Fundersam över vad släkten gjorde under Trettioåriga kriget mellan 1618 och 1648. De jag hittat från den tiden Brukspatron Christier Månsson i Ramnäs som levde mellan 1596 och 1659. Hovpredikant Magnus Johannis Pontinus far Jöns Månsson 1578 till 1661 var borgare i Broagärde. En biskop Johannies Magni Wexonius 1583 till 1651. Deltog någon av dem i kriget var Johannies fältpräst?
Bergsfogden i Färnebo, Filipstad Jon Persson född 1585 död 1667 och hans far Per Nilsson som avled 1630 i Bergshyttan två år före Lützen. Hur upplevde de i bergslagen det 30 åriga kriget med tvångsutskrivningar, söner, bröder och makar som aldrig kom hem. Blev det ont om arbetskraft, sorg. De var vana vid döden på ett sätt som vi inte är, men tro för den skull inte att de inte sörjde varje död precis som vi.
Var det en anledning till att man behövde arbetskraft från Tyskland, Vallonien, Holland. Vår adel varifrån de flesta officerarna kom dog i kriget i Tyskland. Det gav plats åt andra och som den första i vår släkt Unger i Örebro Sven Unger som kom hit troligen i mitten på 1600talet. Hans son Pär Svensson Unger föddes omkring 1647 och tituleras både soldat och handelsman. Det var troligtvis ett senare krig kanske Karl XI’s som han deltog i. Det var han som var far till Berndt.
Pärs far Sven var han soldat även om han var född så sent som 1615 kan han ju ha varit med i ett senare skede av kriget. En del menar att släkten kom från Livland som 1629-1635 blev svenskt. Om Sven var handelsman så fanns det mycket jobb i Örebro under den tiden.
Kriget påverkade människor som inte deltog aktivt i striderna, liksom de som följde armén ut i Europa på gott och på ont. I början av det Första Världskriget då många frivilligt gav sig ut i kriget sjungandes och viftandes med flaggor i tron att man snabbt skulle vinna som om krig var en sport. Ju längre kriget pågick ju krigströttare blev världen, landet skövlades där soldaterna drog fram och utarmades på folk som dog i skyttegravar och sjukdomar.
Trettioåriga kriget var nog knappast annorlunda mot första världskriget. För Sveriges del var skillnaden att vi deltog aktivt i trettioåriga kriget och passivt i första världskriget. Det som var likadant var att vårt eget land undvek till stora delar att attackeras. Vi hade järnmalm, skog sånt som behövdes därför kan man tänka sig att Sven Unger kom till Närke. Där var fred och där fanns jobb. Därifrån lär ju också släkten Beckman ha kommit. Jon Persson från Bergshyttan i Färnebo inte långt från Filipstad och hans far Per Nilsson anfäder till släkten Fernell alla verkade de ha dragit nytta av kriget och dess behov av järn och trä, beck, tjära mm.
De här familjerna nämndes aldrig i historieböckerna men framtiden var deras. Det var de och deras arbete vid gruvorna, med skogsbruket som gav vårt land Inkomster. Var det inte orättvist att många av dem inte fick delta i riksdagsmötena i Stockholm. De var varken adel, präster, borgare eller bönder.Var kanske redan ståndsriksdagen förlegad redan då?
De som kom hit från det krigshärjade Europa hade inte de samma anledning som de som kommer till oss i våra dagar. Spännande att Sverige under 1600talet var ett invandrarland av samma slag som vi är nu. Har vi glömt det för att det var så många som utvandrade från Sverige från 1860 till 1920?
Krig och konflikter gör att folk rör på sig sökande efter jobb, fred, trygghet oavsett vilket sekel vi rör oss i. Det fanns inte bara valloner som Chenon och Touissant, holländare som de Besche,utan också folk från Finland, Österrike som Geijer. De lockade till sig arbetslösa från sina hemtrakter att komma hit för att arbeta. Det ställde till samma konflikter då som nu mellan infödingar och utlsocknes. De kommer hit och tar våra jobb är ingen ny oro från de infödda. Vad är det för konstig religion de där har de där. En del var katoliker men det stora flertalet var protestanter dock inte alla lutheraner utan reformerta. I födelseregistren stavas ofta namn Jean för att längre fram ändras till Johan eller Jan. Visar det på att de som kom hit snabbt blev integrerade och assimilerade. Det tog ett antal generationer innan de som då kom hit och deras kulturella särarter blev en del av det vi kallar svenskt. Samma kommer tro mig ske med de som nu bor i vårt i land.
Varför vill alla svenskar ha vallonska rötter nuförtiden. Då var inte smederna, snickarna, skogsarbetarna mer välkomna än de utomeuropeiska invandrarna är i dag. Ingen vill vara finsk även om den finska invandringen var lika viktig för utvecklingen av järn- och skogsbruket i Bergslagen. Om ett par hundra år vad kommer svensken då uppfatta som fina rötter?
Efter Westfaliska freden 1648 var ännu inte dagens Sverige. De av oss med våra rötter i Skåne, Halland, Bohuslän, Blekinge och Jämtland var inte svenskar. Hur var det med länder som Livland, Ingermanland var de som bodde där svenskar. De tillhörde i alla fall Sverige. Ingermanland redan sedan Erik XIV’s dagar. Intressant det där att Skåne, Halland, Bohuslän, Blekinge och Jämtland efter att ha tillhört vårt land femtio till hundra år blev svenskt. De baltiska staterna och Finland aldrig. Berodde det på språket, geografi eller var det Karl XI’s indelningsverk.
This is my life 