Fattiga människor finns inte i vårt land. Det var när mormor Saras föräldrar arbetade på Rällsö fattiggård omkring förra sekelskiftet. Vi som är fattiga idag ska egentligen inte synas. Men hunsas ska vi eftersom det är vårat eget fel att vi är fattiga.
Stat och kommun tar numera hand om oss som inte är fattiga och hjälper oss med allt möjligt bara vi kryper och krälar riktigt djupt i skiten. Ni skulle se den lista på grejer jag måste göra för att överhuvudtaget få söka försörjningsstöd. Man tror kanske att det är enkelt att få de där pengarna.
Inte alls och när försäkringskassan betalar ut aktivitetsstödet. När det passar dem. Jag vet aldrig i slutet på månaden när och om jag kommer få några pengar. Det gäller även försörjningsstödet.
Mitt jobb är att söka jobb och det gör jag, men det är alldeles för många arbetsgivare som inte vill anställa någon som de förväntar sig kommer gå i pension om fem år och är funktionshindrad. Man ska helst vara mellan 35-40 år. Är man inte det ska man ha högskoleutbildning och arbetsförmedlingen har inga utbildningar för oss som behöver några poäng på universitet och är för gamla för studiestöd?
Gnäll inte det finns jobb, säger de hurtfriskt. Jo, men det kallas sysselsättning och det innebär att arbetsgivarna inte behöver betala lön för arbetskraften tvärtom de får betalt för att erbjuda sysselsättning. Hela attityden till arbetssökande, sjuka och äldre personer är skrämmande likt de värderingar man hade just omkring förra sekelskiftet.
De rasbiologiska värderingarna vände sig inte endast till människor med annan hudfärg utan även människor tillhörande lägre samhällsklasser som ansågs biologiskt undermåliga, skulle uppfostras till att bli välanpassade medlemmar i vårt land om det överhuvudtaget var möjligt.
Den attityd som kommunerna har gentemot den fattigare delen av befolkningen är att vi ska uppfostras vi ska göra rätt för den lilla slant vi får genom att bli ännu fattigare än vi redan är. Samtidigt ska man söka jobb varje dag tro att man är attraktiv på en arbetsmarknad som inte accepterar det minsta lilla svaghetstecken.
Om man bli hemlös, sjuk, långtidsarbetslös hur många menar att det är vårt eget fel. Vi döms i klump som lata personer som borde lära oss veta hut och acceptera smulor från de välanpassades bord.
Det jag vill är att arbeta med det jag är bra på som att berätta historier som jag gör på den här bloggen, fotografera som jag faktiskt också är bra på och få betalt så att jag kan leva ett värdigt liv, men historieberättare utan akademisk utbildning behövs väl inte.
Sanningen är väl tyvärr att de som nu på grund av rådande politik har blivit fattiga är isolerade från varandra. Vi behöver gå samman och kämpa för vår rätt som arbetarna i sin första demonstration 1890. De som dömer oss som mindre värdefulla människor som människor som lever på skattebetalarnas pengar( jag betalar också skatt) ska inte tro att de inte kan drabbas av arbetslöshet och sjukdom.
This is my life 