Kent och Ann som varit ute kom samtidigt in genom dörren när Britta ropade med bestämd röst att nu var det lunch. Klockan var prick 12.00 och eftersom det var söndag serverades stek av något slag. Efter lunch försvann familjen och jag satt åter igen på sängen och letade i bagen efter något annat att göra. Jippi ett teckningsblock och färgkritor så ritade jag bilder av mamma, pappa och jag. Pappa hade skägg och mamma hade vackert ljusrött läppstift. Jag hade en fläta som mormor hade flätat medan jag satt framför den där stora spegeln med guldram som fanns i hennes vardagsrum i lägenheten i Göteborg vid det där torget vad det nu hette. En stor hund försökte jag få till liknande den jag sett vid en matbutik. Den skulle vara guldfärgad med mycket päls som ett lejon och ha blå tunga att det var en Chow- Chow visste jag inte ännu. Utanför ett av fönstret fanns spårvagnens ändhållplats den som gick förbi Sahlgrenska där morbror och moster jobbade.

– Middag, ropade Britta så var det läggdags och eftersom det hade varit mycket att smälta, nya intryck och frågor som jag inte riktigt vågade ställa var jag trött men också nervös och snart upptäckte jag att jag var kissnödig. Jag tog mig ur sängen och in i badrummet kissade, spolade och tvättade händerna precis som en ordentlig sjuåring skulle göra, men när jag kom ut från toaletten stod Britta på vakt. Hon tog mig hårt i armen och stirrade med arga föraktfulla ögon in i mina.

– Så där får du inte göra, sa hon med hård röst. – Toalettbesök måste du klara av innan läggdags.

Skamsen, rädd med en känsla av obehag kröp jag ned under filten ovan med hårda ord och blickar som jag var, men somnade snart med tummen i munnen.

Måndagen den 12 september

 

Solen gömde sig bakom en jämngrå molnmatta höstkyla i luften. Britta tog mig i handen sin gick längsmed radhuslängan mot en väl upptrampad stig. Den ringlade sig som en stor tjock brun orm rakt upp mot ett brummande tjutande ljud. När vi nådde toppen på slänten möttes vi av en vägkorsning. Ljudet hade kommit från bilmotorer och tjutande bildäck vid för hastiga inbromsningar Inga stoppsignaler fanns vid korsningen farten var hög några månader in på hösten skulle en sjuårig cyklande pojke dö här.

Britta förde mig med fast hand nedför backen mot dess slut där en skola uppenbarade sig. Vi passerade förbi skolans huvudbyggnad som var tvåvåningar hög i rött tegel, under ett svart plåttak gick vi in på en mindre gård. En låg huslänga på vänster sida om en liten asfalterad skolgård igenom den bruna porten längst bort gick vi. Klassrumsdörren var stängd utanför hängde små jackor på rad.

En bestämd knackning på dörren, en för mig mycket gammal dam med stålgrått hår och hornbågade glasögon hälsade barskt på Britta. Fröken ödslade en nick åt mig pekade med pekpinnen att sätta mig vid en tom skolbänken vid fönstret längst fram. Britta försvann och där blev jag sittande blyg och rädd för den här fröken verkade inte snäll som min förra. Hon hade ju inte hälsat på mig eller presenterat mig för klassen.

Den första dagen ritade jag lite och försökte lära mig de där bokstäverna som fröken gav oss i uppdrag att klippa ut ur tidningar som hemläxa. Bokstäverna var blanka för mig också siffrorna hade kunnat skriva lite men hade nu totalt glömt hur man gjorde. Chocken inför allt det nya och att de vuxna runt mig inte talade till mig inte presenterade sig betedde sig som om jag var osynlig. Den gjorde mig stum, osäker och snart skulle jag stamma och läspa.

På skolgården under rasten stod jag för mig själv i ett hörn för blyg för att våga ta mig in i kamratgruppen. De tittade fundersamt på mig så drog de sig undan med sina lekar. Hur skulle de förstå när inte de vuxna gjorde det även om de förstod så mycket som att något inte stod rätt till med mig. Lärarinnan hade inte ens haft tid att berätta för de andra barnen vad jag hette och hade inte bett mig berätta för klassen. Min gamla lärarinna hade bett oss alla berätta lite om oss för varandra. Det hade varit ett bra sätt att bli vänner men nu var de borta, huset jag bott i, mamma, pappa och min bror Marcus.

Tisdagen den 13 september

Nästa dag var en tisdag och före lunch kom Britta och hämtade mig. En tur till ett torg ovanför parken bakom huset där familjen Grå bodde, där fanns konsumbutik, herr & damfrisör, sybehörsaffär och en riktig fiskaffär med vatten ringlande nedför skyltfönstret. Vi gick in till damfriseringen där några damer satt på rad och läste damtidningar medan håret som var uppsatt i taggiga papiljotter torkade under stora hårtorkar. Hårmodet för damerna var a la stjärnor som Kathreen Hepburn.

De lite yngre hade Doris Day och hennes svinrygg som förebild, som den välmanikyrerade damfrisörskan med rödblond svinrygg antagligen utan franskbröd instoppat i håret. Hon log försmädligt mot mig och staplade ett antal telefonkataloger på varandra i frisörstolen. Britta sa åt mig att jag skulle sätta mig. Snäll och väluppfostrad var som jag var klättrade jag upp i stolen och så tog Doris Day kopian fram en sax och några minuter senare var den hästsvans som min pappa hade älskat ett minne blott.

Gråten satt i halsen för jag älskade mitt långa hår att det var för att pappa gjorde det förstod jag inte även om jag mindes de där korten han tagit av mig med hästsvans. Min hästsvans var en del av det som var jag hade vuxna, rätt att göra hur de ville med barn bara de hade någon fin förklaring som att håret var tunt och tovigt. Att det korta håret fick gamla tanter och farbröder att ta mig för pojke gjorde inte saken bättre. Osäkerheten växte ett stycke till.

D
en kvällen när jag just hade somnat vaknade jag av att jag var kissnödig. Länge låg jag och funderade på hur jag skulle göra. Det gick inte bort hur jag än låtsades. Inte kunde väl Britta som kvällen före banat mig för att jag gått på toaletten efter sängdags, mena att jag skulle kissa i sängen, tänkte jag bekymrat, det vill jag inte.

Jag fattade mod till mig och skyndade in i badrummet. Spolade och tvättade händerna efteråt eftersom Britta inte sa något den här gången trodde jag att allt var i sin ordning. Nöjd somnade jag med förvissningen om att i morgon kommer mamma och hämtar mig, men den dagen regnade det småspik när Britta kom och hämtade mig från skolan. Och när Kent kom hem från arbetet på slaget halv sex tvingade han mig att följa med in i badrummet.

– Ta av dig byxorna, sa han kärvt. Rädd och undrande gjorde jag som han krävde så tvingade han mig att lägga sig gränsle över hans knä. Så slog han hårt flera gånger med handflatan på min bara stjärt. Ont gjorde det, men mest kände jag mig förödmjukad av hans tilltag och bet ihop för att inte med ett ljud avslöja mig.

– Hädanefter gör du som mamma säger, röt han, och nu går du och lägger dig utan middag.

 

Chockad kröp jag ned i sängen, gömde mig för världen. Med filten över huvudet som ett skydd mot en farlig värld kunde jag låtsas att jag var osynlig. Det gjorde ont i både kropp och själ. Bara sängen var en trygg plats. ”Var fanns mamma och pappa”, tänkte jag förtvivlat ”varför kom de inte och hämtade mig, för inte tyckte de väl att jag skulle bo hos elaka, dumma troll..”

Ve och fasa, panik jag behövde gå på toaletten igen, för första gången i mitt liv upplevde jag ångestens mara. Vad skulle jag nu göra, att kissa i sängen var inte att tänka på. Rädd för stryk och skamsen över att jag inte kunde göra rätt. Det var hopplöst ju mer jag önskade att jag inte behövde ju mer nödig blev jag. En liten djävul ville att jag skulle straffas igen. Somna gick inte heller trots att jag knep ihop ögonen så hårt jag kunde. Timmarna kröp fram, men så märkte jag att Britta och Kent gick och la sig och släckte lampan.

Jag väntade så länge jag vågade för att känna mig helt säker på att de sov innan jag smög in på toaletten. Efter välförrättat värv, utan att spola och tvätta händerna kröp jag nöjd ned i sängvärmen. Nu hade jag lärt mig hur man lurade troll att vara oärlig för komma undan bestraffningar.

Gunilla BjernerÅdrorna samtalar med rymden
I violblått hav
vaggar kroppen på ordningens
dyning

Kölen av döda foster, tung
under den mjuka huden.
Där sover de oföddas drömmar
genomskinliga i ljusets strålning.
Den knarriga livmodern
blommar ( Gunilla Bjerner)

• Släkthistoria