Month: March 2013

Ett trevligt resultat av Släktforskning

Har just fått en syssling som heter Tuva. Det är en av de trevliga resultaten av forskningen. Hon har en lite annorlunda historia om släkten Bjerner. Det är min morfar Brors yngsta syster som är hennes mormor och eftersom hon levde mycket längre än min morfar har hon tillgång till fler historier från den äldre generationen än morfars barnbarn.

Jag har använt en del av påskveckan till att läsa i bouppteckningar. Det var intressant och ställer en ny fråga varför Tuvas och min gemensamma mormor/morfars far Nils inte var närvarande vid bouppteckningen för sin far Per Persson 1893.

Fanns det en konflikt mellan honom och hans bror?

Det var intressant att höra att morfar Bror utfört det första lyckade kejsarsnittet på en samekvinna i en kåta 1913. Medicinhistoriska bör ha mer att berätta om det.

Ny skola, nya regler

Kent och Ann som varit ute kom samtidigt in genom dörren när Britta ropade med bestämd röst att nu var det lunch. Klockan var prick 12.00 och eftersom det var söndag serverades stek av något slag. Efter lunch försvann familjen och jag satt åter igen på sängen och letade i bagen efter något annat att göra. Jippi ett teckningsblock och färgkritor så ritade jag bilder av mamma, pappa och jag. Pappa hade skägg och mamma hade vackert ljusrött läppstift. Jag hade en fläta som mormor hade flätat medan jag satt framför den där stora spegeln med guldram som fanns i hennes vardagsrum i lägenheten i Göteborg vid det där torget vad det nu hette. En stor hund försökte jag få till liknande den jag sett vid en matbutik. Den skulle vara guldfärgad med mycket päls som ett lejon och ha blå tunga att det var en Chow- Chow visste jag inte ännu. Utanför ett av fönstret fanns spårvagnens ändhållplats den som gick förbi Sahlgrenska där morbror och moster jobbade.

– Middag, ropade Britta så var det läggdags och eftersom det hade varit mycket att smälta, nya intryck och frågor som jag inte riktigt vågade ställa var jag trött men också nervös och snart upptäckte jag att jag var kissnödig. Jag tog mig ur sängen och in i badrummet kissade, spolade och tvättade händerna precis som en ordentlig sjuåring skulle göra, men när jag kom ut från toaletten stod Britta på vakt. Hon tog mig hårt i armen och stirrade med arga föraktfulla ögon in i mina.

– Så där får du inte göra, sa hon med hård röst. – Toalettbesök måste du klara av innan läggdags.

Skamsen, rädd med en känsla av obehag kröp jag ned under filten ovan med hårda ord och blickar som jag var, men somnade snart med tummen i munnen.

Måndagen den 12 september

Solen gömde sig bakom en jämngrå molnmatta höstkyla i luften. Britta tog mig i handen sin gick längsmed radhuslängan mot en väl upptrampad stig. Den ringlade sig som en stor tjock brun orm rakt upp mot ett brummande tjutande ljud. När vi nådde toppen på slänten möttes vi av en vägkorsning. Ljudet hade kommit från bilmotorer och tjutande bildäck vid för hastiga inbromsningar Inga stoppsignaler fanns vid korsningen farten var hög några månader in på hösten skulle en sjuårig cyklande pojke dö här.

Britta förde mig med fast hand nedför backen mot dess slut där en skola uppenbarade sig. Vi passerade förbi skolans huvudbyggnad som var tvåvåningar hög i rött tegel, under ett svart plåttak gick vi in på en mindre gård. En låg huslänga på vänster sida om en liten asfalterad skolgård igenom den bruna porten längst bort gick vi. Klassrumsdörren var stängd utanför hängde små jackor på rad.

En bestämd knackning på dörren, en för mig mycket gammal dam med stålgrått hår och hornbågade glasögon hälsade barskt på Britta. Fröken ödslade en nick åt mig pekade med pekpinnen att sätta mig vid en tom skolbänken vid fönstret längst fram. Britta försvann och där blev jag sittande blyg och rädd för den här fröken verkade inte snäll som min förra. Hon hade ju inte hälsat på mig eller presenterat mig för klassen.

Den första dagen ritade jag lite och försökte lära mig de där bokstäverna som fröken gav oss i uppdrag att klippa ut ur tidningar som hemläxa. Bokstäverna var blanka för mig också siffrorna hade kunnat skriva lite men hade nu totalt glömt hur man gjorde. Chocken inför allt det nya och att de vuxna runt mig inte talade till mig inte presenterade sig betedde sig som om jag var osynlig. Den gjorde mig stum, osäker och snart skulle jag stamma och läspa.

På skolgården under rasten stod jag för mig själv i ett hörn för blyg för att våga ta mig in i kamratgruppen. De tittade fundersamt på mig så drog de sig undan med sina lekar. Hur skulle de förstå när inte de vuxna gjorde det även om de förstod så mycket som att något inte stod rätt till med mig. Lärarinnan hade inte ens haft tid att berätta för de andra barnen vad jag hette och hade inte bett mig berätta för klassen. Min gamla lärarinna hade bett oss alla berätta lite om oss för varandra. Det hade varit ett bra sätt att bli vänner men nu var de borta, huset jag bott i, mamma, pappa och min bror Marcus.

Tisdagen den 13 september

Nästa dag var en tisdag och före lunch kom Britta och hämtade mig. En tur till ett torg ovanför parken bakom huset där familjen Grå bodde, där fanns konsumbutik, herr & damfrisör, sybehörsaffär och en riktig fiskaffär med vatten ringlande nedför skyltfönstret. Vi gick in till damfriseringen där några damer satt på rad och läste damtidningar medan håret som var uppsatt i taggiga papiljotter torkade under stora hårtorkar. Hårmodet för damerna var a la stjärnor som Kathreen Hepburn.

De lite yngre hade Doris Day och hennes svinrygg som förebild, som den välmanikyrerade damfrisörskan med rödblond svinrygg antagligen utan franskbröd instoppat i håret. Hon log försmädligt mot mig och staplade ett antal telefonkataloger på varandra i frisörstolen. Britta sa åt mig att jag skulle sätta mig. Snäll och väluppfostrad var som jag var klättrade jag upp i stolen och så tog Doris Day kopian fram en sax och några minuter senare var den hästsvans som min pappa hade älskat ett minne blott.

Gråten satt i halsen för jag älskade mitt långa hår att det var för att pappa gjorde det förstod jag inte även om jag mindes de där korten han tagit av mig med hästsvans. Min hästsvans var en del av det som var jag hade vuxna, rätt att göra hur de ville med barn bara de hade någon fin förklaring som att håret var tunt och tovigt. Att det korta håret fick gamla tanter och farbröder att ta mig för pojke gjorde inte saken bättre. Osäkerheten växte ett stycke till.

D
en kvällen när jag just hade somnat vaknade jag av att jag var kissnödig. Länge låg jag och funderade på hur jag skulle göra. Det gick inte bort hur jag än låtsades. Inte kunde väl Britta som kvällen före banat mig för att jag gått på toaletten efter sängdags, mena att jag skulle kissa i sängen, tänkte jag bekymrat, det vill jag inte.

Jag fattade mod till mig och skyndade in i badrummet. Spolade och tvättade händerna efteråt eftersom Britta inte sa något den här gången trodde jag att allt var i sin ordning. Nöjd somnade jag med förvissningen om att i morgon kommer mamma och hämtar mig, men den dagen regnade det småspik när Britta kom och hämtade mig från skolan. Och när Kent kom hem från arbetet på slaget halv sex tvingade han mig att följa med in i badrummet.

– Ta av dig byxorna, sa han kärvt. Rädd och undrande gjorde jag som han krävde så tvingade han mig att lägga sig gränsle över hans knä. Så slog han hårt flera gånger med handflatan på min bara stjärt. Ont gjorde det, men mest kände jag mig förödmjukad av hans tilltag och bet ihop för att inte med ett ljud avslöja mig.

– Hädanefter gör du som mamma säger, röt han, och nu går du och lägger dig utan middag.

Chockad kröp jag ned i sängen, gömde mig för världen. Med filten över huvudet som ett skydd mot en farlig värld kunde jag låtsas att jag var osynlig. Det gjorde ont i både kropp och själ. Bara sängen var en trygg plats. ”Var fanns mamma och pappa”, tänkte jag förtvivlat ”varför kom de inte och hämtade mig, för inte tyckte de väl att jag skulle bo hos elaka, dumma troll..”

Ve och fasa, panik jag behövde gå på toaletten igen, för första gången i mitt liv upplevde jag ångestens mara. Vad skulle jag nu göra, att kissa i sängen var inte att tänka på. Rädd för stryk och skamsen över att jag inte kunde göra rätt. Det var hopplöst ju mer jag önskade att jag inte behövde ju mer nödig blev jag. En liten djävul ville att jag skulle straffas igen. Somna gick inte heller trots att jag knep ihop ögonen så hårt jag kunde. Timmarna kröp fram, men så märkte jag att Britta och Kent gick och la sig och släckte lampan.

Jag väntade så länge jag vågade för att känna mig helt säker på att de sov innan jag smög in på toaletten. Efter välförrättat värv, utan att spola och tvätta händerna kröp jag nöjd ned i sängvärmen. Nu hade jag lärt mig hur man lurade troll att vara oärlig för komma undan bestraffningar.

Gunilla BjernerÅdrorna samtalar med rymden
I violblått hav
vaggar kroppen på ordningens
dyning

Kölen av döda foster, tung
under den mjuka huden.
Där sover de oföddas drömmar
genomskinliga i ljusets strålning.
Den knarriga livmodern
blommar ( Gunilla Bjerner)

Dags att deklarera

Är det kanske för lätt att deklarera numera? Genom e-leg tog det några minuter. För inte så längesedan var det ett långtidsjobb att fylla i de där blanketterna, men samtidigt tog man sig lite tid till att fundera över vad man betalade och hur.

Förr kom fogden till gården och drev in skatten eller du tvingades ta dig till slottet med det du slitigt med under året på gården. Inte konstigt att det var just skatt och deklaration som var grogrund för de flesta upproren i vårt land. Englebrekts upproret och Dackefejden minns ni vår anfader Erik Puke. Han som bråkade med Krl Knutsson och förlorade. Den adelsmannen gjorde som de andra för att få bönderna med sig och använde sig av deras missnöje med skatten.

Men kan man inte förstå dem hur mycket av den där skatten gick till deras väl och ve. Det mesta hamnade i kungar, grevar, baroner och biskopars kistor. Fast i dag kan man undra om det mesta av den skatt vi betalar inte hamnar på samma ställe.

Vad får regeringsmedlemmar, företagsledare i stat och kommun i avgångsvederlag, i pensioner. Kanske vi skulle behöva en Engelbrekt, Nils Dacke eller Puke att få oss våga stå upp emot överheten som försöker truga oss genom jobbskatteavdrag. I stället för att vård, skola, dagis, kultur och kollektivtrafik betalas via skatt så att alla oavsett inkomst kan ta del av det höjs avgifterna till sagda aktiviteter. De som jobbar med i kommun och landsting blir av med jobbet eller har en dålig lön för att vi inte har lust att betala skatt till sånt vi inte tror att vi behöver.

Se upp innan allt vi lagt ned vårt jobb för att bygga upp är borta och gnäll inte när du själv då behöver vård och inte har råd med den. Eller det inte finns någon läkare eller sjuksköterska för de har blivit kickade eftersom vi inte har råd att betala deras löner.

Vad slogs de där bönderna och arbetarna för. Vill vi säga att deras kamp var onödig att det enda som är viktigt att ha pengar att köpa nya elektroniska prylar för som går sönder efter några år.

Per Albin undrar i sin grav om han skämtar den där statsministern (om han heter Rheinfeldt eller Persson spelar ingen roll ) när han pratar om Folkhemmet och om att bevara välfärden. Jag undrar ibland om jag är en av de få som faktiskt läst Per Albins tal om Folkhemmet från 30 talet och vi har aldrig lyckats realisera det.

Han pratade mest om svårigheten att hitta en bra bostad. Och nu går det knappt att hitta en bostad alls åtminstone inte i Stockholm. Han ville ha bostäder till ett pris som alla hade råd att bo i. Då behövs att vi alla betalar skatt så även de som nu är hemlösa, går på a-kassa är sjukskrivna har råd att bo.

De som söker försörjningsstöd borde inte tvingas flytta för att man tycker bostaden är för stor eller kostar för mycket. När det ser ut så som det gör idag att allt fler får mindre och mindre pengar från a-kassan och tvingas vända sig till försörjningsstödet för att kunna klara sig har det gått för långt.

Nu har jag deklarerat och den eventuella skatt jag betalat hoppas jag går till något annat än att betala för politikernas pensioner och avgångsvederlag utan så att de fattiga, sjuka, arbetslösa sa ska kunna ha ett drägligt liv. De ska inte behöva krypa för överheten. Hur många har egentligen arbete tack vare oss.

Nu slutar jag gnälla och tittar ut genom fönstret och ser sol och några moln. Undrar om det är lika kyligt som när jag besökte läkarhuset i Vällingby. Det var en liten nostalgitripp till femtio- sextiotalet då Vällingby var nytt och jag växte upp inte långt därifrån.

Så nu är det Dags att deklarera lycka till ni andra. Min gick på tio minuter.

Släktforskning

I helgen var databasen Arkiv Digital öppen och jag tog mig för med att leta efter en person som jag hittade i den bok jag läste om “Svenska Knektar”. Soldaten hette Jöns Ersson och var från Fåhlbohl i Fryksände i Värmland och delot i slaget vid Landskrona 13 juli 1677. Han överlevde och flyttade åter till Fåhlsbohl. Först hittade jag honom inte. Det var svårt att läsa de första husförhörslängderna och allt berodde ju på hur gammal han möjligen blev. Men plötsligt hittade jag en Jöns Ersson i Fåhlsbohl, men eftersom det är ett vanligt namn så vet jag inte med säkerhet om det är han. Längden var från början av 1700 talet. Han är lite spännande och jag vände mig till regementslistorna för Närke Värmland men de äldsta var från 1689 och då hade redan kommit hem. Indelningsverket som ju kungen Karl XI var med om att besluta om var ju ännu i sin linda. Det tog tid att få det att fungera i alla delar av landet. Men det var ändå intressant att titta i den gamla listan och hittade faktiskt en fältväbel Bengt Råbock som är en anfader till farmror Britas morfar Anders Otto Thorstensson.

Han avled 1722 så man kan undra hur många krig han var med om. Behöver hitta till Krigsarkivet definitivt.

Fler soldater jo det kan väl vara intressant med Karlskrona när man ändå är i gång. Den staden kom ju till 1680 och det första skeppet döpt tiil Blekinge blev klart 1682. Då fanns det inga båtsmännen i släkten. De skulle komma i mitten på 1700 talet, men vi hade en Hauptman Johann Michael Winckler som enligt födelseregistret fick en son redan 10 augusti 1693 namn Johann Michael. Mellan de två sista barnen Christopher föds 1700 och Elisabet 1708 är det ett gap som får mig att tro att han deltog i något av Karl XII’s krig och att vår anfader Johan Georg kan vara född emellan dessa två. Det finns nämligen en Johann Georg som nämns i en tysk hemsida och det står födelseår 1707 men inte var och inte vad hans far heter. Om det är han så kan man undra för där är han gift med någon annan än den han gifte sig med i Sverige. Men det kan också berätta om varför det är så långt mellan hans första dotter med Maja Höglyck och hans andra barn Berndt Otto som är vår anfader. Hade han fler fruar samtidigt?

Mystiskt men spännande, men också sånt som händer i krigstider. Å andra sidan om jag ska vara tråkigt korrekt så var namnet Johann Georg lika populärt i släkten Winckler som Johann Michael. Att Johann återkommer så ofta får en att tro att kanske stamfadern hette Johann.

Men jag vill ju helst att han heter Andreas för jag skulle så hemskt gärna vilja ha en boktryckare samtida med Martin Luther och Olaus Petri i Wûrttemberg. Om man är galen i böcker och många i vår ätt har älskat att skriva så vill man ha en sådan anfader.

Nå, vår Johann Georg dyker upp är det 1735 i Marsvinsholm där han är trädgårdsmästare då han gifter sig. Kom han utifrån. Vart tog hans eventuella far Johann MIchael vägen under perioden 1700 till 1708. Han finns i Karlskrona tyska församling som fadder åtminstone fram till 1710. Tyvärr finns inga husförhörslängder från den tiden. Mellan 1700 och 1708 var Karl XII i Baltikum. Ni har väl hört om slaget vid Narva den 10 november 1700 som han kan ha deltagit i och om han då följde Karl XII fram till 1708 då Elisabet föds i Karlskrona 31 maj kan han ju ha fått ett antal barn däremellan. På den tiden tog man gärna med sig sina hustrur under fälttågen. Många av dem hamnade liksom sina män i Sibirien efter slaget vid Poltava. Även om det finns en möjlighet att han deltog i det slaget bör han ha överlevt och kommit hem till Karlskrona eftersom han dyker upp som fadder 1710.

Det blir att besöka Krigst arkivet igen. för att se om man kan hitta mer om den där Kaptenen och hans eventuella hustru och kanske vidlyftiga son Johan Georg.

Nu läser jag om en bok

Har just börjat läsa om boken “Svenska knektar” av Lars Ericson för att kunna gå vidare i min Krig och Fred serie. Den är bra eftersom den inte bara berättar om officerarna och kungarna utan också de vanliga infanteriet, båtsmännen och fältväblarna.

Det var väl enbart tur att inte Johan Gyllenstiernas idé om hur Skåne skulle bli svenskt inte blev verklighet för han förespråkade en massdeportering av skåningar till Karelen och Ingermanland. Istället blev det så att man införde svenska i kyrkorna och i skolan. Man tillät inte skåningar att bli soldater utan fyllde de skånska regementena med uppländska bönder. Universitetet i Lund var också en del i att göra de gamla danska landskapen svenska,

Blir lite sur på han Johan Gyllenstierna, men släktskapet ligger så långt tillbaks ända till 1400 talet och en viss Erik Erikssson Gyllenstierna som var gift med Karl Knutssons (kungen) dotter. En del anser att drottning Silvia ska göra avbön för vad hennes föräldrar gjorde eventuellt hade för värderingar under Andra Världskriget. Ska vi stå till svars för vad våra släktingar har gjort för något?

Är inte det jag själv gör av vikt om jag i mitt liv använder mig av deras lärdomar även deras tillkortakommanden för att förändra till något jag kan stå för i mitt liv det viktiga. Och vad har vi med svenska rötter att yvas över när det gäller nazism, etnisk rensning, rasism egentligen.

Vad kan man lära av en person med danska rötter (Gyllenstierna är dansk från början) som vill deportera skåningarna att han glömt varifrån han kom eller att han tyckte att skåningar pratade konstigt eller att han såg de allihop som terrorister ( snapphanar).

Är alla tyskar skyldiga till nazismen då majoriteten under kriget beundrade HItler? Deras barn, barnbarn och barnbarns barn. Jo om de inte lär sig av det förflutna, men frågan är har vi med svenska rötter gjort det?

Hur är det med oss svenskar vi sysslade ju med tankar om etnisk rensning redan på 1600 talet vi bröt med ingånget avtal när vi tvingade skåningarna att lära sig uppsvenska. Det skulle var korrekt svenska som väl inte är skånska eller södersnack eller kanske Slatans svenska dialekt. Det är inget nytt. När TV och radio var nytt blev det en del upprördhet om nyhetsuppläsare eller hallåor talade en dialekt. De där ibland rätt uppstyltade språket i gamla svenska filmer var ett språk som inte talades ute på gatan.

Vi har ändrat på det numera hörs en del olika dialekter i medierna även om de förändrade lite så att alla över hela landet ska förstå vad som sägs. En bra förändring. Vi har sen femtio- sextiotalet lärt oss något.

Det är så man ska använda det förflutna våra anor att lära sig av det som varit. Nu tillåter vi rasism och andra typer av främlingsfientlighet ta plats i vår riksdag liksom i andra parlament i Europa vilket inte är våra anfäder och mödrars fel utan vårt egna om vi inte tror att det är något vi som tillhör majoriteten behöver göra något åt.

10 % tycker att Sverigedemokraternas politik är något de kan stödja. Vad anser de övriga 90 % sympatiserar vi eller inte? Jag vill definitivt inte ställa upp på de värderingar som Sverigedemokraterna står för. Ett sätt för mig är att se min egen grund i historien och hur jag tänker när det gäller det och dela mina tankar med er.

Det är Skåne som är Sverigedemokraternas starkaste fäste. Är de snapphanar eller en Johan Gyllenstierna som har glömt sina rötter? Kanske de har sina rötter bland de uppsvenska soldater som flyttade dit, de adelsfamiljer som tog över en del gods från danska.

Har de lärt sig av sin egen historia eller kan de inte se att det som hände då på 1600 talet i Skåne är detsamma som de vill ska hända med de som de betraktar som ickesvenskar idag. Tro inte att de inte är rasister, ledarna i Sverigedemokraterna kommer från nynazistiska partier som är uppfostrade av ledare ur Hitlerjugend som fick en fristad i vårt land efter kriget.

Vi kanske känner till det där de flesta av oss, men den där tanken om massdeportering som Johan Gyllenstierna inte var ensam om hur var det med de finländare som hamnade i det som numera kallas Finnmarken var det frivilligt eller en form av deportering?

Intressant det där med Jöns Ersson vars bror såg till att han blev utskriven till krig. Jöns kom från Fryksände i Värmland och tillhörde alltså samma regemente Närke- Värmland som korpralen Erik Nilsson Wikman skulle göra 50 år senare. Jöns deltog i samman med 800 närkingar och värmlänningar i slaget vid Landskrona och lyckades överleva. 1678 kom återkom han till Fryksände.

I helgen har jag fri tillgång till Arkiv Digital och ska se om jag kan hitta honom i regementslistorna och kanske också i födelse och husförhörslängderna. Tänk om det finns en koppling mellan honom och Erik Nilsson Wikman eller kanske hans svärfar Knut Bryntesson för en berättelse om flera så kallat vanliga soldater från de landskap Närke och Värmland där de flesta av mina förfäder och förmödrar i vårt land kom blir en spännande berättelser.

Sjuk

Egentligen gnäller vi inte en del när det gäller sjukvården. Om man som jag fick magont i helgen så anmälde jag mig via webben till försäkringskassan. Ringde idag vårdcentralen och fick tid direkt till en läkare.

Förr tvingades man försöka klara sig bäst man kunde och eftersom sjukvården var i sin linda var det ofta bättre att undvika den särskilt på 1700 talet. Men inte fick man sjukpenning om man var sjuk då fick man hoppas på att släkten ville hjälpa en.

Vill våra politiker att vi ska tillbaks till den tiden eftersom de sparar in på sjukvården. Sparniten gör att det till slut går åt pepparn. Ingen av oss har råd att betala vad sjukvård egentligen kostar det är därför vi har sjukförsäkring och landstingsskatt.

De som nu är unga och friska ska inte tro att de alltid kommer att vara det. En dag blir du också sjuk och gammal och behöver hjälp. Vill du ha det som vi tack och lov ännu har det eller som för hundra år sedan.

Det är en del att vara människa att vi tar hand om varandra när vi blir sjuka, gamla och det kanske beror på att vi alla är medvetna om att det som drabbar dig kan också drabba mig.

Låt oss använda skattepengarna till att hjälpa de som behöver hjälp för väldigt få av oss vill tigga på gatorna. Hjälp dem som sitter där med mer en liten slant. Men vår socialvård fungerar numera inte heller för de har bestämt att det är den fattiges och sjukes fel att man är fattig och sjuk.

En bok jag läser

En intressant bok “Vasadöttrarna” av Karin Tegenborg Falkdalen. Om en tid som borde vara långt borta, men är den det. Vi tjejer har väl fler möjligheter än Gustav Vasas döttrar hade, måste inte gifta oss för att bli försörjda, men det var inte länge sedan det var en nödvändighet. Hustrumisshandel. Prinsessan Sofias man Magnus verkar ha varit en riktig buffel. Det är intressant hur mycket hennes syskon faktiskt oroade sig över hur hon hade det och gjorde vad de kunde för att hjälpa henne utifrån de lagar och den tro som då bestämde spelreglerna.

Vi har inte kommit särskilt långt när det gäller att hjälpa kvinnor som blir misshandlade av sina män. Sofia verkar ha varit en stark kvinna som vågade besluta sig för att leva ensam med sin son som inte var så särskilt populärt då. Idag är det kanske inte moraliskt ifrågasatt, men ur ekonomisk synvinkel och när det gäller karriärmöjligheter är det svårt. Det är en black om foten att vara ensamvårdnadshavare när man söker jobb. Vem tar hand om barnen när de blir sjuka. Alltför många arbetsgivare ser barn som ett problem ännu idag.

Hennes syster Cecilia verkar ha varit en spännande person av samma slag som hennes bror Kung Karl IX’s sondotter Drottning Kristina. Spännande att hon vågade följa sin egen övertygelse och bli katolik.

Vilken intressant film det kunde bli med Vasadöttrarna i huvudrollen. Varför kan ingen göra en sån film som de gör i England där de gör den ena filmen, TV- serien efter den andra om samma tidsperiod.

När de levde var ju Drottning Elisabet regent i England. Konflikten protestanter och katoliker i samma familj. Ett historiskt drama ger en bild av varför vår värld ser ut som den gör idag. Att se att familjekonflikterna var rätt lika då som nu.

Det spelade ingen roll att de här kvinnorna var välfödda. De dog i barnsäng, eller också nådde inte barnen ett års åldern. Att föda sju barn och bara ett överlever hur var det. En av de ting som blivit så väldigt mycket bättre.

Och som Action Aid och andra organisationer gör vad de kan ska bli bättre också i andra delar av världen.

En vacker dag

En kylig vacker lördag, skidor på TV och jag fyller i mitt släktträd på Ancestry. Hittade några nya i farfar Karl Edvards släkt. Torparen Hans Larsson född 1733 i Giöteborg och Cathrina Larsdotter född 1728 i Horn. De fick 7 barn ( 2 flickor och 5 pojkar).

De levde utanför Skövde under det som i Sverige kallades Frihetstiden och den gustavianska tiden. Deras äldsta son Lars Hansson var farfar till Johanna Karlsdotter (Karl Edvards mamma) och när hon föddes 1841 hade det gått 80 år sen Lars föddes och världen såg helt annorlunda ut. 1841 fanns det möjlighet att gå till fotografen och bli fotograferad, men det var ännu rätt dyrt. Några år senare kom den första järnvägen till Sverige nämligen Frykstadsbanan. Sverige hade blivit mindre till ytan. 1809 kom den nya moderna grundlagen och 1841 fattades beslut om att införa tvåkammarriksdag som blev verklighet 1866.

Hur mycket hände inte under de år som Carl Gustav Andersson född 1845 och Johanna Karlsdotter född 1841 växte upp inom politiken, utbildningen, inom medicin och teknik. Det var ju under den senare delen av 1800- talet som de prylar vi idag tar för givna uppfanns som telefonen, glödlampan och fotografiet.

Vi tar i dag demokrati och rösträtt för givna, men så gammalt är det inte. 1918 infördes allmän rösträtt för män och 1921 för kvinnor och för min del var det inte förrän det var infört som vi hade demokrati. Det är om 8 år hundra år sedan. Johanna var en av de första kvinnorna i vårt land som fick möjlighet att rösta.

När hennes farfar Lars Hanssons mamma Cathrina Larsdotter levde diskuterades på allvar om kvinnor var människor eller kanske möjligen halva människor. Om man ska gå efter inkomst kanske en del fortfarande menar att kvinnor är halva människor och därför inte behöver samma lön som de som anses vara hela människor nämligen männen?

De flesta av oss både män och kvinnor tycker det är tokigt, men en orsak är väl att kvinnor oftast stannar hemma med barnen, att de är oftare ensamföräldrar. Det tycks som om det uppfattas som något som inte är kompetensutvecklande att ta hand om sina barn. De kvinnodominerande jobben är ju också sådana som inte anses vara produktiva för att de är så kallat vårdande jobb.

Är det inte produktivt att se till att barn och ungdomar och sjuka har det bra? Är en god utbildning inte att betrakta som produktivt med anledning av lärarlöner och det faktum att de flesta är kvinnor. Vad är produktivt att producera produkter vi inte behöver som fler bilar eller flygplan eller en nytt tandkrämsmärke? Är inte mänsklig samvaro viktigare än prylar?

Vår värld ser helt annorlunda ut rent tekniskt i dag än den gjorde på farfars föräldrars tid, men fanns det inte då en framtidstro, tack vare de där uppfinningarna och kanske också för att de hade något att kämpa för. Det fanns saker som behövde förbättras och en stark tro på möjligheten att lyckas med det.

Vi har allt det som de drömde om, vad ska vi nu slåss för? Kanske för att det ska räknas som produktivt att ta hand om sina barn, sjuka, gamla. Ses som kompetensutvecklande så kanske kvinnolönerna blir lika med männens. Kanske det faktum att många män tar ansvar för barnen något som för tio år sen var ganska ovanligt, att det kommer göra att jämställdheten tar fart igen.

Behöver vi inte känna samma framtidstro som de som levde för hundra år sedan. De där arbetarna trodde på något som då antagligen sågs som omöjligt att realisera, men de lyckades. Var inte rädd för att ha stora drömmar såna som verkar omöjliga och som inte delas av alla för tro det eller ej om hundra år är de drömmarna sånt som de som lever då tar för givet.

Våren och sysselsättning

Igår när jag gick till pendeln var första gången i år som vägbanan var snöfri. Det kändes positivt. I Jakobsberg var Arbetsförmedlingen lugn. De flesta arbetssökande tog hoppas jag en vårpromenad.

Nu på måndag börjar jag en sysselsättning på Livgardet där jag ska hjälpa till med lite av varje men främst med att dokumentera fornminnen i hela Stockholms län. Det ska bli spännande. Har nog närt en dröm om att bli arkeolog och hade gärna när jag blev utan arbete 2007 fått möjlighet att studera på högskola men eftersom jag redan då var långt ifrån de 45 år som är gränsen för att få studielån var det kört.

Varför pratar politikerna om att vi alla ska ha möjlighet att förverkliga oss själva, att byte av yrke är viktigt att vi ska jobba helst till 80 och om jobbet vi har är för tungt ska vi kunna sadla om, men de ekonomiska styrmedel som finns stöder inte de av oss som är fattiga och skulle vilja genom studier förkovra oss.

Att öka åldersgränsen för studiestöd lite hjälper inte. Hela idén att vi som vill studera ska ta lån som måste betalas tillbaks är felaktig. Om politikerna anser att kompetensutveckling är något som gör vårt land konkurrenskraftigt borde vi som vill studera få det som mitt parti Vänsterpartiet haft på sin agenda under många år nämligen studielön.

Studerande på högskola, universitet ska ha studielön som kan vara lika hög som studielånet är. Med en lön betalar man skatt. Det innebär naturligtvis att man måste klara studierna i godkänd studietakt. Det är ojämlikt att vissa måste låna för att kunna studera andra har haft tur att ha föräldrar med höga löner som kunnat spara barnbidraget så att de kan användas till högre studier.

I min släktforskning har jag kommit fram till att de som ännu är ledande i vårt samhälle är gamla borgerliga släkter. Vill de inte egentligen ge plats åt andra än sina egna barn. Ska min syster Gudrun och jag byta namn till Beckman, men farmor Britas far Claes Herman gjorde vad han kunde för att ge de fattiga som arbetade på Sörbylund möjlighet att studera.

Sluta gnäll solen skiner och du har en sysselsättning. Bra idé att kalla arbete för sysselsättning så slipper man betala en ordentlig lön för jobbet. Är vårt land falskt ett land där våra politiker hittar på att de vill lösa arbetslösheten när de egentligen bara vill att vi arbetssökande ska utföra arbeten gratis.

Nu ska jag klä mig och ta pendeln in till stan och handla mat på Hemköp i Åhléns. Affärerna här i Bro har jag slutat lita på alltför ofta har maten varit dålig.

Folk som har jobb arbetar ju övertid utan att få betalt för det och eftersom vårt fack är totalt uddlöst så görs inget åt det. Är facken nöjda med situationen? Tillhör inte deras chefer numera etablissemanget med goda löner.

Vasaätten

Den kungliga delen av ätten är utdöd, men de av oss som på något vis har en Vasa från generationer före Gustaf kan väl mena att de har ett släktskap. Vår anfader Kristiern Vasa är ju också Gustaf och hans söner och döttrars anfader och vi har också Kristierns syster Ramborg som gifte sig med Tord Bonde bland anorna. Kanske mer Vasa än Vasa själv och jag tycker apropå Vasa loppet och att det nu är öppet för kvinnor är på tiden att en kvinna har skrivet en bok om Gustafs döttrar. Det var väl han Herman Lindqvist som först berättade om kvinnorna i de där ätterna. Hittade när jag idag den 6 mars var inne i stan en pocket skriven av Karin Tegenborg Falkdalen. Återkommer med om jag hittar något spännande och vill på en alldeles egen sida följa kvinnorna i vår ätt genom seklerna.

Det har kommit många författare med historiska kunskaper på senare tid som skriver bra. Historia ska skrivas i berättande ton för att det ska bli intressant. Årtal och sånt som skolböckerna alltför ofta består av blir tråkigt och totalt meningslöst om inte en duktig författare sätter sig in i hur det var att vara människa då. De där historiska personerna för att de ska bli levande människor behövs det en som kan skriva som Peter Englund och Dick Harrison. Det jag har saknat är kvinnliga författare, men vi är på gång. De som har skrivit har gjort det i romanform, men då blir det en fiction och en historisk roman och en populärhistorisk berättelse är olika.