtvis alltid säljer på den öppna arbetsmarknaden är man en onödig, olönsam person.

Minns ni bilden av skolklassen med frågan “Är du lönsam lilla vän?” Vad ser man när man ser någon på stan som inte följer normen? En olönsam, onödig person som behöver hjälp med att passa in i samhället för det är väl vad alla de där onormala typerna drömmer om att bli som jag. Att bli en välanpassad kugge i det här samhället.

Tänk om några av oss faktiskt inte vill anpassa oss vill faktiskt att samhället ska ge oss utrymme möjlighet att försörja oss på att skapa sånt som kanske inte verkar lönsamt i förstånne, men kanske i det långa loppet är det såvida inte det ligger en viss synism från de som bestämmers sida bakom kravet på anpassning.

Vi som inte anpassar oss ger ju massor av människor jobb som “psykiatrin, psykologer, sjukvården, arbetsförmedlingen, jobbcoacher, socialarbetare, kronofogdar. Tillsammans med de som sitter på TV, journalister och andra professionella tyckare som skaffar sig inkomster genom att tala om av vilka orsaker vi är missanpassade och vad de och politikerna borde göra för att hjälpa oss att bli lite mer som vanligt normalt folk.

Vilka är då de normala lyckliga människorna? Jo, det normala folket jobbar, betalar skatt och hyran i tid. De har en massa skulder men de har jobb med en inkomst som går åt till att betala de där skulderna. De tror sig om att vara fria och lyckliga, men de är fast i en karusell som gör att de måste jobba heltid för att betala av på skuld, spara till en pension som aldrig kommer. Är det normalt? Nej säger de flesta när de tänker efter men fortsätter ändå i samma hjulspår.

Nu ska jag se om jag kan förtidspensionera mig. Jo, den blir nog liten pensionen, men allt jag behöver är en säng och min dator med internetuppkoppling. Så någonstans ska jag väl kunna hitta något litet krypin för nu kastar jag loss.

En bild från Sergelgången. En del som skapades

En bild från Sergelgången. En del som skapades efter rivningen av Stockholm är ganska fint och armaturen och ljuset skiner in genom dem är lite spännande. Det åtminstone jag protesterade emot var att allt även sånt som bara behövde lite upprustning revs. Men samma problem är det nu med det nya Slussen. Varför inte renovera den? Nej för nu har det gått så långt att det antagligen inte går.

Det är så de styrande göra när de vill få sin vilja igenom låter bli att göra något som att renovera en byggnad. Man låter bli att göra något tills det bara är att rasera hela konstruktionen. Vilket kostar skjortan.

En annan tanke börjar tänka som mina barn och nästa val lägger jag min röst på Mp för jag har märkt att mina gamla partivänner i V bara blir mer och mer bortskämda och bekväma. De som är med i Mp verkar våga gå emot sina ledar följa sina värderingar som dessutom ligger rätt nära mina egna.

Hoppas ni som nästa val vill ha en ändring vågar rösta på småpartierna så att inte S blir för stort. Det är ett av de stora problemen för Alliansen att M är för stort i förhållande till de andra.

Människa då och nu

Jag tycker den här bilden som funnits bland min mammas teckningar och målningar och som är pappa Ragnars bild på Martin i vindskupan på Norrtullsgatan någon gång på femtiotalet är så fin att jag ville visa den för er.

Igår när jag såg en gammal svensk film från 1959 “Fröken Chic” blev jag lite nostalgisk. Kul att se Stockholm som det var då när Martin och jag var små. Nog minns jag den där elefanten man kunde rida på, på Skansen.

Det är min stad, vår stad en stad som inte finns längre. För inte nog med att Sergel och Klara ser helt annorlunda ut. Vi hade ju vänstertrafik och bruna snälltåg. Det fanns även på landet ännu tåg som drogs av ånglok. Vad är det man minns “Minns du den stad” titulerade Per Anders Fogelström en av sina böcker om Stockholm. Jo, jag minns en stad som känns som hemma kanske för att då på femtiotalet var min familj intakt.

Det var på sextiotalet som jag skickades i fosterhem och mamma låstes in på mentalsjukhus. Jag hamnade ute i Hässelby. Det jag minns när jag ser Stockholm och Sverige från femtiotalet är en tid när jag var en del i en stor familj. En familj som inte följde den tidens normer då mina föräldrar levde samman utan att vara gifta.

Att kvinnor var hemmafruar visste jag inget om alla kvinnor i min familj arbetade. Mamma och moster Hilkka med konst, moster Majt var kirurg, Cordelia och Maria var journalister. Den gamla tanten som var vår granne på Norrtullsgatan tant Maja hade jobbat hela sitt liv först som sjuåring som piga sedan f o m 11 år i en industri.

Min barndoms femtiotal var inte direkt de där reklambilderna från USA med den lyckliga hemmafrun i förorten. I Sverige visades en film den jag såg igår med en lärarinna som vann 10 000 kronors frågan.

Blir det inte fel om vi ser vår egen nutidshistoria genom engelska eller amerikanska ögon. Hemmafruar fanns här också, men var det egentligen något som hade med vår verklighet att göra.

Min fostermamma arbetade inte när jag kom dit 1960, men hon hade arbetat på bank och varit tvungen att sluta när hon gifte sig och blev med barn. Min fostersyster var också född i början av femtiotalet.

I mitten på sextiotalet började hon arbeta på SEB inne stan och det gjorde henne gott. Det pratas om femtiotalet som konservativt till skillnad från sextiotalet. Var kommer det ifrån?

Jag skulle vilja säga att inget sextiotal utan femtiotalet. Och en del särskilt design, kultur var mer progressivt än den är idag. Femtiotalet och sextiotalet hänger ihop och de decennierna var inte rädda för det moderna för att se framåt.

Det blev lite för mycket av modernitet när Stockholms innerstad revs, men det var några politiker som egentligen inte hade folket med sig som hatade det gamla som ansåg att allt borgerligt var fult. Det konstiga är att det var arbetar och konsthantverks kvarteren som revs inte husen vid Strandvägen.

De jag hade ikring mig på femtio- och sextiotalet och som tillhörde kulturfolket ( konstnärer, journalister, författare) var de som skapade den nya designen, men som därför inte förnekade betydelsen av en varierad bebyggelse.

En levande stad är en stad där alla kategorier av människor och sysselsättningar finns. Kommersen i Stockholms Centrum var väl knappast vad folket på Norrtullsgatan och Svarvargatan ( där bodde pappa, Maria, Mattias och Martin under sextiotalet) drömde om.

Det går inte att vända tiden tillbaka hur mycket man än skulle vilja, men hur gör man Stockholm till den stad vi alla utom de där i Stadshuset älskade. Går det att ta bort några av de där bankpalatsen och enorma varuhusen. Hur vore det med bostäder för unga, gamla och barnfamiljer i stället. En stor park som Hyde Park eller Central Park kanske?!

Har vi inte råd med det? Varför har vi inte råd att leva? Är det enda som gör livet värt att leva för svensken att arbeta. De som tycker det är meningen med livet att sitta inne på ett kontor hela dagarna får väl göra det, men jag tror att de flesta av oss skulle vilja leva några andra sorts liv och att det faktiskt finns pengar till det.

Ta inte för givet att politiker och ekonomer alltid har rätt. Vi har för stor tilltro till makten. De vet inte så mycket som de vill få oss att tro. Och hur försöker de inte dribbla bort sina egna avgångsvederlag och pensioner. De nya reglerna ska ju inte gälla dem som nu sitter i regeringen och riksdagen utan de som kommer nya 2014 så arbetslinjen är väl inte något som rör dem.

Ska vi kanske ta femtiotalet och sextiotalets framtidstro, optimism och jämlikhetskamp och placera den här och nu. Får jag ta med några ord om mentalvården som ännu är relevant från min mamma från 1974.

“Är det sjukt att var människa!
Människans möjligheter att utveckla sin fulla egenart krymper allt mer. Jämfört med roboten blir hon alltmer olönsam. Problemet med hennes förvaring blir allt knepigare att lösa. Hon går inte att kassera lika lätt som maskindelar, för den innehåller fullständigt ”onödiga” egenskaper som att tänka och känna. Att kanalisera dessa till de få områden, där de kan tillåtas, börjar också bli allt svårare. Här kommer psykiatrin till praktiks nytta, då det gäller att utklassa allt som inte svarar mot behovet i det kapitalistiska samhället. Lämpliga diagnoser finns för att sjukförklara alla obekväma uttrycksformer som den hungriges hunger och den trångboddes trängselkänsla. De övermätta förenar sig med andra övermätta de rika med den säkerställde psykiatrikern, som ingen törs tvivla på. Våra psykiatriska förhör påminner starkt om inkvisitionen.

För oss, som är stämplade sjuka, är det omöjligt att acceptera den officiella mentalvården. Mentalvård är en missvisande benämning. Mentalkirurgi stämmer bättre. På psykiatriska kliniken liksom på kirurgiska utvecklar operatören alltmer raffinerade metoder att skära bort alla delar av människan, som förmodas vara obrukbara.

Skillnaden är att kirurgens användning av ordet ”sjuk” verkar ha klarare innebörd för de flesta, medan psykiatrikern saknar entydiga begrepp som skiljer friskt och sjukt. Men hans maktställning står ändå lika oomtvistad, då det gäller beslut riktade mot människor.
Ett exempel på denna politiserande psykiatri är rån dramat på Norrmalmstorg. För myndigheterna obehagliga reaktioner omyndigförklaras av psykiatrisk expertis. Fördelaktiga diagnoser för ordningsvakternas åtgärder blir oemotsägliga sanningar. Handlingar, som i vardagliga sammanhang är självklara, blir tecken på sjukligt beteende.

Men i vårt allt trängre samhälle ges bara plats åt några få betygsatta av varandra, som försyns skull ges tillstånd till att tänka, känna och tala. De erkända formerna är för länge sedan bestämda under äldre livsvillkor och den eller den politiserande kulturen bara en del av det allmänna åsiktsförtrycket, där psykiatrin spelar en skrämmande maktfullkomlig roll.

Min enträgna förhoppning är att ordet ”sjuk” försvinner ur diskussionerna om människans psyke och dess villkor. Det möjliggör den fördomsfria dialogen, den enda form av umgänge människor emellan, som är henne värdigt.”

I dag har vi alla möjliga psykiatriska diagnoser. Är de till för att hjälpa eller är det ett sätt att med hjälp av mediciner och elchocker och annat att göra oss av med det onödiga. Det gjorde man i Sovjet, man sjukförklarade de som tänkte och kände annorlunda. Gör inte vi detsamma.

Vad är egentligen sjukt, normalt. Det kan skilja från kultur till kultur från årtionde till årtionde. Frågan är ska vi som inte riktigt passar in medicineras så att vi blir som vanliga normala människor. Vad är normalt att arbeta mer och mer för att få så mycket pengar att man kan handla en massa prylar som man inte behöver i Gallerian och stoppa in pengar på banken utan att få någon ränta.

Mamma undrade vad vi hade alla de här maskinerna till om vi inte skulle låta dom arbeta för oss så vi kan bli fria att göra vad vi vill, men hon betraktades som sjuk så hon behövde låsas in på Beckomberga Mentalsjukhus under 9 år.

1959 när den där filmen gick var mitt sista år med henne som min mamma. Jag var 6 år och älskad av en klok mamma och pappa. Plötsligt togs allt ifrån mig kanske för att jag behövde lära mig hur det var att växa av i det så kallat vanliga normala förortslandet Sverige.

Vi ses och hörs imorgon.

Snart helg!

Stockholms förorter brinner och de styrande begriper lika lite idag som de gjorde när ett gäng ungdomar från söder på femtiotalet, några mods på Hötorget på sextiotalet ställde till det.

Det etablerade samhället har aldrig egentligen brytt sig. De vill ha lugn och ro, lag och ordning, ordentliga tysta snälla välanpassade arbetare. De som gör uppror är bara några bråkiga ungdomar som behöver jobb.

Kanske de behöver någon som ser dem och lyssnar till dem utan att de måste tutta på bilar. Det är en önskan att bli sedd kanske att inte ses som ett problem utan som en resurs på deras villkor och inte etablissemanget.

Känns det tryggt för er som inte drabbas att ni inte bor i de där “dåliga” områdena. Se upp snart drabbas även ni om ni ingenting gör mer än att ropa på polis, straff för de där.

Lugn det kommer tyvärr bli lugnt så småningom så de som styr kan återgå till sin törnrosasömn, för egentligen bryr vi oss om det inte drabbar oss personligen.

Kul med de där tjejerna. Tjejer ser längre än killar. Vi kan men hur får vi dem som styr och har resurserna att lyssna att sluta tro att det som händer är ett invandrar problem. På femtio- och sextiotalen var det blonda blåögda arbetarbarn från Söder, från Vällingby och Rågsved.

Av modsen från sextiotalet i Stockholm dog hundratals av droger och aids. Ska de här ungdomarna som bråkar i dag gå samma väg. Protesterna har samma rot. Så ni kan ju alltid se Stefan Jarls “Modstrilogi”.

Vårt land har inte gjort upp med vårt förflutna, för att det etablerade samhället ska ändra inställning behöver de lära sig vilka det var som i första hand hade de rasbiologiska värderingar som institutionen i Uppsala är ett bevis. Det var liksom akademiker många av dem, liberaler, socialdemokrater. En del av ideologin handlade om att människor tillhörande sk. lägre samhällsklasser ansågs vara rasmässigt undermåliga individer. Den bedömningen kan man fortfarande ta del av i politiska värderingar och inte bara inom SD. Fattiga människor är lata, missanpassade. Arbetslösa är lata och behöver piskas för att skaffa sig ett jobb.

Förorterna har sedan tidigt 1900 tal befolkats av mindre bemedlade och Östermalmseliten har alltid sett de som bor där som undermåliga. Deras kultur ( melodifestival, svensktoppen), deras mat (hamburgare), deras kläder (H & M), deras möbler (Ikea).

Att de och deras barn i dag ofta bytt hudfärg, hårfärg, språk, religion ändrar inte egentligen värderingarna i grunden. De med annan hudfärg, hårfärg, språk, religion som numera bor i Danderyd har ofta samma värderingar när det gäller förorten.

Min släkt har en så kallat borgerlig överklassbakgrund, men många av oss har försökt bryta med deras värderingar av ideologiska skäl. Vi tillhör dem som tyckte att det var något omänskligt med att uppfatta vissa människor som mindre värda än andra. Det gällde ju heller aldrig du själv, bara de där andra på andra sidan spåret.

Några av oss har under seklerna försökt att mötas vid spåret, i vägkorsningen för att gå samman och försöka få de där som tror att de är bättre än andra för att de haft tur i livet. Jo, tur för det finns dom som arbetar livet ur sig men ändå inte har råd att bo i en lägenhet på Östermalm.

Mycket i livet handlar om tur. Hur många maoister från arbetarklassen lyckades med sin karriär därför att de fick hjälp av deras rika kamrater.

Få lyckas trots att de har fått kämpa i underläge från födseln. Mycket handlar då om hårt slit, men en del om tur. Så de som inte lyckas kan vi inte bara trycka ned och betrakta som ovärdiga människor, kanske de också behöver tur. Tur att träffa en människa som tror på dig och din förmåga.

Trevlig helg

Nu är det sommar

Vaktparaden är väl ett riktigt sommartecken. Det är väl skönt att dem bara ska till slottet för vaktombyte. Skönt med fred och slipper det där som sker långt bort men tack vare TV alltför nära. Hemskt det som pågår i Syrien och den höra den uppgivna känslan att ingen bryr sig om oss inte ens andra araber. Det var känslan som folket i Sarajevo uttryckte för inte så länge sedan bristen på intresse.

Alla demonstrationer mot kriget i Vietnam, mor apartheid. Det är viktigt att visa vårt engagemang genom att visa oss på gator och torg. Det är för få så idag gjorde jag som jag brukade göra på sjuttiotalet. Några kronor i bössor och mitt namn på en protestlista rörande en fängslad person i Ungern.

Egentligen krävs det så lite för att uttrycka en åsikt ett engagemang.

Nu ska jag skriva min bök om morfar lappmarksdoktorn, hans bröder och mormor. Kanske kan ge någon av våra dagars läkare något att tänka på. Morfar Bror Bjerner tänkte inte på sin bekvämlighet att kanske karriärmöjligheterna var bättre som läkare i Värmland eller kanske i Stockholm där han ju träffade mormor samma sommar som det var OS i Stockholm. Han ville hjälpa dem som bäst behövde hans kunskaper som läkare och det var därför han gav sig av till fjälls i Västerbotten.

Jag har hört att det är svårt att rekrytera läkare till Västerbotten och Norrbotten numera. När morfar var där i 1900 talets början fanns knappt vägar, elektricitet och järnväg.

De som reste norrut för att göra en insats tog sitt yrke på allvar. Alla var de inte rasbiologer. Det ska bli spännande och roligt att få berätta deras historia.

Äntligen

En bild från Hornsgatan i Södermalm i Stockholm från gårdagen efter ett besök på Riksarkivet vid Marieberg. Jag tog buss 4 mot Högalid och klev av på Hornsgatan för en kort promenad till Zinkensdamm. Det var varmt men inte för varmt. En promenad i en del av stan som påminner så väldigt mycket om mamma Gunilla. Under åren från 1970 till hennes död 1976 var det här hennes och mina hemtrakter.

På riksarkivet hade jag tittat i dödboken, för att få ordning på en del av personerna vid namn Edvardson och Bjerner och som levde och dog under 1900 talet. Hittade också lite spännande i ett arkiv som heter NAD där man kan hitta olika dokument och i vilket arkiv de finns.

Hittade en del om både morfars far Nils Bjerner och morfars bröder att gå vidare med. Nu är klockan snart 10 och jag tänkte ge mig iväg till arkivet igen. Det är trevligt att sitta där och jobba.

Långa resor i verkligheten

Är det för att man inte är van vid solen och den plötsliga värmen som man blir trött. Slöat hela helgen efter den långa resan till handspecialisten i Täby. Det är tur att man inte är dödssjuk för själva resan tog 1 timme och 30 minuter gånger två. Vilket innebär att större delen av dagen gick åt till att resa till doktorn. Finns det inga specialister närmare för oss som bor i Bro och inte har bil.

Förhoppningsvis blir det operation före midsommar och jag hoppas det fungerar för båda mina armar känns svullna och nu är fötterna också svullna men då måste jag väl till någon annan expert på fötter.

Så har jag rest lite i tiden. Det känns så när släktträdet når längre och längre ned i seklerna. Har sorterat och raderat och underhållit släktträdet lite grann. Lyssnade samtidigt på en diskussion i Kunskapskanalen om vårt medvetande. Vad är medvetande egentligen. Det finns inget egentligt svar på den frågan bara spekulation och det känns lite skönt att det finns frågor som det inte finns något ensidigt svar på.

Det som fascinerar mig mest är att vi människor kan diskutera sådana här saker. Att vi kan undersöka oss själva och andra. Att vi kan funderar över varför vi finns och genom att citera andra sedan länge döda personers funderingar över frågan om medvetandet kan föra diskussionen vidare.

Medvetandet tror jag är både individuellt och kollektivt. Det finns liksom ett medvetande som är större än individen som rör oss alla som lever och har levt och fört vårt medvetande vidare i skrift, tal, musik o dyl.

Nu ska jag börja läsa en bok jag hann köpa i fredags. Ska bli spännande att se om nobelpristagaren Mo Yan är något bra. Jag använder ofta nobelprisen för att lära känna författare jag inte läst förr.